Kategoriarkiv: Politik

Karl Marx 200 år

 

Ekonomen (1)

Ingen annan har någonsin haft så stort – och katastrofalt – inflytande på samhällsutvecklingen som Karl Marx. Jesus Kristus och Muhammed får ursäkta, men vare sig korstågen, Trettioåriga kriget eller den tusenåriga striden mellan sunni och shia kan mäta sig med det elände som den samhällsfilosofi som bär Marx namn har ställt till.

I mitten av 1900-talet var marxismen den politiska ideologi som styrde en tredjedel av världens befolkning. Vad är då marxism?

Marx var från början filosof, han övergick till att studera ekonomi och var aktiv som politiker inom arbetarrörelsen, men hans stora inflytande var som samhällskritiker och samhällsteoretiker. Marxismen är en doktrin som bygger på hans och Friedrich Engels arbeten och som har utvecklats av deras disciplar och utläggare i en mängd olika riktningar. För att nämna bara några: Den ortodoxa marxismen, historisk marxism, Hegeliansk marxism, Austromarxism, Frankfurtskolan, marxism-leninism, Mao Zedongs bondemarxism, fransk (existentiell)marxism, västmarxism, östeuropeisk marxism, strukturell eller Althussermarxism, analytisk marxism.[1]

Det alla dessa skolor har gemensamt är att de utgår från och vidareutvecklar Marx och Engels ekonomiska och samhällsteoretiska tänkande.

Marx viktigaste arbete är Kapitalet som han började skriva på 1850 och vars första del blev klar 1866. Marx var övertygad om att han hade skrivit ett epokgörande verk. Han trodde att han med sin analys av värdeformen hade löst en gåta som ”människoanden sedan mer än 2000 år förgäves försökt utröna” och att hans namn nu skulle spridas över hela Europa. Men när boken kom ut 1867 – på tyska och i Tyskland – möttes den i stort sett av tystnad och av negativ eller på sin höjd oförstående kritik. Var och en som har försökt läsa den förstår varför. Det hjälpte inte att hans vänner skrev positiva recensioner eller, som Engels, anonyma kritiska inlägg för att locka fram en debatt. Fake news är tydligen ingen modern uppfinning.

Trots att Marx privatekonomi under de senare åren var tryggad genom Engels årliga understöd, orkade han aldrig skriva färdigt de återstående två delarna. De sammanställdes ur hans efterlämnade papper av Engels och kom ut först efter Marx död, 1885 respektive 1894. Somliga tolkar det så att han själv insåg bristerna i sina teorier som han lagt fram i del ett och började tveka om möjligheten att bygga ett hållbart ekonomiskt system.

Kapitalet är en tröttsam bok där författaren med pinsam tysk grundlighet lägger ut och grälar med allehanda gamla ekonomer. Han kritiserar och avvisar de flesta av dem och accepterar andra, som exempelvis Ricardo och Adam Smith och deras arbetsvärdeteori, som blir en grundsten i hans eget systembygge. Men Marx fördjupar sig så mycket i ekonomisk historia att han missar eller inte förmår att ta till sig nya och aktuella ekonomiska idéer. Han sitter fast i 1700-talets föråldrade ekonomiska tänkande och räknas därför till de klassiska ekonomerna.

Den omvälvande innovation med vilken Marx tror sig kunna förklara hur kapitalistisk ekonomi fungerar och som hela hans systembygge och hans kritik av kapitalismen grundas i är hans mervärdeteori. Även den bygger på Malthus och Ricardos ”järnhårda lönelag”, som hävdar att arbetarnas löner aldrig tillåts överstiga det absolut nödvändiga för livsuppehälle, och som Marx accepterar som arbetshypotes. Mervärdeteorin har han ägnat hundratals sidor av kamerala kalkyler och övningar i aritmetik åt och den är genomtröskad till leda i tusentals böcker och artiklar av både anhängare och kritiker. Marx var alltid i grund och botten en hegeliansk filosof som löste ekonomiska problem i sin kammare – i dag skulle vi säga att han byggde förenklade teoretiska modeller – utan att bry sig om empiri och verkligheten. Något som den österrikiske nationalekonomen Böhm-Bawerk visade redan 1896 i en av de första kritiska genomgångarna av Marx arbetsvärdeteori och mervärdehypotes.

Hur vacker den teoretiska modellen än är så har vare sig Marx eller någon av hans lärjungar lyckats kvantifiera mervärdet i realtermer. Något som beror på att det är omöjligt att på något annat än etiskt normativt sätt avgöra priset på eller lönen för kapitalistens funktion som entreprenör. Förenklat uttryckt är det så att av kombinationen material-arbete-kapital blir det ingen nyttig produkt eller mervärde utan en entreprenör som har en idé, kreativitet och organisations- och marknadsföringsförmåga, och vågar ta risken. Det finns inget objektivt sätt eller mått att mäta med vad entreprenörskapet och risktagande är värt. Marx är medveten om att företagandet innebär risk, men han dribblar bort problemet genom att säga att risken är en naturlig del av produktionsprocessen, och att när kapitalisten usurperar produktionsprocessen privatiserar han också denna samhälleliga risk.[2] Genom att helt sonika inrangera företagsrisken i den mervärdeskapande produktionsprocessen som en ”naturlig del” slipper Marx att diskutera den besvärliga frågan om risken för kapitalförlust berättigar till någon premie eller del av det uppkomna mervärdet.

Räntan på lånat kapital uppfattar Marx som en annan benämning på den del av mervärdet som företagaren överlämnar till långivaren och det räntebärande kapitalet kallar han en ”automatisk fetisch som befruktar sig själv, den pengahäckande penningen”. [3] Detta är en uppfattning om pengar och räntan som hystes av kyrkan på 300-talet och som fortfarande omfattas av ett fåtal människor även i dag, men som förkastades redan av Thomas av Aquino för 800 år sedan. Den helige Thomas förstod något som har undgått Marx, nämligen att räntan är en betalning för den nytta som lånat kapital tillför långtagaren och som långivaren avstår från under en viss tid. Det är inte pengar, utan som det heter i den marxska terminologin, ”pengar som förvandlas till [arbetande real-]kapital” som bidrar till den produktions- och mervärdeökning som tillåter företaget att betala ränta.

