Månadsarkiv: juni 2017

Goda råd till medrasister

Lovisa Fhager Havdelin är generalsekreterare i Teskedsorden, en i alla avseenden respektabel och aktningsvärd organisation med det vällovliga syftet att främja positiva attityder mellan människor. Man vill framför allt nå unga människor genom olika kulturprojekt i skolan och få dem att reflektera kring frågor om mångfald och tolerans.

I en debattartikel i DN i dag myntar hon ett nytt begrepp, medrasist, och uppmanar oss att inte tigande medverka till spridning av rasistiska åsikter i samtal med en granne, på en släktmiddag eller hos frisören.

I fyra punkter ger hon oss goda råd hur vi skall agera för att inte vara medrasister: avbryta den som drar ett rasistiskt skämt, påtala att det personen säger är rasistiskt och att höja blicken för att se och stödja en eventuellt drabbad.

Ett starkt civilkurage stärker ryggraden i vårt samhälle, säger hon och citerar ur Martin Niemöllers välkända dikt om hur fel han hade betett sig under nazisterna: ”När de kom att hämta kommunisterna teg jag…”.

(När hon aningslöst citerar Niemöller har det knappast någon relevans för oss vanliga medrasister. Niemöller hade tigit därför att han i årtionden hade varit antikommunist, antisocialist, antisemit och nationalsocialist som 1933 hyllade Hitlers maktövertagande. Han vaknade till insikt först när Hitler började tassa på hans kyrka).

Hennes fjärde punkt måste jag återge ordagrant. ”Anmäl. Oavsett om det är på arbetsplatsen eller i offentlig miljö. Berätta för närmaste chef, anmäl till polis eller tillkalla vakt”.

Här undrar jag om Lovisa Fhager Havdelin verkligen menar vad hon skriver och om hon har tänkt igenom vilket samhälle hennes råd skulle leda till. Menar hon verkligen att folk skall springa till chefen och berätta att en arbetskamrat har dragit ett rasistiskt skämt? Att man skall ringa till polisen och anmäla en bordsgranne som på en släktmiddag sagt något klantigt om muslimer för hets mot folkgrupp? Eller hellre tillkalla en vakt?

Så som hon råder oss fungerade det angiverisamhälle där Niemöller så småningom hamnade i koncentrationsläger. Där var människorna dresserade till att ringa eller skriva till Gestapo och rapportera sina grannar som hade dragit ett olämpligt skämt om führern eller partiet. Är det verkligen sådant samhälle hon vill ha?

Annonser

En norrman om Sverige

Karl Ove Knausgård säger i en intervju i DN-Kultur i dag att i Sverige är det viktigt att folk får uttala också det obehagliga. Att Stefan Löfven kallade Sverigedemokraterna ett ‘nyfascistiskt parti’ tycker han är skandalöst. Han har tidigare kritiserat den svenska politiska korrektheten men tror att tonläget har förändrats, att diskussionen om invandringen har blivit väldigt intressant.

”Nyckeln i Sverige är att dra fram problemen i ljuset, prata om dem. Inte säga att det inte är ett problem, inte mörka. Människor känner inte igen sig i verklighetsbeskrivningen. Då blir man arg, jag blir arg. Sverigedemo-kraterna är ju Sveriges näst största parti och då är det hög tid att kavla upp ärmarna och ta tag i det. Jag tror inte att en fjärdedel av Sveriges befolkning är rasister eller ens emot invandring. Jag tror det handlar om ett slags rädsla blandat med missnöje”.

Det behövs en världsberömd norsk författare för att DN-Kultur skall komma till klarhet.

Den konsekvensneutrale Jan Helin

Jan Helin framstår mer och mer som SVT:s Dan Eliasson. På samma sätt som den otrolige polischefen uppvisar Helin försvars-, förnekelse- och förträngningsmekanismer av kolossala freudianska mått.

I ett par artiklar i DN och nu senast i en tevedebatt med GP:s Alice Teodorescu (12/6) försvarar han på ett helt sanslöst sätt sin egen, journalisternas i allmänhet och SVT:s i synnerhet förhållningssätt och rapportering om invandringen.

Upphovet till debatten är att flera opinionsmätningar visar att allmänhetens förtroende för medier och journalister har sjunkit över tiden, mest markant vad gäller rapporteringen om problemen med immigration och integration.

Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo, journalisten Lasse Granestrand och ett par andra har kommit fram till att förtroendetappet beror på att medierna inte har varit opartiska i den här frågan.  Granestrand visar punkt för punkt vad det beror på. Hedenmo berättar om den fientlighet hennes program som vågade diskutera den förda invandringpolitiken möttes av i medierna, andra journalister har skrivit om konformismen på redaktionerna och mobbningen av kolleger som avviker från den politiska korrektheten.

