Kategoriarkiv: Medier

En norrman om Sverige

Karl Ove Knausgård säger i en intervju i DN-Kultur i dag att i Sverige är det viktigt att folk får uttala också det obehagliga. Att Stefan Löfven kallade Sverigedemokraterna ett ‘nyfascistiskt parti’ tycker han är skandalöst. Han har tidigare kritiserat den svenska politiska korrektheten men tror att tonläget har förändrats, att diskussionen om invandringen har blivit väldigt intressant.

”Nyckeln i Sverige är att dra fram problemen i ljuset, prata om dem. Inte säga att det inte är ett problem, inte mörka. Människor känner inte igen sig i verklighetsbeskrivningen. Då blir man arg, jag blir arg. Sverigedemo-kraterna är ju Sveriges näst största parti och då är det hög tid att kavla upp ärmarna och ta tag i det. Jag tror inte att en fjärdedel av Sveriges befolkning är rasister eller ens emot invandring. Jag tror det handlar om ett slags rädsla blandat med missnöje”.

Det behövs en världsberömd norsk författare för att DN-Kultur skall komma till klarhet.

Den konsekvensneutrale Jan Helin

Jan Helin framstår mer och mer som SVT:s Dan Eliasson. På samma sätt som den otrolige polischefen uppvisar Helin försvars-, förnekelse- och förträngningsmekanismer av kolossala freudianska mått.

I ett par artiklar i DN och nu senast i en tevedebatt med GP:s Alice Teodorescu (12/6) försvarar han på ett helt sanslöst sätt sin egen, journalisternas i allmänhet och SVT:s i synnerhet förhållningssätt och rapportering om invandringen.

Upphovet till debatten är att flera opinionsmätningar visar att allmänhetens förtroende för medier och journalister har sjunkit över tiden, mest markant vad gäller rapporteringen om problemen med immigration och integration.

Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo, journalisten Lasse Granestrand och ett par andra har kommit fram till att förtroendetappet beror på att medierna inte har varit opartiska i den här frågan.  Granestrand visar punkt för punkt vad det beror på. Hedenmo berättar om den fientlighet hennes program som vågade diskutera den förda invandringpolitiken möttes av i medierna, andra journalister har skrivit om konformismen på redaktionerna och mobbningen av kolleger som avviker från den politiska korrektheten.

Det Hedenmo och Granestrand kräver är en ärlig, sanningsenlig och konsekvensneutral journalistik.

Inget av det de visar på har gått hem hos Helin. Medierna har visst varit neutrala i sin bevakning av invandringsfrågor, man har inte förtigit något, man har sökt sanning, verifierat fakta och varit försiktig i sina slutsatser. Han ser inga problem med journalisternas vägran att beakta den etniska parametern när man skriver om brottslighet, ”så länge vi håller oss till saklighetens ledstång”.  Tvärtom varnar han denna urhederliga, objektiva och sanningssökande journalistkår för att ägna sig åt ”poserande självspäkning”.

Nej, tycker Helin, misstroende mot medier beror på annat, ”mer svårfångat”. En ”helt avgörande faktor” som har gjort att folket har tappar förtroende för svenska journalister är den populistiska politiska retorik som utvecklats av Donald Trump och Steve Bannon!

Det finns mera roligt att läsa i Helins artiklar. Det är fängslande att se hur han stycke efter stycke totalt aningslöst motsäger sig själv och motbevisar sina egna heliga försäkringar om mediernas objektivitet och konsekvensneutralitet.

”Journalistiken tror jag behöver utvecklas … att mer pedagogiskt beskriva skillnaden mellan försvar av människors lika värde och effekterna av invandring på samhällsekonomi”.

”Kanske gjordes ett undermåligt journalistiskt jobb”, om förtigande av negativ opinion till invandring.