Marx missuppfattning om lånekapitalets, räntans och tidsfaktorns funktion och betydelse ledde till orealistisk prisbildning och felaktig allokering av investeringar i stater med socialistisk planekonomi  och den bidrog till Östblockets låga levnadsstandard och till Sovjetunionens ekonomiska kollaps.

(F.f.)

[1] Per Månson, Moderna samhällsteorier (Stockholm, 2000)

[2] Ökonomische Manuskripte 1863-1868, (del. 3, Der Umlauf des Kapitals s. 302)

[3] Das Kapital, Band 3, s. 351, 404.

Annonser

Karl Marx 200 år

Den 5 maj för 200 år sedan föddes Karl Marx. Det är ett jubileum vi säkert blir påminda om, en del kommer att kalla honom ett geni, andra en ond ande.

Liv[1]

Marx var varken det ena eller det andra. Han var en människa på gott och ont och han var, trots all sin originalitet också en produkt av sin tid.

Carl föddes och växte upp i ett förmöget advokathem med en älskande mor som aldrig slutade med sina omsorger och en liberalt sinnad, välvillig och frikostig pappa. Familjen var judisk men assimilerad och konverterade kort efter Carls födelse till protestantismen. Carl var ett begåvat och brådmoget barn och han visade tidigt sina anlag som ledare, men också den självhävdelse och självöverskattning som blev så utmärkande för honom senare i livet.

Det förväntades att han skulle överta sin fars praktik. Efter gymnasiet, där flera av hans lärare var liberala humanister och misstänkta för revolutionära idéer, började han läsa juridik i Bonn. Men här upptäckte han Hegel och då blev det slut med juridiken. Till sin fars besvikelse växlade han till filosofi.

Studietiden i Bonn var kort men vild och fylld av superi, kortspel, galna upptåg och krakel med polisen. Karl var dyr i drift, 700 thaler kostade han sina föräldrar under året i Bonn, pengar som far Heinrich levererade med ett försynt påpekande att 500 brukar räcka även för de rikaste studenterna. Det hela slutade med en duell och ett lätt sår i pannan som inte avskräckte Marx att senare i livet i tid och otid utmana sina motståndare. Till sina föräldrars lättnad flyttade han efter bara ett år till universitetet i Berlin.

Marxbiografer funderar fortfarande över varför Marx inte lade fram sin doktorsavhandling i Berlin. I stället skickade han den ganska tunna luntan om grekisk filosofi (jämte avgiften om 12 thaler) till universitetet i Jena, känt för sin liberala inställning. Det fungerade och efter ett par veckor fick Karl sitt diplom på att han nu var filosofie doktor – utan att någonsin ha satt sin fot i Alma Mater Jenensis lärosalar.

Han räknade med en akademisk karriär och kunde nu gifta sig med sin barndomskärlek, den vackra Jenny von Westphalen. Jennys familj var med rätta tveksam och hon själv kunde inte ana vilket strävsamt liv som väntade henne. Men otroligt nog varade deras äktenskap trots alla påfrestningar i nästan 40 år, tills Jenny dog 1881.

Som person var Marx knappast tilltalande. En som kanske bäst fångade hans karaktär var Jenny som i sina brev kallade honom ”sitt svarta lilla vildsvin”. ”Svart” syftade på hans utseende; han kallades inom familjen ”Morianen” för sin mörka hy och vilda mörka hårväxt på huvudet, hakan, kroppen och händerna. Och under hela sitt liv attackerade han alla sina verkliga och inbillade fiender med samma besinningslösa ursinne som ett uppretat vildsvin.

Marx hade ett häftigt lynne, han var stridslysten och han kom lätt i konflikt även med sina bästa vänner. Författandet av strids- och försvarsskrifter och svavelosande pamfletter, och alla dessa gräl och dispyter med sina fiender och tidigare vänner tog mycket tid från hans viktigare arbeten. Som debattör var han fruktad för sitt verbala våld, han var mästare i att förolämpa sina motståndare med de grövsta invektiv och tillmälen. Här följde han en urgammal tysk tradition, välkänd från Luther, en tradition som fördes vidare av hans lärjungar, inte minst av Lenin, och som blev stilbildande för den marxistiska rörelsen ända till våra dagar.

Det var ett sätt man kan förstå med tanke på Marx avsky för och hat av det kapitalistiska systemet och hans stora medkänsla med de exploaterade och förtryckta proletärerna. Han förstod kapitalismens historiska funktion men hyste en viss beundran för den och för kapitalisterna. Dem han hatade mest, häftigast och hela sitt liv var demokratiska borgerliga politiker – han kallade dem filistrar och demokratiska dumskallar  –  och de fackföreningsledare och reformsocialister som genom lagstiftning, avtal och löneförhandlingar ville förbättra arbetarnas villkor och som därmed pacificerade arbetarklassen och satte käppar i hjulet för hans storvulna idéer om en världsrevolution.

Det är ingen överdrift eller svartmålning att påstå att det som alltsedan barndomen utmärker Marx personlighet är en oerhörd självöverskattning.  Det var ett personlighetsdrag som ledde till att han alltid och fullständigt hänsynslöst även mot sina närmaste satte sin person och sina behov först. Han bröt tidigt med och struntade fullkomligt i sina föräldrar vilkas ekonomiska stöd han utnyttjade maximalt.  Som utsvävande student kom han inte till sin fars begravning, han besökte aldrig sin gamla mor, och i sina brev till Engels klagade han bittert över att hon inte ville dö så han äntligen skulle få det efterlängtade arvet.

