Kategoriarkiv: Antisemitism

Religion och politik

”Krossa den skändliga …” skrev Voltaire den 28 november 1762 till vännen d’Alembert, och den som han ville krossa var den allsmäktiga katolska kyrkan. Sedan dess har upplysningen gått segrande över Europa och världen, även om det i det protestantiska Sverige dröjde länge innan kyrkans och prästernas makt över folkbildning upphörde. Först 1888 avskaffades de obligatoriska husförhören med rabblandet av Luthers katekes, och det dröjde mer än två hundra år efter revolutionen i Frankrike innan banden mellan kyrka och stat löstes upp i Sverige.

Sedan trodde vi många att upplysningen hade segrat, att religionen definitivt hade förvisats till den privata sfären, att det sekulära samhället var en självklarhet. Men vi har haft fel. Vad vi ser i dag är religionernas, kyrkornas återkomst på bred front. Inte bara islam utan också de kristna kyrkorna reser anspråk på plats i samhällslivet, offentligheten och i politiken.

Christina Grenholm, teolog och sekreterare i Svenska kyrkan hävdar (DN 5/5) att kyrkan i Luthers efterföljd måste engagera sig politiskt och som argument anför hon andra världskrigets katastrofala följder.  Det är ett knepigt argument. Med några få hedervärda undantag har kyrkorna, och allraminst den protestantiska, inte mycket att skryta med vad gäller judeförföljelserna under nazismen. De anpassade sig lätt till makten.

Martin Luther själv var en skrupelfri maktspelare. För att främja sin sak lierade han sig med de makthavande och predikade lydnad mot överheten.  När bönderna reste sig mot överhetens olidliga förtryck, något som kyrkan var delaktig i, uppmanar Luther furstarna:

”Man skall slå dem sönder och samman, strypa och sticka, hemligt och offentligt, var och en som kan, så som man måste döda en galen hund… Därför, kära herrar, släpp här, rädda där, stick, slå, stryp dem vem så än kan…”…

Adolf Hitler beundrade Martin Luther som det största tyska geniet, som en jätte, den som hade sett ”juden” så ”som vi först nu börjar se honom”.  Hitler hade rätt, för ingen gav bättre råd till nazisterna hur man skall handskas med judar än den stora kyrkoreformatorn i sin skrift ”Om judarna och deras lögner”:

1) För det första skall man bränna upp deras synagogor och skolor, och det som inte kan brinna bör övertäckas med jord, så att ingen människa kan se en sten därav till evig tid. Och det skall man göra till vår Herres och kristenhetens ära, på det att Gud må se att vi kristna inte tåla sådana lögner, förbannelser och smädelser av Hans Son…

2) För det andra må deras hus förstöras på samma sätt. Ty de hålla på med samma sak därinne, som i sina skolor. Detta bör man göra, på det att de må veta att de inte äro herrar i vårt land, som de berömma sig av, utan fångna, såsom de utan uppehåll skria och klaga inför Gud.

3) För det tredje må man taga alla deras bön- och talmudböcker, vari de lära sig ett sådant avguderi, lögner, förbannelser och smädelser.

4) För det fjärde att man förbjuder rabbiner vid livets förlust att fortsätta sin undervisning. Ty de hava förlorat rätten till sitt ämbete, emedan de hålla de stackars judarna fångna enligt Moses befallning (5 Mos 17:10 f)…

5) För det femte att judarnas lejd upphävas. Ty de ha intet på landsbygden att göra, alldenstund de varken äro herrar, ämbetsmän, hantverkare eller något dylikt. De må stanna hemma.

6) För det sjätte att man förbjuder dem att ockra och tager ifrån dem alla deras pengar och föremål av silver och guld och förvarar det. Detta bör ske av följande skäl: allt vad de äga, hava de stulit och rövat från oss genom sitt ocker, emedan de inte ha någon annan sysselsättning.

7) För det sjunde må man giva åt unga och starka judar och judinnor slaga, yxa, hacka, spade, spinnrock och slända och låta dem tjäna sitt bröd i sitt anletes svett såsom det är Adams barn förelagt. Ty det duger inte att de skola låta de usla gojim arbeta i sitt anletes svett och att de själva i lugn och ro skola frossa, allt under det att de berömma sig över, att de äro de kristnas herrar, utan det är nödvändigt att driva denna ondska ur dem.

Det är inte utan skäl som en tysk teolog kallar Luther ”Förintelsens andlige fader”.

Så när Grenholm skriver att ”Luther själv var optimistisk vad gällde Guds möjlighet att verka det goda genom människan” bör hon minnas att historien vittnesbörd om Luthers och den lutherska teologins inblandning i politik inte är alltigenom uppmuntrande.

Lutherska kyrkor vill verka för rättvisa lokalt och globalt, de skall engagera sig för flyktingar, mot rasism, för genusrättvisa, klimaträttvisa, och fredliga interreligiösa relationer. Det låter följsamt och trendigt men inte speciellt kristet. Det är ungefär vad alla välmenande människor säger. Men varför ställer inte kristna kyrkor och Svenska kyrkan resolut upp till försvar av sina förföljda och utrotningshotade kristna systrar och bröder i Mellanöstern?  Borde inte de kristnas religionsfrihet i muslimska länder vara en förutsättning för fredliga interreligiösa relationer?

