Kategoriarkiv: Minnen

 Maj 1945

Den här dagen minns vi mer än vanligt. Ibland önskar man att minnet skulle vara barmhärtigare.

Bildresultat för auschwitz

Det är vår. Vi sitter på det tidiga morgontåget och väntar på att stinsen med den röda mössan skall dyka upp och vinka av oss. Men det dröjer. Man har lappat och reparerat och tågen har börjat rulla igen men bara det ena spåret är helt och vi måste vänta på ett mötande tåg. Så vi har tid att titta och fundera, stirra på den gula fasaden på stationshuset som är koppärrig efter det amerikanska flyganfallet i november i fjol, eller om det kanske var ryssarnas katiusjaraketer i april, det kan kvitta nu, huvudsaken är att det är över. Bombkratrarna mellan spåren är fortfarande bara delvis igenfyllda och här och där sticker svarta rälser upp mot himlen som sotiga grisknorrar. På stickspåret intill står ett sönderskjutet lok och en lång rad utbrända godsvagnar, minnen av Mustangpiloternas favoritlek under den gångna vintern.

Våren 1945 blir för alltid vår oförglömliga vår. Efter sex år av ockupation och krig, oändliga år, långa år av halvsvält, fruktan och hat, men också av förväntan och väntan på det liv som skulle komma, det riktiga livet efter kriget. Nu svävar vi bland molnen, vi är som berusade av den ovana, underbara, efterlängtade friheten.

Men för några av oss dämpas glädjen när det förfärliga börjar tränga igenom och vi börjar förstå och tvingas att inse. Men det är svårt att ta till sig, att acceptera…

Farmor Amalia har kommit tillbaka från Theresienstadt och efter en tid också faster Irena från Slovakien dit hon hade flytt och där hon gömde sig hos en kusin. De lever i sitt gamla hus, värdshuset vid huvudgatan, men huset har blivit illa skadat av tysk eller rysk beskjutning och de bor i gårdshuset.

Vecka efter vecka väntar de och jag med dem och hoppas, men det kommer inget livstecken från dem vi väntar på. Varken från min far, från Irenas man eller dotter Gertie, inte heller från släktingarna Redlich eller någon annan av släkten. Jag har inte fått ett livstecken från pappa sedan han deporterades till Theresienstadt i september 1943. Vi frågar de få som har återvänt, vi efterforskar hos myndigheterna men det enda vi får veta är att de vid olika tillfällen hade transporterats till Auschwitz. Vi läser och hör och vet vad som har skett där, Oswiecim, Auschwitz, är det hemska ordet, helvetet, slutstationen utan återvändo.

Men vi hoppas ändå, dag efter dag, vecka efter vecka hoppas vi att ett under kan ha skett, att kanske, kanske…Det är mot allt förnuft, sinnessjukt, men hoppet, även det mest vansinniga hoppet är svårast av allt att ge upp.

Bara en handfull judar har kommit tillbaka och de två kvinnorna i Hodonín är ganska ensamma. Mamma och jag besöker dem ofta, farmor förargar sig över gamla judinnor ‘som bara gråter och gråter och inte gör något’, men själv sörjer hon mycket min far och sitt barnbarn Gertie, mågen Oswald och alla de andra. Den enda goda nyheten har hon fått från pappas yngre bror Béďa som äntligen hade nått sitt drömland Palestina efter sex års internering på Mauritius.

Kupén där jag sitter är fylld med folk, arbetare mest, på väg till jobbet. Äntligen, äntligen kommer det väntade tåget, sceneriet förändras, stationshuset försvinner ur vår åsyn bakom en rad personvagnar som stannar på spåret intill.  Alla vänder sina ansikten mot fönstret och det blir tyst i kupén. Något liknande vi ser nu har vi aldrig sett. I tågfönstren mittemot oss trängs människor, eller snarare skepnader, hemska, knappt mänskliga varelser, klädda i randiga trasor och med hungerurgröpta ansikten. Judar. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå, det slår snabbt och hårt. Det är så han kanske såg ut, måste ha sett ut när… Kunde kanske han…? Nej, nej för Guds skull, nej, jag slår snabbt ifrån mig denna omöjliga, vansinniga tanke.

De är så nära att vi nästan kan röra vid varandras utsträckta händer och det är en skrämmande och frånstötande syn. De trängs i fönstren för att se på oss och de bara tittar och tittar på oss med halvöppna munnar och tomma ögon i svarta ögonhålor. Det är oändliga minuter och det är dödstyst i kupén. Vi kan inte slita ögonen från den spöklika synen tills den, eller är det kanske vi, börjar sakta, sakta röra på sig och allt snabbare suddas ut. Mardrömmen viker. Där ute skiner solen och det är strålande vårmorgon igen. Jag andas ut.

Närmast fönstret sitter två kraftiga medelålders män, de ser ut som arbetare. Den ene, med en liten röd stjärna på kavajslaget, vänder sig till sin kamrat:

”Så jävla synd att Hitler inte har lyckats ta kål på hela jävla patrasket”, säger han.

Det är dödstyst i kupén. Ingen annan säger något. Inte jag heller. Jag hör hanen gala.      

Då kom Petrus ihåg Jesu ord, hur han hade sagt: »Förrän hanen gal, skall du tre gånger förneka mig.« Och han gick ut och grät bitterligen.

Matt. 26:75

Studenterna på Himmelska fridens torg – 30 år

I dagarna är det 30 år sedan händelserna på Tiananmentorget, Himmelska fridens torg, i Peking. I mitten av maj började hundratusentals studenter samlats där. De krävde respekt för mänskliga rättigheter, en demokratisering av samhället och en större tankefrihet och frihet i allmänhet. Den 4 juni satte regeringen in armén och protesterna slutade med en massaker.

När jag den veckan promenerade i folkträngseln på den flotta Wangfujing Dajie och på det enorma torget hade jag inte en aning om den dramatik som väntade. Det är kilometerlångt mellan porten till den Förbjudna staden och Maoseleet på motsatta sidan. Endast maratonlöpare skulle orka med att avverka detta torg till fot. Men det fanns cykelrikshor och kluriga kineser som trampade dem. Kineserna är borna affärsmän, något som Trump sent omsider har upptäckt, de älskar att göra business och är mästare på att förhandla. Det gäller att pruta, men man lyckas aldrig att pruta tillräcklig.

           

Kön utanför Maos grav var lång och jag har inget större intresse för mumifierade kineser. Det var regnigt och jag led fortfarande av sviterna efter den magsjuka jag hade ådragit mig i Karachi. Men försök bara att hitta en toa på Tiananmen! Torget är omgivet av regeringsbyggnader och det var en helg. Allt verkade övergivet och stängt. Men äntligen hittade jag en olåst port i en helt folktom byggnad och en vänlig vakt som släppte in mig. Kinesiska toaletter är som de är, man får stå och huka, men hur gör man med sitt regnskydd, jacka och kamera när det inte finns en enda krok att hänga något på?

Vi märkte inte mycket av det som drog ihop sig på torget och vi förstod inte att det var något historiskt stort som höll på att hända. Vi var fullt upptagna med att utforska det exotiska Kina. Den Förbjudna staden, Beihaiparken med sjön och pagoderna, utsikten från Coal Hill, folklivet på de små marknaderna.

          

Kineser älskar mat och barn

             

Vårt hotell var flott, vi åt middagar på hotell Kunluns restaurang på 25 våningen. Den flotta krogen skulle rotera men det gjorde den inte. Man sade att en ambitiös byggare hade fyllt centralschaktet där det skulle dras elledningar m.m. med betong.

