Kategoriarkiv: Minnen

Hasse Alfredson in memoriam

 

Hasse Alfredson var en stor underhållare, han kunde driva hejdlöst och underbart med saker och människor men han var aldrig elak. I ett gammalt klipp jag har hittat instucket i en av hans böcker, en intervju i DN i januari 2001, sammanfattar han sin livsfilosofi i fyra ord: man skall vara hygglig.

Han säger i samma andetag att man skall ta orden på allvar men inte låta sig styras av någon bok – vare sig av Bibeln eller av Kapitalet.

Det är en livsfilosofi som kunde tjäna som ett rättesnöre för var och en och för ett gott samhälle.

Att vara hygglig är en skönt alfredsonsk formulering av den gamla gyllene regeln – gör inte mot andra det du inte vill de skall göra mot dig.

Att ta orden på allvar innebär att lyssna till andra och ta det de säger prima facies, att tro på att de verkligen menar det de säger, att ge dem förmånen av god tro, att inte, som så många gör, avsiktligt missförstå och förvränga andras idéer och uttalanden.

Och slutligen manar Hasse till en sund skepsis mot auktoriteter, mot gudomliga budskap, mot eviga sanningar huggna i sten, mot fundamentalism, bokstavstroende och falska profeter som döljer sin hybris under vetenskapens mantel.

Jag brukar inte skriva till författare, men en gång gjorde jag ett undantag. Jag hade läst Hasses bok ”Attentatet i Pålsjö skog”. Det är, som undertiteln meddelar, ”en historia om några sabotörer och Sverige under andra världskriget”, men den innehåller som inledning och under lätt förklädnad också en finstämd berättelse om Hasse Alfredsons skånska barndom och ungdom.

”Attentatet” är en fiktion, en kontrafaktisk historia om man så vill, en spänningsroman om hur det kunde ha blivit om Hitler hade ockuperat Sverige 1941. Hasse har bra reda på det politiska läget i Sverige då och demonstrerar hur olika människor skulle ha kunnat bete sig och agera i olika situationer.

Det som frapperade och fascinerade mig mest var hur väl Hasse Andersson på ett intuitivt sätt hade förstått och trovärdigt fångat upp och skildrat atmosfären och stämningen i ett ockuperat land, något han givetvis aldrig hade upplevt själv men som jag så väl kände igen.

Det är därför jag skrev några rader till honom. Och bara efter en vecka eller så fick jag ett fint inslaget bokpaket med prydligt textat namn och adress. Inuti fanns hans bok ”De döda kring Maria” med en längre tillägnan från tillgivne Hans Alfredson.

RIP

Annonser

8 augusti

Den 8 augusti är min mycket privata minnesdag. Det var en tidig söndagsmorgon, och jag ser dem som om det var i dag, min mor och syrran vid trädgårdsstaketet. En sista kram, sedan stängdes grinden. Mamma var tapper men syrran grät. Lillebrorsan fick inget veta, för säkerhets skull. Det skulle ta många år innan jag stod vid min mors grind igen. Då var hon borta för länge sedan.

Jag längtar hem sen åtta långa år.

I själva sömnen har jag längtan känt.

Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går

—men ej till människor! Jag längtar marken,

jag längtar stenarna, där barn jag lekt.

Heidenstam var en lyckans ost. En flykting saknar även människorna och det dröjde 37 år innan jag återsåg stenarna där barn jag lekt.

Amelie Posse-Brázdová

Bildresultat för amelie posse

Expressen har i dag en minnesartikel om grevinna Amelie Posses antinazistiska arbete under kriget. Det var en halvhemlig verksamhet som bedrevs av aktiva antinazister i den s.k. Tisdagsklubben: journalister som Ivar Harrie och Barbro Alving, artister och författare som Karl Gerhard och Vilhelm Moberg, politiker som Gunnar och Alva Myrdal, men också kungliga som prinsarna Eugen och Wilhelm.

Amelie Posse var gift med den tjeckiske målaren Oskar Brázda och en av hennes söner deltog som stridspilot i slaget om Britannien. Hon kom ur högadeln och hade sin samhällsklass starka självkänsla som hjälpte henne att möta och klara många obehagliga och farliga situationer och utmaningar. Men inget hjälpte när nazisterna kom och ockuperade det Tjeckoslovakien som hon hade gjort till sitt andra fosterland och som hon älskade. Hon fick lämna sin böhmiska herrgård och blev en flykting bland många andra.

