Månadsarkiv: april 2016

Dagens intellektuella höjdare

Yasmine Larsson, socialdemokratisk riksdagsledamot och ordförande i Republikanska föreningen (i DN i dag):

– De kungliga är väl medvetna att stödet för monarkin på lång sikt har minskat och de har ett egenintresse i att Sverige förblir en monarki.

Annonser

Här dansar Fridolin

Man skall inte slå på den som ligger, men som man säger, skadeglädjen är den enda sanna glädjen och jag kan inte låta bli och skalda litet fritt efter Karlfeldt:

Här dansar Fridolin!                                                                                                                                                             Se en påg, han är snygg, han är fin,                                                                                                                             och han talar med turkar på turkarnas sätt,                                                                                                          och han lyssnar till var muezzin.                                                                                                                         Hans tunga går fort, men att tiga är gull.                                                                                                         Han tror att han alla kan prata omkull,                                                                                                              när han med sin mö sjunger duett                                                                                                                             mens hans parti blir intet och null.

Kamali, Kaplan och historia

Historien upprepar sig inte, men visst kan vi lära av den. Här en liten sedelärande historisk historia som jag hoppas ingen missförstår.

Professor Kamali tyckte i teven i går att vi har varit dumma mot Mehmet Kaplan och hans turkiska kompisar, och den turkiska ambassaden är också gramse på Sverige. Det är tråkigt. De svensk-turkiska relationerna har varit ansträngda länge, inte minst efter vissa sorgliga händelser i den osmanska staden Bender.

Om detta kunde en samtida betraktare berätta:

”Stora skaror, ja en mångtusenhövdad flock svenskar flyende från krigets fasor sökte asyl och fick beskydd av vår stormäktige och barmhärtige herre sultan Ahmed, och de fick slå upp sina tält och tillfälliga boningar utanför vår vackra stad. Men trots att de stannade länge, i flera år, saknade dessa främlingar vett och förstånd att anamma våra bruk och seder. De gick ofta barhuvade utomhus, och i stället för att lägga högra handen på hjärtat envisades de med att sträcka fram den när de hälsade. De slaktade orena grisar och förtärde deras orena fläsk i de rättrognas åsyn, och döm om dessa otrognas gränslösa fräckhet, på sin sabbatsdag ställde de i lägret upp ett altare av trummor och de sjöng och åkallade sin falske profet så högljutt att de rättrogna harmades däröver”.

”Och icke nog därmed. Dessa knektar, för de var företrädesvis yngre män, nyttjade ofta vin och andra rusdrycker och bar sig sedan illa åt mot våra dygderika muslimska kvinnor. De väckte också anstöt och förargelse hos de rättrogna genom sitt ogudaktiga leverne, då de tack vare vår stormäktige och barmhärtige herres, sultanen Ahmeds frikostiga understöd, och säkerligen också genom de rika mutor de betalade till Storvesiren, levde till synes sysslolöst och bekymmersfritt och blev allt fetare på sitt avskyvärda fläskätande”.

Men de politiska förhållandena ändrades, storvesirerna kom och gick, rikets kassakista blev allt lättare och underhållet till snyltgästerna i Bender allt magrare. Till slut kände sig den barmhärtige sultanen tvungen att avhysa dessa långväga asylsökanden, något dessa dock inte gillade. De förskansade sig i sitt läger och i huset där kungen bodde och avhysningen blev ganska livad. Hur det gick till skildras av en som var med:

”Då fick jag se Hans Maj:t stå mellan trenne turkar med bägge armarna högt upp i vädret och med värjan i högra handen… Jag fattade strax min pistol och sköt ner den ene turken… och så lät Hans Maj:t ned den högra armen med värjan och stack den andre turken tvärt igenom, och jag var intet sen att skjuta den tredje till döds”. Efter kalabaliken berättades det att kungen nedlagt många turkar men när man frågade majestätet självt svarade han blygsamt att han kunde påminna sig bara tre.

Tur att historien inte upprepar sig, att våra seder blivit mildare och att vår kung inte heter Karl XII utan Carl XVI Gustaf. Så Kaplan och hans vänner kan sova helt lugna.

Arnstad och de kungliga nazisterna

”Sveriges nye prins namnges efter stupad nazist”, får vi veta i tidningen ETC (22.4). Artikeln är undertecknad av Henrik Arnstad och illustreras med stort uppslagna bilder av våra kungligheter i sällskap med den tyske Führern.  Herr Arnstad läxar upp kungen för att han tillåtit att den nye prinsen döpts till Hubertus som mellannamn. Enligt Arnstad är namnet belastat med nazistiskt förflutet. Men som vanligt, när han ger sig in på Tysklands historia får han det mesta om bakfoten.

Prinsessan Sibyllas yngre bror Hubertus gjorde sig aldrig bemärkt eller blivit känd som en nazist. Som homosexuell kände han sig knappast hemma i nazistkretsar och trots sin fars pronazistiska inställning gick han in i NSDAP först när kriget hade brutit ut, 30 år gammal. Så han hann aldrig bli en av ”Nazitysklands elit” som Arnstad påstår. Hubertus blev  en vanlig Wehrmachtofficer med låg tjänstegrad och utan några kända utmärkelser, och han dog i en flygplansolycka. Han var inget undantag bland sina gelikar, adliga officerare måste som alla andra tyskar tjänstgöra i Wehrmacht och kämpa för Hitler. Men att därför säga att de, eller Hubertus, hade en ”direkt koppling till Hitlers utrotningskrig …och därmed även till Förintelsen” är att ta till och glida betänkligt på vedertaget språkbruk.

Hubertus far och vår kungs morfar Carl Eduard av Sachsen Coburg-Gotha (inte Karl Edward som Arnstad skriver och med bindestreck) var en typisk ”völkisch” och konservativ aristokrat och medlem i den nationalistiska frikåren Stahlhelm. Han blev tidigt en beundrare och anhängare av Hitler men dröjde med att bli medlem i NSDAP till först efter Hitlers makttillträde. Han var långtifrån den inflytelserika figur som Arnstad vill göra honom till. Hans offentliga befattningar inskränkte sig till ordförandeskapet i Tyska röda korset där han blev utnämnd redan av president Hindenburg och i Tyska automobil-klubben. Efter Hitlers makttillträde blev han utnämnd till ”Ehrenführer” med generalsgrad (Obergruppenführer) i NSKK, Automobilklubbens efterträdare.

Så när Arnstad skriver att ”frågan är om Hitler kommit till makten utan stödet från ätten Sachsen Coburg Gotha” driver han sin tes till rena löjets gräns. Om det sker av okunskap eller av illvilja är det i hans fall svårt att säga. Bland de högadliga tyska familjerna var det främst de kejserliga Hohenzollrarna som stödde Hitler, men inte ens i detta fall skulle någon seriös historiker vilja hävda att det var deras förtjänst eller fel att Hitler kom till makten. Den betydande roll som Arnstad tillskriver hertig Carl, prins Hubertus och deras släkt har i alla fall inte uppmärksammats av Tredje rikets historiker. Bland alla mig tillgängliga källor, exempelvis Snyders Encyklopedia of the Third Reich eller Hitler-biografier, är det bara Toland som nämner familjen Sachsen Coburg-Gotha. Han skriver på ett par rader att under Hitlers första besök i Coburg i oktober 1922 visade sig hertigen och hertiginnan vara ”mycket öppet nationalistiska”.

Hur långt kan man skylla på okunskap och var går gränsen för förtal? När Arnstad skriver att ”Hertig Karl Edvard slutade som dömd krigsförbrytare (brott mot mänskligheten)” är det inte längre någon feltolkning eller missförstånd utan en uppenbar osanning.

Efter krigets slut blev Carl Eduard en kort tid internerad och som partimedlem anklagad för brott mot mänskligheten. Efter flera rättegångar blev han 1950 frikänd från dessa anklagelser men som ”medlöpare och mindre belastad (Mitläufer und Minderbelasteter)” dömd till böter på 5000 DM. *)

Vad gäller de av ETC publicerade bilder där kronprins Gustaf Adolf visas i sällskap med Hitler hade det kanske varit lämpligt att upplysa läsarna att han vid båda tillfällen uppträder som officiell representant för Sverige, dels på Olympiaden 1936, dels på en diplomatisk tillställning i sällskap med bl. a. polska och danska officerare.