Marx var, med dagens mått mätt, en egotrippad mansgris, men han älskade verkligen sin Jenny och sina barn och han var en älskad make och far och han sörjde djupt när den glade sjuåringen Edgar dog i tuberkulos. Men den som är mest värd vår medkänsla och beundran är den tappra Jenny. Hon fick vara med på oräkneliga flyttar på flykt undan den preussiska polisen och fordringsägarna, om sju havandeskap på fjorton år, hon fick se fyra av sina barn dö i späd ålder och hon måste föra en ständig kamp med familjens usla ekonomi. Smycken, möbler, kläder och oftast familjesilver hon hade fått som arv efter sin mor vandrade otaliga gånger fram och tillbaka på diverse pantbanker. Vid ett tillfälle blev pantlånaren misstänksam när en enkelt klädd kvinna ville pantsätta silver märkt med hertigfamiljen Argylls vapen och larmade polisen. Arma Jenny fick sitta i förhör och bevisa att hon härstammade från den skotska högadeln och att silvret var hennes egendom. Kanske hjälpte det att Karl var noga med att det på hennes visitkort stod Mme Jenny Marx, née Baronesse de Westphalen.

Den store ekonomiske tänkaren var fullständig renons på att sköta sin egen och familjens ekonomi. I ekonomiska frågor var Marx en äkta bohem. Under hela sitt liv hade han nästan aldrig en stadig inkomst och familjen Marx levde jämt ur hand i mun. Och ofta var handen nästan tom. Redan under sin studietid i Bonn blev Marx lagsökt för skulder och han förföljdes och plågades av arga fordringsägare under alla år. Det som vid ett par tillfällen räddade familjen i en fullständigt desperat situation – de stod vräkta på gatan – var några välkomna arv. Men då skenade Karls optimism i väg, han hyrde en dyr villa, Jenny köpte dyra kläder, man ordnade överdådiga fester för sina tonåriga döttrar och familjen levde några glada men korta månader vad man ansåg ståndsmässigt. Han höll också koll på börsen och när tillfället gavs satsade han friskt en del av arvet – och vann en mindre förmögenhet.

Som tur var fanns där alltid den trogne, hängivne och aldrig svikande vännen Engels. Friedrich Engels var född med silversked i munnen. Med en rik fabrikör till far och smak för dyra vanor förde han ett överklassliv som han gärna skröt med. Ridhästar, rävjakt, bordeauxviner, vackra kvinnor och utflykter till Paris var hans melodi. I Manchester, där han med stor avsmak arbetade i sin fars framgångsrika bomullsfirma, höll han sig med två villor. I den ena bodde hans älskarinna Mary med syster Lizzy och de tre levde i ett lyckligt ménage à trois. Något som den prudentliga Jenny Marx ogillade.

Karl Marx var en flitig skrivare men också en pedant som ändrade och korrigerade i det oändliga. Han trodde redan 1851 att han skulle bli klar med ”hela den ekonomiska skiten” inom fem veckor, men det tog sexton år innan han släppte ifrån sig första delen av Kapitalet. Och det var Jenny och Engels som gjorde det möjligt för honom att sitta på British Museum och läsa gamla ekonomer eller sitta hemma i sitt kaotiska rum och plita sina oläsliga kråkor som sättarna vägrade att befatta sig med och skickade tillbaka. Av alla människor var det bara de två (under en tid också en dyr och försupen sekreterare) som kunde läsa vad han skrev, och de, främst Jenny, skrev rent tusentals och tusentals sidor av hans manuskript till Kapitalet. Engels författade också en stor del av de tidningsartiklar som publicerades under Marx namn och som gav en liten men regelbunden inkomst.

Karl Marx offentliga liv begränsade sig länge till redaktörskapet för några kortlivade tidningar och tidskrifter och senare till ledningen av International Workingmen’s Association, bättre känd som Första Internationalen, som han och Engels var med och grundade 1864. Organisationen var redan från början splittrad mellan Proudhons och Bakunins anarkister och Marx kommunister och den sprack definitivt 1876. Ledningen av Arbetarförbundet och alla gräl och intriger där tog i anspråk mycket av Marx tid och energi.

Internationalens sekreterare Randal Cremer och de engelska fackföreningarna som han representerade tröttnade snabbt på de franska, spanska och tyska pratmakarnas revolutionära radikalism och lämnade organisationen efter ett par år. Engelska arbetarklassen, som Marx trodde var den som skulle börja världsrevolutionen, valde förhandlingens, reformismens väg. Cremer blev senare som Sir William parlamentsledamot för Liberalerna och fick 1903 Nobelpriset för sitt arbete för fred och internationell medling.

För den större allmänheten förblev Marx länge okänd. Första utgåvan av Kapitalet blev ganska obemärkt, det var först 1871, då han för Arbetarinternationalen hade författat ett manifest som publicerades under titeln Inbördeskriget i Frankrike, som hans namn blev känt. Manifestet var en svavelosande vidräkning med Pariskommunens ”bödel” president Thiers och så revolutionärt att de kvarvarande engelska fackföreningarna lämnade Internationalen. Marx hade avslutat pamfletten med överdrivet skryt om Internationalens betydelse för Parisupproret och blev snabbt misstänkt och beryktad som en farlig landsflyktig tysk revolutionär och hemlig konspiratör som agerade bakom Internationalens officiella ledning.

Var Karl Marx en antisemit eller en självhatande jude? Jag tror inte att han var någondera. Åren kring 1848 och i den liberala miljö av upplyst medelklass han växte upp var religionen en ickefråga och om den överhuvud diskuterades var det så som Bruno Bauer gjorde i sin skrift och den unge Marx i sitt beryktade svar. I Till judefrågan skriver han att judendomens kult är egennyttan och schackrandet, och att pengarna är ”judens” Gud.  Det är formuleringar som låter illa i våra öron och de har åberopats och utnyttjats av senare antisemiter. Men 1843 var fördomarna och språkbruket sådana och Marx var bara ett barn av sin tid. Anarkisterna Bakunin och Proudhon och socialister som Fourier, Toussenel eller Tridon överträffade honom vida med sin antijudiska haranger. Det skulle dröja nästan fyrtio år till begreppet antisemitism med koppling till ras skulle dyka upp. Än så länge var det väsentliga i både Bauers och Marx skrifter kritiken av religionen – judaismen – och hos Marx också ett krav på allmän emancipation från religionen och på en sekulär stat.

