Kategoriarkiv: Ekonomi

DN, Hans Rosling och biståndet

I sin söndagskrönika i dag hyllar Peter Wolodarski Hans Rosling som en hyperrationell, saklig och påläst folkupplysare som med statistik och fakta försökte förklara vår omvärld.

”I ett bidrag till Musikhjälpen i vintras berättade Hans Rosling att de 24 miljoner kronor som samlats in räcker till ett års skolgång för 40 000 barn i Afghanistan”, skriver han, och vidare:

”Han pekade på att denna kostnad var ungefär lika stor som att i Sverige ta emot 40 stycken ensamkommande flyktingpojkar från Afghanistan under ett år”.

”Ingen hörde vad jag sa”, klagade Rosling efteråt, ”få talar om denna 1 000 gånger skillnad för att åstadkomma humanitär effekt”.

Den kloke Hans Rosling sade något helt uppenbart, nämligen att de pengar vi använder för flyktingmottagning skulle göra 1 000 gånger större nytta som hjälp till dem som finns kvar i flyktingläger i närområden.

Vad Peter Wolodarski inte påminde om är att det är något som Sverigedemokraterna hävdat i flera år.

Ryssland och oljan

I en mycket läsvärd artikel i DN i dag[1] analyserar Vitalij Kazakov Rysslands och utvecklingsländernas farliga beroende av oljan. Kazakov skriver att de utvecklingsländer som anammat kapitalismen och låtit utländskt kapital flöda in har tack vare sina komparativa fördelar – naturresurser och låga löner – lyckats hitta en nisch i den globala ekonomin.

Jag läser med gillande att Kazakov, som är lärare vid New Economic School i Moskva, talar som en självklarhet om det viktiga samspelet mellan kapital och komparativa fördelar, något som ända sedan David Ricardo har varit en grundprincip i den klassiska handels-teorin. Det visar att unga ryssar får en gedigen utbildning I nationalekonomi.

Kazakovs poäng är att oljans era är snart slut och att de länder, bl.a. Ryssland, som är beroende av oljeexporten, måste tänka om och snabbt modernisera sin ekonomi, framför allt genom att satsa på forskning och utveckling.

[1] http://www.dn.se/ledare/kolumner/slutet-pa-oljans-hegemoni/

 

Vad kostar asylinvandringen?

Asylsökande driver på ekonomisk tillväxt

är rubriken över Statistiska centralbyråns nyaste rapport (2016-07-05).[1] Det är ett dokument värt att studera och det borde läsas av alla, i synnerhet av alla dem som sprider myter om invandringen.

SCB konstaterar att det rekordstora antalet asylsökande som kom under hösten 2015 har ökat vår BNB under första kvartalet 2016 med 0,5 procent och man beräknar att det totala bidraget till BNP för 2016 blir en procent.  Det låter inte mycket, men betyder en ökning jämfört med förra året med ca 25 procent.

Bruttonationalprodukten visar summan av varor och tjänster som en ekonomi producerar. Utöver marknadsprissatta produkter och tjänster ingår i BNP den offentliga sektorns produktion av tjänster som konsumeras kollektivt och som prissätts till värdet av sin kostnad.

SCB redovisar att de asylsökandes hela bidrag till nationalprodukten ingår i posten ”offentlig konsumtion”, det vill säga statens, kommunernas och landstingens kostnader för de nyanlända. En obetydlig del av bidraget, 0,05 procent, ingår kuriöst nog i posten ”Export av varor och tjänster”. Om någon undrar varför, så beror det på att de dagersätt­ningar och annat som kommuner betalar till asylsökande som inte fått uppehållstillstånd betraktas som resevaluta och export av tjänst.[2]

SCB grundar sina beräkningar på aktuella data och på Migrationsverkets prognos. Man skriver:

Av de statliga myndigheterna är det framförallt Migrationsverkets ökade utgifter som har påverkats av det ökade antalet asylsökande. Migrationsverket har anställt många nya handläggare för att hantera deras ökade antal ärenden. Då de asylsökande behöver boende ökar även Migrationsverkets inköp av boendetjänster kraftigt. Kommunernas konsumtion ökar eftersom asylsökande barn har rätt till skolgång samt att de även ansvarar för de ensamkommande barnen. Landstingens konsumtion ökar då asylsökande barn har rätt till sjukvård och vuxna har rätt till akut vård.

