Kategoriarkiv: Krigshistoria

 Maj 1945

Den här dagen minns vi mer än vanligt. Ibland önskar man att minnet skulle vara barmhärtigare.

Bildresultat för auschwitz

Det är vår. Vi sitter på det tidiga morgontåget och väntar på att stinsen med den röda mössan skall dyka upp och vinka av oss. Men det dröjer. Man har lappat och reparerat och tågen har börjat rulla igen men bara det ena spåret är helt och vi måste vänta på ett mötande tåg. Så vi har tid att titta och fundera, stirra på den gula fasaden på stationshuset som är koppärrig efter det amerikanska flyganfallet i november i fjol, eller om det kanske var ryssarnas katiusjaraketer i april, det kan kvitta nu, huvudsaken är att det är över. Bombkratrarna mellan spåren är fortfarande bara delvis igenfyllda och här och där sticker svarta rälser upp mot himlen som sotiga grisknorrar. På stickspåret intill står ett sönderskjutet lok och en lång rad utbrända godsvagnar, minnen av Mustangpiloternas favoritlek under den gångna vintern.

Våren 1945 blir för alltid vår oförglömliga vår. Efter sex år av ockupation och krig, oändliga år, långa år av halvsvält, fruktan och hat, men också av förväntan och väntan på det liv som skulle komma, det riktiga livet efter kriget. Nu svävar vi bland molnen, vi är som berusade av den ovana, underbara, efterlängtade friheten.

Men för några av oss dämpas glädjen när det förfärliga börjar tränga igenom och vi börjar förstå och tvingas att inse. Men det är svårt att ta till sig, att acceptera…

Farmor Amalia har kommit tillbaka från Theresienstadt och efter en tid också faster Irena från Slovakien dit hon hade flytt och där hon gömde sig hos en kusin. De lever i sitt gamla hus, värdshuset vid huvudgatan, men huset har blivit illa skadat av tysk eller rysk beskjutning och de bor i gårdshuset.

Vecka efter vecka väntar de och jag med dem och hoppas, men det kommer inget livstecken från dem vi väntar på. Varken från min far, från Irenas man eller dotter Gertie, inte heller från släktingarna Redlich eller någon annan av släkten. Jag har inte fått ett livstecken från pappa sedan han deporterades till Theresienstadt i september 1943. Vi frågar de få som har återvänt, vi efterforskar hos myndigheterna men det enda vi får veta är att de vid olika tillfällen hade transporterats till Auschwitz. Vi läser och hör och vet vad som har skett där, Oswiecim, Auschwitz, är det hemska ordet, helvetet, slutstationen utan återvändo.

Men vi hoppas ändå, dag efter dag, vecka efter vecka hoppas vi att ett under kan ha skett, att kanske, kanske…Det är mot allt förnuft, sinnessjukt, men hoppet, även det mest vansinniga hoppet är svårast av allt att ge upp.

Bara en handfull judar har kommit tillbaka och de två kvinnorna i Hodonín är ganska ensamma. Mamma och jag besöker dem ofta, farmor förargar sig över gamla judinnor ‘som bara gråter och gråter och inte gör något’, men själv sörjer hon mycket min far och sitt barnbarn Gertie, mågen Oswald och alla de andra. Den enda goda nyheten har hon fått från pappas yngre bror Béďa som äntligen hade nått sitt drömland Palestina efter sex års internering på Mauritius.

Kupén där jag sitter är fylld med folk, arbetare mest, på väg till jobbet. Äntligen, äntligen kommer det väntade tåget, sceneriet förändras, stationshuset försvinner ur vår åsyn bakom en rad personvagnar som stannar på spåret intill.  Alla vänder sina ansikten mot fönstret och det blir tyst i kupén. Något liknande vi ser nu har vi aldrig sett. I tågfönstren mittemot oss trängs människor, eller snarare skepnader, hemska, knappt mänskliga varelser, klädda i randiga trasor och med hungerurgröpta ansikten. Judar. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå, det slår snabbt och hårt. Det är så han kanske såg ut, måste ha sett ut när… Kunde kanske han…? Nej, nej för Guds skull, nej, jag slår snabbt ifrån mig denna omöjliga, vansinniga tanke.

De är så nära att vi nästan kan röra vid varandras utsträckta händer och det är en skrämmande och frånstötande syn. De trängs i fönstren för att se på oss och de bara tittar och tittar på oss med halvöppna munnar och tomma ögon i svarta ögonhålor. Det är oändliga minuter och det är dödstyst i kupén. Vi kan inte slita ögonen från den spöklika synen tills den, eller är det kanske vi, börjar sakta, sakta röra på sig och allt snabbare suddas ut. Mardrömmen viker. Där ute skiner solen och det är strålande vårmorgon igen. Jag andas ut.

Närmast fönstret sitter två kraftiga medelålders män, de ser ut som arbetare. Den ene, med en liten röd stjärna på kavajslaget, vänder sig till sin kamrat:

”Så jävla synd att Hitler inte har lyckats ta kål på hela jävla patrasket”, säger han.

Det är dödstyst i kupén. Ingen annan säger något. Inte jag heller. Jag hör hanen gala.      

Då kom Petrus ihåg Jesu ord, hur han hade sagt: »Förrän hanen gal, skall du tre gånger förneka mig.« Och han gick ut och grät bitterligen.

Matt. 26:75

Den kontroversielle Sven Lindqvist

De mortuis nil nisi bene säger man. Sven Lindqvist är död och må han vila i frid. Han var en kulturpersonlighet med starkt engagemang. Så starkt att han ibland spårade ut. För några år sedan hade jag en kontrovers med honom i DN (DN Kultur 2006-08-18).

Replik – Laglösa bomber

Relaterad bild

Civila offer

Hizbollahs taktik gör bostadsområden till stridszoner.

I artikeln om Libanonkriget (DN 7/8) skriver Sven Lindqvist att båda parter brutit mot folkrätten men säger att det bara är Israel som begår ”krigsförbrytelser under USA:s beskydd”.

FN och Human Rights Watch (HRW) har en annan uppfattning. Samma dag publicerade FN en rapport som innehåller kritik av båda parterna men med en klar markering. Man ”beklagar” (deplore) den israeliska bombningen av infrastruktur men ”fördömer” (condemn) Hizbollahs raketattacker mot civila.

HRW har tidigare kritiserat Israel, men i en dagsaktuell rapport säger man att Hizbollahs ”blinda raketbombardemang av civila områden utan tvekan är en krigsförbrytelse”. Hizbollahs taktik att lagra vapen i eller nära civila hem och placera raketramper inom bebodda områden eller i närheten av FN-posteringar fördöms som en ”allvarlig kränkning av krigslagarna”.

När Lindqvist tror att Genèvekonventionen är ”gällande folkrätt” och bindande även för stater som inte biträtt den har han fel. De internationella konventionerna och avtalen är dispositiva och en stor del av folkrätten är sedvanerätt och föremål för tolkning och utveckling.

Lindqvist driver en tes om bombkriget som en fortsättning på kolonialkrigen med en bild av västmakterna som krigsförbrytare. Kritiken mot terrorbombningar är berättigad men bombning av bostadsområden har aldrig dömts ut generellt som krigsförbrytelse. Lindqvist är selektiv och nämner inte att det var det tyska flygvapnet som lade War­szawa och Krakow i ruiner redan under krigets första dagar, att det var områdesbombningen av Rotterdam som utlöste den engelska flygoffensiven mot Tyskland, att nazisterna också lade ”bombmattor” över Coventry och London, att de tyska raketerna V 1 och V 2 var ett terrorvapen, och han är så angelägen att driva sin tes att han utan reservation övertar den ökände nazisten David Irvings uppgift om 100.000 döda i Dresdenkatastrofen. Det verkliga antalet offer var högst 35.000.

Israels rätt till självförsvar är obestridlig och ingen seriös instans har heller påstått att Israel brutit mot den så kallade proportionalitetsprincipen. Israel följer också konsekvent folkrättens regel att varna befolkningen inför flyganfallen. Att kriget krävt så många civilas liv är i stor utsträckning följden av Hizbollahs taktik att placera sina militära anläggningar i civila byggnader och tätbebyggda områden och förvandla dessa områden till stridszon som inte åtnjuter skydd enligt folkrätten.

 Leo Kramár, Författare

Vad Gerstein såg i Bełżec

Kurt Gersteins ögonvittnesberättelse om massgasningar i förintelselägren:

Bildresultat för kurt gerstein

„Tübingen/Württemberg, Gartenstr. 24, f. n. Rottweil, den 4. Mai 1945.

Om personen Kurt Gerstein, byråingenjör utan tjänst, civilingenjör, den 27 september 1936 entledigad från Högre preussiska gruvförvaltningen p.g.a. statsfientlig verksamhet.

Född den 11 augusti 1905 i Münster/Westfalen, delägare i verkstadsföretaget De Limon Fluhme & Co i Düsseldorf, Industriestr. 1-17, specialtillverkning av automatiska smörjanordningar för lokomotiv samt Knorr- och Westinghouse-bromsar.

  1. Levnadsbana

1905-1910 Münster/Westfalen. 1910-1919 Saarbrücken. 1919 till 1921 Halberstadt, 1921-1925 Neuruppin nära Berlin. Där studentexamen vid humanistiskt gymnasium. Studier: Universitet Magdeburg/Lahn 1925-1927, Berlin 1927-1931, Tekniska högskolan i Aachen 1927. Civilingenjörsexamen 1931 i Berlin-Charlottenburg. Från 1925 aktiv medlem i organiserad evangelisk ungdom (CVJM – YMCA) och i bibelstudiekretsar vid högskolorna.

Politisk verksamhet: Aktiv anhängare av Brüning och Stresemann[1]. – Från juni 1933 förföljd av Gestapo till följd av kristen verksamhet mot nazistaten. Den 2 maj 1933 inträde i NSDAP, den 2 oktober 1936 utesluten ur NSDAP p.g.a statsfientlig (religiös) verksamhet för Bekännelsekyrkan.[2] Samtidigt entledigad från befattningen som statstjänsteman. Den 30 januari 1935 offentligt misshandlad och skadad för att ha stört dramat ”Wittekind” som uppfördes vid partiets ”Weihefeier” på stadsteatern i Hagen/Westfalen.[3] Den 27 november 1935 examen i ekonomidepartementet som bergasessor, samtliga examen med utmärkt beröm. Ända till arrestering den 27 september 1937 anställd som statstjänsteman vid Saargrubenverwaltung i Saarbrücken. Denna första arrestering var följden av en distribution av 8 500 stats(nazi)fientliga broschyrer till samtliga höga departements- och justistjänstemän i Tyskland. Av eget intresse studerade jag sedan medicin på Deutsches Institut für Ärztliche Mission i Tübingen, något som var möjligt genom mitt ekonomiska oberoende. Som delägare i firman De Limon Fluhme & Co i Düsseldorf hade jag en genomsnittlig årlig inkomst om 18 000 riksmark. Cirka en tredjedel av denna inkomst brukade jag använda för mina religiösa ideal. Så exempelvis lät jag trycka ca 230 000 religiösa och andra nazifientliga broschyrer och distribuerade dem på egen bekostnad.

