Kategoriarkiv: Minnen

70 år sedan Jan Masaryks död

Tidigt på morgonen den 10 mars 1948 hittades utrikesminister Jan Masaryk död. Man fann honom, klädd i pyjamas, på den stenlagda innergården nedanför badrumsfönstret till hans tjänstebostad på tredje våningen i utrikesministeriets byggnad.

Jan Masaryk var den enda borgerliga regeringsledamot som inte hade avgått under februarikrisen. Han stannade i förhoppning att kunna påverka utrikespolitiken och kanske också för att president Beneš satt kvar och Masaryk hade lovat sin far att alltid stå vid presidentens sida och stödja honom.

Man kan inte säga att Jan Masaryk var vördad på samma sätt som sin far. Han var en helt annan typ av politiker, av det folkligare slaget, och som sådan var han högst uppskattad och säkert den mest populära regeringsmedlem.

Som ung var Jan något av en playboy. Begåvad, med en amerikansk mor redan som barn två- och senare flerspråkig, gift med och skild från miljonärsdottern Crane och barnlös. Han hade haft ett flerårigt förhållande med författarinnan Marcia Davenport men levde de sista åren som ungkarl. Han blev 61 år.

Jan Masaryk var yrkesdiplomat, under många år ambassadör i London och under kriget utrikesminister i Benešs exilregering. Han var känd för sin folklighet och frispråkighet. Det engelska ölet under krigsåren tyckte han smakade som om någon hade druckit det innan. När somliga optimistiska politiker efter kriget hoppades att Tjeckoslovakien skulle bli en bro mellan väst och öst, sade han på sitt realistiska och kärva sätt att en bro är något hästarna pissar på.

Jag hade precis kommit tillbaka till mitt studentrum efter veckan i finkan och nyheten om Jan Masaryks död blev en fruktansvärd chock. Så länge Beneš satt som president och Masaryk var kvar i regeringen hade vi dock en liten smula hopp. Men nu var han borta och naturligtvis trodde ingen av oss att det var så som myndigheterna påstod, att han hade begått självmord. Alla var vi övertygade om att det var kommunisterna som hade tagit livet av honom.

I dag finns det tillräckligt med vittnesmål och andra bevis att det var så. Masaryk visade inga tecken på akut depression. Dagen innan deltog han i mottagningen för den nye polske ambassadören, varefter han hade ett längre privat samtal med president Beneš. Enligt vittnen var han på gott humör och man förmodar att han då hade föreslagit och fått presidentens lov att emigrera.  Med all sannolikhet avlyssnades samtalet trots alla försiktighetsåtgärder av StB eller NKVD, något som fick ödesdigra följder.

Under kvällen agerade Masaryk normalt, förberedde ett tal, åt sin kvällsmat med en öl till och bad kammartjänaren Příhoda att bli väckt klockan halv nio.

Det finns fler omständigheter som talar mot självmordshypotesen. Med tillgång till mediciner och vapen, varför skulle han välja det ganska osäkra fallet från tredje våningen? Vidare de konstaterade skadorna på kroppen, fallsättet – med ryggen utåt och det långa avståndet från huset – men också oordningen i bostaden och den för självmord ovanliga klädseln, samt att Masaryk inte efterlämnade något avskedsbrev eller annat budskap.

Jan Masaryks eventuella flykt till London skulle ha gett den tjeckoslovakiska exilen en ledargestalt och vållat Gottwaldregeringen en oerhörd skada och prestigeförlust. Enligt kriminologer och forskare på ÚDV (Myndigheten för dokumentation och undersökning av kommunismens brott) som har granskat polisens originalhandlingar, råder det inget tvivel om att Masaryk mördades på order från Moskva.

 

 

 

 

Annonser

Att bliva svensk

I dessa identitetsstinna dagar tvingas man att fundera över vem man är. Inte så lätt med mitt brokiga själv.

När slumpen fört mig till Sverige har jag bestämt mig att bli svensk. Jag har faktiskt ansträngt mig ärligt under nästan sjuttio år men är inte säker på hur mycket jag har lyckats.

Sverigedemokraterna säger att det är skillnad på att vara svensk medborgare och riktig svensk. Inte ens att bli svensk medborgare var så lätt på min tid. I sju år fick jag regelbundet inställa mig hos myndigheten för att i mitt främlingspass få stämplat ett uppehålls- och arbetstillstånd.

När jag sedan fått och kysst det efterlängtade brevet från saligt statsråd Ulla Lindström tjänade jag i tio månader troget kung och fosterland, för att inte tala om alla de helger som jag sedan under drygt 25 år tillbragt tillsammans med goda kamrater i Hemvärnet.