Vi minns Babij Jar

Vid Babij Jar finns ingen minnessten.                                                                                                                           Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen.

Vildgräset susar över Babij Jar, och träden
står likt stränga domare.
Allt skriar ljudlöst här.

(övers. Hans Björkegren)

Så skrev Jevgenij Jevtusjenko 1961, en dikt som fick Sjostakovitj att komponera sin 13. symfoni.

I dagarna har det gått 75 år sedan nazisternas massmord på judar i Babij Jar, Käringravinen, utanför Kiev. Under förespegling av evakuering samlade man under två höstdagar, den 29 och 30 september 1941 alla stans kvarvarande judar och förde dem till ravinen. De fick klä av sig och ställa sig vid branten eller lägga sig med ansiktet ner i ravinen och man dödade dem, en efter en, med nackskott.

Med tysk grundlighet höll man noga räkning på offren och SS-Standartenführer, överste Blobel kunde rapportera till Himmler att 33 771 judar hade ”evakuerats” och att staden Kiev var judenfrei. Det var mest kvinnor och barn som hade mördats, de flesta männen var inkallade och vid fronten. En ingenjörsavdelning sprängde sedan ravinen och dolde de nakna människokropparna under ett tjockt lager jord.

Svenska kyrkan och förföljda kristna

Svenska kyrkan har kritiserats för tystnaden kring och bristande stöd till förföljda kristna i Mellanöstern. Ärkebiskopen Antje Jackelén har i ett par debattartklar i DN försvarat sitt pastorat.

Läser man Jackeléns båda debattartiklar får man ytterligare bekräftelse på att kritiken mot Svenska kyrkan är berättigad. Det hon berättar är att man inte bör göra skillnad på kristna och andra, att kyrkan ger mycket pengar till flyktingar i allmänhet och att kyrkan verkar i det tysta.

Och det är främst kyrkans tystnad när det gäller förföljelsen av de kristna som man kritiserar. De kristna är för närvarande den mest förföljda religiösa minoritet i Mellanöstern.  De sunimuslimska länderna är i dag i princip judenfrei  och på god väg att bli christenfrei.

Svenska kyrkan har sedan årtionden ekonomiskt och moraliskt stött palestinierna samtidigt som man uppmanar till bojkott av Israel, det enda landet i Mellanöstern – möjligen med undantag för Libanon – där de kristna får leva och verka i fred. Däremot har vare sig Jackelén eller någon annan av de ledande kyrkoföreträdarna velat eller vågat öppet kritisera regimerna i länder som diskriminerar, förföljer och fördriver judar och kristna.

När Jackelén påstår att ett öppet ställningstagande skulle vara kontraproduktivt står det i skarp kontrast mot kyrkans högljudda engagemang för palestinierna. Av hennes texter framgår det ganska tydligt att kyrkans tystnad mest beror på rädslan för att framstå som islamofobisk och/eller oviljan att stöta sig med muslimska förtryckarregimer.

En kristen skall älska sin nästa som sig själv och vända andra kinden till, men det sägs också att charity begins at home. Muslimska länder stöder och hjälper sina förföljda och lidande trosfränder med belopp som Svenska kyrkan inte kan mäta sig med. Borde man inte använda de medel man har till att hjälpa de förföljda och lidande kristna i första hand?

Så som många andra som protesterat mot kyrkans tystnad väntar jag fortfarande på ett klart och tydligt offentligt ställningstagande där Jackelén och kyrkan fördömer och kräver slut på diskriminering, förföljelse och fördrivning av kristna i muslimska länder.

RITUALMORDET

 Antiken

Anklagelsen för ritualmord hittar man för första gången i Democritus Om judarna[1]. Democritus skriver att judarna enligt historikern Suidas (?) ”vart sjunde år fångar en främling, leder honom till sitt Tempel där de offerdödar honom genom att skära honom i småbitar”. Apion från Alexandria († 50 e. Kr.) var den store judehataren under antiken. I Egyptens historia berättar han bland mycket annat gammalt förtal (de hatar mänskligheten, de dyrkar ett åsnehuvud m. m.) om judarna också följande skröna:

