Kategoriarkiv: Krigshistoria

Den 27 januari minns vi

Den 27 januari minns vi Auschwitz befrielse. Min far Leo fick inte uppleva den men några få gjorde det. Greta Mlýnská överlevde fyra år och tre selektioner.

Det var 50 år sen jag hade lämnat min hemstad och mycket hade förändrats under tiden. Mayers värdshus vid huvudgatan, där farmor härskade med fast hand, är borta. Skadat av ryska katiusjaraketer våren 1945 och rivet.

De flesta av de gamla är också borta, inte ens gravar finns kvar. Den gamla judiska begravningsplatsen har blivit en trafikplats, några få gravstenar har räddats och flyttats till en plats bakom muren till den kristna kyrkogården. Där finns bland vilt växande gräs också några få nya gravvårdar.

Fru Mlýnská hade nyckeln till den rostiga grinden. Hon var den sista av de en gång kring 700 judarna i Hodonín, den enda som var i livet och bodde kvar i stan. Hon var 86 år gammal. Hennes dotter Jiřinka levde i Israel och kände min farbror Béďa och hans fru Hanna. De bad mig att framföra hälsningar till fru Mlýnská när vi skulle åka till Hodonín våren 1999.

Vi träffade då fru Mlýnská i sällskap med min klasskamrat Josef som kände henne väl. Främsta anledningen till besöket var att hon förvarade nyckeln till den judiska begravningsplatsen och vi följdes alla åt dit för att se familjen Mayers grav. Stan är liten och folk på busshållplatsen hälsade vänligt på fru Mlýnská.

På den förvuxna och ödsliga begravningsplatsen ligger min farmor Amalia och faster Irena som båda överlevde, den ena i Theresienstadt, den andra gömd i Slovakien, och dog efter kriget. På gravstenen finns också namnen på min far Leo och Irenas man Oswald Glaser och dotter Gerti, alla tre döda i Auschwitz. Utom den Mayerska graven finns här bara ett par andra nya gravar, bland dem fru Mlýnskás man Arnošt, och ett tiotal mossbelupna gravstenar från den gamla judiska begravningsplatsen som kasserades efter kriget.

När Gunilla och jag var i Hodonín i början av maj 2002 ringde vi fru Mlýnská och hon var mycket angelägen om att vi skulle komma och hälsa på hemma hos henne. Det gjorde vi på förmiddagen söndagen den 5 maj. Vi samtalade i över två timmar.

Fru Mlýnská bodde ensam i en liten trerummare full av vackra gamla saker, bl. a. en mängd sydmährisk keramik som hennes avlidne man samlade på. Hon gav oss som minne en liten vas. Hon var sjuklig, hade cancer i höger bröst som läkarna inte ville operera, antagligen på grund av hennes ålder. Hon hade mycket svårt att gå och behövde stöd när hon rörde sig i lägenheten. Hon hade en son som var tandläkare, gift och bodde i en by i närheten, och en sonson. Telefonen ringde flera gånger under vårt besök, så hon var inte övergiven och hade tydligen ständig kontakt med sin son och sina vänner. Hon fick mat hemburen en gång om dagen och hjälp med städning.

Vi frågade om min far och familjen Mayer och hon berättade. Särskilt mindes hon Béďa, de var närmast i ålder. Hennes far – de hette Müller på den tiden – hade ett ångbageri med flera anställda och hon berättade att hon som ung flicka brukade bära färskt bröd till Mayers värdshus vid huvudgatan.

Vi frågade om hennes eget liv och hon berättade, mest på tjeckiska men för Gunillas skull också på tyska. Hon visade visserligen tecken på åldrande – hon upprepade sig ibland och kunde avvika från ämnet – men hennes berättelse var livfull och konsekvent vid upprepningar. Hon berättade episodvis, så som minnen dök upp och hennes minnen rörde sig mest kring vistelsen i Auschwitz och tiden för lägrets likvidering i januari 1945.

Från Auschwitz fördes hon till andra läger, Tiefstalen (?) [i], Bergen-Belsen. Där härjade fläcktyfus som även hon drabbades av. Hon mindes att hon var fruktansvärt törstig och att det inte fanns något att dricka, så hon drack sin egen urin. Hon överlevde tyfusen, som genom ett under.

Greta Müllerová föddes 11 september 1915 i Hodonín där hon bodde till den tyska ockupationen 1939, då hon flyttade till sin bror Osvald, läkaren, i Prag. Därifrån transporterades hon tidigt, redan 1940, till Auschwitz. Där var hon i fyra år, till början av 1945 då lägret likviderades. Hon säger att hon var 30 då, och var således 25-26 år gammal när hon kom till Auschwitz. Hon visade oss det tatuerade numret på underarmen, 7.403 (?), ett lågt nummer, som enligt henne väckte respekt bland nykomlingarna i lägret.[ii] Ung, stark och arbetsför arbetade hon i ammunitionsfabriken och på bygget och överlevde.

Varje morgon klockan fem ställdes man upp till ”appell”, för kontrollräkning om någon skulle ha rymt. Som mat fick man en gång om dagen soppa på kålrötter, annars väldigt litet eller nästan inget. En gång var fjortonde dag en liten leverpastejkonserv för två personer.

När transporter med tjeckiska judar började anlända höll hon utkik efter bekanta. Dessa transporter gick i regel direkt till gaskamrarna. En dag såg hon hur tre unga tjeckiska judar avrättades med nackskott sedan de först hade grävt sina egna gravar. Bland de skjutna fanns en ung man från Hodonín, Pavel Morgenstern. Med nästa transport dagen därefter kom också Pavels föräldrar. De frågade henne efter sin son. Hon svarade att han hade gått med en transport, dit de själva också skulle och att de säkert snart skulle träffas där. Även Pavels föräldrar blev dödade.

Vintern 1944-45 närmade sig den ryska fronten – man kunde redan höra den – och det pågick ständiga selektioner: de som ansågs kapabla att gå skulle anträda den långa marschen till Tyskland, de svaga den korta till gasen. Det räckte att ha vitt hår eller åderbråck för att man skulle sorteras ut vid selektionen.

Det gick ständiga rykten om vem och vilka skulle till gasen eller till transport. Gretas bror läkaren arbetade på sjukavdelningen och hade vid tre tillfällen räddat hennes liv genom att ordna så att hon blev sjukskriven när selektionerna pågick. I januari 1945 fick hon veta att även de som arbetade på sjukan skulle selekteras. Hon ville till varje pris rädda sin bror och bestämde sig att i strid mot alla regler försöka tala med doktor Mengele.

Varje gång Mengele besökte lägret utfärdades ”lagersperre”, d. v. s. ingen fick lämna baracken, den breda lägergatan måste vara helt fri från fångar när Mengeles följe passerade. Greta var desperat och ville rädda sin bror till varje pris. Vid en sådan ”lagersperre” rusade hon ur baracken, klädd i sina randiga trasor och en stulen kavaj och med fötterna inlindade i trasor. Mengele stod där omgiven av en grupp SS-officerare vid ett bord dukat med öl och annat. Hon gick fram till honom och bad honom att skicka brodern läkaren med en transport. Mengele tittade stint på henne och sade: ”Det skall gå transporter och det skall bli selektioner. Han skall gå ditt han skall”. Gretas bror gick i gasen.