Stor möda har jag lagt ner på att lära ärans och hjältarnas språk. Ack kära gamla ”Lehrbuch der schwedischen Sprache, vierte, umgearbeitete, erweiterte Auflage“, utgivet av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, som jag då och då vid behov fortfarande plockar fram från hyllan. Ack min kära svensklärarinna som plågade våra tjeckiska talorgan med de omöjliga ljuden i ”Sju sjömäns sju skitiga skjortor” och i den ”glada skatans skratt”.

Jag har lärt mig att äta hårt bröd och ta en snaps till sill, att ta med sig en blomma när man er bjuden på middag och tacka för maten, och att ta av skorna ibland. Jag har till och med lärt mig att stå på ett par skidor.

Jag kan alltså med gott samvete påstå att jag har gjort så gott jag har kunnat för att bli en riktig svensk. Men i dag är jag mycket tveksam. Vissa tvivel har jag förstås haft redan tidigare. Så exempelvis har jag aldrig kunnat uppbringa en verkligt sann beundran för Selma Lagerlöf eller August Strindberg. Som ursäkt kan jag anföra att vi i min tjeckiska folkskola hade som rekommenderad bredvidläsning ”Nils Holgerssons underbara resa”, en bok som jag fann oändligt tråkig. Och så slumpade det sig så att jag började min läsning av Strindberg med hans ”Blå böcker” – oj, vilken kuf, aldrig mer med mitt skohorn.

Det som slutligen gör att jag antagligen aldrig kommer genom svenskhetens nålsöga är att jag helt saknar känslan för Ingmar Bergman. Jag har sett hans tidiga svartvita filmer, ”Gycklarnas afton”, ”Jungfrukällan” och andra, jag stod i kö för att se ”Tystnaden” när den premiärvisades på Röda Kvarn, och den var bra på många vis, men jag kan ändå inte med Bergman.

Droppen kom i går. Man tar upp det för länge sedan avklarade Palmemordet igen och säger att landet fortfarande är traumatiserat. Jag känner mig inte det lilla minsta traumatiserad. Skälet kan vara att jag hade varit med om mord på politiker tidigare, men mest för att jag inte var någon beundrare av Palme. Jag gillade inte hans högtravande symbolpolitik och utstuderade retorik som jag uppfattade som oäkta, men kanske också för att jag med min plebejiska bakgrund alltid har haft svårt för självmedvetna och arroganta överklasskillar som Palme, Carl Bildt eller Reinfeldt. Jag gillar raka politiker med enkel bakgrund som Göran Persson, Löfven eller gamle Gösta Bohman, folk som står med bägge fötter stadigt på jorden.

Så jag är just nu mycket osäker på om ja någonsin kan räknas som riktigt svensk.

En dag i februari 1948

Så här dags för 70 år sedan satt jag antagligen och åt min första arrestsoppa med en aluminiumsked ur en plåtmugg. I samma stora plåtmugg fick man sedan på kvällen och på morgonen en slev blaskigt surrogatkaffe. Vi hade bara kallt vatten att diska muggen med, så det flöt stora fettringar på kaffet och det smakade kålsoppa. Muggen sträckte man ut tre gånger om dagen genom en lucka i dörren och fick den påfylld tillbaka med ett stycke svartbrödlimpa. Ett tvättfat och en toastol fanns i ett hörn av rummet, bara delvis skymda.

Med ett par undantag var vi bara studenter som fanns där, vi var ett femtontal i en cell avsedd för åtta, så det var trångt när vi skulle sova på den egendomliga långa britsen vid ena väggen under de högt sittande små fönstren. Vi låg direkt på brädorna med huvuden mot väggen, men av någon obegriplig anledning lutade britsen, så man gled lite neråt mot fötterna när man skulle sova. Vi sov med kläderna på och hade var sin filt, men varje gång någon vände sig måste hela raden följa efter.

Det var ganska god stämning bland oss studenter. Vi hade fått mellan fem och tio dagar var för deltagande i otillåten demonstration, jag tror att man mest ville få bort oss från gatorna under en tid. Undantaget var ett par äldre herrar i mörka kostymer som satt häktade och kallades med jämna mellanrum till förhör. De var båda mycket oroliga och olyckliga, en av dem var en högre militär, den andre ett gammalt gråhårigt undervisningsråd, han satt mest i ett hörn och bad.

Dagen innan, då regeringskrisen kulminerade den 25 februari, spred sig på det studenthem jag bodde på nyheten att man hade arresterat halva styrelsen för vår förening. Förbundsstyrelsen dominerades av nationella socialister, ibland kallat Benešparti, som i Prag leddes av primatorn Zenkl  och som jag var medlem i. Spontant samlades vi samma eftermiddag på Karlsplatsen för att tåga till slottet, uppvakta och stödja president Beneš och kräva att våra representanter skulle släppas fria.

