Månadsarkiv: mars 2017

Franz Kafka ”Betraktande”

Översättning Leo Kramár

 

Barn på landsvägen

 

Jag hörde när vagnarna åkte förbi järnstaketet, ibland såg jag dem också genom gliporna i lövverket som rörde sig svagt. Så träet i ekrarna och tistelstängerna knarrade i den heta sommaren! Från åkrarna kom arbetarna och skrattade så det stod härliga till.

Jag satt på vår lilla gunga och vilade ut under träden i mina föräldrars trädgård.

Där utanför staketet tog det aldrig slut. Halvspringande barn som snabbt kilade förbi, spannmålsskrindor med män och kvinnor uppe på kärvarna, och runtomkring mörknade blomsterrabatterna; framemot kvällen såg jag en herre med käpp som långsamt promenerade längs vägen, och ett par flickor, arm i arm, som steg åt sidan i gräset när de mötte honom.

Sedan flög fåglarna upp som eldgnistor, jag följde dem med blicken, såg hur de steg i ett andetag, tills jag inte längre tyckte att de steg utan att jag föll, och som av svaghet höll jag mig fast i repen och började gunga litet grand. När luften började bli svalare gungade jag snart häftigare och i stället för flygande fåglar såg man tindrande stjärnor.

Jag fick min kvällsmat vid levande ljus. Ofta vilade jag båda armarna på bordskivan och bet på min smörgås, var redan så trött. De fint genombrutna tunna gardinerna buktade sig i den varma vinden och ibland drogs de åt sidan av någon som gick förbi där ute och som ville se mig bättre och tala med mig. Oftast slocknade stearinljuset snart och svärmar av myggor drev ännu en stund omkring i dess mörknande rök. Om någon frågade mig något utifrån fönstret såg jag på honom som om jag tittade på fjällen eller bara i luften, och han brydde sig inte så mycket om mitt svar heller.

Om någon sedan hoppade över fönsterbröstningen och rapporterade att de andra redan var där utanför så gick jag givetvis suckande upp.

”Nej, vad suckar du för? Vad har hänt? Har det hänt en förfärlig olycka som inte går att rätta till? Kommer vi aldrig att repa oss från den? Är verkligen allt förlorat?”

Inget var förlorat. Vis sprang ut till framsidan av huset. ”Skönt, äntligen är ni här” – ”Du kommer förstås alltid för sent!” – ”Hur så, jag?” – ”Just precis, du! Stanna gärna hemma om du inte vill vara med” – ”Ingen nåd här!” – ”Vad då ingen nåd? Vad säger du?”

Vi störtade oss huvudstupa genom kvällen. Det var varken dag eller natt. Än gned sig våra västknappar som tänder mot varandra, än sprang vi, alltid på samma avstånd, med eld brinnande i munnen, som djur i tropikerna. Som kyrassiärer i gamla krig, stampande och högt i luften, drev vi varandra nedför den korta gatan och med den farten i benen vidare uppför landsvägen. En och annan sprang ner i diket, knappt hade de försvunnit mot den mörka sluttningen förrän de redan stod som främmande människor uppe på åkervägen och tittade ner.

”Kom då ner!” – ”Kom först upp!” – ”Så ni kan knuffa ner oss, skulle aldrig falla oss in, så smarta är vi i alla fall!” – ”Så fega ni är, vill ni kanske säga. Kom bara, kom!” – ”Verkligen, ni, just ni skall knuffa ner oss? Hur skapta skulle ni vara då?”

Vi satte i gång ett anfall, blev knuffade i bröstet och lade oss i gräset nere i diket, fallande och frivilligt. Allt var lika uppvärmt, vi kände varken värme eller kyla, man blev bara trött.

Vände man sig åt högra sidan, lade handen under örat, ville man bara somna. Visserligen ville man rycka upp sig en gång till, med hakan lyft, men bara för att falla ner i ett djupare dike. Sedan ville man, med armen snett framför sig, med benen vindblåsta åt sidan, kasta sig mot luften och beslutsamt falla ner igen i ett ännu djupare dike. Och man ville absolut inte sluta med det.

Man tänkte ännu knappt på hur man i det sista diket skulle sträcka ut sig som mest, särskilt i knäna, för att sova; man låg där på rygg som en sjukling, nära att gråta. Man blinkade när någon av grabbarna, armbågar tryckta mot höfterna, hoppade från sluttningen mot gatan så de mörka skosulorna skymtade snabbt över oss.

Man såg redan månen en bit över horisonten, en postvagn for förbi med sitt ljus. En svag vind började blåsa överallt, man kände den även i diket, och skogen i närheten började susa. Då kändes det inte längre så viktigt att vara ensam.

”Var är ni?” – ”Kom hit!” – ”Samling!” – ”Var gömmer du dig, låt bli dumheterna!” – ”Vet ni inte att posten redan har åkt förbi?” – ”Men nej, har den redan åkt?” – ”Visst, den åkte förbi när du sov.” – ”Har jag sovit? Nej, hör du!” – ”Tyst med dig, det syns på dig.” – ”Men ursäkta…” – ”Kom!” Nu sprang vi tätare ihop, några räckte varandra handen, man kunde inte hålla huvudet tillräckligt högt för nu bar det utför. Någon utstötte ett krigiskt indian-rop, i benen kändes en galopp som aldrig förr, när vi hoppade lyftes vi av vinden under höfterna. Ingenting skulle kunna hejda oss; vi var så i farten att även när vi sprang förbi varandra kunde vi lägga armarna i kors och helt lugnt vända oss om.

Vi stannade på bron över Vildbäcken; de som hade sprungit längre fram vände tillbaka. Vattnet därunder slog mot stenar och rötter som om det inte redan varit sent på kvällen. Det fanns ingen anledning till varför man inte skulle hoppa upp på broräcket.

Bortom buskaget i fjärran dök ett järnvägståg upp, det lyste i alla kupéer, fönstren var säkert nervevade. En av oss började sjunga en slagdänga, men vi ville alla sjunga. Vi sjöng mycket snabbare än tåget, då rösten inte räckte till gungade vi med armarna, våra röster flöt ihop i ett gytter som vi kände oss väl i. När man blandar sin röst med andra blir man som fångad på en metkrok.

Så sjöng vi, med skogen i ryggen, för de fjärran resandes öron. De vuxna i byn var fortfarande vakna, mödrarna bäddade sängarna för natten.

Nu var det dags. Jag kysste den som stod intill mig, räckte handen bara så där åt de tre som stod närmast, började springa vägen tillbaka, ingen ropade efter mig. Vid första korsningen, där de inte längre kunde se mig, vek jag av och sprang på åkervägarna in i skogen igen. Jag siktade mot staden i syd, om vilken man sade i vår by:

”Människorna där! Tänk er, de sover inte!”

”Därför att de inte blir trötta.”

”Och varför inte då?”

”Därför att de är narrar.”

”Blir då narrar inte trötta?”

”Hur kan narrar bli trötta?”


Demaskering av en bondfångare

 

Äntligen framemot klockan tio på kvällen kom jag, tillsammans med en man som jag tidigare bara känt flyktigt och som denna gång åter igen helt oför-modat slagit följe med mig, och som i två timmar hade släpat mig omkring på gatorna, till det herrskapshus dit jag skulle på en bjudning.

”Så!” sade jag och klappade i händerna till tecken på att det var absolut nödvändigt att säga adjö. Jag hade redan gjort några mindre resoluta försök. Jag var redan uttröttad.

”Går ni strax dit upp?” frågade han. Från hans mun hörde jag ett ljud som av hopslagna tänder.

”Ja.”

Jag var ju inbjuden, det hade jag ju sagt till honom. Men jag var inbjuden att komma dit upp, där jag redan så gärna hade varit i stället för att stå här nere utanför porten och titta förbi öronen på mannen framför mig. Och dessutom att stå här tigande tillsammans med honom som om vi hade bestämt oss att uppehålla oss länge på den här fläcken. Samtidigt som husen runtomkring deltog i detta tigande, och så gjorde mörkret över dem, ända till stjärnorna. Och stegen av osynliga fotgängare vars vägar man inte hade lust att gissa, vinden som om och om igen tryckte mot den motsatta sidan av gatan, grammofonen som sjöng mot stängda fönster i ett rum någonstans – alla lät de sig höras ur detta tigande som om de ägde det från evighet och för alltid.

Och min följeslagare gav efter, i sitt och – efter ett leende – också i mitt namn, sträckte sin högra arm uppåt mot väggen och lutade sitt ansikte, ögonen slutna, mot den.

Dock såg jag inte mera detta leende ända till slutet, ty skammen tvingade mig plötsligt att vända mig om. Först av detta leende hade jag insett att han var en bondfångare och inget annat. Och jag som hade vistats i den här staden i månader och hade trott mig känna dessa bondfångare i grunden – när de på natten kommer mot oss i sidogränder med utsträckta armar som värdshusvärdar, när de trycker bakom annonspelare som vi stannat framför, som när man leker kurragömma och spionerar med åtminstone ett öga, när de, då vi står ängsliga i en gatukorsning, plötsligt svävar framför oss på trottoarkanten. Jag förstod dem ju så väl, de hade varit mina första stadsbekanta på de små krogarna, och jag hade dem att tacka för mitt första möte med den oeftergivlighet som jag numera så litet kunde tänka mig bort från jorden att jag redan började känna igen den i mig själv. Hur de stod kvar mittemot en fastän man redan för länge sedan hade sprungit ifrån dem, när det alltså inte längre fanns något att fånga! Hur de inte slog sig ner, hur de inte föll omkull utan såg på en med blickar som ständigt övertygade, även om de kom fjärranifrån! Och deras medel var alltid de samma: De ställde sig framför oss så bredbent de kunde; sökte hindra oss att nå dit vi ämnade oss; som ersättning redde de oss en boning i sitt bröst, och när våra känslor slutligen stegrade sig tog de det som en omfamning som de huvudstupa kastade sig i.