I kvinnobaracken där Greta bodde fanns två flickor, en tjeckisk och en ungersk judinna som hade fött barn i hemlighet, på den skitiga latrin som fanns i mitten. När det var klart att de skulle vidare med en transport lindade de sina spädbarn i halm och trasor, skaffade från sjukan litet sömnmedel som de gav barnen och stoppade dem som bylten under kläderna. Men när de passerade SS-mannen som prickade av dem på listan rörde sig den ena babyn och SS-mannen såg det. Han drog fram barnet ur trasorna, höll det i fötterna och slog huvudet mot barackhörnet så skallen krossades och hjärnsubstansen trängde ut. Den unga mamman sändes till gasen.

”Nu skall jag berätta hur det ser ut i en gaskammare”, sade fru Mlýnská.

Hon måste vara en av de ytterst få människor som har varit inne i en gaskammare och överlevt. Hon blev selekterad och i vanlig ordning avklädd naken och beordrad till ”duschen”. Hon minns den fräna lukten, de gråa betongväggarna, ”glasvägg” i ena änden, plåtstrilarna, ”rosetterna”, i taket. Men just innan dörren slöts hörde man utifrån ljuda signalen ”Flyglarm!”. Det var den första amerikanska flygräden mot Auschwitz.[iii] Hon och de andra blev jagade ur kammaren, nakna som de var, men de överlevde. Hon transporterades senare till andra läger i Tyskland, arbetade i ammunitionsfabrik, upplevde andra hemska flygräder, hon minns särskilt en i Hamburg där hon kröp på bara magen undan bomberna, fick tyfus i Bergen-Belsen men överlevde igen, den enda av en familj med sju syskon.

”Gud ville att jag skulle leva”, säger hon.

Hon säger att hon aldrig berättat det här tidigare, inte ens för sina barn eller barnbarn. Varför? ”Jag ville inte det”, säger hon.

Efter befrielsen återvände Greta Müllerová till sin hemstad. Som enda överlevande av sin familj fick hon tillbaka föräldrarnas bageri men visste inte hur hon ensam skulle kunna klara rörelsen. På stadskontoret där frågan om återlämnande diskuterades fanns utom henne endast några få överlevande judar, bland dem två yngre män som hon inte kände närmare. Hon fattade snabbt sitt beslut, vände sig till den som hon tyckte verkade mest sympatisk och frågade honom om han ville gifta sig med henne och sköta bageriet. Han tvekade och slutligen tackade han nej. Han visste inget om bageriverksamhet och dessutom hade han bestämt sig att så snart som möjligt utvandra till USA.

Greta vände sig då till den andre, men även han tackade nej. Han var slaktare och charkuterist och vågade inte åta sig ledningen av ett stort bageriföretag. När hon nedslagen passerade den förste kandidaten, Arnošt, vände han sig mot henne och sade att han hade ändrat sig. De gifte sig och fick barn och var lyckligt gifta i femtio år. Arnošt dog för några år sedan.

Efter Pragkuppen 1948 tog kommunisterna bageriet ifrån dem igen.

Fru Mlýnská dog i slutet av augusti 2003.

[i]  Möjligen Tiefstadt. Jag har inte lyckats identifiera detta läger

[ii]  Det tatuerade numret var ganska svårtytt.

[iii]  Jag har inte kontrollerat om det verkligen var den första allierade flygräden mot Auschwitz.

 

©  Greta Mlýnská och Leo Kramár

 

Annonser

Aktion 1005

Tack vare Jevgenij Jevtusjenkos  berömda dikt som fick Sjostakovitj att komponera sin 13:e symfoni har judemassakern i Babij Jar, Käringravinen utanför Kiev, blivit känt i hela världen.

Under förespegling av evakuering samlade man under två höstdagar, den 29 och 30 september 1941 alla stadens kvarvarande judar och förde dem till ravinen. De fick klä av sig och ställa sig vid branten eller lägga sig med ansiktet ner i ravinen och man dödade dem, en efter en, med nackskott.

Med tysk grundlighet höll man noga räkning på offren och SS-Standartenführer, överste Paul Blobel kunde rapportera till Himmler att 33 771 judar hade ”evakuerats” och att staden Kiev var judenfrei. Det var mest kvinnor och barn som hade mördats, de flesta männen var inkallade och vid fronten. En ingenjörsavdelning sprängde sedan ravinen och dolde de nakna människokropparna under ett tjockt lager jord.

Under sovjettiden fanns det inget intresse för att påminna om Förintelsen. Först 1991 satte man upp där ett värdigt minnesmärke, en menorah, den sjuarmade ljusstaken. På årsdagen i fjol placerade någon ett antal bildäck runt monumentet, hällde över  bensin och tände på. Det var sjätte gången som minnesmärket vandaliserades.

Massakern i Babij Jar var bara ett av många massmord på judar som utfördes av Blobels Einsatzkommando 4a. Det tillhörde Einsatzgruppe C, en av de fyra SD (Sicherheitsdienst)-enheter som fick uppdraget att rensa de erövrade områdena bakom östfronten från partisaner och politiska kommissarier men som i verkligheten påbörjade Förintelsen. Så exempelvis rapporterar den lokale SS- och polischefen i Kaunas till sina överordnade att hans kommando under tiden juni 1941-1 februari 1942 avrättade 56 partisaner, 7 politruker och ett par tusen andra, kommunister, sinnessjuka, zigenare och ryska krigsfångar, men också 136 421 judar. Sammanlagt mördade hans enhet under sju månader 138 272 människor, bland dem 55 556 kvinnor och 34 464 barn.  Med stöd av bl.a. tyskarnas egna rapporter beräknar man att de fyra Einsatzgrupperna, med en styrka på mindre än 3 000 man, under tiden juni 1941-december 1942 mördade minst 900 000 judar.

När Röda Armén i november 1943 återerövrade Kiev var ravinen övervuxen och det fanns inte ett spår efter de dödade judarna. Man hittade inga kvarlevor efter de tiotusentals offer som begravdes här bara ett par år tidigare. Och på samma sätt var det när man kom till andra platser där ett stort antal judar bevisligen dödats och dolts i massgravar under tyskarnas ockupation 1941-1944.

Det finns en överväldigande dokumentation och en mängd böcker om förintelseläger och om SD-enheternas härjningar bakom fronten, men förvånande litet om den verksamhet som under åren 1943-1944 bedrevs under beteckningen Aktion 1005, respektive Sonderaktion 1005, och vars mål var det tyskarna kallade Enterdigung, uppgrävning av massgravar och fullständig utplåning av alla spår efter Förintelsen.

Upprinnelsen till Aktion 1005 var teknisk och hygienisk. I de flesta förintelselägren hade man inte förbränningsugnar utan begravde de gasade offren i massgravar. Med Förintelsens ökande omfattning ökade också lägerledarna problem med det växande antalet lik de måste bli av med. I februari 1942 kallade Heydrich översten Paul Blobel, en erfaren ledare av Einsatzkommando 4a, till Berlin där Blobel fick uppdraget att utarbeta en lämplig metod att bli av med liken. Uppdraget fick ett aktnummer 1005 och belades på samma sätt som hela Förintelsen med högsta sekretessgraden ”Geheime Reichssache”.

I lägret Chelmno (Kulmhof) dödade man från december 1941 till april 1943 mellan 180 000-200 000 människor, majoriteten av dem judar från gettot i Łódź. Offren begravdes i grunda massgravar under ett tunt jordlager. Under den varma sommaren 1942 fick man problem med bubblande gaser och illaluktande vätskor från de ruttnande liken som hotade förgifta grundvatten i den närliggande staden.

Det var här som Blobel sommaren 1942 utarbetade och utprovade en metod att bränna de utgrävda liken på en rost av järnvägsräls där de döda varvades med lager av ved, besprutades med bensin och brändes. En som var intresserad av Blobels experiment var Auschwitzkommendanten Höß som kom på besök. Metoden blev godkänd av lägerinspektören Christian Wirth och den användes sedan i andra förintelseläger som Sobibór och Treblinka och tidvis, vid överbelastning eller när krematorierna strejkade, också i Auschwitz.

