Kategoriarkiv: Invandring

Brå sviker sin uppgift att förebygga brott

Brottsförebyggande rådet (Brå) har, som namnet visar, till uppgift att bedriva forskning som skall leda till att förebygga brott. Det är regeringen som närmare bestämmer hur det skall gå till.

I sin färska redovisning av brottsligheten konstaterar Brå att det under 2017 skett 113 fall av dödligt våld, en ökning med nästan 7% jämfört med 2016. Antalet fall 2017 är den högsta nivån av konstaterade fall av dödligt våld sedan 2002, då Brå började ta fram statistiken.

Andra brottstyper där antalet anmälda brott ökade var våldtäkter som ökade med 10 % och sexuellt ofredande med 3 procent.

Regeringen har gett Brå uppdrag att utreda varför sexualbrotten i Sverige har ökat så mycket. Moderaterna kräver att Brå skall ta reda på gärningsmännens bakgrund, något som inte uttryckligen ingår i regeringens uppdrag, men Brå avvisar kravet och justitieministern svarar undvikande.

I ett längre perspektiv hade mordfrekvensen i Sverige minskat, från 108 mord/år under femårsperioden 1990-1994 till 83 mord/år under femårsperioden 2010-2014. Men 2015 inträder ett trendbrott och under treårsperioden 2015-2017 ökar antalet mord med 33%.

En annan förändring är att i mer än en tredjedel (35 %) av konstaterade fallen av dödligt våld 2017 användes skjutvapen. Antalet fall ökade från 30 till 40, vilket är 28% högre jämfört med 2016. Samtidigt skedde kring 75 procent av samtliga fall av konstaterat dödligt våld 2017 i storstadsregionerna Stockholm, Väst och Syd.

Inte bara morden och skjutningarna utan även den övriga grova brottsligheten har ökat. Där misshandel generellt har hållit sig konstant på samma nivå eller till och med minskat, visar misshandel av barn (0-17 år) ett märkligt trendbrott med ca 33% ökning mellan 2014-2017. Liknande tvär ökning visar bidragsbrotten som från 2014 till 2017 har ökat med ca 48%.

Narkotikabrott har ökat med 11 procent jämfört med 2016. Den senaste tioårsperioden har de anmälda narkotikabrotten ökat med 28 procent.

Vill man förebygga brott borde man undersöka vilka ändrade parametrar som ligger bakom den oroande utvecklingen där år 2014 tycks vara en vändpunkt. Flera omständigheter tyder på att man borde pröva hypotesen att en bidragande orsak kan vara den förändrade demografin som blev följden av massinvandringen 2015 och därefter.

Tidigare Brårapporter (1996 och 2006) visar en överrepresentation för brott bland utlandsfödda på generellt 2,5 gånger, för våldsbrott 3,4 gånger och för våldtäkt i vissa grupper på 4,5 gånger. Den slutsats som dras i rapporten från 2005 är att ”ju allvarligare ett brott är desto större är sannolikheten att utrikesfödda är registrerade som misstänkta”, samt att ”[D]e som är från Afrika och Mellanöstern har den högsta registrerade brottsligheten”.

I brist på nyare statistik antar exempelvis kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki att den här överrepresentationen är oförändrad. Det finns omständigheter som talar mot Sarneckis enkla extrapolering av statistiken. Brås nämnda undersökningar visar en tendens till att invandrarrelaterad brottslighet ökar, från 13% år 1983 till 15,4% tio år senare och 19,9% i slutet på 1990-talet. En annan faktor som talar emot Sarnecki är att vi under de senaste åren har haft ökad invandring av unga män som generellt är mer brottsbenägna, samt många fler från de av Brå särskilt utpekade områden.

Annonser

Att bliva svensk

I dessa identitetsstinna dagar tvingas man att fundera över vem man är. Inte så lätt med mitt brokiga själv.

När slumpen fört mig till Sverige har jag bestämt mig att bli svensk. Jag har faktiskt ansträngt mig ärligt under nästan sjuttio år men är inte säker på hur mycket jag har lyckats.

Sverigedemokraterna säger att det är skillnad på att vara svensk medborgare och riktig svensk. Inte ens att bli svensk medborgare var så lätt på min tid. I sju år fick jag regelbundet inställa mig hos myndigheten för att i mitt främlingspass få stämplat ett uppehålls- och arbetstillstånd.

När jag sedan fått och kysst det efterlängtade brevet från saligt statsråd Ulla Lindström tjänade jag i tio månader troget kung och fosterland, för att inte tala om alla de helger som jag sedan under drygt 25 år tillbragt tillsammans med goda kamrater i Hemvärnet.

Stor möda har jag lagt ner på att lära ärans och hjältarnas språk. Ack kära gamla ”Lehrbuch der schwedischen Sprache, vierte, umgearbeitete, erweiterte Auflage“, utgivet av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, som jag då och då vid behov fortfarande plockar fram från hyllan. Ack min kära svensklärarinna som plågade våra tjeckiska talorgan med de omöjliga ljuden i ”Sju sjömäns sju skitiga skjortor” och i den ”glada skatans skratt”.