Marx var ointresserad av sin judiska bakgrund och av sin nominella kristendom men som syns använde han judiska stereotyper som var gängse i hans samtid. Han hyste också då vanliga rasistiska fördomar och, sin vana trogen, använde dem generöst mot sina meningsmotståndare som tillmälen och karikatyrer. Värst utsatt blev den odräglige Lassalle som hade våldgästat familjen Marx i veckor: ”Juden, knipsluge Efraim, judisk nigger vars farmor måste ha parat sig med en nigger… som är efterhängsen som en nigger”, beskriver Marx sin gynnare, vän och konkurrent i brev till Engels. Och den store internationalisten förblev i själ och hjärta alltid tysk, han föraktade fransmän och slaver och höll tummen för Bismarcks seger under fransk-tyska kriget 1870.

Marx tycks ha varit ointresserad av konst och musik. Ibland sjöng han tyska folkvisor för sina barn och när ekonomin tillät följde han någon gång med döttrarna och såg en opera, men han tråkades ut av spektaklet, i synnerhet av baletten.  Att han tyckte illa om Wagners musik är ett oväntat sympatiskt drag som försonar mig litet grand med en annars ganska frånstötande personlighet.

Marx krämpor och sjukdomar var otaliga och envisa: sömnlöshet, huvudvärk, magsmärtor, kräkningar, leverbesvär, reumatism, och dessa alltid närvarande och plågsamma karbunklar, varbölder i baken, grenen eller ryggen, som gjorde att han hade svårt att sitta och ligga och ofta måste skriva stående.  Han försökte förgäves bota dem med arsenik, med kniv, eller som oftast, beroende på obetalda läkarräkningar, med några lådor portvin från vännen Engels.

Det var först när Engels snåle far hade dött och Engels kvickt sålde fabrikerna och befriade sig från utsugarrollen som Marx kunde andas ut. Den generöse vännen tillförsäkrade honom en årlig inkomst om 350 pund, något som gav familjen Marx en hygglig levnadsstandard och den nu åldrade filosofen en möjlighet att då och då lindra sina plågor i Ramsgate eller i Karlsbad med dess läkande varma källor.

Till allas förundran förvandlades Marx på sin ålders höst från en argsint revolutionär till en förnöjd och vänlig bourgeois som läste The Times, tog sina stillsamma promenader och som det var lätt och till och med behagligt att umgås och diskutera med. Han sörjde djupt sin älskade Jenny som avled plötsligt 1881 och han överlevde även äldsta dottern Jennychen som dog i cancer i januari 1883.

Karl Marx somnade för evigt i sin gamla länstol bara ett par månader senare, kort före sin 65-årsdag.

(F. f.)

[1] Den här delen bygger i huvudsak på Francis Wheen, Karl Marx (Norstedts, 2000)

Karlsbad eller Karlovy Vary?

I dag är det dags för en liten språk- och historielektion. Anledningen är en stort upplagd artikel i DN med ännu större bilder, en fin reklam för den tjeckiska kurorten Karlsbad. Och som så vanligt är, skriver man att ”numera heter staden Karlovy Vary”.

Det är detta ”numera” som jag hakar upp mig på.

Sanningen är att staden alltid har hetat Karlovy Vary – och Karlsbad samtidigt. Och det beror på att den ligger i ett land som heter Čechy, mera känt under det tyska namnet Böhmen. Konungariket Böhmen har sedan urminnes tider bebotts av tjecker, men under århundraden också varit del av det Heliga romerska riket av tyska nationen och påverkats av den tyska kulturen.

Karlovy Vary – Karls varma källor – bär sitt namn efter Karl IV, böhmisk kung och romersk kejsare under 1300-talet. Karel, som var döpt till Václav och son till Jean de Luxembourg känd som John the Blind, och en tjeckisk prinsessa, var en upplyst monark, kanske den bästa tjeckerna någonsin haft. Han har också gett sitt namn åt den välkända bron i Prag och inte minst det universitet där som han grundade 1348.

Karlovy Vary ligger i ett gränsområde som under medeltiden var glesbebyggt och som böhmiska kungar koloniserade med duktiga tyska hantverkare och borgare från angränsande Sachsen och Thüringen. Med tiden blev dessa etniska tyskar det dominerande elementet i det område som senare blev känt som Sudetland.

Sedan Trettioåriga kriget tillhörde Böhmen (och Mähren) den Habsburgska monarkin där tyskan var ämbetsspråk och där samtliga orter fick bredvid sina inhemska också tyska namn. Så de städer där jag är född och uppväxt hette både Hodonín och Göding respektive Břeclav och Lundenburg, beroende på vem för tillfället satt vid makten.

Och makten över Böhmen-Mähren har skiftat. I den Habsburgska monarkin var det tyskarna som hade överhanden och tyskan det dominerande språket, något som vändes upp och ner i det flernationella Tjeckoslovakien. Nu var det sudettyskarna som blev en underordnad minoritet och missnöjda med sin lott. Under den följande nazistiska ockupationen, i det s.k. Protektoratet, blev tyskarna åter herrar på täppan och tyskan ämbetsspråket.

Det flerhundraåriga experimentet i Böhmen och Mähren, i Österrike-Ungern och i Tjeckoslovakien med flerspråkiga och multikulturella statsbildningar lyckades inte. Efter trehundra års konfliktfylld samlevnad höll det på att sluta illa för tjeckerna under Protektoratet och slutade med en katastrof för sudettyskarna efter kriget.

Galtungs förvillelser

I senaste numret av SKMA:s Nyhetsbrev skriver norske journalisten och författaren John Færseth om Johan Galtungs märkliga konspirationsteorier om judisk världsmakt.

Johan Galtungs bisarra fantasier om den hemliga judiska makten är inte, som man kunde tro, ett tecken på en gammal mans sviktande omdöme.  Varken hans judeofobi eller hans konspirationstänkande är något nytt. Redan för nästan femtio år sedan ogillade han FN:s beslut och avvisade staten Israels anspråk på legitimitet. Och när självmordsbombarna gång på gång sprängde tiotals israeler till döds misstänkte han att de illistiga israelerna utsatte sig avsiktligt för bomberna för att rättfärdiga sina motanfall mot palestinierna.