Och dessa gamla gyckel hade jag känt igen först efter en så lång samvaro. Jag gnuggade sönder mina fingertoppar mot varandra för att få skammen ogjord.

Men min man stod kvar här och lutade sig som förut, såg sig själv fortfarande som en bondfångare, och nöjd med sitt öde rodnade han på den fria kinden.

”Igenkänd!” sade jag och klappade honom ännu lätt på axeln. Sedan skyndade jag mig upp för trappan, och tjänarnas bottenlöst trogna ansikten där uppe i hallen gladde mig som en skön överraskning. Jag betraktade dem i tur och ordning när de tog emot min överrock och torkade av mina kängor. Jag andades ut och rak i ryggen steg jag in i salen.


Den plötsliga promenaden

 

När man en kväll äntligen tycks ha beslutat sig för att stanna hemma, när man tagit på sig nattrocken, sitter efter kvällsmaten vid ett upplyst bord och har för sig ett eller annat arbete eller spel efter vars avslutning man vanligtvis går och lägger sig, när vädret där ute är så ruggigt att det är självklart att man stannar inne, när man nu också har hållit sig lugn vid bordet så länge att det måste väcka allmän undran om man skulle gå ut, när också trapphuset är mörkt och husporten låst, och när man nu trots allt detta reser sig i plötslig känsla av obehag, byter rocken och genast verkar utegångsklädd, förklarar att man måste gå ut, och efter ett kort adjö också gör det, när man allt efter den brådska med vilken man slagit igen lägenhetsdörren tror sig ha lämnat efter sig större eller mindre förtrytelse, när man sedan återfinner sig på gatan med lemmar som med osedvanlig rörlighet besvarar den oväntade frihet man skänkt dem, när man genom detta enda beslut känner sig till brädden fylld av beslutsamhet, när man med en större relevans än vanligt inser att man har mer kraft än behov att med lätthet genomföra och uthärda även de snabbaste förändringar, och när man sedan löper genom de långa gatorna – då har man för denna kväll helt lämnat sin familj som tonar bort i det overkliga, under det man själv, helt solid och övertygad om sin konturfasthet, slår sig där bak på låren och upphöjer sig till en verklig gestalt.

Allt detta accentueras ännu mera om man en sådan sen kväll söker upp en vän för att se hur han har det.


Att besluta sig

 

Att resa sig ur ett eländigt tillstånd måste vara lätt, till och med med uppbjudande av all energi. Jag sliter mig loss från fåtöljen, springer runt bordet, börjar röra på huvudet och halsen, spänner musklerna rund ögonen så min blick blir eldig. Jag motarbetar varje känsla, hälsar entusiastiskt A. om han kommer, tål vänligt B. i mitt rum, trots smärta och möda insuper jag med långa drag allt som sägs av C.

Men även om det skulle fungera så, kommer det hela, det lätta och det svåra, att stocka sig med varje oundvikligt misstag och jag tvingas att i cirkel vända tillbaka.

Det enda råd som återstår är därför att acceptera allt, att förhålla sig som en tung massa, och skulle man känna sig bortkollrad, att inte låta sig avlockas ett enda onödigt steg, att titta på andra med ett djurs blick, att inte känna ånger, kort sagt, att med egen hand trycka ner som ett spöke det som fortfarande finns kvar av livet, med andra ord att breda ännu mer ut den sista gravlika stillheten och inte tillåta något annat att existera utanför den.

En för sådant tillstånd karaktäristisk gest är att låta lillfingret stryka över ögonbrynen.


Utflykt till bergen

 

”Jag vet inte”, ropade jag med klanglös röst, ”jag vet ju inte. När ingen kommer så kommer ju ingen. Jag har inte gjort någon illa, ingen har gjort mig något ont, men ingen vill hjälpa mig heller. Ingen alls. Men så är det ändå inte. Bara det att ingen hjälper mig –, då skulle ingen heller vara snäll. Jag skulle gärna – och varför inte det – göra en utflykt i sällskap med bara ingen. Givetvis till bergen, vart annars? Så dessa ingen trängs på varandra, dessa många snett utsträckta och i varandra hakade armar, dessa många fötter skilda åt av små steg! Självklart bär alla frack. Vi går så la-la, vinden far genom luckorna som vi och massan av våra lemmar lämnar öppna. I bergen blir struparna fria! Det är ett under att vi inte sjunger.”


Ungkarlens olycka

 

Det verkar så ledsamt att förbli ungkarl, att som gammal man behöva värna om sin värdighet varje gång man ber om att bli emottagen när man vill tillbringa en kväll bland människor, att ligga sjuk och under veckor betrakta det tomma rummet ur sin sänghörna, att alltid skiljas utanför sin husport, att aldrig trängas med sin hustru på väg upp i trappan, att i sitt rum ha endast sidodörrar som leder till främmande lägenheter, att bära hem sin kvällsmat i en enda hand, att undrande se på främmande barn och ständigt behöva upprepa: ”Jag har inga”, att tänka sig själv att till utseende och beteende likna en av de ungkarlar man minns från sin ungdom.

Så skall det bli, bara att man också i verkligheten, i dag och senare, själv kommer att stå där, med en kropp och ett verkligt huvud, alltså också med en panna som man kans slå sig för med handen.


Köpmannen

 

Det är möjligt att en del människor känner medlidande med mig men det märker jag inget av. Min lilla affär ger mig ständigt bekymmer som smärtar mig bakom pannan och tinningarna, men utan utsikt att jag skulle få någon tillfredsställelse, ty min affär är så liten.

Timmar i förväg måste jag fatta beslut, hålla biträdets minne vaket, varna för befarade misstag, och under en säsong räkna ut hur modet blir under den nästa, och då inte det som kommer att bli tongivande bland människor i min egen krets utan bland det för mig oåtkomliga folket på landet.

Mina pengar finns hos främmande människor; deras förhållanden står inte klara för mig; jag anar inte olyckor som de skulle kunna drabbas av, hur skulle jag då kunna avvärja dem! Kanske har de blivit slösaktiga och ställer till med fest i en värdshusträdgård, och andra, som är på flykt till Amerika, stannar en liten stund och deltar i den här festen.

När butiken låses på kvällen efter en arbetsdag och jag plötsligt framför mig ser några timmar under vilka jag inte skall kunna uträtta något för min affärs oupphörliga behov, då kommer den oroskänsla som jag förutsåg redan på morgonen att välla in i mig som en flodvåg, men den står inte ut i mitt inre utan drar mig med sig i väg utan mål.

Och ändå kan jag inte utnyttja den här stämningen och kan bara fortsätta hem, mitt ansikte och mina händer är smutsiga och svettiga, kläderna fläckiga och dammiga, affärsmössan kvar på huvudet och kängorna är sönderrivna av lådspik. Jag går sedan som på vågor, knäpper med fingrarna på båda händerna och stryker mötande barn i håret.

Men vägen är kort. Snart är jag i vårt hus, öppnar hissdörren och stiger in.

Jag ser att jag nu och plötsligt är ensam. De andra som är tvungna att gå upp i trappan blir litet trötta av det, måste vänta med hastigt andande lungor tills någon kommer och öppnar våningsdörren, de har därför anledning till harm och otålighet, sedan går de in i tamburen där de hänger av sig hatten och först när de kommit genom hallen och förbi några glasdörrar in till sitt rum är de ensamma.

Jag däremot är omedelbart ensam i hissen och stödd med knäna tittar jag i den smala spegeln. När hissen börjar röra sig säger jag:

”Var stilla, ta ett steg tillbaka, vill ni komma in i trädens skugga, bakom fönstrens draperier, in i de lövade valven?”

Jag talar mellan tänderna, och bakom rutan av mjölkfärgat glas glider trappräcket neråt som störtande vatten.

”Flyg i väg; era vingar, som jag aldrig har sett, må bära er till en lantlig dal eller till Paris om ni trängtar dit.

Men njut av fönsterutsikten när processionerna kommer från alla tre avenyer, de viker inte för varandra, de tågar genom varandra och låter ett fritt utrymme uppstå mellan sina sista led. Vinka med dukarna, bli förfärade, bli rörda, prisa den vackra damen som färdas förbi.

Gå på träbron över bäcken, nicka åt de badande barnen och häpna över de tusen matrosernas hurra på ett fjärran pansarskepp.

Förfölj nu den oansenlige mannen och när ni har knuffat in honom i en portgång, råna honom och följ honom sedan med blicken, var och en med händerna i fickorna, när han sorgsen går sin väg och försvinner i gränden till vänster.

