”Slut med all civilisation…”

 

Den norska filmen Kungens val hade premiär i går. Filmen har fått översvallande recensioner, bl.a. av Johan Croneman i DN. Det var i dagarna 77 år sedan tyskarna invaderade Norge och kung Haakon VII tvingades att hals över huvud fly sin huvudstad.

Det var med en mycket smal marginal som kungafamiljen och regeringen på morgonen den 9 april lyckades komma undan samtidigt som de första tyska fallskärmjägarna landade runt Oslo. Tåget med kungen, kronprinsen Olav och deras sällskap for nordvärts till Hamar med tyska motoriserade enheter hack i häl och med det tyska attackflyget med kungatåget i sikte. Från Hamar begav sig sällskapet vidare i bilar till Elverum och på eftermiddagen den 11 april hade man hunnit till det lilla samhället Nybergsund nära Trysil, bara ett par mil från svenska gränsen, i höjd med Sälen.

Men här upptäcktes de av det tyska flyget som slog mot de flyende med bomber och kulspruteeld. ”…fyra bomber föll alldeles intill den plats där kungen låg tryckt till marken vid en sten. En bomb kreverade strax framför honom och tre vid sidan av…kulorna slog i marken så nära honom att man fick en känsla av att de tyska flygarna, där de svepte fram tätt över trädtopparna, hade upptäckt kungens gömställe”, berättade Tryggve Lie, senare FN:s generalsekreterare.

Haakon VII var nära 70 år, uttröttad och omskakad. Han var jagad i sitt land, men det fredliga Sverige var bara ett par mil längre bort. Med några av sitt sällskap fortsatte han mot den svenska gränsen och de kom dit tidigt på morgonen den 12 april. ”Det var en fruktansvärd pärs i Nybergsund i går…Jag är fullkomligt slut i brist på sömn och vila samt dessa nervpåfrestningar. Sedan jag lämnade Oslo i tisdags har jag inte varit ur mina stövlar och har knappast fått en blund”, sade han till en svensk journalist. Han hoppades att få några dagars vila på den svenska sidan.

Kungen möttes av en handfallen svensk tulltjänsteman, men när de tyska attackplanen dök upp igen satte sig norrmännen över alla regler och tog sig över gränsen för att söka skydd. Man telefonerade till Stockholm där man hastigt hade sammankallat konselj för att diskutera situationen i Norge och nu också den norske kungens asylbegäran. Det handlade bara om några dagars vila, Haakon VII ville återvända till Norge så snart som möjligt för att leda motståndet mot tyskarna, men det fanns ett problem. Kronprinsessan Märta med sina barn hade redan flytt till Sverige och fick utan vidare stanna där, men kungen?  Haakon var också härens överbefälhavare och således soldat, militär. Och den svenska expertisen, framför allt utrikesminister Günther och justitieminister K. G. Westman, hävdade att Sveriges neutralitet bjöd att om den norske kungen kom över till svenskt territorium måste han interneras och inte tillåtas att återvända.

Det fördes en häftig diskussion, där kungen Gustav V tog sin kunglige släktings parti, något lamt för all del. Den alltid varmhjärtade och hetlevrade socialminister Möller läxade däremot upp sina regeringskolleger efter noter, men saken avgjordes av den alltid lika försiktige statsministern som beslöt: internering.

Det var det besked som den jagade och trötte monarken fick där borta i skogen vid Dalagränsen. ”Det synes mig vara slut med all civilisation då något sådant här är möjligt. Ingen plats är längre säker för mig”, var hans resignerade reaktion.

Det är lätt att döma med facit i hand. Men då? Skräcken för den oövervinneliga tyska krigsmaskinen var stor och berättigad. Två grannländer hade blivit ockuperade bara ett par dagar tidigare, och snabbt hade det gått, rysligt snabbt och lätt. Kanske stod Sverige i tur nu?

Ingen kunde veta, bäst att inte reta tjuren. Men trots allt detta kan man knappast påstå att det dessa aprildagar 1940 skrevs några ärorika blad i Sveriges historia. Och hur det gick med den omhuldade neutraliteten sedan vet vi.

Slav eller slavhandlare?

Miljöpartiets talrör Victoria Kawesa berättar om rasdiskriminering och om Sveriges andel i slavhandeln.

Jag är vit och man, så jag borde, enligt vissas mening, inte ha någon rätt att yttra mig om saker som rasism och slaveri. Emellertid bär jag mitt i ansiktet en näsa som skvallrar om att någon av mina förfäder måste ha haft sina rötter någonstans i trakterna runt östra Medelhavet, ett faktum som har komplicerat mitt liv en hel del.

Något svenskt blod flyter inte i mina ådror, däremot torde hälften, drygt ett par liter, komma från ett vitt europeiskt folk, men ett folk som aldrig kommit närmare havet än ca tusen kilometer och mig veterligt aldrig sysslat med slavhandel.