I slutet av 2015 fick kommunerna ett extra tillskott på cirka 10 miljarder för att hantera det ökade antalet asylsökande. Inkluderar man extratillskottet beräknas utgifterna uppgå till totalt 59,3 miljarder under 2016. Det är en ökning på knappt 40 miljarder jämfört med 2015.

59 miljarder, det är nästan 11 miljarder mer än vad försvaret kostar.

Men det är inte hela sanningen. Räknar man BNP per capita får man en annan bild. Vi har under de senaste två och ett halvt åren tagit emot över en kvarts miljon asylsökande.[3] Enligt Migrationsverket tar asylprövningen för närvarande ca 2 år, så de flesta som sökt asyl under hösten 2015 kommer att få ett beslut först 2017.[4] Under 2014 fick 42 % avslag och man kan förvänta samma avslagsprocent för de som kommit senare.

Så länge de asylsökande inte fått uppehållstillstånd ingår de inte ­i den population som BNP räknar med. Men, som vi ser, bidrar de till den offentliga konsumtionen.

För årets första kvartal har BNP per capita stigit med 3,1 procent jämfört med samma kvartal året innan. Det är en klart svagare utveckling än för totala BNP-utvecklingen, säger SCB, och räknar man även med nyanlända i befolkningsunderlaget, de lever ju och konsumerar här, blir tillväxten i BNP per capita bara 2,1 procent för samma period.

Man kan sammanfatta SCB:s rapport så att de nyanländas bidrag till BNP-ökningen inte utgörs av produktion av varor eller tjänster utan av offentlig konsumtion som finansieras genom budgeten, således med skatter, lån, eller besparingar på andra utgiftsposter. Det SCB också visar är att fjolårets befolkningstillväxt gör att BNP räknad per capita, med andra ord landets produktion/konsumtion per individ, ökar väsentligt mindre än under det föregående året. Då BNP anses vara ett mått på välfärden visar SCB att välfärdsökningen saktat av under detta år.

Flyktingmottagningen skapar nya arbetstillfällen – bara Migrationsverket har under 2014-2015 anställt kring 2.500 nya medarbetare – kommuner anställer nya tolkar, lärare, socialarbetare och hälsovårdspersonal och nya företag som inhyser och servar de nyanlända genererar vinster som gör att staten får tillbaka en del i skatt, men även så förblir effekten på statsbudgeten under flera år fram starkt negativ. Enligt Finanspolitiska rådet uppgår den offentliga sektorns genomsnittliga totala nettokostnad per flykting till ca 190 000 kronor första året efter det att den asylsökande folkbokförts i Sverige. Kostnaden trappas ner år efter år och försvinner helt när en invandrare kan försörja sig själv och betalar skatt. Men rådets undersökning av flyktingar som varit här 5-7 år visar att vägen till ett jobb är lång. Bara 35-40 % av dem var sysselsatta efter fem år och knappt 50 % hade arbete efter sju år.[5]

Det som oroar Finanspolitiska rådet är den ökning av arbetslösheten vi måste räkna med när de nyanlända 2014-2016 som fått asyl och blivit folkbokförda registreras som arbetssökande. Rådets ordförande professor John Hassler säger i en intervju att han tvivlar på att regeringen kan uppnå det utlovade sysselsättningsmålet och han fruktar att följden blir en social kris.[6]

[1]http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Asylsokande-driver-pa-ekonomisk-tillvaxt/

[2] http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Asylsokande-i-Nationalrakenskaperna/

[3] http://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik.html

[4]http://www.migrationsverket.se/download/18.23e76fe91505855cf767e4/1445526069526/Migrationsverkets+oktoberprognos+2015+P5-15.pdf

[5]http://www.finanspolitiskaradet.se/download/18.21a8337f154abc1a5dd2876a/1463335875126/Underlagsrapport+2016+1+Ald%C3%A9n+och+Hammarstedt.pdf

[6] http://www.dn.se/ekonomi/finansministern-om-det-ekonomiska-laget/

 

Business är business

Undrar någon varför fredsängeln Obama var så angelägen om att göra upp med skurkstaten Iran? Där mänskliga rättigheter är ett okänt begrepp, där kvinnor arresteras och misshandlas på gatan om de bryter mot klädreglerna, där man i fjol avrättat omkring  1 000 människor, fler än i hela övriga världen (med undantag av Kina)?

