Kategoriarkiv: Politik

Bodström och myten om brottsligheten

Advokaten och socialdemokratiske politikern Thomas Bodström skriver i en debattartikel i Expressen att han inte vill att man sprider myten om ökad brottslighet. Det gynnar bara SD, menar han.

”Det är märkligt att så många försöker göra gällande att våldsbrottsligheten ökar generellt i Sverige. Det är nämligen inte sant utan är en ren myt…När det gäller dödligt våld – mord och dråp – har det också minskat. Just dödligt våld är enklast att bedöma statistiskt, eftersom det i princip inte finns något mörkertal. Det ska särskilt understrykas att det sker en minskning trots att vi blir allt fler människor i landet, både de som föds här och de som kommer från andra länder”, skriver Bodström.

Han har rätt i att det dödliga våldet hade minskat från en topp på kring 115 offer i början av 1990-talet till 2012-års bottennotering på 68 döda. Det var en positiv utveckling liknande den i övriga europeiska länder.  Men från och med 2013 har det skett ett trendbrott med en påtaglig ökning till 87 döda detta och nästa år, 112 döda 2015 och 106 döda 2016. Sedan 2013 ligger således antalet mord på en högre nivå än under det föregående 12 åren och trenden tycks fortsätta.

Enligt Brottsförebyggande rådet är det dödligt våld med skjutvapen som ökar. Så här skriver Brå i sin senaste rapport:

Antalet fall med skjutvapen har ökat över tid, en utvecklingstrend som har fortsatt under 2010-talet. Från åren 2010–2011 till åren 2014–2015 ökade andelen fall av dödligt våld som utförts med skjutvapen från omkring till 22 till 31 procent. Framför allt är det andelen dödligt våld med skjutvapen inom kriminellt relaterade konflikter som har ökat.

DN har räknat upp 56 dödskjutna på drygt 2½ år och över 400 skottskadade på fem år. I Göteborg, Stockholm och Malmö har fem gånger fler skottskadats de senaste fem åren jämfört med de tre huvudstäderna i våra grannländer. SVT-Nyheter talar om en dramatisk ökning av dödsskjutningar.

Bodström skriver vidare: ”Enligt forskarna har misshandelsbrotten gått ner under de senaste åren”. Det är svårt att veta vilka forskare han åberopar. Enligt Brå har de anmälda brotten mot person istället ökat: ”Där andelen utsatta enligt NTU varit relativt oförändrad i ett längre perspektiv (undantaget de senaste årens upp- och nedgångar), har antalet polisanmälningar per 100 000 invånare ökat, från cirka 1 440 brott 2000 till cirka 2 110 brott 2015. Det är en ökning på nästan 50%.

Brå har tittat närmare på vilka grupper som är mest utsatta: ”Sett till olika grupper i befolkningen har utsattheten för brott mot person minskat i många av de grupper som annars har en högre generell utsatthet (unga, arbetslösa och ensamstående). En grupp för vilka utsattheten istället ökat under den senaste perioden är personer som är födda i Sverige men vars båda föräldrar är födda utomlands”.

Anmälningar om hot och trakasserier har enligt Brå ökat kraftigt. Även anmälningarna gällande misshandel och sexualbrott ökade fram till 2008, men har sedan dess stabiliserats, och för misshandel även minskat något.  De har dock stabiliserats på en högre nivå än i början på 2000-talet.

Om sexualbrott skriver Brå i sin rapport: ”I absoluta tal har antalet anmälningar, antalet misstänkta, antalet (och andelen) personuppklarade sexualbrott och antalet lagförda sexualbrott ökat markant under 00-talet. För de flesta av måtten handlar det om mer än en fördubbling på 15 år. Fram till 2012 har nivån legat relativt stabilt på omkring en procent, varpå en ökning observeras under de senaste tre åren”. Det grövsta brottet i den här kategorin våldtäkterna, har ökat från drygt 20/100 000 invånare år 2000 till drygt 60/100 000 invånare 2015, en tredubbling.

Goda råd till medrasister

Lovisa Fhager Havdelin är generalsekreterare i Teskedsorden, en i alla avseenden respektabel och aktningsvärd organisation med det vällovliga syftet att främja positiva attityder mellan människor. Man vill framför allt nå unga människor genom olika kulturprojekt i skolan och få dem att reflektera kring frågor om mångfald och tolerans.

I en debattartikel i DN i dag myntar hon ett nytt begrepp, medrasist, och uppmanar oss att inte tigande medverka till spridning av rasistiska åsikter i samtal med en granne, på en släktmiddag eller hos frisören.

I fyra punkter ger hon oss goda råd hur vi skall agera för att inte vara medrasister: avbryta den som drar ett rasistiskt skämt, påtala att det personen säger är rasistiskt och att höja blicken för att se och stödja en eventuellt drabbad.

Ett starkt civilkurage stärker ryggraden i vårt samhälle, säger hon och citerar ur Martin Niemöllers välkända dikt om hur fel han hade betett sig under nazisterna: ”När de kom att hämta kommunisterna teg jag…”.

