Kategoriarkiv: Ekonomi

Karl Marx 200 år

 

Ekonomen (1)

Ingen annan har någonsin haft så stort – och katastrofalt – inflytande på samhällsutvecklingen som Karl Marx. Jesus Kristus och Muhammed får ursäkta, men vare sig korstågen, Trettioåriga kriget eller den tusenåriga striden mellan sunni och shia kan mäta sig med det elände som den samhällsfilosofi som bär Marx namn har ställt till.

I mitten av 1900-talet var marxismen den politiska ideologi som styrde en tredjedel av världens befolkning. Vad är då marxism?

Marx var från början filosof, han övergick till att studera ekonomi och var aktiv som politiker inom arbetarrörelsen, men hans stora inflytande var som samhällskritiker och samhällsteoretiker. Marxismen är en doktrin som bygger på hans och Friedrich Engels arbeten och som har utvecklats av deras disciplar och utläggare i en mängd olika riktningar. För att nämna bara några: Den ortodoxa marxismen, historisk marxism, Hegeliansk marxism, Austromarxism, Frankfurtskolan, marxism-leninism, Mao Zedongs bondemarxism, fransk (existentiell)marxism, västmarxism, östeuropeisk marxism, strukturell eller Althussermarxism, analytisk marxism.[1]

Det alla dessa skolor har gemensamt är att de utgår från och vidareutvecklar Marx och Engels ekonomiska och samhällsteoretiska tänkande.

Marx viktigaste arbete är Kapitalet som han började skriva på 1850 och vars första del blev klar 1866. Marx var övertygad om att han hade skrivit ett epokgörande verk. Han trodde att han med sin analys av värdeformen hade löst en gåta som ”människoanden sedan mer än 2000 år förgäves försökt utröna” och att hans namn nu skulle spridas över hela Europa. Men när boken kom ut 1867 – på tyska och i Tyskland – möttes den i stort sett av tystnad och av negativ eller på sin höjd oförstående kritik. Var och en som har försökt läsa den förstår varför. Det hjälpte inte att hans vänner skrev positiva recensioner eller, som Engels, anonyma kritiska inlägg för att locka fram en debatt. Fake news är tydligen ingen modern uppfinning.

Trots att Marx privatekonomi under de senare åren var tryggad genom Engels årliga understöd, orkade han aldrig skriva färdigt de återstående två delarna. De sammanställdes ur hans efterlämnade papper av Engels och kom ut först efter Marx död, 1885 respektive 1894. Somliga tolkar det så att han själv insåg bristerna i sina teorier som han lagt fram i del ett och började tveka om möjligheten att bygga ett hållbart ekonomiskt system.

Kapitalet är en tröttsam bok där författaren med pinsam tysk grundlighet lägger ut och grälar med allehanda gamla ekonomer. Han kritiserar och avvisar de flesta av dem och accepterar andra, som exempelvis Ricardo och Adam Smith och deras arbetsvärdeteori, som blir en grundsten i hans eget systembygge. Men Marx fördjupar sig så mycket i ekonomisk historia att han missar eller inte förmår att ta till sig nya och aktuella ekonomiska idéer. Han sitter fast i 1700-talets föråldrade ekonomiska tänkande och räknas därför till de klassiska ekonomerna.

Den omvälvande innovation med vilken Marx tror sig kunna förklara hur kapitalistisk ekonomi fungerar och som hela hans systembygge och hans kritik av kapitalismen grundas i är hans mervärdeteori. Även den bygger på Malthus och Ricardos ”järnhårda lönelag”, som hävdar att arbetarnas löner aldrig tillåts överstiga det absolut nödvändiga för livsuppehälle, och som Marx accepterar som arbetshypotes. Mervärdeteorin har han ägnat hundratals sidor av kamerala kalkyler och övningar i aritmetik åt och den är genomtröskad till leda i tusentals böcker och artiklar av både anhängare och kritiker. Marx var alltid i grund och botten en hegeliansk filosof som löste ekonomiska problem i sin kammare – i dag skulle vi säga att han byggde förenklade teoretiska modeller – utan att bry sig om empiri och verkligheten. Något som den österrikiske nationalekonomen Böhm-Bawerk visade redan 1896 i en av de första kritiska genomgångarna av Marx arbetsvärdeteori och mervärdehypotes.

Hur vacker den teoretiska modellen än är så har vare sig Marx eller någon av hans lärjungar lyckats kvantifiera mervärdet i realtermer. Något som beror på att det är omöjligt att på något annat än etiskt normativt sätt avgöra priset på eller lönen för kapitalistens funktion som entreprenör. Förenklat uttryckt är det så att av kombinationen material-arbete-kapital blir det ingen nyttig produkt eller mervärde utan en entreprenör som har en idé, kreativitet och organisations- och marknadsföringsförmåga, och vågar ta risken. Det finns inget objektivt sätt eller mått att mäta med vad entreprenörskapet och risktagande är värt. Marx är medveten om att företagandet innebär risk, men han dribblar bort problemet genom att säga att risken är en naturlig del av produktionsprocessen, och att när kapitalisten usurperar produktionsprocessen privatiserar han också denna samhälleliga risk.[2] Genom att helt sonika inrangera företagsrisken i den mervärdeskapande produktionsprocessen som en ”naturlig del” slipper Marx att diskutera den besvärliga frågan om risken för kapitalförlust berättigar till någon premie eller del av det uppkomna mervärdet.