På eftermiddagen kunde man inta sitt kaffe på det ännu flottare Palace Hotel till tonerna av ljuva wienervalser från en osynlig men livs levande stråkkvartett.

           

Jag gjorde små avstickare i de otaliga vingliga gränderna i miljonstadens bostadskvarter och upptäckte att det var långt till jämlikheten mellan människor i detta kommunistiska paradis.

.           

Så här bodde och arbetade unga bagare

Oron på Tiananmen ökade och den lokala engelskspråkiga tidningen rapporterade om förhandlingar mellan regeringen och studenterna. Polisen började spärra av torget och man stängde av den Förbjudna staden för turister. Men den stora nyheten var besöket av Gorbatjov, det första besök av en sovjetisk ledare på trettio år. Han anlände den 15 maj, samma dag som vi lämnade Peking.

Så skrev China Daily den 15 maj 1989. I dag är detta ickehistoria i Kina.

Kina är ett fantastiskt land med grandiosa historiska minnesmärken. Den invallade medeltida staden Xian, kejsargravarna, den begravda armén – men allt detta överträffas av den stora muren. Att vandra på de slitna stenarna är att uppleva historia.

      

Men det är de modiga studenterna på Himmelska fridens torg vi minns i dag.

15 mars 1939 – en svart dag att minnas

– Nu är dom här igen.

Ett ögonblick fattar jag ingenting, men så ser jag hans ansikte i snögloppet i det svaga lyktskenet, de höga kindkotorna är alldeles vita, han har mörka ringar under ögonen och de skarpa dragen kring munnen är djupa. Det är inte als hans vanliga ansikte, han ser helt förstörd ut.

– Dom är här igen, tyskarna.

Det är fortfarande ganska mörkt och det har börjat snöa. Vintern har kommit tillbaka, nu i mitten av mars, och den regnblandade snön blåser oss i ansiktet. Vi står tätt inpå varandra, han har dragit upp axlarna och kragen på överrocken, kepsen djupt ner i pannan. De blöta snöflingorna smälter långsamt på axlarna.

Det finns inte mycket mer att säga. De är här igen. Vi står vid trappstegen till min järnvägsvagn, mitt lokaltåg går om ett par minuter och det gör hans också. Vi brukar mötas här ibland, min styvfar och jag. Han är på väg hem från nattskiftet och jag på väg till skolan i motsatt riktning, och vi byter tåg på den här lilla stationen.

Jag ser bara hans mörka rygg, jag anar hur han känner, en gammal järnvägsarbetare och socialdemokrat.

Vagnen är full, även kupén där jag brukar sitta, det är skolungdomar, gymnasister, klasskompisar från byarna runt omkring, jag får stå den knappa halvtimme det tar, men det är jag van vid. Ser mig omkring och undrar om de har hört något, om de vet. När jag berättar blir det en upprörd stämning, någon skriker och protesterar högt, en flicka börjar gråta. En kille svär och förbannar Hácha, någon menar att vi måste göra något, protestera, slås.

Tyskarna är här igen, sa styvfar Jan. Men varför? Vad kan det betyda? Visst kunde man ana att något obehagligt var i görningen, det har hörts hotfullt tal från Führern under en längre tid, men Hácha har ju krumbuktat sig och lovat lydnad och vänskap, så varför detta? Det är svårt att fatta. I oktober förra året tågade tyskarna in i vår stad vid gränsen och vi fick flytta. Vi förlorade vårt hem med alla kära platser där vi hade vuxit upp, vi blev flyktingar och våra vänner och kamrater skingrades alla vindars väg.  Nu var det hemska året 1938 slut men tydligen inte våra prövningar. Vi har ändå trott att Hitler skulle vara nöjd, han hade ju sagt att det var hans tyskar i Sudetlandet han ville ha och inget mer, inga fler tjecker. Förbannade lögnare Hitler, förbannade tyskar!

Stämningen i lämmeltåget från järnvägsstationen längs hela huvudgatan är upprörd. En av flickorna, jag känner henne till utseende, hon går i hushållsskolan två trappor upp, har plockat fram ett smalt band, ett rött-vitt band som hon klipper i småbitar och delar ut. Jag ser mig omkring och ser att några killar redan har fäst det rödvita bandet på mössan eller på rockslaget. Tjejen har med sig också en ask med knappnålar, så klart, det är sånt flickorna där uppe sysslar med. Det är sådant band president Masaryk hade på sin skärmmössa, ”masarykovka” kallades den.

När vi kommer till vägkorsningen, utanför länsstyrelsen mitt i stan där tåget börjar splittras, delas åt olika skolor till, upphör sorlet. Tvärgatan, min skolgata är full med militärfordon, samma grå bilar och motorcyklar som jag minns så väl från oktober i fjol. De kommer söderifrån, från Österrike, eller Ostmark som det nu heter och från det ockuperade gränslandet som vi har flytt ifrån. Och nu är de här igen.

Vi är ockuperade. Snart får vi lära oss att leva i ett ”protektorat”, bara det ett förnedrande namn som hittills har använts om kolonierna i Afrika, och att leva under det tusenåriga Tredje Rikets ”beskydd”. Vi känner oss förnedrade, fråntagna all stolthet och värdighet, så småningom skall vi lära oss också att vi endast är tolererade, att vi finns bara på nåder i det stora Riket så länge man behöver vår arbetskraft. Det enda vi tillåts är att hata.

De välbekanta gulsvarta affischerna med ”RECHTS FAHREN” dyker upp vid vägarna igen – och det är bäst att lyda, för vem vill möta en tysk stridsvagn på fel sida av vägen? Men nu sitter där även större anslag  undertecknade av en tysk general, som förkunnar att vi befinner oss under militärförvaltning och att varje fientlig handling mot den tyska krigsmakten bestraffas strängt, om nödvändigt med tagande och avrättning av gisslan.

Kasernerna töms på våra arma avväpnade och desorienterade värnpliktiga och den tyska armén drar in.

Gatorna börjar skifta namn; Masaryktorget heter nu något annat och Benešgatan har blivit Stationsgatan. Nya gatuskyltar med en mängd för oss hittills okända tyska stormän kommer upp. Först på tyska självklart i den förhatliga frakturstilen; vi lär oss att allt som är tyskt kommer numer och hädanefter alltid först. Sedan dyker det upp affischer om nya obligatoriska legitimationshandlingar, om registrering av judar och halvjudar, och allt med hot om de strängaste straff. I tidningarna kungörelse efter kungörelse med nya tyska lagar och förordningar.

Vi lever med en känsla av förnedring och ökande hat. Vad vi hatar dem. Sedan kommer fruktan. Lärarna vågar inte säga något förstås, ingen vet vem som lyssnar eller pratar bredvid mun och alla vet att tyskarna redan har inrättat en avdelning av  Gestapo i länsstyrelsens hus. Deras svarta blanka Adler står nu parkerad utanför och vi har också sett några av dem när vi passerar huset på väg till skolan. I sin favoritklädsel, stövlar, slokhatt och svart skinnrock eller lodenrock har de blivit ett nytt inslag i stadsbilden.

Geheime Staatspolizei. De är inte hemligare än att vi snart känner igen flera av dem, och vem vet, det kanske är meningen. Deras blotta närvaro och ordet koncentrationsläger, eller KZ som man säger, är nog för att hålla oss nere. Det har blivit snabbt känt på stan att man redan den första natten började hämta folk i hemmen och föra bort dem, okänt vart. Kommunister och socialdemokrater, sägs det.