*) Denazifieringen som inleddes av ockupationsmakterna och fullföljdes av de tyska     domstolarna pågick under tiden 1946-1951. De ansvariga delades upp i fem kategorier:

  1. Huvudansvariga (krigsförbrytare)
  2. Belastade (aktivister, militarister och exploatörer)
  3. Mindre belastade
  4. Medlöpare
  5. Friade

Av de ca 2,5 miljoner tyskar som undersöktes i de västra ockupationszonerna blev ca 34% frikända, 54% bedömda som medlöpare och ca 10% dömdes som mindre belastade. Carl Eduard tillhörde alltså grupperna 3 och 4. Påföljden för de mindre belastade blev högre skatter, yrkesförbud och förlust av rösträtt under begränsad tid, eventuellt böter.

 

Tjernobyl 30 år

Det är 30 år sedan Tjernobyl. Tjernobylkatastrofen har använts som argument i den svenska kärnkraftsdebatten och den har påverkat vår inställning till kärnkraftssäkerheten och till kärnkraften över huvud taget. Jag återger här en autentisk och skakande berättelse. Den är mycket lång men värd att läsa. Hur relevant är Tjernobylolyckan för våra förhållanden?

Valerij Alexejevitj Legasov

 DET ÄR MIN SKYLDIGHET ATT BERÄTTA …

”Pravda” 20 maj 1988. Översättning Leo Kramár

Jag hade aldrig någonsin trott att jag skulle komma på att börja skriva mina memoarer när jag knappt fyllt femtio. Men det har inträffat händelser av sådan storleksordning och med inblandade med så olika intressen och tolkningar av det som hände att jag känner det som min plikt att redovisa det jag vet och hur jag såg på och uppfattade händelserna.

26 april 1986. Det var lördag, en underbar dag. Jag funderade på om jag skulle åka till min institution på universitetet (lördag var min vanliga institutionsdag) eller till partiavdelningens ekonomimöte som skulle börja kl 10, eller kanske att strunta i allt och åka bort med Margarita Michajlovna, min hustru och kamrat och vila ut någonstans. På grund av min läggning och mångårig inpräntad vana åkte jag naturligtvis till partigruppens ekonomimöte.

Före mötet fick jag höra att det inträffat ett haveri vid kärnkraftverket i Tjernobyl. Jag fick veta det av chefen för den styrelse som vår institution lyder under. Han berättade om det ganska lugnt fast med en viss harm.

Man satte i gång med rapporten. Föredragningen var, ärligt talat, rutinmässig och tråkig. Vi var vana vid att allting inom vår förvaltning var utmärkt och förträffligt, alla indextal vackra, alla planmål uppfyllda. Föredragningen liknade mest en segerrapport. Man sjöng kärnenergins lovsång och prisade de stora framgångar vi uppnått. Rapportören rabblade också hastigt fram att det inträffat ett haveri (Tjernobylverket hörde under ministeriet för energi och elektrifiering), ”dom har visst ställt till med något slags haveri där men det kommer inte att hindra utvecklingen av kärnenergin”.

Vid 12-tiden gjorde vi en paus. Jag tog mig upp till andra våningen till den vetenskaplige sekreterarens rum. Där fick jag veta, att man utsett en regeringskommission och att jag skulle ingå i den. Kommissionen skulle samlas på flygplatsen Vnukovo kl 16. Jag begav mig omedelbart till min institution där jag försökte få tag i någon av reaktorexperterna. Efter mycket besvär lyckades jag hitta avdelningschefen Alexander Kalugin som konstruerat och lett kärnkraftverk med en RBMK-reaktor[1] – likadan som den som fanns i Tjernobylverket. Han visste redan om haveriet eftersom det under natten kommit larm ”ett, två, tre, fyra” från kärnkraftverket. Det betydde att det i verket hade uppstått en situation med kärnbränsle-, radioaktivitets-, brand- och explosionsfara, d v s det hade inträffat alla faromoment.

Jag åkte snabbt hem. Min hustru återvände skyndsamt från sitt arbete och jag berättade att jag måste åka på en tjänsteresa, att jag inte visste vad det handlade om, vad som skulle ske och hur länge jag skulle vara borta. På Vnukovo fick jag veta att till ordförande för kommissionen utsetts viceordföranden i ministerrådet SSSR Boris Sjtjerbin, chef för byrån för värme- och energiförsörjning. Så snart han kom steg vi ombord på ett väntande plan och flög till Kiev varifrån vi tog bilar till platsen för det inträffade.

Det var oroliga samtal på planet. Jag berättade för Boris Sjtjerbin om olyckan vid Three Miles Island i USA 1979; med all sannolikhet hade orsakerna till detta haveri ingen relevans för händelsen i Tjernobyl på grund av den principiella olikheten i reaktorkonstruktionen. Flygresan förflöt under gissningar och diskussioner.

Det första vi såg när vi lämnade planet i Kiev var en stor kavalkad av svarta regeringsbilar och en orolig skara av ukrainska ledare. De hade inga exakta uppgifter men berättade att det stod illa till. Vi satte oss snabbt i bilarna och for till kärnkraftverket. Jag måste säga, att jag då inte hade en tanke på att vi förflyttade oss i riktning mot en tilldragelse av planetarisk storleksordning, en händelse som för evigt skulle bli en del av mänsklighetens historia, så som utbrott av kända vulkaner, Pompejis undergång eller liknande.

Fastän kärnkraftverket kallas för Tjernobyl ligger det 18 km från denna mycket gröna, mycket trevliga landsortsstad som gjorde just ett sådant intryck på oss. Där var allt stilla och lugnt, livet pågick som vanligt. Men i Pripjat’ kunde man redan känna oro. Vi åkte direkt till partiets stadskommittés hus som ligger vid stadens huvudtorg. Här mötte vi representanter för myndigheterna. Man rapporterade att i verkets 4:e block hade inträffat två explosioner i följd när man höll på med en ickeordinarie[2] test av turboaggregatets arbete under fri gång[3], att reaktorbyggnaden förstörts och några få hundra människor blivit strålskadade. Man tillade att två människor omkommit och att de övriga fanns på stadens sjukhus samt att strålningssituationen på block nr 4 var tämligen besvärlig. Strålningssituationen i Pripjat’ skilde sig visserligen väsentligt från det normala men utgjorde ännu inte någon stor fara för befolkningen.

Regeringskommissionen överlade energiskt under ledning av Boris Sjtjerbin och delades sedan in i grupper som var och en skulle lösa vissa uppgifter. Själv ledde jag gruppen som skulle samordna åtgärderna för lokalisering av haveriet. På vägen till kraftverket frapperades vi av himlen. Redan på ett avstånd av 8-10 km syntes ett hallonrött sken. Man vet ju att ett kärnkraftverk med alla anläggningar och rörverk ur vilka det uppenbarligen ingenting läcker ut är en i sig mycket ren och rigorös anläggning. Och här såg det plötsligt ut som en stor metallurgisk fabrik eller kemiskt verk med ett enormt hallonrött sken över halva himlen.

Det blev snart uppenbart, att ledningen för kärnkraftverket och ledningen av energidepartementet[4] som också var närvarande i åtskilligt sade emot varandra. Å ena sidan hade den ena delen av personalen, verksledningen och ledningen av energiministeriet handlat dristigt. Teknikerna i block 1 och 2 hade inte lämnat sina poster, inte ens de som arbetade i block 3 som dock befann sig i samma byggnad som block 4, olika styrkor stod i beredskap, man kunde hitta varje person man önskade och utfärda alla nödvändiga order (och de blev utförda). Men vilka order skulle man ge och hur skulle man utvärdera situationen innan regeringskommissionen kom den 26 april kl 20? Det förelåg ingen känd plan[5]. Allt detta fick utföras av kommissionen.