Den 14 juli 1938 blev jag häktad för andra gång, anklagad för statsfientlig verksamhet och satt i koncentrationsläger Welzheim. Dessförinnan blev jag flera gånger varnad och förhörd av Gestapo och belagd med förbud att tala offentligt i hela riket.

När jag hörde om att man hade börjat döda sinnessjuka i Grafeneck och Hadamar bestämde jag mig att åtminstone göra ett försök att få en inblick i dessa ugnar och kamrar för att se vad det är som sker där. Detta desto mer, då min svägerska – Bertha Ebeling – blivit dödad i Hadamar. Med två rekommendationer av den Gestapotjänsteman som bearbetade mitt ärende lyckades det mig ganska lätt att komma in i SS. Dessa herrar menade att min idealism, som de beundrade, kunde bli till nytta för nazismen.

Bildergebnis für kurt gerstein

Jag gick in i SS den 10 mars 1941. Min grundutbildning fick jag i Hamburg-Langehoorn, i Arnhem i Nederländerna och i Oranienburg. I Nederländerna tog jag omedelbart kontakt med den holländska motståndsrörelsen (civilingenjör Ubbing i Doesburg). Med min dubbla utbildning förflyttades jag snabbt till den teknisk-medicinska tjänsten och underställdes SS-Führungshauptamt, tjänstegruppen D för sanitetsväsen inom Waffen-SS, avdelning hygien. Utbildningen skedde i en läkarkurs tillsammans med 40 läkare. –

I hygientjänsten kunde jag själv bestämma min verksamhet. Jag konstruerade mobila och fasta desinfektionsanläggningar för truppen, för krigsfångeläger och för koncentrationsläger. Härvid hade jag helt oförtjänt stora framgångar och förvärvade ryktet som ett tekniskt geni. Faktiskt blev det så att man i viss utsträckning lyckades begränsa den förfärliga vågen av fläcktyfus som härjade i lägren 1941. Tack vare dessa framgångar befordrades jag snabbt till fänrik och löjtnant.–

Vid julen 1941 fick domstolen som tidigare beslutat om min uteslutning ur NSDAP kännedom om att jag hade gått in i SS och blivit befordrad där. Man inledde en skallgång mot mig, men tack mina stora framgångar och min personlighet skyddades jag av mina överordnade och fick vara kvar. I januari 1942 blev jag utnämnd till chef för avdelningen hälsoteknik och blev samtidigt placerad som chef för samma sektor under chefsläkaren för SS och polis, ett slags dubbelbefattning. Därmed tog jag över hela desinfektionstjänsten inklusive desinfektion med höggiftiga gaser.

I denna egenskap fick jag den 8 juni 1942 besök av en tidigare för mig okänd SS-Sturmführer Günther från Reichssicherheitshauptamt, Berlin W, Kurfürstenstraße.[4] Günther kom civilklädd. Jag fick order att anskaffa 100 kg blåsyra och i ett topphemligt riksuppdrag åka i bil till en okänd ort som endast bilföraren kände till.

Bildergebnis für ss-sturmführer rolf günther

 Rolf Günther

Några veckor senare åkte vi till Prag. Jag kunde i någon mån föreställa mig uppdragets art, men jag accepterade det ändå då det här genom en slump erbjöd sig för mig tillfälle att få insyn i saker som jag sedan länge var nyfiken på. Dessutom var jag som expert på blåsyra så kompetent, en auktoritet, att det för mig var lätt att under någon förevändning förklara blåsyran som oduglig – p.g.a. nedbrytning e. dyl. – och så förhindra dess användning för avlivningsändamål. Tillsammans med oss åkte – mera av en tillfällighet – SS-Obersturmbannführer Pfannenstiel, ordinarie professor i hygien på universitetet i Marburg/Lahn.[5]

Bildergebnis für wilhelm pfannenstiel

Wilhelm Pfannenstiel

Vi åkte sedan med bil till Lublin där vi togs emot av SS-Gruppenführer Globocnek[6]. I fabriken i Collin[7] lät jag avsiktligt förstå att syran var avsedd till dödande av människor. Omedelbart dök där upp en man som visade stort intresse för vår bil och som försvann i rasande fart när han kände sig iakttagen. Globocnek sade: Hela den här angelägenheten är en av de hemligaste saker som för närvarande överhuvudtaget finns, man kan säga den allra hemligaste. Den som skulle berätta om den blir skjuten på stället. Så sent som i går blev två pratmakare skjutna. Sedan förklarade han för oss:

Bildergebnis für odilo globocnik

  1. Belcec, vid landsvägen och järnvägssträckan Lublin-Lemberg, där den korsar demarkationslinjen till Ryssland. Maxkapacitet 15 000 personer per dag.
  2. 120 km nordöst från Warszawa, Maxkapacitet 25 000 personer per dag.
  3. Sobibor, också i Polen, jag vet inte exakt var, 20 000 personer maxkapacitet per dag.
  4. – Då under uppbyggnad – Maidanek nära Lublin.

Belcec, Treblinca och Maidanek har jag personligen ingående besiktigat tillsammans med ledaren för dessa anstalter, poliskaptenen Wirth.[8]

Globocnek vände sig direkt till mig och sade: Det är er uppgift speciellt att utföra desinfektion av det mycket omfattande klädlagret. Hela den här textilsamlingen har man ju gjort bara för att förklara ursprunget till det här klädmaterialet för östarbetarna, för att framställa det som resultat av det tyska folkets offervilja. I verkligheten är [efter] tillkomsten av våra anstalter allt 10-20 gånger större än den här klädsamlingen.

(Därefter avhandlade jag möjligheten att desinficera dessa textilmassor i befintliga tvätterier och desinficeringsanstalter – det handlade bara i ett enda överfyllt förråd om ca 40 miljoner kilo = 60 kompletta godståg – med tillräckligt stora företag. Det visade sig vara helt omöjligt att placera så stora beställningar. Jag utnyttjade dessa förhandlingar till att på ett skickligt sätt sprida kunskapen om judeutrotningens faktiska verklighet. För Globocnek räckte det sedan med att man besprutade hela rasket med litet Detenolin (?), så det åtminstone luktade som efter desinfektion. Något som sedan också skedde).

Ert andra och ännu viktigare uppdrag är omställningen av våra gaskammare, som nu arbetar med dieselavgaser, till en bättre och snabbare sak. Jag tänker framför allt på blåsyra. I förrgår var Ledaren och Himmler här. Enligt deras anvisning måste jag föra er dit personligen, jag får inte utfärda skriftliga intyg eller inträdeskort för någon. –

Därpå frågade Pfannenstiel: Och vad sade Ledaren då? Glob: Snabbare, snabbare genomföra hela aktionen. Hans följeslagare, departementsrådet dr. Herbert Lindner[9] frågade då: Herr Globocnek, anser ni det bra och riktigt att begrava hela dessa lik i stället för att förbränna dem? Det kunde komma en generation efter oss som inte förstod det hela! –

Därpå Globocnek: Mina herrar, skulle det någonsin efter oss komma en generation som skulle vara så slapp och knäsvag att den inte skulle förstå vår stora uppgift, då har hela nationalsocialismen förvisso varit förgäves. Jag är tvärtemot av den uppfattningen att man borde fästa ner bronstavlor på vilka det står att vi hade modet att genomföra detta stora och så nödvändiga verk.

Därpå Ledaren: Bra Globocnek, det är helt och hållet också min uppfattning!

Senare har den andra uppfattningen slagit igenom. Liken brändes på stora improviserade grillar av järnvägsräls med hjälp av bensin och diesel.

Andra dagen åkte vi till Belcec. Där hade man på en kulle norr om landsvägen Lublin-Lemberg, i vänstra hörnet av demarkationslinjen byggt upp en liten järnvägsstation för detta ändamål. Syd om landsvägen några hus med skylt ”Sonderkommando Belcec der Waffen-SS”. Då den riktige chefen för samtliga dödsanläggningar poliskaptenen Wirth ännu inte var där, blev jag av Globocnek föreställd för SS-Hauptsturmführer Obermayer (från Pirmasens)[10]. Han lät mig denna eftermiddag se bara så mycket som han var tvungen att visa. Denna dag såg jag inga döda, men över hela trakten låg en peststank och överallt svärmade miljoner flugor.-

Nära den lilla bangården stod en stor barack, den så kallade garderoben med en stor lucka för värdesaker. Sedan följde ett rum med omkring 100 stolar, frisörrummet. Sedan en liten allé i det fria under björkar, omgärdad med taggtråd till höger och vänster, med skyltar: ”Till inhalations- och badrum”! –

Framför oss ett slags badhus med geranium, sedan en liten trappa och därefter på varje sida till höger och till vänster tre rum 5 x 5 meter, 1,90 meter höga, med garageliknande trädörrar. På bortre väggen, knappt siktbar i dunklet en stor rampdörr av trä. På taket som ett ”djupsinnigt litet skämt” en Davidstjärna!! – Framför byggnaden en skylt med text: Heckenholt-Stiftung! – Mera fick jag inte se denna eftermiddag[11].

Lorenz Hackenholt (främst t.h.)

Nästa morgon kort före klockan sju meddelar man mig: Om tio minuter kommer den första transporten! – Och verkligen efter några minuter anlände det första tåget från Lemberg. 45 järnvägsvagnar med 6 700 människor, av vilka 1 450 var döda redan vid ankomsten. Genom gallerförsedda luckor tittade fasansfullt bleka och ängsliga barn, ögonen fulla av dödsångest, vidare män och kvinnor. Tåget kör in: 200 ukrainare river upp dörrarna och piskar ut folk ur vagnarna med sina läderpiskor. En stor högtalare ger vidare anvisningar: Klä av sig helt, även proteser, glasögon etc. Värdesaker lämnas i luckan, utan kvitto. Skor bindes ordentligt ihop (för textilsamling), för hur annars kunde man i en hög på drygt 25 meter hitta och föra samman ett par skor.

Bildergebnis für sonderkommando belzec

Sedan kvinnor och flickor till frisören som med ett par tre klipp klipper av hela håret och låter det försvinna i potatissäckar.

”Det är avsett för något slags specialändamål för ubåtar, för tätning eller något liknande”, förklarar för mig en SS-Unterscharführer[12] som tjänstgör där.