Jag har lärt mig att äta hårt bröd och ta en snaps till sill, att ta med sig en blomma när man er bjuden på middag och tacka för maten, och att ta av skorna ibland. Jag har till och med lärt mig att stå på ett par skidor.

Jag kan alltså med gott samvete påstå att jag har gjort så gott jag har kunnat för att bli en riktig svensk. Men i dag är jag mycket tveksam. Vissa tvivel har jag förstås haft redan tidigare. Så exempelvis har jag aldrig kunnat uppbringa en verkligt sann beundran för Selma Lagerlöf eller August Strindberg. Som ursäkt kan jag anföra att vi i min tjeckiska folkskola hade som rekommenderad bredvidläsning ”Nils Holgerssons underbara resa”, en bok som jag fann oändligt tråkig. Och så slumpade det sig så att jag började min läsning av Strindberg med hans ”Blå böcker” – oj, vilken kuf, aldrig mer med mitt skohorn.

Det som slutligen gör att jag antagligen aldrig kommer genom svenskhetens nålsöga är att jag helt saknar känslan för Ingmar Bergman. Jag har sett hans tidiga svartvita filmer, ”Gycklarnas afton”, ”Jungfrukällan” och andra, jag stod i kö för att se ”Tystnaden” när den premiärvisades på Röda Kvarn, och den var bra på många vis, men jag kan ändå inte med Bergman.

Droppen kom i går. Man tar upp det för länge sedan avklarade Palmemordet igen och säger att landet fortfarande är traumatiserat. Jag känner mig inte det lilla minsta traumatiserad. Skälet kan vara att jag hade varit med om mord på politiker tidigare, men mest för att jag inte var någon beundrare av Palme. Jag gillade inte hans högtravande symbolpolitik och utstuderade retorik som jag uppfattade som oäkta, men kanske också för att jag med min plebejiska bakgrund alltid har haft svårt för självmedvetna och arroganta överklasskillar som Palme, Carl Bildt eller Reinfeldt. Jag gillar raka politiker med enkel bakgrund som Göran Persson, Löfven eller gamle Gösta Bohman, folk som står med bägge fötter stadigt på jorden.

Så jag är just nu mycket osäker på om ja någonsin kan räknas som riktigt svensk.

Att göra getabock till trädgårdsmästare

”Vems skall övervaka väktarna?”, undrade redan Platon.

Sveriges fyra mediejättar, SVT, SR, DN och SvD har bildat en grupp som skall skydda oss fåkunniga och försvarslösa nyhetskonsumenter från fake news. Hur det går till i deras egna kök illustreras här av vår kommunordförande Christian Sonesson.

”I torsdags medverkade jag och Ann Heberlein i debattprogrammet Svt Opinion Live. Temat var hur Staffanstorps kommun ordnat med bostäder åt nyanlända i och med att riksdagen antog den så kallade anvisningslagen i mars 2016.

För ett antal ensamma män har kommunen ordnat med vinterbonade husvagnar, något som uppmärksammats mycket av media under den gångna hösten. Detta ville nu SVT uppmärksamma genom sitt debattprogram Opinion Live. Hela produktionen flyttade från SVTs lokaler i Göteborg ner till Staffanstorp i Skåne där programmet skulle sändas.

Anvisningslagen, Migrationsverket och Statens kontra kommuners ansvar debatterades.

En stund in i programmet beskrev programledaren, Belinda Olsson, även att Staffanstorps kommun blivit kritiserad för att man använt sig av ett vandrarhem ett par kilometer utanför tätorten till att placera nyanlända, eftersom kommunen saknat bostäder. Belinda Olsson vände sig därefter till publiken och siktade in sig på en man och ställde frågor till honom. Mannen bodde tillsammans med sin familj på vandrarhemmet och hade så gjort i sex månader. Mannen klagade på boendet och på att han hade svårt att integreras med tätorten Staffanstorp pga avståndet, samtidigt som Belinda Olsson intervjuade mannen så visades bilder från boendet.

Dagen efter den direktsända debatten får jag ett mail från avdelningschefen på Staffanstorps kommuns individ- och familjeomsorg. Hon skrev att hon ville informera om att Staffanstorps kommun inte hade placerat någon på boendet före den 22 november 2017. Alltså ungefär två månader före debatten, men mannen hade ju uppgett att han med sin familj bott där i sex månader.

Jag ställde då några kontrollfrågor och fick till slut svar att avdelningschefen var helt säker på att mannen och hans familj inte var anvisad som nyanländ till Staffanstorps kommun. Troligen var det någon annan kommun som haft familjen placerad där under de gångna sex månaderna.
Staffanstorps kommun har i dag inte längre någon placerad på detta boende eftersom verksamheten inte levde upp till skälig boendestandard.

Men vilken kommun hade då gjort placeringar där? Och varför hade inte SVT kontrollerat denna fakta? Nu fick Staffanstorps kommun klä skott för detta i direktsänd tv.
Eller visste SVT om det?