Poliserna som förstrött galopperar på sina hästar tyglar sina djur och pressar er tillbaka. Låt dem vara, de tomma gatorna kommer att göra dem olyckliga, jag vet det. De rider redan bort, se där, två och två, långsamt runt gathörnen, flygande över torgen.”

Sedan måste jag stiga ut, skicka hissen tillbaka, ringa på dörrklockan och tjänsteflickan öppnar dörren medan jag hälsar.


Förstrött betraktande

 

Vad skall vi ta oss till under dessa vårdagar som kommer så kvickt? I morse var himlen grå, men går man nu till fönstret blir man överrumplad och lutar kinden mot fönsterklinkan.

I ansiktet på en barnslig flicka som strosar där nere och ser sig om ser man ljuset av solen som visserligen redan håller på att gå ner, och samtidigt faller på henne skuggan av mannen som kommer i kapp.

Sedan har mannen redan gått förbi och barnets ansikte är helt ljust.


Vägen hem

 

Märk bara vilken kraft att övertyga har luften efter ett åskväder! Mina förtjänster blir uppenbara för mig och överväldigar mig, även om jag inte direkt stretar emot.

Jag marscherar och mitt tempo är den här gatsidans tempo, den här gatsidans, det här kvarterets. Jag är med rätta ansvarig för allt bultande mot dörrarna och mot bordskivorna, för alla skåltal, för älskande par i deras sängar och på byggnadsställningarna, tryckta mot väggarna i mörka gränder och på ottomaner i bordellerna.

Jag väger mitt förflutna mot min framtid men finner båda förträffliga, kan inte ge någon av dem företräde och måste bara klandra orättvisan hos den Försyn som har gynnat mig så.

Det är bara när jag stiger in i mitt rum som jag blir något eftertänksam, men jag fann ingenting värt eftertanke när jag gick upp i trappan. Det hjälper mig inte mycket att jag öppnar fönstret på vid gavel och att det fortfarande spelas musik någonstans i en trädgård.


De förbispringande

 

När man nattetid promenerar på en gata och en man som syns redan på långt håll – ty gatan framför oss stiger och det är fullmåne – springer emot oss, så kommer vi inte att gripa tag i honom även om han är svag och luggsliten, inte ens om någon springer efter honom och skriker, utan vi låter honom löpa vidare.

Därför att det är natt och vi inte rår för att gatan framför oss stiger, och dessutom kan det hända att dessa två arrangerat jakten som ett tidsfördriv, kanske förföljer de en tredje, kanhända blir den första förföljd fast han är oskyldig, kanske vill den andre mörda och vi blir medskyldiga till ett mord, kanhända vet de två inte om varandra och springer var för sig och på eget ansvar till sin säng, kanske är de sömngångare, det kan också hända att den förste är beväpnad.

Och slutligen, får vi inte vara trötta, har vi inte druckit en hel del vin? Vi är glada att även den andre har nu försvunnit ur sikte.


Spårvagnsåkare

 

Jag står på spårvagnsplattformen och är fullständigt osäker med tanke på min ställning i denna värld, i denna stad, i min familj. Inte ens på ett ungefär skulle jag kunna nämna något krav som jag med rätta skulle kunna rikta i någon som helst riktning. Jag kan inte alls försvara att jag står på den här plattformen, håller mig i den här stroppen, låter mig föras vidare av den här vagnen, att människor går ur vägen för vagnen eller promenerar lugnt eller stannar utanför skyltfönstren. – Ingen kräver det ju av mig, men det gör detsamma.

Vagnen närmar sig en hållplats, en flicka ställer sig nära trappstegen klar för avstigning. Hon syns mig lika tydlig som om jag hade rört vid henne. Hon är klädd i svart, vecken i hennes kjol rör sig knappt, blusen sitter åt och har en krage av vit finmaskig spets, vänstra handen håller hon med handflatan mot väggen, paraplyet i hennes högra hand står på det näst högsta trappsteget. Hon har solbränt ansikte, hennes näsa, lätt hoptryckt från sidorna slutar runt och brett. Hon har en myckenhet brunt hår och på högra tinningen några av vind tillrufsade hårstrån. Hennes lilla öra sitter tätt intill huvudet, men då jag står nära henne ser jag ändå hela baksidan av hennes högra öronmussla och skuggan vid snibben.

Jag frågade mig den gången: Hur kan det komma sig att hon inte förundras över sig själv, att hon håller munnen sluten och inte säger något man förväntar sig?


Kläder

 

Ofta när jag ser kläder med mångahanda veck och annat rysch och pynt som faller vackert över en skön kropp, tänker jag att de inte förblir länge i så gott skick, att de får skrynklor som inte går att stryka släta, att de samlar på sig damm som sitter tjockt i ryschet och inte längre går att få bort, och att ingen kommer att vilja göra sig ledsen och löjlig genom att ta på sig samma dyrbara kläder varje morgon och ta av dem varje kväll.

Ändå ser jag flickor som säkert är vackra och som visar allsköns eggande muskler och vrister och slät hud och massor av fint hår, men som ändå dagligdags klär sig i en och samma naturliga maskeraddräkt, alltid lägger samma ansikte i samma handflator och låter det återkastas i spegeln.

Bara ibland på kvällen, när de kom  mer från en sen fest, förefaller dem det i spegeln slitet, svullet, dammigt, redan skådat av alla och knappt längre användbart.


Avvisandet

 

När jag möter en vacker flicka och ber henne: ”Snälla du, följ med mig”, och hon stumt går vidare, så menar hon därmed:

”Du är ingen hertig med lysande namn, ingen bred amerikan med indianfigur och vågrätt vilande ögon, med huden masserad av luften från grässlätter och floderna som genomströmmar dem, du har inte gjort resor till de stora sjöarna och på dem, de som jag inte vet var de står att finna. Alltså, snälla du, varför skall jag, en vacker flicka, följa med dig?”

”Du glömmer att du inte färdas i en automobil som i långa stötar gungar längs gatan; jag ser inte herrarna i din svit som inklämda i sina kläder och mumlande välsignelser går bakom dig i en exakt halvcirkel; dina bröst är väl inpassade i korsetten men dina lår och höfter håller sig skadeslösa för denna återhållsamhet. Du klär dig i taftkläder med plisserade veck som var allmänt uppskattade förra hösten, och ändå ler du – med denna livsfara på kroppen – emellanåt.”

”Ja, vi har båda rätt, och för att inte ovedersägligen bli varse om detta vill vi hellre gå hem var för sig, inte sant?”


Gentlemannaryttare till eftertanke

 

När man tänker efter så finns det egentligen inget som kan locka en att vilja bli först i en kapplöpning.

När orkestern sätter i gång gläder berömmelsen att vara erkänd som landets bäste ryttare för starkt för att kunna förhindra ruelsen morgonen därpå.

Motståndarnas, dessa listiga, tämligen inflytelserika människors avund måste smärta oss när vi rider genom den trånga spaljén efter att ha passerat fältet som snart blev tomt framför oss, så när som på några varvade ryttare vilka syntes ridande vid horisonten.

Många av våra vänner skyndar sig att hämta vinsten och de ropar till oss sitt hurra bara så där över axeln, från avlägsna kassaluckor; de bästa vännerna har överhuvud inte satsat på vår häst då de befarade att om det skulle bli en förlust skulle de bli gramse på oss, och nu, när vår häst blev först och de inte har vunnit något, vänder de sig bort och tittar hellre bortåt tribunerna när vi rider förbi.

Konkurrenterna där bak, fasta i sadeln, försöker att överblicka olyckan som de drabbats av och den oförrätt som de på något sätt lidit; de försöker se hurtiga ut som om en ny kapplöpning nu skulle börja, en seriös en efter denna barnlek.

För många damer verkar segraren löjlig när han blåser upp sig fastän han inte vet hur han skall hantera de eviga handskakningarna, honnörerna, bugningarna och de långt ifrån kommande hälsningarna, medan de besegrade pressar ihop läpparna och klappar sina hästar – som för det mesta gnäggar – lätt på halsen.

Himlen har under tiden mulnat och till slut börjar det rentav regna.


Fönstret mot gatan

 

Den som lever i ensamhet men skulle ändå emellanåt vilja vara tillsammans med någon, den som med hänsyn till förändringarna i dygnsrytmen, väderleken, yrkesförhållandena och dylikt, helt sonika vill hitta vilken arm som helst att hålla i – den kommer inte att klara det länge utan ett fönster mot gatan. Och om det förhåller sig så att han inte söker något alls och bara som en trött man går till fönsterbröstningen med ögonen farande upp och ned, från folket till himlen, och fast han inte riktigt vill och har lutat huvudet aningen bakåt, så rycks han ändå med av hästarna där nere med deras följe av vagn och buller, och därmed slutligen också in i den mänskliga samhörigheten.


Önskan att bli indian

 

Om man ändå var en indian, alltid redo och på en springande häst, framåtlutad i luften, om och om igen lätt skälvande över den skälvande marken, tills man lät sporrarna fara, ty det skulle inte finnas några sporrar, tills man slängde bort tyglarna, ty det skulle inte finnas några tyglar och man knappt såg landet framför sig som en slätt slagen hed, redan utan hästhals och hästhuvud.


Träden

 

Ty vi är som trädstammar i snön. Skenbart ligger de slätt ovanpå och man kunde skjuta undan dem med en liten stöt. Nej, det kan man inte, ty de är fast förbundna med marken. Men se, till och med det är endast skenbart.