Sedan börjar lämmeltåget röra sig framåt. Först en bildskön ung flicka, så går de längs allén, alla nakna, män, kvinnor, barn, utan proteser. Själv står jag tillsammans med kapten Wirth uppe på en ramp mellan kamrarna. Mödrar med dibarnen vid bröstet kommer upp, tvekar, stiger in i dödskamrarna! – I ett hörn står en stark SS-man som med pastoral stämma säger till de arma: Det händer er inte det minsta! Där i kammaren får ni bara hålla andan, det utvidgar lungorna, den här inhalationen är nödvändig för alla smittsamma sjukdomars skull. På frågan vad som kommer att ske med dem svarar han: Ja, självklart, männen måste arbeta, bygga hus och vägar, men kvinnorna behöver inte arbeta. Bara om de vill kan de hjälpa i hushållet eller i köket.

För några av dessa arma en liten stråle av hopp som räcker till att de utan motstånd tar de få stegen till kamrarna – flertalet har fattat, lukten skvallrar om deras öde! – Så de stiger uppför den lilla trappan och då ser det allt. Mammor med barnen vid bröstet, små nakna barn, vuxna, män och kvinnor, alla nakna – de tvekar, men de stiger in i dödskamrarna, trängda av andra bakom sig eller drivna av SS-mäns läderpiskor. De flesta utan ett ord. En judinna, kanske 40 år gammal, åkallar med lågande ögon det blod som här utgjutes över mördarna. Hon får ta emot 5 eller 6 slag med ridpiskan över ansiktet av kapten Wirth personligen, sedan försvinner även hon i kammaren.

Christian Wirth

Christian Wirth

Många människor ber. Jag ber med dem, jag trycker mig i ett hörn och ropar högt till min och deras Gud. Hur gärna hade jag gått tillsammans med dem in i kamrarna, hur gärna hade jag dött deras död. Då hade de hittat en SS-officer i uniform i sina kamrar – saken skulle uppfattas och behandlas som ett olycksfall och glömmas bort utan spår. Därför får jag inte ännu, jag måste först förkunna det jag upplever här! –

Kamrarna fylls. De skall packas ordentligt – så är kapten Wirths order. Människorna står på varandras fötter. 700-800 på 25 kvadratmeter, 45 kubikmeter! SS tvingar dem fysiskt så tätt ihop som det överhuvud går. – Dörrarna stängs. Under tiden väntar de övriga ute i det fria, nakna. Man säger till mig. Också på vintern, precis så! Ja, men de kan ju bli dödssjuka, säger jag. – Ja, de´ ä´ därför di ä´ här, svarar SS-mannen på sin plattyska. – Nu äntligen förstår jag varför hela anläggningen heter Heckenholt-stiftelse. Heckenholt är chauffören som styr dieselmotorn, en liten tekniker, samtidigt den som har byggt det hela. Människorna där inne skall dödas medelst dieselavgaser. Men dieselmotorn fungerar inte! Kapten Wirth kommer. Man kan se att han tycker det är pinsamt att något sådant måste hända just när jag är här. Men ja, jag ser allt. Och jag väntar. Och registrerar allt på mitt stoppur. 50 minuter, 70 minuter – dieseln startar inte! Människorna väntar i sina gaskammare. Förgäves. Man hör att de gråter, snyftar…Kapten Wirth slår ukrainaren som hjälper unterscharführer Heckenholt vid dieseln 12 eller 13 gånger med sin ridpiska i ansiktet. Efter 2 timmar och 49 minuter – stoppuret har registrerat allt – startar dieseln. Ända till detta ögonblick lever människorna i dessa 4 kammare, fyra gånger 750 människor i fyra gånger 45 kubikmeter! – Ytterligare 25 minuter förflyter. Rätt, nu är många döda. Det kan man se genom ett litet, litet fönster när kammaren för ett ögonblick upplyses av elektriskt ljus. Efter 28 minuter lever bara några få. Äntligen, efter 32 minuter är allt dött. – –

Männen från arbetskommandot öppnar dörren på baksidan. De är själva judar och för deras förfärliga tjänst har man lovat dem frihet och en viss promillesats av alla värdesaker som de hittar. I kamrarna står de döda sammanpressade rätt upp och ner som basaltpelare. Där finns inte någon plats att falla eller ens att böja sig. Även i döden kan man känna igen familjerna. Förstelnade i döden, trycker de varandras händer så att man får anstränga sig för att slita dem loss och göra kammaren fri för nästa laddning. Man kastar ut liken som de är, blöta av svett och urin, exkrementer och menstruationsblod på benen. Barnlik flyger i luften. Det är ont om tid, ukrainarnas ridpiskor susar över arbetskommandot. Två dussin ”tandläkare” öppnar med hakar munnen och letar efter guld. Med guld till vänster, utan guld till höger. Andra ”tandläkare” bryter med tänger och hammare guldtänder och guldkronor ur käkarna. –

Bildergebnis für sonderkommando belzec

Sonderkommando Bełżec

Bland allesamman springer kapten Wirth runt. Han är i sitt element. – Några arbetare undersöker genitalier och bakdelar efter guld, briljanter och värdesaker. Wirth kallar på mig. Lyft bara den här konservburken med guldtänder, det är bara från i går och förrgår! På ett otroligt vardagligt och falskt sätt säger han mig: Ni kan inte tro vad vi hittar varje dag av guld och briljanter – han säger brillanter med två ”l” – och dollar. Men se själv! Och han förde mig till en juvelerare som förvaltade alla dessa skatter och lät mig se alltsamman. Han visade mig sedan också en tidigare chef för ”Kaufhaus des Westens” i Berlin och en violinist: Detta är en kapten i den gamla kejserlig-kungliga österrikiska armén, riddare av Järnkorset 1:a klass, som nu är ”Lagerältester” i det judiska arbetskommandot! –

De nakna liken släpades på träbårar till gravar på 100x20x12 meter bara några meter längre bort. Efter några dagar jäste liken upp och en kort tid därefter sjönk de så starkt ihop att man kunde kasta ett nytt skikt ovanpå i samma grav. Sedan skyfflade man 10 cm sand över så att bara några enstaka huvuden och armar stack upp. – Jag såg på ett sådant ställe judar som klättrade runt på liken och arbetade i gravarna. Man berättade för mig att vid ankomsten av en transport hade av misstag folk inte blivit avklädda. Det måste givetvis åtgärdas för klädernas och värdesakernas skull som på så detta sätt hamnat i graven. –

Varken i Belcec eller i Treblinka har man gjort sig omaket att registrera eller räkna de dödade. Alla tal var bara uppskattningar efter innehållet i järnvägsvagnarna… – Kapten Wirth bad mig, att jag i Berlin inte skulle föreslå några ändringar, utan låta allt vara som det var och som det har visat sig fungera väl. – Blåsyran lät jag begrava under min tillsyn, då den ansågs ha undergått nedbrytning. –

Bildergebnis für sonderkommando belzec

På andra dagen, den 19 augusti 1942, åkte vi i kapten Wirths bil till Treblinka, 120 km nordnordost från Warszawa. Den här anläggningen var ungefär likadan, bara mycket större än Belcec. 8 gaskammare och verkliga berg av väskor, kläder och underkläder. Till vår ära gavs där i samlingssalen en bankett i typisk gammaltysk Himmlerstil. Maten var enkel men riklig. Himmler hade själv befallt att SS-männen i detta kommando skulle få så mycket kött, smör och annat, särskilt alkohol, som de önskade.

Sedan åkte vi i bil till Warszawa. Jag lyckades inte få en sovvagnsplats och på tåget därifrån träffade jag sekreteraren vid svenska legationen i Berlin, baron von Otter. Under intryck av de ganska färska fasansfulla upplevelserna berättade jag för honom alltsammans och bad honom att omedelbart underrätta sin regering och de allierade, då varje dag av dröjsmål kostade ytterligare tusenden och tiotusenden livet. Han bad mig om referens och jag gav honom namnet på herr superintendent dr Otto Dibelius, Berlin, Brüderweg 2, Lichterfelde-West, en förtrogen vän till kyrkoherde Martin Niemöller och medlem av den kyrkliga motståndsrörelsen mot nazismen.

Jag träffade herr von Otter senare två gånger på den svenska beskickningen. Då hade han underrättat Stockholm och meddelade mig att rapporten har haft en påtaglig inverkan på de svensk-tyska relationerna. Jag försökte att underrätta den påvliga nuntien i Berlin på samma sätt. Där blev jag tillfrågad om jag var soldat. Därefter avböjde man all diskussion med mig och jag uppmanades att lämna Hans Helighets ambassad. När jag hade lämnat den påvliga ambassaden förföljdes jag av en polis på cykel som körde om mig, steg av cykeln, men sedan helt obegripligt lät mig löpa. Jag har sedan dess berättat allt för hundratals personer, bl.a. för den katolska Berlinbiskopens ombudsman herr dr. Winter, med en uttrycklig önskan om att det skulle vidarebefordras till påvestolen. –

Jag måste tillägga att SS-Sturmbannführer Günther från Reichssicherheitshauptamt i början av 1944 upprepade gånger krävde av mig stora mängder blåsyra för ett mycket skumt ändmål. Han förevisade mig ett skjul på Kurfürstenstrasse i Berlin där han tänkte lagra den. Jag förklarade för honom att jag omöjligen kunde ta ansvar för det. Det handlade om flera järnvägsvagnar, tillräckligt att döda många miljoner människor. Han förklarade att han själv ännu inte visste om giftet skulle komma till användning och för vem och på vilket sätt. Men det skulle ständigt hållas i beredskap. Senare tänkte jag ofta på Goebbels ord. Jag kan tänka mig att de ville döda en stor del av det tyska folket, i så fall inklusive prästerskapet eller misshagliga officerare. Så mycket förstod jag av de frågor som ställdes av Günther beträffande det tekniska genomförandet att det skulle ske i något slags läsesalar eller klubbrum. Kan hända skulle han likvidera gästarbetare eller krigsfångar – vad vet jag. I varje fall ordnade jag så att den blåsyra som skickades till koncentrationslägren Oranienburg och Auschwitz för desinfektionsändamål försvann direkt efter ankomsten. Detta var ganska farligt för mig, men jag kunde då helt enkelt säga att giftet befann sig redan i ett tillstånd av farligt nedbrytning.

Jag är säker på att Günther ville ha giftet för att eventuellt avliva miljoner människor. 8 500 kilo räckte för 8 miljoner människor. Jag har fått räkningar på 2 175 kilogram. Räkningarna lät jag alltid ställas i mitt namn, till synes för diskretionens skull, i verkligheten för att ha större frihet att disponera över och eventuellt låta giftet försvinna. Framför allt undvek jag att vidarebefordra räkningarna och därmed påminna om saken. Hellre lät jag räkningarna ligga obetalda och tröstade företaget…”

Källa.

Vierteljahreshefte für Zeitgeschichte, 1953, Heft 2, S. 185–194.