Efter mailväxling med en researcher på SVT blev jag sedan uppringd av redaktören för Opinion Live, Eskil Lundgren. Han erkände att SVT visste om att mannen inte var anvisad till Staffanstorps kommun. Eskil Lundgren berättade att mannen var anvisad till Malmö Stad och att Malmö alltså haft mannen och dennes familj placerad där i sex månader.

Jag frågade producenten varför de inte framfört denna viktiga sakupplysning i programmet, varför Staffanstorp därmed förknippats med det. Jag frågade också om han tyckte detta var god journalistik.
Eskil Lundgren berättade då att de innan programmet hade diskuterat hur och om de skulle förhålla sig till detta faktum. Det mynnade alltså ut i att SVT ingenting nämnde om att mannen faktiskt inte hade någon koppling till Staffanstorps kommun. Inte ens ett ord, om detta avgörande faktum sa SVT.

Eskil Lundgren har sedan, i mail till mig, erbjudit att införa en vag rättelse i kommande program av Opinion Live. Mailet liknar inte ens början på en ursäkt.

Frågorna är nu många.

Varför bjöd man in Hillevi Larsson riksdagsledamot för Socialdemokraterna i Malmö att debattera Staffanstorps kommuns mottagande av nyanlända, samtidigt som man medvetet inte nämnde att Malmö Stad, som leds av Socialdemokraterna, låg bakom placeringen i fråga?

Råder det någon politisk linje på SVT Opinion Live, som gör att man svartmålar en moderatledd kommun för placeringar som en socialdemokratiskt ledd kommun gör?

När man nu upptäcker denna typ av grova felaktigheter så undrar man hur vanligt är det med allvarliga fel inom SVT som aldrig uppmärksammas?

Detta är uppenbart ett exempel på ”Fejk News”, kan man lita på SVT?

Hur kommer SVT agera i stundande valbevakning senare i år?

Christian Sonesson
Kommunstyrelsens ordförande (M)
Staffanstorps kommun
2018-01-30″

 

Det farliga Afghanistan

Jag skulle egentligen känna sympati och ha förståelse för de unga männen som sitter på trappan i Stockholm och protesterar mot utvisningar till Afghanistan. Det gör jag inte.

Jag kom ju själv hit som flykting och levde under ett antal år i osäkerhet om jag skulle få stanna. Jag kom, efter nio månaders väntan i ett skitigt flyktingläger, fullt legalt, och som statslös fick jag ett dokument, ett främlingspass. Där står det klart och tydligt:

Detta pass gäller icke för vistelse i eller för återresa till Sverige, med mindre särskilt tillstånd tecknats däri.

Och detta särskilda tillstånd tecknades i passet av Statens utlänningskommission som man fick besöka med jämna mellanrum. Man levde på lånad tid, först sex, sedan nio månader, sedan, om man skötte sig, ett år i taget. I sju år.

Ändå har jag alltså svårt att sympatisera med dessa män från Afghanistan.

Det är lätt men missvisande att, som många medkännande gör, dra orimliga historiska paralleller. Det tål inte heller jämförelse med min egen situation 1949.

Då som nu gjorde myndighten individuella bedömningar av skyddsbehovet. Då som nu måste man visa att man riskerar personliga represalier. Krigstilltånd elller risken för terrordåd i ett land är inte ett asylskäl.  Ännu mindre blotta önskan om ett lugnare eller ljusare framtid, hur förståelig sådan önskan än må vara. Man behöver inte vara legalistisk för att inse att myndigheterna följer gällande lagstiftning och att allt annat skulle leda till anarki.

Jag har under alla år följt situationen i Afghanistan. Säkerhetsläget där har ändrats hela tiden, men det är inte värre nu än vad det varit många gånger tidigare. USA förstärker sin insats och skickar unga grabbar för att hjälpa den afghanska regeringen i kampen mot talibaner. Flera av de afghanska unga män som sitter på trappan och protesterar är i värnpliktsåldern. Känner de inget ansvar för dem som de lämnat? Borde de inte hellre ha stannat hemma, göra sin plikt som män och försvara sina systrar och fästmör mot talibanerna?

 

Bodström och myten om brottsligheten

Advokaten och socialdemokratiske politikern Thomas Bodström skriver i en debattartikel i Expressen att han inte vill att man sprider myten om ökad brottslighet. Det gynnar bara SD, menar han.

”Det är märkligt att så många försöker göra gällande att våldsbrottsligheten ökar generellt i Sverige. Det är nämligen inte sant utan är en ren myt…När det gäller dödligt våld – mord och dråp – har det också minskat. Just dödligt våld är enklast att bedöma statistiskt, eftersom det i princip inte finns något mörkertal. Det ska särskilt understrykas att det sker en minskning trots att vi blir allt fler människor i landet, både de som föds här och de som kommer från andra länder”, skriver Bodström.

Han har rätt i att det dödliga våldet hade minskat från en topp på kring 115 offer i början av 1990-talet till 2012-års bottennotering på 68 döda. Det var en positiv utveckling liknande den i övriga europeiska länder.  Men från och med 2013 har det skett ett trendbrott med en påtaglig ökning till 87 döda detta och nästa år, 112 döda 2015 och 106 döda 2016. Sedan 2013 ligger således antalet mord på en högre nivå än under det föregående 12 åren och trenden tycks fortsätta.