I går meddelas det att Iran har beställt 100 jumbojet hos Boeing.

Och det är bara början. Ja, sådan är kapitalismen…

AB och ekonomisk subkultur

Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson är missnöjd med Finanspolitiska rådets kritik av regeringens budgetpolitik. Hans bedömning är att ”rådet är ett uttryck för en speciell subkultur, nämligen den nationalekonomiska. Den har kanske egentligen rätt lite med den ekonomiska veten­skapen att göra…”

Vilka är då dessa representanter för en speciell subkultur som inte har så mycket att göra med ekonomisk vetenskap?  Här kommer de:

John Hassler, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet. Medlem i ekonomipriskommittén.

Yvonne Gustafsson, civilekonom, tidigare socialdemokratisk statssekreterare, styrelse-ordförande i Riksgälden samt ledamot i bl.a. Mittuniversitetets och SIDA:s styrelser. Tidigare generaldirektör för Statskontoret och Ekonomistyrningsverket.

Hilde C. Bjørnland, professor i nationalekonomi vid BI Norwegian Business School och chef för forskningscentret CAMP. Rådgivare i Norges Bank och tidigare styrelseledamot i Finansinspektionen i Norge.

Harry Flam, professor emeritus i internationell ekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet.

Cecilia Hermansson, ek.dr. och forskare på avdelning för bank och finans på ABE-skolan på KTH.

Oskar Nordström Skans, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet. Tidigare forskare vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU).

Den glade AB-skribenten själv tycks ha förvärvat sina ekonomiska kunskaper i SSU. Ibland undrar man hur det står till…

Räntan

Räntan har diskuterats  redan i antiken och det finns sådana som ifrågasätter den ännu i dag. Det finns religioner som förbjuder ränta och sammanslutningar av människor som försöker tricksa på olika sätt för att slippa den. De har sådana hedervärda föregångare som Aristoteles och de skolastiska kyrkofäderna under medeltiden. 

Redan för 5000 år sedan, innan ens pengar blev gängse betalningsmedel, var det vanligt med viss ersättning för lån av jordbruksprodukter och andra varor. Att sådan ersättning – vi kallar den ränta idag – var vanlig dokumenteras i kilskrift på summeriska lertavlor från ca 3000 f. Kr. Hos affärsidkande folk i Mellanöstern var räntan etablerad redan under den arkaiska tiden, något som bl. a. den babyloniske konungen Hammurabis bevarade lagkodex från 1700-t f. Kr. vittnar om. Bland alla detaljerade civilrättsliga regler stadgas här också att ränta för lån i spannmål inte får överstiga 33 1/3% om året.

Hammurabis lag har antagligen påverkat rättsuppfattningen hos grannfolken, bl. a. hettiter och fenicier, där man ibland på liknande sätt försökte reglera räntesatsen. I Egypten däremot verkar räntan inte ha kommit i bruk förrän under den 22:a dynastin, ca 800-700 år f. Kr.

Det berättigade i att ta ränta tycks inte ha diskuterats under den här tiden, med ett undantag, Den judiska Moselagen är den första instans som ifrågasätter det etiska i räntan. I 5 Mos. 23:19 sägs att ”Du skall icke taga ränta av din broder…”, men i 5 M9os. 23:20: ”Av utlänningen må du taga ränta, men icke av din broder…”. Man har funderat över varför judarna resonerade på det här sättet och de lärda har tolkat dessa bestämmelser (och ytterligare i 2 Mos. och 3 Mos.) så, att i det judiska samhället var det förkastligt att skuldsätta sig och därför också oetiskt att försätta ”sin broder” i skuld. Att dessutom öka skulden med ränta stred mot principen om ömsesidig hjälpsamhet hos ett litet folk. Men då räntan var i bruk hos grannfolken var det tillåtet att ta ränta av och betala den till främlingar, oftast besökande affärsmän.