Räntan på lånat kapital uppfattar Marx som en annan benämning på den del av mervärdet som företagaren överlämnar till långivaren och det räntebärande kapitalet kallar han en ”automatisk fetisch som befruktar sig själv, den pengahäckande penningen”. [3] Detta är en uppfattning om pengar och räntan som hystes av kyrkan på 300-talet och som fortfarande omfattas av ett fåtal människor även i dag, men som förkastades redan av Thomas av Aquino för 800 år sedan. Den helige Thomas förstod något som har undgått Marx, nämligen att räntan är en betalning för den nytta som lånat kapital tillför långtagaren och som långivaren avstår från under en viss tid. Det är inte pengar, utan som det heter i den marxska terminologin, ”pengar som förvandlas till [arbetande real-]kapital” som bidrar till den produktions- och mervärdeökning som tillåter företaget att betala ränta.

Marx missuppfattning om lånekapitalets, räntans och tidsfaktorns funktion och betydelse ledde till orealistisk prisbildning och felaktig allokering av investeringar i stater med socialistisk planekonomi  och den bidrog till Östblockets låga levnadsstandard och till Sovjetunionens ekonomiska kollaps.

(F.f.)

[1] Per Månson, Moderna samhällsteorier (Stockholm, 2000)

[2] Ökonomische Manuskripte 1863-1868, (del. 3, Der Umlauf des Kapitals s. 302)

[3] Das Kapital, Band 3, s. 351, 404.

Karl Marx 200 år

Den 5 maj för 200 år sedan föddes Karl Marx. Det är ett jubileum vi säkert blir påminda om, en del kommer att kalla honom ett geni, andra en ond ande.

Liv[1]

Marx var varken det ena eller det andra. Han var en människa på gott och ont och han var, trots all sin originalitet också en produkt av sin tid.

Carl föddes och växte upp i ett förmöget advokathem med en älskande mor som aldrig slutade med sina omsorger och en liberalt sinnad, välvillig och frikostig pappa. Familjen var judisk men assimilerad och konverterade kort efter Carls födelse till protestantismen. Carl var ett begåvat och brådmoget barn och han visade tidigt sina anlag som ledare, men också den självhävdelse och självöverskattning som blev så utmärkande för honom senare i livet.

Det förväntades att han skulle överta sin fars praktik. Efter gymnasiet, där flera av hans lärare var liberala humanister och misstänkta för revolutionära idéer, började han läsa juridik i Bonn. Men här upptäckte han Hegel och då blev det slut med juridiken. Till sin fars besvikelse växlade han till filosofi.

Studietiden i Bonn var kort men vild och fylld av superi, kortspel, galna upptåg och krakel med polisen. Karl var dyr i drift, 700 thaler kostade han sina föräldrar under året i Bonn, pengar som far Heinrich levererade med ett försynt påpekande att 500 brukar räcka även för de rikaste studenterna. Det hela slutade med en duell och ett lätt sår i pannan som inte avskräckte Marx att senare i livet i tid och otid utmana sina motståndare. Till sina föräldrars lättnad flyttade han efter bara ett år till universitetet i Berlin.

Marxbiografer funderar fortfarande över varför Marx inte lade fram sin doktorsavhandling i Berlin. I stället skickade han den ganska tunna luntan om grekisk filosofi (jämte avgiften om 12 thaler) till universitetet i Jena, känt för sin liberala inställning. Det fungerade och efter ett par veckor fick Karl sitt diplom på att han nu var filosofie doktor – utan att någonsin ha satt sin fot i Alma Mater Jenensis lärosalar.

Han räknade med en akademisk karriär och kunde nu gifta sig med sin barndomskärlek, den vackra Jenny von Westphalen. Jennys familj var med rätta tveksam och hon själv kunde inte ana vilket strävsamt liv som väntade henne. Men otroligt nog varade deras äktenskap trots alla påfrestningar i nästan 40 år, tills Jenny dog 1881.

Som person var Marx knappast tilltalande. En som kanske bäst fångade hans karaktär var Jenny som i sina brev kallade honom ”sitt svarta lilla vildsvin”. ”Svart” syftade på hans utseende; han kallades inom familjen ”Morianen” för sin mörka hy och vilda mörka hårväxt på huvudet, hakan, kroppen och händerna. Och under hela sitt liv attackerade han alla sina verkliga och inbillade fiender med samma besinningslösa ursinne som ett uppretat vildsvin.

Marx hade ett häftigt lynne, han var stridslysten och han kom lätt i konflikt även med sina bästa vänner. Författandet av strids- och försvarsskrifter och svavelosande pamfletter, och alla dessa gräl och dispyter med sina fiender och tidigare vänner tog mycket tid från hans viktigare arbeten. Som debattör var han fruktad för sitt verbala våld, han var mästare i att förolämpa sina motståndare med de grövsta invektiv och tillmälen. Här följde han en urgammal tysk tradition, välkänd från Luther, en tradition som fördes vidare av hans lärjungar, inte minst av Lenin, och som blev stilbildande för den marxistiska rörelsen ända till våra dagar.

Det var ett sätt man kan förstå med tanke på Marx avsky för och hat av det kapitalistiska systemet och hans stora medkänsla med de exploaterade och förtryckta proletärerna. Han förstod kapitalismens historiska funktion men hyste en viss beundran för den och för kapitalisterna. Dem han hatade mest, häftigast och hela sitt liv var demokratiska borgerliga politiker – han kallade dem filistrar och demokratiska dumskallar  –  och de fackföreningsledare och reformsocialister som genom lagstiftning, avtal och löneförhandlingar ville förbättra arbetarnas villkor och som därmed pacificerade arbetarklassen och satte käppar i hjulet för hans storvulna idéer om en världsrevolution.