© Översättning Leo Kramár

[1] Heinrich Brüning, ledare av det katolska Zentrumpartei. Gustav Stresemann, ledare av det liberala Deutsche Volkspartei.

[2] Bekennende Kirche var en oppositionsrörelse mot nationalsocialistisk dominans inom den protestantiska kyrkan.

[3] Nazisterna försökte ersätta den kristna Julen med hedniska, ”ariska”, fester och riter.

[4] SS-Sturmbannführer – major. Rolf Günther var Adolf Eichmanns ställföreträdare i Reichssicherheitshauptamt – Överstyrelsen för rikets säkerhet, en central polismyndighet ledd av Reinhard Heydrich med underställda bl. a. Gestapo och Sicherheitsdienst, och med 3 000 anställda.

[5] SS-Obersturmbannführer – överstelöjtnant. Wilhelm Pfannenstiel var lärare på  Rasse- und Siedlungshauptamt der SS – SS-Ras- och bosättningsstyrelse – och sanitetsinspektör för alla koncentrationsläger.

[6] SS-Gruppenführer – general. Odilo Globocnic, en av de mest beryktade krigsförbrytarna, tog sitt liv 1945.

[7] Kolín i Tjeckien, dåvarande Protektorat Böhmen und Mähren, där Zyklon B tillverkades under annat namn.

[8] Poliskapten och SS-Sturmbannführer (major) Christian Wirth var förste kommendant i Bełżec och under Odilo Globocnics ledning inspektör över alla förintelseläger.

[9] Dr Herbert Linden, departementsråd i Reichsinnenministerium och ansvarig för euthanasiprogrammet.

[10] SS-Untersturmführer (fänrik) Josef Oberhauser var Wirths ställföreträdare i Bełżec.

[11] SS-Hauptscharführer (fanjunkare) Lorenz Hackenholt började sin bana som gasningspecialist i Aktion T4 – eutanasiprogrammet – som kamouflerades med namnet ”Gemeinnützige Stiftung für Anstaltpflege“, ”Allmännyttig stiftelse för anstaltsvård”.

[12] SS-Unterscharführer – furir.

Gåtan Kurt Gerstein

Bildresultat för kurt gerstein

Kurt Gerstein

I dagarna visas på några få biografer en dokumentärfilm om svenske diplomaten Göran von Otter.  Filmen är en viktig påminnelse om Sveriges agerande under kriget men kommer knappast med något nytt för den historieintresserade.

Göran von Otter

Göran von Otter var under kriget förste sekreterare på svenska legationen i Berlin.  Natten mellan den 22 och 23 augusti 1942, när han åker snälltåg från Warszawa till Berlin, kommer han i samtal med en SS-officer. Och SS-Obersturmführer, löjtnant Kurt Gerstein är uppenbarligen ur gängorna. Han har varit med om gasning av ett stort antal judar i förintelselägret Bełżec och är angelägen om att von Otter rapporterar om det till sin regering.

Von Otter avlägger en muntlig rapport för sina chefer i Berlin men resten är tystnad.  Flera forskare – Steven Koblik i sin bok, Ingvar Svanberg och Mattias Tydén också i en bok, Paul Levine i en doktorsavhandling om svenska UD  – har letat efter hans rapport i UD:s och andra arkiv men förgäves.

En aktuell och mycket läsvärd översikt av spaningen efter von-Otter-rapporten har skrivits av Mose Apelblat i en historisk facktidskrift.[1] Det mest sannolika är att von Otters rapport ansågs oviktig och kanske besvärande för det neutrala Sveriges relationer med det då segerrika Nazityskland. En bidragande orsak kan ha varit att på UD och i diplomatkåren satt många människor med sympatier för Tyskland och inte så få uttalade antisemiter.

Men vad hade Gerstein berättat för von Otter? Märkligt nog har jag inte hittat hans berättelse på svenska. Och vem var Kurt Gerstein?

Gerstein skrev ner sin berättelse 1945, under den tid då de franska ockupationsmyndigheterna hade börjat granska honom. Det han såg i Bełżec är säkert sant och korrekt återgivet och har bekräftats av andra vittnen, men den självbiografi som finns i början på berättelsen och de känslor han ger uttryck för bär en prägel av självförsvar.

I självbiografin finns det märkliga luckor och det finns annat som får en del tyska historiker att tvivla på att han alltid var en övertygad motståndare till nazismen. Gerstein var en gåtfull personlighet.  Född 1905 i en kristen domarfamilj blir han tidigt religiöst inriktad och aktiv i kristna studentföreningar. Efter studentexamen läser han till civilingenjör, kompletterar sedan med bergsingenjörsexamen och arbetar i olika gruvförvaltningar i Köln, i Bonn m. fl.

Efter Hitlers maktövertagande går han (och hans far och fyra bröder) in i NSDAP. Det sker redan i mars eller maj 1933, kort efter nazisternas valseger, och kan förklaras som en skyddsåtgärd för att behålla arbete som statstjänstemän. Så gjorde många men förvisso inte alla. Ännu svårare är att förstå att han 1934 också går in i SA, något han inte talar om i sin biografi. Samtidigt är han fortfarande kyrkligt aktiv, blir medlem i den oppositionella Bekännelsekyrkan och kritisk mot NSDAP:s antikyrkliga politik, något som leder till hans första konflikt med regimen.  Den 24 september 1936 häktas han av Gestapo och sätts i skyddshäkte, misstänkt för spridande av statsfientlig propaganda, men släpps redan den 18 oktober. Han utesluts ur partiet men får trots detta behålla sitt arbete. Han häktas på nytt i juli 1938, denna gång anklagad för högförräderi, men släpps efter sex veckor i brist på bevis.

Gerstein gifter sig och arbetar vidare som bergsingenjör men hans rykte är skadat och han förlorar jobbet i den statliga gruvförvaltningen.  Det är nu, 1940 som han anmäler sig som frivillig till SS och inkallas i mars 1941 till Waffen-SS, Standarte (regemente) ”Germania”.

Bildresultat för kurt gerstein

Gerstein som Waffen-SS-soldat

Hur skall man förklara detta vacklande mellan ett kyrkligt och oppositionellt engagemang på den ena sidan och flerårigt medlemskap i NSDAP och de illa sedda och hatade organisationerna SA och SS å den andra? Själv har han ingen annan förklaring än att han gick in i SS för att han ville ta reda på mera om den mystiska Aktionen T4, sedan hans svägerska blivit dödad i det beryktade eutanasiprogrammet.

Hur det nu än var så blev Gerstein som chef för avdelningen ”Hälsoteknik” inom Waffen-SS allt djupare involverad i Förintelsen. Han arbetade i den här befattningen ända till krigets slut och det blev hans uppgift att anskaffa och leverera Zyklon B till Auschwitz och andra förintelseläger. Och när han krävde att gastillverkaren Degesch skulle leverera en specialsort av Zyklon B, fri från retnings- och varningsämnen, förstod han säkert att gasen inte var avsedd för desinficering av de dödade judarnas kläder.

I april 1945 anmäler han sig själv till de franska ockupationsmyndigheterna, behandlas i början välvilligt men efter en kort tid flyttas han till ett fängelse i Paris som misstänkt krigsförbrytare. I juli  samma år hittas han död i sin cell.

Bildresultat för kurt gerstein

 Gerstein ca 1945

Kurt Gersteins förfäran efter upplevelsen i Belzec var säkert äkta, lika som hans behov att varna, men för mig förblir han en psykologisk gåta. Möjligen tyder hans självmord på att han var och förblev en olöst och outhärdlig gåta för sig själv.

(Fortsättning – Gersteins berättelse – följer)

 

[1] http://balticworlds.com/reporting-on-the-holocaust/

15 mars 1939 – en svart dag att minnas

– Nu är dom här igen.

Ett ögonblick fattar jag ingenting, men så ser jag hans ansikte i snögloppet i det svaga lyktskenet, de höga kindkotorna är alldeles vita, han har mörka ringar under ögonen och de skarpa dragen kring munnen är djupa. Det är inte als hans vanliga ansikte, han ser helt förstörd ut.

– Dom är här igen, tyskarna.

Det är fortfarande ganska mörkt och det har börjat snöa. Vintern har kommit tillbaka, nu i mitten av mars, och den regnblandade snön blåser oss i ansiktet. Vi står tätt inpå varandra, han har dragit upp axlarna och kragen på överrocken, kepsen djupt ner i pannan. De blöta snöflingorna smälter långsamt på axlarna.

Det finns inte mycket mer att säga. De är här igen. Vi står vid trappstegen till min järnvägsvagn, mitt lokaltåg går om ett par minuter och det gör hans också. Vi brukar mötas här ibland, min styvfar och jag. Han är på väg hem från nattskiftet och jag på väg till skolan i motsatt riktning, och vi byter tåg på den här lilla stationen.

Jag ser bara hans mörka rygg, jag anar hur han känner, en gammal järnvägsarbetare och socialdemokrat.

Vagnen är full, även kupén där jag brukar sitta, det är skolungdomar, gymnasister, klasskompisar från byarna runt omkring, jag får stå den knappa halvtimme det tar, men det är jag van vid. Ser mig omkring och undrar om de har hört något, om de vet. När jag berättar blir det en upprörd stämning, någon skriker och protesterar högt, en flicka börjar gråta. En kille svär och förbannar Hácha, någon menar att vi måste göra något, protestera, slås.

Tyskarna är här igen, sa styvfar Jan. Men varför? Vad kan det betyda? Visst kunde man ana att något obehagligt var i görningen, det har hörts hotfullt tal från Führern under en längre tid, men Hácha har ju krumbuktat sig och lovat lydnad och vänskap, så varför detta? Det är svårt att fatta. I oktober förra året tågade tyskarna in i vår stad vid gränsen och vi fick flytta. Vi förlorade vårt hem med alla kära platser där vi hade vuxit upp, vi blev flyktingar och våra vänner och kamrater skingrades alla vindars väg.  Nu var det hemska året 1938 slut men tydligen inte våra prövningar. Vi har ändå trott att Hitler skulle vara nöjd, han hade ju sagt att det var hans tyskar i Sudetlandet han ville ha och inget mer, inga fler tjecker. Förbannade lögnare Hitler, förbannade tyskar!

Stämningen i lämmeltåget från järnvägsstationen längs hela huvudgatan är upprörd. En av flickorna, jag känner henne till utseende, hon går i hushållsskolan två trappor upp, har plockat fram ett smalt band, ett rött-vitt band som hon klipper i småbitar och delar ut. Jag ser mig omkring och ser att några killar redan har fäst det rödvita bandet på mössan eller på rockslaget. Tjejen har med sig också en ask med knappnålar, så klart, det är sånt flickorna där uppe sysslar med. Det är sådant band president Masaryk hade på sin skärmmössa, ”masarykovka” kallades den.