Vår gamla skola ligger nu vid Schiller-Straße. Nej, ”Bastiljen” har inte blivit flyttad, det har bara kommit upp en ny gatuskylt.

Undervisningen drabbas naturligtvis också. Alla våra läroböcker i historia, geografi, litteraturhistoria – snart sagt alla utom matte – måste retuscheras. Under lärarens ledning och försedda med svart tuschpenna rättar vi våra läroböcker, d.v.s. svärtar över alla historiska och andra olämpligheter, och de är många. Först alla namn: Tjeckoslovakien, republik, Masaryk, Beneš, men också Heine, Einstein, Kafka, Mendelsohn, Mahler, för att inte tala om sådana som Marx och Trotskij. Det är enkelt och tankeväckande för många som aldrig reflekterat över att vederbörande egentligen var judar. Svårare är det med diverse olämpliga påståenden och vändningar. Hela rader och spalter får svärtas över, i historieböckerna får vi helt enkelt tillgripa lim och klistra ihop sidorna. Atlasen är nästintill hopplös, sidorna får skäras ut och förstöras, vilket vi självklart inte gör.

Så håller vi i protektoratet på att bli en del av den stortyska kulturen.

 

Ockuperade – oktober 1938

Ingen trodde att Münchenöverenskommelsen skulle direkt beröra oss i Břeclav. Men Hitler bestämde själv om den s.k. femte zonen och med folkräkningen 1910 som grund blev också vår stad, med en obetydlig andel tysktalande, en del av Sudetlandet. De tyska truppernas intåg började den 1 oktober, till oss skulle de komma den 10. Bildergebnis für besetzung sudetenland Den 10 oktober var en vacker molnfri dag men livet i stan hade stannat av. Förmiddagens långa tystnad bröts plötsligt av flygplansbuller och en lågflygande smäcker Ju 88, ett tyskt bombplan med svartvita kors på vingarna svepte snabbt över oss. Det var det första vi fick se av den tyska krigsmakten som vi skulle få uppleva så mycket av under de kommande sex åren. På trottoaren utanför vårt hus började folk samlas.

Det var från Poštornáhållet, från den österrikiska gränsen de kom. Vi stod på vår gata, utanför vårt hus, vi stod där, förskrämda och tysta. Först kom en motorcykel med sidvagn och tre man i stålhjälmar och grå regnkappor, med kulsprutepistoler över bröstet, bilglasögon i pannan och gasmasker på ryggen. De körde snabbt förbi men efter dem kom en lång kolonn av fordon, bilar, motorcyklar och stridsvagnar, allt i fältgrått, stålhjälmar, vapen. De stannade och stod långa stunder, vagnbesättningarna öppnade luckor och stod orörliga i sina vagnar, svarta baskrar på. På de små stridsvagnarna fanns rödvitröda vimplar och vagnarna var märkta ”Division Prinz Eugen”. Här stod vi stumma och stirrade på denna invasion av marsmänniskor, vi var alla tysta, ingen sade något, ingen hurrade. De i sina bilar och sina tanks, i grå regnkappor och grå stålhjälmar och med alla sina vapen tittade rakt fram. Bara ett par meter skilde oss från dem men det fanns en avgrund mellan oss. De måste ha förstått att vi avskydde dem och hatade dem.

Bildergebnis für einmarsch in die tschechoslowakei 1939 (Bilden är från mars 1939 när tyskarna ockuperade resten av Tjeckoslovakien)

Vi var ockuperade. I en handvändning var vi en del av Nazityskland. Vi var alla chockade och oroliga och rädda. Det blev inget krig nu, men det här var nästan ännu värre. Vad skulle ske med oss? Jag var 14 år och hade just börjat på gymnasiet. Det talades om folkomröstning, men någon sådan blev inte av. Det blev obehagligt att röra sig ute på stan. Det var inte längre vår stad. De fåtaliga tyskarna hade hängt ut hakkorsfanor på sina hus, också på stadshuset hängde nu en hakkorsfana och över hela fasaden en lång svart fana med två stora vita SS-blixtar på. Framför porten stod två bredbenta SS-män i svarta uniformer, blanka stövlar, hotfulla svarta pistolhölster och dödskallemärken i mössorna. De såg brutala och farliga ut och man fick hjärtklappning när man var tvungen att gå förbi. Jag vågade inte se på dem.

Styvfar Jan som var vid järnvägen och således statsanställd fick order att flytta omedelbart till restrepubliken, till Brno. Resten av familjen – morfar, mamma och vi fyra barn – måste tills vidare stanna kvar i väntan på att han skulle hitta en bostad åt oss och också vi kunde flytta.

Snabba förändringar skedde nu. Vår stad hette inte längre Břeclav utan Lundenburg, och vår gata hade bytt namn från Palackého till Konrad Henlein Straße, efter ledaren för det sudettyska nazistpartiet och den som ivrigast arbetat för Sudeternas införlivande med det tyska riket.

Motorcykelsoldaterna hade satt upp svartgula affischer på lyktstolparna med ett kort meddelande: ”RECHTS FAHREN” och därmed infördes utan vidare högertrafiken. Men mycket obehagligare svartgula affischer kom upp inom ett par dagar. Alla judar och halvjudar beordrades att inställa sig på kommunalkontoret för registrering, vid risk av stränga straff. När mamma såg dessa anslag blev hon helt utom sig: jag skulle ut, och bort från tyskarna snarast möjligt.

Hon ringde från husvärdens telefon till min morbror, taxiägaren i Hodonín och onkel Viktor kom efter ett par timmar. Demarkationslinjen, det var ett nytt ord för oss, den provisoriska gränsen, var de första dagarna inte helt avspärrad, man tillät en viss rörelse. Mamma packade mina få tillhörigheter, mest skolböcker i en röd bordsduk, jag satte mig bak i Tatrabilen och vi åkte.

Demarkationslinjen gick bara några kilometer från stan, nära den lilla hållplatsen Hrušky, och där blev det stopp. Den rödvita bommen vid järnvägsövergången var nedfälld och vid bommen stod ett par tyska soldater i blanka grå regnkappor, med gasmaskfodral på ryggen och med gevär i rem över axeln. Några fler tyskar syntes utanför stationshuset. Det var då jag blev litet nervös, kanske litet rädd också.

Onkel Viktor hade vevat ner sin fönsterruta och såg sig omkring, men ingen kom, ingenting hände och bommen förblev stängd.

Det var höst, det var i oktober, det hade regnat massor och i väst syntes mörkgrå och regntunga moln som bredde ut sig över slätten. Potatisen och sockerbetorna var redan hemkörda och en snål kall vind blåste över de upplöjda fälten. Bara ett stenkast från oss, runtomkring på de blöta leråkrarna såg jag människor som satt och låg på sina väskor och klädbylten, det var en massa människor, kanske hundra, de satt och låg och stod där överallt, barn också, och huttrade i höstkylan.  De väntade också på att bli släppta genom bommen.

”Det är för jävligt,” sade onkel Viktor, ”judar, ingen vill ha dom”.

Äntligen kom en lång tysk soldat i grå kappa med ett svart pistolhölster vid livremmen. Han böjde sig ner mot onkel Viktors fönster och började fråga ut honom. Jag såg att det var en löjtnant och hörde att onkeln svarar något på tyska. Sedan knackade tysken på min fönsterruta så jag måste veva ner den och han stack in huvudet. Han var ung och rödbrusig under den gråa stålhjälmen och hans ansikte var alldeles inpå mig. Jag hade aldrig varit så nära en tysk. Han lät blicken svepa genom kupén och så tittade han med sina klarblå ögon stint på mig och så frågade han vad jag hade i det röda byltet mellan fötterna.