Att bedriva affärer eller syssla med utlåning ansågs inte värdigt en medborgare i de grekiska stadsstaterna, så dessa verksamheter överläts åt metoiker – bofasta utlänningar – eller åt frigivna slavar. De fria medborgarna placerade dock gärna sina pengar hos dessa bankirer – ibland bestod en hel kvarlämnad förmögenhet av lånereverser – som sedan lånade ut dem mot ränta. I Athen kom räntan i bruk under Perikles, på 400-talet f. Kr., då ekonomin utvecklades, många athenare blivit rika och investerade sina tillgångar på ett vinstgivande sätt.

Här blev det filosoferna som satte räntan i fråga. I Lagarna säger Platon att ”ingen skall låna ut pengar mot ränta; och låntagaren skall inte ha någon skyldighet att återbetala varken lånesumman eller räntan”. Det var ett strängt ogillande, men vi vet inte hur Platon resonerade när han kom till den här slutsatsen. Aristoteles, vars filosofi utövade stort inflytande på den kristna teologin under medeltiden, levde kvar i den aristokratiska traditionen och fördömde all handel som ett ”onaturligt” sätt att profitera på andra. Så här resonerar han om räntan i Politiken: ”Det mest avskyvärda sättet…är ocker, som skapar vinst av själva pengarna och inte av deras naturliga objekt. Ty avsikten med pengarna var att använda dem som bytesmedel, inte att föröka dem med ränta. Och uttrycket ränta, med vilket menas att pengar föder pengar, används om alstring av pengar då avkomman liknar modern. Följaktligen är detta sätt att skaffa sig välstånd det mest onaturliga”.

Här har engelska översättaren tagit sig friheten att i en och samma mening tolka det grekiska τόκος på två olika sätt, en gång som ”ocker” och nästa gång som ”ränta”. Tókos betyder rätt och slätt ”ränta”, på samma sätt som arabiskans riba, hebreiskans ribit och latinets usura respektive fenus. Det latinska usura har via kyrkliga medeltidslatinet vunnit insteg i andra europeiska språk, som i engelskans usury, eller franskans usure, och blev med teologernas tolkning ”ocker” i dagens betydelse. När gamla israeliter, greker eller romare talar om ocker använder de uttrycket ”överdriven ränta”, eller ”högst obillig ränta”, fenus iniquum eller fenus iniquissimnum.

Den unga kristna kyrkan växte upp i den romersk-hellenistiska kultursfären och hade från början inga invändningar mot räntan om den inte översteg vad som uppfattades som skäligt. Utlåning mot ränta var vanlig, till och med bland kyrkans tjänare. På liknande sätt som tidigare lagstiftare försökte även de kyrkliga myndigheterna sätta gräns för girigheten och redan det första biskopskonciliet i Nicaea år 325 förbjöd prästerna att låna ut pengar mot högre ränta än 1% i månaden. I Rom beräknades ränta i regel månadsvis.

Kyrkans inställning till räntan var under det första årtusendet vacklande. I Gamla Testamentets och Aristoteles efterföljd avvisade vissa teologer all ränta med hänvisning till att pengar inte är levande och därför inte kan föröka sig. Bara kort efter Nicaeakonsiliet fördömde Johannes Chrysostomos, ärkebiskopen i Konstantinopel, i hårda ordalag dem som tog ränta: ”Finnes det något mera oförståndigt än att så utan jord, utan regn, utan plog? Och alla de vilka hängiva sig åt sådan förkastlig odling skörda blott ogräs som skall kastas i den eviga elden. Avlägsna denna avskyvärda avkomma av guld och silver, förkväv denna otäcka avföda”, stormade han mot snikna lättingar som tillskansade sig en sådan avskyvärd arbetsfri vinning.

Den östromerska kyrkan hade en annan inställning än den latinromerska. I det Östromerska riket reglerades räntan av Justinianus lag som tillät att adelsmän tog 4%, köpmän 8% och övriga 6% i årsränta. Finansierade man utrikeshandel kunde man förränta sin kredit med upp till 12%.