Enligt Brottsförebyggande rådet är det dödligt våld med skjutvapen som ökar. Så här skriver Brå i sin senaste rapport:

Antalet fall med skjutvapen har ökat över tid, en utvecklingstrend som har fortsatt under 2010-talet. Från åren 2010–2011 till åren 2014–2015 ökade andelen fall av dödligt våld som utförts med skjutvapen från omkring till 22 till 31 procent. Framför allt är det andelen dödligt våld med skjutvapen inom kriminellt relaterade konflikter som har ökat.

DN har räknat upp 56 dödskjutna på drygt 2½ år och över 400 skottskadade på fem år. I Göteborg, Stockholm och Malmö har fem gånger fler skottskadats de senaste fem åren jämfört med de tre huvudstäderna i våra grannländer. SVT-Nyheter talar om en dramatisk ökning av dödsskjutningar.

Bodström skriver vidare: ”Enligt forskarna har misshandelsbrotten gått ner under de senaste åren”. Det är svårt att veta vilka forskare han åberopar. Enligt Brå har de anmälda brotten mot person istället ökat: ”Där andelen utsatta enligt NTU varit relativt oförändrad i ett längre perspektiv (undantaget de senaste årens upp- och nedgångar), har antalet polisanmälningar per 100 000 invånare ökat, från cirka 1 440 brott 2000 till cirka 2 110 brott 2015. Det är en ökning på nästan 50%.

Brå har tittat närmare på vilka grupper som är mest utsatta: ”Sett till olika grupper i befolkningen har utsattheten för brott mot person minskat i många av de grupper som annars har en högre generell utsatthet (unga, arbetslösa och ensamstående). En grupp för vilka utsattheten istället ökat under den senaste perioden är personer som är födda i Sverige men vars båda föräldrar är födda utomlands”.

Anmälningar om hot och trakasserier har enligt Brå ökat kraftigt. Även anmälningarna gällande misshandel och sexualbrott ökade fram till 2008, men har sedan dess stabiliserats, och för misshandel även minskat något.  De har dock stabiliserats på en högre nivå än i början på 2000-talet.

Om sexualbrott skriver Brå i sin rapport: ”I absoluta tal har antalet anmälningar, antalet misstänkta, antalet (och andelen) personuppklarade sexualbrott och antalet lagförda sexualbrott ökat markant under 00-talet. För de flesta av måtten handlar det om mer än en fördubbling på 15 år. Fram till 2012 har nivån legat relativt stabilt på omkring en procent, varpå en ökning observeras under de senaste tre åren”. Det grövsta brottet i den här kategorin våldtäkterna, har ökat från drygt 20/100 000 invånare år 2000 till drygt 60/100 000 invånare 2015, en tredubbling.

En norrman om Sverige

Karl Ove Knausgård säger i en intervju i DN-Kultur i dag att i Sverige är det viktigt att folk får uttala också det obehagliga. Att Stefan Löfven kallade Sverigedemokraterna ett ‘nyfascistiskt parti’ tycker han är skandalöst. Han har tidigare kritiserat den svenska politiska korrektheten men tror att tonläget har förändrats, att diskussionen om invandringen har blivit väldigt intressant.

”Nyckeln i Sverige är att dra fram problemen i ljuset, prata om dem. Inte säga att det inte är ett problem, inte mörka. Människor känner inte igen sig i verklighetsbeskrivningen. Då blir man arg, jag blir arg. Sverigedemo-kraterna är ju Sveriges näst största parti och då är det hög tid att kavla upp ärmarna och ta tag i det. Jag tror inte att en fjärdedel av Sveriges befolkning är rasister eller ens emot invandring. Jag tror det handlar om ett slags rädsla blandat med missnöje”.

Det behövs en världsberömd norsk författare för att DN-Kultur skall komma till klarhet.

Den konsekvensneutrale Jan Helin

Jan Helin framstår mer och mer som SVT:s Dan Eliasson. På samma sätt som den otrolige polischefen uppvisar Helin försvars-, förnekelse- och förträngningsmekanismer av kolossala freudianska mått.

I ett par artiklar i DN och nu senast i en tevedebatt med GP:s Alice Teodorescu (12/6) försvarar han på ett helt sanslöst sätt sin egen, journalisternas i allmänhet och SVT:s i synnerhet förhållningssätt och rapportering om invandringen.

Upphovet till debatten är att flera opinionsmätningar visar att allmänhetens förtroende för medier och journalister har sjunkit över tiden, mest markant vad gäller rapporteringen om problemen med immigration och integration.

Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo, journalisten Lasse Granestrand och ett par andra har kommit fram till att förtroendetappet beror på att medierna inte har varit opartiska i den här frågan.  Granestrand visar punkt för punkt vad det beror på. Hedenmo berättar om den fientlighet hennes program som vågade diskutera den förda invandringpolitiken möttes av i medierna, andra journalister har skrivit om konformismen på redaktionerna och mobbningen av kolleger som avviker från den politiska korrektheten.