”Büchern”, sade jag och jag skämdes med det samma för den felaktiga böjningen. Jag hade ju läst tyska i flera år och visste att det heter ”Bücher”, men jag hade aldrig någonsin talat med en tysk officer och jag blev så förbaskat nervös och förvirrad när han stirrade på mig. Men tysken sade ingenting, han tittade på mig och på det röda knytet en stund till, sedan drog han tillbaka sitt stora huvud och vinkade åt soldaterna vid bommen att låta oss passera.  De vevade upp bommen och vi korsade den förfärliga demarkationslinjen.

Jag fick bo ett par månader hos moster Kamilla tills vi hittade en bostad åt familjen och de kunde också flytta.

Men jag kunde inte låta bli att tänka på de där judarna utanför stationen, barn i min ålder och yngre som fanns kvar där på sina väskor och bylten på de blöta leråkrarna, under bar himmel i höstrusket under de tunga regnskyarna. Den bilden har för alltid fastnat i mitt huvud och jag har aldrig kunnat bli av med den.

Hösten 1938 – München och ockupationen

Med Österrikes ”Anschluss”, anslutningen till Tyskland i mars 1938, förändrades vår situation radikalt och det tyska hotet mot Tjeckoslovakien blev akut. Plötsligt fanns Hitlers krigsmakt alldeles inpå oss, bara några kilometer från vårt eget hem. Man genomförde en delmobilisering och vi såg militären rycka in i de gränsbefästningar, den ”lilla Maginotlinjen” man höll på att färdigställa vid gränsen mot Österrike, Tjeckoslovakiens ”veka livet”. Sedan stegrades den internationella krisen – men vi visste inte mot vad – en kulmen, en peripeti, en katastrof?

Under Münchenkrisen utvecklades händelserna med rasande fart. Folk satt som fastklistrade vid radion och vi slukade tidningarna. Vi hatade lord Runciman  som umgicks med den tyska adeln på slotten i Sudetlandet och vi hatade Chamberlain med paraplyet som gav bort delar av vårt land till Hitler. Men vi var inte alls förberedda för det förödande slaget som skulle drabba oss själva mest påtagligt. Břeclav med sina 17% tyskar förklarades som en del av Sudetlandet och hörde till de delarna av landet som Hitler skulle få. Den 10 oktober skulle vi som femte och sista etapp besättas av tyskarna. Om ett par dagar.

Det låter som en klyscha, men jag kan inte hitta något annat uttryck för det som jag kände: vår hela värld störtade samman. Den republik som jag var född och levt hela mitt liv i höll på att försvinna. Den värsta, mest hatade fienden skulle ta ifrån oss vårt hem och allt som vi trott på och lärt oss att vörda och älska. Som skalden skrev :

Ack, ljuva Böhmen, fosterland!

Du, sandal sliten i tusen år,

slängd mellan himlavagnens spår,

åter förlorad vid vägens rand!

Så mången gång du mörkret trotsat,

älvarnas remmar har du lossat,

barfota gått i blodig sand.

Ack, ljuva Böhmen, fosterland!

Vår barndom tog slut den hösten. En stor besvikelse och sorg, ett hårt vuxenallvar ersatte bryskt sommarens barnsliga lekar. Vad skulle det bli av oss? Vad skulle hända med vår familj?

Stan förändrades snabbt. För några dagar sedan hyllade vi våra soldater och officerare när de visade sig på gatorna. Nu såg vi dem återvända, svikna, bittra, skamsna och demoraliserade från sina gränsbefästningar som de fick överge utan ett skott. De skämdes och vi skämdes med dem och alla hatade vi England och Frankrike som ”sålt oss”, som trott att eftergifterna skulle pacificera Hitler. Man sjöng visan om den svekfulla Marion; ”Marion slå in i glasen… ” Den sista tjeckiska polisavdelningen avtågade i god ordning mot stationen och folk vinkade och grät öppet på huvudgatan.

Och värre ting skulle komma.

Passet

Jag vill minnas att hon hette ”Örnen”, en av de stora färjorna som på den tiden trafikerade rutten Köpenhamn-Malmö.

Den civilklädde passpolis som granskade våra enkla provisoriska resedokument tog oss en och en, min kompis och mig, till en hytt, förhörde oss och fyllde i sina formulär.

Polisen var medelålders, en lång och vänlig man, han såg väldigt svensk ut, tyckte jag. Förhöret gick till på tyska. Han lyssnade uppmärksamt på min berättelse och jag tyckte att han var sympatiskt inställd. Han frågade vart jag skulle och påpekade att mitt uppehållstillstånd inte gällde Stockholm. Det stämde, men när jag berättade att jag hade vänner där nickade han bara och lämnade utan vidare tillbaka mina papper.

Nu skall jag bekänna en lögn, ett litet fusk som förhoppningsvis är preskriberat för länge sedan och som, hoppas jag, också kan förlåtas mig.

När polisen frågade om jag hade något pass svarade jag nej. Det var inte sant, eller i alla fall bara till hälften osant. Jag hade kvar mitt tjeckoslovakiska pass som var utgånget för länge sedan och ogiltigt. Jag hade inte alls väntat mig hans fråga, han hade fått se de enkla resedokument som IRO, International Refugee Organization hade försett oss med, och det gamla passet förvarade jag bara som ett minne.

Kanske ändå inte bara som ett minne. Det lilla häftet med mörkblå hårda pärmar och med det dubbelsvansade lejonet och ”Tjeckoslovakiska Republiken” på, med mitt studentfotografi och min underskrift kändes oerhört viktigt för mig, jag kunde bara inte lämna det ifrån mig. För mig var det det enda beviset att jag var jag, att jag fanns till, att jag trots allt var tjeckoslovakisk medborgare, och, som det stod på pärmens insida, ”befanns under den tjeckoslovakiska statens beskydd”. Nu hade jag ju mer eller mindre ofrivilligt undandragit mig detta beskydd, men jag kände mig fortfarande som en tjeckoslovak och skulle göra det i många år framledes.

Jag kunde bara inte släppa det tjeckiska passet ifrån mig. Det var en viktig del av mig, det var ett bevis på min riktiga identitet, och den här känslan hade bara förstärkts under tiden i flyktinglägret. Där träffade jag och såg omkring mig så många olyckliga vinddrivna existenser, flyktingar från Europas alla hörn, de flesta av dem utan något pass, människor utan land, utan identitet, de ”statslösa”.

Finns det något värre i världen än att vara ”statslös”? En människa utan nationalitet, utan land? Kan man överhuvud vara det? Skyddslös, hemlös? Utlämnad åt andra på nåd och onåd? Att inte tillhöra någonstans, att inte ha något ”hemma”? Jag fruktade det ordet.

Passet har jag fortfarande kvar, för att minnas.

FLYKTEN – Lager Weidach (9)

Från byggnadsplatsen tar vi en lång promenad hem, oftast efter järnvägsspåret från Lauterach. När vi hade kommit hem en kväll och höll på att laga mat, stiger plötsligt in en österrikisk gendarm och börjar utan vidare se sig omkring i rummet, rotar i vedhögen och askhinken. Sedan frågar han om vi har en yxa. Ja visst har vi en liten yxa vid vedkaminen. Gendarmen, en äldre sammanbiten man tittar noga på yxan, befaller oss att lägga den i en portfölj och att följa med till polisstationen. Vi är naturligtvis skakade och undrar vad som är på gång. Han vill inte lämna någon förklaring och vi får gå i gåsmarsch framför honom på järnvägsspåret tillbaka. Vi måste hålla avstånd på några meter och får inte prata med varandra.