Uppgifter om hur många vi var skiljer sig, men det handlade om flera tusen, och när vi tågade genom Prag mötte vi ett tåg av beväpnade arbetarmiliser som marscherade i motsatt riktning. Ingenting hände ända tills vi kom upp i den ganska branta Nerudagatan. Där den smalnar av stod en flerdubbel poliskordon som spärrade av gatan.

Ett polisbefäl ställde sig på en bil och med en högtalare uppmanade oss att skingras. Det var lättare sagt än gjort. Gatan var sprängfylld med människor ända ner till Lillsidans torg, ingen av dem hörde vad polisen ropade och de trängde på. Som vanligt var, började vi sjunga nationalsången, men det hjälpte givetvis inte. Efter ytterligare någon uppmaning gjorde polisen en chock. De hade fördelen av gatans lutning och trycket och trängseln blev oerhörda, jag minns att en telefonkiosk som stod i vägen svajade betänkligt, och vi som fanns längst fram hade inte en chans.

De unga poliserna var ganska ivriga, så jag fick ett slag i skallen med en k-pist så skinnet sprack och blodet rann. Såret satt i bakhuvudet, så tydligen var jag inte särskilt aggressiv eller modig utan befann mig på reträtt.

Neråt torget skingrades vi och flydde genom Lillsidan, över Karlsbron och till Gamla stan. Där någonstans hann polisen upp oss, haffade mig och min vän Robert och ledde oss till den beryktade ”Fyran”, polisstationen nr. 4 på Bartolomějskágatan. Där fanns det redan många av våra kolleger och där fick vi sitta på hårda träbänkar och se på när nya fångar leddes in av bistra civilklädda män med batonger och pistolhölster under kavajen.

Efter några timmar fick vi komma till polisdomaren. Det var en äldre herre, helt uppenbart av den gamla stammen och nervös och oförberedd på den tillströmning av flera hundra studenter under några kvälls- och nattimmar, som han nu måste döma på löpande band. Efter ett kort förhör, där en av poliserna vittnade mot oss, dömdes vi till fem dagars arrest.

 

 

Februarikuppen 1948

Det var i dag för 70 år sedan, den 25 februari 1948, som kommunisterna tog makten i Prag genom en kupp. Hur det gick till har jag börjat berätta om och skall återkomma till senare. Här bara ett personligt minne.

Prags studenter var de enda som samlade sig till en protest mot kuppen. Jag var med i det tåget som på väg till slottet och till president Beneš stoppades av polisen i Nerudagatan och skingrades. Protesten renderade mig en blodig skalle, några dagars arrest och slutet på mina studier.

I Nerudagatan sitter i dag en bronsplatta till åminnelse av den 25 februari.

DEN 25 FEBRUARI 1948 BLEV PÅ DENNA PLATS OCH PÅ SLOTTSTORGET HÖGSKOLESTUDENTER SOM I ETT MÅNGTUSENHÖVDAT TÅG DROG TILL SLOTTET FÖR ATT STÖDJA PRESIDENT BENEŠ I HANS STRÄVAN ATT BEVARA FRIHET OCH DEMOKRATI BRUTALT ANGRIPNA AV BEVÄPNAD POLIS. TILL MINNE AV DE MODIGA STUDENTER SOM I VÅRT FOLKS ÖDESSTUND VÅGADE STÅ EMOT DEN FRAMKOMMANDE RÄTTSLÖSHETEN.

PRAGS AKADEMISKA KLUBB 48                   TJECKISKA REPUBLIKENS SENAT

Den här plattan har inte suttit där så länge. På en utställning av tjeckiska exlibris i Stockholm 2003 träffade jag Petr Pithart som då var senatens – första kammarens – president . Jag tyckte att det var sorgligt att det i Prag inte fanns något minnesmärke av februaridagar 1948. Pithart lovade att han skulle se till att det skulle bli ett sådant. Jag vill inte ta åt mig äran, men jag är glad och litet stolt.

 

Pragkuppen i februari 1948

Februari 1948 – 1

Den historiska åttan

Den tjeckiska historien är ett bra exempel på den Hegelska Världsandens plötsliga katastrofsprång, eller snarare korta skov som visar en viss förkärlek för siffran åtta.

I år kommer man att fira flera jubileer. Framför allt hundraårsjubileum av den tjeckiska statens pånyttfödelse i oktober 1918. Furstendömet och senare konungariket Böhmen var en självständig och tidvis mäktig stat under medeltiden med kulmen i slutet av 1300-talet då böhmiske kungen Karl IV kröntes till tysk kejsare och Prag blev det Tysk-romerska rikets huvudstad. Det efter honom benämnda Karlsuniversitetet firar också jämna år. Det grundades 1348 som det första universitet norr om Alperna och var under många år ett lärosäte för studenter från det fjärran Sverige.