Först och främst fick block 3 order att stoppa reaktorn och man lät den svalna. Block 1 och 2 fortsatte driften trots det att deras inre miljö redan hade ganska hög nivå av radioaktivitet. Den inre nedsmutsningen av block 1 och 2 berodde på  inströmning av ventilationsluft som inte stängts av efter haveriet, så att den nedsmutsade yttre luften sögs in genom luftintaget till block 1 och 2.

Boris Sjtjerbin tillkallade omedelbart arméns ABC-enheter som anlände under ledning av general Pikalov, samt ett helikopterförband under general Antosjkin. Man började besiktiga block 4 från luften. Under den första överflygningen blev det uppenbart, att reaktorn var helt förstörd. Det övre locket som skulle hermetiskt tillsluta reaktorrummet låg nästan vertikalt i viss vinkel. Man såg att det hade lyfts av och att det som följd av detta skulle krävas speciellt stora insatser. Den övre delen av reaktorhallen var helt förstörd, på taket till maskinhallen och på platsen utanför låg bitar av grafitblock, en del hela en del sönderbrutna. Av förödelsens karaktär var det klart för mig, att det hade inträffat en omfattande explosion. Ur reaktorkratern strömmade ut en några hundra meter hög vit pelare av förbränningsprodukter, tydligen av grafit, och inne i reaktorrummet såg man isolerade fläckar av kraftig röd glöd. Här kunde man entydigt säga att orsaken till dessa glöd var de upphettade grafitblocken som blivit kvar, alltså brinnande grafit; detta var svårt, ty när grafiten brinner utvecklas det genom en kemisk reaktion regelmässigt en vitaktig produkt – en blandning av koloxider – och den färg som nu speglade sig i skyn var från hettan i den förstörda grafiten, från en mäktig smälta av grafitblock.

Den första fråga som vi alla ställde oss var om reaktorn eller en del av den fortfarande var i gång, d. v. s. om framställningsprocessen av kortlivade radioaktiva isotoper fortsatte. De första mätningarna visade att det förekom en kraftig neutronstrålning. Det kunde tyda på att reaktorn arbetade. Jag fick ta mig så nära som möjligt i en pansarbandvagn för att övertyga mig om att så inte var fallet. På kvällen den 26 april hade man försökt alla möjliga sätt med vattenbegjutning men de resulterade bara i en enorm ångutveckling och översvämning av transportkorridorer till de angränsande blocken.

Brandförsvaret hade under den första natten likviderat brandhärdarna i maskinhallen och de hade agerat mycket professionellt och samvetsgrant. Ofta tänker jag att en del av dem fick höga strålningsdoser därför att de stod på anvisade ställen som observatörer för att rapportera om det uppstod nya brandhärdar. Så blev det inte, fastän det i maskinhallen fanns mycket smörjmedel, väte i generatorerna, således många källor som kunde initiera inte bara bränder utan också explosiva processer och som kunde ha lett till förstöring av block 3. Brandmännens handlande i dessa konkreta situationer var inte bara heroiskt utan också ändamålsenligt, intelligent och effektivt och det var de som vidtog de första målmedvetna åtgärderna för att förhindra ytterligare spridning av haveriet.

Nästa fråga kom när vi fått klart för oss att ur reaktorkratern i det förstörda block 4 steg upp en ganska kraftig ström av radioaktiva aerosoler. När grafiten brann förde varje dess partikel med sig ett stort antal radioaktiva källor. Det var en besvärlig uppgift. Grafitens normala brännhastighet ligger någonstans kring ett ton i timmen. I block 4 fanns det ca 2,5 tusen ton. Följaktligen skulle det under 240 timmar vid normal förbränning utvecklas radioaktivitet som skulle breda ut sig över ett stort område som skulle bli intensivt nedsmittat av olika radiumnukleider.

Strålningsläget krävde att man skulle vidta effektiva åtgärder först med luften inom 200 meter över reaktorn, men då de använda teknikerna med vatten, skum och andra traditionella hjälpmedel inte förmådde stoppa grafitbranden, var man tvungen att hitta icketraditionella lösningar. Vi började fundera på det. Våra överväganden skedde under samtidiga konsultationer med Moskva där vid telefonen satt A. P. Alexandrov, medarbetare i Institutet för kärnkraftsenergi och konsult i energidepartementet. Redan den följande dagen kom det flera utlandstelegram med förslag på olika varianter av medel för släckning av grafitbrand. Efter överväganden och många konsultationer om ämnen med temperaturstabiliserande egenskaper stannade vi för två komponenter – bly och dolomit.

 Ett ännu svårare problem som kommissionen skulle lösa var frågan om staden Pripjat’s öde. På kvällen den 26 april var strålningsläget där mer eller mindre gynnsamt, de vid olika tillfällen uppmätta värdena låg mellan milliröntgen och tiotalet milliröntgen. Detta var visserligen ett hälsovådligt läge, men det medgav ännu ett visst rådrum. Hälsovårdens agerande bestämdes av instruktioner att evakuering skulle påbörjas om det inom bostadsområden skulle uppstå risk för en strålningsdos av 25 biologiska röntgen per person. Evakueringen skulle ske ovillkorligen om hotet ökade till 75 biologiska röntgen under vistelsen i det drabbade området. Men i intervallet 25-75 röntgen skulle de lokala myndigheterna avgöra själva. Det var ungefär på det här sättet våra överväganden gick till.

Fysikerna som anade att dynamiken inte skulle vända till det bättre insisterade på en omedelbar evakuering. Medicinarna fick ge vika och vid 22- eller 23-tiden den 26 april, efter att ha lyssnat till vår diskussion och våra argument, accepterade Boris Sjtjerbin att beordra en ovillkorlig evakuering som skulle ske nästa dag. Tyvärr vidarebefordrades denna information muntligen, dels vid ankomster och infarter dels genom anslag, och uppenbarligen nådde den inte alla, ty på morgonen den 27 april kunde man på stadens gator se såväl mammor med barnvagnar som lekande barn och alla andra tecken på ett normalt söndagsliv. Kl 11 meddelade man officiellt att hela staden skulle evakueras. Kl 14 samlade man alla transportmedel och de tilldelades sina transportvägar. Evakueringen genomfördes tillräckligt noggrant, snabbt och riktigt även om den skedde under onormala förhållanden och fastän det inträffade åtskilligt slarv och missgrepp. Exempelvis vände sig en stor grupp invånare till kommissionen med vädjan att få evakueras i egna bilar av vilka det fanns några tusen i staden. Efter vissa överväganden lämnade man tillstånd till detta, vilket var ett misstag, ty en del av bilarna var nedsmittade och de vaktposter som skulle mäta radioaktivitet samt tvättstationerna blev organiserade först något senare. Men jag upprepar att evakueringen av staden skedde vid tiden då strålningsnivån fortfarande inte var hög. Det visade sig sedan också att praktiskt taget ingen av de ca 50.000 människor som fanns i bostadsområden och som inte varit på själva kraftverket under haveriet, led någon betydande hälsoskada.

De efterföljande åtgärderna inriktades på större noggrannhet vid den radiakmätning som organiserades av stadsmyndigheterna, av general Pikalovs personal och av personalen från kärnkraftverket. Man lärde sig större noggrannhet vid bestämning av isotopsammansättningen. De militära radiakmätarna arbetade bra men den bästa och riktigaste informationen vad gällde isotopsammansättningen och de olika strålningstyperna fick vi från det laboratorium som man satt upp i det drabbade området. På deras data baserade vi våra beslut. Klart var att under de första dagarna förändrades läget hela tiden beroende på förändringar av krafterna och karaktären av rörelsen på luftmassorna och på krafterna i hettan kring block 4 som i sin tur berodde på de massor som störtat ner i reaktorn.

Några personliga reflexioner från den här första tiden.