Efter nederlaget vid Stalingrad började det gå upp för de ansvariga i den tyska ledningen att kriget kanske inte skulle sluta så som de trott och att de ansvariga för morden på judar, krigsfångar och för andra krigsförbrytelser kunde vänta sig efterräkningar. Möjligen bidrog upptäckten av massgraven med över 4 000 av NKVD mördade polska officerare i Katynskogen i april 1943 till den här klarheten.

Himmler och hans kumpaner fick nu bråttom med att sopa undan alla spår efter sin verksamhet i de ockuperade områdena.  Aktion 1005 utökades till att exhumera och bränna de hundratusentals lik som Einsatzgrupperna lämnat efter sig och uppdraget gick till förbränningsexperten Blobel.

Aktion 1005 bedrevs som intensivast från hösten 1943 till hösten 1944. Blobel satte upp dels tre rörliga Sonderkommandos, A, B och Mitte, dels tillfälliga lokala 1005-Kommandos. Storleken av grupperna varierade allt efter behovet, men de leddes alltid av ett fåtal, 4-8 SD-tjänstemän. Bevakningen sköttes i regel av en styrka bestående av 40-70 tvångskommenderade vanliga poliser, Schutz- och Ordnungspolizei, undantagsvis, vid stora aktioner som i Babij Jar, av Wehrmacht . Själva jobbet utfördes av tvångsarbetare, krigsfångar eller vanliga fångar, men framför allt och övervägande av arbetsdugliga judiska fångar från olika koncentrationsläger som tvångskommenderades till ”Dödsbrigaden”. Antalet varierade från några få till så många som 327 i Babij Jar.

Fångarna inkvarterades i närheten av massgraven, ofta i jordkulor de själva hade byggt, och de bevakades dag och natt av vakter som sköt skarpt vid misstänkta flyktförsök. När några fångar ändå lyckades fly fick alla i fortsättningen arbeta med fotbojor. De tvingades skyffla bort det täckande jordlagret och med järnhakar eller med blotta händer släpa de halvruttna liken till förbränningsstället. Askan efter de kremerade siktades för guldtänder och andra värdeföremål och spreds sedan omkring, grävdes ner eller kastades i ett vattendrag. Massgraven fylldes igen, marken slätades över och planterades med växter. Vid riktigt stora utgrävningar tog man till hjälp grävskopor och andra större verktyg.

Blobel var oftast inte närvarande men han gjorde täta inspektioner och rapporterade resultatet till Berlin via lokala SS-myndigheter. I telegrammen till RSHA, Reichssicherheitshauptamt, kamouflerade man meddelanden och rapporterade antalet förbrända lik som avverkat timmer eller som molnhöjden i meter i en låtsad väderleksrapport.

Man hade ett visst problem med oförbrända skelettrester. I början fick fångarna krossa dem manuellt, men snart kom man på att det fanns ett lämpligt redskap och man köpte in och använde motordrivna kulkvarnar som malde sönder människoben effektivare.

När arbetet var färdigt omringade poliserna fångarnas boplats, SD-personalen tog dem en och en avsides, de beordrades att klä av sig och lägga sig med ansiktet neråt varefter man avrättade dem med ett nackskott. Liken brändes.

De som togs ut till dödsbrigaderna visste vad som väntade dem men ytterst få lyckades fly. I september 1943 gjorde 25 fångar ett utbrytningsförsök efter likförbränningar i Babij Jar, tio av dem dödades men resten undkom. I november 1943 gjorde också en grupp fångar i Janowskalägret i Lwów ett utbrytningsförsök. Flera av dem sköts ihjäl men ett antal kom undan och anslöt sig till en partisangrupp där tolv av dem överlevde kriget och kunde vittna om sina upplevelser. Även på andra ställen lyckades ett fåtal fångar fly från 1005-Komandon och överleva.

Under det år som Aktion 1005 pågick hann Blobels grupper exhumera och förbränna hundratusentals lik i alla kända massgravar i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Polen, Estland, Lettland, Litauen och Serbien. De största var de i Babij Jar, där arbetet avlutades på årsdagen(!) den 29 september 1943, i ”Piaski” vid Janowskalägret med minst 50 000 dödade, i Rumbulaskogen utanför Riga med 23 000 lik utgrävda i juni 1944 och i Bikiernikiskogen, också den nära Riga, med minst 20 000 döda i september 1944.

De lokala 1005-Kommandos existerade i regel bara några veckor, Sonderkommandos däremot förflyttade sig vida omkring. Sonderkommando 1005 B deltog i september 1943 i Babij Jar, i oktober var de i Krivoj Rog, i december i Nikolajev i södra Ukraina, för att efter jul- och nyårsledighet fortsätta till Polen där de i slutet av januari åtnjöt vila och åkte skidor i Tatrabergen. Från april till september 1944 arbetade de i Rigatrakten, men när Röda Armén närmade sig förflyttade man dem till Jugoslavien där de sattes in i aktioner mot partisaner.

Paul Blobel dömdes till döden som krigsförbrytare och hängdes 1951. Han var till yrket arkitekt. När han på 1930-talet blev arbetslös gjorde han som många andra, gick in i NSDAP för att försörja sig. Som övertygad nazist och judehatare blev han medlem av SS-säkerhetstjänst ochavancerade under kriget till överste . Han dömdes inte för sin verksamhet som likskändare utan för att han tidigare som chef för Sonderkommando 4a enligt åklagaren var ansvarig för mord på 60 000 människor. Ett antal av hans underordnade dömdes samtidigt till långa fängelsestraff och till döden.

Källor

Jens Hoffmann, Das kann man nicht Erzählen. Aktion 1005  (Hamburg, 2008)

Enzyklopädie des Holocaust Justiz und NS-Verbrechen, Band XXVII

http://www.ns-archiv.de/einsatzgruppen/blobel/eidesstattliche-erklaerung-1.php

https://www.yadvashem.org/yv/en/education/languages/dutch/pdf/briefe_kretschmer.pdf

http://www.zeit.de/2001/48/Schiessen_muesst_ihr_/komplettansicht

Historien om Finlands frigörelse

 

I år firar Finland 100 år av sitt oberoende.  Det var den 6 december 1917 som den finska lantdagen förklarade Finland som en självständig stat. Att frigörelsen blev ganska odramatiskt får man tacka bolsjevikerna och inte minst Lenin och Stalin för.

Sedan 1809 var Finland ett ryskt storfurstendöme med vidsträckt autonomi och självstyre. I slutet av 1800-talet började man dock inskränka den finska autonomin och inledde en förryskningsprocess. 1917 hade Finland ett partipolitiskt sammansatt parlament, lantdagen, och en senat, formellt under ledning av den ryske guvernören som representant för tsaren men de facto en regering ledd av två finska vice ordföranden.

Efter tsarens abdikation i mars 1917 styrdes Ryssland av en svag provisorisk regering. Det militära sammanbrottet hade givit de centrifugala krafterna i det mångnationella ryska samväldet fritt spelrum och imperiet hotades av sönderfall. Finnarna, ukrainarna, balterna och de kaukasiska folken krävde större autonomi och eventuellt oberoende, något som regeringen i Petrograd försökte till varje pris förhindra.