(När hon aningslöst citerar Niemöller har det knappast någon relevans för oss vanliga medrasister. Niemöller hade tigit därför att han i årtionden hade varit antikommunist, antisocialist, antisemit och nationalsocialist som 1933 hyllade Hitlers maktövertagande. Han vaknade till insikt först när Hitler började tassa på hans kyrka).

Hennes fjärde punkt måste jag återge ordagrant. ”Anmäl. Oavsett om det är på arbetsplatsen eller i offentlig miljö. Berätta för närmaste chef, anmäl till polis eller tillkalla vakt”.

Här undrar jag om Lovisa Fhager Havdelin verkligen menar vad hon skriver och om hon har tänkt igenom vilket samhälle hennes råd skulle leda till. Menar hon verkligen att folk skall springa till chefen och berätta att en arbetskamrat har dragit ett rasistiskt skämt? Att man skall ringa till polisen och anmäla en bordsgranne som på en släktmiddag sagt något klantigt om muslimer för hets mot folkgrupp? Eller hellre tillkalla en vakt?

Så som hon råder oss fungerade det angiverisamhälle där Niemöller så småningom hamnade i koncentrationsläger. Där var människorna dresserade till att ringa eller skriva till Gestapo och rapportera sina grannar som hade dragit ett olämpligt skämt om führern eller partiet. Är det verkligen sådant samhälle hon vill ha?

En norrman om Sverige

Karl Ove Knausgård säger i en intervju i DN-Kultur i dag att i Sverige är det viktigt att folk får uttala också det obehagliga. Att Stefan Löfven kallade Sverigedemokraterna ett ‘nyfascistiskt parti’ tycker han är skandalöst. Han har tidigare kritiserat den svenska politiska korrektheten men tror att tonläget har förändrats, att diskussionen om invandringen har blivit väldigt intressant.

”Nyckeln i Sverige är att dra fram problemen i ljuset, prata om dem. Inte säga att det inte är ett problem, inte mörka. Människor känner inte igen sig i verklighetsbeskrivningen. Då blir man arg, jag blir arg. Sverigedemo-kraterna är ju Sveriges näst största parti och då är det hög tid att kavla upp ärmarna och ta tag i det. Jag tror inte att en fjärdedel av Sveriges befolkning är rasister eller ens emot invandring. Jag tror det handlar om ett slags rädsla blandat med missnöje”.

Det behövs en världsberömd norsk författare för att DN-Kultur skall komma till klarhet.

Den konsekvensneutrale Jan Helin

Jan Helin framstår mer och mer som SVT:s Dan Eliasson. På samma sätt som den otrolige polischefen uppvisar Helin försvars-, förnekelse- och förträngningsmekanismer av kolossala freudianska mått.

I ett par artiklar i DN och nu senast i en tevedebatt med GP:s Alice Teodorescu (12/6) försvarar han på ett helt sanslöst sätt sin egen, journalisternas i allmänhet och SVT:s i synnerhet förhållningssätt och rapportering om invandringen.

Upphovet till debatten är att flera opinionsmätningar visar att allmänhetens förtroende för medier och journalister har sjunkit över tiden, mest markant vad gäller rapporteringen om problemen med immigration och integration.

Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo, journalisten Lasse Granestrand och ett par andra har kommit fram till att förtroendetappet beror på att medierna inte har varit opartiska i den här frågan.  Granestrand visar punkt för punkt vad det beror på. Hedenmo berättar om den fientlighet hennes program som vågade diskutera den förda invandringpolitiken möttes av i medierna, andra journalister har skrivit om konformismen på redaktionerna och mobbningen av kolleger som avviker från den politiska korrektheten.

Det Hedenmo och Granestrand kräver är en ärlig, sanningsenlig och konsekvensneutral journalistik.

Inget av det de visar på har gått hem hos Helin. Medierna har visst varit neutrala i sin bevakning av invandringsfrågor, man har inte förtigit något, man har sökt sanning, verifierat fakta och varit försiktig i sina slutsatser. Han ser inga problem med journalisternas vägran att beakta den etniska parametern när man skriver om brottslighet, ”så länge vi håller oss till saklighetens ledstång”.  Tvärtom varnar han denna urhederliga, objektiva och sanningssökande journalistkår för att ägna sig åt ”poserande självspäkning”.

Nej, tycker Helin, misstroende mot medier beror på annat, ”mer svårfångat”. En ”helt avgörande faktor” som har gjort att folket har tappar förtroende för svenska journalister är den populistiska politiska retorik som utvecklats av Donald Trump och Steve Bannon!

Det finns mera roligt att läsa i Helins artiklar. Det är fängslande att se hur han stycke efter stycke totalt aningslöst motsäger sig själv och motbevisar sina egna heliga försäkringar om mediernas objektivitet och konsekvensneutralitet.