Det var en erfarenhet som gjorde att hon under och efter kriget ägnade mycket möda och energi åt att hjälpa tjecker som flydde från den nazistiska ockupationen. Och trots sin höga ålder och sjukdom engagerade hon sig även för de tjecker och slovaker som kom hit efter kommunistkuppen 1948.

Hon satt med i styrelsen för Kommittén för tjeckoslovakiska flyktingar och hennes lilla lägenhet på Gärdet var alltid öppen för oss, mestadels unga studenter, som var ganska vilsna i den nya tillvaron. Hon var sjuk och tung i kroppen men hade alltid kaffe och småkakor att bjuda på och, tack vare sina enormt goda förbindelser, också goda råd och praktisk hjälp.

Vi kände stor respekt för henne – hur skall man tilltala en grevinna som umgås med de kungliga? – men hon bestämde att vi skulle kalla henne babička, mormor. Och det är som en snäll och alltid hjälpsam mormor hon lever kvar i många tjecksvenskars tacksamma minne.

De två Dylan

Bob Dylans Nobelpris kommenteras, bedöms och fördöms av litteraturkritiker och andra i alla våra medier. Märkligt nog har jag  inte sett att en enda av dem påminner om att Bob Dylan beundrade och influerades av den store walesiske poeten Dylan Thomas. Bara det att Bob gjorde hans namn till sitt eget talar ett tydligt språk och borde väcka nyfikenhet.

Jag är inte mannen att bedöma hur Bob Dylan har påverkats av Dylan Thomas poesi, det får någon litteraturforskare göra. Vad jag vet är att Bob Dylans nobelpris skulle glädja mycket min svåger Lars Fohlin. Synd bara att Lasse inte fick uppleva det, han beundrade de två Dylan.

konst-lars-fohlin-001

Lars Fohlin (1934-1997), Hommage to Mr. Dylan

Per Robert Lugn

Min svåger och god vän sedan många år Per Robert Lugn har gått bort. Han, en gammal soldat som brukade säga ”Old soldiers never die, they just fade away”  måste kämpa i flera år tappert mot sina allt svårare krämpor. Han blev 93 år.

Per Robert valde officersyrke och han gjorde en lysande karriär. Från början pansarsoldat blev han med tiden generalmajor och chef för arméstaben för att sluta sin militära bana som chef för vårt kära Hemvärn. Han blev tidigt ledamot av Kungliga Krigsvetenskaps-akademien, vars sekreterare han var 1988-1990. Och det var han som värvade mig till Armémusei  vänner.

Per Robert var ingen enkel militär. Bildad, kunnig, musik- och historieintresserad, med en stor (och vacker) boksamling, var han en värdefull och uppskattad samtalspartner, den vän man alltid kunde ringa till och byta tankar med.  Han läste delar av mitt manuskript till Rasideologerna och med sina stora kunskaper i modern historia bidrog han med värdefulla och kritiska synpunkter.

Inte minst ägde Per Robert också en kärv och raljant humor som jag uppskattade.

Saknaden efter honom blir stor.

 

Tyskarna kommer – oktober 1938

Efter den hektiska sommaren 1938 blev inget mera sig likt. Ännu på våren var vi fulla av entusiasm och något tillkämpad tillförsikt om att vi skulle kunna stå emot den tyska övermakten. I maj höll man en festsoaré i Grandhotels teatersalong och med vår entusiastiska modersmålslärarinna hade vi övat in ett fruktansvärt fosterländskt recitativ, där, kan man tänka, till och med jag hade en solostämma (antagligen därför att jag hade en för min ålder hög och barnslig tenor). När vi hade reciterat färdigt reste sig folk och applåderade, officerare höll modiga tal och vi sjöng nationalsången. Det var hur gripande som helst. Vi skulle aldrig ge upp utan motstånd!