Det är ingen överdrift eller svartmålning att påstå att det som alltsedan barndomen utmärker Marx personlighet är en oerhörd självöverskattning.  Det var ett personlighetsdrag som ledde till att han alltid och fullständigt hänsynslöst även mot sina närmaste satte sin person och sina behov först. Han bröt tidigt med och struntade fullkomligt i sina föräldrar vilkas ekonomiska stöd han utnyttjade maximalt.  Som utsvävande student kom han inte till sin fars begravning, han besökte aldrig sin gamla mor, och i sina brev till Engels klagade han bittert över att hon inte ville dö så han äntligen skulle få det efterlängtade arvet.

Marx var, med dagens mått mätt, en egotrippad mansgris, men han älskade verkligen sin Jenny och sina barn och han var en älskad make och far och han sörjde djupt när den glade sjuåringen Edgar dog i tuberkulos. Men den som är mest värd vår medkänsla och beundran är den tappra Jenny. Hon fick vara med på oräkneliga flyttar på flykt undan den preussiska polisen och fordringsägarna, om sju havandeskap på fjorton år, hon fick se fyra av sina barn dö i späd ålder och hon måste föra en ständig kamp med familjens usla ekonomi. Smycken, möbler, kläder och oftast familjesilver hon hade fått som arv efter sin mor vandrade otaliga gånger fram och tillbaka på diverse pantbanker. Vid ett tillfälle blev pantlånaren misstänksam när en enkelt klädd kvinna ville pantsätta silver märkt med hertigfamiljen Argylls vapen och larmade polisen. Arma Jenny fick sitta i förhör och bevisa att hon härstammade från den skotska högadeln och att silvret var hennes egendom. Kanske hjälpte det att Karl var noga med att det på hennes visitkort stod Mme Jenny Marx, née Baronesse de Westphalen.

Den store ekonomiske tänkaren var fullständig renons på att sköta sin egen och familjens ekonomi. I ekonomiska frågor var Marx en äkta bohem. Under hela sitt liv hade han nästan aldrig en stadig inkomst och familjen Marx levde jämt ur hand i mun. Och ofta var handen nästan tom. Redan under sin studietid i Bonn blev Marx lagsökt för skulder och han förföljdes och plågades av arga fordringsägare under alla år. Det som vid ett par tillfällen räddade familjen i en fullständigt desperat situation – de stod vräkta på gatan – var några välkomna arv. Men då skenade Karls optimism i väg, han hyrde en dyr villa, Jenny köpte dyra kläder, man ordnade överdådiga fester för sina tonåriga döttrar och familjen levde några glada men korta månader vad man ansåg ståndsmässigt. Han höll också koll på börsen och när tillfället gavs satsade han friskt en del av arvet – och vann en mindre förmögenhet.

Som tur var fanns där alltid den trogne, hängivne och aldrig svikande vännen Engels. Friedrich Engels var född med silversked i munnen. Med en rik fabrikör till far och smak för dyra vanor förde han ett överklassliv som han gärna skröt med. Ridhästar, rävjakt, bordeauxviner, vackra kvinnor och utflykter till Paris var hans melodi. I Manchester, där han med stor avsmak arbetade i sin fars framgångsrika bomullsfirma, höll han sig med två villor. I den ena bodde hans älskarinna Mary med syster Lizzy och de tre levde i ett lyckligt ménage à trois. Något som den prudentliga Jenny Marx ogillade.

Karl Marx var en flitig skrivare men också en pedant som ändrade och korrigerade i det oändliga. Han trodde redan 1851 att han skulle bli klar med ”hela den ekonomiska skiten” inom fem veckor, men det tog sexton år innan han släppte ifrån sig första delen av Kapitalet. Och det var Jenny och Engels som gjorde det möjligt för honom att sitta på British Museum och läsa gamla ekonomer eller sitta hemma i sitt kaotiska rum och plita sina oläsliga kråkor som sättarna vägrade att befatta sig med och skickade tillbaka. Av alla människor var det bara de två (under en tid också en dyr och försupen sekreterare) som kunde läsa vad han skrev, och de, främst Jenny, skrev rent tusentals och tusentals sidor av hans manuskript till Kapitalet. Engels författade också en stor del av de tidningsartiklar som publicerades under Marx namn och som gav en liten men regelbunden inkomst.

Karl Marx offentliga liv begränsade sig länge till redaktörskapet för några kortlivade tidningar och tidskrifter och senare till ledningen av International Workingmen’s Association, bättre känd som Första Internationalen, som han och Engels var med och grundade 1864. Organisationen var redan från början splittrad mellan Proudhons och Bakunins anarkister och Marx kommunister och den sprack definitivt 1876. Ledningen av Arbetarförbundet och alla gräl och intriger där tog i anspråk mycket av Marx tid och energi.

Internationalens sekreterare Randal Cremer och de engelska fackföreningarna som han representerade tröttnade snabbt på de franska, spanska och tyska pratmakarnas revolutionära radikalism och lämnade organisationen efter ett par år. Engelska arbetarklassen, som Marx trodde var den som skulle börja världsrevolutionen, valde förhandlingens, reformismens väg. Cremer blev senare som Sir William parlamentsledamot för Liberalerna och fick 1903 Nobelpriset för sitt arbete för fred och internationell medling.

För den större allmänheten förblev Marx länge okänd. Första utgåvan av Kapitalet blev ganska obemärkt, det var först 1871, då han för Arbetarinternationalen hade författat ett manifest som publicerades under titeln Inbördeskriget i Frankrike, som hans namn blev känt. Manifestet var en svavelosande vidräkning med Pariskommunens ”bödel” president Thiers och så revolutionärt att de kvarvarande engelska fackföreningarna lämnade Internationalen. Marx hade avslutat pamfletten med överdrivet skryt om Internationalens betydelse för Parisupproret och blev snabbt misstänkt och beryktad som en farlig landsflyktig tysk revolutionär och hemlig konspiratör som agerade bakom Internationalens officiella ledning.

