Kategoriarkiv: Krigshistoria

”Slut med all civilisation…”

 

Den norska filmen Kungens val hade premiär i går. Filmen har fått översvallande recensioner, bl.a. av Johan Croneman i DN. Det var i dagarna 77 år sedan tyskarna invaderade Norge och kung Haakon VII tvingades att hals över huvud fly sin huvudstad.

Det var med en mycket smal marginal som kungafamiljen och regeringen på morgonen den 9 april lyckades komma undan samtidigt som de första tyska fallskärmjägarna landade runt Oslo. Tåget med kungen, kronprinsen Olav och deras sällskap for nordvärts till Hamar med tyska motoriserade enheter hack i häl och med det tyska attackflyget med kungatåget i sikte. Från Hamar begav sig sällskapet vidare i bilar till Elverum och på eftermiddagen den 11 april hade man hunnit till det lilla samhället Nybergsund nära Trysil, bara ett par mil från svenska gränsen, i höjd med Sälen.

Men här upptäcktes de av det tyska flyget som slog mot de flyende med bomber och kulspruteeld. ”…fyra bomber föll alldeles intill den plats där kungen låg tryckt till marken vid en sten. En bomb kreverade strax framför honom och tre vid sidan av…kulorna slog i marken så nära honom att man fick en känsla av att de tyska flygarna, där de svepte fram tätt över trädtopparna, hade upptäckt kungens gömställe”, berättade Tryggve Lie, senare FN:s generalsekreterare.

Haakon VII var nära 70 år, uttröttad och omskakad. Han var jagad i sitt land, men det fredliga Sverige var bara ett par mil längre bort. Med några av sitt sällskap fortsatte han mot den svenska gränsen och de kom dit tidigt på morgonen den 12 april. ”Det var en fruktansvärd pärs i Nybergsund i går…Jag är fullkomligt slut i brist på sömn och vila samt dessa nervpåfrestningar. Sedan jag lämnade Oslo i tisdags har jag inte varit ur mina stövlar och har knappast fått en blund”, sade han till en svensk journalist. Han hoppades att få några dagars vila på den svenska sidan.

Kungen möttes av en handfallen svensk tulltjänsteman, men när de tyska attackplanen dök upp igen satte sig norrmännen över alla regler och tog sig över gränsen för att söka skydd. Man telefonerade till Stockholm där man hastigt hade sammankallat konselj för att diskutera situationen i Norge och nu också den norske kungens asylbegäran. Det handlade bara om några dagars vila, Haakon VII ville återvända till Norge så snart som möjligt för att leda motståndet mot tyskarna, men det fanns ett problem. Kronprinsessan Märta med sina barn hade redan flytt till Sverige och fick utan vidare stanna där, men kungen?  Haakon var också härens överbefälhavare och således soldat, militär. Och den svenska expertisen, framför allt utrikesminister Günther och justitieminister K. G. Westman, hävdade att Sveriges neutralitet bjöd att om den norske kungen kom över till svenskt territorium måste han interneras och inte tillåtas att återvända.

Det fördes en häftig diskussion, där kungen Gustav V tog sin kunglige släktings parti, något lamt för all del. Den alltid varmhjärtade och hetlevrade socialminister Möller läxade däremot upp sina regeringskolleger efter noter, men saken avgjordes av den alltid lika försiktige statsministern som beslöt: internering.

Det var det besked som den jagade och trötte monarken fick där borta i skogen vid Dalagränsen. ”Det synes mig vara slut med all civilisation då något sådant här är möjligt. Ingen plats är längre säker för mig”, var hans resignerade reaktion.

Det är lätt att döma med facit i hand. Men då? Skräcken för den oövervinneliga tyska krigsmaskinen var stor och berättigad. Två grannländer hade blivit ockuperade bara ett par dagar tidigare, och snabbt hade det gått, rysligt snabbt och lätt. Kanske stod Sverige i tur nu?

Ingen kunde veta, bäst att inte reta tjuren. Men trots allt detta kan man knappast påstå att det dessa aprildagar 1940 skrevs några ärorika blad i Sveriges historia. Och hur det gick med den omhuldade neutraliteten sedan vet vi.

Vi minns Babij Jar

Vid Babij Jar finns ingen minnessten.                                                                                                                           Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen.

Vildgräset susar över Babij Jar, och träden
står likt stränga domare.
Allt skriar ljudlöst här.

(övers. Hans Björkegren)

Så skrev Jevgenij Jevtusjenko 1961, en dikt som fick Sjostakovitj att komponera sin 13. symfoni.