   Det blev först under 1000-1200-talen som flera framstående skolastiska teologer uttalade sig om räntan, ofta i en diskussion om justum precium, det rättvisa priset på varor och tjänster, en debatt som har pågått alltsedan dess. St. Anselm, ärkebiskop i Canterbury i början av 1100-talet, förklarade rätt och slätt att ränta var stöld. Hans kollega, kardinalen Henricus de Segusio, kallad Hostiensis, som levde en mansålder senare, hade en annan åsikt. Kardinalen var en framstående kyrkojurist och hade antagligen större erfarenhet av affärslivet än hans teologkolleger. Han undersökte sakens praktiska sidor och ställde upp ett antal situationer där han menade att räntan inte var oetisk. Exempelvis när långivaren hade själv kunnat investera lånesumman på annat sätt och göra sig en vinst. Räntan var då en rättvis kompensation för lucrum cessans, den uteblivna vinsten. Det var ett förbluffande modernt och skarpsinnigt resonemang som fullföljdes av flera tänkare senare, bl. a. av hans samtida, franciskanermunken Petrus Olivi och dennes ordensbroder St. Bernardino av Siena ett århundrade senare. Moderna ekonomer arbetar dagligen med lucrum cessans, eller alternativförlust som det numera kallas.

1200-talets store teolog och tänkare Thomas av Aquino var den som först insåg vad räntan egentligen är. Han förstod att räntan är långivarens ersättning för att han överlåter nyttjanderätten till kapitalet under viss tid. Thomas förkastade resonemanget om ett hypotetiskt lucrum cessans och menade att vad en bankir som tar ränta gör är att sälja tiden. Men då tiden inte tillhör någon annan än Gud, begår den som tar ränta en dödssynd.

En riskfylld utlåning av pengar utan ersättning tedde sig inte särskilt lockande ens för de mest osjälviska kristna och det blev under hela medeltiden de europeiska judarnas uppgift att sörja för en nödvändig och fungerande kapitalmarknad. Bibelns bud tolkade judarna så att det var tillåtet att ta ränta av andra än sina trosfränder och de besvärades inte av de kristnas moralfilosofiska hämningar och bristande insikter i ekonomi, dessutom var de förbjudna att syssla med varuhandel och att utöva jordbruk, uteslutna från de flesta hantverk och andra borgerliga yrken. De tvingades in i rollen som penningutlånare, bankirer, och blev på detta sätt en oumbärlig faktor inom det i slutet på medeltiden snabbt expanderande europeiska näringslivet.

Bedrev judarna verkligen ocker som de ofta beskylldes för? I jämförelse med moderna tiders räntor och med hänsyn till risken för förlust av både kapitalet och livhanken framstår ofta forna tiders ”ockerräntor” som förvånansvärt beskedliga. I ett judiskt kontrakt från 1200-talets England räknar man med en årsavkastning på kapital på 12,5%. I Centraleuropa var räntenivån under medeltiden hög, särskilt under krigstider låg den på mellan 35-45%. Under 1500-talet reglerade myndigheterna på flera håll räntan för större lån till 10-25%, för att slutligen under 1600-talet begränsa den till beskedliga 6%.

Reformationen avskaffade ränteförbudet i norra Europa. Luther satte räntan till 6-8% (Calvin till 5%) men räntan var säkerligen ganska vanlig även bland affärsmännen i de viktiga affärs- och finanscentra i det katolska Sydeuropa där räntan officiellt accepterades först under 1700-talet. Räntenivån steg då igen, kulminerade under Napoleonkrigen och sjönk sedan under 1800-talet då all räntereglering avskaffades.

 

.

 

 

Exit Varoufakis

DN Kultur publicerar i dag en intervju med Varoufakis i New Statesman

Varoufakis beklagar sig över hur illa och orättvist han och grekerna blivit behandlade, eurozonen är en mycket ogästvänlig plats för hederliga människor, säger han. Ingen ville lyssna på hans väl underbyggda argument, motparten har visat en fullständig avsaknad av några som helst demokratiska skrupler.