Var Karl Marx en antisemit eller en självhatande jude? Jag tror inte att han var någondera. Åren kring 1848 och i den liberala miljö av upplyst medelklass han växte upp var religionen en ickefråga och om den överhuvud diskuterades var det så som Bruno Bauer gjorde i sin skrift och den unge Marx i sitt beryktade svar. I Till judefrågan skriver han att judendomens kult är egennyttan och schackrandet, och att pengarna är ”judens” Gud.  Det är formuleringar som låter illa i våra öron och de har åberopats och utnyttjats av senare antisemiter. Men 1843 var fördomarna och språkbruket sådana och Marx var bara ett barn av sin tid. Anarkisterna Bakunin och Proudhon och socialister som Fourier, Toussenel eller Tridon överträffade honom vida med sin antijudiska haranger. Det skulle dröja nästan fyrtio år till begreppet antisemitism med koppling till ras skulle dyka upp. Än så länge var det väsentliga i både Bauers och Marx skrifter kritiken av religionen – judaismen – och hos Marx också ett krav på allmän emancipation från religionen och på en sekulär stat.

Marx var ointresserad av sin judiska bakgrund och av sin nominella kristendom men som syns använde han judiska stereotyper som var gängse i hans samtid. Han hyste också då vanliga rasistiska fördomar och, sin vana trogen, använde dem generöst mot sina meningsmotståndare som tillmälen och karikatyrer. Värst utsatt blev den odräglige Lassalle som hade våldgästat familjen Marx i veckor: ”Juden, knipsluge Efraim, judisk nigger vars farmor måste ha parat sig med en nigger… som är efterhängsen som en nigger”, beskriver Marx sin gynnare, vän och konkurrent i brev till Engels. Och den store internationalisten förblev i själ och hjärta alltid tysk, han föraktade fransmän och slaver och höll tummen för Bismarcks seger under fransk-tyska kriget 1870.

Marx tycks ha varit ointresserad av konst och musik. Ibland sjöng han tyska folkvisor för sina barn och när ekonomin tillät följde han någon gång med döttrarna och såg en opera, men han tråkades ut av spektaklet, i synnerhet av baletten.  Att han tyckte illa om Wagners musik är ett oväntat sympatiskt drag som försonar mig litet grand med en annars ganska frånstötande personlighet.

Marx krämpor och sjukdomar var otaliga och envisa: sömnlöshet, huvudvärk, magsmärtor, kräkningar, leverbesvär, reumatism, och dessa alltid närvarande och plågsamma karbunklar, varbölder i baken, grenen eller ryggen, som gjorde att han hade svårt att sitta och ligga och ofta måste skriva stående.  Han försökte förgäves bota dem med arsenik, med kniv, eller som oftast, beroende på obetalda läkarräkningar, med några lådor portvin från vännen Engels.

Det var först när Engels snåle far hade dött och Engels kvickt sålde fabrikerna och befriade sig från utsugarrollen som Marx kunde andas ut. Den generöse vännen tillförsäkrade honom en årlig inkomst om 350 pund, något som gav familjen Marx en hygglig levnadsstandard och den nu åldrade filosofen en möjlighet att då och då lindra sina plågor i Ramsgate eller i Karlsbad med dess läkande varma källor.

Till allas förundran förvandlades Marx på sin ålders höst från en argsint revolutionär till en förnöjd och vänlig bourgeois som läste The Times, tog sina stillsamma promenader och som det var lätt och till och med behagligt att umgås och diskutera med. Han sörjde djupt sin älskade Jenny som avled plötsligt 1881 och han överlevde även äldsta dottern Jennychen som dog i cancer i januari 1883.

Karl Marx somnade för evigt i sin gamla länstol bara ett par månader senare, kort före sin 65-årsdag.

(F. f.)

[1] Den här delen bygger i huvudsak på Francis Wheen, Karl Marx (Norstedts, 2000)

DN, Hans Rosling och biståndet

I sin söndagskrönika i dag hyllar Peter Wolodarski Hans Rosling som en hyperrationell, saklig och påläst folkupplysare som med statistik och fakta försökte förklara vår omvärld.

”I ett bidrag till Musikhjälpen i vintras berättade Hans Rosling att de 24 miljoner kronor som samlats in räcker till ett års skolgång för 40 000 barn i Afghanistan”, skriver han, och vidare:

”Han pekade på att denna kostnad var ungefär lika stor som att i Sverige ta emot 40 stycken ensamkommande flyktingpojkar från Afghanistan under ett år”.

”Ingen hörde vad jag sa”, klagade Rosling efteråt, ”få talar om denna 1 000 gånger skillnad för att åstadkomma humanitär effekt”.

Den kloke Hans Rosling sade något helt uppenbart, nämligen att de pengar vi använder för flyktingmottagning skulle göra 1 000 gånger större nytta som hjälp till dem som finns kvar i flyktingläger i närområden.

Vad Peter Wolodarski inte påminde om är att det är något som Sverigedemokraterna hävdat i flera år.

Ryssland och oljan

I en mycket läsvärd artikel i DN i dag[1] analyserar Vitalij Kazakov Rysslands och utvecklingsländernas farliga beroende av oljan. Kazakov skriver att de utvecklingsländer som anammat kapitalismen och låtit utländskt kapital flöda in har tack vare sina komparativa fördelar – naturresurser och låga löner – lyckats hitta en nisch i den globala ekonomin.

Jag läser med gillande att Kazakov, som är lärare vid New Economic School i Moskva, talar som en självklarhet om det viktiga samspelet mellan kapital och komparativa fördelar, något som ända sedan David Ricardo har varit en grundprincip i den klassiska handels-teorin. Det visar att unga ryssar får en gedigen utbildning I nationalekonomi.

