Den norska filmen Kungens val hade premiär i går. Filmen har fått översvallande recensioner, bl.a. av Johan Croneman i DN. Det var i dagarna 77 år sedan tyskarna invaderade Norge och kung Haakon VII tvingades att hals över huvud fly sin huvudstad.
Det var med en mycket smal marginal som kungafamiljen och regeringen på morgonen den 9 april lyckades komma undan samtidigt som de första tyska fallskärmjägarna landade runt Oslo. Tåget med kungen, kronprinsen Olav och deras sällskap for nordvärts till Hamar med tyska motoriserade enheter hack i häl och med det tyska attackflyget med kungatåget i sikte. Från Hamar begav sig sällskapet vidare i bilar till Elverum och på eftermiddagen den 11 april hade man hunnit till det lilla samhället Nybergsund nära Trysil, bara ett par mil från svenska gränsen, i höjd med Sälen.
Men här upptäcktes de av det tyska flyget som slog mot de flyende med bomber och kulspruteeld. ”…fyra bomber föll alldeles intill den plats där kungen låg tryckt till marken vid en sten. En bomb kreverade strax framför honom och tre vid sidan av…kulorna slog i marken så nära honom att man fick en känsla av att de tyska flygarna, där de svepte fram tätt över trädtopparna, hade upptäckt kungens gömställe”, berättade Tryggve Lie, senare FN:s generalsekreterare.
Haakon VII var nära 70 år, uttröttad och omskakad. Han var jagad i sitt land, men det fredliga Sverige var bara ett par mil längre bort. Med några av sitt sällskap fortsatte han mot den svenska gränsen och de kom dit tidigt på morgonen den 12 april. ”Det var en fruktansvärd pärs i Nybergsund i går…Jag är fullkomligt slut i brist på sömn och vila samt dessa nervpåfrestningar. Sedan jag lämnade Oslo i tisdags har jag inte varit ur mina stövlar och har knappast fått en blund”, sade han till en svensk journalist. Han hoppades att få några dagars vila på den svenska sidan.
Kungen möttes av en handfallen svensk tulltjänsteman, men när de tyska attackplanen dök upp igen satte sig norrmännen över alla regler och tog sig över gränsen för att söka skydd. Man telefonerade till Stockholm där man hastigt hade sammankallat konselj för att diskutera situationen i Norge och nu också den norske kungens asylbegäran. Det handlade bara om några dagars vila, Haakon VII ville återvända till Norge så snart som möjligt för att leda motståndet mot tyskarna, men det fanns ett problem. Kronprinsessan Märta med sina barn hade redan flytt till Sverige och fick utan vidare stanna där, men kungen? Haakon var också härens överbefälhavare och således soldat, militär. Och den svenska expertisen, framför allt utrikesminister Günther och justitieminister K. G. Westman, hävdade att Sveriges neutralitet bjöd att om den norske kungen kom över till svenskt territorium måste han interneras och inte tillåtas att återvända.
Det fördes en häftig diskussion, där kungen Gustav V tog sin kunglige släktings parti, något lamt för all del. Den alltid varmhjärtade och hetlevrade socialminister Möller läxade däremot upp sina regeringskolleger efter noter, men saken avgjordes av den alltid lika försiktige statsministern som beslöt: internering.
Det var det besked som den jagade och trötte monarken fick där borta i skogen vid Dalagränsen. ”Det synes mig vara slut med all civilisation då något sådant här är möjligt. Ingen plats är längre säker för mig”, var hans resignerade reaktion.
Det är lätt att döma med facit i hand. Men då? Skräcken för den oövervinneliga tyska krigsmaskinen var stor och berättigad. Två grannländer hade blivit ockuperade bara ett par dagar tidigare, och snabbt hade det gått, rysligt snabbt och lätt. Kanske stod Sverige i tur nu?
Ingen kunde veta, bäst att inte reta tjuren. Men trots allt detta kan man knappast påstå att det dessa aprildagar 1940 skrevs några ärorika blad i Sveriges historia. Och hur det gick med den omhuldade neutraliteten sedan vet vi.