Men Tjeckoslovakien blev inte gammalt. Det stympades av Hitler hösten 1938 och upphörde att existera ett halvår senare. Kriget och den nazistiska ockupationen slutade 1945, men friheten varade inte länge denna gång heller. I februari 1948 tog kommunisterna makten genom en kupp.

Och, sedan tjeckerna efter en period av totalitarism började bygga en socialism med mänskligt ansikte, härsknade Moskva till och 1968 tågade sovjetiska stridsvagnar in i Prag.

Man kommer säkert också att minnas en annan historisk händelse. Det var i maj 1618 som de tjeckiska protestanterna lyfte ut två kejserliga ståthållare genom fönstren på Hradčanyslottet. Trots ett fall på något tiotal meter klarade sig de två katolska herrarna med livet i behåll, men ingen anade då att defenestrationen i Prag skulle starta det trettioåriga kriget. Vid dess slut 1648 hade Böhmen upphört att vara en självständig stat.

 

Krisåret 1947

Men nu är det februari och jag minns de händelser för 70 år sedan som förändrade hela mitt liv.

Våren 1945 var en oförglömlig vår. Ingen som inte var med om den kan någonsin föreställa sig den jublande glädje vi upplevde. Efter sex års av tysk ockupation, kriget, ständigt hot om tvångsarbete, Gestapo, Heydrichterrorn och Förintelsen, var vi äntligen fria. Nu var det slut på kriget, slut på allt elände, slut på väntan, slut på det provisoriska livet, det nya, det verkliga livet började.

Jag tog studenten 1942 men tyskarna hade stängt de tjeckiska högskolorna, så jag började arbeta på en revisionsbyrå i vår lilla stad. Efter krigets slut flyttade firman en del av verksamheten till Prag och jag fick möjlighet att flytta med, arbeta halvtid och börja läsa på Handels.

Det var trångt i lektionssalar och ont om rum. Sex årskullar hade väntat på att högskolorna skulle öppnas igen och Prag var sprängfyllt med studenter. Men det var en underbar tid, vi var fria och vi försökte ta igen allt som vi hade försakat under ockupationsåren.

  

Edvard Beneš

Det stora nya och spännande var politiken. Benešregeringen som hade bildads i Moskva leddes av socialdemokraten Fierlinger med kommunisten Gottwald som vice. Socialdemokraterna hade varit det största partiet före kriget, men kommunisterna, som under Röda arméns vingar hade bildat nationalkommittéer och i praktiken styrde landet, hoppades på att vinna det val som skulle hållas i maj 1946. De blev besvikna.

Landet var splittrat. I Böhmen fick kommunisterna drygt 43%, men i Mähren och Slovakien, som hade upplevt Röda arméns framfart, bara 34% respektive 30%. Med socialdemokraternas hjälp blev det ändå en liten socialistisk majoritet och Klement Gottwald ny statsminister.

 

Klement Gottwald

I maj 1948 skulle vi gå till val igen men situationen hade inte utvecklat sig så som kommunisterna och Moskva önskade. Trots stora ansträngningar lyckades man inte med att helt behärska armén, polisen och statsapparaten, och de opinionsundersökningar som det kommuniststyrda informationsministeriet hade gjort (men aldrig publicerat) tydde på att kommunisterna skulle tappa 8-10 procent och därmed riksdagsmajoriteten.

Den heta sommaren

Det vi unga under de långa krigsåren väntade och hoppades på var att gränserna skulle öppnas och vi skulle få resa utomlands. Det visade sig att det trots den återvunna friheten inte var så lätt. Det var inte lätt att få pass och utresetillstånd och ännu svårare att få tilldelning av den hårt reglerade valutan. Men efter mycket krångel lyckades jag, och i juli 1947 satt jag med två kompisar på tåget till Gdynia och Sverige.

Det var en minnesvärd och för mig livsavgörande resa denna exceptionellt heta sommar. Att komma från ett krigshärjat Europa, efter resan genom det totalt förstörda Polen, till det sommarfagra Stockholm blev en drömlik upplevelse. Vi gick genom skinande rena gator, såg vackra välunderhållna hus, Strandvägen med skärgårdsbåtar i Nybroviken, välnärda, välklädda och vänliga människor, konstaplar med sablar och vita sommarmössor. Det var som att befinna sig i en för länge sedan svunnen värld, världen som den var före kriget och som man inte trodde kunde finnas längre.