Att antyda att motparten är ohederlig är bara en av Varoufakis oförskämdheter. Ännu dummare är det ständigt upprepade påståendet att Grekland behandlas på ett ”odemokratiskt” sätt, med hänvisning till att Tsipras regering valts av en majoritet greker. De som förhandlar med Varoufakis är även de valda i god demokratisk ordning, och när det gäller beslutande i Eurozonen får Grekland i god demokratisk ordning böja sig för majoriteten där.

Den som Varoufakis avskyr mest av alla är den tyske finansministern, den rullstolsbundne Wolfgang Schäuble. Inte förvånande. Varoufakis, en marxistisk akademisk nationalekonom med hög svansföring och Schäuble, en jordnära konservativ politiker och jurist är två oförenliga storheter.

Har man följt med utvecklingen av det grekiska dramat blir man inte heller förvånad. Varoufakis och Tsipras har från första början intagit en förhandlingsattityd som inte kunde leda till annat än till ett fullständigt fiasko. Varoufakis ser sig själv som en intellektuell bjässe, han har i en tidigare intervju sagt att han har överlägsna insikter i spelteori. Spelteori är ett ämne i ekonomutbildning som han har forskat i och som kanske har sitt intresse för spekulation på aktiemarknaden, men att tro att den skulle vara användbar i mellanstatliga förhandlingar är inget annat än hybris hos en akademisk teoretiker. Han försökte med hjälp av sina överlägsna insikter bluffa sig fram som i ett parti poker. När bluffen inte fungerade prutade han och Tsipras bit för bit som ett par småhandlare i en basar.

Den självmedvetna attityd som Tsipras och Varoufakis intagit från första början tyder på en monumental omdömesbrist. De måste ha vetat att de hade mycket dåliga kort att spela med och att deras förhandlingsposition var svag, och de försatte de sig i ännu sämre sits genom sitt uppträdande. Deras slipslösa klädsel uppfattades säkert som en ohövlighet och en provokation hos de korrekt klädda fransmännen och tyskarna. Vare sig det nu berodde på dålig psykologisk insikt eller var en arrogant gest, det är det grekiska folket som får betala.

Das Kapital och Koranen

”Ingen annan bok har åstadkommit så mycket förödelse och elände i världen som Das Kapital och Koranen. Hur kan någon annan än en komplett idiot tro på sådana sagor och kannstöperier är omöjligt att begripa”.

Ungefär så kan man i korthet sammanfatta vad 1900-talets störste ekonom, John Maynard Keynes,  har skrivit till sina vänner i några brev på 1930- och 1940-talet, observationer som är minst lika aktuella i dag.

Så här skrev han till George Bernard Shaw 1935:

“Thank you for your letter. I will try to take your words to heart. There must be something in what you say, because there generally is. But I’ve made another shot at old K. M. last week, reading the Marx-Engels correspondence just published, without making much progress. I prefer Engels of the two. I can see that they invented a certain method of carrying on and a vile manner of writing, both of which their successors have maintained with fidelity. But if you tell me that they discovered a clue to the economic riddle, still I am beaten – I can discover nothing but out-of-date controversialising”.

”My feelings about Das Kapital are the same as my feelings about the Koran. I know that it is historically important and I know that many people, not all of whom are idiots, find it a sort of Rock of Ages and containing inspiration. Yet when I look into it, it is to me inexplicable that it can have this effect. Its dreary, out-of-date, academic  controversialising seems so extraordinarily unsuitable as material for the purpose. But then, as I have said, I feel just the same about the Koran. How could either of these books carry fire and sword round half the world? It beats me.

Clearly there is some defect in my understanding. Do you believe both Das Kapital and the Koran? Or only Das Kapital? But whatever the sociological value of the latter, I am sure that its contemporary economic value (apart from occasional but inconstructive and discontinuous lashes of insight) is nil”.

Till Joan Robinson som hade skrivit ”An Essay on Marxian Economics” (1942):

”…the fact that there is something intrinsically boring in an attempt to make sense of what is in fact not sense…I am left with the feeling, which I had before on less evidence, that he [Marx] had a penetrating and original flair but was a very poor thinker indeed. – and his failure to publish the later volumes probably meant that he was not unaware of this himself”.