När han sedan använde uppgifter i nynazisten William Pierces antisemitiska pamflett som källa visade han inte bara en osedvanlig slapphet som forskare utan hamnade också i ett illa valt sällskap. Pierce har varit den stora kunskaps- och inspirationskällan för både Breivik och Malmöskytten Mangs.

Det som framför allt utmärker Galtung är hans hat av ”kapitalism” och USA. Den liberala västerländska demokratin har han kallat strukturell fascism och USA ett mördarland som utövar nyfascistisk statsterrorism. USA och Västeuropa är rika, västerländska länder som för krig för att säkra råvaror och marknader. De är ett system som kallas imperialism skriver han på sedvanligt marxistiskt sätt.

Han har varit en beundrare av kommunistiska diktaturer, inte minst Sovjet, och han har kritiserat västs stöd för sovjetiska dissidenter som Solzjenitsyn och Sacharov. Sovjets imperialism störde honom inte alls. När sovjetiska tanks krossade den ungerska revolten uppmanade fredsaposteln Galtung ungrarna att inte bjuda motstånd mot Röda armén. Kuba och Kina såg han som föredömen vad gällde decentraliserad och demokratisk(!) arbetsgemenskap. Teorin om öppet samhälle är fel, säger han, sannolikt också teorin(!) om demokrati. Han är övertygad om att i båda dessa fall kommer vi så småningom att inse att Kina är bättre än västerlandet.

Under det kalla kriget var Galtung den främste förkämpen för den s. k. lika-kålsupar-teorin. För att uppnå den önskade symmetrin mellan supermakterna pressade han ofta fakta och argument över alla rimliga gränser. Gulag jämställde han med imperialismen i Tredje världen, fredsrörelserna i Västeuropa tyckte han var en pendang till Solidaritet i Polen, och när det var omöjligt att hitta någon motsvarighet till Sovjets stridsvagnar i Östeuropa, utvecklade han begreppet ”strukturellt våld”, något som USA sades utöva mot sina allierade.

Galtung fortsätter med sina skruvade paralleller ännu. I en intervju som han gav häromåret gör han ett likhetstecken mellan de ungdomar som mördats på Utøya och talibaner som stupar i strid. Mördaren Breivik och norska soldater som riskerar sina liv i Afghanistan är enligt Galtungs logik lika goda kålsupare. Lika slapp är hans jämförelse mellan Breivik och Hitler, och hans påstående i samma intervju att Hitler gav 60 000 tyska judar tillstånd att resa till Palestina och att de fick ta med sig allt de ägde är en slarvig historieförvanskning.

Galtung älskar att profetera men den världsberömde professorn är en urusel profet. 1956 var han säker på att Sovjets ekonomi snart skulle gå förbi västs och sin senaste bok förutspår han att USA kommer att gå under som imperium senast 2020. Nu är det så att han redan 1984 spådde att USA snart skulle ”dö”. Han säger också att han i ett föredrag 1980 förutsåg Sovjetunionens sammanbrott, men det han säger är bara halva sanningen. I sina böcker från den tiden talar han alltid om två imperier – Sovjet och USA med sina respektive allierade – som två parallella system som båda befinner sig i en djup kris. 1984 profeterar han att dessa två ”tvillingar” håller på att dö och att deras tid är tämligen kort, gissningsvis tio år.

Om Sovjet skriver han: ”Förenta Staterna har…föresatt sig att genom militära hot, politiskt handlande och ekonomiska sanktioner…försöka tvinga Sovjetunionen på knä. Men den politiken kommer inte att lyckas. Sovjetunionen kommer inte att låta sig hotas till kapitulation”. Som vi vet var det precis vad USA lyckades med. Galtung hävdade också naivt att de nationella minoriteterna önskade stanna kvar inom sovjetsystemet. Det visade sig snart att esterna och alla de andra inte alls ville vara kvar. Sovjetimperiet kollapsade bl. a. till följd av inre spänningar och är i dag ett minne blott. USA finns kvar som en supermakt.

Listan på Galtungs omdömeslösheter och felslagna profetior kan göras hur lång som helst. Priset tar nog hans beundran för ”Ceaucescu” (sic!) och för Rumänien, som han kallar en viktig fredsaktör i Europa, ett land där folket ”spontant” och i hundratusental demonstrerade för fred. Jugoslavien ansåg den berömde och firade fredsforskaren vara ett av Europas tre ”säkraste” länder, tillsammans med Schweiz och Albanien (!), alla värda tre stjärnor i Galtungs Michelin, där Sverige fick bara två. Jugoslavien äger ”en inre styrka” och dess etniska motsättningar har överdrivits, skriver han 1984, bara några få år innan landet dränks i blod i etniska strider och sprängs i småbitar.

Det är alltså den här eminente forskaren, tänkaren och profeten som universitet världen över har belönat med ett tiotal hedersdoktorat ett antal hedersprofessurer och ett otal andra utmärkelser.

Den institution som har reagerat på Galtungs antisemitiska förlöpningar är schweiziska World Peace Academy i Basel som i september 2012 uteslöt honom med motivering att han utan grund hade länkat ihop Breivik med israeliska Mossad och försåtligt antytt att Sions vises protokoll är akta, m.m.

 

 

Puigdemont fri även i Tyskland

Som man kunde vänta sig har katalanske politikern Carles Puigdemont blivit frisläppt efter tio dagars häkte i tyska Neumünster.

På samma sätt som belgiska domstolar tidigare har nu Oberlandesgericht, den högsta juridiska instansen i landet Schleswig, underkänt Spaniens krav på Puigdemonts utlämnande.

Föga överraskande. Snarare kan man undra hur de spanska juristerna tänkte när det i sin Europeiska arresteringsorder uppgav ”rebellion” och ”seduction”, uppror respektive uppvigling, som grunder för Puigdemonts utlämning.  Både de belgiska och de tyska domarna konstaterade att liknande brottsrubricering inte finns angiven i EAO och inte existerar i resp. länder, och att det för utlämning nödvändiga rekvisitet dubbel straffbarhet följaktligen inte föreligger.