När tiden för hemresan var inne kom det oroande nyheter. Kommunismen var på frammarsch på många håll i Europa. Italiens kommunistparti väntades vinna i de kommande valen och i Grekland pågick inbördeskrig mellan regeringsarmén och de Jugoslavienstödda kommunisterna. Svenska tidningar rapporterade om politisk oro i Tjeckoslovakien. Frankofilen Beneš ville sluta en mot Tyskland riktad försvarsallians med Frankrike, liknande dem man hade med Sovjet och Jugoslavien. I Paris höll man på med förhandlingar om Marshallplanen, den av USA erbjudna ekonomiska hjälpen till Europa. Tjeckoslovakien och andra östeuropeiska länder var i stort behov av sådan hjälp. Pragregeringen beslöt att man skulle delta i konferensen men först måste man inhämta Stalins godkännande. Gottwald och utrikesminister Jan Masaryk flög till Moskva och där blev det klart och bestämt ”Njet!”, utan några andra skäl än att Tjeckoslovakiens deltagande kunde påverka det tveksamma Sverige. Samtidigt ”avrådde” Stalin bestämt också mot avtalet med Frankrike.

  

Jan Masaryk

Det blev nu uppenbart att det inte längre var Prag som bestämde om Tjeckoslovakiens utrikespolitik. När beskedet nådde Prag var de borgerliga regeringsmedlemmarna förkrossade. Järnridån hade definitivt gått ner vid Tjeckoslovakiens västra gräns.

Våra snälla svenska värdar avrådde oss att åka hem. Vi skrattade, nej, nej, vi kände väl våra vänner kommunister, de var våra kompisar och studiekamrater, de var goda demokrater, nej, det var ingen fara, demokratin var fast förankrat i vårt land och vi hade ju Beneš som var mån om goda relationer med Sovjet.

När semestern var slut var det bara att tacka för all gästfrihet, vinka adjö och åka hem.

 

 

 

 

 

 

 

Den 27 januari minns vi

Den 27 januari minns vi Auschwitz befrielse. Min far Leo fick inte uppleva den men några få gjorde det. Greta Mlýnská överlevde fyra år och tre selektioner.

Det var 50 år sen jag hade lämnat min hemstad och mycket hade förändrats under tiden. Mayers värdshus vid huvudgatan, där farmor härskade med fast hand, är borta. Skadat av ryska katiusjaraketer våren 1945 och rivet.

De flesta av de gamla är också borta, inte ens gravar finns kvar. Den gamla judiska begravningsplatsen har blivit en trafikplats, några få gravstenar har räddats och flyttats till en plats bakom muren till den kristna kyrkogården. Där finns bland vilt växande gräs också några få nya gravvårdar.

Fru Mlýnská hade nyckeln till den rostiga grinden. Hon var den sista av de en gång kring 700 judarna i Hodonín, den enda som var i livet och bodde kvar i stan. Hon var 86 år gammal. Hennes dotter Jiřinka levde i Israel och kände min farbror Béďa och hans fru Hanna. De bad mig att framföra hälsningar till fru Mlýnská när vi skulle åka till Hodonín våren 1999.

Vi träffade då fru Mlýnská i sällskap med min klasskamrat Josef som kände henne väl. Främsta anledningen till besöket var att hon förvarade nyckeln till den judiska begravningsplatsen och vi följdes alla åt dit för att se familjen Mayers grav. Stan är liten och folk på busshållplatsen hälsade vänligt på fru Mlýnská.

På den förvuxna och ödsliga begravningsplatsen ligger min farmor Amalia och faster Irena som båda överlevde, den ena i Theresienstadt, den andra gömd i Slovakien, och dog efter kriget. På gravstenen finns också namnen på min far Leo och Irenas man Oswald Glaser och dotter Gerti, alla tre döda i Auschwitz. Utom den Mayerska graven finns här bara ett par andra nya gravar, bland dem fru Mlýnskás man Arnošt, och ett tiotal mossbelupna gravstenar från den gamla judiska begravningsplatsen som kasserades efter kriget.

När Gunilla och jag var i Hodonín i början av maj 2002 ringde vi fru Mlýnská och hon var mycket angelägen om att vi skulle komma och hälsa på hemma hos henne. Det gjorde vi på förmiddagen söndagen den 5 maj. Vi samtalade i över två timmar.

Fru Mlýnská bodde ensam i en liten trerummare full av vackra gamla saker, bl. a. en mängd sydmährisk keramik som hennes avlidne man samlade på. Hon gav oss som minne en liten vas. Hon var sjuklig, hade cancer i höger bröst som läkarna inte ville operera, antagligen på grund av hennes ålder. Hon hade mycket svårt att gå och behövde stöd när hon rörde sig i lägenheten. Hon hade en son som var tandläkare, gift och bodde i en by i närheten, och en sonson. Telefonen ringde flera gånger under vårt besök, så hon var inte övergiven och hade tydligen ständig kontakt med sin son och sina vänner. Hon fick mat hemburen en gång om dagen och hjälp med städning.