Att vara olycklig

 

När det redan hade blivit outhärdligt – en  gång framemot kvällen i november – och jag for springande över den smala mattan i mitt rum som på en kapplöpningsbana, och vid anblicken av den belysta gatan förskräckt vände om igen och i djupet av rummet, på spegelns botten ändå på nytt fann ett mål, och skrek till bara för att höra skriket som skulle förbli utan svar och som ingenting heller skulle minska i styrka, som alltså skulle stiga, utan motvikt, och kunde inte upphöra, inte ens när det tystnat; då öppnade sig ur väggen en dörr, så hastigt, därför att brådskan var nödvändig, att till och med dragarhästarna där nere på stenläggningen stegrade sig som hästar som råkat i sken i en drabbning, med prisgivna strupar.

Från den helt mörka farstun där lampan ännu inte var tänd for ett barn ut som ett spöke och blev stående på tåspetsar på den omärkligt gungande golvbalken. Genast bländat av rummets halvdager ville det snabbt dölja ansiktet i händerna, men lugnade sig oförvarandes med blicken på fönstret, utanför vars kryss gatubelysningens rök hade drivits upp och låg nu äntligen stilla under nattmörkret. Med högra armbågen mot väggen höll det sig upprätt framför den öppna dörren och lät luftdraget utifrån stryka runt fotlederna, också runt halsen, också längs tinningarna.

Jag tittade förstucket dit, sade sedan ”God dag” och tog min kavaj från kaminskärmen för att jag inte ville stå där så där halvnaken. En liten stund höll jag munnen öppen så att upprördheten skulle lämna mig genom munnen. Saliven smakade illa, mina ögonfransar darrade i ansiktet, kort sagt, det här i och för sig väntade besöket var just det sista jag hade saknat.

Barnet stod fortfarande på samma plats vid väggen, det hade tryckt högra handen mot muren och kunde, alldeles äppelkindat, inte bli mätt på den vitkalkade väggens grovkornighet som rev mot fingerspetsarna. Jag sade: ”Är det verkligen till mig ni ville komma? Är det inte ett misstag? Inget är lättare än att gå fel i det här stora huset. Jag heter Såochså, bor tre trappor upp. Är det verkligen mig ni ville hälsa på?”

”Lugnt, lugnt!” sade barnet över axeln, ”allt är som det skall vara.”

”Kom i så fall längre in i rummet, jag skulle vilja stänga dörren.”

”Jag har just precis stängt dörren. Besvära er inte. Lugna ner er i stället.”

”Tala inte om besvär. Men i den här korridoren bor det en massa folk, alla är naturligtvis mina bekanta; de flesta håller på att komma hem från sina affärer; när de hör att man pratar i ett rum tror de helt enkelt att de har rätt att öppna och se efter vad det är som händer. Det är bara så. Dessa människor har bakom sig sitt dagliga arbete; vem skulle de underordna sig under sin kortvariga kvällsledighet! För övrigt vet ni det här själv. Låt mig stänga dörren.”

”Ja, och än sedan? Vad gör det? För min skull kan hela huset komma hit. Och dessutom, en gång till: Jag har stängt dörren, tror ni att det är bara ni som kan stänga dörrar? Jag har till och med låst med nyckeln.”

”Då är det bra. Jag vill inget mer. Ni behövde inte alls låsa med nyckeln. Och gör det nu bekvämt för er när ni ändå är här. Ni är min gäst. Lita helt på mig. Känn er bara som hemma, var inte rädd. Jag skall varken tvinga er att stanna här eller att gå igen. Måste jag säga det överhuvudtaget? Känner ni mig så dåligt?”

”Nej, ni behövde verkligen inte säga det. Snarare, ni skulle överhuvud inte ha sagt det. Jag är ett barn; varför ta det så högtidligt med mig?

”Så illa är det inte. Givetvis ett barn. Men fullt så liten är ni inte. Ni är redan helt vuxen. Om ni var en flicka fick ni inte låsa in er i ett rum med mig så här.”

”Det där behöver vi inte bekymra oss om. Jag ville bara säga: Det skyddar mig knappast att jag känner er så väl, det befriar er bara från mödan att förespegla mig något. Men ändå ger ni mig komplimanger. Låt bli, jag uppmanar er, låt bli. Därtill kommer att jag inte känner igen er överallt och alltid, särskilt inte i detta mörker. Det skulle vara bättre om ni tände ljuset. Nej, helst inte. Jag skall i alla fall komma ihåg att ni redan har hotat mig.”

”Vad? Skulle jag ha hotat er? Snälla ni! Jag är ju så glad att ni äntligen är här. Jag säger ”äntligen” därför att det redan är så sent. Jag fattar inte varför ni kom så sent. Det är därför möjligt att jag av pur glädje pratade så förvirrat att ni har förstått det just på det sättet. Att jag har talat så tillstår jag tio gånger om, ja, jag har hotat er med allt möjligt, vad ni vill. – Bara inget bråk, för Guds skull! – Men hur kunde ni tro det? Hur kunde ni kränka mig så? Varför vill ni till varje pris fördärva den här lilla stunden av vår samvaro? En främmande människa skulle vara mera tillmötesgående än ni.”

”Det tror jag; det var ingen visdom. Så nära som en främmande människa kan komma er är jag redan av naturen. Det vet ni också, varför alltså detta vemod? Säg bara att ni vill spela komedi, då går jag ögonblickligen.”

”Så? Också det vågar ni säga till mig? Ni är aningen för djärv. När allt kommer omkring så befinner ni er i alla fall i mitt rum. Ni skaver era fingerspetsar mot min vägg som en förryckt. Mitt rum, min vägg! Och dessutom är det ni säger löjligt, inte bara fräckt. Ni säger att er natur skulle tvinga er att tala med mig på detta sätt. Verkligen? Er natur tvingar er? Det var vänligt av er natur. Er natur är min, och när jag på grund av min natur beter mig vänligt mot er så får inte ni heller göra på annat sätt.”

”Är detta vänligt?”

”Jag talar om tidigare.”

”Vet ni hur jag blir senare?”

”Jag vet ingenting.”

Och jag gick till nattygsbordet där jag tände ett ljus. På den tiden hade jag varken gas eller elektriskt ljus i mitt rum. Sedan satt jag ännu en stund vid bordet, till dess jag tröttnade även på det, tog på mig överrocken, tog min hatt från kanapén och blåste ut ljuset. När jag gick ut fastnade jag i ett stolsben.

I trappan mötte jag en hyresgäst från samma våning.

”Så ni går ut igen, er slusk?” Frågade han och vilade på benen som han hade sträckt ut över två trappsteg.

”Vad skall jag göra?” sade jag, ”jag har just haft ett spöke på mitt rum.”

”Det säger ni med samma misshag som om ni hade hittat ett hårstrå i soppan.”

”Ni skämtar. Men tänk på att ett spöke är ett spöke.”

”Mycket riktigt. Men hur är det om man överhuvud inte tror på spöken?”

”Menar ni då att jag tror på spöken? Men vad hjälper det mig att inte tro på dem?”

”Mycket enkelt. Ni får bara inte vara rädd längre när ett spöke verkligen kommer till er.”

”Ja, men det är dock den oväsentliga rädslan. Den egentliga rädslan är rädslan för orsaken till synen. Och den rädslan blir kvar. Den har jag på ett alldeles ypperligt sätt inuti mig.” Av nervositet började jag leta igenom alla mina fickor.

”Men när ni själv inte kände någon rädsla för den där uppenbarelsen hade ni ju lugnt kunnat fråga efter dess orsak!”

”Ni har tydligen aldrig talat med spöken. Av dem får man ju aldrig ett klart besked. Det blir en massa hit och dit. Dessa spöken tycks hysa mera tvivel om sin existens än vi, något som för övrigt inte är så konstigt med tanke på deras förgänglighet.”

”Men jag har hört att man kan göda upp dem.”

”Då är ni väl underrättad. Det kan man. Men vem skall göra det?”

”Varför inte? När det är ett kvinnligt spöke till exempel”, sade han och svingade sig till det övre trappsteget.

”Ack så”, sade jag, ”men inte ens då är det värt det.”

Jag blev fundersam. Min bekant hade redan hunnit så högt upp att han måste böja ner sig under trapphusvalvet för att se mig. ”Men trots detta”, ropade jag, ”om ni tar mitt spöke där uppe från mig så är det definitivt slut mellan oss två.”

”Men det var ju bara ett skämt”, sade han och drog huvudet tillbaka.

”Då är det bra”, sade jag och hade nu egentligen lugnt kunnat gå och ta min promenad. Men eftersom jag kände mig så helt övergiven gick jag hellre upp och lade mig att sova.


Om ”Betraktande”

 

Betrachtung var Franz Kafkas första bok. En tunn liten bok med arton berättelser – de flesta mycket korta – som kom ut på Rowohlts förlag i Leipzig i december 1912. Kafka var då 29 år och hade skrivit sedan studieåren; flera av berättelserna är från den tiden, andra är skrivna under de näst följande åren. Hälften av dem hade tryckts tidigare i olika tidskrifter, men det behövdes mycket övertalning från Max Brods sida till att övervinna Kafkas tvivel och osäkerhet och förmå honom att välja ut några av sina skrivstycken och med stor tvekan skicka dem till ett bokförlag. Det var också den entusiastiske vännen Brod – som redan geniförklarat Kafka – som nu sammanförde honom med förläggarna Rowohlt och Wolff och förmådde dem att ta sig an den unge författaren.