Men verkligheten hann i kapp oss. Även vi barn märkte de vuxnas oro. I skolan lärde vi oss från skrämmande planscher om hemska stridsgaser med blått och grönt och gult kors, vi prövade gasmasker och förberedde oss för luftkriget. Vi hade luftförsvarsövningar med sirentjut som fick ens hjärta att klappa fortare; vi fick utrymma skolan och i god ordning marschera till den lilla skogen bakom slottet. StyvfarJan hade en gasmask från sitt jobb hemma. Rädslan för kriget blev nu en helt påtaglig del av vårt liv utan att den blev uthärdligare för det. Jag drömde mardrömmar. Innan jag somnade funderade jag förtvivlat över hur vi skulle rädda Lillan från den hemska gasdöden. Hennes barnvagn stod på natten alltid packad med det nödvändigaste i väntan på att sirenerna skulle börja skrika. Vi skulle ge oss iväg med Lillan i barnvagnen, mitt i natten – men vart? Ingen visste svaret.

Vi hade läst om tyskarnas och italienarnas flygbombningar av civilbefolkningen i Spanien och Abessinien och fruktade att samma sak skulle hända oss. Myndigheterna uppmanade till att göra i ordning skyddsrum, så styvfar och jag grävde helt resolut – och utan att fråga Nådig Frun, hyresvärdinnan – ut ett skyddsrum i trädgården. Jag tror att det var jag som tog initiativet och styvfar hängde på. Att förstöra gräsmattan i trädgården, att gräva en sådan anläggning på husvärdinnans mark utan lov var något oerhört, en upprorshandling mot hennes självklara auktoritet. Själv hade hon ju en rymlig och fin källare under hela huset, där mamma brukade hjälpa till och sylta och koka in frukten. Ingen av oss kunde ens föreställa sig att hon skulle låta oss komma in dit vid flyglarm. Men inte ett ord hördes från henne, hon såg på från fönstret i övervåningen när vi grävde men sade och gjorde ingenting. Det blev min första erfarenhet av hur maktrelationerna hastigt förändras i exceptionella och kritiska situationer.

Efter den heta sommaren, då vi trots allt lekte, cyklade och badade i vår tröga Dyje, började skolan, det nya livet på handelsakademin, med nya kamrater och nya lärare, i den moderna skolan på andra sidan ån, nästan mittemot min gamla realskola. Vi pluggade förstrött, lärarna undervisade förstrött; några av dem blev inkallade vid den utökade mobiliseringen i slutet på sommaren när Sudetkrisen skärptes. Det förekom intermezzon med skottlossning vid den ack så nära liggande gränsen. I mitten på september – om jag minns rätt – blev vi hemskickade och skolan förvandlades till fältsjukhus. Man väntade sårade snart.

Břeclav var en gränsstad med blandad befolkning men med en överväldigande tjeckisk majoritet. Själv var jag knappt medveten om att det fanns tysktalande i stan. De flesta av stadens tyskar var arbetare som styvfarJan och sannolikt socialdemokrater som han. En kväll såg jag på gatan utanför vårt hus en liten lustig typ, en  försäljare av kvällstidningar, hastigt lyfta knuten näve och hälsa pappa Jan med ”Rotfront”. På tyska. Jag förstod inte. Undrar hur det gick med den lille slitne mannen sedan.

Under Münchenkrisen utvecklades händelserna med rasande fart. Folk satt som fastklistrade vid radion och vi slukade tidningarna. Vi hatade lord Runciman  som umgicks med den tyska adeln på slotten i Sudetlandet och vi hatade Chamberlain med paraplyet som gav bort delar av vårt land till Hitler. Men vi var inte alls förberedda för det förödande slaget som skulle drabba oss själva mest påtagligt: Břeclav hörde till de sista delarna av landet som Hitler skulle få. Vi hade inte trott tanken. Břeclav hade en liten tysk minoritet och landsbygden runtomkring var helt tjeckisk. Men i München gick man efter folkräkningen från 1910 och dessutom skulle Tyskland få vissa områden som de ansåg sig behöva. Järnvägsknuten Břeclav var tydligen ett av dem.

Jag minns ögonblicket vi fick veta det. Mamma och jag stod på gården och pratade med fru Pyskatá. Hon stod där, lång och smal och gråklädd och med rödsvullna ögon och sade vad hon nyss hade hört i radion: vi blev sålda till Hitler. Vi blev en del av Sudetlandet, den 10 oktober skulle vi som femte och sista etapp besättas av tyskarna. Om ett par dagar.