Kraftverkspersonalen. Vi mötte människor som var beredda att göra vad som helst och på vilka villkor som helst. Följaktligen sådana handlingar som måste utföras i den givna situationen, såsom att planera och organisera arbetet. Varken verkscheferna eller ledningen för ministeriet hade någon uppfattning om i vilken ordning man skulle utföra de nödvändiga åtgärderna, varken på ett i förväg fastlagt och inövat sätt eller i alternativ ad hoc. Det var den statliga kommissionen som fick ta på sig ansvaret för bedömningen av situationen och ledningen av de nödvändiga åtgärderna. Man märkte tafatthet till och med i småsaker. Jag kommer ihåg att det under de första dagarna då kommissionen var i Pripjat’ inte fanns tillräckligt många syrgasapparater och persondosimetrar TLD. Inte ens de inte särskilt tillförlitliga s k penndosimetrarna räckte åt alla. På kraftverket saknades automatiska dosimetrar som på telemetrisk väg kunde rapportera radiakläget inom några kilometer runt verket, så att man var tvungen att organisera ett stort antal människor för rapporteringsarbete. Det fanns inga fjärrstyrda flygplan utrustade med mätinstrument och man behövde därför ett stort antal helikopterförare för mätningar och undersökningar. Man saknade till och med den mest elementära hygieniska kultur, alldeles särskilt under de första dagarna. Bostäderna i Pripjat’ var redan den 27, 28 och 29 april starkt nedsmittade men ändå hämtade folk matvaror – korvar, gurkor, burkar med Pepsi-Cola och läsk – allt detta hade stått fritt i rummen – och där hämtade och hanterade folk sakerna med bara händer. Och detta fortfarande några dagar efter det att allt mer eller mindre normaliserats och det hade kommit upp matsalar och tält som motsvarade de sanitära och hygieniska kraven, visserligen primitiva, men där man dock kunde kontrollera både händerna och kvalitén på dryckesvarorna med avseende på strålningsrisker.

Den 2 maj, när kommissionen hade etablerat sig i Tjernobyl, kom Nikolaj Ryzjkov[6] och Jegor Ligatjev dit. Deras besök hade en stor betydelse. Man sammankallade en partikonferens för Tjernobyldistriktet. Av våra föredragningar (och det kom an på mig att bli den föredragande) bildade de sig en uppfattning om läget och fick klart för sig att det här inte var fråga om ett banalt missöde utan om ett storskaligt haveri med ytterst långtgående konsekvenser och att det förestod ett oerhört arbete. Efter föredragningen och efter det vi förklarat läget och de kunde bilda sig en egen uppfattning, fattade de de övergripande besluten om hur man skulle organisera arbetet under hela den följande perioden, storleksordningen på arbetet och hur det skulle fördelas mellan de olika förvaltningarna och företagen i vårt land. Man bildade en operativ grupp under ledning av Nikolaj Ryzjkov som i praktiken hade under sig Sovjetunionens hela industri. Från det ögonblicket var den statliga kommissionen endast en förvaltningsmekanism i det jättelika statliga arbetet som skulle utföras under ledning av den operativa gruppen inom det kommunistiska partiets centralkommittés politbyrå.

Jag känner inte till en enda stor eller liten omständighet som skulle ha förbisetts av politbyråns operativa grupp. Jag måste berätta, att dess sammanträden hade en mycket lugn och behärskad karaktär där man förlitade sig maximalt på synpunkter från specialisterna. Enligt min mening var det ett exempel på ett perfekt organiserat arbete. Från början skulle jag kanske kunna tro att man skulle fatta auktoritära beslut mera inriktade på att förringa händelsen än att komma till rätta med situationen. Inget sådant inträffade. Arbetet organiserades som i ett bra vetenskapligt kollektiv. Först tog man uppmärksamt emot informationer, adekvata informationer inhämtade från olika källor. Och det hände ofta att informationerna som kom från militära källor skilde sig från de som gavs av de civila vetenskapliga institutionerna och att dessa i sin tur hade i början också olika uppfattningar. Allt detta tillsammans skapade en nog så nervös situation. Men den operativa gruppen visade ingen nervositet utan insisterade på kompletterande upplysningar och preciseringar och försökte hela tiden få en säker bild av sakläget. I alla sina beslut försökte gruppen alltid finna lösningar som tog maximalt hänsyn till människornas intressen. När man exempelvis skulle bestämma utsträckningen av det drabbade området och storleken på den ekonomiska ersättningen till de evakuerade tog man beslut som var fördelaktiga för offren för haveriet. Detta gällde i samtliga fall.

Några ord om armén. Omfattningen av de militära insatserna var mycket stor. ABC-enheterna fick i första hand utföra arbetet med identifiering och avgränsning av det nedsmittade området. På arméns axlar lades även uppgifter i själva kraftverket och arbetet med dekontaminering av byar, samhällen och vägar i en zon på 30 km. Armén utförde ett enormt jobb med dekontamineringen av staden Pripjat’. Själv har jag aldrig bevittnat någon episod där någon av Sovjetarmén tillkallad specialist eller andra ickemilitärer på något sätt skulle ha frestats att fuska med sitt jobb eller känt sig tvångsrekryterade, i allmänhet då till svåra och farliga jobb. Kan hända att sådant verkligen inträffade här och där, men jag råkade aldrig bevittna något sådant. Själv hjälpte jag några gånger till i tämligen farliga delar av block 4. Jag förklarade för människorna under vilka förhållanden de skulle arbeta och talade om att jag helst ville arbeta tillsammans med dem som ville hjälpa mig frivilligt. Och det hände inte en enda gång att någon efter en sådan förklaring skulle ha lämnat ledet och hållit sig tillbaka.

Informationstjänsten. Det visade sig att trots att vi har ett specialförlag för litteratur om kärnenergi[7], medicinska förlag, ett vetenskapligt förlag[8] och det finns färdigtryckt litteratur som snabbt kunde distribueras och förklara vilken dosbelastning är relativt acceptabel för människor och vilken som är ytterst farlig, hur man skall bete sig när man finns i ett område med förhöjd radioaktivitet, litteratur där man kunde få intelligenta råd vad man skall mäta, hur man skall göra det och hur man skall behandla grönsaker, frukt etc,  fanns det överhuvud ingenting av detta att tillgå. Det fanns en mängd böcker för specialister, tjocka, kunskapsrika och bra böcker, men i hela landet fanns inte ett spår av små broschyrer eller folders.

Det kan hända att ögonblicket är inne då jag skall redogöra för några personliga intryck av hur jag råkade in i den här historien, hur jag bands samman med den, hur jag uppfattade kärnkraftens historia och utveckling och hur jag uppfattar dem i dag. Sällan har någon av oss yttrat sig öppet och redigt om detta ämne.

Jag är utexaminerad från den fysikalisk-kemiska fakulteten av Mendelejevs institut för kemisk teknologi i Moskva. Vid institutet utbildades specialister, i huvudsak forskare som skulle arbeta med teknologi inom kärnkraftsindustrin. Det gäller att kunna framställa isotoper, att arbeta med radioaktiva ämnen, att utvinna uran ur malmen och att omvandla det till användbar råvara, att förvandla det till kärnbränsle, att kunna omarbeta använt kärnbränsle som ännu innehåller en kraftig radioaktiv komponent, att ur det utvinna nyttiga och tvärtom avskilja de skadliga produkterna, att kunna anrika dem på något sätt och att förvara dem så att de inte kan vålla skada på människor. Och hur man kan utnyttja en del av de radioaktiva ämnen till nytta för folkhushållningen och för medicinen. Det var alltså den typen av specialfrågor jag hade studerat.

Jag gjorde mitt diplomarbete på Kurtjatovinstitutet i ämnet bearbetning av kärnbränsle. Mitt diplomarbete gillades av akademiledamoten I. K. Kikoni söm ville ha mig till kandidataspirant. Emellertid hade jag och några studiekamrater kommit överens att arbeta en tid i kärnkraftsindustrin för att få praktisk erfarenhet på området som skulle bli vårt forskningsfält, och eftersom jag hade agiterat för denna idé kunde jag nu inte acceptera aspiranterbjudandet. I stället for jag till Sibirien där jag deltog i uppbyggnaden av en radiumkemisk fabrik. Detta var en mycket givande, intressant period med insyn i det praktiska arbetet. Där arbetade jag cirka två år varefter jag blev ”utplockad” till kandidataspirant i samma Kurtjatovinstitut.