Det Hedenmo och Granestrand kräver är en ärlig, sanningsenlig och konsekvensneutral journalistik.

Inget av det de visar på har gått hem hos Helin. Medierna har visst varit neutrala i sin bevakning av invandringsfrågor, man har inte förtigit något, man har sökt sanning, verifierat fakta och varit försiktig i sina slutsatser. Han ser inga problem med journalisternas vägran att beakta den etniska parametern när man skriver om brottslighet, ”så länge vi håller oss till saklighetens ledstång”.  Tvärtom varnar han denna urhederliga, objektiva och sanningssökande journalistkår för att ägna sig åt ”poserande självspäkning”.

Nej, tycker Helin, misstroende mot medier beror på annat, ”mer svårfångat”. En ”helt avgörande faktor” som har gjort att folket har tappar förtroende för svenska journalister är den populistiska politiska retorik som utvecklats av Donald Trump och Steve Bannon!

Det finns mera roligt att läsa i Helins artiklar. Det är fängslande att se hur han stycke efter stycke totalt aningslöst motsäger sig själv och motbevisar sina egna heliga försäkringar om mediernas objektivitet och konsekvensneutralitet.

”Journalistiken tror jag behöver utvecklas … att mer pedagogiskt beskriva skillnaden mellan försvar av människors lika värde och effekterna av invandring på samhällsekonomi”.

”Kanske gjordes ett undermåligt journalistiskt jobb”, om förtigande av negativ opinion till invandring.

”… journalister [bör] förmå skilja på opinionsjournalistik och nyhetsjournalistik…”

”Det finns utan tvekan saker som kunnat gjorts bättre i rapporteringen av invandringen. Men…” och här kommer den egentliga haken, ”den mest framgångs-rika politiska strömningen just nu kapitaliserar på exakt detta – den spelar på oro över samhällsutvecklingen i allmänhet och bekräftar människor med en negativ syn på muslimsk invandring i synnerhet”. Underförstått, det som inte tillåter Helin att bedriva konsekvensneutral journalistik är att ärlig och fullständig rapportering skulle kunna gynna Sverigedemokraterna.

Samma hänsyn gäller när man tolkar pressetiska regler, viktigast är att ”undvika att göda populismens själva kärna” och ”För mig handlade det om att försöka värna ett anständigt offentligt samtal som inte drog växlar på fördomar och etnicitet”. Det låter ädelt men bekräftar bara Helins totalt naiva självuppfattning: det är han som vet vad som är fördomar om etnicitet.

”… hade vi kunnat göra ett bättre jobb kring såväl den ”etniska dimensionen i klassamhället”, som granskning av ökade kostnader för migration i statsbudget och partiellt ökande arbetslöshet som följd av arbetsmarknadens bristande förmåga att få utrikes födda i arbete”.

”Utanförskap i förorter, att flyktingmottagandet 2015 innebar en stor belastning på samhällsekonomin och problem med hög arbetslöshet bland utrikes födda har rapporterats. Inget av detta är dock okänt”, skriver Helin, men det är knappast han eller hans gamla tidning som gjort det känt.

”Min tro är att den verkliga bristen legat i att vi media varit så upptagna av det eldfängda och känslofyllda kring invandringsfrågor att den sakliga nyhets-journalistiken hamnat i skymundan. Debatten och åsiktsbrottning har lockat oss mer än faktagranskning och redovisning”.

Dock åtminstone ett halvt medgivande: ”Det har vitaliserat det journalistiska berättandet, men inte varit bra för utvecklingen av själva kärnan i det publicistiska uppdraget. Kring det känner jag ett misslyckande bakåt och ett hopp framåt – att utveckla det journalistiska berättandet på saklighetens och opartiskhetens grundvalar”.

Det frestar på att läsa Helins texter. Ordet media dyker upp ofta men ömsom i singularform som ”det media” eller ”svensk media” och ”nu utmanas den [media], ömsom i pluralform som ”medierna” eller ”media själva”.  Man stöter på besynnerliga formuleringar som ”börja i ett sakligt svar”, ”besinna oss över”, ”råder exakt samma fenomen”, ”kunnat gjorts” eller ”att hålla en vallgrav”. När han skriver ”gravitationskraften i Anna Hedenmos resonemang”, menar han antagligen tyngden eller tyngdpunkten, men då har han dåligt reda på fysikens lagar.  Och det tar litet tid att förstå att när han skriver ”ledarskribenter med olika uppfattning kan rimligen inte förklara den utbredda uppfattningen i befolkningen om att medier mörkar om invandringen”, menar han egentligen att ”det som ledarskribenter med olika uppfattningar skriver…” .

Jan Helin är en av landets främsta publicister, f.d. chefredaktör på Sveriges största tidning och numera programdirektör på SVT.

 

Vem är det som skjuter?