”… journalister [bör] förmå skilja på opinionsjournalistik och nyhetsjournalistik…”

”Det finns utan tvekan saker som kunnat gjorts bättre i rapporteringen av invandringen. Men…” och här kommer den egentliga haken, ”den mest framgångs-rika politiska strömningen just nu kapitaliserar på exakt detta – den spelar på oro över samhällsutvecklingen i allmänhet och bekräftar människor med en negativ syn på muslimsk invandring i synnerhet”. Underförstått, det som inte tillåter Helin att bedriva konsekvensneutral journalistik är att ärlig och fullständig rapportering skulle kunna gynna Sverigedemokraterna.

Samma hänsyn gäller när man tolkar pressetiska regler, viktigast är att ”undvika att göda populismens själva kärna” och ”För mig handlade det om att försöka värna ett anständigt offentligt samtal som inte drog växlar på fördomar och etnicitet”. Det låter ädelt men bekräftar bara Helins totalt naiva självuppfattning: det är han som vet vad som är fördomar om etnicitet.

”… hade vi kunnat göra ett bättre jobb kring såväl den ”etniska dimensionen i klassamhället”, som granskning av ökade kostnader för migration i statsbudget och partiellt ökande arbetslöshet som följd av arbetsmarknadens bristande förmåga att få utrikes födda i arbete”.

”Utanförskap i förorter, att flyktingmottagandet 2015 innebar en stor belastning på samhällsekonomin och problem med hög arbetslöshet bland utrikes födda har rapporterats. Inget av detta är dock okänt”, skriver Helin, men det är knappast han eller hans gamla tidning som gjort det känt.

”Min tro är att den verkliga bristen legat i att vi media varit så upptagna av det eldfängda och känslofyllda kring invandringsfrågor att den sakliga nyhets-journalistiken hamnat i skymundan. Debatten och åsiktsbrottning har lockat oss mer än faktagranskning och redovisning”.

Dock åtminstone ett halvt medgivande: ”Det har vitaliserat det journalistiska berättandet, men inte varit bra för utvecklingen av själva kärnan i det publicistiska uppdraget. Kring det känner jag ett misslyckande bakåt och ett hopp framåt – att utveckla det journalistiska berättandet på saklighetens och opartiskhetens grundvalar”.

Det frestar på att läsa Helins texter. Ordet media dyker upp ofta men ömsom i singularform som ”det media” eller ”svensk media” och ”nu utmanas den [media], ömsom i pluralform som ”medierna” eller ”media själva”.  Man stöter på besynnerliga formuleringar som ”börja i ett sakligt svar”, ”besinna oss över”, ”råder exakt samma fenomen”, ”kunnat gjorts” eller ”att hålla en vallgrav”. När han skriver ”gravitationskraften i Anna Hedenmos resonemang”, menar han antagligen tyngden eller tyngdpunkten, men då har han dåligt reda på fysikens lagar.  Och det tar litet tid att förstå att när han skriver ”ledarskribenter med olika uppfattning kan rimligen inte förklara den utbredda uppfattningen i befolkningen om att medier mörkar om invandringen”, menar han egentligen att ”det som ledarskribenter med olika uppfattningar skriver…” .

Jan Helin är en av landets främsta publicister, f.d. chefredaktör på Sveriges största tidning och numera programdirektör på SVT.

 

Den svåra yttrandefriheten

Svenska institutet är en statlig myndighet som lyder under Utrikes-departementet.  Dess uppgift är att informera omvärlden om Sverige samt, bl.a. genom föredrag, utbyte och utbildning, skapa och befrämja kontakter med kultur och vetenskap i andra länder.

SI har ett officiellt twitterkonto, ”@sweden”, eller ”Curators of Sweden”, där man låter en ny twittrare, en ”curator”(!) skriva varje vecka. Curatorn har under sin vecka ”frihet att välja teman, hur hen uttrycker sig, med vem hen interagerar och vilka konton hen blockerar”.

Under veckan 8–14 maj 2017 gästades @sweden av Vian Tahir, en ung dam som kallar sig expert inom(!) nätsäkerhet. Med SI:s godkännande skapade hen en blockerings-lista som omfattade ca 14 000 konton, och SI meddelade den 15 maj att blockeringarna hade bidragit till en ökad säkerhet på kontot och att samtalsklimatet på @sweden hade förbättrats.