Det låter som en klyscha, men jag kan inte hitta något annat uttryck för det som jag kände: min hela värld störtade samman. Den republik som jag var född och levt hela mitt liv i höll på att försvinna. Den värsta, mest hatade fienden skulle ta ifrån oss vårt hem och allt som vi trott på och lärt oss att vörda och älska.

Min barndom tog slut den hösten. En stor besvikelse och sorg, ett hårt vuxenallvar ersatte bryskt sommarens barnsliga lekar. Vad skulle det bli av oss? Vad skulle hända med vår familj?

Stan förändrades snabbt. För några dagar sedan hyllade vi våra soldater och officerare när de visade sig på gatorna. Nu såg vi dem återvända, svikna, bittra, skamsna och demoraliserade från sina gränsbefästningar som de fick överge utan ett skott. De skämdes och vi skämdes med dem och alla hatade vi England och Frankrike som ”sålt oss”, som trott att eftergifterna skulle pacificera Hitler. Man sjöng visan om den svekfulla Marion; ”Marion slå in i glasen… ” En och annan tysk vågade sig nu ut på gatorna i lederhosen och vita strumpor, en provokation som bara för några dagar sedan hade lett till handgripligheter. Den sista tjeckiska polisavdelningen avtågade i god ordning mot stationen och folk vinkade och grät öppet på huvudgatan.

Den 10 oktober var en vacker molnfri dag men livet i stan hade stannat av. Förmiddagens långa tystnad bröts plötsligt av flygplansbuller och en lågflygande smäcker Ju 88, ett tyskt bombplan med svartvita kors på vingarna svepte snabbt över oss. Det var det första vi fick se av den tyska krigsmakten som vi skulle få uppleva så mycket av under de kommande sex åren. Utanför vårt hus började folk samlas på trottoaren. Från Poštornáhållet kom den första motorcykeln med sidvagn och tre man i stålhjälmar och grå regnkappor, med kulsprutepistoler över bröstet, bilglasögon i pannan och gasmasker på ryggen. De körde snabbt förbi men efter dem kom kolonn efter kolonn av pansarfordon, bilar, motorcyklar och stridsvagnar, allt i fältgrått, stålhjälmar, vapen. De stannade och stod långa stunder, vagnbesättningar öppnade luckor och stod orörliga i sina vagnar, svarta baskrar på, på de små stridsvagnarna fanns rödvitröda vimplar och de var märkta ”Division Prinz Eugen”. Vi stod förstummade och såg på denna invasion av marsmänniskor, vi var alla lika tysta, ingen sade något, ingen hurrade. De måste ha förstått att vi avskydde dem och att hatet och fruktan alltid skulle stå som en osynlig vägg mellan dem och oss.

Vi var ockuperade. I en handvändning var vi en del av Nazityskland. StyvfarJan som var vid järnvägen och således statsanställd fick order att flytta omedelbart till restrepubliken, tills vidare skulle han vara i Brno. Familjen var kvar i Břeclav – morfar, mamma och vi fyra barn. Vi var alla chockade och oroliga. Det blev inget krig nu, men det här var nästan ännu värre. Vad skulle ske med oss? Det talades om folkomröstning, men någon sådan blev inte av. Det blev obehagligt att röra sig ute på stan. Det var inte längre vår stad. De fåtaliga tyskarna hade hängt ut hakkorsfanor på sina hus och också på stadshuset hängde nu en  hakkorsfana och en svart fana med två stora vita SS-runor på. Framför porten stod två bredbenta SS-män i svarta uniformer, blanka stövlar, hotfulla svarta pistolhölster och dödskallemärken i mössorna. De såg brutala och farliga ut och man fick hjärtklappning när man var tvungen att gå förbi. Jag vågade inte se på dem.

Motorcykelsoldater satte upp svartgula affischer på lyktstolparna med ett kort meddelande: ”RECHTS FAHREN” och därmed infördes utan krusiduller högertrafiken. Men mycket obehagligare svartgula affischer kom upp inom ett par dagar. Alla judar och halvjudar beordrades att inställa sig omedelbart på kommunalkontoret för registrering, vid risk av bestraffning.