Man ifrågasätter också att de spanska domstolarna betecknar Puigdemonts uppmaning till en folkomröstning om Kataloniens självständighets som uppvigling respektive uppmaning till uppror. ”Det är en politisk handling som inte skulle vara straffbar i Bundesrepubliken enligt gällande lagar”, säger en tysk domare, och ”även om separatiststrävanden strider mot spansk lag….skall de bekämpas på politisk väg, inte med överdrivna straffpåföljder”. I EU:staternas utlämningsavtal  finns dessutom som regel en garanti för att utlämning inte får ske för militära och politiska brott.

Kvarstår dock spanska anklagelser om korruption och mutor som domstolen kommer att pröva närmare. Puigdemont är tills vidare fri mot en borgenssumma på 75 000 € men får inte lämna Tyskland.

Tyskarna undrar varför Puigdemont anhölls först när han hade kommit till Tyskland. Han hade rest från Belgien till Finland, där han höll ett föredrag, och sedan tillbaka över Sverige och Danmark, och EAO gäller i alla dessa länder.

Brå sviker sin uppgift att förebygga brott

Brottsförebyggande rådet (Brå) har, som namnet visar, till uppgift att bedriva forskning som skall leda till att förebygga brott. Det är regeringen som närmare bestämmer hur det skall gå till.

I sin färska redovisning av brottsligheten konstaterar Brå att det under 2017 skett 113 fall av dödligt våld, en ökning med nästan 7% jämfört med 2016. Antalet fall 2017 är den högsta nivån av konstaterade fall av dödligt våld sedan 2002, då Brå började ta fram statistiken.

Andra brottstyper där antalet anmälda brott ökade var våldtäkter som ökade med 10 % och sexuellt ofredande med 3 procent.

Regeringen har gett Brå uppdrag att utreda varför sexualbrotten i Sverige har ökat så mycket. Moderaterna kräver att Brå skall ta reda på gärningsmännens bakgrund, något som inte uttryckligen ingår i regeringens uppdrag, men Brå avvisar kravet och justitieministern svarar undvikande.

I ett längre perspektiv hade mordfrekvensen i Sverige minskat, från 108 mord/år under femårsperioden 1990-1994 till 83 mord/år under femårsperioden 2010-2014. Men 2015 inträder ett trendbrott och under treårsperioden 2015-2017 ökar antalet mord med 33%.

En annan förändring är att i mer än en tredjedel (35 %) av konstaterade fallen av dödligt våld 2017 användes skjutvapen. Antalet fall ökade från 30 till 40, vilket är 28% högre jämfört med 2016. Samtidigt skedde kring 75 procent av samtliga fall av konstaterat dödligt våld 2017 i storstadsregionerna Stockholm, Väst och Syd.

Inte bara morden och skjutningarna utan även den övriga grova brottsligheten har ökat. Där misshandel generellt har hållit sig konstant på samma nivå eller till och med minskat, visar misshandel av barn (0-17 år) ett märkligt trendbrott med ca 33% ökning mellan 2014-2017. Liknande tvär ökning visar bidragsbrotten som från 2014 till 2017 har ökat med ca 48%.

Narkotikabrott har ökat med 11 procent jämfört med 2016. Den senaste tioårsperioden har de anmälda narkotikabrotten ökat med 28 procent.

Vill man förebygga brott borde man undersöka vilka ändrade parametrar som ligger bakom den oroande utvecklingen där år 2014 tycks vara en vändpunkt. Flera omständigheter tyder på att man borde pröva hypotesen att en bidragande orsak kan vara den förändrade demografin som blev följden av massinvandringen 2015 och därefter.

Tidigare Brårapporter (1996 och 2006) visar en överrepresentation för brott bland utlandsfödda på generellt 2,5 gånger, för våldsbrott 3,4 gånger och för våldtäkt i vissa grupper på 4,5 gånger. Den slutsats som dras i rapporten från 2005 är att ”ju allvarligare ett brott är desto större är sannolikheten att utrikesfödda är registrerade som misstänkta”, samt att ”[D]e som är från Afrika och Mellanöstern har den högsta registrerade brottsligheten”.

I brist på nyare statistik antar exempelvis kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki att den här överrepresentationen är oförändrad. Det finns omständigheter som talar mot Sarneckis enkla extrapolering av statistiken. Brås nämnda undersökningar visar en tendens till att invandrarrelaterad brottslighet ökar, från 13% år 1983 till 15,4% tio år senare och 19,9% i slutet på 1990-talet. En annan faktor som talar emot Sarnecki är att vi under de senaste åren har haft ökad invandring av unga män som generellt är mer brottsbenägna, samt många fler från de av Brå särskilt utpekade områden.

70 år sedan Jan Masaryks död

Tidigt på morgonen den 10 mars 1948 hittades utrikesminister Jan Masaryk död. Man fann honom, klädd i pyjamas, på den stenlagda innergården nedanför badrumsfönstret till hans tjänstebostad på tredje våningen i utrikesministeriets byggnad.

Jan Masaryk var den enda borgerliga regeringsledamot som inte hade avgått under februarikrisen. Han stannade i förhoppning att kunna påverka utrikespolitiken och kanske också för att president Beneš satt kvar och Masaryk hade lovat sin far att alltid stå vid presidentens sida och stödja honom.

Man kan inte säga att Jan Masaryk var vördad på samma sätt som sin far. Han var en helt annan typ av politiker, av det folkligare slaget, och som sådan var han högst uppskattad och säkert den mest populära regeringsmedlem.

Som ung var Jan något av en playboy. Begåvad, med en amerikansk mor redan som barn två- och senare flerspråkig, gift med och skild från miljonärsdottern Crane och barnlös. Han hade haft ett flerårigt förhållande med författarinnan Marcia Davenport men levde de sista åren som ungkarl. Han blev 61 år.