Men redan den 16 maj fick SI kalla fötter, gjorde en pudel, tog bort blockeringarna och bad de drabbade ”uppriktigt” om ursäkt. Jenny Ljung, den ansvariga för fadäsen, lovar att ”utreda frågan om vad som gäller för blockeringar i förhållande till yttrande-frihet och myndighetsutövning”.

Men samtidigt säger Jenny Ljung. : ”Vi ser att näthatet är ett stort problem för yttrande- och åsiktsfriheten… Det begränsar våra curatorer, det skrämmer och det gör att dialogen mellan människor minskar. Vi hoppas att vårt fortsatta arbete kan bidra till att hitta bra vägar för ett mänskligare Twitter.”

Man kan tycka att hon kunde ha funderat över den här problematiken tidigare. Och kanske också över den obegränsade frihet för curatorerna , deras rätt att blockera medagerande twittrare ”om hon eller han bedömer det som nödvändigt”. Det inträffade visar att en hen som är expert på nätsäkerhet inte behöver vara expert på yttrandefrihet och att det är SI som i sista hand är ansvarigt för sitt konto och borde ha sista ordet när det gäller blockeringarna.

Det som har inträffat liknar litet för mycket en politisk censur av obehagliga åsikter. Avvägningen mellan den av författningen garanterade yttrandefriheten och risken för att en och annan känslig curator kan bli skrämd borde inte vara så svår.

Vem är det som skjuter?

I dag inleder DN en serie artiklar om det väpnade våldet. Man har kartlagt 100 män som dömts eller utreds för skjutningar och man har kommit fram till är att det inte handlar om organiserad brottslighet som regeringen tycks tro och vill utreda.
Det handlar inte ens om stora narkotikapengar, utan om bråk mellan adrenalin- och testosteronstinna unga män uppvuxna i en hederskultur där brist på respekt besvaras med oproportionellt våld.
Polisen har svårt att komma till rätta med den här brottsligheten. I den här miljön härskar omertà, de som lever här vågar inte riskera liv och lem genom att anmäla eller vittna.
Dagens artikel breder ut sig över 5 hela sidor men det enda vi får veta om männens bakgrund är att majoriteten av dem har vuxit upp i storstadsområden och nästan hälften i ”utanförskapsområden”. Inget av de få namn som nämns slutar på -son, så var och en får gissa och tro det man vill. Så fungerar den svenska konsensuskulturen.

SD pinsamt för M?

Under en fet rubrik SD-skandal pinsam för M skriver Olle Lönneus i Sydsvenskan i går att ”SD-politikern Ulf Erlandsson spred rasistiska texter i sociala medier”, och han åberopar tidningen Expo som skrivit att Erlandsson delade en artikel där det påstås att ”de största invandrargrupperna har ett genomsnittlig lägre IQ än etnisk svenska”, samt att befolkningen i ”många afrikanska länder har så låg IQ att det skulle klassas som en kognitiv utvecklingsstörning”. I SVT heter det att Eriksson sprider myter om invandrare.

Anklagelsen för rasism är märklig. Erlandsson har tydligen sina uppgifter från en bok av professorerna Richard Lynn och Tatu Vanhanen IQ and global inequality (2006). Boken har recenserats för två år sedan i Fria Tider av Sture Eriksson, docent i psykologi vid Uppsala Universitet, och vad jag vet har ingen protesterat eller anklagat Eriksson eller Fria Tider för spridning av myter eller för rasism.

Samma text och uppgifter kan för övrigt vem som helst läsa på Wikipedia där Lynn-Vanhanens bok behandlas i en lång artikel.¹) Boken är en uppföljning av deras tidigare studie i ämnet IQ and the Wealth of Nations  (2002) och båda böcker finns tillgängliga på våra universitetsbibliotek. Författarna bygger sina slutsatser på över 26 000 testresultat från 185 länder. Deras undersökningar och hypoteser är kontroversiella, de har kritiserats och korrigerats men de står sig i huvudsak och har bekräftats av andra studier.²)

Också i Finland reagerade vissa grupper och anklagade professor Vanhanen för hets mo folkgrupp men anklagelsen togs aldrig upp.