Där arbetade jag med teknologiska processer, försvarade sedan mina kandidat- och doktorsavhandlingar och blev invald i Vetenskapsakademin. Mitt vetenskapliga arbete har belönats med statligt pris. Detta om min professionella verksamhet. Till den har dragits intresserade unga människor vilka med sitt engagemang, goda utbildning och förstånd nu vidareutvecklar detta område av kemisk fysik, och jag tror att ur denna forskning kommer ännu många viktiga rön både för praktiken och för vetenskapen. Den framgångsrika verksamheten på detta område har tilldragit sig uppmärksamhet och jag blev utnämnd till ställföreträdare för institutets direktör. Samtidigt avgränsades mina vetenskapliga funktioner genom mitt eget vetenskapliga arbete. Vid fördelning av ansvarsområden som hittills hörde samman blev mina uppgifter kemifysiken, radiumkemin samt utnyttjande av kärn- och plasmakällor för teknologiska ändamål. När A. P. Alexandrov blev vald till Vetenskapsakademins president rekommenderade han mig till förste ställföreträdare för institutets direktör.

Jag funderade på kärnenergins framtid och på vilka villkor den skulle få plats inom den sovjetiska energiproduktionen. Vi lyckades organisera forskningssystem med inriktning på vilka kärnkraftverk man skulle bygga med hänsyn till ändamålsenlighet, hur de skulle drivas rationellt och om de skulle producera bara elektrisk energi eller också andra energibärare i synnerhet väte. Väteenergiforskningen blev det område som jag ägnade en speciell uppmärksamhet. Allt detta var ämnesområden som kompletterade den gängse kärnenergiforskningen.

Då kärnenergins risker var den allöverskuggande fråga som i alla sammanhang ställdes av den allmänna opinionen i hela världen var jag intresserad av att jämföra kärnkraftens reella risker och hot med faror hotande från andra energiproducerande system. Jag sysslade med stor entusiasm med dessa frågor, i huvudsak med klarläggande av risker med andra, alternativa energikällor.

I det teknisk-vetenskapliga rådet på institutet diskuterades rätt ofta olika koncept för kärnenergins utveckling men ytterst sällan de tekniska aspekterna, dvs egenskaperna hos de olika reaktortyperna eller bränslesorterna. Dessa frågor dryftades i de teknisk-vetenskapliga samrådsorganen. Icke desto mindre blev jag av den tillgängliga informationen övertygad om att inte allt inom kärnkraftsutvecklingen var så lyckat som det sades. Med blotta ögon kunde man se att våra reaktorer inte skilde sig mycket från de västliga, till exempel i sin grundidé; i vissa avseenden var de till och med bättre, men de saknade bra styrsystem och bra system för diagnostik. Amerikanen Rasmussen har gjort en riskanalys av ett kärnkraftverk där han konsekvent letade fram alla möjliga historiska missöden som lett till haverier, systematiserade dem och utvärderade sannolikheten av de olika händelserna och sannolikheten med vilken respektive händelse kunde leda till exempelvis ett radioaktivt utsläpp. Detta fick vi lära oss från utländska källor. Inom Sovjetunionen hade jag inte sett ett enda [vetenskapligt] kollektiv som åtminstone i någon mån skulle ha ställt och på ett kompetent sätt undersökt dessa frågor. Den som hos oss mest aktivt tog upp kärnkraftens säkerhetsfrågor var V. A. Sidorenko. Jag uppfattade hans angreppssätt som seriöst. Han hade en faktisk kunskap om kärnkraftverken, om den förekommande utrustningen och om de missöden som under tiden inträffat. Hans ansträngningar var inriktade i huvudsak på att komma till rätta med dessa problem, i första hand genom organisationsåtgärder, i andra hand genom ett system för framställning av dokument som måste finnas på varje kärnkraftverk. Slutligen var han också mycket angelägen om att det tillskapades nödvändiga tillsyns- och kontrollorgan.

En stor oro väckte hos honom och hos hans likasinnade kvalitén på den utrustning som levererades till kärnkraftverken. Under den sista tiden började vi allesammans hysa oro med anledning av undervisningen och utbildningsnivån hos den personal som projekterade, byggde och skötte driften av kärnkraftverk. Antalet objekt hade ju ökat mycket men nivån på utbildningen av den personal som deltog i processen hade snarare sänkts. V. A. Sidorenko var den främste vad gällde dessa frågor. Tyvärr fick han inte det stöd han borde haft. Vartenda papper och vartenda steg kostade ett oerhört plågsamt arbete. Historiskt sett kan man förstå detta, då vår vetenskapsgren byggde på hög kvalifikation och hög ansvarskänsla hos de människor som arbetade inom den. Och det är faktiskt så, att i händerna på kvalificerad personal kan våra anläggningar anses tillförlitliga och säkra i drift. Oron för kärnkraftens säkerhet uppfattades som ett konstlat problem då det fanns en krets av högkvalificerade specialister och man var övertygad om att säkerhetsfrågorna löstes på ett ytterst kvalificerat och samvetsgrant sätt vid personalens utbildning.

Alltfler resurser lades ner på objekt utan direkt betydelse för kärnkraften. Man uppförde industrianläggningar för produktion av TVEL[9] och industrianläggningar för metallurgisk forskning, en stor mängd av byggnadsresurser användes till uppförande av objekt som inte hade någon relevans för vår förvaltnings arbetsområde. De vetenskapliga organisationerna började försvagas och från att en gång ha varit mycket effektiva fick de se nivån på modern utrustning sänkas, personalens genomsnittsålder ökat och en växande obenägenhet att acceptera nya angreppsvinklar. Så småningom vande man sig vid ett rutinmässigt arbete och rutinmässigt angreppssätt vid tacklande av olika problem. Jag såg allt detta, men det var svårt för mig att lägga mig i frågorna riktigt fackmannamässigt. Alla inlägg i dessa frågor bemöttes fientligt, då en ickespecialists försök att komma med någon egen uppfattning om deras arbete ansågs inte relevanta och blev inte accepterade.

Det växte upp en generation av ingenjörer som var kvalificerade för sitt arbete men som inte förhöll sig kritiskt till själva anläggningarna och säkerhetssystemen. Jag kände samvetsförebråelser, ty från min professionella synpunkt var det uppenbart att man borde göra något nytt, att försöka  stanna till och söka efter något annat. Jag riskerade rätt mycket. Under min verksamhet hade jag lett 10 projekt på NIR-nivån[10] varav fem misslyckades och genom dessa misslyckanden vållade jag det allmänna en förlust på 25 miljoner rubel. Dessa projekt misslyckades inte därför att de från början varit felaktiga. De var lockande och intressanta, men det visade sig snart, att det saknades nödvändiga material och organisationer som skulle vara beredda att exempelvis tillverka en ovanlig kompressor eller värmeväxlare; slutsumman blev, att från början fascinerande idéer under projektering visade sig för dyra och klumpiga och lämpade sig inte för praktiskt utförande. Jag är rädd för att två av projekten förtjänar sådant omdöme på grund av uppräknade skäl. Tre av dem har däremot visat sig som ytterst lyckosamma och bara ett av dessa slutförda projekt, som vi lagt ner 17 miljoner rubel på, har gett en årlig avkastning som täcker de 25 nedlagda NIR-miljonerna som ännu inte slutat positivt, även med ränta på ränta. Riskgraden i mina arbeten har således varit rätt hög – 50-70 procent. Jag har inte sett något liknande på reaktorområdet.

Jag intresserade mig endast obetydligt för traditionellt reaktorbyggande och jag hade naturligtvis ingen aning om graden av dess risker. Där fanns en känsla av oro men där fanns också ”valarna”, dessa giganter och erfarna människor, och jag tyckte för mig själv att de inte skulle tillåta något otrevligt. En jämförelse mellan västliga anläggningar och våra ledde till slutsatsen att det antagligen fanns många problem beträffande de existerande anläggningarnas säkerhet, men att dessa risker var mindre än riskerna sammanhängande med den traditionella energin och dess större mängder av cancerogena ämnen samt den radioaktivitet som släpptes ut i atmosfären från kolupplag.