De finska politiska partierna var vacklande i sin inställning. Petrogradregeringen hade återgett Finland den tidigare större autonomin och de borgerliga var lojala och ville vara kvar; socialdemokraterna följde däremot partiets tidigare kongressbeslut och åberopade folkens rätt till självbestämmande. I juni åkte riksdagsmannen Evert Huttunen till Petrograd där han på Allryska sovjetkongressen vädjade till de ryska partikamraterna om stöd för finnarnas krav på fullständigt oberoende. Kongressen fann en kompromiss och beslöt att finnarna skulle få ett ännu större mått av självbestämmande. Förslaget accepterades och den finska lantdagen, där socialdemokraterna hade majoritet, antog den 18 juli den s.k. maktlagen. Hädanefter skulle regeringen i Petrograd bestämma endast om utrikespolitiken och försvaret.

När Kerenskijs regering den 7 november störtades av bolsjevikerna befann sig det ryska samväldet i ett tillstånd av upplösning. I detta läge utfärdade Folkkommissariernas råd, Rysslands nya regering, den 15 november en Deklaration om Rysslands folks rättigheter. Deklarationen som slår fast ”Rysslands folks rätt till självbestämmande, även innebärande separation och bildande av en oberoende stat”, är undertecknad av Rådets ordförande V. Uljanov (Lenin) och folkkommissarien för nationaliteter Josef Dzjugasjvili (Stalin).

Någon kanske höjer på ögonbrynen. Folkens rätt.. secession…oberoende stat! Vad tog det åt dessa övertygade marxister och antinationalister? Förklaring ligger längre tillbaka i tiden.

Internationalisterna Marx och Engels har inte skrivit många rader om nationella frågor. I sina brev till Engels är Marx hånfull mot proudhonisterna som ansåg att nationalismen och nationen var föråldrade fördomar och som ”avskaffat” nationaliteterna, men han var också nedlåtande mot små nationer som han inte betraktade som historiska och därför inte värda något stöd i sin befrielsekamp. Självklart ansåg Marx att den nationella frågan var underordnad arbetarfrågan, men där de nationella rörelserna redan existerade skulle man stödja det progressiva i dem. Sålunda stödde han polackerna och ungrarna därför att de var ”revolutionära folk” men var emot tjeckerna och sydslaverna som han ansåg reaktionära.[1]

Londoninternationalen 1896 fattade däremot ett helt entydig beslut:

”The Congress declares, that it stands for the full right of all nations to selfdetermination (Selbstbestimmungsrecht)”, och i de ryska marxisternas 1903-års program fastslår man ytterligare att:

”…the right of nations to selfdetermination… has always been understood to mean the right to secession”[2]

Lenin sammanfattade sin syn på frågan i en rad polemiska artiklar skrivna 1914. Här hävdar han nationernas obetingade rätt till secession och bildande av oberoende stater, och avvisar all storrysk eller annan chauvinism. Med en av sina vanliga sofismer bevisar han samtidigt att det inte finns någon motsättning mellan partiets krav på internationalism och Londonresolutionen. Tvärtom är det så att den proletära internationalismen främjas genom de enskilda nationernas separatistiska nationalism. Som exempel använder han den då aktuella separationen av Norge från Sverige.[3]

På Lenins uppmaning sammanfattade Stalin partiets inställning 1913 i essän ”Nationalitetsproblemen och socialdemokratin”. Gång på gång betonar han här partiets klara inställning till självbestämmanderätten och förtydligar ytterligare att den innebär att varje folk får ”ordna sitt liv som man själv önskar”. Samtidigt räknar han med att vad missnöjda minoriteter i första hand önskar är att använda sitt språk, och att missnöjet försvinner om de får egna skolor och alla medborgerliga och religiösa (sic) rättigheter.

Det tsarryska imperiet hade knappt hunnit konsolidera sig efter en intensiv period av expansion när kriget 1914 bröt ut. Under drygt hundra år hade man erövrat Svartahavskusten med Krim, vunnit Polen och Finland, förvärvat Bukovina och Bessarabien och avslutat erövringen av Kaukasien. Expansionen var avslutad i början av 1800-talet, men den brutala koloniseringen av de nya områdena möttes med våldsamt motstånd som fortsatte långt in på detta århundrade. Ett två år långt uppror i Polen kuvades först 1863, kriget mot bergsborna i Kaukasus fortsatte in på 1870-talet och den etniska oron där blossade upp då och då, senast under året 1905.

I en tidningsartikel i maj 1917, ”Finland och Ryssland” klandrar Lenin den tsaristiska expansionen och annekteringen av Finland och angriper den provisoriska regeringen som inte har gått tillmötes finnarnas krav på större autonomi. Han åberopar Sovjetkongressernas tidigare beslut och visar på skilsmässan mellan Sverige och Norge som båda länderna vunnit på. Han utropar: ”Ge Finland rätten till secession!” [4]

Maktbytet i Petrograd förändrade inställningen i Helsingfors. De ryska bolsjevikerna hoppades på och uppmuntrade en revolution i Finland, något de borgerliga fruktade. Socialdemokraterna däremot välkomnade utvecklingen i Ryssland, de kände sig solidariska med det ryska broderpartiet och ville avvakta, men de hade förlorat valet i oktober och var nu i minoritet både i lantdagen och i senaten.

Lantdagen ansåg att den bolsjevikiska regeringen inte var laglig och hade inte erkänt den, men novemberdeklaration var en tydlig signal, ett grönt ljus, så man tog ett steg längre. Redan samma dag som deklarationen kom, den 15 november, förklarade sig lantdagen som innehavare av den högsta statsmakten i Finland.

För att klarlägga regeringens inställning skickade Lenin sin kommissarie för nationaliteter, Josef Stalin, till de finska socialdemokraternas extra kongress den 27 november. Och Stalin talade klarspråk:

…Då måste jag helt kategoriskt förklara att vi inte skulle vara demokrater – för att inte tala om socialism! – om vi inte tillerkände Rysslands folk deras  fria rätt till självbestämmande… En fullständig frihet för det finska folket och för alla övriga Rysslands folk att ordna sina liv![5]

Detta var Stalins första officiella framträdande som folkkommissarie.  I sitt tal den 27 november 1917 bekräftade han Leninregerings deklaration om Finlands rätt till självständighet.

Redan den 22 november hade Ukraina förklarat sig som autonom folkrepublik och liknande förklaring gjordes av Moldavien den 2 december.

Den 4 december inkom finska senaten till lantdagen med en proposition där man hänvisade till lantdagens novemberbeslut och överlämnade ett förslag till en ny författning ”byggd på grundsatsen att Finland skall vara en oberoende republik”. Förslaget utgår ifrån att ”det ryska folket har…flerfaldiga gånger förklarat sig ärna medgiva det finska folket rätt att själv styra sina öden”. Här citerar man nästan ordagrant kamrat Stalin och med ryska folket menas här tydligen det socialdemokratiska partiet och Lenins bolsjevikregering, de enda som hade uttalat sig på detta sätt.

Propositionen antogs den 6 december med 100 borgerliga röster för och 88 socialdemokratiska röster mot.

Sedan gick det vecka efter vecka och i Helsingfors väntade man på reaktionen i Petrograd. Även utomlands dröjde man med ett erkännande i väntan på Ryssland. I slutet av december for därför en finsk delegation till Petrograd med en officiell begäran om erkännande av självständigheten. På nyårsaftonen 1917 mötte delegationen Lenin som bekräftade att folkkommissariernas råd hade godkänt Finlands secession. Regeringsbeslutet fastställdes några dagar senare, den 4 januari 1918 av Allryska centrala exekutivkommittén, det högsta lagstiftande och verkställande organet.

Det var först nu som Finland var fritt.