”Journalistiken tror jag behöver utvecklas … att mer pedagogiskt beskriva skillnaden mellan försvar av människors lika värde och effekterna av invandring på samhällsekonomi”.

”Kanske gjordes ett undermåligt journalistiskt jobb”, om förtigande av negativ opinion till invandring.

”… journalister [bör] förmå skilja på opinionsjournalistik och nyhetsjournalistik…”

”Det finns utan tvekan saker som kunnat gjorts bättre i rapporteringen av invandringen. Men…” och här kommer den egentliga haken, ”den mest framgångs-rika politiska strömningen just nu kapitaliserar på exakt detta – den spelar på oro över samhällsutvecklingen i allmänhet och bekräftar människor med en negativ syn på muslimsk invandring i synnerhet”. Underförstått, det som inte tillåter Helin att bedriva konsekvensneutral journalistik är att ärlig och fullständig rapportering skulle kunna gynna Sverigedemokraterna.

Samma hänsyn gäller när man tolkar pressetiska regler, viktigast är att ”undvika att göda populismens själva kärna” och ”För mig handlade det om att försöka värna ett anständigt offentligt samtal som inte drog växlar på fördomar och etnicitet”. Det låter ädelt men bekräftar bara Helins totalt naiva självuppfattning: det är han som vet vad som är fördomar om etnicitet.

”… hade vi kunnat göra ett bättre jobb kring såväl den ”etniska dimensionen i klassamhället”, som granskning av ökade kostnader för migration i statsbudget och partiellt ökande arbetslöshet som följd av arbetsmarknadens bristande förmåga att få utrikes födda i arbete”.

”Utanförskap i förorter, att flyktingmottagandet 2015 innebar en stor belastning på samhällsekonomin och problem med hög arbetslöshet bland utrikes födda har rapporterats. Inget av detta är dock okänt”, skriver Helin, men det är knappast han eller hans gamla tidning som gjort det känt.

”Min tro är att den verkliga bristen legat i att vi media varit så upptagna av det eldfängda och känslofyllda kring invandringsfrågor att den sakliga nyhets-journalistiken hamnat i skymundan. Debatten och åsiktsbrottning har lockat oss mer än faktagranskning och redovisning”.

Dock åtminstone ett halvt medgivande: ”Det har vitaliserat det journalistiska berättandet, men inte varit bra för utvecklingen av själva kärnan i det publicistiska uppdraget. Kring det känner jag ett misslyckande bakåt och ett hopp framåt – att utveckla det journalistiska berättandet på saklighetens och opartiskhetens grundvalar”.

Det frestar på att läsa Helins texter. Ordet media dyker upp ofta men ömsom i singularform som ”det media” eller ”svensk media” och ”nu utmanas den [media], ömsom i pluralform som ”medierna” eller ”media själva”.  Man stöter på besynnerliga formuleringar som ”börja i ett sakligt svar”, ”besinna oss över”, ”råder exakt samma fenomen”, ”kunnat gjorts” eller ”att hålla en vallgrav”. När han skriver ”gravitationskraften i Anna Hedenmos resonemang”, menar han antagligen tyngden eller tyngdpunkten, men då har han dåligt reda på fysikens lagar.  Och det tar litet tid att förstå att när han skriver ”ledarskribenter med olika uppfattning kan rimligen inte förklara den utbredda uppfattningen i befolkningen om att medier mörkar om invandringen”, menar han egentligen att ”det som ledarskribenter med olika uppfattningar skriver…” .

Jan Helin är en av landets främsta publicister, f.d. chefredaktör på Sveriges största tidning och numera programdirektör på SVT.

 

Maskrospartiet

Det finns inget som befrämjar tankeverksamheten så som arbete med jorden.

Nu menar jag inte vilken banal tankeverksamhet som helst och inte heller vilket arbete som helst. Jag vet att det finns, eller i alla fall fanns, ett själsdödande jordbruksarbete. Jag har levande minnen av potatisplockning som på pricken liknade den som plågade Eyvind Jonssons Olof. Dag efter dag med krökt rygg, i sol eller ösregn, i kletiga leriga plogfåror som aldrig tycktes ta slut. Eller de långa timmarna i stekande augustisol i ett stickande dammoln högt uppe på en halmstack, då tröskverket där nere aldrig upphörde att leverera bal efter bal pressad halm. Det enda man tänkte på då var att så snart som möjligt kunna ta sig ett kallt dopp.

Nej, det jag tänker på är ett stillsamt arbete i en trädgård, sådant Karel Čapek skriver om. Att gräva med en spade, köra det vassa bladet djupt ner med foten och vända på den feta svarta jorden, om och om igen, räkna daggmaskarna, det är en verksamhet som ger mig själsro och tid för djupa tankar.

Sedan är det dags att sköta om gräsmattan, och då går mina tankar till Miljöpartiet. Stackars dom. Dom kämpar och kämpar, balanserar än hit än dit på det fyrprocentiga gärdsgårdsstängslet, vet varken in eller ut, byter fot, byter talrör, med det vill sig ändå inte.