RBMK-reaktorn betraktades bland reaktorexperterna som dålig. Man ansåg den inte som dålig ur säkerhetsaspekter; ur den synpunkten uppfattades den till och med som en av de bättre. Den ansågs dålig ur ekonomisk synpunkt då den hade en hög bränsleförbrukning och för hög kapitalkostnad samt därför att dess kringutrustning var hantverksmässig[11]. Mig som kemist oroade också det faktum att man i dessa anläggningar förvarade mycket grafit, zirkonium och vatten. Jag oroades också av det ovanliga, för mig otillräckliga säkerhetssystemet som skulle träda i funktion i extrema situationer: endast operatören själv kunde föra in stavar avsedda till katastrofskydd, antingen automatiskt med hjälp av en givare eller manuellt. Mekaniken kunde fungera bra eller dåligt och det fanns inga andra av operatören oberoende skyddssystem som skulle fungera uteslutande efter läget i reaktorn. Jag hördes om några förslag från specialister till konstruktören om ändringar i reaktorns skyddssystem. Dessa förslag förkastades aldrig men de behandlades ytterst långsamt.

Jag vill redovisa en synpunkt som jag står fast vid men som inte delades av mina kolleger och som ledde till viss friktion oss emellan. Det är så att varken i Väst och eller hos oss skiljer man åt funktionerna ”vetenskaplig handledare” och ”konstruktör” inom flygverksamheten och i välutvecklade industrigrenar. Jag antar att det skall finnas vetenskaplig ledning för vissa frågor, exempelvis utvecklingen av flyget. Men när man talar om flygplanskonstruktion måste det finnas en enda chef som både är konstruktör, projektör och vetenskaplig ledare och all makt och hela ansvaret måste finnas på samma hand. Detta förefaller mig vara uppenbart.

När kärnenergin föddes var allting rationellt. Då det handlade om nya vetenskapsgrenar som kärnfysik och neutronfysik fanns där en veteskaplig ledare som uppdrog åt konstruktörerna att lösa de grundläggande principerna för byggande av reaktorer. Den vetenskaplige ledaren var ansvarig för att dessa principer var fysikaliskt riktiga och säkra. Konstruktören realiserade dessa principer under löpande konsultationer med fysikerna för att försäkra sig om att han inte bröt mot de för ett reaktorbygge gällande fysikaliska lagarna. Allt detta var berättigat i kärnkraftsindustrins gryning. Men när konstruktions-byråerna hade vuxit och skaffat sig egna datorer och fysikavdelningar, skapade detta ett system av dubbelstyrning (och i verkligheten tredubbel styrning, ty det existerar också månghövdade departementala och mellandepartementala samrådsorgan) som ledde till ett slags kollektivt ansvar för en reaktors driftegenskaper. Den här situationen existerar i dag och jag anser att den är felaktig. Jag är nu så som tidigare övertygad om, att man skall ha en organisation med en vetenskaplig ledare som följer vissa projekt och bland dem väljer ut de bästa, och på så sätt styr kärnenergins utvecklingsstrategi. Det är här som en vetenskaplig ledares funktion ligger, inte i konstruktionen av konkreta reaktorer med [redan] fastställda egenskaper. Hela den här röran med frånvaron av personligt ansvar för reaktorns egenskaper har lett till en stor ansvarslöshet, något som kom i dagen i Tjernobyl.

Nikolaj Ryzjkov sade under sitt framträdande den 14 juni, att det syntes honom att Tjernobylhaveriet inte var någon tillfällighet utan att kärnkraften med en viss oundviklighet hade  marscherat mot en så svår olycka. Då slog mig dessa ord med sin riktighet fastän jag själv inte skulle ha kunnat formulera problemet på så sätt. Jag kom exempelvis ihåg en händelse där svetsarna på ett kärnkraftverk när de skulle laga svetsfogen på en huvudledning, i stället för att utföra lagningen ordentligt, svetsade med elektroden bara lätt på utifrån. Detta kunde ha lett till en fruktansvärd olycka med explosion i huvudledningen, ett haveri i VVER-anläggningen[12] med full förlust av värmebäraren och en härdsmälta. Det var tur att där fanns välutbildad, uppmärksam och noggrann personal, då svetsfogen som avslöjades av en tekniker inte kunde ses i mikroskop. En undersökning visade att det helt enkelt handlade om fusk vid svetsning. När man undersökte dokumentationen fann man att alla underskrifter fanns där: svetsarens, att han utfört foglagningen yrkesmässigt och teknikerns som genom en gamma-felsökare har kontrollerat svetsfogen – en svetsfog som inte existerade i sinnevärlden. Allt detta gjordes i arbetsproduktivitetens namn, det gällde att svetsa så många fogar som möjligt. Ett sådant fusk överstiger helt enkelt vår fattningsförmåga. Efter det synade man på många kärnkraftverk liknande ställen och det var inte överallt som allt stod rätt till.

Ofta förekom det sprickor i viktiga ledningar och illa fungerande spjäll på kanaler från RBMK-reaktorn, och allt detta pågick år efter år. Man struntade helt i sådant som de tioåriga övningsgenomgångarna, man brydde sig i allra största utsträckning inte als om de femåriga och likadant var det med analyssamtalen om utformningen av de diagnostiska systemen för utrustningens skick. Man skall komma ihåg att antal ingenjörer och övrig teknisk driftpersonal på kärnkraftverken har sjunkit brant. Alla som var på en byggnadsplats för ett kärnkraftverk förskräcktes hur man på dessa viktiga objekt kunde arbeta på samma sätt som på vilket vanligt fuskbygge som helst. Alla dessa olika episoder hade jag i huvudet när Nikolaj Ryzjkov sade att kärnkraftindustrin varit på väg mot ett Tjernobyl, men först såg jag framför mina ögon bilden av specialisterna i mitt eget institut som förhållit sig mycket konkret och mycket professionellt till allt som hände på konstruktionsområdet för kärnkraftverk.

Trogen min natur började jag med uppmärksamt studera dessa frågor och här och var inta en mera aktiv ställning. Jag talade om att det behövdes en ny generation av säkrare VTGR-reaktorer (flytande natrium-reaktor)[13]. Detta väckte en enorm storm av indignation, man sade att det handlade om två helt olika saker, att jag var okunnig, att jag lade mig i och att man överhuvud inte kunde jämföra en reaktortyp med en annan. Det var en svår situation. Långsamt arbetade man på alternativa reaktorer, långsamt försökte man förbättra de befintliga, men det mest bedrövliga var att det var omöjligt att få till stånd en seriös och objektiv vetenskaplig analys av det verkliga sakläget och att konstruera en hel händelsekedja, att grundligt analysera alla tänkbara fel och att finna medel till deras avlägsnande. Strax före händelserna i Tjernobyl fungerade och utvecklades allting på detta sätt och antalet företag som beordrades att tillverka olika utrustnings-komponenter till kärnkraftverk bara växte. Man började bygga Atommaskinkomplexet[14] som lockade till sig många unga. Företaget blev ett misslyckande. Mest av allt hade det behövts långt fler specialister med gedigna yrkeskunskaper. Det kunde man observera även på kärnkraftverken.

Efter min vistelse på kärnkraftverket i Tjernobyl kom jag till den entydiga slutsatsen att Tjernobylolyckan var en apoteos, en kulmen på hela den felaktiga ledning av nationalhushållet som rådde i vårt land under många tiotal år. För det som hände i Tjernobyl fanns det definitivt inte bara abstrakta utan även konkreta upphovsmän. I dag vet vi att säkerhetssystemet i denna reaktor var defekt, att en rad vetenskapliga medarbetare kände till det samt att de kommit med förslag hur man skulle avlägsna dessa brister. Konstruktören önskade inte ett snabbt utförande av de föreslagna kompletteringsarbeten och hade inte heller bråttom med att förändra säkerhetssystemet. På själva Tjernobylkraftverket förekom under en rad år följande saker: man genomförde experiment vars program uppgjorts utomordentligt vårdslöst och slarvigt. Före experimenten utförde man inga simuleringar av tänkbara situationer. Ringaktningen av konstruktörens och den vetenskaplige ledarens synpunkter var fullständig och dessa fick kämpa sig till att få de tekniska rutinerna följda på rätt sätt. Man ägnade ingen som helst omtanke åt instrumentens skick eller åt ett planmässigt förebyggande underhåll och reparationer av utrustningen. En av verkets direktörer sade direkt så här: ”Vad är det ni oroar er för? En kärnreaktor är som en samovar, den är betydligt enklare än ett värmeverk. Vi har erfaret folk, det kommer aldrig att hända något”.