Kazakovs poäng är att oljans era är snart slut och att de länder, bl.a. Ryssland, som är beroende av oljeexporten, måste tänka om och snabbt modernisera sin ekonomi, framför allt genom att satsa på forskning och utveckling.

[1] http://www.dn.se/ledare/kolumner/slutet-pa-oljans-hegemoni/

 

Vad kostar asylinvandringen?

Asylsökande driver på ekonomisk tillväxt

är rubriken över Statistiska centralbyråns nyaste rapport (2016-07-05).[1] Det är ett dokument värt att studera och det borde läsas av alla, i synnerhet av alla dem som sprider myter om invandringen.

SCB konstaterar att det rekordstora antalet asylsökande som kom under hösten 2015 har ökat vår BNB under första kvartalet 2016 med 0,5 procent och man beräknar att det totala bidraget till BNP för 2016 blir en procent.  Det låter inte mycket, men betyder en ökning jämfört med förra året med ca 25 procent.

Bruttonationalprodukten visar summan av varor och tjänster som en ekonomi producerar. Utöver marknadsprissatta produkter och tjänster ingår i BNP den offentliga sektorns produktion av tjänster som konsumeras kollektivt och som prissätts till värdet av sin kostnad.

SCB redovisar att de asylsökandes hela bidrag till nationalprodukten ingår i posten ”offentlig konsumtion”, det vill säga statens, kommunernas och landstingens kostnader för de nyanlända. En obetydlig del av bidraget, 0,05 procent, ingår kuriöst nog i posten ”Export av varor och tjänster”. Om någon undrar varför, så beror det på att de dagersätt­ningar och annat som kommuner betalar till asylsökande som inte fått uppehållstillstånd betraktas som resevaluta och export av tjänst.[2]

SCB grundar sina beräkningar på aktuella data och på Migrationsverkets prognos. Man skriver:

Av de statliga myndigheterna är det framförallt Migrationsverkets ökade utgifter som har påverkats av det ökade antalet asylsökande. Migrationsverket har anställt många nya handläggare för att hantera deras ökade antal ärenden. Då de asylsökande behöver boende ökar även Migrationsverkets inköp av boendetjänster kraftigt. Kommunernas konsumtion ökar eftersom asylsökande barn har rätt till skolgång samt att de även ansvarar för de ensamkommande barnen. Landstingens konsumtion ökar då asylsökande barn har rätt till sjukvård och vuxna har rätt till akut vård.

I slutet av 2015 fick kommunerna ett extra tillskott på cirka 10 miljarder för att hantera det ökade antalet asylsökande. Inkluderar man extratillskottet beräknas utgifterna uppgå till totalt 59,3 miljarder under 2016. Det är en ökning på knappt 40 miljarder jämfört med 2015.

59 miljarder, det är nästan 11 miljarder mer än vad försvaret kostar.

Men det är inte hela sanningen. Räknar man BNP per capita får man en annan bild. Vi har under de senaste två och ett halvt åren tagit emot över en kvarts miljon asylsökande.[3] Enligt Migrationsverket tar asylprövningen för närvarande ca 2 år, så de flesta som sökt asyl under hösten 2015 kommer att få ett beslut först 2017.[4] Under 2014 fick 42 % avslag och man kan förvänta samma avslagsprocent för de som kommit senare.

Så länge de asylsökande inte fått uppehållstillstånd ingår de inte ­i den population som BNP räknar med. Men, som vi ser, bidrar de till den offentliga konsumtionen.

För årets första kvartal har BNP per capita stigit med 3,1 procent jämfört med samma kvartal året innan. Det är en klart svagare utveckling än för totala BNP-utvecklingen, säger SCB, och räknar man även med nyanlända i befolkningsunderlaget, de lever ju och konsumerar här, blir tillväxten i BNP per capita bara 2,1 procent för samma period.

Man kan sammanfatta SCB:s rapport så att de nyanländas bidrag till BNP-ökningen inte utgörs av produktion av varor eller tjänster utan av offentlig konsumtion som finansieras genom budgeten, således med skatter, lån, eller besparingar på andra utgiftsposter. Det SCB också visar är att fjolårets befolkningstillväxt gör att BNP räknad per capita, med andra ord landets produktion/konsumtion per individ, ökar väsentligt mindre än under det föregående året. Då BNP anses vara ett mått på välfärden visar SCB att välfärdsökningen saktat av under detta år.

Flyktingmottagningen skapar nya arbetstillfällen – bara Migrationsverket har under 2014-2015 anställt kring 2.500 nya medarbetare – kommuner anställer nya tolkar, lärare, socialarbetare och hälsovårdspersonal och nya företag som inhyser och servar de nyanlända genererar vinster som gör att staten får tillbaka en del i skatt, men även så förblir effekten på statsbudgeten under flera år fram starkt negativ. Enligt Finanspolitiska rådet uppgår den offentliga sektorns genomsnittliga totala nettokostnad per flykting till ca 190 000 kronor första året efter det att den asylsökande folkbokförts i Sverige. Kostnaden trappas ner år efter år och försvinner helt när en invandrare kan försörja sig själv och betalar skatt. Men rådets undersökning av flyktingar som varit här 5-7 år visar att vägen till ett jobb är lång. Bara 35-40 % av dem var sysselsatta efter fem år och knappt 50 % hade arbete efter sju år.[5]

Det som oroar Finanspolitiska rådet är den ökning av arbetslösheten vi måste räkna med när de nyanlända 2014-2016 som fått asyl och blivit folkbokförda registreras som arbetssökande. Rådets ordförande professor John Hassler säger i en intervju att han tvivlar på att regeringen kan uppnå det utlovade sysselsättningsmålet och han fruktar att följden blir en social kris.[6]