Vi frågade om min far och familjen Mayer och hon berättade. Särskilt mindes hon Béďa, de var närmast i ålder. Hennes far – de hette Müller på den tiden – hade ett ångbageri med flera anställda och hon berättade att hon som ung flicka brukade bära färskt bröd till Mayers värdshus vid huvudgatan.

Vi frågade om hennes eget liv och hon berättade, mest på tjeckiska men för Gunillas skull också på tyska. Hon visade visserligen tecken på åldrande – hon upprepade sig ibland och kunde avvika från ämnet – men hennes berättelse var livfull och konsekvent vid upprepningar. Hon berättade episodvis, så som minnen dök upp och hennes minnen rörde sig mest kring vistelsen i Auschwitz och tiden för lägrets likvidering i januari 1945.

Från Auschwitz fördes hon till andra läger, Tiefstalen (?) [i], Bergen-Belsen. Där härjade fläcktyfus som även hon drabbades av. Hon mindes att hon var fruktansvärt törstig och att det inte fanns något att dricka, så hon drack sin egen urin. Hon överlevde tyfusen, som genom ett under.

Greta Müllerová föddes 11 september 1915 i Hodonín där hon bodde till den tyska ockupationen 1939, då hon flyttade till sin bror Osvald, läkaren, i Prag. Därifrån transporterades hon tidigt, redan 1940, till Auschwitz. Där var hon i fyra år, till början av 1945 då lägret likviderades. Hon säger att hon var 30 då, och var således 25-26 år gammal när hon kom till Auschwitz. Hon visade oss det tatuerade numret på underarmen, 7.403 (?), ett lågt nummer, som enligt henne väckte respekt bland nykomlingarna i lägret.[ii] Ung, stark och arbetsför arbetade hon i ammunitionsfabriken och på bygget och överlevde.

Varje morgon klockan fem ställdes man upp till ”appell”, för kontrollräkning om någon skulle ha rymt. Som mat fick man en gång om dagen soppa på kålrötter, annars väldigt litet eller nästan inget. En gång var fjortonde dag en liten leverpastejkonserv för två personer.

När transporter med tjeckiska judar började anlända höll hon utkik efter bekanta. Dessa transporter gick i regel direkt till gaskamrarna. En dag såg hon hur tre unga tjeckiska judar avrättades med nackskott sedan de först hade grävt sina egna gravar. Bland de skjutna fanns en ung man från Hodonín, Pavel Morgenstern. Med nästa transport dagen därefter kom också Pavels föräldrar. De frågade henne efter sin son. Hon svarade att han hade gått med en transport, dit de själva också skulle och att de säkert snart skulle träffas där. Även Pavels föräldrar blev dödade.

Vintern 1944-45 närmade sig den ryska fronten – man kunde redan höra den – och det pågick ständiga selektioner: de som ansågs kapabla att gå skulle anträda den långa marschen till Tyskland, de svaga den korta till gasen. Det räckte att ha vitt hår eller åderbråck för att man skulle sorteras ut vid selektionen.

Det gick ständiga rykten om vem och vilka skulle till gasen eller till transport. Gretas bror läkaren arbetade på sjukavdelningen och hade vid tre tillfällen räddat hennes liv genom att ordna så att hon blev sjukskriven när selektionerna pågick. I januari 1945 fick hon veta att även de som arbetade på sjukan skulle selekteras. Hon ville till varje pris rädda sin bror och bestämde sig att i strid mot alla regler försöka tala med doktor Mengele.

Varje gång Mengele besökte lägret utfärdades ”lagersperre”, d. v. s. ingen fick lämna baracken, den breda lägergatan måste vara helt fri från fångar när Mengeles följe passerade. Greta var desperat och ville rädda sin bror till varje pris. Vid en sådan ”lagersperre” rusade hon ur baracken, klädd i sina randiga trasor och en stulen kavaj och med fötterna inlindade i trasor. Mengele stod där omgiven av en grupp SS-officerare vid ett bord dukat med öl och annat. Hon gick fram till honom och bad honom att skicka brodern läkaren med en transport. Mengele tittade stint på henne och sade: ”Det skall gå transporter och det skall bli selektioner. Han skall gå ditt han skall”. Gretas bror gick i gasen.