När vi kommer till vägkorsningen, utanför länsstyrelsen mitt i stan där tåget börjar splittras, delas åt olika skolor till, upphör sorlet. Tvärgatan, min skolgata är full med militärfordon, samma grå bilar och motorcyklar som jag minns så väl från oktober i fjol. De kommer söderifrån, från Österrike, eller Ostmark som det nu heter och från det ockuperade gränslandet som vi har flytt ifrån. Och nu är de här igen.

Vi är ockuperade. Snart får vi lära oss att leva i ett ”protektorat”, bara det ett förnedrande namn som hittills har använts om kolonierna i Afrika, och att leva under det tusenåriga Tredje Rikets ”beskydd”. Vi känner oss förnedrade, fråntagna all stolthet och värdighet, så småningom skall vi lära oss också att vi endast är tolererade, att vi finns bara på nåder i det stora Riket så länge man behöver vår arbetskraft. Det enda vi tillåts är att hata.

De välbekanta gulsvarta affischerna med ”RECHTS FAHREN” dyker upp vid vägarna igen – och det är bäst att lyda, för vem vill möta en tysk stridsvagn på fel sida av vägen? Men nu sitter där även större anslag  undertecknade av en tysk general, som förkunnar att vi befinner oss under militärförvaltning och att varje fientlig handling mot den tyska krigsmakten bestraffas strängt, om nödvändigt med tagande och avrättning av gisslan.

Kasernerna töms på våra arma avväpnade och desorienterade värnpliktiga och den tyska armén drar in.

Gatorna börjar skifta namn; Masaryktorget heter nu något annat och Benešgatan har blivit Stationsgatan. Nya gatuskyltar med en mängd för oss hittills okända tyska stormän kommer upp. Först på tyska självklart i den förhatliga frakturstilen; vi lär oss att allt som är tyskt kommer numer och hädanefter alltid först. Sedan dyker det upp affischer om nya obligatoriska legitimationshandlingar, om registrering av judar och halvjudar, och allt med hot om de strängaste straff. I tidningarna kungörelse efter kungörelse med nya tyska lagar och förordningar.

Vi lever med en känsla av förnedring och ökande hat. Vad vi hatar dem. Sedan kommer fruktan. Lärarna vågar inte säga något förstås, ingen vet vem som lyssnar eller pratar bredvid mun och alla vet att tyskarna redan har inrättat en avdelning av  Gestapo i länsstyrelsens hus. Deras svarta blanka Adler står nu parkerad utanför och vi har också sett några av dem när vi passerar huset på väg till skolan. I sin favoritklädsel, stövlar, slokhatt och svart skinnrock eller lodenrock har de blivit ett nytt inslag i stadsbilden.

Geheime Staatspolizei. De är inte hemligare än att vi snart känner igen flera av dem, och vem vet, det kanske är meningen. Deras blotta närvaro och ordet koncentrationsläger, eller KZ som man säger, är nog för att hålla oss nere. Det har blivit snabbt känt på stan att man redan den första natten började hämta folk i hemmen och föra bort dem, okänt vart. Kommunister och socialdemokrater, sägs det.

Vår gamla skola ligger nu vid Schiller-Straße. Nej, ”Bastiljen” har inte blivit flyttad, det har bara kommit upp en ny gatuskylt.

Undervisningen drabbas naturligtvis också. Alla våra läroböcker i historia, geografi, litteraturhistoria – snart sagt alla utom matte – måste retuscheras. Under lärarens ledning och försedda med svart tuschpenna rättar vi våra läroböcker, d.v.s. svärtar över alla historiska och andra olämpligheter, och de är många. Först alla namn: Tjeckoslovakien, republik, Masaryk, Beneš, men också Heine, Einstein, Kafka, Mendelsohn, Mahler, för att inte tala om sådana som Marx och Trotskij. Det är enkelt och tankeväckande för många som aldrig reflekterat över att vederbörande egentligen var judar. Svårare är det med diverse olämpliga påståenden och vändningar. Hela rader och spalter får svärtas över, i historieböckerna får vi helt enkelt tillgripa lim och klistra ihop sidorna. Atlasen är nästintill hopplös, sidorna får skäras ut och förstöras, vilket vi självklart inte gör.

Så håller vi i protektoratet på att bli en del av den stortyska kulturen.

 

Hösten 1938 – München och ockupationen

Med Österrikes ”Anschluss”, anslutningen till Tyskland i mars 1938, förändrades vår situation radikalt och det tyska hotet mot Tjeckoslovakien blev akut. Plötsligt fanns Hitlers krigsmakt alldeles inpå oss, bara några kilometer från vårt eget hem. Man genomförde en delmobilisering och vi såg militären rycka in i de gränsbefästningar, den ”lilla Maginotlinjen” man höll på att färdigställa vid gränsen mot Österrike, Tjeckoslovakiens ”veka livet”. Sedan stegrades den internationella krisen – men vi visste inte mot vad – en kulmen, en peripeti, en katastrof?

Under Münchenkrisen utvecklades händelserna med rasande fart. Folk satt som fastklistrade vid radion och vi slukade tidningarna. Vi hatade lord Runciman  som umgicks med den tyska adeln på slotten i Sudetlandet och vi hatade Chamberlain med paraplyet som gav bort delar av vårt land till Hitler. Men vi var inte alls förberedda för det förödande slaget som skulle drabba oss själva mest påtagligt. Břeclav med sina 17% tyskar förklarades som en del av Sudetlandet och hörde till de delarna av landet som Hitler skulle få. Den 10 oktober skulle vi som femte och sista etapp besättas av tyskarna. Om ett par dagar.

Det låter som en klyscha, men jag kan inte hitta något annat uttryck för det som jag kände: vår hela värld störtade samman. Den republik som jag var född och levt hela mitt liv i höll på att försvinna. Den värsta, mest hatade fienden skulle ta ifrån oss vårt hem och allt som vi trott på och lärt oss att vörda och älska. Som skalden skrev :

Ack, ljuva Böhmen, fosterland!

Du, sandal sliten i tusen år,

slängd mellan himlavagnens spår,

åter förlorad vid vägens rand!

Så mången gång du mörkret trotsat,

älvarnas remmar har du lossat,

barfota gått i blodig sand.

Ack, ljuva Böhmen, fosterland!

Vår barndom tog slut den hösten. En stor besvikelse och sorg, ett hårt vuxenallvar ersatte bryskt sommarens barnsliga lekar. Vad skulle det bli av oss? Vad skulle hända med vår familj?

Stan förändrades snabbt. För några dagar sedan hyllade vi våra soldater och officerare när de visade sig på gatorna. Nu såg vi dem återvända, svikna, bittra, skamsna och demoraliserade från sina gränsbefästningar som de fick överge utan ett skott. De skämdes och vi skämdes med dem och alla hatade vi England och Frankrike som ”sålt oss”, som trott att eftergifterna skulle pacificera Hitler. Man sjöng visan om den svekfulla Marion; ”Marion slå in i glasen… ” Den sista tjeckiska polisavdelningen avtågade i god ordning mot stationen och folk vinkade och grät öppet på huvudgatan.

Och värre ting skulle komma.

Den 27 januari minns vi

Den 27 januari minns vi Auschwitz befrielse. Min far Leo fick inte uppleva den men några få gjorde det. Greta Mlýnská överlevde fyra år och tre selektioner.

Det var 50 år sen jag hade lämnat min hemstad och mycket hade förändrats under tiden. Mayers värdshus vid huvudgatan, där farmor härskade med fast hand, är borta. Skadat av ryska katiusjaraketer våren 1945 och rivet.

De flesta av de gamla är också borta, inte ens gravar finns kvar. Den gamla judiska begravningsplatsen har blivit en trafikplats, några få gravstenar har räddats och flyttats till en plats bakom muren till den kristna kyrkogården. Där finns bland vilt växande gräs också några få nya gravvårdar.

Fru Mlýnská hade nyckeln till den rostiga grinden. Hon var den sista av de en gång kring 700 judarna i Hodonín, den enda som var i livet och bodde kvar i stan. Hon var 86 år gammal. Hennes dotter Jiřinka levde i Israel och kände min farbror Béďa och hans fru Hanna. De bad mig att framföra hälsningar till fru Mlýnská när vi skulle åka till Hodonín våren 1999.

Vi träffade då fru Mlýnská i sällskap med min klasskamrat Josef som kände henne väl. Främsta anledningen till besöket var att hon förvarade nyckeln till den judiska begravningsplatsen och vi följdes alla åt dit för att se familjen Mayers grav. Stan är liten och folk på busshållplatsen hälsade vänligt på fru Mlýnská.

På den förvuxna och ödsliga begravningsplatsen ligger min farmor Amalia och faster Irena som båda överlevde, den ena i Theresienstadt, den andra gömd i Slovakien, och dog efter kriget. På gravstenen finns också namnen på min far Leo och Irenas man Oswald Glaser och dotter Gerti, alla tre döda i Auschwitz. Utom den Mayerska graven finns här bara ett par andra nya gravar, bland dem fru Mlýnskás man Arnošt, och ett tiotal mossbelupna gravstenar från den gamla judiska begravningsplatsen som kasserades efter kriget.

När Gunilla och jag var i Hodonín i början av maj 2002 ringde vi fru Mlýnská och hon var mycket angelägen om att vi skulle komma och hälsa på hemma hos henne. Det gjorde vi på förmiddagen söndagen den 5 maj. Vi samtalade i över två timmar.

Fru Mlýnská bodde ensam i en liten trerummare full av vackra gamla saker, bl. a. en mängd sydmährisk keramik som hennes avlidne man samlade på. Hon gav oss som minne en liten vas. Hon var sjuklig, hade cancer i höger bröst som läkarna inte ville operera, antagligen på grund av hennes ålder. Hon hade mycket svårt att gå och behövde stöd när hon rörde sig i lägenheten. Hon hade en son som var tandläkare, gift och bodde i en by i närheten, och en sonson. Telefonen ringde flera gånger under vårt besök, så hon var inte övergiven och hade tydligen ständig kontakt med sin son och sina vänner. Hon fick mat hemburen en gång om dagen och hjälp med städning.

Vi frågade om min far och familjen Mayer och hon berättade. Särskilt mindes hon Béďa, de var närmast i ålder. Hennes far – de hette Müller på den tiden – hade ett ångbageri med flera anställda och hon berättade att hon som ung flicka brukade bära färskt bröd till Mayers värdshus vid huvudgatan.

Vi frågade om hennes eget liv och hon berättade, mest på tjeckiska men för Gunillas skull också på tyska. Hon visade visserligen tecken på åldrande – hon upprepade sig ibland och kunde avvika från ämnet – men hennes berättelse var livfull och konsekvent vid upprepningar. Hon berättade episodvis, så som minnen dök upp och hennes minnen rörde sig mest kring vistelsen i Auschwitz och tiden för lägrets likvidering i januari 1945.