Men vänta nu, har de verkligen inte?

Visserligen får vi gå ett tusen år tillbaka, men vad spelar århundradena för roll när kritikerna av kolonialismen menar att förfäders synder ärvs generation efter generation? Alltså: arabiska krönikörer berättar att redan i mitten av 900-talet reste arabiska och judiska köpmän den långa vägen från Mellanöstern till Centraleuropa och bytte sina väldoftande kryddor och konstsmidda damascenska svärd mot vackra linnedukar och vita slavar. Det är intet för intet att ordet slav har två betydelser. Så hör och häpna, en av mina slaviska släktingar såldes kanske av sina stamfränder som slav och köptes av någon av mina semitiska förfäder.

Det gemensamma för den europeiska slavhandeln från antiken till medeltiden och den afrikanska från urminnes tider ända in på 1800-talet är att det var de lokala hövdingarna, vita, bruna och svarta, som bekrigade varandra och tog som fångar eller helt enkelt rövade bort och förslavade sina medmänniskor för att sälja eller byta dem mot eftertraktade varor, ofta vapen. De semitiska köpmännen på 900-talet och de vita slavhandlarna århundradena senare hakade på denna urgamla kommers, och alla parter – utom slavarna själva förstås – vita, bruna och svarta tjänade på affären.

Det är alltså mycket väl möjligt att någon av Victoria Kawesas förfäder var en krigarhövding som fångade en annan av hennes släktingar och sålde henne som slav till en vit köpman för en näve glaspärlor.

Att slaveriet och slavhandeln bidrog till rastänkandet är ett vanligt antagande. Både den europeiska och den arabiska nedvärderingen av afrikaner och de tyska nazisternas syn på slaver som en lägre stående ”ras” vittnar härom.  Kanske skulle vi slaver följa afrikanernas exempel och kräva att man slutar använda ordet ”slav” om vår folkgrupp?

Slavhandeln är en skamlig historia som Dick Harrison har skrivit tre tjocka böcker om och som Sverige har haft en mycket, mycket liten andel i. Det man inte gärna talar om är att den jakt på afrikanska slavar som har bedrivits av araber har pågått mycket längre och varit av större omfattning än den transatlantiska handeln. Och det skamligaste är att den interafrikanska och transsahariska slavhandeln trots alla ansträngningar från FN och trots alla lagar och formella förbud fortfarande pågår.

 

Islamistisk terror

Efter attentatet på Drottninggatan skyndar sig många att bortförklara och blanda bort korten. Förvisso är det så att attentatet utfördes av en frustrerad man som ville hämnas för att han inte fick stanna i Sverige och skulle utvisas.

Samtidigt är det också så att mannen är muslim och har antagligen inspirerats av liknande dåd som utförts av andra muslimer i Frankrike, Tyskland och England. Han hade visat sympatier för IS som rekommenderar användning av lastbilar som terrorverktyg och på sin hemsida ger noggranna instruktioner hur man går till väga. Och inte minst, attentatsmannen försökte döda så många människor som möjligt för att de är vad han kallar ”otrogna”.

När exempelvis advokat Olsson på SVT Opinion[1] säger att ”redan vår närhistoria visar att den här typen av illdåd inträffar då och då” och sedan räknar upp diverse skjutningar i Sverige och naturligtvis också Breivik i Norge, är det bara ett menlöst försök att blanda ihop äpplen och päron.

Som de flesta, inte minst statsministern och våra myndigheter har förstått, är det här en händelse av ett speciellt slag som måste få vidgående konsekvenser för vårt samhälle. Vi kan inte längre blunda för att vi hör till de länder i Europa som måste räkna med att bli utsatta för liknande attentat i framtiden.

Det finns anledning att titta på varför. Islamistisk terror i Europa har ständigt ökat. Bara under de senaste tre åren har vi sett 40 attentat som krävt 315 dödsoffer och över 1 400 skadade och dessutom 28 attentatsförsök som polisen lyckats förhindra. Det anmärkningsvärda är att attentaten och dödsfallen är koncentrerade till ett fåtal europeiska länder, Ryssland, Frankrike, England och Tyskland, samtidigt som det finns länder som helt blivit förskonade. Se på den här kartan:

Kartan visar procentuell andel av muslimer, där länderna i det vita bältet har mindre än 1% muslimsk befolkning. Inget av dessa länder har drabbats av islamistisk terror.  De länder som har gjort det, bland dem Sverige, har samtliga mellan 5-10% muslimer, i regel invandrare eller medborgare med invandrarbakgrund. Ryssland är ett särfall, ett historiskt multietniskt land med mellan 10-20% muslimer, där den islamistiska terrorismen under årens lopp krävt fler än tusen människoliv och flerdubbelt så många skadade.

[1] http://www.svt.se/opinion/article13227996.svt?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20170410%3Aarticle13227996.svt%3Anyh