I dagarna har det gått 75 år sedan nazisternas massmord på judar i Babij Jar, Käringravinen, utanför Kiev. Under förespegling av evakuering samlade man under två höstdagar, den 29 och 30 september 1941 alla stans kvarvarande judar och förde dem till ravinen. De fick klä av sig och ställa sig vid branten eller lägga sig med ansiktet ner i ravinen och man dödade dem, en efter en, med nackskott.

Med tysk grundlighet höll man noga räkning på offren och SS-Standartenführer, överste Blobel kunde rapportera till Himmler att 33 771 judar hade ”evakuerats” och att staden Kiev var judenfrei. Det var mest kvinnor och barn som hade mördats, de flesta männen var inkallade och vid fronten. En ingenjörsavdelning sprängde sedan ravinen och dolde de nakna människokropparna under ett tjockt lager jord.

Historien enligt Jan T. Gross

”Polackerna dödade fler judar än tyskar under kriget”, skriver Jan T. Gross i DN (16.9). Det är en kufisk formulering och jag undrar om Gross kan stå för den.

Kriget började för polackerna den 1 september 1939, fortsatte efter nederlaget med partisankrig som fördes av Armia Krajowa och andra grupper, fortsatte med Warszawaupproret och slutade någon gång 1945. Nästan en kvarts miljon exilpolacker stred mot tyskarna på alla fronter: i Frankrike 1940, som flygare i försvaret av Storbritannien, under general Anders på östfronten och i Mellanöstern,  i Nordafrika, de var med i invasionsstyrkan 1944 och de slogs mot tyskarna ända till slutet.

Jag har ingen anledning att ta i försvar de polacker som dödade judar både under och efter ockupationen, men i rättvisans namn undrar jag hur professor Gross har räknat ut det antal tyskar som polackerna dödade under kriget. Hur kan han veta hur många tyska stridsflygare som dog för polska Spitfirepiloter, hur många tyskar dog för bomber som släpptes ner av de tre polska bombdivisionerna inom RAF, hur många tyskar dog på östfronten för polska kulor eller i den beryktade Falaisefickan i augusti 1944 där den polska pansardivisionen spelade huvudrollen eller av polska fallskärmsjägare i slaget om Arnhem?

Sant är att det snarare var ett undantag än en regel att polacker under den tyska ockupationen räddade judar. Men man får inte glömma att de som gjorde det riskerade sitt eget och sin familjs liv och att det ändå är så att över 6 500 polacker finns bland de drygt tjugofemtusen som staten Israel har hyllat som de ”Rättfärdiga bland folken”.

BEFRIAD AV RÖDA ARMÉN

Artikeln publicerad i Magasinet Neo #3 – 2015.  Publiceringsdatum: 2015-06-05

Andra världskriget, Stalin och Röda armén har varit beståndsdelar i vårens stora kultursidesdebatt. En som själv fick uppleva hur det är att befrias av Sovjet­unionens röda armé var tjecken Leo Kramár, som här ger en både personlig och initierad tillbakablick.

av Leo Kramár

Ingen kan föreställa sig den glädje vi kände våren 1945. Tjeckoslovakien hade varit ockuperat i sex år, sex långa år för en tonåring. När Röda armén äntligen kom välkomnade vi den med tårar i ögonen, och jag känner fortfarande tacksamhet mot de ryska soldater som vilar på vår lantliga kyrkogård.

IMG_0265

Röda armén hade befriat oss men befrielsen hade sitt pris. Klockor, cyklar och mattor var ett billigt pris, bara man hade lämnat kvinnorna i fred. Det var inte bara tyska kvinnor som fick lida. Våldtäkter i krig handlar inte om hämnd, de handlar om fulla och kåta soldater utan disciplin. En god väns fästmö våldtogs av två soldater under pistolhot och i föräldrarnas åsyn. Själv fick jag bevittna ett liknande övergrepp, och jag glömmer aldrig den natt då jag med en pistol i nacken tvingades visa vägen åt ett gäng fulla rödarmister på en stöldräd.

Röda arméns problem var spriten och disciplinen. Soldaterna i första linjen var fullt upptagna med att döda tyskar men de som kom efter hade tid och fria händer att ta för sig. I deras släptåg, oftast på nätterna, kom en svans av laglösa fribytare. De kom i civila bilar och lastbilar fyllda med stöldgods och de frågade inte kvinnor om samtycke. I ett ingenmansland där det civila samhället kollapsat är människorna skyddslösa. De ryssar vi mötte var stolta över att tillhöra ett gardesregemente men de struntade i att vi var Sovjets allierade och det hjälpte föga att klaga hos deras officerare.