Bolsjevikerna handlade i överensstämmelse med partikongressernas resolutioner, men de var övertygade om att randstaterna skulle göra sina egna revolutioner och sedan återförena sig med det socialistiska Ryssland. När revolutionerna och anslutningarna uteblev utsattes Lenin och Stalin för kritik, både utifrån och inom partiet. I ett tal inför Centralkommittén i januari 1918 medgav Stalin att regeringen ”mot sin önskan skänkte frihet, inte till folket eller till representanter av det finska proletariatet, utan till de finska borgarna”, men han skylde på de finska socialdemokraternas opåräknade feghet.[6]

Några dagar senare, i ett tal på Tredje allryska sovjetkongressen gick han ett steg längre. Principen om folkens självbestämmande, förklarade han, ”borde tolkas som självbestämmanderätt inte för bourgeoisien utan för de arbetande massorna”, och den ”måste användas som ett medel i kampen för socialismen och måste underordnas socialismens principer”. [7]

Det var ett erkännande att den hittills förordade nationalitetspolitiken hade misslyckats. För att kunna hålla kvar de kvarstående randnationerna och locka tillbaka de redan avfallna såg man sig nödsakad att revidera sitt motstånd mot federalismen. Stalin presenterade för kongressen ett förslag till en ny, federalistisk författning. Där talar man förvisso om en ”frivillig union av Rysslands folk”, men där någon rätt till utträde inte längre omnämnes. Förslaget antogs enhälligt av kongressen.[8]

Under inbördes- och interventionskriget 1918-1922 bildades det självständiga stater överallt på det gamla Rysslands territorium och det tog åratal att med vapenmakt besegra dessa folk och ansluta dem till Sovjetstaten. Detta gällde ukrainarna, kosackerna, georgierna och andra kaukasier, krimtatarerna, kalmuckerna, de sibiriska folken och de turkiska folken i Centralasien. Ännu så sent som 1924 bekämpade man lokala etniska motståndsnästen.[9]

I Finland gjorde de missnöjda socialisterna en ansats till revolution. Den 27 januari 1918 avsatte man och arresterade senaten, upplöste lantdagen och proklamerade en finsk socialistisk arbetarrepublik. Det gick bra i början, på kort tid erövrade röda garden hela södra Finland och det verkade som om revolutionen skulle lyckas. I sitt tal på Tredje allryska sovjetkongressen den 31 januari meddelade Lenin stolt att ”våra idéer har segrat i Finland”, och att ”revolutionen har segrat och de som har segrat förenas med oss i en mäktig revolutionär federation”. [10]

Lenins glädje var något förhastad. Revolutionen i Finland slogs ner och i april samma år flydde dess ledare till Ryssland. Någon rysk-finsk federation blev aldrig av och Finland förblev ett fritt land.

[1] Lenin, V. I., Selected works (Moskva, 1967, s. 635ff); Stalin, J. V., The essential Stalin. Major theoretical writings 1905-1952, Bruce Franklin (Ed., London, 1973, s. 148); Kloss, Heinz, Grundfragen der Ethnopolitik im 20. Jahrhudnert (1969, s. 421).

[2] Lenin, (a.a., s. 632, 642)

[3] Lenin, (a.a., s. 624ff)

[4] Pravda Nr. 46, 15 maj 1917 (Lenin. Collected Works. Volume 24, April – June 1917, Progress förlag, Moskva, 1964.

[5] http://www.histdoc.net/history/ru/Stalin_Helsinki_Nov_14_1917.htm

[6] https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1917/12/22.htm

[7] https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1918/01/15.htm

[8] Deutscher, Isaac, Stalin (Stockholm, 1973, s. 145ff); https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1918/01/15.htm

[9] Conquest, Robert, Den stora deportationen (Stockholm, 1973, s. 31ff, 42f, 50f, 56f); Simon, Gerhard, ”Regionalismus in der Sowjetunion“, i Osteuropa 1987:2, s. 750f.

[10] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1918/jan/10.htm

Amelie Posse-Brázdová

Bildresultat för amelie posse

Expressen har i dag en minnesartikel om grevinna Amelie Posses antinazistiska arbete under kriget. Det var en halvhemlig verksamhet som bedrevs av aktiva antinazister i den s.k. Tisdagsklubben: journalister som Ivar Harrie och Barbro Alving, artister och författare som Karl Gerhard och Vilhelm Moberg, politiker som Gunnar och Alva Myrdal, men också kungliga som prinsarna Eugen och Wilhelm.

Amelie Posse var gift med den tjeckiske målaren Oskar Brázda och en av hennes söner deltog som stridspilot i slaget om Britannien. Hon kom ur högadeln och hade sin samhällsklass starka självkänsla som hjälpte henne att möta och klara många obehagliga och farliga situationer och utmaningar. Men inget hjälpte när nazisterna kom och ockuperade det Tjeckoslovakien som hon hade gjort till sitt andra fosterland och som hon älskade. Hon fick lämna sin böhmiska herrgård och blev en flykting bland många andra.

Det var en erfarenhet som gjorde att hon under och efter kriget ägnade mycket möda och energi åt att hjälpa tjecker som flydde från den nazistiska ockupationen. Och trots sin höga ålder och sjukdom engagerade hon sig även för de tjecker och slovaker som kom hit efter kommunistkuppen 1948.

Hon satt med i styrelsen för Kommittén för tjeckoslovakiska flyktingar och hennes lilla lägenhet på Gärdet var alltid öppen för oss, mestadels unga studenter, som var ganska vilsna i den nya tillvaron. Hon var sjuk och tung i kroppen men hade alltid kaffe och småkakor att bjuda på och, tack vare sina enormt goda förbindelser, också goda råd och praktisk hjälp.

Vi kände stor respekt för henne – hur skall man tilltala en grevinna som umgås med de kungliga? – men hon bestämde att vi skulle kalla henne babička, mormor. Och det är som en snäll och alltid hjälpsam mormor hon lever kvar i många tjecksvenskars tacksamma minne.

”Slut med all civilisation…”

 

Den norska filmen Kungens val hade premiär i går. Filmen har fått översvallande recensioner, bl.a. av Johan Croneman i DN. Det var i dagarna 77 år sedan tyskarna invaderade Norge och kung Haakon VII tvingades att hals över huvud fly sin huvudstad.

Det var med en mycket smal marginal som kungafamiljen och regeringen på morgonen den 9 april lyckades komma undan samtidigt som de första tyska fallskärmjägarna landade runt Oslo. Tåget med kungen, kronprinsen Olav och deras sällskap for nordvärts till Hamar med tyska motoriserade enheter hack i häl och med det tyska attackflyget med kungatåget i sikte. Från Hamar begav sig sällskapet vidare i bilar till Elverum och på eftermiddagen den 11 april hade man hunnit till det lilla samhället Nybergsund nära Trysil, bara ett par mil från svenska gränsen, i höjd med Sälen.

Men här upptäcktes de av det tyska flyget som slog mot de flyende med bomber och kulspruteeld. ”…fyra bomber föll alldeles intill den plats där kungen låg tryckt till marken vid en sten. En bomb kreverade strax framför honom och tre vid sidan av…kulorna slog i marken så nära honom att man fick en känsla av att de tyska flygarna, där de svepte fram tätt över trädtopparna, hade upptäckt kungens gömställe”, berättade Tryggve Lie, senare FN:s generalsekreterare.

Haakon VII var nära 70 år, uttröttad och omskakad. Han var jagad i sitt land, men det fredliga Sverige var bara ett par mil längre bort. Med några av sitt sällskap fortsatte han mot den svenska gränsen och de kom dit tidigt på morgonen den 12 april. ”Det var en fruktansvärd pärs i Nybergsund i går…Jag är fullkomligt slut i brist på sömn och vila samt dessa nervpåfrestningar. Sedan jag lämnade Oslo i tisdags har jag inte varit ur mina stövlar och har knappast fått en blund”, sade han till en svensk journalist. Han hoppades att få några dagars vila på den svenska sidan.