Kafka var som vanligt överdrivet självkritisk vid urvalet, men han var också förtjust över att få en bok utgiven: ”När jag samlade ihop den till detta ändamål, hade jag att välja mellan att lugna min ansvarskänsla och begäret att också få en bok bland era vackra böcker” skrev han till Ernst Rowohlt i augusti 1912.  Han var också angelägen om att boken inte skulle bli för tunn och bad därför förlaget att använda ett ovanligt stort typsnitt. Båda förläggarna var positiva men det var framför allt den unge Kurt Wolff som från första sammanträffandet förstod och uppskattade den okände unge skriftställaren från Prag; efter schismen med Rowohlt blev den han som blev Kafkas förläggare.

Berättelserna är alltså skrivna mellan 1903 och 1912. Den första, Barnen på landsvägen, ingår som tredje kapitel i den längre novellen ”Beskrivning av en strid” från åren 1903-4, publicerad först efter författarens död. Demaskering av en bondfångare skrevs enligt Kafkas dagboksanteckning 1911, Den plötsliga promenaden och Att besluta sig 1912. Också Utflykt till bergen är en del av ”Beskrivning av en strid” från 1903-4. Ungkarlens olycka skrev Kafka enligt dagboksanteckningen 1911 och gav den då titeln ”Innan man somnar”.

Köpmannen trycktes ursprungligen utan titel i första numret av tidskriften ”Hyperion” 1908 som Kafkas första publicerade verk (Ernst Pawel, Franz Kafka, 1990). Också Förstrött betraktande och Vägen hem publicerades i ”Hyperion” 1908, den förstnämnda med titeln ”Vid fönstret” för att sedan återkomma 1910 i ”Bohemia”. Samma öde hade De förbispringande, Spårvagnsåkaren och Kläder som trycktes i ”Hyperion” 1908 och i ”Bohemia” 1910. Kläder ingick också i ”Beskrivning av en strid” och dateras från åren 1903-4.

Även Avvisandet, ”en dålig bagatell” enligt Kafka själv, som han i slutet på 1907 skickade till en kvinnlig bekant, blev publicerad i ”Hyperion” 1908. För gentlemannaryttare till eftertanke publicerades först i ”Bohemia” 1910. Man tror att Fönstret mot gatan skrevs under åren 1906-9; om Önskan att bli indian finns det inga uppgifter. Träden har Kafka tagit från ”Beskrivningen av en strid” och publicerade den med vissa ändringar i ”Hyperion” 1908. Att vara olycklig slutligen har sitt ursprung i Kafkas dagböcker från slutet av året 1910 (Franz Kafka, Sämtliche Erzählungen, Fischer 1987).

När Betrachtung låg på bokhandelsdiskarna var Kafka således inte helt okänd för den tyskspråkiga litterära publiken och det lilla debutverket fick en övervägande god och delvis översvallande kritik såväl i Berlin och München som i Wien. Men det fanns även förbehåll: Robert Musil och flera andra tyckte att Kafkas små stycken var för lättviktiga och påminde för mycket om Robert Walsers ”sjungande prosa” (Torsten Ekbom, Den osynliga domstolen, 2004), något vi kanske har litet svårt att förstå i dag. Även vännen Franz Werfel var litet snorkigt avvisande till Kafkas debut, men han ändrade senare sin inställning. Att Elias Canetti kunde beteckna den lilla boken som ”ett lappverk som saknar enhet och angelägenhetsgrad” (Ekbom) måste förvåna var och en som i dag läser dessa betagande och inträngande prosastycken.

En oväntad uppskattning fick Kafkas verk ett par år senare. ”I oktober [1915] gick det ansedda Theodor Fontane-priset till Carl Sternheim, en dramatiker och novellförfattare (1878-1942) med experimentell och expressionistisk stil, radikala böjelser och egen förmögenhet. Sternheim accepterade utmärkelsen men skickade den blygsamma penningsumman (800 mark) vidare till ’den unga Pragförfattaren Franz Kafka som ett litet bevis på uppskattning av Betrachtung, Eldaren och Förvandlingen.’ Gesten förvånade Kafka som aldrig hade mött Sternheim. Publiciteten som detta led-de till gjorde att Kurt Wolff gav ut en ny upplaga av boken. (Pawel).

”Trots de flesta kritikernas entusiasm blev Betrachtung inte någon publikframgång. Första upplagan trycktes i 800 numrerade exemplar – varav hälften var fortfarande osålda efter fem år. Andrés stora bokhandel i Prag hade sålt elva exemplar. Kafka undrade vem köparen av det elfte kunde ha varit – de övriga tio hade han köpt själv” (Pawel). Hela upplagan blev slutsåld först 1924.

Av svenska skribenter omnämnes detta Kafkas förstlingsverk som ”Betraktelser”. Jag är tveksam till sådan översättning. Det tyska originalets titel är Betrachtung och man kan undra varför Kafka, som var noga med orden, valde (kanske tillsammans med Brod) singularform, fastän det handlar om ett flertal berättelser. Det tyska uttrycket kan över-sättas både som betraktelse, meditation och som betraktande, observation. Kafka är en stillsam, skarpögd, och som Steve Sem-Sandberg skriver, nästan tvångsmässig iakttagare som överraskar med snabba impressioner och ibland surrealistiska detaljer. Jag har däremot svårt att se honom, som Torsten Ekbom, som en kylig iakttagare som granskar sin omgivning med en privatdetektivs blick. Han är en betraktare som ständigt vänder blicken inåt och tillbaka, ibland långt tillbaka till barndomens oskuldsfulla längtan.

Det finns i dessa berättelser alltid en spänning mellan observation och reflektion, men oftast är det så att Kafka endast antyder och lockar och överlåter betraktelsen, meditationen, till läsaren. Jag har därför valt Betraktande som den lämpliga titeln.

Översättaren

Annonser

Ola Larsmo och rasbiologerna

På författaren Niclas Sennertegs facebooksida utspann sig en diskussion om rasbiologin mellan Ola Larsmo och mig.

Jag vill återge den här för att visa hur olika vi kan se på och använda historien.

OLa Larsmo Ett parallellfall är ju den mycket obehaglige Eugen Fischer, rasbiolog som påverkade bl a Herman Lundborg i Uppsala och nog var roten till dennes besatthet av samerna som ”rasblandade och degenererade”. Fischer byggde sin ”vetenskapliga” storhet på ett rasbiologiskt verk om ”rehoboterna” i dagens Namibia, ett verk som var ett fullkomligt falsarium från början till slut, vilket han själv måste vetat. Han var en av de mest uppburna ”naturvetenskapliga” forskarna i Nazityskland och utsågs 1933 av Hitler till rektor för Berlinuniversitet (Idag Humboldtuniversitetet). Fischer var kompis med Martin Heidegger och var även han en för liten fisk för rättsprocesserna efter kriget trots att han idéer spelat stor roll för T4-programmet och Nürnberglagarna. Här ett hyllande reportage från UNt när han besökte Uppsala 1922 (OL bifogar här ett klipp ur UNT).

Leo Kramár Eugen Fischer var ingen klåpare. Han var en internationellt erkänd forskare som vann berömmelse redan som ung när han hade visat att de Mendelska lagarna gäller även för människan. Men han är också ett exempel på hur smidigt majoriteten av de tyska akademikerna anpassade sig till nazisternas ”Gleischschaltung” av de högre lärosäten.
Som ung vistades Fischer en tid i Sydvästafrika där han använde barn ur blandäktenskap som forskningsobjekt. Han försökte bevisa att afrikanska ”bastarder” var mindervärdiga och rasblandningen farlig. ”Denna mindervärdiga ras”, skrev han om hereros, ”behöver vi tolerera bara så länge de är nyttiga för oss, annars fri konkurrens – dvs…undergång”. En av hans elever, en dr Mengele, förde Fischers projekt vidare med forskning på judiska tvillingar i Auschwitz.
Fischer var en av författarna till ”Grundriss der menschlichen Erblichkeitslehre und Rassenhygiene”, som kom ut 1921 och senare i flera upplagor. Boken, känd som ”Bauer-Fischer-Lenz” var ett standardverk i ämnet, det lästes även av fackmän i Sverige och användes ännu på 1960-talet som lärobok i antropologi vid tyska universitet.
I den första upplagan skriver Fischer att också miljön har betydelse för utformningen av fysiska egenskaper, exempelvis kroppslängden. Här går han emot uppfattningen att rasblandning skulle leda till en ”medelblandning” och att den ”lägre” rasens, exempelvis judarnas, dominanta anlag skulle leda till utplåning av de blonda och blåögda. Ett sådant antagande strider mot de Mendelska lagarna och bygger på psykologiskt misstag, skriver han. Han säger vidare att begreppen ras och folk inte har något gemensamt och att det är omöjligt att dela in raserna systematiskt.
”Efter det sagda är det nästan överflödigt att ytterligare betona att man lika litet kan tala om en judisk ras som en germansk ras, att dock såväl judarna som germanerna är en speciell rasblandning”. (Grundriss, sid. 156)
Fischer var en ganska typisk representant för sin kår. Rastänkandet i hans tappning var allmänt accepterat och rasbiologin, eugeniken, uppfattades som god vetenskap världen över, från USA till Sovjet. Han opponerade sig mot vissa ”irrläror” i NS-rasläran som gick mot hans forskning, exempelvis att ”Mischlinge” (bastarder) av närbesläktade raser alltid skulle vara intellektuellt och moraliskt mindervärdiga. Han hade tidigare skrivit att tyska judar inte nödvändigtvis var mindervärdiga, bara annorlunda, och anklagades därför att vara judevänlig,
Men efter 1933 kom det nya signaler som tydligen uppfattades rätt. Fischer började utge en skriftserie „Deutsche Rassenkunde“ där han inte bara anpassade sig utan blev den ledande propagandisten för rasbiologin. Men trots allt höll han envist fast vid sina forskningsresultat som ibland gick stick i stäv med den officiella partilinjen. ”Jag går till och med så långt att jag teoretiskt säger att ett blandfolk framkommet genom likvärdig korsning av ariska och judiska beståndsdelar kunde skapa en mycket berömvärd kultur…” skriver han i ”Der völkische Staat biologisch gesehen” (1933), dock garderar han sig med att sådan kultur inte skulle vara ”tysk”.
Fischer ansågs aldrig riktigt renlärig och kom in i NSDAP först 1940 efter ingripande av Himmler som tyckte att det var nödvändigt av ”politiska skäl”. Fischer blev efter kriget utan större svårigheter denazifierad och pensionerad. 1952 blev han hedersledamot i Tyska antropologiska sällskapet. Han dog 1967.