Gvardia

Röda armén åkte hem, men efter sex år som tyskt protektorat följde fyrtio år som Moskvas lydstat. Jag vill inte sätta likhetstecken mellan den nazistiska och den kommunistiska terrorn, men likheterna var många. NKVD:s metoder skilde sig inte mycket från Gestapos. I stället för i koncentrationsläger hamnade regimmotståndare i korrektionsläger eller i urangruvorna i Joachimsthal.

När man diskuterar Sovjets roll i kriget kan man inte bortse från förhistorien. StalinHitler-pakten i augusti 1939 sände chockvågor över hela världen – och då kände man ändå inte till det hemliga tilläggsprotokollet om Östeuropas delning som gav Hitler fria händer att utan risk för ett tvåfrontskrig anfalla Polen.

Stalin_und_Ribbentrop_im_Kreml

Helt överraskad borde man inte ha blivit. Redan i maj hade Stalin avskedat den judiske och västvänlige utrikesministern Litvinov och rensat utrikesministeriet från judar. Gesten uppskattades i Berlin och herr von Ribbentrop kunde sedan utan att bli generad skaka hand med sin ariske kollega kamrat Molotov.

Samtidigt med icke-angreppspakten slöt man ett avtal om handelsutbyte. Under de knappa två åren som pakten varade – och då efter Frankrikes fall Storbritannien stod ensamt och sviktade under Hitlers Blitz – levererade Sovjet till nazisterna miljoner ton vete och andra matvaror, bomull och strategiska råvaror som olja, krom, koppar, mangan, platina, fosfater, järnmalm och järnskrot.  På den transsibiriska järnvägen gick till Tyskland – fraktfritt – leveranser av gummi från Östasien och på andra vägar varor från Persien och Afghanistan. Sovjetiska leveranser och transitleveranser utgjorde under den här tiden 50-70 procent av den tyska importen från länder utanför det ockuperade Europa. För att ytterligare hjälpa tyskarna att bryta den brittiska sjöblockaden fick Hitler hyra en marinbas för ubåtar i närheten av Murmansk.

Sina motleveranser av bland annat en kryssare, ritningar till ett slagskepp, flygplan, fartygskanoner och annan krigsmateriel lyckades tyskarna under diverse förevändningar fördröja; de uppfylldes till bara omkring 70 procent, utan att Stalin protesterade.

Ett av de skamligaste kapitlen i Sovjets historia var morden på 22 000 polska officerare i Katyn och andra läger, men också att Stalin utlämnade ett hundratal tyska kommunister, som tidigare sökt tillflykt i Sovjet, till Gestapo. Läs Margarete Buber-Neumanns bok Fånge hos Hitler och Stalin. Hon hade ändå tur, hennes man och tusentals andra europeiska kommunister torterades, avrättades eller försvann spårlöst i Gulag. Under den tid pakten varade vägrade kommunister i det ockuperade Europa, på Moskvas order, att delta i motståndsrörelsen mot nazisterna.

I november 1940 for Molotov till Berlin för att diskutera Sovjetunionens anslutning till axelmakterna och en uppdelning av världen efter det brittiska imperiets snara fall. Han välkomnades av en militärorkester som spelade Internationalen och fick träffa Führern som han fann ”älskvärd”. Förhandlingarna stördes dock av brittiska bomber så de måste föras i källare och någon allians blev inte av. Men det var nära att Stalin lierade sig med Hitler i kampen mot ”plutokraterna”.

Berlin,_Verabschiedung_Molotows

Stalins tilltro till Führern var gränslös. Trots otaliga varningar och den ofantliga tyska uppladdningen – fyra miljoner tyska soldater samlades vid Sovjets gräns – vägrade han att tro att Hitler skulle lura honom och bryta mot pakten.  Han avvisade alla tankar på mobilisering och förbjöd att vidta ens de mest elementära försvarsåtgärder, allt för att inte ”provocera” Hitler.

En ödets ironi är att utan de sovjetiska varuleveranserna skulle Tyskland antagligen inte ha varit i stånd att anfalla Sovjetunionen 1941. Vilken katastrof Stalins förfelade strategi innebar för det sovjetiska försvaret och vilka umbäranden den medförde för det ryska folket och den ryske soldaten kan man läsa om i exempelvis Catherine Merridales Ivans krig. Praktiskt taget hela det sovjetiska flyget förintades under krigets första timmar, Röda armén brakade samman, miljoner ryska soldater stupade eller hamnade i tysk fångenskap, mängder av krigsmateriel och förråd lämnades åt tyskarna, och på några månader stod Hitlers stridsvagnar vid Moskvas portar. Folk flydde i panik, förvaltningar evakuerades, infrastrukturen kollapsade och de ryska soldater som i hast mobiliserades och skickades till fronten var dåligt utbildade, dåligt klädda och ibland utan vapen och de åkte i veckor utan att hitta sina förband.