Vad jag kan minnas har Lynn-Vanhanens forskning aldrig på allvar diskuterats i Sverige. Deras hypotes går ut på att sämre ekonomisk utveckling kan ha ett samband med intelligensnivån hos befolkningen. Det är naturligtvis ett eldfängt ämne men hypotesen är falsifierbar och som sådan borde granskas och bemötas. Men uppenbarligen är ämnet så strängt tabuiserat här att en vetenskaplig ansats om möjliga IQ-skillnader mellan folkgrupper inte ens tas upp till debatt.

Erlandsson generaliserar för mycket och har fel när han säger att många afrikanska länders IQ skulle klassas som kognitiv utvecklingsstörning.  Som sådan betraktas IQ som ligger på 60-50 på mätskalan och det är bara ett afrikanskt land som enligt Lynn-Vanhanen ligger så lågt. Men i det stora hela har Erlandsson rätt och någon större skandal är den här historien inte. En viss misstänksamhet mot Expo som en tillförlitlig källa skulle inte skada.

Det hela förefaller snarare vara en pinsam skandaljournalistik än en skandal för SD och M.

 1) https://sv.wikipedia.org/wiki/IQ_and_Global_Inequality.                                                            2) http://thealternativehypothesis.org/index.php/2016/04/15/iq-of-sub-saharan-africa/.

DN:s kvinnokamp

”Så vill de högerextrema kontrollera kvinnokroppen” och ”Mörkerkrafter paketerar fascism i flickaktig form”, förkunnar DN-Kultur i dag och utlovar en spännande artikelserie om en könskamp med auktoritära övertoner.

Serien inleds med Lisa Bjurwalds uppräkning av de faror som hotar kvinnokampen: Marine Le Pen, Pia Kjaersgaard och Frauken Petry är några av dem.  Förvisso är dessa poli-tiker av kvinnogenus, men egentligen är de bara omedvetna frontfigurer för den manliga fascismen.

Rasistiska aktörer missar heller sällan ett tillfälle att håna muslimska länders kvinnosyn, skriver hon vidare.

Ingressen över den första artikeln som inleder serien anger motivet: Kontrollen över kvinnokroppen fyller en nyckelfunktion i den höger-populistiska rörelsen. Och som kontroll-verktyg räknar man upp antifeminism, hotad aborträtt och slöjförbud.

Nej, jag har inte läst eller skrivit fel. Det är inte slöjpåbud som DN anser vara ett verktyg att kontrollera kvinnokroppen, nej, det är slöjförbudet som är mörkerkrafternas verktyg.

Hur långt kan man gå i försök att relativisera kvinnoförtrycket? När kvinnor i muslimska länder tvingas att gå i burka, när det inte får lämna hemmet utan manligt sällskap, när de vägras utbildning, när de inte får uppträda själva inför domstol, när deras vittnesmål inte har samma värde som männens, när de stenas till döds – det kallar Lisa Bjurwald förskönande islams ”kvinnosyn”.

Relativisering är ett svagt uttryck för detta försök att vända upp och ner på verkligheten, att kasta sand i våra ögon, ett oblygt försök att vända bort uppmärksamheten från det verkliga hotet mot kvinnoemancipationen. Det existerar inget mer ”högerextremt” än islams kvinnoförtryck. Jämfört med den är alla ”populister och högerextremister” rena rama feminister, något som borde vara uppenbart även för Lisa Bjurwald.

 

Kulturhot, DN och de faktaresistenta

(Den här artikeln publiceras i dag på Det goda samhället)

Medier och journalister påstår ofta och klagar över att de som söker sin information på alternativa medier inte bryr sig om fakta, att de är faktaresistenta. Min erfarenhet är att faktaresistensen inte är mindre på de stora redaktionerna. Här ett exempel som handlar om hoten mot den svenska kulturen.