Jag har letat fram mitt fantastiska maskrosuttagningsverktyg och påbörjar årets krig mot de gula fienderna. Man kör ner den vassa rostfria spetsen alldeles intill den hatade växten, trampar ner så djupt det går, vrider runt ett halvt varv och drar upp – i bästa fall hela roten, den kan var tjugo centimeter, och då jublar man. Men oftare än så hör man redan vid vridningen ett litet knäpp. Roten har gått av och då svär man stilla, det räcker med den lilla rotresten kvar och fanskapet kommer att sticka upp nästa vår igen, bara svårare att ta ut.

Nu förstår ni säkert varför jag tänker på Miljöpartiet. Hur kan dom tro att jag eller någon annan gräsmatteskötare kan rösta på ett parti som har valt den mest förhatliga växten som sin symbol?

Byt till liljekonvalj så blir allt bra!

Den svåra yttrandefriheten

Svenska institutet är en statlig myndighet som lyder under Utrikes-departementet.  Dess uppgift är att informera omvärlden om Sverige samt, bl.a. genom föredrag, utbyte och utbildning, skapa och befrämja kontakter med kultur och vetenskap i andra länder.

SI har ett officiellt twitterkonto, ”@sweden”, eller ”Curators of Sweden”, där man låter en ny twittrare, en ”curator”(!) skriva varje vecka. Curatorn har under sin vecka ”frihet att välja teman, hur hen uttrycker sig, med vem hen interagerar och vilka konton hen blockerar”.

Under veckan 8–14 maj 2017 gästades @sweden av Vian Tahir, en ung dam som kallar sig expert inom(!) nätsäkerhet. Med SI:s godkännande skapade hen en blockerings-lista som omfattade ca 14 000 konton, och SI meddelade den 15 maj att blockeringarna hade bidragit till en ökad säkerhet på kontot och att samtalsklimatet på @sweden hade förbättrats.

Men redan den 16 maj fick SI kalla fötter, gjorde en pudel, tog bort blockeringarna och bad de drabbade ”uppriktigt” om ursäkt. Jenny Ljung, den ansvariga för fadäsen, lovar att ”utreda frågan om vad som gäller för blockeringar i förhållande till yttrande-frihet och myndighetsutövning”.

Men samtidigt säger Jenny Ljung. : ”Vi ser att näthatet är ett stort problem för yttrande- och åsiktsfriheten… Det begränsar våra curatorer, det skrämmer och det gör att dialogen mellan människor minskar. Vi hoppas att vårt fortsatta arbete kan bidra till att hitta bra vägar för ett mänskligare Twitter.”

Man kan tycka att hon kunde ha funderat över den här problematiken tidigare. Och kanske också över den obegränsade frihet för curatorerna , deras rätt att blockera medagerande twittrare ”om hon eller han bedömer det som nödvändigt”. Det inträffade visar att en hen som är expert på nätsäkerhet inte behöver vara expert på yttrandefrihet och att det är SI som i sista hand är ansvarigt för sitt konto och borde ha sista ordet när det gäller blockeringarna.

Det som har inträffat liknar litet för mycket en politisk censur av obehagliga åsikter. Avvägningen mellan den av författningen garanterade yttrandefriheten och risken för att en och annan känslig curator kan bli skrämd borde inte vara så svår.

Vem är det som skjuter?

I dag inleder DN en serie artiklar om det väpnade våldet. Man har kartlagt 100 män som dömts eller utreds för skjutningar och man har kommit fram till är att det inte handlar om organiserad brottslighet som regeringen tycks tro och vill utreda.
Det handlar inte ens om stora narkotikapengar, utan om bråk mellan adrenalin- och testosteronstinna unga män uppvuxna i en hederskultur där brist på respekt besvaras med oproportionellt våld.
Polisen har svårt att komma till rätta med den här brottsligheten. I den här miljön härskar omertà, de som lever här vågar inte riskera liv och lem genom att anmäla eller vittna.
Dagens artikel breder ut sig över 5 hela sidor men det enda vi får veta om männens bakgrund är att majoriteten av dem har vuxit upp i storstadsområden och nästan hälften i ”utanförskapsområden”. Inget av de få namn som nämns slutar på -son, så var och en får gissa och tro det man vill. Så fungerar den svenska konsensuskulturen.

Religion och politik

”Krossa den skändliga …” skrev Voltaire den 28 november 1762 till vännen d’Alembert, och den som han ville krossa var den allsmäktiga katolska kyrkan. Sedan dess har upplysningen gått segrande över Europa och världen, även om det i det protestantiska Sverige dröjde länge innan kyrkans och prästernas makt över folkbildning upphörde. Först 1888 avskaffades de obligatoriska husförhören med rabblandet av Luthers katekes, och det dröjde mer än två hundra år efter revolutionen i Frankrike innan banden mellan kyrka och stat löstes upp i Sverige.