I varje annat land hade man ställt en ledare som agerat som ”generalissimus” Stalin inför krigsrätt.

Det är lätt att glömma den betydelse de allierades materiella hjälp, framför allt USA:s  Lend and Lease-program, hade för den sovjetiska krigföringen. Tillsammans med Storbritannien försåg man det sovjetiska försvaret med över 12 000 stridsvagnar, 8 000 andra stridsfordon, 18 000 flygplan, över 5 000 luftvärnspjäser, en hel flotta med ett slagskepp, 9 jagare, 4 ubåtar, 5 minsvepare och en mängd annan krigs- och sjukvårdsutrustning, jämte miljoner ton olja och livsmedel.  Frågan är hur Sovjet skulle ha klarat kriget utan de leveranser av transportmedel som Röda armén led notorisk brist på – över 430 000 lastbilar och jeepar, 2 000 lokomotiv och 35 000 motorcyklar, allt made in USA.

Stalin själv räknade upp och tackade de allierade för dessa hjälpleveranser i sitt tal vid det ”Stora fosterländska krigets” slut 1945.

Leveranserna av krigsmateriel skedde i huvudsak med konvojer via Murmansk och de kostade de allierade tusentals ton av torpederade fartyg och tusentals brittiska sjömäns liv i det arktiska havet.

Sovjets politik under åren 1939-1941 gick officiellt ut på att avvakta och inte dras in i striden mellan ”kapitalistmakterna”. Men Stalin var inte neutral, i över halvtannat år, då Storbritannien kämpade ensamt mot Nazityskland, gav han Hitler ett betydande materiellt stöd. Det var en cynisk strategi som hämnade sig i längden.

Den sovjetiska insatsen i krigets senare skede var avgörande, förluster i liv och materiella värden störst bland alla krigförande och det ryska folkets lidande oerhört, men det går inte att fria Stalin och den sovjetiska ledningen från medansvar för dessa umbäranden. De höga förlusterna av människoliv berodde till en icke ringa del på Stalins order att bjuda motstånd till sista man och vägran att tillåta utbrytningar från omringade förband. Miljoner ryska soldater hamnade i tysk fångenskap där så många som tre fjärdedelar dog av sjukdomar och svält. Officerarnas omvittnade hänsynslöshet mot egna soldater som drevs in i minfält av pistolhotande politruker väckte respekt och fruktan hos tyskarna men förfäran hos de allierade militärerna. Dwight D Eisenhower berättar i sina memoarer hur chockerad han blev när en av hans ryska kolleger förklarade sovjetisk stridstaktik för honom.

”Om en amerikansk general hade beordrat eller tillåtit ett sådant slöseri med människoliv skulle han inte vara general länge”, skriver han.

70 år sedan – Epilog

Våren 1945 – En epilog

Våren 1945 var min generations stora, oförglömliga vår. Efter sex år av ockupation och krig, oändliga år för oss unga, långa år av halvsvält, fruktan och hat, men också av förväntan och väntan på det liv som skulle komma, det riktiga livet efter kriget. Nu svävade vi bland molnen, vi var som berusade av den ovana, efterlängtade friheten.

Men för några av oss dämpades glädjen när det förfärliga började tränga igenom och vi började förstå och tvingades att inse. Men det var svårt att ta till sig, att acceptera…

Min farmor Amalia hade kommit tillbaka från Theresienstadt och efter en tid också faster Irena från Slovakien dit hon hade flytt och där hon gömde sig hos en kusin. De levde i sitt gamla hus, värdshuset vid huvudgatan, men huset hade blivit illa skadat av tysk eller rysk beskjutning och de bodde i gårdshuset.

Vecka efter vecka väntade de och jag med dem och hoppades, men det kom inget livstecken från dem vi väntade på. Varken från min far, från Irenas man eller dotter Gertie, inte heller från släktingarna Redlich eller någon annan av släkten. Jag hade inte fått ett livstecken från pappa sedan han deporterats till Theresienstadt i september 1943. Vi frågade de få som hade återvänt, vi efterforskade hos myndigheterna men det enda vi fick veta var att de vid olika tillfällen hade transporterats till Auschwitz. Vi läste och hörde och visste vad som hade skett där, Auschwitz var det hemska ordet, helvetet, slutstationen utan återvändo.

Men vi hoppades ändå, dag efter dag, vecka efter vecka hoppades vi att ett under kunde ha skett, att kanske, kanske…Det var mot allt förnuft, sinnessjukt, men hoppet, även det mest vansinniga hoppet är svårast av allt att ge upp.