I dag inleder DN en serie artiklar om det väpnade våldet. Man har kartlagt 100 män som dömts eller utreds för skjutningar och man har kommit fram till är att det inte handlar om organiserad brottslighet som regeringen tycks tro och vill utreda.
Det handlar inte ens om stora narkotikapengar, utan om bråk mellan adrenalin- och testosteronstinna unga män uppvuxna i en hederskultur där brist på respekt besvaras med oproportionellt våld.
Polisen har svårt att komma till rätta med den här brottsligheten. I den här miljön härskar omertà, de som lever här vågar inte riskera liv och lem genom att anmäla eller vittna.
Dagens artikel breder ut sig över 5 hela sidor men det enda vi får veta om männens bakgrund är att majoriteten av dem har vuxit upp i storstadsområden och nästan hälften i ”utanförskapsområden”. Inget av de få namn som nämns slutar på -son, så var och en får gissa och tro det man vill. Så fungerar den svenska konsensuskulturen.

SD pinsamt för M?

Under en fet rubrik SD-skandal pinsam för M skriver Olle Lönneus i Sydsvenskan i går att ”SD-politikern Ulf Erlandsson spred rasistiska texter i sociala medier”, och han åberopar tidningen Expo som skrivit att Erlandsson delade en artikel där det påstås att ”de största invandrargrupperna har ett genomsnittlig lägre IQ än etnisk svenska”, samt att befolkningen i ”många afrikanska länder har så låg IQ att det skulle klassas som en kognitiv utvecklingsstörning”. I SVT heter det att Eriksson sprider myter om invandrare.

Anklagelsen för rasism är märklig. Erlandsson har tydligen sina uppgifter från en bok av professorerna Richard Lynn och Tatu Vanhanen IQ and global inequality (2006). Boken har recenserats för två år sedan i Fria Tider av Sture Eriksson, docent i psykologi vid Uppsala Universitet, och vad jag vet har ingen protesterat eller anklagat Eriksson eller Fria Tider för spridning av myter eller för rasism.

Samma text och uppgifter kan för övrigt vem som helst läsa på Wikipedia där Lynn-Vanhanens bok behandlas i en lång artikel.¹) Boken är en uppföljning av deras tidigare studie i ämnet IQ and the Wealth of Nations  (2002) och båda böcker finns tillgängliga på våra universitetsbibliotek. Författarna bygger sina slutsatser på över 26 000 testresultat från 185 länder. Deras undersökningar och hypoteser är kontroversiella, de har kritiserats och korrigerats men de står sig i huvudsak och har bekräftats av andra studier.²)

Också i Finland reagerade vissa grupper och anklagade professor Vanhanen för hets mo folkgrupp men anklagelsen togs aldrig upp.

Vad jag kan minnas har Lynn-Vanhanens forskning aldrig på allvar diskuterats i Sverige. Deras hypotes går ut på att sämre ekonomisk utveckling kan ha ett samband med intelligensnivån hos befolkningen. Det är naturligtvis ett eldfängt ämne men hypotesen är falsifierbar och som sådan borde granskas och bemötas. Men uppenbarligen är ämnet så strängt tabuiserat här att en vetenskaplig ansats om möjliga IQ-skillnader mellan folkgrupper inte ens tas upp till debatt.

Erlandsson generaliserar för mycket och har fel när han säger att många afrikanska länders IQ skulle klassas som kognitiv utvecklingsstörning.  Som sådan betraktas IQ som ligger på 60-50 på mätskalan och det är bara ett afrikanskt land som enligt Lynn-Vanhanen ligger så lågt. Men i det stora hela har Erlandsson rätt och någon större skandal är den här historien inte. En viss misstänksamhet mot Expo som en tillförlitlig källa skulle inte skada.

Det hela förefaller snarare vara en pinsam skandaljournalistik än en skandal för SD och M.

 1) https://sv.wikipedia.org/wiki/IQ_and_Global_Inequality.                                                            2) http://thealternativehypothesis.org/index.php/2016/04/15/iq-of-sub-saharan-africa/.

UD informerar – sanningar med modifikation

Regeringen har känt sig manad att vederlägga uttalanden av bland andra president Donald Trump och berättelser av representanter för Sverigedemokraterna, som man menar är osanna och skadar Sveriges rykte utomlands

I ett officiellt meddelande Facts about migration and crime in Sweden vänder sig Utrikes-departementet till den internationella publiken för att bemöta dessa uttalanden. Man gör det i form av frågor och svar.[1]

UD:s bemötande av uppenbart befängda påståenden som att Sverige skulle befinna sig på ruinens brant på grund av invandringen eller att muslimerna snart skulle bli i majoritet här kan man lämna därhän. Veterligt har ingen ansvarig politiker hävdat något liknande. Om sådana överdrivna rykten dyker upp i pressen eller på sociala medier är det knappast en angelägen uppgift för regeringen att bemöta dem i ett officiellt pressmeddelande.

När nu en statlig myndighet som UD i alla fall gör det skulle man förvänta sig att kunna lita på att uppgifterna är korrekta.