Skrönor om den hotade kulturen har fått ny näring när Akademibokhandeln inställde mötet med författaren Gellert Tamas om hans bok Det svenska hatet. Bokhandeln har inte fått några hot och Tamas är förvånad och förargad över deras agerande.

I en debattartikel i DN-Kultur beskrev Alexandra Pascalidou (23/11) sin utsatthet som invandrare och offentlig person i Sverige. Det hon berättar om hatbrev och andra hot är upprörande och kan inte lämna någon oberörd.

Ola Larsmo, författare och PEN-ordförande, skrev i DN (22/11) om hot mot kulturarbetare och meddelade att Svenska PEN har på gång ett projekt som skall öka medvetenheten om vad hatspråket på medierna betyder för vårt samhälle. För att visa hur utbredda och farliga hoten är åberopar han en rapport 2016:3 från Myndigheten för kulturanalys.

Det är samma rapport som togs upp av Aftonbladet i april i år. Henrik Arnstad skrev då: ”vid över hälften av händelserna med politiska motiv anges förövarna ingå i ’någon form av högerextrem eller rasistisk grupp’, skriver myndigheten. I de fall förövarna ansågs tillhöra ett specifikt politiskt parti angavs Sverigedemokraterna i 58 procent”. I sin egenskap av ordförande i svenska PEN anslöt sig Ola Larsmo reservationslöst till Arnstads påståenden.

DN-Kultur skrev i samma anda en dag senare och nu upprepar Ola Larsmo det han sagt tidigare och åberopar samma statistik. Så här skriver han: ”Som Myndigheten för kulturanalys visar i sin rapport ”Hotad Kultur” (rapport 2016:3) har 35 procent av författarna drabbats av hot och trakasserier och 19 procent under det senaste året. De som hotats bedömer att 50 procent av hoten kommer från en ’högerextrem grupp’. 15 procent att de kommer från en ’religiös grupp’. Liknande undersökningar visar att ca 30 procent av alla journalister upplevt liknande hot”. Det låter onekligen skrämmande. Larsmo säger vidare att detta är i dag det snabbast växande hotet mot yttrandefriheten och en förutsättning för det extrema våldet.

Den åberopade rapporten finns tillgänglig på nätet, så vem som helst kan läsa den. Jag undrar om Larsmo har gjort det och i så fall hur. Den korrekta titeln är ”Hotad kultur?”. Myndigheten har, på goda grunder, använt ett frågetecken, man vill visa att undersökningens resultat inte är så entydiga som Larsmo vill göra gällande. Genom att trolla bort frågetecknet förvandlar han ett ifrågasättande till ett påstående, till ett faktum. Det är ett anmärkningsvärt stilgrepp av en försvarare av redbarhet i den offentliga debatten.

De statistiska uppgifter Larsmo använder är tagna ur sammanfattningen. För att veta vad de representerar bör man läsa vidare i rapporten. Det han har uppenbarligen inte gjort.

Hur tillförlitlig är undersökningen? Författarna hade till sitt förfogande SFF:s och KRO/KIF:s medlemsregister och enkäten riktades till organisationernas samtliga ca 6 300 medlemmar, men endast 2 926, knappa 46% av de tillfrågade, svarade. Ett statistiskt bortfall på över 54% är anmärkningsvärt, något som manar till försiktighet vid tolkning av resultaten. Ett osäkerhetsmoment som ökar vid stort bortfall är att de tillfrågade som inte har utsatts brukar ha ett mindre intresse att svara än de som har drabbats, samtidigt som de som blivit utsatta är mer benägna att delta. Av dem som har svarat har 37% av författarna ”någon gång”, d.v.s. under hela sin yrkeskarriär, upplevt hot etc. Om svarsfrekvensen var lika mellan de två grupperna (något som rapporten inte redovisar), innebär det att av SFF:s 3 300 medlemmar blev kring 520 någonsin hotade och av dessa ca 270 under det senaste året.   