Det Hedenmo och Granestrand kräver är en ärlig, sanningsenlig och konsekvensneutral journalistik.

Inget av det de visar på har gått hem hos Helin. Medierna har visst varit neutrala i sin bevakning av invandringsfrågor, man har inte förtigit något, man har sökt sanning, verifierat fakta och varit försiktig i sina slutsatser. Han ser inga problem med journalisternas vägran att beakta den etniska parametern när man skriver om brottslighet, ”så länge vi håller oss till saklighetens ledstång”.  Tvärtom varnar han denna urhederliga, objektiva och sanningssökande journalistkår för att ägna sig åt ”poserande självspäkning”.

Nej, tycker Helin, misstroende mot medier beror på annat, ”mer svårfångat”. En ”helt avgörande faktor” som har gjort att folket har tappar förtroende för svenska journalister är den populistiska politiska retorik som utvecklats av Donald Trump och Steve Bannon!

Det finns mera roligt att läsa i Helins artiklar. Det är fängslande att se hur han stycke efter stycke totalt aningslöst motsäger sig själv och motbevisar sina egna heliga försäkringar om mediernas objektivitet och konsekvensneutralitet.

”Journalistiken tror jag behöver utvecklas … att mer pedagogiskt beskriva skillnaden mellan försvar av människors lika värde och effekterna av invandring på samhällsekonomi”.

”Kanske gjordes ett undermåligt journalistiskt jobb”, om förtigande av negativ opinion till invandring.

”… journalister [bör] förmå skilja på opinionsjournalistik och nyhetsjournalistik…”

”Det finns utan tvekan saker som kunnat gjorts bättre i rapporteringen av invandringen. Men…” och här kommer den egentliga haken, ”den mest framgångs-rika politiska strömningen just nu kapitaliserar på exakt detta – den spelar på oro över samhällsutvecklingen i allmänhet och bekräftar människor med en negativ syn på muslimsk invandring i synnerhet”. Underförstått, det som inte tillåter Helin att bedriva konsekvensneutral journalistik är att ärlig och fullständig rapportering skulle kunna gynna Sverigedemokraterna.

Samma hänsyn gäller när man tolkar pressetiska regler, viktigast är att ”undvika att göda populismens själva kärna” och ”För mig handlade det om att försöka värna ett anständigt offentligt samtal som inte drog växlar på fördomar och etnicitet”. Det låter ädelt men bekräftar bara Helins totalt naiva självuppfattning: det är han som vet vad som är fördomar om etnicitet.

”… hade vi kunnat göra ett bättre jobb kring såväl den ”etniska dimensionen i klassamhället”, som granskning av ökade kostnader för migration i statsbudget och partiellt ökande arbetslöshet som följd av arbetsmarknadens bristande förmåga att få utrikes födda i arbete”.

”Utanförskap i förorter, att flyktingmottagandet 2015 innebar en stor belastning på samhällsekonomin och problem med hög arbetslöshet bland utrikes födda har rapporterats. Inget av detta är dock okänt”, skriver Helin, men det är knappast han eller hans gamla tidning som gjort det känt.

”Min tro är att den verkliga bristen legat i att vi media varit så upptagna av det eldfängda och känslofyllda kring invandringsfrågor att den sakliga nyhets-journalistiken hamnat i skymundan. Debatten och åsiktsbrottning har lockat oss mer än faktagranskning och redovisning”.

Dock åtminstone ett halvt medgivande: ”Det har vitaliserat det journalistiska berättandet, men inte varit bra för utvecklingen av själva kärnan i det publicistiska uppdraget. Kring det känner jag ett misslyckande bakåt och ett hopp framåt – att utveckla det journalistiska berättandet på saklighetens och opartiskhetens grundvalar”.

Det frestar på att läsa Helins texter. Ordet media dyker upp ofta men ömsom i singularform som ”det media” eller ”svensk media” och ”nu utmanas den [media], ömsom i pluralform som ”medierna” eller ”media själva”.  Man stöter på besynnerliga formuleringar som ”börja i ett sakligt svar”, ”besinna oss över”, ”råder exakt samma fenomen”, ”kunnat gjorts” eller ”att hålla en vallgrav”. När han skriver ”gravitationskraften i Anna Hedenmos resonemang”, menar han antagligen tyngden eller tyngdpunkten, men då har han dåligt reda på fysikens lagar.  Och det tar litet tid att förstå att när han skriver ”ledarskribenter med olika uppfattning kan rimligen inte förklara den utbredda uppfattningen i befolkningen om att medier mörkar om invandringen”, menar han egentligen att ”det som ledarskribenter med olika uppfattningar skriver…” .

Jan Helin är en av landets främsta publicister, f.d. chefredaktör på Sveriges största tidning och numera programdirektör på SVT.