Bara en handfull judar hade kommit tillbaka och de två kvinnorna i Hodonín var ganska ensamma. Mamma och jag besökte dem ofta, farmor förargade sig över gamla judinnor ‘som bara gråter och gråter och inte gör något’, men själv sörjde hon mycket såväl min far som sitt barnbarn Gertie och alla de andra. Den enda goda nyheten kom från pappas yngre bror Béďa som äntligen hade nått sitt drömland Palestina efter sex års internering på Mauritius.

Men livet måste gå vidare…

Livet håller på att återvända. Vi sitter på det tidiga morgontåget på järnvägsstationen i Hodonín och väntar på att stinsen med den röda mössan och spaden skall dyka upp och vinka av oss. Men det dröjer. Man har lappat och reparerat och tågen har börjat rulla igen men bara det ena spåret är helt och vi måste vänta på ett mötande tåg. Så vi har tid att titta och fundera, stirra på den gula fasaden på stationshuset som är koppärrigt efter det amerikanska flyganfallet i november i fjol, eller om det kanske var ryssarnas katiusjaraketer i april, det kan kvitta nu, huvudsaken är att det är över. Bombkratrarna mellan spåren är fortfarande bara delvis igenfyllda och här och där sticker svarta rälser upp mot himlen som sotiga grisknorrar. På stickspåret intill står ett sönderskjutet lok och en lång rad utbrända godsvagnar, minnen av Mustangpiloternas övningar under den gångna vintern.

Kupén där jag sitter är fylld med folk, arbetare mest, på väg till jobbet. Äntligen kommer det väntade tåget, sceneriet förändras, stationshuset försvinner ur vår åsyn bakom en rad personvagnar som stannar på spåret intill.  Alla vänder sina ansikten mot fönstret och det blir tyst i kupén. Något liknande vi ser nu har vi aldrig sett. I tågfönstren mittemot oss trängs människor, eller snarare skepnader, hemska, knappt mänskliga varelser, klädda i förfärliga trasor och med hungerurgröpta ansikten. Judar. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå, det slår snabbt och hårt. Det är så han kanske såg ut, måste ha sett ut när… Kunde kanske han…? Nej, nej för Guds skull, nej, jag slår snabbt ifrån mig denna omöjliga, vansinniga tanke.

De är så nära att vi nästan kan röra vid varandras utsträckta händer och det är en skrämmande och frånstötande syn. De trängs i fönstren för att se på oss och de bara tittar och tittar på oss med halvöppna munnar och tomma ögon i svarta ögonhålor. Det är oändliga minuter och det är dödstyst i kupén. Vi kan inte slita ögonen från den spöklika synen tills den, eller är det kanske vi, sakta, sakta börjar röra sig och allt snabbare suddas ut. Mardrömmen viker. Där ute skiner solen och det är strålande vårmorgon igen. Jag känner hur trycket över bröstet släpper och jag andas ut.

Närmast fönstret sitter två kraftiga medelålders män, de ser ut som arbetare. Den ene, med en liten röd stjärna på kavajslaget, vänder sig till sin kamrat:

”Synd att Hitler inte har tagit kål på hela jävla patrasket”, säger han.

 Det är dödstyst i kupén. Ingen annan säger något. Inte jag heller.

Då kom Petrus ihåg Jesu ord, hur han hade sagt: »Förrän hanen gal, skall du tre gånger förneka mig.«

Jag hör hanen gala.

Och han gick ut och grät bitterligen.

(Matt. 26:75)

                            

 

70 år sedan (18)

Dagboksblad 18

10 maj 1945

I dag har vi firat segern och freden med en militärparad i Hodonín. Det var mycket folk ute på gator och torg och husfasaderna och fönstren är behängda med fanor och flaggor. Man flaggar mycket med röda fanor för att glädja befriarna men helst med vår älskade gamla tjeckoslovakiska röd-vit-blåa. Jag undrar varifrån man har fått tyget och hur man har hunnit sy så många flaggor. Eller har folk verkligen hållit de gamla gömda på vinden i sex år med risk att hamna i KZ för det?

Jag hade en bra utsiktsplats, vi stod på huvudgatan (den heter Benešgatan igen) utanför vårt kontor och nästan mittemot tribunen med alla medaljprydda ryska och rumänska generaler och andra dignitärer. Det var förbimarsch av ryska och rumänska trupper, idel infanterister. Ryssarna stampar och marscherar i tätt slutna led och nära inpå varandra, så tätt att truppen verkar som en enda vaggande kropp. Det gör ett imponerande intryck av styrka och kraft. Rumänerna däremot i sina grå vadmalsuniformer och benlindor ser ut som en äkta bondearmé. Till råga på allt råkade benlindan på en stackars infanterist lossna just framför tribunen och vippa som en glad orm efter honom. Det var nog synd om den arme soldaten.