Sedan trodde vi många att upplysningen hade segrat, att religionen definitivt hade förvisats till den privata sfären, att det sekulära samhället var en självklarhet. Men vi har haft fel. Vad vi ser i dag är religionernas, kyrkornas återkomst på bred front. Inte bara islam utan också de kristna kyrkorna reser anspråk på plats i samhällslivet, offentligheten och i politiken.

Christina Grenholm, teolog och sekreterare i Svenska kyrkan hävdar (DN 5/5) att kyrkan i Luthers efterföljd måste engagera sig politiskt och som argument anför hon andra världskrigets katastrofala följder.  Det är ett knepigt argument. Med några få hedervärda undantag har kyrkorna, och allraminst den protestantiska, inte mycket att skryta med vad gäller judeförföljelserna under nazismen. De anpassade sig lätt till makten.

Martin Luther själv var en skrupelfri maktspelare. För att främja sin sak lierade han sig med de makthavande och predikade lydnad mot överheten.  När bönderna reste sig mot överhetens olidliga förtryck, något som kyrkan var delaktig i, uppmanar Luther furstarna:

”Man skall slå dem sönder och samman, strypa och sticka, hemligt och offentligt, var och en som kan, så som man måste döda en galen hund… Därför, kära herrar, släpp här, rädda där, stick, slå, stryp dem vem så än kan…”…

Adolf Hitler beundrade Martin Luther som det största tyska geniet, som en jätte, den som hade sett ”juden” så ”som vi först nu börjar se honom”.  Hitler hade rätt, för ingen gav bättre råd till nazisterna hur man skall handskas med judar än den stora kyrkoreformatorn i sin skrift ”Om judarna och deras lögner”:

1) För det första skall man bränna upp deras synagogor och skolor, och det som inte kan brinna bör övertäckas med jord, så att ingen människa kan se en sten därav till evig tid. Och det skall man göra till vår Herres och kristenhetens ära, på det att Gud må se att vi kristna inte tåla sådana lögner, förbannelser och smädelser av Hans Son…

2) För det andra må deras hus förstöras på samma sätt. Ty de hålla på med samma sak därinne, som i sina skolor. Detta bör man göra, på det att de må veta att de inte äro herrar i vårt land, som de berömma sig av, utan fångna, såsom de utan uppehåll skria och klaga inför Gud.

3) För det tredje må man taga alla deras bön- och talmudböcker, vari de lära sig ett sådant avguderi, lögner, förbannelser och smädelser.

4) För det fjärde att man förbjuder rabbiner vid livets förlust att fortsätta sin undervisning. Ty de hava förlorat rätten till sitt ämbete, emedan de hålla de stackars judarna fångna enligt Moses befallning (5 Mos 17:10 f)…

5) För det femte att judarnas lejd upphävas. Ty de ha intet på landsbygden att göra, alldenstund de varken äro herrar, ämbetsmän, hantverkare eller något dylikt. De må stanna hemma.

6) För det sjätte att man förbjuder dem att ockra och tager ifrån dem alla deras pengar och föremål av silver och guld och förvarar det. Detta bör ske av följande skäl: allt vad de äga, hava de stulit och rövat från oss genom sitt ocker, emedan de inte ha någon annan sysselsättning.

7) För det sjunde må man giva åt unga och starka judar och judinnor slaga, yxa, hacka, spade, spinnrock och slända och låta dem tjäna sitt bröd i sitt anletes svett såsom det är Adams barn förelagt. Ty det duger inte att de skola låta de usla gojim arbeta i sitt anletes svett och att de själva i lugn och ro skola frossa, allt under det att de berömma sig över, att de äro de kristnas herrar, utan det är nödvändigt att driva denna ondska ur dem.

Det är inte utan skäl som en tysk teolog kallar Luther ”Förintelsens andlige fader”.

Så när Grenholm skriver att ”Luther själv var optimistisk vad gällde Guds möjlighet att verka det goda genom människan” bör hon minnas att historien vittnesbörd om Luthers och den lutherska teologins inblandning i politik inte är alltigenom uppmuntrande.

Lutherska kyrkor vill verka för rättvisa lokalt och globalt, de skall engagera sig för flyktingar, mot rasism, för genusrättvisa, klimaträttvisa, och fredliga interreligiösa relationer. Det låter följsamt och trendigt men inte speciellt kristet. Det är ungefär vad alla välmenande människor säger. Men varför ställer inte kristna kyrkor och Svenska kyrkan resolut upp till försvar av sina förföljda och utrotningshotade kristna systrar och bröder i Mellanöstern?  Borde inte de kristnas religionsfrihet i muslimska länder vara en förutsättning för fredliga interreligiösa relationer?

Islamistisk terror

Efter attentatet på Drottninggatan skyndar sig många att bortförklara och blanda bort korten. Förvisso är det så att attentatet utfördes av en frustrerad man som ville hämnas för att han inte fick stanna i Sverige och skulle utvisas.