Jan Masaryk var yrkesdiplomat, under många år ambassadör i London och under kriget utrikesminister i Benešs exilregering. Han var känd för sin folklighet och frispråkighet. Det engelska ölet under krigsåren tyckte han smakade som om någon hade druckit det innan. När somliga optimistiska politiker efter kriget hoppades att Tjeckoslovakien skulle bli en bro mellan väst och öst, sade han på sitt realistiska och kärva sätt att en bro är något hästarna pissar på.

Jag hade precis kommit tillbaka till mitt studentrum efter veckan i finkan och nyheten om Jan Masaryks död blev en fruktansvärd chock. Så länge Beneš satt som president och Masaryk var kvar i regeringen hade vi dock en liten smula hopp. Men nu var han borta och naturligtvis trodde ingen av oss att det var så som myndigheterna påstod, att han hade begått självmord. Alla var vi övertygade om att det var kommunisterna som hade tagit livet av honom.

I dag finns det tillräckligt med vittnesmål och andra bevis att det var så. Masaryk visade inga tecken på akut depression. Dagen innan deltog han i mottagningen för den nye polske ambassadören, varefter han hade ett längre privat samtal med president Beneš. Enligt vittnen var han på gott humör och man förmodar att han då hade föreslagit och fått presidentens lov att emigrera.  Med all sannolikhet avlyssnades samtalet trots alla försiktighetsåtgärder av StB eller NKVD, något som fick ödesdigra följder.

Under kvällen agerade Masaryk normalt, förberedde ett tal, åt sin kvällsmat med en öl till och bad kammartjänaren Příhoda att bli väckt klockan halv nio.

Det finns fler omständigheter som talar mot självmordshypotesen. Med tillgång till mediciner och vapen, varför skulle han välja det ganska osäkra fallet från tredje våningen? Vidare de konstaterade skadorna på kroppen, fallsättet – med ryggen utåt och det långa avståndet från huset – men också oordningen i bostaden och den för självmord ovanliga klädseln, samt att Masaryk inte efterlämnade något avskedsbrev eller annat budskap.

Jan Masaryks eventuella flykt till London skulle ha gett den tjeckoslovakiska exilen en ledargestalt och vållat Gottwaldregeringen en oerhörd skada och prestigeförlust. Enligt kriminologer och forskare på ÚDV (Myndigheten för dokumentation och undersökning av kommunismens brott) som har granskat polisens originalhandlingar, råder det inget tvivel om att Masaryk mördades på order från Moskva.

 

 

 

 

Att bliva svensk

I dessa identitetsstinna dagar tvingas man att fundera över vem man är. Inte så lätt med mitt brokiga själv.

När slumpen fört mig till Sverige har jag bestämt mig att bli svensk. Jag har faktiskt ansträngt mig ärligt under nästan sjuttio år men är inte säker på hur mycket jag har lyckats.

Sverigedemokraterna säger att det är skillnad på att vara svensk medborgare och riktig svensk. Inte ens att bli svensk medborgare var så lätt på min tid. I sju år fick jag regelbundet inställa mig hos myndigheten för att i mitt främlingspass få stämplat ett uppehålls- och arbetstillstånd.

När jag sedan fått och kysst det efterlängtade brevet från saligt statsråd Ulla Lindström tjänade jag i tio månader troget kung och fosterland, för att inte tala om alla de helger som jag sedan under drygt 25 år tillbragt tillsammans med goda kamrater i Hemvärnet.

Stor möda har jag lagt ner på att lära ärans och hjältarnas språk. Ack kära gamla ”Lehrbuch der schwedischen Sprache, vierte, umgearbeitete, erweiterte Auflage“, utgivet av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, som jag då och då vid behov fortfarande plockar fram från hyllan. Ack min kära svensklärarinna som plågade våra tjeckiska talorgan med de omöjliga ljuden i ”Sju sjömäns sju skitiga skjortor” och i den ”glada skatans skratt”.

Jag har lärt mig att äta hårt bröd och ta en snaps till sill, att ta med sig en blomma när man er bjuden på middag och tacka för maten, och att ta av skorna ibland. Jag har till och med lärt mig att stå på ett par skidor.

Jag kan alltså med gott samvete påstå att jag har gjort så gott jag har kunnat för att bli en riktig svensk. Men i dag är jag mycket tveksam. Vissa tvivel har jag förstås haft redan tidigare. Så exempelvis har jag aldrig kunnat uppbringa en verkligt sann beundran för Selma Lagerlöf eller August Strindberg. Som ursäkt kan jag anföra att vi i min tjeckiska folkskola hade som rekommenderad bredvidläsning ”Nils Holgerssons underbara resa”, en bok som jag fann oändligt tråkig. Och så slumpade det sig så att jag började min läsning av Strindberg med hans ”Blå böcker” – oj, vilken kuf, aldrig mer med mitt skohorn.

Det som slutligen gör att jag antagligen aldrig kommer genom svenskhetens nålsöga är att jag helt saknar känslan för Ingmar Bergman. Jag har sett hans tidiga svartvita filmer, ”Gycklarnas afton”, ”Jungfrukällan” och andra, jag stod i kö för att se ”Tystnaden” när den premiärvisades på Röda Kvarn, och den var bra på många vis, men jag kan ändå inte med Bergman.

Droppen kom i går. Man tar upp det för länge sedan avklarade Palmemordet igen och säger att landet fortfarande är traumatiserat. Jag känner mig inte det lilla minsta traumatiserad. Skälet kan vara att jag hade varit med om mord på politiker tidigare, men mest för att jag inte var någon beundrare av Palme. Jag gillade inte hans högtravande symbolpolitik och utstuderade retorik som jag uppfattade som oäkta, men kanske också för att jag med min plebejiska bakgrund alltid har haft svårt för självmedvetna och arroganta överklasskillar som Palme, Carl Bildt eller Reinfeldt. Jag gillar raka politiker med enkel bakgrund som Göran Persson, Löfven eller gamle Gösta Bohman, folk som står med bägge fötter stadigt på jorden.

Så jag är just nu mycket osäker på om ja någonsin kan räknas som riktigt svensk.