Den grupp som skiljer sig från andra vad gäller näthot och övriga hot är journalister och samhällsengagerade skribenter. Och det är, enligt rapporten, ytterligare en liten grupp i den här kategorin, kanske ett par hundra individer, som drar på sig nästan 90% av näthoten. Det är denna exklusiva grupp som Alexandra Pascalidou tillhör. Hennes erfarenheter är bittra, men de kan inte generaliseras. Den stora gruppen, uppemot 90% av kulturarbetarna delar på de resterande 10% , ofta bara ett eller ett par näthot per individ under hela yrkeskarriären.

Det vanligaste var hot/påhopp via sociala medier och hotfulla telefonsamtal eller brev. Fysiskt våld är mycket ovanligt, ca 3% blev under samma tid utsatta för våld i form av knuff, slag, spark eller liknande, och ca 4% av annan form av våld enligt egen beskrivning. Våld med vapen är praktiskt taget obefintligt (0,3%). I detta avseende skiljer sig författare och journalister antagligen inte nämnvärt från befolkningen i stort. Det stämmer också dåligt med Larsmos antagande att näthoten skulle vara en förutsättning för extremt våld.

Av sammanlagt 1018 rapporterade händelser uppgav man i kring 250 fall att förövaren företrädde en politisk organisation eller hade politiska motiv. Då de flesta förövare var anonyma säger rapporten att de här uppgifterna bygger på upplevelse eller bedömning och bör tolkas med viss försiktighet.

Av 182 händelser där en enskild person ansågs ha ett politiskt motiv uppfattade man i 107 av fallen eller ca 10% av samtliga rapporterade fall, motivet som högerextremt-rasistiskt.

Av de 156 personer som uppfattade förövarna som representanter för en politisk organisation eller sammanslutning uppgav hälften att det handlade om en högerextrem -rasistisk grupp. Det är alltså dessa ca 80 drabbade i en undersökt population på över 6 000 personer, och mellan 100-150 fall av hot som kan ha inträffat under hela yrkeskarriären, som får Ola Larsmo att slå larm och skriva att ”av dem som hotas bedömer 50% av hoten kommer från ’högerextrem grupp’”, och det direkt i anslutning till uppgiften att det var 35% av författarna hade drabbats av hot.

Vid en tredjedel, 52 av dessa händelser, uppfattades förövaren tillhöra ett politiskt parti och i 30 av dessa fall uppges han tillhöra Sverigedemokraterna. Det är dessa 30, eller  1% av respondenter och 0,5% av alla tillfrågade som blir Arnstads 58% i AB.

Hur läser Ola Larsmo offentliga utredningar och hur handskas han med statistiska uppgifter? Hur kan han med hela sin auktoritet som PEN-ordförande föra fram och stödja påståenden som inte har någon täckning i de källor han åberopar? DN-Kultur och Ola Larsmo har tagit del av fakta som visar att Larsmos användning av statistik är vilseledande. Har DN inget ansvar för att det man publicerar är någorlunda korrekt?

Skjutningar i svensk TV-debatt

I söndagens Agenda i SVT 2 utfrågades inrikesminister Anders Ygeman om behovet av strängare vapenlagstiftning. Det skjuts friskare än någonsin i våra stora städer: Stockholm 106 skjutningar i år, Göteborg 36 och Malmö 145. I Malmö har man i år haft 6 mord (jämfört med Köpenhamns 3) och 60 utredare arbetar med ouppklarade mordfall.  Polisen går på knäna och hinner inte med den s. k. vardagsbrottsligheten, stölder, inbrott och små bedrägerier som  drabbar oss vanliga människor.

Antalet mord minskade under 2000-talet  men 2013 bröts den nedåtgående trenden och kurvan stiger brant uppåt, från 68 (2012) till 112 i fjol, och den stigande trenden fortsätter i år. Morden och skjutningarna är koncentrerade till de s.k. utsatta områdena. Av dem är 15 särskilt utsatta och 6 klassas som riskområden.