Samtidigt är det också så att mannen är muslim och har antagligen inspirerats av liknande dåd som utförts av andra muslimer i Frankrike, Tyskland och England. Han hade visat sympatier för IS som rekommenderar användning av lastbilar som terrorverktyg och på sin hemsida ger noggranna instruktioner hur man går till väga. Och inte minst, attentatsmannen försökte döda så många människor som möjligt för att de är vad han kallar ”otrogna”.

När exempelvis advokat Olsson på SVT Opinion[1] säger att ”redan vår närhistoria visar att den här typen av illdåd inträffar då och då” och sedan räknar upp diverse skjutningar i Sverige och naturligtvis också Breivik i Norge, är det bara ett menlöst försök att blanda ihop äpplen och päron.

Som de flesta, inte minst statsministern och våra myndigheter har förstått, är det här en händelse av ett speciellt slag som måste få vidgående konsekvenser för vårt samhälle. Vi kan inte längre blunda för att vi hör till de länder i Europa som måste räkna med att bli utsatta för liknande attentat i framtiden.

Det finns anledning att titta på varför. Islamistisk terror i Europa har ständigt ökat. Bara under de senaste tre åren har vi sett 40 attentat som krävt 315 dödsoffer och över 1 400 skadade och dessutom 28 attentatsförsök som polisen lyckats förhindra. Det anmärkningsvärda är att attentaten och dödsfallen är koncentrerade till ett fåtal europeiska länder, Ryssland, Frankrike, England och Tyskland, samtidigt som det finns länder som helt blivit förskonade. Se på den här kartan:

Kartan visar procentuell andel av muslimer, där länderna i det vita bältet har mindre än 1% muslimsk befolkning. Inget av dessa länder har drabbats av islamistisk terror.  De länder som har gjort det, bland dem Sverige, har samtliga mellan 5-10% muslimer, i regel invandrare eller medborgare med invandrarbakgrund. Ryssland är ett särfall, ett historiskt multietniskt land med mellan 10-20% muslimer, där den islamistiska terrorismen under årens lopp krävt fler än tusen människoliv och flerdubbelt så många skadade.

[1] http://www.svt.se/opinion/article13227996.svt?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20170410%3Aarticle13227996.svt%3Anyh

 

Ola Larsmo och rasbiologerna

På författaren Niclas Sennertegs facebooksida utspann sig en diskussion om rasbiologin mellan Ola Larsmo och mig.

Jag vill återge den här för att visa hur olika vi kan se på och använda historien.

OLa Larsmo Ett parallellfall är ju den mycket obehaglige Eugen Fischer, rasbiolog som påverkade bl a Herman Lundborg i Uppsala och nog var roten till dennes besatthet av samerna som ”rasblandade och degenererade”. Fischer byggde sin ”vetenskapliga” storhet på ett rasbiologiskt verk om ”rehoboterna” i dagens Namibia, ett verk som var ett fullkomligt falsarium från början till slut, vilket han själv måste vetat. Han var en av de mest uppburna ”naturvetenskapliga” forskarna i Nazityskland och utsågs 1933 av Hitler till rektor för Berlinuniversitet (Idag Humboldtuniversitetet). Fischer var kompis med Martin Heidegger och var även han en för liten fisk för rättsprocesserna efter kriget trots att han idéer spelat stor roll för T4-programmet och Nürnberglagarna. Här ett hyllande reportage från UNt när han besökte Uppsala 1922 (OL bifogar här ett klipp ur UNT).