UD skriver att det i Sverige finns uppskattningsvis några få hundra tusen människor födda i övervägande muslimska länder. Omkring 140 000 är anslutna till moskéer, det blir 1,5 procent av Sveriges befolkning räknar UD ut och upplyser samtidigt om att Svenska kyrkan har 6,2 miljoner medlemmar. Det är en lika ointressant som vilseledande jämförelse; få utländska läsare vet att alla föda före 1996 blev medlemmar genom födsel. Sedan kan man fråga sig på vilket underlag UD uppskattar antalet svenska muslimer till ”några få hundra tusen”. Hade man gått till SCB:s befolkningsstatistik skulle man ha upptäckt att det i Sverige finns 700 000–750 000 människor födda i övervägande muslimska länder och deras här födda barn, således 7-7,5 procent av Sveriges befolkning, som med största sannolikhet alla är muslimer.[2]

En fråga UD ställer är om vi har några ”no go-zoner”. Av någon anledning har UD och andra tolkat begreppet väldigt smalt. Beteckningen är diskutabel, men de flesta förstår därmed ett område ”som undantas ibland från samhällets beskydd, eftersom polis, brandkår och ambulans inte utan vidare vågar sig dit på grund av risken att attackeras” (Wikipedia).  Alltså i sak samma som UD beskriver som bostadsområden drabbade av kriminalitet och social oro, där polisen har haft svårigheter att utföra sitt arbete.  När UD skriver att svensk lag gäller även i dessa områden har man i princip rätt. Men verkligheten ser annorlunda ut. De rättsvårdande myndigheterna vittnar om att det är bara med stora svårigheter som lagen kan tillämpas i vissa utanförskapsområden. Där har det utvecklats parallella samhällen med en rättsuppfattning som skiljer sig från majoritetssamhället och med en stark inre sammanhållning som gör att polisen ofta står maktlös när den skall ingripa mot eller utreda brott.

Ett påstående att “det har skett en betydande ökning av våld med skjutvapen i Sverige” besvaras av UD med att våldet i Sverige har minskat under de senaste 20 åren och att trots ökad invandring sedan 1990 har våldsbrottsligheten sjunkit, ”forskningen visar att det inte finns några bevis på att invandring leder till ökningen av brott”. Samma trend gällde för dödligt våld, skriver man, dock var de 112 morden år 2015 fler än under många år. Man medger att skjutningar ökade med 20 procent mellan 2006 och 2014 och mord med skjutvapen från 17 till 33 mellan 2011 och 2015.

När UD säger att morden år 2015 var fler än ”under många år” låter det som om detta år var blott ett undantag från den nedgående trenden. Det är en tvivelaktig formulering. I verkligheten inträffade trendbrottet redan 2013, mordfrekvensen ligger på nästan samma höga nivå även 2016 – något UD inte tycks ha observerat – och med 17 mord under de första två månaderna i år tyder allt på att trenden uppåt fortsätter.

Dödligt våld med skjutvapen ökar, skriver Brå i sin senaste rapport:

Antalet fall med skjutvapen har ökat över tid, en utvecklingstrend som har fortsatt under 2010-talet. Från åren 2010–2011 till åren 2014–2015 ökade andelen fall av dödligt våld som utförts med skjutvapen från omkring till 22 till 31 procent. Framför allt är det andelen dödligt våld med skjutvapen inom kriminellt relaterade konflikter som har ökat.[3]

SVT Nyheter har gjort en granskning av våld med skjutvapen i Sverige.

Våldet med skjutvapen eskalerar i de svenska storstäderna. Sedan 2010 har fem gånger så många skottskadats, och fyra gånger så många skjutits till döds, i de svenska städerna jämfört med i grannländernas huvudstäder tillsammans. Även om dåden har varit ovanligt uppseendeväckande i år så har trenden varit tydlig i åratal. Medan det dödliga våldet minskar totalt i samhället så ökar våldet med skjutvapen på gatorna.[4]

Man räknar upp 56 dödskjutna på drygt 2½ år och drygt 400 skottskadade på fem år. I Göteborg, Stockholm och Malmö har fem gånger fler skottskadats de senaste fem åren jämfört med de tre huvudstäderna i våra grannländer. SVT-Nyheter talar om en dramatisk ökning av dödsskjutningar[5]

Ett ärligt svar på den första frågan är ”Ja”. Våldet med skjutvapen har som Brå visar ökat kraftigt.

Ett annat påstående UD besvarar är att “det är flyktingar som ligger bakom den ökade brottsligheten men myndigheterna mörkar”.

UD utgår ifrån att invandrares överrepresentation i brottsligheten är 2,5 gånger och refererar till den ”nyaste studien”, Brå:s rapport från 2005. Det är den senaste rapport om invandrares brottslighet vi har och den bygger på undersökningar gjorda under åren 1989 – 2001. UD skriver vidare att svenska myndigheter inte har något att vinna på att hemlighålla statistik eller fakta. Men blotta faktum att regeringen inte tillåter Brå att ta fram nyare statistiska uppgifter om invandrarbrottsligheten talar ett helt annat språk och kommer säkert att väcka undran utomlands. Inte minst hos våra nordiska grannar som producerar relevant statistik som kan vara av visst intresse även för våra förhållanden.