Och då hade Keynes lyckan att dö redan 1946 och behövde inte uppleva vad vi får göra i dag.

.

Fascism och kapitalism

Debattinlägg till Kajsa Ekis Ekmans och Stefan Arvidssons artiklar om relationen mellan fascism och kapitalism på DN-Kultur

Kajsa Ekis Ekmans och Stefan Arvidssons framställningar av relationen mellan fascism och kapitalism (DN 28/10 och 5/11) är högst diskutabla.

Ekis Ekman värmer bara upp gammal soppa. Den fascismteori som hon fortfarande tror på har ursprungligen formulerats av kommunistiska Internationaler 1923 och 1928 och har senare modifierats och kritiserats av diverse marxistiska tänkare och teoretiker. Den tas i dag inte på allvar av någon fascismforskare utanför den akademiska tokvänstern.

Arvidssons upptäckt att fascismens upprinnelse skulle finnas hos Pinkertons detektiver i USA är däremot en smärre historisk sensation.

De flesta som studerat fascismen historia är eniga om att fascismens ideologiska rötter finns i den revolutionära syndikalismen och hos det sena 1800-talets socialister och anarkosyndikalister, namn som Georges Sorel och Benedetto Croce. Alla den första generationens ledande fascister började sin politiska bana som socialister och deras retorik och politiska mål är radikalt socialistiska. De italienska fascisterna kallar sitt 1919-års program, som uttryckligen vänder sig till arbetare, för revolutionärt och de kräver inte bara åtta timmars arbetsdag, minimilön och kvinnlig rösträtt, de gormar också mot ”bankimperialismen”, kräver att företag skall socialiseras eller ledas av ”proletära organisationer” och de talar om arbetarnas seger.

De tyska nationalsocialisternas program, de 25 punkterna från 1920, ställde liknande krav: avskaffande av arbetsfria inkomster, förstatligande av aktiebolag, kommunalisering av stora varuhus, arbetarnas vinstandel i storföretag, indragning av krigsvinster och ersättningsfri expropriering av mark för allmänna ändamål. Hitler skrev och talade ofta om sin ”socialkänsla” för arbetare. Han hatade marxismen men beundrade socialdemokratin för dess organisationsförmåga och sade sig se rött när han tänkte på det ”borgerliga avskum” och den ”plutokrati” som motarbetade arbetarnas strävan efter rättvisa.

Många arbetare attraherades av fascisternas och nazisternas socialistiska program. Tvärtemot vad man ofta tror utgjorde arbetare den största grupp som sökte medlemskap i och som röstade på nazipartiet under åren 1925-1932.

Det är riktigt att stora kapitalägare och vissa borgerliga politiker blev efter 1917 så uppskrämda av bolsjevikrevolutionen och av framväxten av Moskvastödda kommunistpartier att de – inte av övertygelse utan av politisk opportunism – stödde och lierade sig med fascister och nazister. Lika sant är att dessa – också de av opportunism – övergav den revolutionära retoriken och de flesta av sina socialistiska mål. Men den grundprincip som i nazisternas program 1920 stod tryckts på egen rad i extra stora bokstäver och som upprepades i kanten på deras mynt, ”Allmännytta går före egennytta”, den övergavs aldrig.

Fascismen och nazismen är kollektivistiska och antiindividualistiska ideologier som i grunden är oförenliga med liberalismen och med liberal marknadsekonomi, det som Ekis Ekman kallar kapitalism. De ekonomiska system som fanns i det fascistiska Italien och det nazistiska Tyskland var inte ”kapitalism” utan kontrollerade ekonomier, i Italien en korporativ ekonomisk-politisk struktur och i Tyskland en planekonomi där inte kapitalägarna utan staten och partiet bestämde allt som skulle produceras och som dikterade löner, vinstuttag och andra villkor för företagen. Det var auktoritära och dirigistiska system med socialistiska drag som vare sig ideologiskt eller praktiskt hade något gemensamt med ”kapitalismen” och som stod i total motsättning till liberala idéer om individens frihet från kollektivt tvång.