Leo Kramár Eugen Fischer var ingen klåpare. Han var en internationellt erkänd forskare som vann berömmelse redan som ung när han hade visat att de Mendelska lagarna gäller även för människan. Men han är också ett exempel på hur smidigt majoriteten av de tyska akademikerna anpassade sig till nazisternas ”Gleischschaltung” av de högre lärosäten.
Som ung vistades Fischer en tid i Sydvästafrika där han använde barn ur blandäktenskap som forskningsobjekt. Han försökte bevisa att afrikanska ”bastarder” var mindervärdiga och rasblandningen farlig. ”Denna mindervärdiga ras”, skrev han om hereros, ”behöver vi tolerera bara så länge de är nyttiga för oss, annars fri konkurrens – dvs…undergång”. En av hans elever, en dr Mengele, förde Fischers projekt vidare med forskning på judiska tvillingar i Auschwitz.
Fischer var en av författarna till ”Grundriss der menschlichen Erblichkeitslehre und Rassenhygiene”, som kom ut 1921 och senare i flera upplagor. Boken, känd som ”Bauer-Fischer-Lenz” var ett standardverk i ämnet, det lästes även av fackmän i Sverige och användes ännu på 1960-talet som lärobok i antropologi vid tyska universitet.
I den första upplagan skriver Fischer att också miljön har betydelse för utformningen av fysiska egenskaper, exempelvis kroppslängden. Här går han emot uppfattningen att rasblandning skulle leda till en ”medelblandning” och att den ”lägre” rasens, exempelvis judarnas, dominanta anlag skulle leda till utplåning av de blonda och blåögda. Ett sådant antagande strider mot de Mendelska lagarna och bygger på psykologiskt misstag, skriver han. Han säger vidare att begreppen ras och folk inte har något gemensamt och att det är omöjligt att dela in raserna systematiskt.
”Efter det sagda är det nästan överflödigt att ytterligare betona att man lika litet kan tala om en judisk ras som en germansk ras, att dock såväl judarna som germanerna är en speciell rasblandning”. (Grundriss, sid. 156)
Fischer var en ganska typisk representant för sin kår. Rastänkandet i hans tappning var allmänt accepterat och rasbiologin, eugeniken, uppfattades som god vetenskap världen över, från USA till Sovjet. Han opponerade sig mot vissa ”irrläror” i NS-rasläran som gick mot hans forskning, exempelvis att ”Mischlinge” (bastarder) av närbesläktade raser alltid skulle vara intellektuellt och moraliskt mindervärdiga. Han hade tidigare skrivit att tyska judar inte nödvändigtvis var mindervärdiga, bara annorlunda, och anklagades därför att vara judevänlig,
Men efter 1933 kom det nya signaler som tydligen uppfattades rätt. Fischer började utge en skriftserie „Deutsche Rassenkunde“ där han inte bara anpassade sig utan blev den ledande propagandisten för rasbiologin. Men trots allt höll han envist fast vid sina forskningsresultat som ibland gick stick i stäv med den officiella partilinjen. ”Jag går till och med så långt att jag teoretiskt säger att ett blandfolk framkommet genom likvärdig korsning av ariska och judiska beståndsdelar kunde skapa en mycket berömvärd kultur…” skriver han i ”Der völkische Staat biologisch gesehen” (1933), dock garderar han sig med att sådan kultur inte skulle vara ”tysk”.
Fischer ansågs aldrig riktigt renlärig och kom in i NSDAP först 1940 efter ingripande av Himmler som tyckte att det var nödvändigt av ”politiska skäl”. Fischer blev efter kriget utan större svårigheter denazifierad och pensionerad. 1952 blev han hedersledamot i Tyska antropologiska sällskapet. Han dog 1967.

OLa Larsmo Please; rehoboth-boken bygger på falsarier och Fischer drevs iväg från Rehoboth efter att ha försökt gräva upp skelettdelar. Själva grundidén var att blandfolk drabbades av ”degeneration”, alltså att genetiska defekter uppstod som en följd av ”blandning”. Bauer-Fischer-Lentz var länge standardlärobok i rasbiologi och Lentz var den som drev den rasbiologiska linjen hårdast som ansvarig för Kaiser Wilihelm-Institut i Berlin. Det här är inget som går att bagatellisera. Låt mig citera molekylärbiologen Henrik Brändén, som skriver om Fischer:
”Dessa vetenskapsmän var inte besvärade av nazisternas intresse för deras idéer. Tvärt om förklarade professor Fischer stolt år 1933 att ”vår eugeniska rörelse existerat mycket längre än nazistpartiet”. Några år efter det att nazisterna kom till makten förklarade han: ”Det är en särskild och sällsynt lycka för en i och för sig teoretisk forskning att få verka i en tid då den allmänna världsåskådningen möter den med positivt erkännande och då dess praktiska resultat till och med omedelbart välkomnas som underlag för statliga ingripanden”” Osv.
Varför du försöker ärerädda Fishcer framstår som gåtfullt. Både han och Lundborg tog sin utgångspunkt i de nyupptäckta mendelska lagarna, och även Lundborgs avhandling om ärftlig epilepsi är vetenskapligt hederlig (utifrån sin tid. Men sedan blir det åka av, rent ideologiskt, vilket går att läsa sig till i alla standardverk, inklusive det stora ”Deadly medicine”. Här nedan en liten samlarbild på Fischer från 1934 (OL bifogar en bild som visar Fischer görande en Hitlerhälsning).

Leo Kramár Inget försök till äreräddning av Fischer, som jag har haft tillfälle att studera närmare när jag skrev boken om rasismens ideologer. Däremot några kalla fakta som visar att allt inte är så svart och vitt. Fischer var ingen klåpare och hans forskning var helt i samklang med dåtidens kunskaper. Han var som många andra en anpassling, men som man kan se av citaten ovan var han förvånansvärt ståndaktig även visavi partiet vad gäller sina forskningsresultat. Naturligtvis var han stolt över att eugeniken, hans ögonsten, fanns före nazisterna. Att schablonmässigt fördöma alla som vurmade för rasbiologin är naivt och ahistoriskt. Kring sekelskiftet rådde det utbredd pessimism om mänsklighetens biologiska framtid och det fanns en allmän uppfattning att eugeniken var räddningen. Det gällde inte bara ”högerkretsar” och Tyskland, Sverige och USA. Som du väl vet, en lång rad vänsterintellektuella hyste den uppfattningen och rasbiologisk forskning och eugeniska sällskap fanns även i Sovjetunionen.