UD menar att överrepresentationen i huvudsak beror på socioekonomiska faktorer och åberopar nyare forskning. Brottsligheten har säkert flera orsaker men forskarna i Brå:s tidigare rapporter har avvisat dessa parametrar som tillräcklig förklaring av invandrarnas dokumenterat högre brottsbenägenhet.  I Brå:s rapport 1996 betonas med kursivering:

Invandrarnas överrepresentation i brottslighet förklaras således inte av en ogynnsam fördelning vad gäller kön, ålder och bostadsort. Den beror inte heller på en generellt sett låg socioekonomisk status.[6]

Överriskerna för de grövsta brotten, mord/dråp, våldtäkt och rån är ännu större. Enligt 1996-års rapport (den sista vi har att gå efter) stod invandrarna för 19,9 procent, en 3,4 gånger större överrepresentation vad gäller dessa brott. Det finns skillnader mellan invandrargrupper och enligt professor Jerzy Sarnecki är det personer från Nordafrika, övriga Afrika och Mellanöstern som är mer brottsligt belastade än andra.

UD skriver att ”forskningen visar att det inte finns några bevis på att invandring leder till ökningen av brott”. Man talar inte om vilken forskning man stöder sig på, men sannolikt avser man kriminologen Sarnecki och hans grupp. Sarnecki har tidigare i en tidningsartikel hävdat att ökad invandring inte leder till ökat antal brott.

Om man tittar på dessa påståenden närmare visar det sig att de bygger på bristfällig statistisk grund och på ett gravt logiskt fel.

Såväl Sarnecki som UD utgår ifrån att den överrepresentation på 2,5 gånger som vi känner till från Brå:s rapport 2005:17 är oförändrad. Ä det verkligen så?

Går man tillbaka till Brå:s rapport 1996:2 kan man se att 1983 låg invandrarrelaterad brottslighet på 13 procent och tio år senare på 15,4 procent. Enligt rapporten 2005 stod invandrare (i slutet av 1900-talet) för 16 procent av registrerade misstänkta brott.  Andelen utländska medborgare bland lagförda personer ökade under perioden 1983 – 1988 från drygt 15 procent till knappt 18 procent. Forskarna konstaterar att det inte fanns någon skillnad mellan misstänkta och lagförda.

Andel utrikes födda under de här åren var ca åtta procent (1983), ca tio procent (1993) och ca elva procent (runt 2000). Det verkar alltså finnas ett samband mellan antalet utrikesfödda och det faktum att det totala antalet invandrarrelaterade registrerade misstänkta brott under tiden 1983-2000 har ökat från 13 till 16 procent.

Hur är det då med UD:s och Sarneckis antagande att överrepresentationen på 2,5 gånger är oförändrad sedan 1990-talet?

Enligt Brå 1996:2 låg överrepresentationen för åren 1983 – 1989 på 2,1 gånger. Brå:s rapport 2005:17 visar att under perioden 1997-2001 var den 2,5 gånger, alltså en ökning.  Båda undersökningar pekar ut vissa invandrargrupper som mer kriminellt belastade än andra.

Med hänsyn till den tidigare utvecklingen och med tanke på att den nyaste invandringen består i mycket högre grad av personer som både Brå och Sarnecki har pekat ut som grövre kriminellt belastade, finns det skäl att anta att dagens överrepresentation är högre än 2,5 gånger.

UD:s antagande att ”det inte finns några bevis på att invandring leder till ökningen av brott” bygger på ett logiskt fel. Det är uppenbart att när den andel av befolkningen som är statistiskt svårare kriminellt belastad ökar, samtidigt som brottsligheten för den övriga befolkningen är oförändrad, måste antal brott i landet öka – både i relativa och absoluta tal.

Dessvärre är samtliga här ovan diskuterade antaganden bara kvalificerade gissningar utan säker grund. Den senaste offentliga och tillförlitliga källan vi har är Brå:s undersökning från åren 1997 – 2001. Med tanke på den både kvantitativ och kvalitativt annorlunda invandring vi har haft under de senaste tre fyra åren är det tvivelaktigt att utan vidare använda resultat från denna undersökning som argument och mycket svårt at dra några säkra slutsatser om dagens verklighet.

Den fråga man skulle vilja ha svar på är varför regeringen inte låter Brå producera en ny rapport om hur brottsligheten har påverkats av invandringen sedan 2001.

 

 

[1] http://www.government.se/articles/2017/02/facts-about-migration-and-crime-in-sweden/

[2] www.statistikdatabasen.scb.se/goto/sv/ssd/UtrikesFoddaR

[3] https://www.google.se/webhp?sourceid=chrome-instant&ion=1&espv=2&ie=UTF-8#q=Brottsutvecklingen+i+sverige+fram+till+%C3%A5r+2015&*

[4] http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/extrem-situation-jamfort-med-grannlanderna

[5] http://www.svt.se/nyheter/inrikes/dramatisk-okning-av-dodsskjutningar

[6] Jan Ahlberg, Invandrares och invandrares barns brottlighet (Brå-rapport 1996:2, sid. 89)

 

En kortare version publiceras i dag på Det goda samhället:  https://detgodasamhallet.com/2017/03/06/gastskribent-leo-kramar-ud-informerar-om-sverige/#more-6471