På polisstationen blir vi åtskilda och så vidtar förhöret. Det visar sig att på en av gårdarna i utkanten av stan, nära järnvägen, som vi dagligen passerar, hade man någon natt tidigare stulit höns. Höns! Vi som hade trott det handlade minst om ett mord. Samma dag när vi gick förbi gården såg någon där att en av oss pekade mot just den gården, alltså blev vi misstänkta. Hur vi blev identifierade vet jag inte, men konstapeln påstår att det på yxan finns spår av blod, hönsblod bestämt, menar han. Så där sitter vi och kan i värsta fall bli fast, anklagade för hönsstöld bara några dagar innan vi äntligen skall lämna det gästfria Österrike för drömlandet Sverige. Det känns fruktansvärt att bli misstänkt och förhörd. Varför pekade någon av oss mot gården? Jag kan inte minnas det, men så småningom klarnar det ändå för förhörsledaren att det inte är något hönsblod på yxan, att vi kanske inte är skyldiga, och vi får löpa. Ordentligt omskakade. Jag borde akta mig för yxor.

Efter den här obehagliga händelsen är vi mycket otåliga och ivriga att komma bort från lägret, från Bregenz, från Österrike. Allt verkar vara klart, beskedet om att transitvisum – engångs! – genom Danmark är beviljat kom i slutet av januari, återstår nu ett par utresetillstånd från de franska och österrikiska myndigheterna och ett resedokument som skall ersätta passet. Vi är erkända som eligible, så det utfärdas av IRO, ett enkelt A4-papper med foto och fingeravtryck som skickas till de svenska och danska beskickningarna i Wien för visering. Som tur är har vi färdiga foton.

Den tyska kontoristen på IRO som skriver ut handlingarna, flykting hon också, skakar på huvudet när hon ser att vi skall fara till Sverige. Sverige? Är ni inte riktigt kloka, tycker hon. Där är ju ryssarna när som helst! Bort från Europa skall man, så långt som möjligt bort från Europa, är hennes välmenande råd. Så är stämningen bland flyktingarna här. Det är februari 1949 och man väntar ett nytt krig och rysk ockupation av Västeuropa när som helst. Men vi är optimister, vi skall till Sverige.

Men inget är enkelt och inget går snabbt där borta. Det dröjer ytterligare en månad, först den 11 mars kommer beskedet att viseringarna är klara och vi kan hämta dem på IRO i Bregenz. Vi ber inte om biljett eller biljettpengar, vi har sparat och kan betala resan själva. Nu har vi bråttom, vi är nervösa, det danska transitvisumet går ut den 19. Äntligen har vi i handen alla dessa efterlängtade papper och visumstämplar som vi väntat på i över sju månader, nu får inget hända som skulle hindra oss att komma i väg snarast möjligt.

Återstår bara resan till Sverige. Vi säger adjö till våra kamrater, de mindre lyckliga, i Lager Weidach, de avundas oss förstås men önskar lycka till. Vi tar snälltåget från Bregenz till Hamburg, där vi skall byta till Köpenhamn och sedan färjan till Malmö. På tåget står vi i korridoren och pratar med konduktören. När han hör vilka vi är och vart vi skall, och att vi har biljett bara till Hamburg, lovar han ordna saken. Vi förstår, plockar fram ett par köttkonserver från US-Army överskottslager och efter en stund har vi ett par biljetter till Köpenhamn.

I Hamburg skall vi byta tåg och vänta några timmar. När vi anländer till den imponerande Huvudbangården ser vi på andra sidan plattformen ett tågsätt med ”Kopenhagen” på. Vårt tåg, tänker vi, greppar snabbt vårt lätta bagage och stiger på. Tåget går efter bara några minuter och vi andas ut. Nu är det bara två gränser kvar. Men när konduktören kommer gör han sura miner: detta är ett expresståg som våra biljetter inte gäller för. Vi får stiga av vid närmaste tågstopp i Flensburg vid danska gränsen, säger han. Gode Gud, skall han verkligen kasta av oss i Flensburg, innan vi är i Danmark, så nära det hägrande målet? Så vi plockar fram ett cigarettpaket ur bagaget och det räcker som tilläggsbiljett för expresståg till Köpenhamn.

Våra österrikiska sparpengar pengar är slut när vi kommer dit. Jag har visserligen ett antal dollar fastsydda någonstans i kläderna som en sista reserv, men också en liten skatt i svenska mynt i portmonän. Två svenska silverfemmor och några enkronor som jag hade haft hem som souvenir från Sverigeresan 1947. Vidunderligt nog räcker detta lilla kapital till färjebiljetterna Köpenhamn-Malmö för både mig och Robert.

Först när vi finns ombord på den svenska ”Örnen” andas vi ut. Först nu känner vi oss riktigt säkra och fria.

Det är den 16 mars 1949 och ett nytt liv börjar.

 

 

FLYKTEN – Lager Weidach (8)

Till min födelsedag i början av december har jag fått ett telegram från Kerstin med gratulation och ett tillägg att goda nyheter följde efter i brev. Äntligen skulle våra problem lösa sig. Den kära snälla Kerstin. Om hon visste vad hennes brev och nyheter betyder för oss här i lägret. Kanske hon anar i alla fall.

Men våra förhoppningar att snabbt få resa blir åter svikna på nytt. I brevet får vi veta att det kommer att dröja ytterligare tre månader innan alla formaliteterna blir klara. Tre månader till! Och det största bakslaget är att Zdeněk inte får arbetstillstånd i Sverige. Robert och jag får komma dit på något slags studentkvot. Meloun är inte student, ”bara” en mycket kvalificerad tekniker från Škoda, och trots att Kerstins far har skaffat honom en anställning på Sandviken så blev det nej. Arbetsmarknadsmyndigheten ger inte sitt tillstånd. Det är en stor besvikelse för oss alla.

Efter det nedslående beskedet beslutar sig Zdeněk för Westward Ho! Han är besviken på Sverige så han tar värvning som industriarbetare i England och får resa med kort varsel redan i december. Han packar sin lilla säck och vi tar avsked från honom på stationen. Undrar när vi får ses igen.

Nu är vi kvar bara två, Robert och jag, och det känns trist utan den alltid rolige och allmänt kloke Meloun. Vi undrar hur det skall gå för honom och själva väntar vi nu mycket otåligt på att alla formaliteter med vår utresa skall bli avklarade. Om det nu verkligen handlar bara om formaliteter. Vi har fått så många bakslag att vi inte längre tror på någonting.

Ingen av oss kunde tro när vi gick hemifrån i början av augusti att vi skulle få vara med om en jul i Alperna. Men så har det blivit och Julen 1948 får vi ”fira” i Lager Weidach.. Det är en vit jul med massor av snö och vykortsvackra vyer som vi tyvärr inte är i stämning för att uppskatta. Vi orkar inte med någon julgran i baracken eller bry oss om några julklappar, vi är för nedslagna för det. Vi har skrivit en massa brev och vi får brev med julhälsningar från våra närmaste, men stämningen är tryckt. Det har gått snart fem månader sedan vi gick hemifrån, över fyra långa månader här i lägret, och våra utsikter att snabbt komma härifrån verkar sämre än någonsin.