OLa Larsmo Please; rehoboth-boken bygger på falsarier och Fischer drevs iväg från Rehoboth efter att ha försökt gräva upp skelettdelar. Själva grundidén var att blandfolk drabbades av ”degeneration”, alltså att genetiska defekter uppstod som en följd av ”blandning”. Bauer-Fischer-Lentz var länge standardlärobok i rasbiologi och Lentz var den som drev den rasbiologiska linjen hårdast som ansvarig för Kaiser Wilihelm-Institut i Berlin. Det här är inget som går att bagatellisera. Låt mig citera molekylärbiologen Henrik Brändén, som skriver om Fischer:
”Dessa vetenskapsmän var inte besvärade av nazisternas intresse för deras idéer. Tvärt om förklarade professor Fischer stolt år 1933 att ”vår eugeniska rörelse existerat mycket längre än nazistpartiet”. Några år efter det att nazisterna kom till makten förklarade han: ”Det är en särskild och sällsynt lycka för en i och för sig teoretisk forskning att få verka i en tid då den allmänna världsåskådningen möter den med positivt erkännande och då dess praktiska resultat till och med omedelbart välkomnas som underlag för statliga ingripanden”” Osv.
Varför du försöker ärerädda Fishcer framstår som gåtfullt. Både han och Lundborg tog sin utgångspunkt i de nyupptäckta mendelska lagarna, och även Lundborgs avhandling om ärftlig epilepsi är vetenskapligt hederlig (utifrån sin tid. Men sedan blir det åka av, rent ideologiskt, vilket går att läsa sig till i alla standardverk, inklusive det stora ”Deadly medicine”. Här nedan en liten samlarbild på Fischer från 1934 (OL bifogar en bild som visar Fischer görande en Hitlerhälsning).

Leo Kramár Inget försök till äreräddning av Fischer, som jag har haft tillfälle att studera närmare när jag skrev boken om rasismens ideologer. Däremot några kalla fakta som visar att allt inte är så svart och vitt. Fischer var ingen klåpare och hans forskning var helt i samklang med dåtidens kunskaper. Han var som många andra en anpassling, men som man kan se av citaten ovan var han förvånansvärt ståndaktig även visavi partiet vad gäller sina forskningsresultat. Naturligtvis var han stolt över att eugeniken, hans ögonsten, fanns före nazisterna. Att schablonmässigt fördöma alla som vurmade för rasbiologin är naivt och ahistoriskt. Kring sekelskiftet rådde det utbredd pessimism om mänsklighetens biologiska framtid och det fanns en allmän uppfattning att eugeniken var räddningen. Det gällde inte bara ”högerkretsar” och Tyskland, Sverige och USA. Som du väl vet, en lång rad vänsterintellektuella hyste den uppfattningen och rasbiologisk forskning och eugeniska sällskap fanns även i Sovjetunionen.

OLa Larsmo Eftersom jag skrivit bok i ämnet ja. Det faktum som är svårt att ta sig runt är att tanken på rasblandning=degeneration=genetiska defekter är något som Fischer är den tyngsta ”auktoriteten” på och att den i sin tur vilar på rehoboth-boken som är full av falsarier. Det framstår som mycket underligt att du vill se något försonande alls i att Bauer-Fischer-Lentz bok var ”standardverk” i Tyskland fram på 60-talet. Inte minst Fritz Lentz var djupt troende nazist och en av de ansvariga för idéerna bakom T4. Som han skrev i en recension av ”Mein Kampf”:
”Att nationalsocialismen ärligen eftersträvar en sund ras kan man inte betvivla. [Hitler är] den första politiker med verkligt inflytande som ser rashygienen som en central uppgift för all politik och som också kommer att kraftfullt verka för den saken.”
Att Lentz kunde fortsätta som professor efter kriget är lika obegripligt som att mannen bakom morden på minst 300 barn på anstalten Steinhof inom ramen för T4 i Österrike, Heinrich Gross, under efterkrigstiden blev Österrikes ledande rättspsykiatriker.
De rasbiologiskt motiverade övergreppen på människor som tvångssteriliserades fortsatte i västvärlden (inklusive Sverige) efter kriget och börjar här i landet minska i antal först efter 1955 (flera Herman Lundborg närstående läkare var fortsatt drivande). Men den rena utrotningen i form av mord och medicinska experiment på levande fångar var något som utgick från Kaiser-Wilhelm-Institut vid Berlins universitet, som levererade det ”vetenskapliga” och teoretiska underlaget för nazismens praktik. Då var Lentz chef för institutet och Fischer rektor för hela universitetet.

Leo Kramár Bäste Ola. Jag har läst din skrift i ämnet som jag uppskattar, bortsett från att du där inte med ett ord nämner Lundborgs flitiga och vänskapliga umgänge med rasbiologer i Sovjet, där man hade skapat en avdelning för eugenik vid Vetenskapsakademin samma år som Lundborgs i Sverige, 1921. Det sovjetiska förhållningssättet påverkade inställningen till eugenik och rasbiologi hos marxister och andra vänsterintellektuella i väst. Inflytelserika opinionsbildare och kända kulturpersonligheter som medlemmar av det socialistiska Fabiansällskapet George Bernard Shaw, H. G. Wells, Beatrice och Sidney Webb, Julian Huxley, C.P. Snow, Harold Laski, Havelock Ellis, Emma Goldman med flera höll åsikter som vi i dag skulle beteckna som reaktionära och rasistiska och propagerade för rashygieniska åtgärder. Marxisten och framstående medlemmen i kommunistpartiet, genetikern J.B.S. Haldane, som tidigare visat att det var praktiskt omöjligt att utrota vissa genetiska defekter med rashygien, tyckte att i en socialistisk stat kunde rashygienen visst praktiseras i stor skala, att genetiskt belastade individer skulle steriliseras och att man inte borde tillåta invandring av sämre begåvade raser som ”negrer” till Europa.
Detta är viktigt att framhålla, för att läsaren skall förstå att den ”eugeniska alarmismen” (som en historiker kallar det), var kring 1900 inte begränsad till ”völkisch” i Tyskland och andra mörkermän, utan var allmän, och rashygienen en erkänd vetenskap som skulle frälsa världen, d.v.s. den vita rasen, från undergång.
I dag vet vi att den eugeniska paniken grundades i dålig vetenskap. De som levde då visste inte bättre, de hade inte facit i handen som vi. Den lärdom jag tror vi skall dra är att vi alltid skall förhålla oss kritiskt, att dagens vetenskapliga sanning kan vara morgondagens lögn.
Jag känner väl till Fischers och Lenz verksamhet (som tar upp 6 sidor i min bok) och jag har ingen anledning att återupprätta Fischer eller någon annan. Men jag ser inget försonande i att jag lägger till några pusselbitar för att göra din bild av mannen något mer nyanserad. Inget är lättare än att ta avstånd från rasbiologi, rasism och nazism och dess företrädare. Men att framställa dem som fullständiga knäppskallar eller ondskefulla sociopater gör att kritiken förfelar sitt syfte. Vi måste inse att även normalbegåvade och välutbildade människor hyste dessa åsikter och fråga oss varför.
Jag har grävt djupt i de skummaste källor för att förstå det. I min bok har jag använt Lundborgs rasdefinition som ett exempel och hans bild av den skötsamme odlaren när han förklarar syftet med eugeniken: ”Den goda säden representeras av de friska…Ogräset motsvaras av de skadliga och samhällsodugliga”. Det är en förfärande människosyn som i förlängningen ledde till T-4 och Förintelsen men som inte kan förklaras med någon inneboende ”ondska” (bortset från vissa undantag) hos dem som hyste den. Men vägen till helvete är stensatt med goda avsikter.

 

 

SD pinsamt för M?