En dag i februari 1948

Så här dags för 70 år sedan satt jag antagligen och åt min första arrestsoppa med en aluminiumsked ur en plåtmugg. I samma stora plåtmugg fick man sedan på kvällen och på morgonen en slev blaskigt surrogatkaffe. Vi hade bara kallt vatten att diska muggen med, så det flöt stora fettringar på kaffet och det smakade kålsoppa. Muggen sträckte man ut tre gånger om dagen genom en lucka i dörren och fick den påfylld tillbaka med ett stycke svartbrödlimpa. Ett tvättfat och en toastol fanns i ett hörn av rummet, bara delvis skymda.

Med ett par undantag var vi bara studenter som fanns där, vi var ett femtontal i en cell avsedd för åtta, så det var trångt när vi skulle sova på den egendomliga långa britsen vid ena väggen under de högt sittande små fönstren. Vi låg direkt på brädorna med huvuden mot väggen, men av någon obegriplig anledning lutade britsen, så man gled lite neråt mot fötterna när man skulle sova. Vi sov med kläderna på och hade var sin filt, men varje gång någon vände sig måste hela raden följa efter.

Det var ganska god stämning bland oss studenter. Vi hade fått mellan fem och tio dagar var för deltagande i otillåten demonstration, jag tror att man mest ville få bort oss från gatorna under en tid. Undantaget var ett par äldre herrar i mörka kostymer som satt häktade och kallades med jämna mellanrum till förhör. De var båda mycket oroliga och olyckliga, en av dem var en högre militär, den andre ett gammalt gråhårigt undervisningsråd, han satt mest i ett hörn och bad.

Dagen innan, då regeringskrisen kulminerade den 25 februari, spred sig på det studenthem jag bodde på nyheten att man hade arresterat halva styrelsen för vår förening. Förbundsstyrelsen dominerades av nationella socialister, ibland kallat Benešparti, som i Prag leddes av primatorn Zenkl  och som jag var medlem i. Spontant samlades vi samma eftermiddag på Karlsplatsen för att tåga till slottet, uppvakta och stödja president Beneš och kräva att våra representanter skulle släppas fria.

Uppgifter om hur många vi var skiljer sig, men det handlade om flera tusen, och när vi tågade genom Prag mötte vi ett tåg av beväpnade arbetarmiliser som marscherade i motsatt riktning. Ingenting hände ända tills vi kom upp i den ganska branta Nerudagatan. Där den smalnar av stod en flerdubbel poliskordon som spärrade av gatan.

Ett polisbefäl ställde sig på en bil och med en högtalare uppmanade oss att skingras. Det var lättare sagt än gjort. Gatan var sprängfylld med människor ända ner till Lillsidans torg, ingen av dem hörde vad polisen ropade och de trängde på. Som vanligt var, började vi sjunga nationalsången, men det hjälpte givetvis inte. Efter ytterligare någon uppmaning gjorde polisen en chock. De hade fördelen av gatans lutning och trycket och trängseln blev oerhörda, jag minns att en telefonkiosk som stod i vägen svajade betänkligt, och vi som fanns längst fram hade inte en chans.

De unga poliserna var ganska ivriga, så jag fick ett slag i skallen med en k-pist så skinnet sprack och blodet rann. Såret satt i bakhuvudet, så tydligen var jag inte särskilt aggressiv eller modig utan befann mig på reträtt.

Neråt torget skingrades vi och flydde genom Lillsidan, över Karlsbron och till Gamla stan. Där någonstans hann polisen upp oss, haffade mig och min vän Robert och ledde oss till den beryktade ”Fyran”, polisstationen nr. 4 på Bartolomějskágatan. Där fanns det redan många av våra kolleger och där fick vi sitta på hårda träbänkar och se på när nya fångar leddes in av bistra civilklädda män med batonger och pistolhölster under kavajen.

Efter några timmar fick vi komma till polisdomaren. Det var en äldre herre, helt uppenbart av den gamla stammen och nervös och oförberedd på den tillströmning av flera hundra studenter under några kvälls- och nattimmar, som han nu måste döma på löpande band. Efter ett kort förhör, där en av poliserna vittnade mot oss, dömdes vi till fem dagars arrest.

 

 

Februarikuppen 1948

Det var i dag för 70 år sedan, den 25 februari 1948, som kommunisterna tog makten i Prag genom en kupp. Hur det gick till har jag börjat berätta om och skall återkomma till senare. Här bara ett personligt minne.

Prags studenter var de enda som samlade sig till en protest mot kuppen. Jag var med i det tåget som på väg till slottet och till president Beneš stoppades av polisen i Nerudagatan och skingrades. Protesten renderade mig en blodig skalle, några dagars arrest och slutet på mina studier.

I Nerudagatan sitter i dag en bronsplatta till åminnelse av den 25 februari.

DEN 25 FEBRUARI 1948 BLEV PÅ DENNA PLATS OCH PÅ SLOTTSTORGET HÖGSKOLESTUDENTER SOM I ETT MÅNGTUSENHÖVDAT TÅG DROG TILL SLOTTET FÖR ATT STÖDJA PRESIDENT BENEŠ I HANS STRÄVAN ATT BEVARA FRIHET OCH DEMOKRATI BRUTALT ANGRIPNA AV BEVÄPNAD POLIS. TILL MINNE AV DE MODIGA STUDENTER SOM I VÅRT FOLKS ÖDESSTUND VÅGADE STÅ EMOT DEN FRAMKOMMANDE RÄTTSLÖSHETEN.

PRAGS AKADEMISKA KLUBB 48                   TJECKISKA REPUBLIKENS SENAT

Den här plattan har inte suttit där så länge. På en utställning av tjeckiska exlibris i Stockholm 2003 träffade jag Petr Pithart som då var senatens – första kammarens – president . Jag tyckte att det var sorgligt att det i Prag inte fanns något minnesmärke av februaridagar 1948. Pithart lovade att han skulle se till att det skulle bli ett sådant. Jag vill inte ta åt mig äran, men jag är glad och litet stolt.