15 mars 1939

Den 15 mars 1939 kom det slutliga dråpslaget, som om de tidigare inte räckte. Jag åkte som vanligt till skolan och bytte tåg i Mutĕnice; det var i början på våren och fortfarande mörkt den tidiga morgon när jag mötte styvfarJan som var på väg hem från nattskiftet. ”Nu är dom här igen” sa han bara och såg på mig med trötta ögon. ”Tyskarna är här, dom är i Hodonín och i Brno, överallt”. Jag kunde knappt fatta det. Jag fortsatte till skolan, vad skulle man göra? Allting var slut nu i alla fall.

Vi fick lära oss att vara ett ”protektorat” ett förnedrande namn som tidigare bara användes om kolonierna i Afrika, att leva under det tusenåriga Tredje Rikets ”beskydd”. Vi var förnedrade, fråntagna all stolthet och värdighet, så småningom skulle vi lära oss att vi endast var tolererade på nåder i det stora Riket – så länge man behövde vår arbetskraft.

De välbekanta gulsvarta affischerna med ”RECHTS FAHREN” dök upp vid vägarna igen – och det var bäst att lyda, för vem ville möta en tysk stridsvagn på fel sida av vägen? Men nu satt där även större anslag undertecknade av en tysk general, som förkunnade att vi befann oss under militärförvaltning och att varje fientlig handling mot den tyska krigsmakten skulle bestraffas strängt, om nödvändigt med tagande och avrättning av gisslan. Den tyska armén drog in i kasernerna som tömts på våra arma avväpnade och desorienterade värnpliktiga.

Gatorna började skifta namn; Masaryktorget hette nu något annat och Benešgatan blev Stationsgatan. Nya skyltar med en mängd för oss dittills okända tyska stormän kom upp. Först på tyska självklart i den  förhatliga frakturstilen; vi fick lära oss att allt som var tyskt kom numer och hädanefter alltid först. Sedan kom affischerna om nya obligatoriska legitimationshandlingar, om registrering av judar och halvjudar och alltid med hot om de strängaste straff. I tidningarna kungörelse efter kungörelse med nya tyska lagar och förordningar.

Det som jag minns bäst av stämningen under den tiden var känslan av förnedring och ständigt ökande hat bland oss unga. Sedan kom också fruktan. Lärarna vågade inte säga något förstås, alla kände till att tyskarna redan hade inrättat en avdelning av Geheime Staatspolizei i länsstyrelsens byggnad och några av oss hade också sett dem på stan. I sin favoritklädsel, stövlar, slokhatt och svart läderrock, alternativt lodenrock, var de inte hemligare än att vi snart kände igen många av dem – och det kanske var meningen: blotta närvaron var nog för att hålla oss nere. Det blev snabbt känt på stan att man redan den första natten den 15 mars började hämta folk i hemmen och föra bort dem, okänt vart. I hela protektoratet häktade Gestapo nästan 5000 människor, mest kommunister, under de första dagarna – eller snarare nätterna.

Undervisningen drabbades naturligtvis också. Alla våra läroböcker i historia, geografi, litteraturhistoria – snart sagt alla utom matte – måste retuscheras. Under lärarens ledning och försedda med svart tuschpenna rättade vi våra läroböcker, dvs svärtade över alla historiska och andra olämpligheter, och de var många. Först alla namn: Tjeckoslovakien, republik, Masaryk, Beneš, men också Heine, Einstein, Kafka, Mendelsohn, Mahler, för att inte tala om sådana som Marx och Trotskij. Det var enkelt och tankeväckande för många som aldrig reflekterat över att vederbörande egentligen var judar. Svårare var det med diverse olämpliga påståenden och vändningar. Hela rader och spalter fick svärtas över, i historieböckerna fick vi helt enkelt tillgripa lim och klistra ihop sidorna. Atlasen var nästintill hopplös, sidorna fick skäras ut och förstöras (vilket vi självklart inte gjorde). Så infördes i protektoratet den stortyska kulturen.