Nu är det i alla fall Julafton och vi går till midnattsmässan. Vi går inte till Bregenz, utan till en liten bykyrka som ligger närmare. Det är en stjärnklar natt, himlavalvet reser sig som en jättekupa över det böljande landskapet inbäddat i lysande mjuka snödrivor, trädgrenarna sviktar under snötyngden. Vi passerar stugor och gårdar halvt dolda bakom snövallar. Det lyser i fönstren i det vita mörkret, där inne finns varma ombonade hem. Hem! Gud vad man känner sig utestängd och vad jag avundas människorna där inne och deras varma hem! Vi känner väl alla på samma sätt.

Kyrkan ligger på en kulle som sig bör. En midnattsmässa i en bykyrka i Alperna är något av en saga, en falsk saga kanske men en vacker sådan. Från det vita mörkret kommer människorna vandrande till fots från sina stugor, männen i traktens grågröna kostymer och kvinnorna i folkdräkter. En stor katolsk mässa är en fest för öga och öra och inte minst för luktsinnet med sin doft av rökelse. Och vem kunde sjunga Stille Nacht vackrare än österrikiska bybor? Jag tänker på dem där hemma, på julaftnar med alla ljusen och familjen som samlas vid julbordet. Jag minns midnattsmässorna när jag var liten, tillsammans med mamma, mormor, morfar. Det är en julafton, den första julafton någonsin långt borta från hemmet. Det känns i magen och tankarna flyger lätt långt vilse en sådan stund.

Den första februari får vi äntligen flytta till ett annat läger, IRO:s läger Vorkloster, en trevligare anläggning. Vi har fåt ett rum för två i en tegelbarack, ett litet vitkalkat rum med ett fönster och kamin, där vi snabbt har etablerat oss. Vi arbetar fortfarande på strumpfabriken och vi har grävt oss djupare och djupare ner i den enorma grundgropen. Nu äntligen är hela grunden utgrävd, man har börja sätta gjutform för grundmurarna och vi har fått ett lättare arbete.

Det är riktigt kallt om morgnarna när vi vandrar till jobbet och det första jag får göra är att göra upp en brasa på träpinnar under betongblandaren för att tina upp den. Sedan kommer det vanliga arbetet med gjutning av grundsulor och i mitten stora fyrkantiga pelargrunder som skall bära upp hela fabriksbyggnaden. Jag tycker det är ett intressant arbete, allting är nytt för mig och jag suger i mig en massa ny kunskap om hur man bygger hus. Vem vet, kanske måste jag få jobba som byggnadsarbetare en lång tid fram. Så jag har tagit fram mitt blåa skrivhäfte med glosor på franska och gör där noggranna ritningar av hur man bygger och förstärker gjutform för en strumpfabrik.

Det är fortfarande mest Ausländer vi har som arbetskamrater. Flyktingar mest och en och annan österrikisk-italienare från Sydtirol. Österrikarna är få och gamla, veteraner från både det första och det andra världskriget. Vid lunchrasten i arbetsboden röker de långpipor och berättar att vid deras gamla österrikiska regemente fick alla mannar av tradition bära helskägg, och hur traumatiskt det var när de i Wehrmacht måste raka av skägget för gasmaskens skull. De och sydtyrolarna har utöver sin frankiska dialekt det gemensamt att de avskyr och talar illa om våra grannar schweizarna. De är egoistiska, snåla och självgoda, ogina mot sina gästarbetare och mot sina krigsprövade grannar… är deras omdöme. Och ack så neutrala, kunde man tillägga. Alla avundas men ingen älskar de neutrala.

Vi har fått brev från Meloun. Efter en lång odyssé genom ett antal läger i Tyskland och ett flertal kortvariga adresser i England har han hamnat på ett valsverk i Swansea i Wales. Han skriver och berättade på sitt oefterhärmliga sätt att han där vänder glödande järnstänger med en pincett som är något större och tyngre än den vi använder hemma.

 

 

FLYKTEN – Lager Weidach (7)

Egentligen är det förfärligt hur lätt vi har anpassat oss till lägermentaliteten. De franska myndigheterna är för det mesta osynliga, lägret sköts av en ukrainsk eller rumänsk ”sekreterare” och hans landsmän och den österrikiska polisen undviker i stort sett att lägga sig i vad som händer här. I lägret gäller egna lagar, vilket betyder den starkastes rätt och det enda sättet att skydda sig är att hålla ihop. På vår lucka har vi en värdefull tillgång, en vedyxa. Vi lånar ut den ibland, men är väldigt noga med att alltid få den tillbaka. En dag försvann den. I en av de andra barackerna bor en tjeck, en kraftigt byggd karl med tjurnacke och boxerutseende. Han kallas ”Åttan” och det påstås att han är en vanlig förbrytare som flytt från fängelset i Brno. I alla fall är han för stor och stark för att någon vågar sätta sig mot honom och i sin barack utövar han ett skräckregemente, särskilt när han blir full. Nu fanns vår yxa i hans barack och ingen vågade gå dit och hämta den. Jag måste ha fått en knäpp av storhetsvansinne, eller kanske styrkevansinne och gick in att hämta yxan. Ett nyfiket gäng stod utanför och stirrade genom fönster på vad som skulle hända. Det som hände var att han efter en kort boxningsmatch och jakt rund mittstolpen fullkomligt vansinnig slog ner mig på rygg, låg på knäna grensle över mig och dunkade mitt huvud i trägolvet. Jag trodde att han skulle slå ihjäl mig, men av någon anledning besinnade han sig och släppte mig.

Det var en mycket obehaglig upplevelse men det som följde var, tycker jag, ännu obehagligare. Efter den här händelsen beslöt kollektivet att ”Åttan” måste bort från lägret. Lägerledningen hade inga maktmedel och den österrikiska polisen var synnerligen ointresserad av det som hände i lägret och brydde sig inte om våra klagomål. ”Åttan” var också tillräckligt smart och åkte aldrig fast för diverse småstölder och krogbråk utanför. Nu hade han inte visat sig i lägret på flera dagar. Nästa lördag kom det bud på kvällen att han satt och festade på en krog i närheten och ett stort gäng från lägret gick dit och hämtade honom för att överlämna honom till polisen. Hämtningen skedde naturligtvis inte utan ett rejält slagsmål och inför ögonen på en talrik och bestört österrikisk lördagspublik. Polisen kom och hämtade den ganska illa tilltygade ”Åttan”, men flera av oss inblandade blev sedan också kallade till förhör på polisstationen. Det var en farlig situation, även ett aldrig så lindrigt straff för misshandel skulle ha stoppat våra utresemöjligheter.

Jag tänker nu ofta på den här episoden, och fasar över hur lätt kulturfernissan ramlar av en, hur lätt man ylar med flocken och hur lätt man faller tillbaka i ett primitivt beteende. Kanske lättast när man är ung. För Zdeněk, den ende av oss som inte deltog i våldsamheterna, har jag sedan dess känt en högaktning. Han tog avstånd, kanske för att han var något äldre och klokare än vi andra, men kanske därför att han trots sitt cyniska skal är en bättre människa. Jag skäms och jag har dåligt samvete för ”Åttan”. Han hade ju kunnat slå ihjäl mig men gjorde inte det.

En sak har det lärt mig. Egentligen vet vi ingenting om oss själva innan vi blivit utsatta för en prövning. Och vi vet ingenting om hur vi eller någon annan kommer att handla i en farlig eller kritisk situation. Andra har förstått det och jag kan bara bekräfta det. Det kan vara bra att komma ihåg ifall man skulle frestas att bli för säker på sin egen höga moral och förträfflighet eller för snabb att döma och fördöma andra.