I kvinnobaracken där Greta bodde fanns två flickor, en tjeckisk och en ungersk judinna som hade fött barn i hemlighet, på den skitiga latrin som fanns i mitten. När det var klart att de skulle vidare med en transport lindade de sina spädbarn i halm och trasor, skaffade från sjukan litet sömnmedel som de gav barnen och stoppade dem som bylten under kläderna. Men när de passerade SS-mannen som prickade av dem på listan rörde sig den ena babyn och SS-mannen såg det. Han drog fram barnet ur trasorna, höll det i fötterna och slog huvudet mot barackhörnet så skallen krossades och hjärnsubstansen trängde ut. Den unga mamman sändes till gasen.

”Nu skall jag berätta hur det ser ut i en gaskammare”, sade fru Mlýnská.

Hon måste vara en av de ytterst få människor som har varit inne i en gaskammare och överlevt. Hon blev selekterad och i vanlig ordning avklädd naken och beordrad till ”duschen”. Hon minns den fräna lukten, de gråa betongväggarna, ”glasvägg” i ena änden, plåtstrilarna, ”rosetterna”, i taket. Men just innan dörren slöts hörde man utifrån ljuda signalen ”Flyglarm!”. Det var den första amerikanska flygräden mot Auschwitz.[iii] Hon och de andra blev jagade ur kammaren, nakna som de var, men de överlevde. Hon transporterades senare till andra läger i Tyskland, arbetade i ammunitionsfabrik, upplevde andra hemska flygräder, hon minns särskilt en i Hamburg där hon kröp på bara magen undan bomberna, fick tyfus i Bergen-Belsen men överlevde igen, den enda av en familj med sju syskon.

”Gud ville att jag skulle leva”, säger hon.

Hon säger att hon aldrig berättat det här tidigare, inte ens för sina barn eller barnbarn. Varför? ”Jag ville inte det”, säger hon.

Efter befrielsen återvände Greta Müllerová till sin hemstad. Som enda överlevande av sin familj fick hon tillbaka föräldrarnas bageri men visste inte hur hon ensam skulle kunna klara rörelsen. På stadskontoret där frågan om återlämnande diskuterades fanns utom henne endast några få överlevande judar, bland dem två yngre män som hon inte kände närmare. Hon fattade snabbt sitt beslut, vände sig till den som hon tyckte verkade mest sympatisk och frågade honom om han ville gifta sig med henne och sköta bageriet. Han tvekade och slutligen tackade han nej. Han visste inget om bageriverksamhet och dessutom hade han bestämt sig att så snart som möjligt utvandra till USA.

Greta vände sig då till den andre, men även han tackade nej. Han var slaktare och charkuterist och vågade inte åta sig ledningen av ett stort bageriföretag. När hon nedslagen passerade den förste kandidaten, Arnošt, vände han sig mot henne och sade att han hade ändrat sig. De gifte sig och fick barn och var lyckligt gifta i femtio år. Arnošt dog för några år sedan.

Efter Pragkuppen 1948 tog kommunisterna bageriet ifrån dem igen.

Fru Mlýnská dog i slutet av augusti 2003.

[i]  Möjligen Tiefstadt. Jag har inte lyckats identifiera detta läger

[ii]  Det tatuerade numret var ganska svårtytt.

[iii]  Jag har inte kontrollerat om det verkligen var den första allierade flygräden mot Auschwitz.

 

©  Greta Mlýnská och Leo Kramár

 

Hasse Alfredson in memoriam

 

Hasse Alfredson var en stor underhållare, han kunde driva hejdlöst och underbart med saker och människor men han var aldrig elak. I ett gammalt klipp jag har hittat instucket i en av hans böcker, en intervju i DN i januari 2001, sammanfattar han sin livsfilosofi i fyra ord: man skall vara hygglig.

Han säger i samma andetag att man skall ta orden på allvar men inte låta sig styras av någon bok – vare sig av Bibeln eller av Kapitalet.

Det är en livsfilosofi som kunde tjäna som ett rättesnöre för var och en och för ett gott samhälle.

Att vara hygglig är en skönt alfredsonsk formulering av den gamla gyllene regeln – gör inte mot andra det du inte vill de skall göra mot dig.

Att ta orden på allvar innebär att lyssna till andra och ta det de säger prima facies, att tro på att de verkligen menar det de säger, att ge dem förmånen av god tro, att inte, som så många gör, avsiktligt missförstå och förvränga andras idéer och uttalanden.

Och slutligen manar Hasse till en sund skepsis mot auktoriteter, mot gudomliga budskap, mot eviga sanningar huggna i sten, mot fundamentalism, bokstavstroende och falska profeter som döljer sin hybris under vetenskapens mantel.

Jag brukar inte skriva till författare, men en gång gjorde jag ett undantag. Jag hade läst Hasses bok ”Attentatet i Pålsjö skog”. Det är, som undertiteln meddelar, ”en historia om några sabotörer och Sverige under andra världskriget”, men den innehåller som inledning och under lätt förklädnad också en finstämd berättelse om Hasse Alfredsons skånska barndom och ungdom.