Tyvärr blev de historiska och geografiska osanningarna fler och fler som tiden gick, de svarta sidorna fler än de vita och till slut fick böckerna slängas, de fick inte användas längre. Problemet var, att nya böcker inte trycktes. Då var det redan krig och historien och geografin förändrades som bekant i rasande fart. Det var varken ändamålsenligt eller nödvändigt att tjeckiska skolor hade läroböcker, så under resten av min gymnasietid tillbragtes halva lektioner i historia och geografi med att läraren dikterade texten och vi raspade med stålpennor i skrivböckerna. På sätt och vis var det en bra pluggmetod, men lärarnas text var på grund av tidsbrist knapphändig och av hänsyn till herrarna i slokhatt och svart skinnrock underkastad sträng självcensur, så att vår undervisning i nyare historia blev något skral.

Vi lärde så mycket mera av verkligheten. Historien med stort ”H” var i full gång runtomkring oss, mycket mer av den än vi hade önskat.

Vi hade nu rätt flitig brevväxling med pappa i Prag, han följde noga med mina skolresultat och var med rätta tveksam med beröm för mitt skolbetyg. Det var inte särskilt bra; fast jag  hade höjt ett par andra betyg från första terminen, hade jag kvar treorna i tyska och engelska. Något kunde kanske skyllas på omständigheterna – betyget visar 25 timmars frånvaro, jämfört med 2 timmar under första halvåret. ”Tjeckoslovakiska Republiken” i betyget var nu överstruket och ersatt med tilltryck ”Protektorat Böhmen och Mähren”.  Undervisningen hade varit rörig, vi hade fått flera nya lärare, en del av dem kom från Slovakiet; bland andra rektorn Prát, krävande och fyrkantig och därför ”kofferten” kallad, men också vår nya idol engelsklärarinnan Olga Francová, en mörkögd skönhet med svarta flätor konstfärdigt fästa i nacken och över öronen. Så det fanns även små glädjeämnen i en tonårings liv.

Min pappa var en ivrig rökare och när ransoneringen av tobak infördes fick judarna givetvis ingen tilldelning. Så cigarretter var den vara jag tidigast började skaffa åt honom och skicka regelbundet. Senare tillkom mycket annat. Stackars pappa fick ständigt skicka pengar, men annars hade jag inte haft råd med gymnasiet. Så småningom, när betygen blev bättre fick jag bara betala reducerad eller ingen skolavgift. Böckerna fick vi förstås köpa själva, oftast begagnade av elever från högre årskurs. Som tur var, var tågresorna till skolan gratis för mig som ”son” till en järnvägsanställd. Någon skollunch existerade inte, så mamma bredde ett par smörgåsar varje morgon som skulle räcka till omkring kl 4 när jag brukade komma hem. På lördagarna slutade vi tidigare, så jag kunde ta ett annat tåg och komma hem redan vid halv två-tiden. Smörgåsarna blev tråkigare och tristare för varje år som kriget varade, sista året var brödet svart och smuligt och pålägget oftast bara äcklig äpple-betmarmelad.

 

 

Minnenas arv

I dag deltog jag i pressreleasen av boken Minnenas arv som är uppföljningen av utställningen på Malmö museum med samma namn. Efter pressreleasen blev jag intervjuad av Skånska Dagbladet och av SVT:s Sydnytt, inslaget kommer att sändas i kväll kl. 18.30. På onsdag 23/9 skall jag till Umeå och vara med i programmet Go´kväll som sändes samma dag kl. 18.45.

70 år sedan – Epilog

Våren 1945 – En epilog

Våren 1945 var min generations stora, oförglömliga vår. Efter sex år av ockupation och krig, oändliga år för oss unga, långa år av halvsvält, fruktan och hat, men också av förväntan och väntan på det liv som skulle komma, det riktiga livet efter kriget. Nu svävade vi bland molnen, vi var som berusade av den ovana, efterlängtade friheten.

Men för några av oss dämpades glädjen när det förfärliga började tränga igenom och vi började förstå och tvingades att inse. Men det var svårt att ta till sig, att acceptera…

Min farmor Amalia hade kommit tillbaka från Theresienstadt och efter en tid också faster Irena från Slovakien dit hon hade flytt och där hon gömde sig hos en kusin. De levde i sitt gamla hus, värdshuset vid huvudgatan, men huset hade blivit illa skadat av tysk eller rysk beskjutning och de bodde i gårdshuset.