För att fira freden och till befriarnas ära ordnade stan en soaré som hölls i Sokolhuset i eftermiddags. Ryktet om mina dolda talanger hade tydligen nått stadshuset så jag blev ombedd att producera en hyllningsadress till den ryske kommendanten. Jag fick bara ett dygn på mig, men jag jobbade hårt i flera timmar i går med tusch och vattenfärger och det blev en stilig folder prydd som sig numera bör med en lysande röd femuddig stjärna med hammare och skära i guld, allt omgivet av strålglans, segerkrans och sovjetiska och tjeckoslovakiska fanor. På den andra sidan Hodonínbornas hyllning till Röda armén för dess hjältemodiga kamp mot fascisterna och tack för befrielsen, allt vackert textat med kyrilliska bokstäver på en förhoppningsvis felfri ryska.

Sokols biografsalong var sprängfylld med folk och barn med honoratiores och ryska officerare på främsta stolsraden. Det hölls tal, borgmästaren harangerade kamrat översten och överräckte honom min adress, kören sjöng, rosettprydda flickor reciterade, en annan kör sjöng, någon annan talade och de ryska officerarna verkade mer och mer uttråkade. Översten sträckte på benen, gäspade, det var varmt i salen så han torkade sig i nacken med en näsduk och vek sedan ihop min fina adress till en solfjäder och fläktade sig med den i ansiktet. Jag undrar om han överhuvud hade öppnat den.

Otack är konstnärens lott.

70 år sedan (17)

Dagboksblad 17

9 maj 1945

Nu är kriget verkligen slut. Prag är befriat. I morse nådde äntligen Konjevs tanks Prags norra förstäder och för en stund sedan meddelade Pragradion att även Malinovskijs andra front, den som har passerat genom våra trakter, hunnit fram till Prag österifrån.

Vi andas ut, men det hela hängde på en skör tråd. Vad man kunde uppfatta av radion är att situationen var ibland totalt kaotisk och kritisk och det hela höll på att sluta med en fullständig katastrof och massaker. Rapporteringen i radion var ibland väldigt förvirrad och det är svårt att veta vad som verkligen pågick. Det har förts olika förhandlingar mellan den gamla protektoratregeringen och K. H. Frank om överlämnande av makten och mellan olika motståndsgrupper, med den tyska arméledningen om eldupphör och med Vlasovmilitären om villkoren för deras hjälp. Det verkar som om Vlasovryssarna räddade hela upproret, men plötsligt i går drog sig tillbaka och lämnade de våra i sticket.

Jag tyckte redan från början att det hela verkade märkligt. Att David och Smrkovský, våra kommunister som leder Nationalrådet, överhuvud gav sig in på förhandlingar med Vlasov tyder på att läget var förtvivlat, men ännu konstigare är att Vlasov kunde tro att den här omvändningen under galgen skulle kunna rädda honom från Stalins hämnd. Men det var väl så att båda sidorna var helt desperata och i behov av varandra, så de grep efter det lilla minsta och sista halmstrået.

Det är möjligt att upproret var nödvändigt men till vilket pris? Prag hade hittills klarat sig utan några krigsskador, men nu rapporteras det om en massa stupade och mördade av SS och stora skador på bebyggelsen, bl. a. har tyskarna skjutit sönder och bränt ner halva gamla rådhuset från 14-talet. Och till slut, för att förhindra en fullständig massaker och ytterligare förstörelse innan ryssarna hunnit fram, måste upprorsledningen ändå gå med på det tyskarna krävde från början, ett fritt uttåg västerut.

Så man kan verkligen undra vad man har vunnit med upproret. Men det är klart att vi är jublande glada att hela landet är fritt och tyskarna äntligen borta.

70 år sedan (16)

Dagboksblad 16

7 Maj 1945

Tyskarna har kapitulerat! Kriget är slut!

Men jag sitter som fastklistrad vid radion. Hos oss är kriget inte över. Det är uppror i Prag och Prags radio ropar på hjälp, så jag skriver ner allt jag hör. Tyskarna gör motstånd in i det sista, Schörner bryr sig inte om kapitulationen, de bombar och förstör. Läget verkar kritiskt, men det är svårt att riktigt få ett grepp om situationen.

Varför har man startat ett uppror så här i tolfte timmen? Tyskarna har gett upp på västfronten och de är på reträtt överallt, drar sig undan eller flyr för ryssarna. Upproret började redan den 5, spontant säger man, men egentligen på uppmaning av Nationalrådet att börja bilda nationalkommittéer överallt. När tjeckiska polisen försökte ta över Radiohuset blev det strid med tyska armén och nu bygger man barrikader och strider pågår för fullt över hela stan. I går satte tyskarna in SS, artilleri och flyg.