När man tittar på händelseförloppet, varför den ene handlade si och den andre så, är det omöjligt att peka ut en enda skyldig, den som initierat de händelser som ledde till brottet. Bakom den ende döljer sig hela komplex: teknikerna gjorde misstag därför att de till varje pris ville avsluta experimentet – de kallade det ”en hederssak”; planen för utförande av experimentet var uppgjord på ett mycket undermåligt och odetaljerat sätt och den hade inte godkänts av de behöriga specialisterna. I mitt kassaskåp ligger en loggbok med nedtecknade telefonsamtal som kärnkraftsteknikerna förde strax innan olyckan. Man får gåshud på hela kroppen när man läser dessa utskrifter. En av teknikerna ringer till en annan och frågar: ”Här i programmet står vad man måste göra men sedan har någon strukit över en hel del. Hur skall jag göra?” Hans kollega funderar en kort stund och säger: ”Du skall göra det som är överstruket”. Detta var standarden på de i förväg iordningställda viktiga dokumenten på ett objekt som faktiskt var ett kärnkraftverk. Det som någon strukit över skulle teknikern tolka och varken nu överstrykningen var rätt eller fel skulle detta medverka till dessa oförutsedda händelser. Man kan inte lägga hela skulden på respektive tekniker, skulden vilar också på den som gjort programmet, den som strök i det, den som signerade det och den som inte koordinerade det. Själva faktum att personalen på verket självständigt kunde igångsätta händelser som inte sanktionerats av fackmän visade en felaktig inställning hos fackmännen på detta kärnkraftverk. Och det faktum att där vid tillfället var närvarande representanter för kärnkraftsinspektionen[15] som inte hade informerats om det pågående experimentet och ej heller om dess program – det är något som har en vida större räckvidd än för det berörda verket.

Men låt oss återvända till händelserna i Tjernobyl som jag avvikit från för mycket. Militärflyget och dess helikopteravdelning arbetade ytterst ambitiöst. De var ett exempel på bra organisation. Med förakt för alla faror ansträngde sig samtliga besättningar att uppfylla sina uppgifter hur svåra och komplicerade dessa än var. Särskilt svårt var det de första dagarna. Man fick order att släppa ner säckar med sand men de lokala ledarna klarade inte av att snabbt organisera tillräckligt med folk som skulle göra i ordning säckarna och sanden. Jag såg med egna ögon hur besättningarna, unga officerare, lastade sandsäckar i helikoptern, flög, kastade dem över målet, återvände och gjorde samma arbete upprepade gånger. Om jag inte misminns handlade det om följande tal: under det första dygnet släppte man tiotals ton, under det tredje-fjärde dygnet hundratals ton och slutligen rapporterade generalmajor Antosjkin på kvällen att man under ett dygn släppt ner ettusenetthundra ton av material. Den 2 maj var reaktorn praktiskt taget övertäckt och vid den tiden hade utsläppet av radionuklider ur reaktorbuken reducerats på ett märkbart sätt.

Omkring den 9 maj visade det sig att block 4 slutade att ryka, brinna, leva; ytligt var den lugn och vi ville på Segerdagens kväll fira denna dag. Tyvärr upptäckte man just den dagen inuti block 4 en inte särskilt stor men klart lysande hallonröd fläck som skvallrade om att på det stället var temperaturen fortfarande hög. Det var nödvändigt att fastställa om det glödande var fallskärmar som använts vid nedsläppet av bly och andra material. Jag trodde knappast det var så, snarare liknade det en glödande sandmassa, jord och annat man släppt ner. Helgen var fördärvad och man beslöt att fylla ytterligare 80 ton bly i reaktorns gap. Därefter avbröts helgfirandet och vi firade Segerdagen i större lugn och ro den 10 maj.

Redan då, under dessa tunga dagar befann vi oss paradoxalt nog i en upprymd stämning. Det hade inget samband med det att vi deltog i likvideringen av en så tragisk händelse. Tragiken förblev den viktiga bakgrund på vilken allt annat utspelades. Men en viss upprymdhet berodde på  hur människorna arbetade, hur snabbt de responderade på våra krav, hur snabbt man räknade fram olika tekniska alternativ – och vi började redan där på platsen beräkna de första alternativen för ett kupolbygge över det förstörda blocket.

Legasov lämnade ovanstående artikel till ”Pravda” strax före tvåårsdagen av Tjernobylkatastrofen. På själva årsdagen, den 26 april 1988 tog han sitt liv. Dessa reflektioner är hans testamente, en anklagelse och ett desperat rop som självmordet givit en särskild tyngd åt. 

[1] RBMK-reaktor, en lättvattenreaktor med grafit som moderator

[2] ”nesjtatnyj”

[3] ”v rezjime svobodnogo vybega”. Kraftförsörjningen till reaktorns cirkulationspumpar var inte säkrad vid yttre elavbrott och frånslag av turbinerna. Pumparna skulle drivas av dieselmotorer som tog en viss tid att starta. Enligt det svenska företaget Kärnkraftssäkerhet och Utbildning AB  gick experimentet ut på att ”pröva om den levande kraften i de nedvarvade turbinerna kunde driva pumparna under det kritiska tidsintervallet”. (DN 1996-04-19)

[4] ”Minenergo”, ministeriet för energi och elektrifiering

[5] ”osoznannyj plan”, ”katastrofplan”

[6] Nikolaj Ryzjkov var Sovjetunionens regeringschef

[7] ”Atomenergoizdat”

[8] ”Znanije”-förlaget

[9] ”TVEL” – teknisk förkortning utan betydelse i sammanhanget

[10] ”NIR” – förkortning utan betydelse i sammanhanget

[11] ” po neindustrialnoj osnove”, på ett icke fabriksmässigt sätt

[12] ”VVER”- förkortning utan betydelse i sammanhanget

[13] ”reaktor VTGR ili zjitkosolevoj reaktor”, reaktor med flytande natrium-kylning

[14] ”Atommasj” (i Volgodonsk där man skulle tillverka reaktorer om 1 milj. kW. För det måste man snabbutbilda 2.300 ingenjörer) 

[15] ”Gosatomenergonadzor”, Statens kärnenergiinspektion

 

Per Robert Lugn

Min svåger och god vän sedan många år Per Robert Lugn har gått bort. Han, en gammal soldat som brukade säga ”Old soldiers never die, they just fade away”  måste kämpa i flera år tappert mot sina allt svårare krämpor. Han blev 93 år.

Per Robert valde officersyrke och han gjorde en lysande karriär. Från början pansarsoldat blev han med tiden generalmajor och chef för arméstaben för att sluta sin militära bana som chef för vårt kära Hemvärn. Han blev tidigt ledamot av Kungliga Krigsvetenskaps-akademien, vars sekreterare han var 1988-1990. Och det var han som värvade mig till Armémusei  vänner.

Per Robert var ingen enkel militär. Bildad, kunnig, musik- och historieintresserad, med en stor (och vacker) boksamling, var han en värdefull och uppskattad samtalspartner, den vän man alltid kunde ringa till och byta tankar med.  Han läste delar av mitt manuskript till Rasideologerna och med sina stora kunskaper i modern historia bidrog han med värdefulla och kritiska synpunkter.

Inte minst ägde Per Robert också en kärv och raljant humor som jag uppskattade.

Saknaden efter honom blir stor.

 

AB och DN och den hotade kulturen

Myndigheten för kulturanalys har gjort en undersökning om hot, trakasserier och våld mot konstnärer och författare (rapport 2016:3).

Jag ser åtskilliga ögonbryn höjas. Vadå myndighet? Säkert är det många fler än jag som inte haft en aning om existensen av detta statliga organ. Inte så konstigt. Det är en minimyndighet som lyder under Kulturdepartementet och som skapades av den borgerliga regeringen 2011. De rödgröna ville lägga ner den 2014 men ändrade sig och ”Kulturanalys” med sina 12 anställda får finnas kvar tills vidare.