Nu har hösten övergått till vinter och vi sitter fortfarande kvar i Lager Weidach. Arbetet på mejeriet har avslutats och med vintern har vi flyttat till en annan arbetsplats, vi bygger en strumpfabrik långt utanför staden. Det är längre promenader på morgnarna och kvällarna och arbetet är mycket tyngre. Vinter har kommit till Vorarlberg och vi måste ha varmare kläder och bättre skor. Vi kan inte göra som estländaren, urmakaren som envisas med att gå i bara skjorta och shorts fast de snöar. Så nu åker han på skidor klädd på detta sätt och skidorna har han försett med små bromsklaffar där bak, hans egen uppfinning, fast jag inte förstår hur bromsningen går till.

Med hjälp av klädkuponger som vi har fått av UNRA försöker vi rusta oss för vintern. När vi gick hemifrån i augusti räknade ingen av oss med att vi skulle behöva varma kläder. Själv har jag köpt en kort varm militär vinterrock av US-Armys överskottslager. Den är riktigt fin och jag är mycket glad åt den. Jag har också kommit över ett par tjocka varma stövlar, de skaver litet grand men det får ge sig med tiden. Så nu är jag rustad för en vinter i Alperna.

Vi gräver grunden till fabriken, en grund på så där fyrtio gånger tjugofem meter och på den ena sidan säkert över sex meter djup. Grävmaskinen har grävt upp runt om där man skall gjuta ytterväggar och nu gräver vi med korpar, skyfflar och spadar upp allt som är kvar i den enorma gropen. Den enda mekaniska hjälp vi har är en flyttbar jordtransportör, en lång kranarm med ett gummiband på rullar som sträcker sig upp ur grunden. Vi hackar sönder och skyfflar den steniga jorden upp på bandet som transporterar den upp och tömmer den på flakvagnar där uppe. Efter höstregnen har det kommit snö och frost och det är tuffa tag på bygget. Det är hårda vintrar här i Alperna, marken har frusit till sten och den blir allt svårare att spetta sönder och skyffla. Vi började på den grundare sidan där djupet är på cirka fyra meter, sedan har vi fördjupat och jämnat graven för grundmurarna runt hela bygget. Nu håller vi på med att spetta bort och avverka den stora massan jord och sten i mitten. Men tjälen blir djupare och djupare – och jorden fryser ju till sten alltefter vi frigör den – så vi gör så att vi gräver underifrån och låter så den flera meter höga bumlingen av frusen mark rasa ner och slås i mindre stycken. Det är visserligen inte riskfritt men underlättar jobbet.

I början, när det hade regnat och jorden var lerig, måste transportbandet ständigt rengöras. Särskilt rullarna högst uppe, där det svarta gummibandet vänder, blev snabbt igenslammade och hela maskineriet krånglade. Det var en av våra tjeckiska rumskamrater som fick klättra dit upp, omkring åtta meter gissar jag, och med ett järnspett skrapa rullarna rena. Av någon anledning misslyckades han en dag och inte bara spettet utan hela handen drogs in mellan rullarna och bandet. Stackars killen hängde där uppe och skrek med handen upp till underarmen fastklämd mellan rullarna och gummibandet. Vi stannade maskinen och bände loss honom och han fick ganska snabbt skjuts till sjukhuset. Som tur är är sjukvården välordnad här och vi är alla med i invalidkassan. Fast det har tagit lång tid för honom att läka de avslitna senorna och han går fortfarande med armen i förband.

FLYKTEN – Lager Weidach (6)

Kvällarna ägnar vi åt brevskrivande till höger och vänster. Aldrig har jag skrivit så många brev och aldrig heller registrerat dem och de eventuella svaren så noga som nu: till Sverige, Schweiz, England, Kanada och till Baťa i Brasilien, men allt verkar hopplöst. Vårt hopp om framtiden i Sverige krymper för varje dag. Jag har inte gett upp hoppet, läser svenska om kvällarna och skriver ner glosor i min lilla bruna notisbok. Jag har ingen svensk ordbok men har tagit med mig Lehrbuch der schwedischen Sprache utgiven av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, en bra gammaldags grammatik med korta läsestycken. Vi följer naturligtvis världspolitiken i österrikiska tidningar och i lägerbiblioteket, där jag har stiftat bekantskap med Christian Science Monitor, ”grundad av Mary Baker Eddy”, den enda engelskspråkiga tidning att tillgå där. Jag tecknar också en del, bland annat några av mina kompisar på luckan.

Robert

Brev från Sverige, från Alena och ett par från mamma, förmedlade genom Kerstin, lyser upp vår tillvaro och hjälper oss att hålla modet uppe. Det kommer också några paket, från mamma genom fru Maria i Wien och från Kerstin. De är välkomna.

Läget i världen ser inte precis lovande ut för oss. Vi hoppas på något – en stor och snabb förändring som skulle göra det möjligt för oss att återvända. Vi hoppas att vårt flyktingskap inte blir långvarigt, att någonting händer och vi får återvända hem. Men det ser inte ut så – åtminstone inte för den närmaste tiden. Sovjets ockupation av Östeuropa verkar permanent och snarare ännu mera hotfull. Det finns små ljusglimtar. Kommunisterna har inte lyckats ta över makten i Finland och Italien, som våra kamrater där hemma hoppades på. En av dem, han läste på journalisthögskolan och praktiserade på Rudé Právo, skulle resa till Italien för att bevaka valen där för sin tidnings räkning och vi hade långa gräl om det förväntade resultatet. Alla var också nästan säkra på att Finland skulle falla på samma sätt som Tjeckoslovakien. Men det har inte hänt. Finnarna har klarat sig, kanske tack vare det tjeckiska varnande exemplet. En annan ljusglimt är att ryssarna inte har lyckats att knäcka amerikanerna med blockaden av Berlin.

Vi är illa berörda av mordet på Folke Bernadotte, men något annat viktigt har hänt. FN har antagit en deklaration om de mänskliga rättigheterna, den står i sin helhet i publicerad i Monitorn som jag läser på biblioteket. Det tycker jag är helt fantastiskt och kanske något av stor betydelse, något som kan påverka även situationen i Tjeckoslovakien och till och med vår egen situation och alla DP:s runt om i Europa. Så jag håller på att översätta den för mina kompisar och skriver ner den i mitt skrivhäfte..

Vi är nu i mitten av oktober och i går kom det efterlängtade brevet från en av våra mormonvänner med meddelandet att vår väska är på väg. Äntligen. Det är Guy Colling som skriver, en av de tre amerikanska studenter som besökte Tjeckoslovakien och bodde på YMCA, där vi blev bekanta. En av dem heter Kenneth Olson och är svenskättling från Minnesota. Och som så ofta sker, ett möte med livslevande människor förändrade helt våra (van)föreställningar om mormoner. Det var tre glada och mycket vänliga pojkar som vi vågade anförtro våra flyktplaner. De erbjöd sin hjälp, gav oss en liten ficklampa och annat praktiskt, och åtog sig att smuggla ut en väska med våra saker. Guy, som studerar politics och siktar på diplomatbana, skriver nu från Zürich att han är på väg till Paris. Vår adress har han fått genom Alena och Kerstin – det var duktigt gjort.

Han skriver: ”If I do say so – it was a jolly piece of intrigue…As sure as hell I am glad to be out of that Communist paradise in Czechoslovakia and certainly will do all I can (which isn’t much) to aid in any way whoever I can that is trying to get out of there.”  Resväskan med kläder, böcker och andra personliga ägodelar finns nu på den amerikanska ambassaden i Rom och skall skickas till Ruf-kontoret i Bregenz. Det bättrar något på den dystra stämningen här.