Men upproret verkar inte vara särskilt bra förberett eller organiserat, för nu klarar man sig tydligen inte utan hjälp. Tyskarna är fortfarande starka i och omkring Prag och Schörner har en hel armé som på väg dit.

 Det är hemskt påfrestande att bara sitta och lyssna till hur Pragradion, timme efter timme ropar och ber om vapen och om hjälp på ryska och engelska och att höra att ingen hjälp kommer. Konjevs armé har tagit Dresden redan i april men gjort stopp vid tjeckiska gränsen och väntar? Patton finns i Pilsen, en amerikansk patrull kom till Prag redan den 5 och deras tanks kunde vara där på ett par timmar, men amerikanerna får inte fortsätta sin framryckning av politiska skäl. Vi hoppas ändå att man låter dem göra det, annars är det för dj-gt.

Något positivt och märkvärdigt har ändå hänt. Vlasovs armé, ROA, som var stationerad några kilometer från Prag, vände i går kappan och anslöt sig till motståndet mot tyskarna! Nu kämpar dessa ryssar, som har artilleri och annat, sida vid sida med våra motståndsmän. De har stoppat tyskarna och slagit dem tillbaka i norra staden. Det är något som kan förändra hela situationen.

(ROA, Ryska befrielsearmén, bildades 1944 av ryska krigsfångar under ledning av den f.d. sovjetiske generalen Andrej Vlasov och kämpade vid tyskarnas sida både på öst- och västfronten. Vlasov tillfångatogs och avrättades i Sovjet 1946)

70 år sedan (15)

Dagboksblad 15

3 maj 1945

Nu har det varit lugnt i flera dagar och livet börjar fungera igen. Tåget går! Vårt kära lilla lok tuffar på med två eller tre vagnar som vanligt och visslar glatt före järnvägsövergången. Både styvfar och jag åker nu till jobbet igen. Det känns underbart att träffa Věra, Lubomír och de andra på byrån, men vi sitter mest och pratar. Själv har jag en del att berätta.

För i natt hände det något mycket obehagligt.

Jag hade somnat men vaknade av att jag hörde min mamma prata med någon genom köksfönstret. Utanför fönstret kunde jag i den varma majnatten skymta en grupp ryssar och av deras fyllesnack uppfattade jag att de ville ”köpa ett får eller en gris”. Vi försökte att bli av med dem och jag förklarade att i det lilla brukssamhället där vi bodde fanns det varken grisar eller får och att de enda ställen där sådana kreatur fanns var något av de två stora jordbruken i närheten. Men där åkte jag på en nit. OK, sade deras ledare och viftade med en stor blank pistol, då får du komma med och visa oss var. Jag kunde inte annat än att dra på mig shortsen och tröjan, klättra ut genom fönstret (vi vågade inte låsa upp dörren) och till min mors gränslösa förtvivlan följa med ryssarna.

De var fem stycken och de körde en Opel Kadett, så jag fick sitta i knäna på mannen bredvid chauffören. De körde med släckta lyktor och chauffören var så full att han somnade över ratten varje gång vi stannade. Vi körde över stock och sten till den närmaste gården, ett par kilometer längre bort mot byn. Deras chef satt bakom mig, han lade pistolen på min axel och sluddrade att om jag visade fel skulle han skjuta mig som en hund.

När vi kom till godset var den höga gårdsporten av järngaller låst. Det hjälpte inte att protestera, jag beordrades att klättra över porten och ryssarna följde efter. Jag bad till Gud att ingen i gården skulle vakna och känna igen mig som anförare för ett gäng ryska fribytare. Inne på gården var allt låst och tyst, de kraftiga stalldörrarna väl tillbommade och omöjliga att öppna, så här fanns inget att stjäla. Jag måste klättra över porten igen, vi återvände till bilen och färden fortsatte till det andra storjordbruket på andra sidan vårt samhälle, en ny skräckfärd med den fulle föraren vid ratten.

Väl framme lämnade vi bilen, ”chefen” höll mig vid axeln och jag måste visa vägen igen. Natten var så mörk att man såg bara ett par steg framför sig och när vi kom närmare gården hördes det plötsligt ur mörkret framför oss en rysk röst: ”Stoj!”, ”Halt!, och det omisskännliga metalljudet av slutstycket som spänns med ett klick. Jag kunde fortfarande inte se någon, men ”chefen” släppte mig, försvann i mörkret och jag hörde att ryssarna började prata med varandra. Vad jag förstod trodde vaktposten inte alls på hans historia utan sa ifrån att de ville stjäla, och det utspann sig en äkta rysk palaver, en förhandling mellan vaktposten och ”mina” ryssar.