Kulturanalys har till uppgift att utvärdera, analysera och redovisa effekter av förslag och genomförda åtgärder inom kulturområdet. Den bistår regeringen med underlag och rekommendationer för att utveckla den statliga kulturpolitiken,  arbetar med utredningar och analyser, administration och kommunikation.

Rapporten har väckt viss uppmärksamhet i medierna. DN illustrerar med grafik på ett par helsidor. I Aftonbladet upplyser oss herr Arnstadt att mer än en tredjedel av Sveriges författare lever under hot eller utsätts för våld och trakasserier och att bakom denna terror återfinns främst rasister och sverigedemokrater. Några dagar senare upprepar Aftonbladets Fredrik Virtanen samma sak.

Som vanligt är det tillrådligt att gå till källorna när pressen informerar. Kulturanalysens 79 sidor digra rapport har titeln Hotat kultur? Det är välbetänkt att författarna har försett titeln med ett frågetecken, något som tydligen har undgått recensenterna. Författarna till rapporten berättar inledningsvis att deras undersökning måste betraktas som unik vad gäller täckningsgraden för populationen, de hade till sitt förfogande de berörda intresseorganisationernas medlemsregister och enkäten riktades till samtliga KRO/KIF och SFF medlemmar. ”Drygt 6 000” säger man något kufiskt, de torde vara ca 6 400.

Antalet här är viktigt då endast 2 926, knappa  46% av de tillfrågade, deltog i undersökningen. Ett statistiskt bortfall på över 54% är anmärkningsvärt och ännu mer anmärkningsvärt är att bortfallet inte förklaras eller diskuteras i rapporten. Enligt SCB är risken mycket stor att resultatet blir missvisande om ingen hänsyn tas till bortfallet, och E-delegationen vid Näringsdepartementet råder att vid låg svarsfrekvens bör det göras en bortfallsanalys för att se om resultaten är representativa för målgruppen. Brå gjorde en liknande undersökning av politikers utsatthet (rapport 2015:23) med hjälp av ett register över förtroendevalda. Bortfallet på 37% redovisas och analyseras och man frågar om de 63% som svarade på enkäten är representativa för samtliga tillfrågade.

Är Kulturanalysens 46% representativa? Brå menar att det finns risk för att de tillfrågade som inte har utsatts kan ha ett mindre intresse att svara än de som har drabbats, samtidigt som de som blivit utsatta är mer benägna att delta. Detta är två faktorer som verkar i samma riktning nämligen att utsattheten blir överskattad. Det stora bortfallet och den här osäkerheten gör att vi måste vara försiktiga med tolkningen av Kulturanalysens undersökning.

Hur förhåller sig tidningarna till rapporten?

I DN står det på en framträdande plats att 37% av de 2 926 ”tillfrågade har någon gång” upplevt hot etc.  Med mindre stil och på en undanskymd plats står sedan den rätta uppgiften, att de 37 procenten inte gäller alla tillfrågade utan de som svarat på enkäten samt att det gällde hot under hela yrkeskarriären. Ingenstans hittar man uppgiften om antalet tillfrågade eller om svars- eller bortfallsfrekvensen.

Naturligtvis nämner inte heller Arnstad att de ”närmare 3 000” svarande är mindre än hälften av de tillfrågade och inte heller vilka som blivit mest utsatta och för vilka hot.

Om vi till nöds accepterar att de svarande är representativa för hela gruppen, vilket inte alls är säkert, innebär de 37% att drygt 1 000 individer har under hela sin yrkeskarriär drabbats av hot, våld eller trakasseri.  Det mest aktuella och för SFF-medlemmar vanligaste hotet är det s.k. näthatet, hot/påhopp via sociala medier och hotfulla telefonsamtal eller brev. Fysiskt våld är mycket ovanligt, ca 3% blev under samma tid utsatta för våld i form av knuff, slag, spark eller liknande, och ca 4% av annan form av våld enligt egen beskrivning. Våld med vapen är praktiskt taget obefintligt (0,3%).  I detta avseende skiljer sig författare och journalister antagligen inte nämnvärt från befolkningen i stort.

Den grupp som skiljer sig från andra vad gäller näthot och övriga hot är, knappast förvånande, journalister och samhällsengagerade skribenter. Och det är, enligt rapporten, ytterligare en liten grupp i den här kategorin, 100-300 individer, som drar på sig nästan 90% av näthoten. Den stora gruppen på mellan 70-90% delar på de resterande 10% , ofta bara ett eller ett par näthot per individ under hela yrkeskarriären.

För att undersöka förövarnas motiv fick de som utsatts för hot och trakasserier beskriva den senaste händelsen, oavsett hur nära eller långt tillbaka i tiden den hade förekommit. Av sammanlagt 1018 händelser uppgav man i kring 250 fall att förövaren företrädde en politisk organisation eller hade politiska motiv. Då de flesta förövare var anonyma säger rapporten att de här uppgifterna bygger på upplevelse eller bedömning och bör tolkas med viss försiktighet.

Av de 156 personer som uppfattade förövarna som representanter för en politisk organisation eller sammanslutning uppgav hälften att det handlade om en högerextrem/rasistisk grupp. Då frågan tillät fler alternativ och den totala svarssumman blev 155%, är det inte möjligt att säga exakt hur många personer det handlar om annat än att de måste vara färre än hälften av samtliga.

Vid en tredjedel, 52 av dessa händelser, uppfattades förövaren tillhöra ett politiskt parti och i 30 av dessa fall uppges han tillhöra Sverigedemokraterna.

När Arnstad berättar att Sverigedemokraterna uppgavs som förövare i 58% av hälften av hot och trakasserier som haft politiska motiv glömmer han att nämna att det var fråga om allt som allt 30 incidenter, ca 4% av alla fall av hot och trakasserier och knappt 3% av 1 018 totalt rapporterade obehagliga händelser. Dessutom händelser som kan ha inträffat hur långt tillbaka i tiden som helst.

Av 182 händelser där en enskild person ansågs ha ett politiskt motiv uppfattade man i 107 av fallen eller ca 10% av samtliga rapporterade fall, motivet som högerextremt/rasistiskt.

Men våldet då?

”Ungefär 5 procent har erfarenhet av en våldsam händelse och under det senaste året har 2 procent utsatts”, sammanfattar rapporten. Medlemmar i SFF har utsatts för våld något oftare än konstnärer.  Under det senaste året uppger 0.5% att det blivit utsatta för knuff eller liknande, 0,1% för slag, spark, eller liknande  och 0,1% för våld med vapen.

Den redovisade hotbilden måste ses mot bakgrunden av den undersökta gruppens politiska sympatier. Vad vi vet säkert är att drygt 70% av svenska journalister röstar på de rödgröna och det är högst osannolikt att något större antal medlemmar i SFF och KRO skulle definiera sig själva som ”höger”. Det är därför inte förvånande att majoriteten av nät- och andra hot kommer från de högerextrema. AFA och andra på den kanten har knappast någon anledning att hota de svenska kulturbärarna.

Så ser bilden av hot och våld mot vår kulturelit ut. Om detta kan uppfattas som ”terror som rasister och Sverigedemokrater finns bakom” och som tystar konstnärer kan det råda delade meningar om.

Somliga skulle säga att det är att koka soppa på en spik. En grumlig soppa.

 

 

 

En runa

Lars Gustafsson är död. En stor författare och orädd debattör med en grundmurad liberal och frihetlig världsbild. I sin ungdom skrev han en bok tillsammans med Jan Myrdal som i dag i Aftonbladet tecknar en minnesbild av sin bortgångne vän.

Det är en ganska kort runa men den är onekligen mycket myrdalsk. Vi får veta att Myrdal hade en större vän i Henning Mankell än i Lars Gustafsson som dock omnämns med namn eller med han, hans och honom hela elva gånger. Runristaren själv däremot förekommer med jag eller mig fjorton gånger och med vi, oss eller Gun ytterligare sjutton gånger.

Det blir 31:11 för familjen Myrdal.