OLa Larsmo Eftersom jag skrivit bok i ämnet ja. Det faktum som är svårt att ta sig runt är att tanken på rasblandning=degeneration=genetiska defekter är något som Fischer är den tyngsta ”auktoriteten” på och att den i sin tur vilar på rehoboth-boken som är full av falsarier. Det framstår som mycket underligt att du vill se något försonande alls i att Bauer-Fischer-Lentz bok var ”standardverk” i Tyskland fram på 60-talet. Inte minst Fritz Lentz var djupt troende nazist och en av de ansvariga för idéerna bakom T4. Som han skrev i en recension av ”Mein Kampf”:
”Att nationalsocialismen ärligen eftersträvar en sund ras kan man inte betvivla. [Hitler är] den första politiker med verkligt inflytande som ser rashygienen som en central uppgift för all politik och som också kommer att kraftfullt verka för den saken.”
Att Lentz kunde fortsätta som professor efter kriget är lika obegripligt som att mannen bakom morden på minst 300 barn på anstalten Steinhof inom ramen för T4 i Österrike, Heinrich Gross, under efterkrigstiden blev Österrikes ledande rättspsykiatriker.
De rasbiologiskt motiverade övergreppen på människor som tvångssteriliserades fortsatte i västvärlden (inklusive Sverige) efter kriget och börjar här i landet minska i antal först efter 1955 (flera Herman Lundborg närstående läkare var fortsatt drivande). Men den rena utrotningen i form av mord och medicinska experiment på levande fångar var något som utgick från Kaiser-Wilhelm-Institut vid Berlins universitet, som levererade det ”vetenskapliga” och teoretiska underlaget för nazismens praktik. Då var Lentz chef för institutet och Fischer rektor för hela universitetet.

Leo Kramár Bäste Ola. Jag har läst din skrift i ämnet som jag uppskattar, bortsett från att du där inte med ett ord nämner Lundborgs flitiga och vänskapliga umgänge med rasbiologer i Sovjet, där man hade skapat en avdelning för eugenik vid Vetenskapsakademin samma år som Lundborgs i Sverige, 1921. Det sovjetiska förhållningssättet påverkade inställningen till eugenik och rasbiologi hos marxister och andra vänsterintellektuella i väst. Inflytelserika opinionsbildare och kända kulturpersonligheter som medlemmar av det socialistiska Fabiansällskapet George Bernard Shaw, H. G. Wells, Beatrice och Sidney Webb, Julian Huxley, C.P. Snow, Harold Laski, Havelock Ellis, Emma Goldman med flera höll åsikter som vi i dag skulle beteckna som reaktionära och rasistiska och propagerade för rashygieniska åtgärder. Marxisten och framstående medlemmen i kommunistpartiet, genetikern J.B.S. Haldane, som tidigare visat att det var praktiskt omöjligt att utrota vissa genetiska defekter med rashygien, tyckte att i en socialistisk stat kunde rashygienen visst praktiseras i stor skala, att genetiskt belastade individer skulle steriliseras och att man inte borde tillåta invandring av sämre begåvade raser som ”negrer” till Europa.
Detta är viktigt att framhålla, för att läsaren skall förstå att den ”eugeniska alarmismen” (som en historiker kallar det), var kring 1900 inte begränsad till ”völkisch” i Tyskland och andra mörkermän, utan var allmän, och rashygienen en erkänd vetenskap som skulle frälsa världen, d.v.s. den vita rasen, från undergång.
I dag vet vi att den eugeniska paniken grundades i dålig vetenskap. De som levde då visste inte bättre, de hade inte facit i handen som vi. Den lärdom jag tror vi skall dra är att vi alltid skall förhålla oss kritiskt, att dagens vetenskapliga sanning kan vara morgondagens lögn.
Jag känner väl till Fischers och Lenz verksamhet (som tar upp 6 sidor i min bok) och jag har ingen anledning att återupprätta Fischer eller någon annan. Men jag ser inget försonande i att jag lägger till några pusselbitar för att göra din bild av mannen något mer nyanserad. Inget är lättare än att ta avstånd från rasbiologi, rasism och nazism och dess företrädare. Men att framställa dem som fullständiga knäppskallar eller ondskefulla sociopater gör att kritiken förfelar sitt syfte. Vi måste inse att även normalbegåvade och välutbildade människor hyste dessa åsikter och fråga oss varför.
Jag har grävt djupt i de skummaste källor för att förstå det. I min bok har jag använt Lundborgs rasdefinition som ett exempel och hans bild av den skötsamme odlaren när han förklarar syftet med eugeniken: ”Den goda säden representeras av de friska…Ogräset motsvaras av de skadliga och samhällsodugliga”. Det är en förfärande människosyn som i förlängningen ledde till T-4 och Förintelsen men som inte kan förklaras med någon inneboende ”ondska” (bortset från vissa undantag) hos dem som hyste den. Men vägen till helvete är stensatt med goda avsikter.