[1]http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Asylsokande-driver-pa-ekonomisk-tillvaxt/

[2] http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Asylsokande-i-Nationalrakenskaperna/

[3] http://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik.html

[4]http://www.migrationsverket.se/download/18.23e76fe91505855cf767e4/1445526069526/Migrationsverkets+oktoberprognos+2015+P5-15.pdf

[5]http://www.finanspolitiskaradet.se/download/18.21a8337f154abc1a5dd2876a/1463335875126/Underlagsrapport+2016+1+Ald%C3%A9n+och+Hammarstedt.pdf

[6] http://www.dn.se/ekonomi/finansministern-om-det-ekonomiska-laget/

 

Business är business

Undrar någon varför fredsängeln Obama var så angelägen om att göra upp med skurkstaten Iran? Där mänskliga rättigheter är ett okänt begrepp, där kvinnor arresteras och misshandlas på gatan om de bryter mot klädreglerna, där man i fjol avrättat omkring  1 000 människor, fler än i hela övriga världen (med undantag av Kina)?

I går meddelas det att Iran har beställt 100 jumbojet hos Boeing.

Och det är bara början. Ja, sådan är kapitalismen…

AB och ekonomisk subkultur

Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson är missnöjd med Finanspolitiska rådets kritik av regeringens budgetpolitik. Hans bedömning är att ”rådet är ett uttryck för en speciell subkultur, nämligen den nationalekonomiska. Den har kanske egentligen rätt lite med den ekonomiska veten­skapen att göra…”

Vilka är då dessa representanter för en speciell subkultur som inte har så mycket att göra med ekonomisk vetenskap?  Här kommer de:

John Hassler, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet. Medlem i ekonomipriskommittén.

Yvonne Gustafsson, civilekonom, tidigare socialdemokratisk statssekreterare, styrelse-ordförande i Riksgälden samt ledamot i bl.a. Mittuniversitetets och SIDA:s styrelser. Tidigare generaldirektör för Statskontoret och Ekonomistyrningsverket.

Hilde C. Bjørnland, professor i nationalekonomi vid BI Norwegian Business School och chef för forskningscentret CAMP. Rådgivare i Norges Bank och tidigare styrelseledamot i Finansinspektionen i Norge.

Harry Flam, professor emeritus i internationell ekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet.

Cecilia Hermansson, ek.dr. och forskare på avdelning för bank och finans på ABE-skolan på KTH.

Oskar Nordström Skans, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet. Tidigare forskare vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU).

Den glade AB-skribenten själv tycks ha förvärvat sina ekonomiska kunskaper i SSU. Ibland undrar man hur det står till…

Räntan

Räntan har diskuterats  redan i antiken och det finns sådana som ifrågasätter den ännu i dag. Det finns religioner som förbjuder ränta och sammanslutningar av människor som försöker tricksa på olika sätt för att slippa den. De har sådana hedervärda föregångare som Aristoteles och de skolastiska kyrkofäderna under medeltiden. 

Redan för 5000 år sedan, innan ens pengar blev gängse betalningsmedel, var det vanligt med viss ersättning för lån av jordbruksprodukter och andra varor. Att sådan ersättning – vi kallar den ränta idag – var vanlig dokumenteras i kilskrift på summeriska lertavlor från ca 3000 f. Kr. Hos affärsidkande folk i Mellanöstern var räntan etablerad redan under den arkaiska tiden, något som bl. a. den babyloniske konungen Hammurabis bevarade lagkodex från 1700-t f. Kr. vittnar om. Bland alla detaljerade civilrättsliga regler stadgas här också att ränta för lån i spannmål inte får överstiga 33 1/3% om året.

Hammurabis lag har antagligen påverkat rättsuppfattningen hos grannfolken, bl. a. hettiter och fenicier, där man ibland på liknande sätt försökte reglera räntesatsen. I Egypten däremot verkar räntan inte ha kommit i bruk förrän under den 22:a dynastin, ca 800-700 år f. Kr.

Det berättigade i att ta ränta tycks inte ha diskuterats under den här tiden, med ett undantag, Den judiska Moselagen är den första instans som ifrågasätter det etiska i räntan. I 5 Mos. 23:19 sägs att ”Du skall icke taga ränta av din broder…”, men i 5 M9os. 23:20: ”Av utlänningen må du taga ränta, men icke av din broder…”. Man har funderat över varför judarna resonerade på det här sättet och de lärda har tolkat dessa bestämmelser (och ytterligare i 2 Mos. och 3 Mos.) så, att i det judiska samhället var det förkastligt att skuldsätta sig och därför också oetiskt att försätta ”sin broder” i skuld. Att dessutom öka skulden med ränta stred mot principen om ömsesidig hjälpsamhet hos ett litet folk. Men då räntan var i bruk hos grannfolken var det tillåtet att ta ränta av och betala den till främlingar, oftast besökande affärsmän.

Att bedriva affärer eller syssla med utlåning ansågs inte värdigt en medborgare i de grekiska stadsstaterna, så dessa verksamheter överläts åt metoiker – bofasta utlänningar – eller åt frigivna slavar. De fria medborgarna placerade dock gärna sina pengar hos dessa bankirer – ibland bestod en hel kvarlämnad förmögenhet av lånereverser – som sedan lånade ut dem mot ränta. I Athen kom räntan i bruk under Perikles, på 400-talet f. Kr., då ekonomin utvecklades, många athenare blivit rika och investerade sina tillgångar på ett vinstgivande sätt.