Kungen möttes av en handfallen svensk tulltjänsteman, men när de tyska attackplanen dök upp igen satte sig norrmännen över alla regler och tog sig över gränsen för att söka skydd. Man telefonerade till Stockholm där man hastigt hade sammankallat konselj för att diskutera situationen i Norge och nu också den norske kungens asylbegäran. Det handlade bara om några dagars vila, Haakon VII ville återvända till Norge så snart som möjligt för att leda motståndet mot tyskarna, men det fanns ett problem. Kronprinsessan Märta med sina barn hade redan flytt till Sverige och fick utan vidare stanna där, men kungen?  Haakon var också härens överbefälhavare och således soldat, militär. Och den svenska expertisen, framför allt utrikesminister Günther och justitieminister K. G. Westman, hävdade att Sveriges neutralitet bjöd att om den norske kungen kom över till svenskt territorium måste han interneras och inte tillåtas att återvända.

Det fördes en häftig diskussion, där kungen Gustav V tog sin kunglige släktings parti, något lamt för all del. Den alltid varmhjärtade och hetlevrade socialminister Möller läxade däremot upp sina regeringskolleger efter noter, men saken avgjordes av den alltid lika försiktige statsministern som beslöt: internering.

Det var det besked som den jagade och trötte monarken fick där borta i skogen vid Dalagränsen. ”Det synes mig vara slut med all civilisation då något sådant här är möjligt. Ingen plats är längre säker för mig”, var hans resignerade reaktion.

Det är lätt att döma med facit i hand. Men då? Skräcken för den oövervinneliga tyska krigsmaskinen var stor och berättigad. Två grannländer hade blivit ockuperade bara ett par dagar tidigare, och snabbt hade det gått, rysligt snabbt och lätt. Kanske stod Sverige i tur nu?

Ingen kunde veta, bäst att inte reta tjuren. Men trots allt detta kan man knappast påstå att det dessa aprildagar 1940 skrevs några ärorika blad i Sveriges historia. Och hur det gick med den omhuldade neutraliteten sedan vet vi.

Vi minns Babij Jar

Vid Babij Jar finns ingen minnessten.                                                                                                                           Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen.

Vildgräset susar över Babij Jar, och träden
står likt stränga domare.
Allt skriar ljudlöst här.

(övers. Hans Björkegren)

Så skrev Jevgenij Jevtusjenko 1961, en dikt som fick Sjostakovitj att komponera sin 13. symfoni.

I dagarna har det gått 75 år sedan nazisternas massmord på judar i Babij Jar, Käringravinen, utanför Kiev. Under förespegling av evakuering samlade man under två höstdagar, den 29 och 30 september 1941 alla stans kvarvarande judar och förde dem till ravinen. De fick klä av sig och ställa sig vid branten eller lägga sig med ansiktet ner i ravinen och man dödade dem, en efter en, med nackskott.

Med tysk grundlighet höll man noga räkning på offren och SS-Standartenführer, överste Blobel kunde rapportera till Himmler att 33 771 judar hade ”evakuerats” och att staden Kiev var judenfrei. Det var mest kvinnor och barn som hade mördats, de flesta männen var inkallade och vid fronten. En ingenjörsavdelning sprängde sedan ravinen och dolde de nakna människokropparna under ett tjockt lager jord.

Historien enligt Jan T. Gross

”Polackerna dödade fler judar än tyskar under kriget”, skriver Jan T. Gross i DN (16.9). Det är en kufisk formulering och jag undrar om Gross kan stå för den.

Kriget började för polackerna den 1 september 1939, fortsatte efter nederlaget med partisankrig som fördes av Armia Krajowa och andra grupper, fortsatte med Warszawaupproret och slutade någon gång 1945. Nästan en kvarts miljon exilpolacker stred mot tyskarna på alla fronter: i Frankrike 1940, som flygare i försvaret av Storbritannien, under general Anders på östfronten och i Mellanöstern,  i Nordafrika, de var med i invasionsstyrkan 1944 och de slogs mot tyskarna ända till slutet.

Jag har ingen anledning att ta i försvar de polacker som dödade judar både under och efter ockupationen, men i rättvisans namn undrar jag hur professor Gross har räknat ut det antal tyskar som polackerna dödade under kriget. Hur kan han veta hur många tyska stridsflygare som dog för polska Spitfirepiloter, hur många tyskar dog för bomber som släpptes ner av de tre polska bombdivisionerna inom RAF, hur många tyskar dog på östfronten för polska kulor eller i den beryktade Falaisefickan i augusti 1944 där den polska pansardivisionen spelade huvudrollen eller av polska fallskärmsjägare i slaget om Arnhem?

Sant är att det snarare var ett undantag än en regel att polacker under den tyska ockupationen räddade judar. Men man får inte glömma att de som gjorde det riskerade sitt eget och sin familjs liv och att det ändå är så att över 6 500 polacker finns bland de drygt tjugofemtusen som staten Israel har hyllat som de ”Rättfärdiga bland folken”.

BEFRIAD AV RÖDA ARMÉN

Artikeln publicerad i Magasinet Neo #3 – 2015.  Publiceringsdatum: 2015-06-05

Andra världskriget, Stalin och Röda armén har varit beståndsdelar i vårens stora kultursidesdebatt. En som själv fick uppleva hur det är att befrias av Sovjet­unionens röda armé var tjecken Leo Kramár, som här ger en både personlig och initierad tillbakablick.

av Leo Kramár

Ingen kan föreställa sig den glädje vi kände våren 1945. Tjeckoslovakien hade varit ockuperat i sex år, sex långa år för en tonåring. När Röda armén äntligen kom välkomnade vi den med tårar i ögonen, och jag känner fortfarande tacksamhet mot de ryska soldater som vilar på vår lantliga kyrkogård.

IMG_0265

Röda armén hade befriat oss men befrielsen hade sitt pris. Klockor, cyklar och mattor var ett billigt pris, bara man hade lämnat kvinnorna i fred. Det var inte bara tyska kvinnor som fick lida. Våldtäkter i krig handlar inte om hämnd, de handlar om fulla och kåta soldater utan disciplin. En god väns fästmö våldtogs av två soldater under pistolhot och i föräldrarnas åsyn. Själv fick jag bevittna ett liknande övergrepp, och jag glömmer aldrig den natt då jag med en pistol i nacken tvingades visa vägen åt ett gäng fulla rödarmister på en stöldräd.

Röda arméns problem var spriten och disciplinen. Soldaterna i första linjen var fullt upptagna med att döda tyskar men de som kom efter hade tid och fria händer att ta för sig. I deras släptåg, oftast på nätterna, kom en svans av laglösa fribytare. De kom i civila bilar och lastbilar fyllda med stöldgods och de frågade inte kvinnor om samtycke. I ett ingenmansland där det civila samhället kollapsat är människorna skyddslösa. De ryssar vi mötte var stolta över att tillhöra ett gardesregemente men de struntade i att vi var Sovjets allierade och det hjälpte föga att klaga hos deras officerare.

Gvardia

Röda armén åkte hem, men efter sex år som tyskt protektorat följde fyrtio år som Moskvas lydstat. Jag vill inte sätta likhetstecken mellan den nazistiska och den kommunistiska terrorn, men likheterna var många. NKVD:s metoder skilde sig inte mycket från Gestapos. I stället för i koncentrationsläger hamnade regimmotståndare i korrektionsläger eller i urangruvorna i Joachimsthal.