Från Auschwitz fördes hon till andra läger, Tiefstalen (?) [i], Bergen-Belsen. Där härjade fläcktyfus som även hon drabbades av. Hon mindes att hon var fruktansvärt törstig och att det inte fanns något att dricka, så hon drack sin egen urin. Hon överlevde tyfusen, som genom ett under.

Greta Müllerová föddes 11 september 1915 i Hodonín där hon bodde till den tyska ockupationen 1939, då hon flyttade till sin bror Osvald, läkaren, i Prag. Därifrån transporterades hon tidigt, redan 1940, till Auschwitz. Där var hon i fyra år, till början av 1945 då lägret likviderades. Hon säger att hon var 30 då, och var således 25-26 år gammal när hon kom till Auschwitz. Hon visade oss det tatuerade numret på underarmen, 7.403 (?), ett lågt nummer, som enligt henne väckte respekt bland nykomlingarna i lägret.[ii] Ung, stark och arbetsför arbetade hon i ammunitionsfabriken och på bygget och överlevde.

Varje morgon klockan fem ställdes man upp till ”appell”, för kontrollräkning om någon skulle ha rymt. Som mat fick man en gång om dagen soppa på kålrötter, annars väldigt litet eller nästan inget. En gång var fjortonde dag en liten leverpastejkonserv för två personer.

När transporter med tjeckiska judar började anlända höll hon utkik efter bekanta. Dessa transporter gick i regel direkt till gaskamrarna. En dag såg hon hur tre unga tjeckiska judar avrättades med nackskott sedan de först hade grävt sina egna gravar. Bland de skjutna fanns en ung man från Hodonín, Pavel Morgenstern. Med nästa transport dagen därefter kom också Pavels föräldrar. De frågade henne efter sin son. Hon svarade att han hade gått med en transport, dit de själva också skulle och att de säkert snart skulle träffas där. Även Pavels föräldrar blev dödade.

Vintern 1944-45 närmade sig den ryska fronten – man kunde redan höra den – och det pågick ständiga selektioner: de som ansågs kapabla att gå skulle anträda den långa marschen till Tyskland, de svaga den korta till gasen. Det räckte att ha vitt hår eller åderbråck för att man skulle sorteras ut vid selektionen.

Det gick ständiga rykten om vem och vilka skulle till gasen eller till transport. Gretas bror läkaren arbetade på sjukavdelningen och hade vid tre tillfällen räddat hennes liv genom att ordna så att hon blev sjukskriven när selektionerna pågick. I januari 1945 fick hon veta att även de som arbetade på sjukan skulle selekteras. Hon ville till varje pris rädda sin bror och bestämde sig att i strid mot alla regler försöka tala med doktor Mengele.

Varje gång Mengele besökte lägret utfärdades ”lagersperre”, d. v. s. ingen fick lämna baracken, den breda lägergatan måste vara helt fri från fångar när Mengeles följe passerade. Greta var desperat och ville rädda sin bror till varje pris. Vid en sådan ”lagersperre” rusade hon ur baracken, klädd i sina randiga trasor och en stulen kavaj och med fötterna inlindade i trasor. Mengele stod där omgiven av en grupp SS-officerare vid ett bord dukat med öl och annat. Hon gick fram till honom och bad honom att skicka brodern läkaren med en transport. Mengele tittade stint på henne och sade: ”Det skall gå transporter och det skall bli selektioner. Han skall gå ditt han skall”. Gretas bror gick i gasen.

I kvinnobaracken där Greta bodde fanns två flickor, en tjeckisk och en ungersk judinna som hade fött barn i hemlighet, på den skitiga latrin som fanns i mitten. När det var klart att de skulle vidare med en transport lindade de sina spädbarn i halm och trasor, skaffade från sjukan litet sömnmedel som de gav barnen och stoppade dem som bylten under kläderna. Men när de passerade SS-mannen som prickade av dem på listan rörde sig den ena babyn och SS-mannen såg det. Han drog fram barnet ur trasorna, höll det i fötterna och slog huvudet mot barackhörnet så skallen krossades och hjärnsubstansen trängde ut. Den unga mamman sändes till gasen.

”Nu skall jag berätta hur det ser ut i en gaskammare”, sade fru Mlýnská.

Hon måste vara en av de ytterst få människor som har varit inne i en gaskammare och överlevt. Hon blev selekterad och i vanlig ordning avklädd naken och beordrad till ”duschen”. Hon minns den fräna lukten, de gråa betongväggarna, ”glasvägg” i ena änden, plåtstrilarna, ”rosetterna”, i taket. Men just innan dörren slöts hörde man utifrån ljuda signalen ”Flyglarm!”. Det var den första amerikanska flygräden mot Auschwitz.[iii] Hon och de andra blev jagade ur kammaren, nakna som de var, men de överlevde. Hon transporterades senare till andra läger i Tyskland, arbetade i ammunitionsfabrik, upplevde andra hemska flygräder, hon minns särskilt en i Hamburg där hon kröp på bara magen undan bomberna, fick tyfus i Bergen-Belsen men överlevde igen, den enda av en familj med sju syskon.

”Gud ville att jag skulle leva”, säger hon.

Hon säger att hon aldrig berättat det här tidigare, inte ens för sina barn eller barnbarn. Varför? ”Jag ville inte det”, säger hon.

Efter befrielsen återvände Greta Müllerová till sin hemstad. Som enda överlevande av sin familj fick hon tillbaka föräldrarnas bageri men visste inte hur hon ensam skulle kunna klara rörelsen. På stadskontoret där frågan om återlämnande diskuterades fanns utom henne endast några få överlevande judar, bland dem två yngre män som hon inte kände närmare. Hon fattade snabbt sitt beslut, vände sig till den som hon tyckte verkade mest sympatisk och frågade honom om han ville gifta sig med henne och sköta bageriet. Han tvekade och slutligen tackade han nej. Han visste inget om bageriverksamhet och dessutom hade han bestämt sig att så snart som möjligt utvandra till USA.

Greta vände sig då till den andre, men även han tackade nej. Han var slaktare och charkuterist och vågade inte åta sig ledningen av ett stort bageriföretag. När hon nedslagen passerade den förste kandidaten, Arnošt, vände han sig mot henne och sade att han hade ändrat sig. De gifte sig och fick barn och var lyckligt gifta i femtio år. Arnošt dog för några år sedan.

Efter Pragkuppen 1948 tog kommunisterna bageriet ifrån dem igen.

Fru Mlýnská dog i slutet av augusti 2003.

[i]  Möjligen Tiefstadt. Jag har inte lyckats identifiera detta läger

[ii]  Det tatuerade numret var ganska svårtytt.

[iii]  Jag har inte kontrollerat om det verkligen var den första allierade flygräden mot Auschwitz.

 

©  Greta Mlýnská och Leo Kramár

 

Aktion 1005

Tack vare Jevgenij Jevtusjenkos  berömda dikt som fick Sjostakovitj att komponera sin 13:e symfoni har judemassakern i Babij Jar, Käringravinen utanför Kiev, blivit känt i hela världen.

Under förespegling av evakuering samlade man under två höstdagar, den 29 och 30 september 1941 alla stadens kvarvarande judar och förde dem till ravinen. De fick klä av sig och ställa sig vid branten eller lägga sig med ansiktet ner i ravinen och man dödade dem, en efter en, med nackskott.

Med tysk grundlighet höll man noga räkning på offren och SS-Standartenführer, överste Paul Blobel kunde rapportera till Himmler att 33 771 judar hade ”evakuerats” och att staden Kiev var judenfrei. Det var mest kvinnor och barn som hade mördats, de flesta männen var inkallade och vid fronten. En ingenjörsavdelning sprängde sedan ravinen och dolde de nakna människokropparna under ett tjockt lager jord.

Under sovjettiden fanns det inget intresse för att påminna om Förintelsen. Först 1991 satte man upp där ett värdigt minnesmärke, en menorah, den sjuarmade ljusstaken. På årsdagen i fjol placerade någon ett antal bildäck runt monumentet, hällde över  bensin och tände på. Det var sjätte gången som minnesmärket vandaliserades.

Massakern i Babij Jar var bara ett av många massmord på judar som utfördes av Blobels Einsatzkommando 4a. Det tillhörde Einsatzgruppe C, en av de fyra SD (Sicherheitsdienst)-enheter som fick uppdraget att rensa de erövrade områdena bakom östfronten från partisaner och politiska kommissarier men som i verkligheten påbörjade Förintelsen. Så exempelvis rapporterar den lokale SS- och polischefen i Kaunas till sina överordnade att hans kommando under tiden juni 1941-1 februari 1942 avrättade 56 partisaner, 7 politruker och ett par tusen andra, kommunister, sinnessjuka, zigenare och ryska krigsfångar, men också 136 421 judar. Sammanlagt mördade hans enhet under sju månader 138 272 människor, bland dem 55 556 kvinnor och 34 464 barn.  Med stöd av bl.a. tyskarnas egna rapporter beräknar man att de fyra Einsatzgrupperna, med en styrka på mindre än 3 000 man, under tiden juni 1941-december 1942 mördade minst 900 000 judar.

När Röda Armén i november 1943 återerövrade Kiev var ravinen övervuxen och det fanns inte ett spår efter de dödade judarna. Man hittade inga kvarlevor efter de tiotusentals offer som begravdes här bara ett par år tidigare. Och på samma sätt var det när man kom till andra platser där ett stort antal judar bevisligen dödats och dolts i massgravar under tyskarnas ockupation 1941-1944.

Det finns en överväldigande dokumentation och en mängd böcker om förintelseläger och om SD-enheternas härjningar bakom fronten, men förvånande litet om den verksamhet som under åren 1943-1944 bedrevs under beteckningen Aktion 1005, respektive Sonderaktion 1005, och vars mål var det tyskarna kallade Enterdigung, uppgrävning av massgravar och fullständig utplåning av alla spår efter Förintelsen.

Upprinnelsen till Aktion 1005 var teknisk och hygienisk. I de flesta förintelselägren hade man inte förbränningsugnar utan begravde de gasade offren i massgravar. Med Förintelsens ökande omfattning ökade också lägerledarna problem med det växande antalet lik de måste bli av med. I februari 1942 kallade Heydrich översten Paul Blobel, en erfaren ledare av Einsatzkommando 4a, till Berlin där Blobel fick uppdraget att utarbeta en lämplig metod att bli av med liken. Uppdraget fick ett aktnummer 1005 och belades på samma sätt som hela Förintelsen med högsta sekretessgraden ”Geheime Reichssache”.