Här blev det filosoferna som satte räntan i fråga. I Lagarna säger Platon att ”ingen skall låna ut pengar mot ränta; och låntagaren skall inte ha någon skyldighet att återbetala varken lånesumman eller räntan”. Det var ett strängt ogillande, men vi vet inte hur Platon resonerade när han kom till den här slutsatsen. Aristoteles, vars filosofi utövade stort inflytande på den kristna teologin under medeltiden, levde kvar i den aristokratiska traditionen och fördömde all handel som ett ”onaturligt” sätt att profitera på andra. Så här resonerar han om räntan i Politiken: ”Det mest avskyvärda sättet…är ocker, som skapar vinst av själva pengarna och inte av deras naturliga objekt. Ty avsikten med pengarna var att använda dem som bytesmedel, inte att föröka dem med ränta. Och uttrycket ränta, med vilket menas att pengar föder pengar, används om alstring av pengar då avkomman liknar modern. Följaktligen är detta sätt att skaffa sig välstånd det mest onaturliga”.

Här har engelska översättaren tagit sig friheten att i en och samma mening tolka det grekiska τόκος på två olika sätt, en gång som ”ocker” och nästa gång som ”ränta”. Tókos betyder rätt och slätt ”ränta”, på samma sätt som arabiskans riba, hebreiskans ribit och latinets usura respektive fenus. Det latinska usura har via kyrkliga medeltidslatinet vunnit insteg i andra europeiska språk, som i engelskans usury, eller franskans usure, och blev med teologernas tolkning ”ocker” i dagens betydelse. När gamla israeliter, greker eller romare talar om ocker använder de uttrycket ”överdriven ränta”, eller ”högst obillig ränta”, fenus iniquum eller fenus iniquissimnum.

Den unga kristna kyrkan växte upp i den romersk-hellenistiska kultursfären och hade från början inga invändningar mot räntan om den inte översteg vad som uppfattades som skäligt. Utlåning mot ränta var vanlig, till och med bland kyrkans tjänare. På liknande sätt som tidigare lagstiftare försökte även de kyrkliga myndigheterna sätta gräns för girigheten och redan det första biskopskonciliet i Nicaea år 325 förbjöd prästerna att låna ut pengar mot högre ränta än 1% i månaden. I Rom beräknades ränta i regel månadsvis.

Kyrkans inställning till räntan var under det första årtusendet vacklande. I Gamla Testamentets och Aristoteles efterföljd avvisade vissa teologer all ränta med hänvisning till att pengar inte är levande och därför inte kan föröka sig. Bara kort efter Nicaeakonsiliet fördömde Johannes Chrysostomos, ärkebiskopen i Konstantinopel, i hårda ordalag dem som tog ränta: ”Finnes det något mera oförståndigt än att så utan jord, utan regn, utan plog? Och alla de vilka hängiva sig åt sådan förkastlig odling skörda blott ogräs som skall kastas i den eviga elden. Avlägsna denna avskyvärda avkomma av guld och silver, förkväv denna otäcka avföda”, stormade han mot snikna lättingar som tillskansade sig en sådan avskyvärd arbetsfri vinning.

Den östromerska kyrkan hade en annan inställning än den latinromerska. I det Östromerska riket reglerades räntan av Justinianus lag som tillät att adelsmän tog 4%, köpmän 8% och övriga 6% i årsränta. Finansierade man utrikeshandel kunde man förränta sin kredit med upp till 12%.

   Det blev först under 1000-1200-talen som flera framstående skolastiska teologer uttalade sig om räntan, ofta i en diskussion om justum precium, det rättvisa priset på varor och tjänster, en debatt som har pågått alltsedan dess. St. Anselm, ärkebiskop i Canterbury i början av 1100-talet, förklarade rätt och slätt att ränta var stöld. Hans kollega, kardinalen Henricus de Segusio, kallad Hostiensis, som levde en mansålder senare, hade en annan åsikt. Kardinalen var en framstående kyrkojurist och hade antagligen större erfarenhet av affärslivet än hans teologkolleger. Han undersökte sakens praktiska sidor och ställde upp ett antal situationer där han menade att räntan inte var oetisk. Exempelvis när långivaren hade själv kunnat investera lånesumman på annat sätt och göra sig en vinst. Räntan var då en rättvis kompensation för lucrum cessans, den uteblivna vinsten. Det var ett förbluffande modernt och skarpsinnigt resonemang som fullföljdes av flera tänkare senare, bl. a. av hans samtida, franciskanermunken Petrus Olivi och dennes ordensbroder St. Bernardino av Siena ett århundrade senare. Moderna ekonomer arbetar dagligen med lucrum cessans, eller alternativförlust som det numera kallas.

1200-talets store teolog och tänkare Thomas av Aquino var den som först insåg vad räntan egentligen är. Han förstod att räntan är långivarens ersättning för att han överlåter nyttjanderätten till kapitalet under viss tid. Thomas förkastade resonemanget om ett hypotetiskt lucrum cessans och menade att vad en bankir som tar ränta gör är att sälja tiden. Men då tiden inte tillhör någon annan än Gud, begår den som tar ränta en dödssynd.

En riskfylld utlåning av pengar utan ersättning tedde sig inte särskilt lockande ens för de mest osjälviska kristna och det blev under hela medeltiden de europeiska judarnas uppgift att sörja för en nödvändig och fungerande kapitalmarknad. Bibelns bud tolkade judarna så att det var tillåtet att ta ränta av andra än sina trosfränder och de besvärades inte av de kristnas moralfilosofiska hämningar och bristande insikter i ekonomi, dessutom var de förbjudna att syssla med varuhandel och att utöva jordbruk, uteslutna från de flesta hantverk och andra borgerliga yrken. De tvingades in i rollen som penningutlånare, bankirer, och blev på detta sätt en oumbärlig faktor inom det i slutet på medeltiden snabbt expanderande europeiska näringslivet.