Jag var trött, klockan var på småtimmarna så jag satte mig i gräset vid vägen tillsammans med den ryss som skulle vakta bilen och mig men som var lika trött som jag. Jag tjatade på honom att låta mig gå, att jag hade en lång arbetsdag framför mig, att jag inte kunde hjälpa dem mera… Till slut viftade han trött med handen och lät mig gå! Jag tackade och traskade hem den halvtimmes väg det tog. Jag känner fortfarande obehag när jag tänker på denna nattliga utflykt. Och stackars min mor, hon var fruktansvärt orolig under dessa timmar. Hon hade tårar i ögonen när jag kom hem.

Och vi som trodde att all fara var över. När jag berättade det här i dag på jobbet ville man knappt tro mig. Det kändes taskigt att bli misstrodd, men mina arbetskamrater och vänner i Hodonín hade själva inte upplevt något liknande.

70 år sedan (14)

Dagboksblad 14

29 april 1945

Vi är i slutet av april och kriget går också mot sitt slut. Det är lugnare på nätterna, av Röda armén är det kvar bara ett par små avdelningar som bevakar de två stora jordbruken i närheten.

Men vi är fortfarande ganska isolerade från omvärlden, telefonen fungerar inte och varken buss eller tåg går, så enda sättet att komma till Hodonín är att gå – eller att cykla. Det har inte synts några ryska fordon på flera dar, det är bara rumänerna med sina hästforor som drar förbi ibland och de verkar ganska oförargliga. Jag har hittat en rumänsk parlör där jag lär mig några fraser och upptäcker att rumänskan är en lustig men intressant blandning av romanska och slaviska språk.

Så vi har plockat fram och satt ihop vår gömda cykel och i dag vågade jag mig ut på landsvägen för att kolla läget i stan. Den lilla gamla judinnan som är gift med bergsingenjör Navrátil och lyckligt överlevt ockupationen ville följa med för att se hur det har gått  med deras skadade villa. Det var ovant att cykla igen, men det gick bra. Hon satt på cykelstången och jag styrde och trampade. Hon är över sextio men lätt som en fågel och tuff och orädd som en katt. Vi cyklade de knappt tio kilometrarna till Hodonín och mötte bara en militär lastbil med rumänska soldater på. Det är först nu, när man kommer ut på landsvägen som man ser hur kriget gick till. Spår efter striderna syns längs hela vägen, sönderskjutna och sönderbrända fordon, rester av diverse utrustning, högar med artilleriets krutladdningar och massa annat skrot. Men värst är det med skogen närmast vägen, under långa sträckor är granarna som nedsågade snett nerifrån vägbanan och uppåt – ett resultat av de ryska flygplanens kulspruteeld mot tyskarnas vägtransporter.

I dag tittade jag närmare på stan och såg en hel del skador. Vi cyklade till Navrátils villa, jag hade sett den tidigare, och det var ingen vacker syn. Det är, eller var, en vacker funkisvilla i två våningar i hörnet av  Brandl- och Havlíčekgatan. När de amerikanska B-17-orna kom var familjen Navrátil hemma, den pensionerade bergsingenjören, frun och deras vuxne son. Vid flyglarmet gick de ner i källaren, men när bomberna började falla i närheten, klarade de inte dånet och skakningarna, sprang upp och ut i trädgården. En bomb detonerade så nära att sonen kastades över till granntomten, men han klarade sig med bara en bruten tumme och mindre skråmor. Föräldrarna och huset var oskadda. När flygräden var över och grannar började samlas ute på gatan och lyckönska varandra detonerade en tidsinställd bomb under villan. Nu är ena hörnet helt borta, man ser rakt in i huset, valvet, golvet i andra våningen hänger som ett lakan och där inne, längst i ett hörn, står fortfarande den svarta flygeln, till synes oskadd.

Livet börjar återvända och några affärer var redan öppna. Jag träffade Lubomír Rohan och undrade när vi skulle börja jobba, men med tanke på trafiken får jag lov att vänta tills tåget går igen.

Det talas mycket om ryssarnas framfart bland våra kvinnor, men bara man och man emellan. Allt sådant är tabu och förtigs, Röda Arméns rykte är sakrosankt. De drabbade flickorna själva berättar givetvis inte gärna annat än för sina allra närmaste.  Jag känner till minst ett autentiskt fall i min bekantskapskrets. Jiřina, en söt musikstuderande och fästmö till en av mina kamrater, blev våldtagen av två ryssar. De våldtog henne omväxlande i källaren i föräldrarnas villa. En av dem höll pistolen mot föräldrarna som fick se på. Hon hade tur och fick inga svårare men av händelsen så vitt jag vet, men det finns andra som har fått det.

Vår resa hem gick bra.