När man diskuterar Sovjets roll i kriget kan man inte bortse från förhistorien. StalinHitler-pakten i augusti 1939 sände chockvågor över hela världen – och då kände man ändå inte till det hemliga tilläggsprotokollet om Östeuropas delning som gav Hitler fria händer att utan risk för ett tvåfrontskrig anfalla Polen.

Stalin_und_Ribbentrop_im_Kreml

Helt överraskad borde man inte ha blivit. Redan i maj hade Stalin avskedat den judiske och västvänlige utrikesministern Litvinov och rensat utrikesministeriet från judar. Gesten uppskattades i Berlin och herr von Ribbentrop kunde sedan utan att bli generad skaka hand med sin ariske kollega kamrat Molotov.

Samtidigt med icke-angreppspakten slöt man ett avtal om handelsutbyte. Under de knappa två åren som pakten varade – och då efter Frankrikes fall Storbritannien stod ensamt och sviktade under Hitlers Blitz – levererade Sovjet till nazisterna miljoner ton vete och andra matvaror, bomull och strategiska råvaror som olja, krom, koppar, mangan, platina, fosfater, järnmalm och järnskrot.  På den transsibiriska järnvägen gick till Tyskland – fraktfritt – leveranser av gummi från Östasien och på andra vägar varor från Persien och Afghanistan. Sovjetiska leveranser och transitleveranser utgjorde under den här tiden 50-70 procent av den tyska importen från länder utanför det ockuperade Europa. För att ytterligare hjälpa tyskarna att bryta den brittiska sjöblockaden fick Hitler hyra en marinbas för ubåtar i närheten av Murmansk.

Sina motleveranser av bland annat en kryssare, ritningar till ett slagskepp, flygplan, fartygskanoner och annan krigsmateriel lyckades tyskarna under diverse förevändningar fördröja; de uppfylldes till bara omkring 70 procent, utan att Stalin protesterade.

Ett av de skamligaste kapitlen i Sovjets historia var morden på 22 000 polska officerare i Katyn och andra läger, men också att Stalin utlämnade ett hundratal tyska kommunister, som tidigare sökt tillflykt i Sovjet, till Gestapo. Läs Margarete Buber-Neumanns bok Fånge hos Hitler och Stalin. Hon hade ändå tur, hennes man och tusentals andra europeiska kommunister torterades, avrättades eller försvann spårlöst i Gulag. Under den tid pakten varade vägrade kommunister i det ockuperade Europa, på Moskvas order, att delta i motståndsrörelsen mot nazisterna.

I november 1940 for Molotov till Berlin för att diskutera Sovjetunionens anslutning till axelmakterna och en uppdelning av världen efter det brittiska imperiets snara fall. Han välkomnades av en militärorkester som spelade Internationalen och fick träffa Führern som han fann ”älskvärd”. Förhandlingarna stördes dock av brittiska bomber så de måste föras i källare och någon allians blev inte av. Men det var nära att Stalin lierade sig med Hitler i kampen mot ”plutokraterna”.

Berlin,_Verabschiedung_Molotows

Stalins tilltro till Führern var gränslös. Trots otaliga varningar och den ofantliga tyska uppladdningen – fyra miljoner tyska soldater samlades vid Sovjets gräns – vägrade han att tro att Hitler skulle lura honom och bryta mot pakten.  Han avvisade alla tankar på mobilisering och förbjöd att vidta ens de mest elementära försvarsåtgärder, allt för att inte ”provocera” Hitler.

En ödets ironi är att utan de sovjetiska varuleveranserna skulle Tyskland antagligen inte ha varit i stånd att anfalla Sovjetunionen 1941. Vilken katastrof Stalins förfelade strategi innebar för det sovjetiska försvaret och vilka umbäranden den medförde för det ryska folket och den ryske soldaten kan man läsa om i exempelvis Catherine Merridales Ivans krig. Praktiskt taget hela det sovjetiska flyget förintades under krigets första timmar, Röda armén brakade samman, miljoner ryska soldater stupade eller hamnade i tysk fångenskap, mängder av krigsmateriel och förråd lämnades åt tyskarna, och på några månader stod Hitlers stridsvagnar vid Moskvas portar. Folk flydde i panik, förvaltningar evakuerades, infrastrukturen kollapsade och de ryska soldater som i hast mobiliserades och skickades till fronten var dåligt utbildade, dåligt klädda och ibland utan vapen och de åkte i veckor utan att hitta sina förband.

I varje annat land hade man ställt en ledare som agerat som ”generalissimus” Stalin inför krigsrätt.

Det är lätt att glömma den betydelse de allierades materiella hjälp, framför allt USA:s  Lend and Lease-program, hade för den sovjetiska krigföringen. Tillsammans med Storbritannien försåg man det sovjetiska försvaret med över 12 000 stridsvagnar, 8 000 andra stridsfordon, 18 000 flygplan, över 5 000 luftvärnspjäser, en hel flotta med ett slagskepp, 9 jagare, 4 ubåtar, 5 minsvepare och en mängd annan krigs- och sjukvårdsutrustning, jämte miljoner ton olja och livsmedel.  Frågan är hur Sovjet skulle ha klarat kriget utan de leveranser av transportmedel som Röda armén led notorisk brist på – över 430 000 lastbilar och jeepar, 2 000 lokomotiv och 35 000 motorcyklar, allt made in USA.

Stalin själv räknade upp och tackade de allierade för dessa hjälpleveranser i sitt tal vid det ”Stora fosterländska krigets” slut 1945.

Leveranserna av krigsmateriel skedde i huvudsak med konvojer via Murmansk och de kostade de allierade tusentals ton av torpederade fartyg och tusentals brittiska sjömäns liv i det arktiska havet.

Sovjets politik under åren 1939-1941 gick officiellt ut på att avvakta och inte dras in i striden mellan ”kapitalistmakterna”. Men Stalin var inte neutral, i över halvtannat år, då Storbritannien kämpade ensamt mot Nazityskland, gav han Hitler ett betydande materiellt stöd. Det var en cynisk strategi som hämnade sig i längden.

Den sovjetiska insatsen i krigets senare skede var avgörande, förluster i liv och materiella värden störst bland alla krigförande och det ryska folkets lidande oerhört, men det går inte att fria Stalin och den sovjetiska ledningen från medansvar för dessa umbäranden. De höga förlusterna av människoliv berodde till en icke ringa del på Stalins order att bjuda motstånd till sista man och vägran att tillåta utbrytningar från omringade förband. Miljoner ryska soldater hamnade i tysk fångenskap där så många som tre fjärdedelar dog av sjukdomar och svält. Officerarnas omvittnade hänsynslöshet mot egna soldater som drevs in i minfält av pistolhotande politruker väckte respekt och fruktan hos tyskarna men förfäran hos de allierade militärerna. Dwight D Eisenhower berättar i sina memoarer hur chockerad han blev när en av hans ryska kolleger förklarade sovjetisk stridstaktik för honom.

”Om en amerikansk general hade beordrat eller tillåtit ett sådant slöseri med människoliv skulle han inte vara general länge”, skriver han.

70 år sedan – Epilog

Våren 1945 – En epilog

Våren 1945 var min generations stora, oförglömliga vår. Efter sex år av ockupation och krig, oändliga år för oss unga, långa år av halvsvält, fruktan och hat, men också av förväntan och väntan på det liv som skulle komma, det riktiga livet efter kriget. Nu svävade vi bland molnen, vi var som berusade av den ovana, efterlängtade friheten.