Inrikesministern är väl medveten om att det förhåller sig så men när han skulle förklara varför och vilka åtgärder regeringen kan och vill vidta blev han rätt otydlig. Vice chefsåklagare Thomas Ahlstrand från Göteborg som deltog i samtalet var betydligt mera konkret  och pessimistisk, ”dystopisk” enligt Ygeman, om samhällets möjligheter att snabbt vända den negativa utvecklingen.

Samtalet pågick i drygt 20 minuter men det var bara åklagaren som mycket försiktigt på slutet vågade ta i sin mun ordet ”integration” och till och med mumlade väldigt otydligt det förbjudna ordet ”ass-m-l-t-n”.

Det är, ack så typiskt för den svenska debatten. Alla vet vad det handlar om men alla rör sig krig det farliga ämnet invandringsproblematik som katten runt den heta gröten. I stället för de farliga orden använder man eufemismer: utsatta områden, kriminella gäng,  när vi alla förstår att det handlar invandrargetton och invandrarbrottslighet.

Det som är gemensamt för de utsatta områdena är ett ovanligt hög procent av boende med invandrarbakgrund: Halunda-Norsborg – 79%, Rinkeby-Tensta – 91%, Husby – 86%, Vivalla, Örebro – 75%, Rosengård, Malmö – 86%, Biskopsgården, Hammarkullen, Göteborg – 80-90%). Det är, som polisen skriver, områden med parallella samhällsstrukturer och med våldsbejakande religiös extremism, och som Thomas Ahlstrand beskriver det, enklaver med egna värdenormer där de kriminella endast känner solidaritet med den egna gruppen och är helt ointresserad av majoritetssamhället.

Kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki som har undersök brottsligheten i Sverige sedan 1970-talet visar att invandrarnas brottslighet hela tiden har legat stabilt på ca 2,5 gånger de inföddas. Den logiska konsekvensen blir att de etniska enklaverna blir flerdubbelt kriminellt belastade – och det är de som lever där som blir värst utsatta och drabbade.

Om man skall komma till rätta med ett problem måste man medge att det finns och analysera det förutsättningslöst. Det är ingen rasism eller främlingsfientlighet att tala klarspråk att den grova kriminaliteten med skjutningar och mord är koncentrerad till invandrartäta områden. Man skall inte behöva påpeka att de kriminella är en liten grupp som de flesta invandrare avskyr och tar avstånd från. Alla borde inse att man genom att tala tyst om, att förtiga den här verkligheten inte hjälper människorna som trängs i dessa överbefolkade och brottsdrabbade getton utan tvärtom, gör dem en björntjänst.

”Ledarsidornas SD-kritik har inte hindrat ökat stöd”

De svenska ledarsidorna har haft en betydligt mer negativ ton än andra nordiska länders ledarsidor när dessa skrivit om radikala högerpopulistiska partier, skriver statsvetaren Anders Hellström och journalisten Anna-Lena Lodenius i en debattartikel i DN  i dag.

Det som Anders Helsltröm och Anna-Lena Lodenius har kommit fram till bekräftar (som forskningen så ofta gör) den bild av verkligheten man själv intuitivt skapar sig genom egna begränsade observationer. Jag uppskattar särskilt deras  sakliga approach till ett så känsligt ämne som SD och dess bakgrund och deras försiktiga sätt att dra slutsatser. En alltigenom förtroendegivande forskning, skulle jag säga.

Att kalla tidningarnas behandling av SD kritisk är närmast ett understatement. Kritiken antog ibland former aldrig tidigare skådade i svensk press (som jag har läst sedan salig Tingstens dagar) och den begränsade sig inte till ledarsidorna utan var oftast grövre och hätskare på nyhetssidor. Man kan gott tala om en ostracisering av ett politiskt parti som ibland tangerade vad vi i andra sammanhang anser vara okränkbara demokratiska rättigheter och förutsättningar för yttrandefriheten, så exempelvis när DN vägrade att publicera SD:s valannons.