Under en fet rubrik SD-skandal pinsam för M skriver Olle Lönneus i Sydsvenskan i går att ”SD-politikern Ulf Erlandsson spred rasistiska texter i sociala medier”, och han åberopar tidningen Expo som skrivit att Erlandsson delade en artikel där det påstås att ”de största invandrargrupperna har ett genomsnittlig lägre IQ än etnisk svenska”, samt att befolkningen i ”många afrikanska länder har så låg IQ att det skulle klassas som en kognitiv utvecklingsstörning”. I SVT heter det att Eriksson sprider myter om invandrare.

Anklagelsen för rasism är märklig. Erlandsson har tydligen sina uppgifter från en bok av professorerna Richard Lynn och Tatu Vanhanen IQ and global inequality (2006). Boken har recenserats för två år sedan i Fria Tider av Sture Eriksson, docent i psykologi vid Uppsala Universitet, och vad jag vet har ingen protesterat eller anklagat Eriksson eller Fria Tider för spridning av myter eller för rasism.

Samma text och uppgifter kan för övrigt vem som helst läsa på Wikipedia där Lynn-Vanhanens bok behandlas i en lång artikel.¹) Boken är en uppföljning av deras tidigare studie i ämnet IQ and the Wealth of Nations  (2002) och båda böcker finns tillgängliga på våra universitetsbibliotek. Författarna bygger sina slutsatser på över 26 000 testresultat från 185 länder. Deras undersökningar och hypoteser är kontroversiella, de har kritiserats och korrigerats men de står sig i huvudsak och har bekräftats av andra studier.²)

Också i Finland reagerade vissa grupper och anklagade professor Vanhanen för hets mo folkgrupp men anklagelsen togs aldrig upp.

Vad jag kan minnas har Lynn-Vanhanens forskning aldrig på allvar diskuterats i Sverige. Deras hypotes går ut på att sämre ekonomisk utveckling kan ha ett samband med intelligensnivån hos befolkningen. Det är naturligtvis ett eldfängt ämne men hypotesen är falsifierbar och som sådan borde granskas och bemötas. Men uppenbarligen är ämnet så strängt tabuiserat här att en vetenskaplig ansats om möjliga IQ-skillnader mellan folkgrupper inte ens tas upp till debatt.

Erlandsson generaliserar för mycket och har fel när han säger att många afrikanska länders IQ skulle klassas som kognitiv utvecklingsstörning.  Som sådan betraktas IQ som ligger på 60-50 på mätskalan och det är bara ett afrikanskt land som enligt Lynn-Vanhanen ligger så lågt. Men i det stora hela har Erlandsson rätt och någon större skandal är den här historien inte. En viss misstänksamhet mot Expo som en tillförlitlig källa skulle inte skada.

Det hela förefaller snarare vara en pinsam skandaljournalistik än en skandal för SD och M.

 1) https://sv.wikipedia.org/wiki/IQ_and_Global_Inequality.                                                            2) http://thealternativehypothesis.org/index.php/2016/04/15/iq-of-sub-saharan-africa/.

UD informerar – sanningar med modifikation

Regeringen har känt sig manad att vederlägga uttalanden av bland andra president Donald Trump och berättelser av representanter för Sverigedemokraterna, som man menar är osanna och skadar Sveriges rykte utomlands

I ett officiellt meddelande Facts about migration and crime in Sweden vänder sig Utrikes-departementet till den internationella publiken för att bemöta dessa uttalanden. Man gör det i form av frågor och svar.[1]

UD:s bemötande av uppenbart befängda påståenden som att Sverige skulle befinna sig på ruinens brant på grund av invandringen eller att muslimerna snart skulle bli i majoritet här kan man lämna därhän. Veterligt har ingen ansvarig politiker hävdat något liknande. Om sådana överdrivna rykten dyker upp i pressen eller på sociala medier är det knappast en angelägen uppgift för regeringen att bemöta dem i ett officiellt pressmeddelande.

När nu en statlig myndighet som UD i alla fall gör det skulle man förvänta sig att kunna lita på att uppgifterna är korrekta.

UD skriver att det i Sverige finns uppskattningsvis några få hundra tusen människor födda i övervägande muslimska länder. Omkring 140 000 är anslutna till moskéer, det blir 1,5 procent av Sveriges befolkning räknar UD ut och upplyser samtidigt om att Svenska kyrkan har 6,2 miljoner medlemmar. Det är en lika ointressant som vilseledande jämförelse; få utländska läsare vet att alla föda före 1996 blev medlemmar genom födsel. Sedan kan man fråga sig på vilket underlag UD uppskattar antalet svenska muslimer till ”några få hundra tusen”. Hade man gått till SCB:s befolkningsstatistik skulle man ha upptäckt att det i Sverige finns 700 000–750 000 människor födda i övervägande muslimska länder och deras här födda barn, således 7-7,5 procent av Sveriges befolkning, som med största sannolikhet alla är muslimer.[2]

En fråga UD ställer är om vi har några ”no go-zoner”. Av någon anledning har UD och andra tolkat begreppet väldigt smalt. Beteckningen är diskutabel, men de flesta förstår därmed ett område ”som undantas ibland från samhällets beskydd, eftersom polis, brandkår och ambulans inte utan vidare vågar sig dit på grund av risken att attackeras” (Wikipedia).  Alltså i sak samma som UD beskriver som bostadsområden drabbade av kriminalitet och social oro, där polisen har haft svårigheter att utföra sitt arbete.  När UD skriver att svensk lag gäller även i dessa områden har man i princip rätt. Men verkligheten ser annorlunda ut. De rättsvårdande myndigheterna vittnar om att det är bara med stora svårigheter som lagen kan tillämpas i vissa utanförskapsområden. Där har det utvecklats parallella samhällen med en rättsuppfattning som skiljer sig från majoritetssamhället och med en stark inre sammanhållning som gör att polisen ofta står maktlös när den skall ingripa mot eller utreda brott.

Ett påstående att “det har skett en betydande ökning av våld med skjutvapen i Sverige” besvaras av UD med att våldet i Sverige har minskat under de senaste 20 åren och att trots ökad invandring sedan 1990 har våldsbrottsligheten sjunkit, ”forskningen visar att det inte finns några bevis på att invandring leder till ökningen av brott”. Samma trend gällde för dödligt våld, skriver man, dock var de 112 morden år 2015 fler än under många år. Man medger att skjutningar ökade med 20 procent mellan 2006 och 2014 och mord med skjutvapen från 17 till 33 mellan 2011 och 2015.

När UD säger att morden år 2015 var fler än ”under många år” låter det som om detta år var blott ett undantag från den nedgående trenden. Det är en tvivelaktig formulering. I verkligheten inträffade trendbrottet redan 2013, mordfrekvensen ligger på nästan samma höga nivå även 2016 – något UD inte tycks ha observerat – och med 17 mord under de första två månaderna i år tyder allt på att trenden uppåt fortsätter.

Dödligt våld med skjutvapen ökar, skriver Brå i sin senaste rapport:

Antalet fall med skjutvapen har ökat över tid, en utvecklingstrend som har fortsatt under 2010-talet. Från åren 2010–2011 till åren 2014–2015 ökade andelen fall av dödligt våld som utförts med skjutvapen från omkring till 22 till 31 procent. Framför allt är det andelen dödligt våld med skjutvapen inom kriminellt relaterade konflikter som har ökat.[3]

SVT Nyheter har gjort en granskning av våld med skjutvapen i Sverige.

Våldet med skjutvapen eskalerar i de svenska storstäderna. Sedan 2010 har fem gånger så många skottskadats, och fyra gånger så många skjutits till döds, i de svenska städerna jämfört med i grannländernas huvudstäder tillsammans. Även om dåden har varit ovanligt uppseendeväckande i år så har trenden varit tydlig i åratal. Medan det dödliga våldet minskar totalt i samhället så ökar våldet med skjutvapen på gatorna.[4]

Man räknar upp 56 dödskjutna på drygt 2½ år och drygt 400 skottskadade på fem år. I Göteborg, Stockholm och Malmö har fem gånger fler skottskadats de senaste fem åren jämfört med de tre huvudstäderna i våra grannländer. SVT-Nyheter talar om en dramatisk ökning av dödsskjutningar[5]

Ett ärligt svar på den första frågan är ”Ja”. Våldet med skjutvapen har som Brå visar ökat kraftigt.

Ett annat påstående UD besvarar är att “det är flyktingar som ligger bakom den ökade brottsligheten men myndigheterna mörkar”.

UD utgår ifrån att invandrares överrepresentation i brottsligheten är 2,5 gånger och refererar till den ”nyaste studien”, Brå:s rapport från 2005. Det är den senaste rapport om invandrares brottslighet vi har och den bygger på undersökningar gjorda under åren 1989 – 2001. UD skriver vidare att svenska myndigheter inte har något att vinna på att hemlighålla statistik eller fakta. Men blotta faktum att regeringen inte tillåter Brå att ta fram nyare statistiska uppgifter om invandrarbrottsligheten talar ett helt annat språk och kommer säkert att väcka undran utomlands. Inte minst hos våra nordiska grannar som producerar relevant statistik som kan vara av visst intresse även för våra förhållanden.