Vår sinnesstämning är annars inte i topp och det märks på hur lätt vi kan bli irriterade på varandra. Det är ständigt nära till gräl och ibland rår det under flera dagar tystnad mellan Zdeněk och Robert. Det är svårt att förstå hur småaktiga vi bästa vänner kan vara mot varandra ibland. På vägen hem från jobbet köper vi varje kväll hos vår bagare en limpa gårdagsbröd utan kuponger. Den här limpan skall delas i tre lika delar. Efter flera svåra diskussioner och tvistande om dessa brödstycken har vi beslutat om följande procedur som sedan följs kväll efter kväll. Bara en person kan dela brödet. De andra två får sedan välja var sin bit. Delaren får ta sista biten. Det låter enkelt, men det är det inte. En brödlimpa är sällan helt jämnbred hela vägen och den är avrundad i ändarna. Vi har ingen våg. Att dela limpan i tre lika tunga stycken är ett konststycke i sig som jag med tiden har blivit riktigt bra på. När jag står vid det grova bordet över limpan med kniven i hand är två par ögon fixerade vid kniven. Jag besiktigar limpan, om den är bredare på någon sida, bedömer ungefärliga vikten av det tjocka mittstycket mot ändstyckena, allt under kritiska blickar och kommentarer från de två. När jag anlägger försiktigt snittet inhämtar jag tyst godkännande från kontrollanterna. Sedan skär jag så rakt jag kan. När operationen är klar kommer mina vänner, besiktigar bitarna, väger dem i handen och väljer var sin tredjedel. Parodiskt? Eller en lektion i lägrets psykologi?

På lördagarna går vi ner till stans badhus och tar ett duschbad. En gång försökte vi bada i Bregenzer Ach, men gav upp försöket. Dels var det klara vattnet hemskt kallt, dels är bäcken så grund att det var omöjligt att doppa sig djupare än upp till knäna. Det var naturligtvis Robert som försökte gå längre, men strömmen är så strid att han gled snabbt ner i forsen och åkte sedan på ryggen, mer eller mindre frivilligt, ett femtiotal meter över den steniga botten och massa stenbumlingar. Han klarade sig utan svårare skrapor. En lördag när vi skulle till badhuset, hittade Meloun inte sin tvål i klädskåpet. Det hör till saken att tvål är en ransonerad bristvara och detta var en speciell tvålbit, en fin tvål som han har haft med sig hemifrån, tror jag. Av någon anledning trodde Meloun att Robert hade tagit tvålen. Han hade kanske rätt. Robert är något tvångsmässig vad gäller den personliga hygienen. Det blev ett fruktansvärt obehagligt gräl mellan Zdeněk och Robert om den där tvålbiten och en misstämning som varade alldeles för länge.

”På luckan” har vi lärt känna andra folkslag och har blivit av med åtminstone en del av våra fördomar. Som barn blev vi alla mer eller mindre uppfostrade till små chauvinister och hade en massa förutfattade meningar om våra grannfolk. Det är befriande att upptäcka hur lika vi i verkligheten är. Mina inlärda föreställningar om ungrare har smält som snön på våren när jag på kvällarna umgås med de snälla ungerska pojkarna och lyssnar till deras vemodiga folkvisor. Jag är fascinerad av det särpräglade ungerska språket och lär mig till och med en del ungerska glosor, bland annat deras arkaiska svordomar.  Som ”Lofasz seketbe”, med ursprung i ryttarfolkets vilda förflutna, som är ett av de mest kärnfulla. I mitt skrivhäfte har jag bland diverse uppbyggliga citat och Máchas ”Máj” också skrivit ner en lång ungersk folkvisa om 19 strofer, ”Kömines Kelemen”, med notskrift och allt. Tyvärr förstår jag inte något av språket, men kanske någon gång i framtiden.

Utöver i arbetet har vi absolut ingen kontakt med lokalbefolkningen. Som lägerinvånare är vi mer eller mindre spetälska. Vi betraktas som opålitliga utlänningar och både de goda Bregenzborna och polisen håller ögonen på oss. Möjligen inte utan anledning, för nöden har ingen lag och vår tillvaro i lägret är tämligen laglös och byggd på hierarki, makt, styrka, gruppsammanhållning och kontakter. Med det österrikiska samhället utanför lägret känner vi ingen solidaritet. Det finns inte mycket att stjäla runt omkring. Den enda gröda som finns så här års i närheten är äpplen. De odlas här i stora mängder, men dessa gröna äpplen som är stora som babyhuvuden är sura, vattniga och fulla av tanninsyra som får munnen att dras ihop och kännas som sandpapper, så man har bråttom att spotta ut tuggan. De kan och används bara på ett sätt, nämligen till tillverkning av Apfelmost, cider, som tycks vara den populäraste alkoholhaltiga drycken i Bregenz med omnejd. Most dricks på de lokala Gastwirtschaften som ungt vin, redan innan det riktigt klarnat efter jäsningen. Vi dricker det utan större entusiasm vid våra sällsynta krogbesök som oftast sker i samband med fackmöten. Det är inte dyrt att gå på krogen här men vi har ingen större lust att sitta ensamma i ett hörn uttittade av ovänliga infödingar vars språk vi knappt förstår.

Det enda vi stjäl är ved till spisen. Ofta bär vi med oss pinnar av rivningsvirke hem från jobbet, men när vintern blir hård måste vi skaffa något rejälare. Det är kallt om nätterna, baracken har bara tunna oisolerade brädväggar och vi huttrar under våra tunna filtar. Vi måste ha ved att elda med i vår lilla spis. En kväll gjorde vi, fem-sex stycken, en djärv expedition till en av gårdarna i utkanten av samhället och släpade med oss hem en hel trädstam som vi sedan fick hiva in i baracken genom ett fönster och såga och hugga sönder där inne. Några moraliska skrupler kände ingen av oss och vi har inget dåligt samvete för den här stölden.  Erst das Brennholz, dann die Morale.

Så jag undrar inte över att vi inte är välsedda av Vorarlbergarna. För övrigt tycker jag att bergsfolk är mera isolerade och isolationistiska än människorna från slätter. Deras vackra byar kryper ihop i smala djupa dalar och klättrar på sluttningar av berg som det är nästan omöjligt att komma över. De har av naturliga och naturens skäl långt och svårt till grannar, de får oftast lita på sig själva och blir seg sjelv nok. Vorarlbergarna är konservativa lokalpatrioter och traditionalister. Även stadsborna klär sig fortfarande gärna i sina tirolerhattar och söndagskostymer av vadmal och folkdräktssnitt – grå jackor med gröna slag med hjorthornsknappar och grå byxor med gröna revärer – de talar sin obegripliga frankiska dialekt och gillar inte främmande. Dialekten är ett hinder mellan oss och våra österrikiska arbetskamrater – bara äldre gubbar, det är ont om unga män här – när vi sitter i arbetsboden och äter vår matsäck. De har accepterat oss med tiden men de röker sina långpipor och pratar obegripligt sinsemellan. Basen anstränger sig och talar högtyska med oss. De har svårt att förstå varför vi längtar bort från deras vackra Vorarlberg. Vi har det ju bra här, med ordentligt och bra betalt jobb och allt, tycker de. Basen – han har som de flesta en lång krigstjänst i den tyska armén bakom sig – kan vara mera pratsam. Som andra österrikare kan han inte låta bli att pika oss litet grand och undra om tjeckerna inte hade gjort klokare och stannat kvar i Österrike-Ungern 1918 – då kanske vi hade sluppit mycket elände, framför allt kommunisterna och landsflykten. Det tål att tänka på. Vad hade hänt om det gamla Habsburgimperiet inte hade spruckit i småbitar?