Månadsarkiv: juni 2019

Liberalernas dilemma

Nyamko Sabunis framgång hos liberalerna runt om i landet chockar många inom det vänsterliberala Stockholmsetablissemanget.

Ledarskribenten Martin Liby Troein i DN är en av dem. Han tycker att Sabuni har hejats fram av diverse högerdebattörer som vill locka L tillbaka till det borgerliga lägret. ”Faktum är att borgerligheten har varit som starkast när de(!) har samspelat”, skriver han. En observation som det knappast behövs en ledarskribent att upplysa oss om.

Han menar att samspelet mellan liberaler och konservativa drevs av både gemensamma värderingar och av lagkänsla och var möjligt så länge de senare hållit rågången åt höger och rensat ut sitt gamla nationalistiska idéarv. – Nu svänger Moderaterna ”borgerligt” som ett identitetspolitiskt(!) vapen och Kristersson mässar(!) ständigt om ”borgerligt sällskap”, skriver han.

MLT anser att liberala idéer är större än Liberalernas väljarkår och att de mår bättre i sällskap med Löfvén än i alliansen med de borgerliga. Det är förvisso vackert att han är trogen J. S. Mills 1800-tals idéer, men även en L- politiker är beroende av sina väljare – och de är födda under 2000-talet. Opinionsundersökningarna visar att en stor del av liberala väljare ogillar Björklunds politik och L-samarbetet med S.

Liberalerna har efter valet halverats och pendlar kring 4%-spärren. Det finns en stor risk för att nedgången fortsätter om man inte snabbt ändrar sin politik. MLT kallar det ”att stryka på foten”, men det förefaller vara bättre att pruta något på sin liberala fundamentalism än att åka ur riksdagen.

Flykten från Liberalerna visar att vi är många borgerliga väljare som någon gång röstat på L och som uppfattar januariöverenskommelsen som ett svek mot den borgerliga alliansen, ett svek som vi sent kommer att glömma. Om Liberalerna skall finnas kvar som ett riksdagsparti måste de ompröva sin politik. Vill de vara ett borgerligt parti med klart avståndstagande från socialismen eller skall de fortsätta som Socialdemokratins stödparti?

För att vinna tillbaka sina väljare och att välkomnas i det borgerliga blocket krävs det också en ändring av partiets rigida inställning till Sverigedemokraterna och det otidsenliga avståndstagande från alla former av nationalism. En sådan ideologisk förändring finns det en möjlighet till under Nyamko Sabunis ledning.

Om någon så är det Sabuni som kan rädda kvar Liberalerna i riksdagen. En smal chans men ändå.

Studenterna på Himmelska fridens torg – 30 år

I dagarna är det 30 år sedan händelserna på Tiananmentorget, Himmelska fridens torg, i Peking. I mitten av maj började hundratusentals studenter samlats där. De krävde respekt för mänskliga rättigheter, en demokratisering av samhället och en större tankefrihet och frihet i allmänhet. Den 4 juni satte regeringen in armén och protesterna slutade med en massaker.

När jag den veckan promenerade i folkträngseln på den flotta Wangfujing Dajie och på det enorma torget hade jag inte en aning om den dramatik som väntade. Det är kilometerlångt mellan porten till den Förbjudna staden och Maoseleet på motsatta sidan. Endast maratonlöpare skulle orka med att avverka detta torg till fot. Men det fanns cykelrikshor och kluriga kineser som trampade dem. Kineserna är borna affärsmän, något som Trump sent omsider har upptäckt, de älskar att göra business och är mästare på att förhandla. Det gäller att pruta, men man lyckas aldrig att pruta tillräcklig.

           

Kön utanför Maos grav var lång och jag har inget större intresse för mumifierade kineser. Det var regnigt och jag led fortfarande av sviterna efter den magsjuka jag hade ådragit mig i Karachi. Men försök bara att hitta en toa på Tiananmen! Torget är omgivet av regeringsbyggnader och det var en helg. Allt verkade övergivet och stängt. Men äntligen hittade jag en olåst port i en helt folktom byggnad och en vänlig vakt som släppte in mig. Kinesiska toaletter är som de är, man får stå och huka, men hur gör man med sitt regnskydd, jacka och kamera när det inte finns en enda krok att hänga något på?

Vi märkte inte mycket av det som drog ihop sig på torget och vi förstod inte att det var något historiskt stort som höll på att hända. Vi var fullt upptagna med att utforska det exotiska Kina. Den Förbjudna staden, Beihaiparken med sjön och pagoderna, utsikten från Coal Hill, folklivet på de små marknaderna.

          

Kineser älskar mat och barn

             

Vårt hotell var flott, vi åt middagar på hotell Kunluns restaurang på 25 våningen. Den flotta krogen skulle rotera men det gjorde den inte. Man sade att en ambitiös byggare hade fyllt centralschaktet där det skulle dras elledningar m.m. med betong.

På eftermiddagen kunde man inta sitt kaffe på det ännu flottare Palace Hotel till tonerna av ljuva wienervalser från en osynlig men livs levande stråkkvartett.

           

Jag gjorde små avstickare i de otaliga vingliga gränderna i miljonstadens bostadskvarter och upptäckte att det var långt till jämlikheten mellan människor i detta kommunistiska paradis.

.           

Så här bodde och arbetade unga bagare

Oron på Tiananmen ökade och den lokala engelskspråkiga tidningen rapporterade om förhandlingar mellan regeringen och studenterna. Polisen började spärra av torget och man stängde av den Förbjudna staden för turister. Men den stora nyheten var besöket av Gorbatjov, det första besök av en sovjetisk ledare på trettio år. Han anlände den 15 maj, samma dag som vi lämnade Peking.

Så skrev China Daily den 15 maj 1989. I dag är detta ickehistoria i Kina.

Kina är ett fantastiskt land med grandiosa historiska minnesmärken. Den invallade medeltida staden Xian, kejsargravarna, den begravda armén – men allt detta överträffas av den stora muren. Att vandra på de slitna stenarna är att uppleva historia.

      

Men det är de modiga studenterna på Himmelska fridens torg vi minns i dag.