I lägret Chelmno (Kulmhof) dödade man från december 1941 till april 1943 mellan 180 000-200 000 människor, majoriteten av dem judar från gettot i Łódź. Offren begravdes i grunda massgravar under ett tunt jordlager. Under den varma sommaren 1942 fick man problem med bubblande gaser och illaluktande vätskor från de ruttnande liken som hotade förgifta grundvatten i den närliggande staden.

Det var här som Blobel sommaren 1942 utarbetade och utprovade en metod att bränna de utgrävda liken på en rost av järnvägsräls där de döda varvades med lager av ved, besprutades med bensin och brändes. En som var intresserad av Blobels experiment var Auschwitzkommendanten Höß som kom på besök. Metoden blev godkänd av lägerinspektören Christian Wirth och den användes sedan i andra förintelseläger som Sobibór och Treblinka och tidvis, vid överbelastning eller när krematorierna strejkade, också i Auschwitz.

Efter nederlaget vid Stalingrad började det gå upp för de ansvariga i den tyska ledningen att kriget kanske inte skulle sluta så som de trott och att de ansvariga för morden på judar, krigsfångar och för andra krigsförbrytelser kunde vänta sig efterräkningar. Möjligen bidrog upptäckten av massgraven med över 4 000 av NKVD mördade polska officerare i Katynskogen i april 1943 till den här klarheten.

Himmler och hans kumpaner fick nu bråttom med att sopa undan alla spår efter sin verksamhet i de ockuperade områdena.  Aktion 1005 utökades till att exhumera och bränna de hundratusentals lik som Einsatzgrupperna lämnat efter sig och uppdraget gick till förbränningsexperten Blobel.

Aktion 1005 bedrevs som intensivast från hösten 1943 till hösten 1944. Blobel satte upp dels tre rörliga Sonderkommandos, A, B och Mitte, dels tillfälliga lokala 1005-Kommandos. Storleken av grupperna varierade allt efter behovet, men de leddes alltid av ett fåtal, 4-8 SD-tjänstemän. Bevakningen sköttes i regel av en styrka bestående av 40-70 tvångskommenderade vanliga poliser, Schutz- och Ordnungspolizei, undantagsvis, vid stora aktioner som i Babij Jar, av Wehrmacht . Själva jobbet utfördes av tvångsarbetare, krigsfångar eller vanliga fångar, men framför allt och övervägande av arbetsdugliga judiska fångar från olika koncentrationsläger som tvångskommenderades till ”Dödsbrigaden”. Antalet varierade från några få till så många som 327 i Babij Jar.

Fångarna inkvarterades i närheten av massgraven, ofta i jordkulor de själva hade byggt, och de bevakades dag och natt av vakter som sköt skarpt vid misstänkta flyktförsök. När några fångar ändå lyckades fly fick alla i fortsättningen arbeta med fotbojor. De tvingades skyffla bort det täckande jordlagret och med järnhakar eller med blotta händer släpa de halvruttna liken till förbränningsstället. Askan efter de kremerade siktades för guldtänder och andra värdeföremål och spreds sedan omkring, grävdes ner eller kastades i ett vattendrag. Massgraven fylldes igen, marken slätades över och planterades med växter. Vid riktigt stora utgrävningar tog man till hjälp grävskopor och andra större verktyg.

Blobel var oftast inte närvarande men han gjorde täta inspektioner och rapporterade resultatet till Berlin via lokala SS-myndigheter. I telegrammen till RSHA, Reichssicherheitshauptamt, kamouflerade man meddelanden och rapporterade antalet förbrända lik som avverkat timmer eller som molnhöjden i meter i en låtsad väderleksrapport.

Man hade ett visst problem med oförbrända skelettrester. I början fick fångarna krossa dem manuellt, men snart kom man på att det fanns ett lämpligt redskap och man köpte in och använde motordrivna kulkvarnar som malde sönder människoben effektivare.

När arbetet var färdigt omringade poliserna fångarnas boplats, SD-personalen tog dem en och en avsides, de beordrades att klä av sig och lägga sig med ansiktet neråt varefter man avrättade dem med ett nackskott. Liken brändes.

De som togs ut till dödsbrigaderna visste vad som väntade dem men ytterst få lyckades fly. I september 1943 gjorde 25 fångar ett utbrytningsförsök efter likförbränningar i Babij Jar, tio av dem dödades men resten undkom. I november 1943 gjorde också en grupp fångar i Janowskalägret i Lwów ett utbrytningsförsök. Flera av dem sköts ihjäl men ett antal kom undan och anslöt sig till en partisangrupp där tolv av dem överlevde kriget och kunde vittna om sina upplevelser. Även på andra ställen lyckades ett fåtal fångar fly från 1005-Komandon och överleva.

Under det år som Aktion 1005 pågick hann Blobels grupper exhumera och förbränna hundratusentals lik i alla kända massgravar i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Polen, Estland, Lettland, Litauen och Serbien. De största var de i Babij Jar, där arbetet avlutades på årsdagen(!) den 29 september 1943, i ”Piaski” vid Janowskalägret med minst 50 000 dödade, i Rumbulaskogen utanför Riga med 23 000 lik utgrävda i juni 1944 och i Bikiernikiskogen, också den nära Riga, med minst 20 000 döda i september 1944.

De lokala 1005-Kommandos existerade i regel bara några veckor, Sonderkommandos däremot förflyttade sig vida omkring. Sonderkommando 1005 B deltog i september 1943 i Babij Jar, i oktober var de i Krivoj Rog, i december i Nikolajev i södra Ukraina, för att efter jul- och nyårsledighet fortsätta till Polen där de i slutet av januari åtnjöt vila och åkte skidor i Tatrabergen. Från april till september 1944 arbetade de i Rigatrakten, men när Röda Armén närmade sig förflyttade man dem till Jugoslavien där de sattes in i aktioner mot partisaner.

Paul Blobel dömdes till döden som krigsförbrytare och hängdes 1951. Han var till yrket arkitekt. När han på 1930-talet blev arbetslös gjorde han som många andra, gick in i NSDAP för att försörja sig. Som övertygad nazist och judehatare blev han medlem av SS-säkerhetstjänst ochavancerade under kriget till överste . Han dömdes inte för sin verksamhet som likskändare utan för att han tidigare som chef för Sonderkommando 4a enligt åklagaren var ansvarig för mord på 60 000 människor. Ett antal av hans underordnade dömdes samtidigt till långa fängelsestraff och till döden.

Källor

Jens Hoffmann, Das kann man nicht Erzählen. Aktion 1005  (Hamburg, 2008)

Enzyklopädie des Holocaust Justiz und NS-Verbrechen, Band XXVII

http://www.ns-archiv.de/einsatzgruppen/blobel/eidesstattliche-erklaerung-1.php

https://www.yadvashem.org/yv/en/education/languages/dutch/pdf/briefe_kretschmer.pdf

http://www.zeit.de/2001/48/Schiessen_muesst_ihr_/komplettansicht

Historien om Finlands frigörelse

 

I år firar Finland 100 år av sitt oberoende.  Det var den 6 december 1917 som den finska lantdagen förklarade Finland som en självständig stat. Att frigörelsen blev ganska odramatiskt får man tacka bolsjevikerna och inte minst Lenin och Stalin för.

Sedan 1809 var Finland ett ryskt storfurstendöme med vidsträckt autonomi och självstyre. I slutet av 1800-talet började man dock inskränka den finska autonomin och inledde en förryskningsprocess. 1917 hade Finland ett partipolitiskt sammansatt parlament, lantdagen, och en senat, formellt under ledning av den ryske guvernören som representant för tsaren men de facto en regering ledd av två finska vice ordföranden.

Efter tsarens abdikation i mars 1917 styrdes Ryssland av en svag provisorisk regering. Det militära sammanbrottet hade givit de centrifugala krafterna i det mångnationella ryska samväldet fritt spelrum och imperiet hotades av sönderfall. Finnarna, ukrainarna, balterna och de kaukasiska folken krävde större autonomi och eventuellt oberoende, något som regeringen i Petrograd försökte till varje pris förhindra.

De finska politiska partierna var vacklande i sin inställning. Petrogradregeringen hade återgett Finland den tidigare större autonomin och de borgerliga var lojala och ville vara kvar; socialdemokraterna följde däremot partiets tidigare kongressbeslut och åberopade folkens rätt till självbestämmande. I juni åkte riksdagsmannen Evert Huttunen till Petrograd där han på Allryska sovjetkongressen vädjade till de ryska partikamraterna om stöd för finnarnas krav på fullständigt oberoende. Kongressen fann en kompromiss och beslöt att finnarna skulle få ett ännu större mått av självbestämmande. Förslaget accepterades och den finska lantdagen, där socialdemokraterna hade majoritet, antog den 18 juli den s.k. maktlagen. Hädanefter skulle regeringen i Petrograd bestämma endast om utrikespolitiken och försvaret.

När Kerenskijs regering den 7 november störtades av bolsjevikerna befann sig det ryska samväldet i ett tillstånd av upplösning. I detta läge utfärdade Folkkommissariernas råd, Rysslands nya regering, den 15 november en Deklaration om Rysslands folks rättigheter. Deklarationen som slår fast ”Rysslands folks rätt till självbestämmande, även innebärande separation och bildande av en oberoende stat”, är undertecknad av Rådets ordförande V. Uljanov (Lenin) och folkkommissarien för nationaliteter Josef Dzjugasjvili (Stalin).

Någon kanske höjer på ögonbrynen. Folkens rätt.. secession…oberoende stat! Vad tog det åt dessa övertygade marxister och antinationalister? Förklaring ligger längre tillbaka i tiden.

Internationalisterna Marx och Engels har inte skrivit många rader om nationella frågor. I sina brev till Engels är Marx hånfull mot proudhonisterna som ansåg att nationalismen och nationen var föråldrade fördomar och som ”avskaffat” nationaliteterna, men han var också nedlåtande mot små nationer som han inte betraktade som historiska och därför inte värda något stöd i sin befrielsekamp. Självklart ansåg Marx att den nationella frågan var underordnad arbetarfrågan, men där de nationella rörelserna redan existerade skulle man stödja det progressiva i dem. Sålunda stödde han polackerna och ungrarna därför att de var ”revolutionära folk” men var emot tjeckerna och sydslaverna som han ansåg reaktionära.[1]

Londoninternationalen 1896 fattade däremot ett helt entydig beslut:

”The Congress declares, that it stands for the full right of all nations to selfdetermination (Selbstbestimmungsrecht)”, och i de ryska marxisternas 1903-års program fastslår man ytterligare att:

”…the right of nations to selfdetermination… has always been understood to mean the right to secession”[2]

Lenin sammanfattade sin syn på frågan i en rad polemiska artiklar skrivna 1914. Här hävdar han nationernas obetingade rätt till secession och bildande av oberoende stater, och avvisar all storrysk eller annan chauvinism. Med en av sina vanliga sofismer bevisar han samtidigt att det inte finns någon motsättning mellan partiets krav på internationalism och Londonresolutionen. Tvärtom är det så att den proletära internationalismen främjas genom de enskilda nationernas separatistiska nationalism. Som exempel använder han den då aktuella separationen av Norge från Sverige.[3]

På Lenins uppmaning sammanfattade Stalin partiets inställning 1913 i essän ”Nationalitetsproblemen och socialdemokratin”. Gång på gång betonar han här partiets klara inställning till självbestämmanderätten och förtydligar ytterligare att den innebär att varje folk får ”ordna sitt liv som man själv önskar”. Samtidigt räknar han med att vad missnöjda minoriteter i första hand önskar är att använda sitt språk, och att missnöjet försvinner om de får egna skolor och alla medborgerliga och religiösa (sic) rättigheter.