Vecka efter vecka väntade de och jag med dem och hoppades, men det kom inget livstecken från dem vi väntade på. Varken från min far, från Irenas man eller dotter Gertie, inte heller från släktingarna Redlich eller någon annan av släkten. Jag hade inte fått ett livstecken från pappa sedan han deporterats till Theresienstadt i september 1943. Vi frågade de få som hade återvänt, vi efterforskade hos myndigheterna men det enda vi fick veta var att de vid olika tillfällen hade transporterats till Auschwitz. Vi läste och hörde och visste vad som hade skett där, Auschwitz var det hemska ordet, helvetet, slutstationen utan återvändo.

Men vi hoppades ändå, dag efter dag, vecka efter vecka hoppades vi att ett under kunde ha skett, att kanske, kanske…Det var mot allt förnuft, sinnessjukt, men hoppet, även det mest vansinniga hoppet är svårast av allt att ge upp.

Bara en handfull judar hade kommit tillbaka och de två kvinnorna i Hodonín var ganska ensamma. Mamma och jag besökte dem ofta, farmor förargade sig över gamla judinnor ‘som bara gråter och gråter och inte gör något’, men själv sörjde hon mycket såväl min far som sitt barnbarn Gertie och alla de andra. Den enda goda nyheten kom från pappas yngre bror Béďa som äntligen hade nått sitt drömland Palestina efter sex års internering på Mauritius.

Men livet måste gå vidare…

Livet håller på att återvända. Vi sitter på det tidiga morgontåget på järnvägsstationen i Hodonín och väntar på att stinsen med den röda mössan och spaden skall dyka upp och vinka av oss. Men det dröjer. Man har lappat och reparerat och tågen har börjat rulla igen men bara det ena spåret är helt och vi måste vänta på ett mötande tåg. Så vi har tid att titta och fundera, stirra på den gula fasaden på stationshuset som är koppärrigt efter det amerikanska flyganfallet i november i fjol, eller om det kanske var ryssarnas katiusjaraketer i april, det kan kvitta nu, huvudsaken är att det är över. Bombkratrarna mellan spåren är fortfarande bara delvis igenfyllda och här och där sticker svarta rälser upp mot himlen som sotiga grisknorrar. På stickspåret intill står ett sönderskjutet lok och en lång rad utbrända godsvagnar, minnen av Mustangpiloternas övningar under den gångna vintern.

Kupén där jag sitter är fylld med folk, arbetare mest, på väg till jobbet. Äntligen kommer det väntade tåget, sceneriet förändras, stationshuset försvinner ur vår åsyn bakom en rad personvagnar som stannar på spåret intill.  Alla vänder sina ansikten mot fönstret och det blir tyst i kupén. Något liknande vi ser nu har vi aldrig sett. I tågfönstren mittemot oss trängs människor, eller snarare skepnader, hemska, knappt mänskliga varelser, klädda i förfärliga trasor och med hungerurgröpta ansikten. Judar. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå, det slår snabbt och hårt. Det är så han kanske såg ut, måste ha sett ut när… Kunde kanske han…? Nej, nej för Guds skull, nej, jag slår snabbt ifrån mig denna omöjliga, vansinniga tanke.

De är så nära att vi nästan kan röra vid varandras utsträckta händer och det är en skrämmande och frånstötande syn. De trängs i fönstren för att se på oss och de bara tittar och tittar på oss med halvöppna munnar och tomma ögon i svarta ögonhålor. Det är oändliga minuter och det är dödstyst i kupén. Vi kan inte slita ögonen från den spöklika synen tills den, eller är det kanske vi, sakta, sakta börjar röra sig och allt snabbare suddas ut. Mardrömmen viker. Där ute skiner solen och det är strålande vårmorgon igen. Jag känner hur trycket över bröstet släpper och jag andas ut.

Närmast fönstret sitter två kraftiga medelålders män, de ser ut som arbetare. Den ene, med en liten röd stjärna på kavajslaget, vänder sig till sin kamrat:

”Synd att Hitler inte har tagit kål på hela jävla patrasket”, säger han.

 Det är dödstyst i kupén. Ingen annan säger något. Inte jag heller.

Då kom Petrus ihåg Jesu ord, hur han hade sagt: »Förrän hanen gal, skall du tre gånger förneka mig.«

Jag hör hanen gala.

Och han gick ut och grät bitterligen.

(Matt. 26:75)