Bedrev judarna verkligen ocker som de ofta beskylldes för? I jämförelse med moderna tiders räntor och med hänsyn till risken för förlust av både kapitalet och livhanken framstår ofta forna tiders ”ockerräntor” som förvånansvärt beskedliga. I ett judiskt kontrakt från 1200-talets England räknar man med en årsavkastning på kapital på 12,5%. I Centraleuropa var räntenivån under medeltiden hög, särskilt under krigstider låg den på mellan 35-45%. Under 1500-talet reglerade myndigheterna på flera håll räntan för större lån till 10-25%, för att slutligen under 1600-talet begränsa den till beskedliga 6%.

Reformationen avskaffade ränteförbudet i norra Europa. Luther satte räntan till 6-8% (Calvin till 5%) men räntan var säkerligen ganska vanlig även bland affärsmännen i de viktiga affärs- och finanscentra i det katolska Sydeuropa där räntan officiellt accepterades först under 1700-talet. Räntenivån steg då igen, kulminerade under Napoleonkrigen och sjönk sedan under 1800-talet då all räntereglering avskaffades.

 

.

 

 

Exit Varoufakis

DN Kultur publicerar i dag en intervju med Varoufakis i New Statesman

Varoufakis beklagar sig över hur illa och orättvist han och grekerna blivit behandlade, eurozonen är en mycket ogästvänlig plats för hederliga människor, säger han. Ingen ville lyssna på hans väl underbyggda argument, motparten har visat en fullständig avsaknad av några som helst demokratiska skrupler.

Att antyda att motparten är ohederlig är bara en av Varoufakis oförskämdheter. Ännu dummare är det ständigt upprepade påståendet att Grekland behandlas på ett ”odemokratiskt” sätt, med hänvisning till att Tsipras regering valts av en majoritet greker. De som förhandlar med Varoufakis är även de valda i god demokratisk ordning, och när det gäller beslutande i Eurozonen får Grekland i god demokratisk ordning böja sig för majoriteten där.

Den som Varoufakis avskyr mest av alla är den tyske finansministern, den rullstolsbundne Wolfgang Schäuble. Inte förvånande. Varoufakis, en marxistisk akademisk nationalekonom med hög svansföring och Schäuble, en jordnära konservativ politiker och jurist är två oförenliga storheter.

Har man följt med utvecklingen av det grekiska dramat blir man inte heller förvånad. Varoufakis och Tsipras har från första början intagit en förhandlingsattityd som inte kunde leda till annat än till ett fullständigt fiasko. Varoufakis ser sig själv som en intellektuell bjässe, han har i en tidigare intervju sagt att han har överlägsna insikter i spelteori. Spelteori är ett ämne i ekonomutbildning som han har forskat i och som kanske har sitt intresse för spekulation på aktiemarknaden, men att tro att den skulle vara användbar i mellanstatliga förhandlingar är inget annat än hybris hos en akademisk teoretiker. Han försökte med hjälp av sina överlägsna insikter bluffa sig fram som i ett parti poker. När bluffen inte fungerade prutade han och Tsipras bit för bit som ett par småhandlare i en basar.

Den självmedvetna attityd som Tsipras och Varoufakis intagit från första början tyder på en monumental omdömesbrist. De måste ha vetat att de hade mycket dåliga kort att spela med och att deras förhandlingsposition var svag, och de försatte de sig i ännu sämre sits genom sitt uppträdande. Deras slipslösa klädsel uppfattades säkert som en ohövlighet och en provokation hos de korrekt klädda fransmännen och tyskarna. Vare sig det nu berodde på dålig psykologisk insikt eller var en arrogant gest, det är det grekiska folket som får betala.

Das Kapital och Koranen

”Ingen annan bok har åstadkommit så mycket förödelse och elände i världen som Das Kapital och Koranen. Hur kan någon annan än en komplett idiot tro på sådana sagor och kannstöperier är omöjligt att begripa”.

Ungefär så kan man i korthet sammanfatta vad 1900-talets störste ekonom, John Maynard Keynes,  har skrivit till sina vänner i några brev på 1930- och 1940-talet, observationer som är minst lika aktuella i dag.

Så här skrev han till George Bernard Shaw 1935:

“Thank you for your letter. I will try to take your words to heart. There must be something in what you say, because there generally is. But I’ve made another shot at old K. M. last week, reading the Marx-Engels correspondence just published, without making much progress. I prefer Engels of the two. I can see that they invented a certain method of carrying on and a vile manner of writing, both of which their successors have maintained with fidelity. But if you tell me that they discovered a clue to the economic riddle, still I am beaten – I can discover nothing but out-of-date controversialising”.

”My feelings about Das Kapital are the same as my feelings about the Koran. I know that it is historically important and I know that many people, not all of whom are idiots, find it a sort of Rock of Ages and containing inspiration. Yet when I look into it, it is to me inexplicable that it can have this effect. Its dreary, out-of-date, academic  controversialising seems so extraordinarily unsuitable as material for the purpose. But then, as I have said, I feel just the same about the Koran. How could either of these books carry fire and sword round half the world? It beats me.

Clearly there is some defect in my understanding. Do you believe both Das Kapital and the Koran? Or only Das Kapital? But whatever the sociological value of the latter, I am sure that its contemporary economic value (apart from occasional but inconstructive and discontinuous lashes of insight) is nil”.

Till Joan Robinson som hade skrivit ”An Essay on Marxian Economics” (1942):

”…the fact that there is something intrinsically boring in an attempt to make sense of what is in fact not sense…I am left with the feeling, which I had before on less evidence, that he [Marx] had a penetrating and original flair but was a very poor thinker indeed. – and his failure to publish the later volumes probably meant that he was not unaware of this himself”.

Och då hade Keynes lyckan att dö redan 1946 och behövde inte uppleva vad vi får göra i dag.

.