Det tsarryska imperiet hade knappt hunnit konsolidera sig efter en intensiv period av expansion när kriget 1914 bröt ut. Under drygt hundra år hade man erövrat Svartahavskusten med Krim, vunnit Polen och Finland, förvärvat Bukovina och Bessarabien och avslutat erövringen av Kaukasien. Expansionen var avslutad i början av 1800-talet, men den brutala koloniseringen av de nya områdena möttes med våldsamt motstånd som fortsatte långt in på detta århundrade. Ett två år långt uppror i Polen kuvades först 1863, kriget mot bergsborna i Kaukasus fortsatte in på 1870-talet och den etniska oron där blossade upp då och då, senast under året 1905.

I en tidningsartikel i maj 1917, ”Finland och Ryssland” klandrar Lenin den tsaristiska expansionen och annekteringen av Finland och angriper den provisoriska regeringen som inte har gått tillmötes finnarnas krav på större autonomi. Han åberopar Sovjetkongressernas tidigare beslut och visar på skilsmässan mellan Sverige och Norge som båda länderna vunnit på. Han utropar: ”Ge Finland rätten till secession!” [4]

Maktbytet i Petrograd förändrade inställningen i Helsingfors. De ryska bolsjevikerna hoppades på och uppmuntrade en revolution i Finland, något de borgerliga fruktade. Socialdemokraterna däremot välkomnade utvecklingen i Ryssland, de kände sig solidariska med det ryska broderpartiet och ville avvakta, men de hade förlorat valet i oktober och var nu i minoritet både i lantdagen och i senaten.

Lantdagen ansåg att den bolsjevikiska regeringen inte var laglig och hade inte erkänt den, men novemberdeklaration var en tydlig signal, ett grönt ljus, så man tog ett steg längre. Redan samma dag som deklarationen kom, den 15 november, förklarade sig lantdagen som innehavare av den högsta statsmakten i Finland.

För att klarlägga regeringens inställning skickade Lenin sin kommissarie för nationaliteter, Josef Stalin, till de finska socialdemokraternas extra kongress den 27 november. Och Stalin talade klarspråk:

…Då måste jag helt kategoriskt förklara att vi inte skulle vara demokrater – för att inte tala om socialism! – om vi inte tillerkände Rysslands folk deras  fria rätt till självbestämmande… En fullständig frihet för det finska folket och för alla övriga Rysslands folk att ordna sina liv![5]

Detta var Stalins första officiella framträdande som folkkommissarie.  I sitt tal den 27 november 1917 bekräftade han Leninregerings deklaration om Finlands rätt till självständighet.

Redan den 22 november hade Ukraina förklarat sig som autonom folkrepublik och liknande förklaring gjordes av Moldavien den 2 december.

Den 4 december inkom finska senaten till lantdagen med en proposition där man hänvisade till lantdagens novemberbeslut och överlämnade ett förslag till en ny författning ”byggd på grundsatsen att Finland skall vara en oberoende republik”. Förslaget utgår ifrån att ”det ryska folket har…flerfaldiga gånger förklarat sig ärna medgiva det finska folket rätt att själv styra sina öden”. Här citerar man nästan ordagrant kamrat Stalin och med ryska folket menas här tydligen det socialdemokratiska partiet och Lenins bolsjevikregering, de enda som hade uttalat sig på detta sätt.

Propositionen antogs den 6 december med 100 borgerliga röster för och 88 socialdemokratiska röster mot.

Sedan gick det vecka efter vecka och i Helsingfors väntade man på reaktionen i Petrograd. Även utomlands dröjde man med ett erkännande i väntan på Ryssland. I slutet av december for därför en finsk delegation till Petrograd med en officiell begäran om erkännande av självständigheten. På nyårsaftonen 1917 mötte delegationen Lenin som bekräftade att folkkommissariernas råd hade godkänt Finlands secession. Regeringsbeslutet fastställdes några dagar senare, den 4 januari 1918 av Allryska centrala exekutivkommittén, det högsta lagstiftande och verkställande organet.

Det var först nu som Finland var fritt.

Bolsjevikerna handlade i överensstämmelse med partikongressernas resolutioner, men de var övertygade om att randstaterna skulle göra sina egna revolutioner och sedan återförena sig med det socialistiska Ryssland. När revolutionerna och anslutningarna uteblev utsattes Lenin och Stalin för kritik, både utifrån och inom partiet. I ett tal inför Centralkommittén i januari 1918 medgav Stalin att regeringen ”mot sin önskan skänkte frihet, inte till folket eller till representanter av det finska proletariatet, utan till de finska borgarna”, men han skylde på de finska socialdemokraternas opåräknade feghet.[6]

Några dagar senare, i ett tal på Tredje allryska sovjetkongressen gick han ett steg längre. Principen om folkens självbestämmande, förklarade han, ”borde tolkas som självbestämmanderätt inte för bourgeoisien utan för de arbetande massorna”, och den ”måste användas som ett medel i kampen för socialismen och måste underordnas socialismens principer”. [7]

Det var ett erkännande att den hittills förordade nationalitetspolitiken hade misslyckats. För att kunna hålla kvar de kvarstående randnationerna och locka tillbaka de redan avfallna såg man sig nödsakad att revidera sitt motstånd mot federalismen. Stalin presenterade för kongressen ett förslag till en ny, federalistisk författning. Där talar man förvisso om en ”frivillig union av Rysslands folk”, men där någon rätt till utträde inte längre omnämnes. Förslaget antogs enhälligt av kongressen.[8]

Under inbördes- och interventionskriget 1918-1922 bildades det självständiga stater överallt på det gamla Rysslands territorium och det tog åratal att med vapenmakt besegra dessa folk och ansluta dem till Sovjetstaten. Detta gällde ukrainarna, kosackerna, georgierna och andra kaukasier, krimtatarerna, kalmuckerna, de sibiriska folken och de turkiska folken i Centralasien. Ännu så sent som 1924 bekämpade man lokala etniska motståndsnästen.[9]

I Finland gjorde de missnöjda socialisterna en ansats till revolution. Den 27 januari 1918 avsatte man och arresterade senaten, upplöste lantdagen och proklamerade en finsk socialistisk arbetarrepublik. Det gick bra i början, på kort tid erövrade röda garden hela södra Finland och det verkade som om revolutionen skulle lyckas. I sitt tal på Tredje allryska sovjetkongressen den 31 januari meddelade Lenin stolt att ”våra idéer har segrat i Finland”, och att ”revolutionen har segrat och de som har segrat förenas med oss i en mäktig revolutionär federation”. [10]

Lenins glädje var något förhastad. Revolutionen i Finland slogs ner och i april samma år flydde dess ledare till Ryssland. Någon rysk-finsk federation blev aldrig av och Finland förblev ett fritt land.

[1] Lenin, V. I., Selected works (Moskva, 1967, s. 635ff); Stalin, J. V., The essential Stalin. Major theoretical writings 1905-1952, Bruce Franklin (Ed., London, 1973, s. 148); Kloss, Heinz, Grundfragen der Ethnopolitik im 20. Jahrhudnert (1969, s. 421).

[2] Lenin, (a.a., s. 632, 642)

[3] Lenin, (a.a., s. 624ff)

[4] Pravda Nr. 46, 15 maj 1917 (Lenin. Collected Works. Volume 24, April – June 1917, Progress förlag, Moskva, 1964.

[5] http://www.histdoc.net/history/ru/Stalin_Helsinki_Nov_14_1917.htm

[6] https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1917/12/22.htm

[7] https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1918/01/15.htm

[8] Deutscher, Isaac, Stalin (Stockholm, 1973, s. 145ff); https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1918/01/15.htm

[9] Conquest, Robert, Den stora deportationen (Stockholm, 1973, s. 31ff, 42f, 50f, 56f); Simon, Gerhard, ”Regionalismus in der Sowjetunion“, i Osteuropa 1987:2, s. 750f.

[10] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1918/jan/10.htm

Amelie Posse-Brázdová

Bildresultat för amelie posse

Expressen har i dag en minnesartikel om grevinna Amelie Posses antinazistiska arbete under kriget. Det var en halvhemlig verksamhet som bedrevs av aktiva antinazister i den s.k. Tisdagsklubben: journalister som Ivar Harrie och Barbro Alving, artister och författare som Karl Gerhard och Vilhelm Moberg, politiker som Gunnar och Alva Myrdal, men också kungliga som prinsarna Eugen och Wilhelm.

Amelie Posse var gift med den tjeckiske målaren Oskar Brázda och en av hennes söner deltog som stridspilot i slaget om Britannien. Hon kom ur högadeln och hade sin samhällsklass starka självkänsla som hjälpte henne att möta och klara många obehagliga och farliga situationer och utmaningar. Men inget hjälpte när nazisterna kom och ockuperade det Tjeckoslovakien som hon hade gjort till sitt andra fosterland och som hon älskade. Hon fick lämna sin böhmiska herrgård och blev en flykting bland många andra.

Det var en erfarenhet som gjorde att hon under och efter kriget ägnade mycket möda och energi åt att hjälpa tjecker som flydde från den nazistiska ockupationen. Och trots sin höga ålder och sjukdom engagerade hon sig även för de tjecker och slovaker som kom hit efter kommunistkuppen 1948.

Hon satt med i styrelsen för Kommittén för tjeckoslovakiska flyktingar och hennes lilla lägenhet på Gärdet var alltid öppen för oss, mestadels unga studenter, som var ganska vilsna i den nya tillvaron. Hon var sjuk och tung i kroppen men hade alltid kaffe och småkakor att bjuda på och, tack vare sina enormt goda förbindelser, också goda råd och praktisk hjälp.

Vi kände stor respekt för henne – hur skall man tilltala en grevinna som umgås med de kungliga? – men hon bestämde att vi skulle kalla henne babička, mormor. Och det är som en snäll och alltid hjälpsam mormor hon lever kvar i många tjecksvenskars tacksamma minne.