Men för några av oss dämpades glädjen när det förfärliga började tränga igenom och vi började förstå och tvingades att inse. Men det var svårt att ta till sig, att acceptera…

Min farmor Amalia hade kommit tillbaka från Theresienstadt och efter en tid också faster Irena från Slovakien dit hon hade flytt och där hon gömde sig hos en kusin. De levde i sitt gamla hus, värdshuset vid huvudgatan, men huset hade blivit illa skadat av tysk eller rysk beskjutning och de bodde i gårdshuset.

Vecka efter vecka väntade de och jag med dem och hoppades, men det kom inget livstecken från dem vi väntade på. Varken från min far, från Irenas man eller dotter Gertie, inte heller från släktingarna Redlich eller någon annan av släkten. Jag hade inte fått ett livstecken från pappa sedan han deporterats till Theresienstadt i september 1943. Vi frågade de få som hade återvänt, vi efterforskade hos myndigheterna men det enda vi fick veta var att de vid olika tillfällen hade transporterats till Auschwitz. Vi läste och hörde och visste vad som hade skett där, Auschwitz var det hemska ordet, helvetet, slutstationen utan återvändo.

Men vi hoppades ändå, dag efter dag, vecka efter vecka hoppades vi att ett under kunde ha skett, att kanske, kanske…Det var mot allt förnuft, sinnessjukt, men hoppet, även det mest vansinniga hoppet är svårast av allt att ge upp.

Bara en handfull judar hade kommit tillbaka och de två kvinnorna i Hodonín var ganska ensamma. Mamma och jag besökte dem ofta, farmor förargade sig över gamla judinnor ‘som bara gråter och gråter och inte gör något’, men själv sörjde hon mycket såväl min far som sitt barnbarn Gertie och alla de andra. Den enda goda nyheten kom från pappas yngre bror Béďa som äntligen hade nått sitt drömland Palestina efter sex års internering på Mauritius.

Men livet måste gå vidare…

Livet håller på att återvända. Vi sitter på det tidiga morgontåget på järnvägsstationen i Hodonín och väntar på att stinsen med den röda mössan och spaden skall dyka upp och vinka av oss. Men det dröjer. Man har lappat och reparerat och tågen har börjat rulla igen men bara det ena spåret är helt och vi måste vänta på ett mötande tåg. Så vi har tid att titta och fundera, stirra på den gula fasaden på stationshuset som är koppärrigt efter det amerikanska flyganfallet i november i fjol, eller om det kanske var ryssarnas katiusjaraketer i april, det kan kvitta nu, huvudsaken är att det är över. Bombkratrarna mellan spåren är fortfarande bara delvis igenfyllda och här och där sticker svarta rälser upp mot himlen som sotiga grisknorrar. På stickspåret intill står ett sönderskjutet lok och en lång rad utbrända godsvagnar, minnen av Mustangpiloternas övningar under den gångna vintern.

Kupén där jag sitter är fylld med folk, arbetare mest, på väg till jobbet. Äntligen kommer det väntade tåget, sceneriet förändras, stationshuset försvinner ur vår åsyn bakom en rad personvagnar som stannar på spåret intill.  Alla vänder sina ansikten mot fönstret och det blir tyst i kupén. Något liknande vi ser nu har vi aldrig sett. I tågfönstren mittemot oss trängs människor, eller snarare skepnader, hemska, knappt mänskliga varelser, klädda i förfärliga trasor och med hungerurgröpta ansikten. Judar. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå, det slår snabbt och hårt. Det är så han kanske såg ut, måste ha sett ut när… Kunde kanske han…? Nej, nej för Guds skull, nej, jag slår snabbt ifrån mig denna omöjliga, vansinniga tanke.

De är så nära att vi nästan kan röra vid varandras utsträckta händer och det är en skrämmande och frånstötande syn. De trängs i fönstren för att se på oss och de bara tittar och tittar på oss med halvöppna munnar och tomma ögon i svarta ögonhålor. Det är oändliga minuter och det är dödstyst i kupén. Vi kan inte slita ögonen från den spöklika synen tills den, eller är det kanske vi, sakta, sakta börjar röra sig och allt snabbare suddas ut. Mardrömmen viker. Där ute skiner solen och det är strålande vårmorgon igen. Jag känner hur trycket över bröstet släpper och jag andas ut.

Närmast fönstret sitter två kraftiga medelålders män, de ser ut som arbetare. Den ene, med en liten röd stjärna på kavajslaget, vänder sig till sin kamrat:

”Synd att Hitler inte har tagit kål på hela jävla patrasket”, säger han.

 Det är dödstyst i kupén. Ingen annan säger något. Inte jag heller.

Då kom Petrus ihåg Jesu ord, hur han hade sagt: »Förrän hanen gal, skall du tre gånger förneka mig.«

Jag hör hanen gala.

Och han gick ut och grät bitterligen.

(Matt. 26:75)

                            

 

70 år sedan (18)

Dagboksblad 18

10 maj 1945

I dag har vi firat segern och freden med en militärparad i Hodonín. Det var mycket folk ute på gator och torg och husfasaderna och fönstren är behängda med fanor och flaggor. Man flaggar mycket med röda fanor för att glädja befriarna men helst med vår älskade gamla tjeckoslovakiska röd-vit-blåa. Jag undrar varifrån man har fått tyget och hur man har hunnit sy så många flaggor. Eller har folk verkligen hållit de gamla gömda på vinden i sex år med risk att hamna i KZ för det?

Jag hade en bra utsiktsplats, vi stod på huvudgatan (den heter Benešgatan igen) utanför vårt kontor och nästan mittemot tribunen med alla medaljprydda ryska och rumänska generaler och andra dignitärer. Det var förbimarsch av ryska och rumänska trupper, idel infanterister. Ryssarna stampar och marscherar i tätt slutna led och nära inpå varandra, så tätt att truppen verkar som en enda vaggande kropp. Det gör ett imponerande intryck av styrka och kraft. Rumänerna däremot i sina grå vadmalsuniformer och benlindor ser ut som en äkta bondearmé. Till råga på allt råkade benlindan på en stackars infanterist lossna just framför tribunen och vippa som en glad orm efter honom. Det var nog synd om den arme soldaten.

För att fira freden och till befriarnas ära ordnade stan en soaré som hölls i Sokolhuset i eftermiddags. Ryktet om mina dolda talanger hade tydligen nått stadshuset så jag blev ombedd att producera en hyllningsadress till den ryske kommendanten. Jag fick bara ett dygn på mig, men jag jobbade hårt i flera timmar i går med tusch och vattenfärger och det blev en stilig folder prydd som sig numera bör med en lysande röd femuddig stjärna med hammare och skära i guld, allt omgivet av strålglans, segerkrans och sovjetiska och tjeckoslovakiska fanor. På den andra sidan Hodonínbornas hyllning till Röda armén för dess hjältemodiga kamp mot fascisterna och tack för befrielsen, allt vackert textat med kyrilliska bokstäver på en förhoppningsvis felfri ryska.

Sokols biografsalong var sprängfylld med folk och barn med honoratiores och ryska officerare på främsta stolsraden. Det hölls tal, borgmästaren harangerade kamrat översten och överräckte honom min adress, kören sjöng, rosettprydda flickor reciterade, en annan kör sjöng, någon annan talade och de ryska officerarna verkade mer och mer uttråkade. Översten sträckte på benen, gäspade, det var varmt i salen så han torkade sig i nacken med en näsduk och vek sedan ihop min fina adress till en solfjäder och fläktade sig med den i ansiktet. Jag undrar om han överhuvud hade öppnat den.

Otack är konstnärens lott.