UD menar att överrepresentationen i huvudsak beror på socioekonomiska faktorer och åberopar nyare forskning. Brottsligheten har säkert flera orsaker men forskarna i Brå:s tidigare rapporter har avvisat dessa parametrar som tillräcklig förklaring av invandrarnas dokumenterat högre brottsbenägenhet.  I Brå:s rapport 1996 betonas med kursivering:

Invandrarnas överrepresentation i brottslighet förklaras således inte av en ogynnsam fördelning vad gäller kön, ålder och bostadsort. Den beror inte heller på en generellt sett låg socioekonomisk status.[6]

Överriskerna för de grövsta brotten, mord/dråp, våldtäkt och rån är ännu större. Enligt 1996-års rapport (den sista vi har att gå efter) stod invandrarna för 19,9 procent, en 3,4 gånger större överrepresentation vad gäller dessa brott. Det finns skillnader mellan invandrargrupper och enligt professor Jerzy Sarnecki är det personer från Nordafrika, övriga Afrika och Mellanöstern som är mer brottsligt belastade än andra.

UD skriver att ”forskningen visar att det inte finns några bevis på att invandring leder till ökningen av brott”. Man talar inte om vilken forskning man stöder sig på, men sannolikt avser man kriminologen Sarnecki och hans grupp. Sarnecki har tidigare i en tidningsartikel hävdat att ökad invandring inte leder till ökat antal brott.

Om man tittar på dessa påståenden närmare visar det sig att de bygger på bristfällig statistisk grund och på ett gravt logiskt fel.

Såväl Sarnecki som UD utgår ifrån att den överrepresentation på 2,5 gånger som vi känner till från Brå:s rapport 2005:17 är oförändrad. Ä det verkligen så?

Går man tillbaka till Brå:s rapport 1996:2 kan man se att 1983 låg invandrarrelaterad brottslighet på 13 procent och tio år senare på 15,4 procent. Enligt rapporten 2005 stod invandrare (i slutet av 1900-talet) för 16 procent av registrerade misstänkta brott.  Andelen utländska medborgare bland lagförda personer ökade under perioden 1983 – 1988 från drygt 15 procent till knappt 18 procent. Forskarna konstaterar att det inte fanns någon skillnad mellan misstänkta och lagförda.

Andel utrikes födda under de här åren var ca åtta procent (1983), ca tio procent (1993) och ca elva procent (runt 2000). Det verkar alltså finnas ett samband mellan antalet utrikesfödda och det faktum att det totala antalet invandrarrelaterade registrerade misstänkta brott under tiden 1983-2000 har ökat från 13 till 16 procent.

Hur är det då med UD:s och Sarneckis antagande att överrepresentationen på 2,5 gånger är oförändrad sedan 1990-talet?

Enligt Brå 1996:2 låg överrepresentationen för åren 1983 – 1989 på 2,1 gånger. Brå:s rapport 2005:17 visar att under perioden 1997-2001 var den 2,5 gånger, alltså en ökning.  Båda undersökningar pekar ut vissa invandrargrupper som mer kriminellt belastade än andra.

Med hänsyn till den tidigare utvecklingen och med tanke på att den nyaste invandringen består i mycket högre grad av personer som både Brå och Sarnecki har pekat ut som grövre kriminellt belastade, finns det skäl att anta att dagens överrepresentation är högre än 2,5 gånger.

UD:s antagande att ”det inte finns några bevis på att invandring leder till ökningen av brott” bygger på ett logiskt fel. Det är uppenbart att när den andel av befolkningen som är statistiskt svårare kriminellt belastad ökar, samtidigt som brottsligheten för den övriga befolkningen är oförändrad, måste antal brott i landet öka – både i relativa och absoluta tal.

Dessvärre är samtliga här ovan diskuterade antaganden bara kvalificerade gissningar utan säker grund. Den senaste offentliga och tillförlitliga källan vi har är Brå:s undersökning från åren 1997 – 2001. Med tanke på den både kvantitativ och kvalitativt annorlunda invandring vi har haft under de senaste tre fyra åren är det tvivelaktigt att utan vidare använda resultat från denna undersökning som argument och mycket svårt at dra några säkra slutsatser om dagens verklighet.

Den fråga man skulle vilja ha svar på är varför regeringen inte låter Brå producera en ny rapport om hur brottsligheten har påverkats av invandringen sedan 2001.

 

 

[1] http://www.government.se/articles/2017/02/facts-about-migration-and-crime-in-sweden/

[2] www.statistikdatabasen.scb.se/goto/sv/ssd/UtrikesFoddaR

[3] https://www.google.se/webhp?sourceid=chrome-instant&ion=1&espv=2&ie=UTF-8#q=Brottsutvecklingen+i+sverige+fram+till+%C3%A5r+2015&*

[4] http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/extrem-situation-jamfort-med-grannlanderna

[5] http://www.svt.se/nyheter/inrikes/dramatisk-okning-av-dodsskjutningar

[6] Jan Ahlberg, Invandrares och invandrares barns brottlighet (Brå-rapport 1996:2, sid. 89)

 

En kortare version publiceras i dag på Det goda samhället:  https://detgodasamhallet.com/2017/03/06/gastskribent-leo-kramar-ud-informerar-om-sverige/#more-6471

Muslimska brödraskapet

Det pågår en intensiv debatt om den studie från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap om Muslimska brödraskapet som skrivits av Magnus Norell och två andra forskare.

Det är säkert inte många som har någon uppfattning om vad MB är och vad de vill. Den norske journalisten och filmaren Walid al-Kubaisi har gjort en dokumentär om MB som är värd att se, den finns på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=ndm58u77kMk.

Här följer en intervju med al-Kubaisi i CBN.

OSLO, Norway – The so-called Arab Spring has brought the Muslim Brotherhood to the threshold of power and influence in the Middle East. But a Norwegian television documentary, called ”Freedom, Equality and the Muslim Brotherhood,” is unmasking the Muslim Brotherhood’s plans for world domination.

Walid al-Kubaisi, an Iraqi-born Norwegian journalist, produced and hosted the documentary for Norway television. It has never been shown on American TV.

World Domination

Al-Kubaisi said Brotherhood leaders told him they have a plan to take over Norway and the rest of Europe as a part of bringing the whole world under Islam.

”The Muslim Brotherhood has a practice. The have learned to speak with two tongues,” he told CBN News.

Kamil al-Najjar, one of the film’s subjects, left the Muslim Brotherhood and consequently is under threat of death.

”They’re trying to deceive the people,” al-Najjar tells al-Kubaisi in the film. ”They have managed to deceive a lot of Western politicians into believing them.”

”Their only aim is to control the world with Islam,” he said. ”They know they cannot use force to convert the West, so they use deceit.”

However, Muslim Brotherhood leaders are quite open about their intentions with those like al-Kubaisi, who traveled to the Middle East and speaks fluent Arabic.

”The Muslim Brotherhood’s dream is to form a total Islamic state,” Muhammed Mahdi Akef, who was the leader of the Muslim Brotherhood until 2010, told al-Kubaisi.

”Where?” al-Kubaisi asked.

”I don’t know,” Akef replied. ”We Muslims are currently scattered all over. There is still a long way to go before we are able to take control in Europe. It will take a long time before it can happen.”

Religion of Bondage

Al-Kubaisi also interviewed Gamal al-Banna, the brother of Hassan al-Banna, the man who founded of the Muslim Brotherhood in 1928. Al-Banna had surprisingly harsh words for the modern Muslims Brotherhood movement, saying it does not believe in freedom ”in any way.”

”They do not believe in freedom at all,” he said. ”There is no Islamic authority that respects freedom or democracy.”

Al-Banna also condemned the state of modern Islamic culture.

”The Muslim mind is rusty. It has done nothing for the last 1,000 years. One thousand years ago the innovation ended,” he told Al-Kubaisi.

”What does that mean? It means that you act without thinking,” Al-Banna explained.

Social Control

Al-Banna said the Muslim Brotherhood has instituted the wearing of the hijab, or headscarf, by Muslim women as a means of social control. But it is not supported by the Koran – even the sister of the Muslim Brotherhood founder did not wear a hijab.

In al-Kubaisi’s documentary, class photos from Cairo University show the evolution of the Muslim Brotherhood’s program to force women to wear the hijab. In the 1959 class photo, there are no Muslim women are wearing the hijab. None are wearing the garment in the 1979 photo either.

In the 2004 class photo, 90 percent of the women are wearing the head scarf. The hijab has been called the Muslim Brotherhood’s ”logo.”

Mask of Civility

Al-Kubaisi saId Norway and the West have been duped by the Muslim Brotherhood.

”The West and America both supported Islamists, and they thought, ‘They’re religious exactly Christian congregations,'” al-Kubaisi told CBN News.

But one of the Muslim Brotherhood’s key spiritual leaders, Sheik Yusef al-Qaradawi, said on Arabic TV that ”defeating Rome, Italy and Europe means that Islam will come back to Europe.”

”Must this victory necessarily be won by war? No,” the leader said. ”I believe Islam will conquer Europe without using violence.”

”The Muslim Brotherhood, it’s not like, ‘We will take over the world and the power,” Al-Kubaisi told CBN News.

”No, no, it’s not like this,” he explained. ”They don’t speak about power at all. No, they say, ‘Now, we want only this, and then this, and then this’…and then they start to work to gain more power.

(–Originally aired October 25, 2011)