”Attentatet” är en fiktion, en kontrafaktisk historia om man så vill, en spänningsroman om hur det kunde ha blivit om Hitler hade ockuperat Sverige 1941. Hasse har bra reda på det politiska läget i Sverige då och demonstrerar hur olika människor skulle ha kunnat bete sig och agera i olika situationer.

Det som frapperade och fascinerade mig mest var hur väl Hasse Andersson på ett intuitivt sätt hade förstått och trovärdigt fångat upp och skildrat atmosfären och stämningen i ett ockuperat land, något han givetvis aldrig hade upplevt själv men som jag så väl kände igen.

Det är därför jag skrev några rader till honom. Och bara efter en vecka eller så fick jag ett fint inslaget bokpaket med prydligt textat namn och adress. Inuti fanns hans bok ”De döda kring Maria” med en längre tillägnan från tillgivne Hans Alfredson.

RIP

8 augusti

Den 8 augusti är min mycket privata minnesdag. Det var en tidig söndagsmorgon, och jag ser dem som om det var i dag, min mor och syrran vid trädgårdsstaketet. En sista kram, sedan stängdes grinden. Mamma var tapper men syrran grät. Lillebrorsan fick inget veta, för säkerhets skull. Det skulle ta många år innan jag stod vid min mors grind igen. Då var hon borta för länge sedan.

Jag längtar hem sen åtta långa år.

I själva sömnen har jag längtan känt.

Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går

—men ej till människor! Jag längtar marken,

jag längtar stenarna, där barn jag lekt.

Heidenstam var en lyckans ost. En flykting saknar även människorna och det dröjde 37 år innan jag återsåg stenarna där barn jag lekt.

Amelie Posse-Brázdová

Bildresultat för amelie posse

Expressen har i dag en minnesartikel om grevinna Amelie Posses antinazistiska arbete under kriget. Det var en halvhemlig verksamhet som bedrevs av aktiva antinazister i den s.k. Tisdagsklubben: journalister som Ivar Harrie och Barbro Alving, artister och författare som Karl Gerhard och Vilhelm Moberg, politiker som Gunnar och Alva Myrdal, men också kungliga som prinsarna Eugen och Wilhelm.

Amelie Posse var gift med den tjeckiske målaren Oskar Brázda och en av hennes söner deltog som stridspilot i slaget om Britannien. Hon kom ur högadeln och hade sin samhällsklass starka självkänsla som hjälpte henne att möta och klara många obehagliga och farliga situationer och utmaningar. Men inget hjälpte när nazisterna kom och ockuperade det Tjeckoslovakien som hon hade gjort till sitt andra fosterland och som hon älskade. Hon fick lämna sin böhmiska herrgård och blev en flykting bland många andra.

Det var en erfarenhet som gjorde att hon under och efter kriget ägnade mycket möda och energi åt att hjälpa tjecker som flydde från den nazistiska ockupationen. Och trots sin höga ålder och sjukdom engagerade hon sig även för de tjecker och slovaker som kom hit efter kommunistkuppen 1948.

Hon satt med i styrelsen för Kommittén för tjeckoslovakiska flyktingar och hennes lilla lägenhet på Gärdet var alltid öppen för oss, mestadels unga studenter, som var ganska vilsna i den nya tillvaron. Hon var sjuk och tung i kroppen men hade alltid kaffe och småkakor att bjuda på och, tack vare sina enormt goda förbindelser, också goda råd och praktisk hjälp.

Vi kände stor respekt för henne – hur skall man tilltala en grevinna som umgås med de kungliga? – men hon bestämde att vi skulle kalla henne babička, mormor. Och det är som en snäll och alltid hjälpsam mormor hon lever kvar i många tjecksvenskars tacksamma minne.

De två Dylan

Bob Dylans Nobelpris kommenteras, bedöms och fördöms av litteraturkritiker och andra i alla våra medier. Märkligt nog har jag  inte sett att en enda av dem påminner om att Bob Dylan beundrade och influerades av den store walesiske poeten Dylan Thomas. Bara det att Bob gjorde hans namn till sitt eget talar ett tydligt språk och borde väcka nyfikenhet.

Jag är inte mannen att bedöma hur Bob Dylan har påverkats av Dylan Thomas poesi, det får någon litteraturforskare göra. Vad jag vet är att Bob Dylans nobelpris skulle glädja mycket min svåger Lars Fohlin. Synd bara att Lasse inte fick uppleva det, han beundrade de två Dylan.

konst-lars-fohlin-001

Lars Fohlin (1934-1997), Hommage to Mr. Dylan