På en punkt skulle jag vilja gå längre än deras  bedömning. Jag tror – utan några bevis – att den här taktiken bidrog till att många människor uppfattade tidningarnas angrepp som överdrivna och ojusta och sökte sig till alternativa medier som Avpixlat. Där hittar man inte bara motberättelser, utan också alternativ information och får bekräftelse på att ”gammelmedia mörkar”, alltså inte berättar riktigt allt som läsarna/väljarna anser sig ha rätt att få veta. Avpixlat framstod då som sanningssökare och SD som underdog värt sympati.

Det finns en annan aspekt på pressens misslyckande. USA-valet bekräftar vad redan vårt riksdagsval 2014 visade: påståendet att pressen är ”den fjärde statsmakten” är en myt. Trots alla våra massmediers hätska kampanj blev Sverigedemokraterna valets vinnare. Samma sak har uppenbarligen hänt i USA. Det visar sig att mediernas makt att påverka är begränsad, populus vulgus är inte så lätt att leda som många tycks tro.

 Den revolution inom nyhetsförmedling och opinionsbildning som Facebook och andra sociala medier innebär kan jämställas med Gutenbergs förbättring av boktryckskonsten, folkspråkens ersättning av latinet eller den ökning av läskunnighet som följde efter folkskolans införande i början av 1800-talet. Det som händer är att ett litet privilegierat skikt tappar sitt monopol på kunskapsspridning och opinionsbildning. Det måste vara ett hårt slag mot det massmediala etablissemanget. Inte konstigt att journalistfrälset, den lilla självutnämnda och självtillräckliga grupp som uppfattat sina prerogativ som gudagivna, blir skakad och oroad när dess ställning hotas av det simpla folket som plötsligt inte längre vill veta sin plats som lydiga nyhetskonsumenter och formbara objekt för påverkan.

Om jag själv var journalist på radio, teve eller någon av våra ledande tidningar skulle jag börja tvivla på egen betydelse.

 

DN och polisvåldet i USA

I dag skriver jag till mitt kära husorgan:

Sanna Torén Björling rapporterar regelbundet om rasismens och polisvåldet i USA. Det hon skriver om stämningarna och vreden i det afroamerikanska samhället är säkert sant men det är inte hela sanningen. För att ge läsarna en sann bild skulle det vara på sin plats med mer bakgrundsinformation, bland annat USA:s mord- och brottsstatistik.

Enligt FBI förövades i USA i fjol drygt 15 000 mord. Enligt statistik var ca 52% av de dödade (där man känner till offrens identitet) svarta, samtidigt som  53% av de mord där man kunde fastställa mördarens identitet har förövats av svarta. Då afroamerikaner utgör 13% av USA:s befolkning innebär det en överrepresentation för både offer och förövare på över 400%. Det tragiska är att över 80% av de dödade svarta – omkring 6 000 oftast unga svarta män – har dödats av andra svarta, även de oftast unga män. Risken för en ung afroamerikan att dö en våldsam död är mångdubbelt större än för en vit eller en latino – och det är inte polisens fel. Fler vita och latinos dödas av afroamerikaner än tvärtom.

Statistiken visar liknande överrepresentation för svarta för rån (55%) och olaga vapeninnehav (40%). För att inte tala om drogmissbruk. Det är kanske inte så förvånande att poliserna blir snabba med vapen när de konfronteras med unga svarta män.

Polisen i USA dödar varje år 400-900 människor (statistiken är bristfällig), majoriteten av dem vita och latinos. Som högst dödar poliserna årligen 200-300 afroamerikaner.

Rasismen och polisrasismen i USA finns och måste bekämpas, men drogmissbruket, kriminaliteten, våldet och dödandet inom det afroamerikanska samhället är ett viktigare, ett gigantiskt samhällsproblem. Varför det är så söker sociologer förklaringar till: rasism, fattigdom, droger, hopplöshet, inte minst bristen på goda förebilder – över 70% av svarta barn föds utom äktenskapet och växer upp utan far.

Kanske något som Sanna och DN skulle kunna undersöka närmare och upplysa oss om?