När den syriske Seleukidkungen Antiochus Epiphanes år 167 f. Kr. erövrade Jerusalem och plundrade Templet, fann han där på en liggstol vilande en man, med ett bord framför sig lastat med en festmåltid av sjöfisk, jordens djur och himmelens fåglar, vilka den arme mannen betraktade med förskräckelse. Kungens inträde hälsades av honom omedelbart med en hyllning, som om det betydde en stor lättnad; han böjde sig ner till kungens knä, lyfte sin högra hand och bönföll kungen om att befria honom. Kungen lugnade honom och bad honom att berätta vem han var, varför han levde där och vad var meningen med den överdådiga måltiden. Mannen berättade därefter, mellan suckar och tårar och med en klagande röst, om sin hemsökelse. Han sade att han var en grek och att han, när han reste omkring i landet för sitt uppehälle, plötsligt blev bortförd av män av främmande ras och förd till templet. Där blev han inlåst och isolerad, men gödd på de mest slösande festmåltider. Till en början blev han lurad och njöt av denna oväntade uppvaktning men sedan följde misstankar och bestörtning. Slutligen, när han frågade de tjänare som passade upp honom, fick han höra om judarnas fantastiska lag för vars skull han göddes på detta vis. Seden upprepades varje år vid bestämd årstid. De rövade en grekisk främling, gödde upp honom under ett år, förde honom till en skog där de dräpte honom, offrade hans kropp under sin vanliga ritual, åt av hans kött, och under det de sålunda dödade greken svor de en ed om fiendskap mot alla greker. Offrets rester kastades sedan i ett hål.

Apions historia blev kanske glömd; det skulle i alla fall dröja flera hundra år innan den dök upp på nytt, denna gång i kyrkohistoriker Socrates Scholasticus Historia Ecclesiæ, där han vet berätta att judarna i Imnestar, druckna av vin vid firandet av Purimfesten år 415, band fast en kristen gosse på korset och misshandlade honom till döds.

Relativt sent under medeltiden återupplivades den antika skrönan igen. Det behövdes åtskilliga hundra år för de kristna att glömma att de själva en gång utsattes för samma förtal. Men när ryktet kom i svang dröjde det sig envist kvar och har gjort det – otroligt nog – ända till våra dagar, vilket är skälet till att vi undersöker det närmare.

Medeltiden

 Anklagelsen om att judarna dödade och förtärde en ickejude och använde hans blod vid sin påskhögtid härstammade, som vi sett, från en antik grekisk historieskrivare. Möjligen hade den sitt ursprung i 2 Mos. 29 och 3 Mos. 8 och 9 om syndoffer och brännoffer och om prästernas invigning, med föreskrifter om hur Aron och hans söner skulle offra en ungtjur med vars blod de skulle bestryka altaret och en vädur vars blod de skulle stänka på altaret, varefter de skulle koka vädurens kött och äta det med osyrat bröd. I den kristna medeltida traditionen blir offret nästan alltid ett gossebarn och judarna anklagas för att mörda gossen, ibland genom korsfästning, för att upprepa mordet på Jesus. I en variant använder de offrets blod vid beredning av det osyrade påskbrödet.

Under 1100-talet antog berättelsen en definitiv form i vilken den sedan traderades vidare under många hundra år: en kristen, företrädesvis ett barn, mördas under den Heliga veckan officiellt av judarna för rituella ändamål. Enligt en annan variant, känd under benämningen blood libel, dödar judar en kristen och använder hans blod för religiösa ändamål, oftast vid beredning av det osyrade påskbrödet matsah.

Anklagelsen anges första gången ha gjorts 1141 i Norwich i England. Kvällen före Påskfredagen detta år hittade man kroppen av en gosse William, och en döpt jude vid namn Theobald avlade ett tvivelaktigt vittnesmål om att judarna sammangaddat sig i avsikt att varje år mörda en kristen för att förhåna Kristi död. Denna gång blev anklagelsen inte trodd, men den återkom under samma århundrade i flera engelska städer, Gloucester, Bury St. Edmonds, Bristol och Winchester och ledde nästan alltid till pöbelupplopp, plundring av judekvarter, våldtäkter och mord på otaliga judar. Den lille martyren William från Norwich blev föremål för tillbedjan och hans kult spreds och florerade under flera hundra år.

Liknande anklagelser kom fram under det andra korståget (1147-1149) i Würzburg och blev därefter vanliga i England Frankrike och Tyskland.[2]

Den outtröttlige judehataren Drumont har ställt samman en lista över judiska barnamord som är värd att återge (med Drumonts slarviga årtal och stavning).[3]

År 1071 i Blois, 1141 i Norwich, 1179 Saint Richard, 1181 Radbert, 1236 tre barn nära Hagenau, 1244 ett barn, 1255 lille Hugh korsfäst i Lincoln, 1257 i London, 1261 i Welsenburg, 1261 i Pfortzheim nära Baden, 1283 i Mainz, 1285 i München, 1286 en fjortonåring, 1287 lille Rudolf i Bern, 1292 i Colmar, 1293 i Krems, 1295 i Bern igen; 1303 skolgosse Konrad, 1345 lille Henry, 1401 en fyraåring i Düssenlofen, 1429 blev lille Ludwig von Bruck i Rovensburg offrad av judarna vilka sedan förtärde honom vid Påskhögtid; 1454 styckade judarna ett barn i Kastillien och åt dess hjärta, 1462 dödades gossen Andreas, 1475 den saligförklarade lille martyren Simon i Trident, 1480 samma brott i Trier och i Venezien; 1486 mördade judarna sex barn i Regensburg, 1503 lämnades ett barn till dem av sin far, 1520 dödades ett barn i Biring, 1541 blev den fyraårige Michel torterad i tre timmar innan han dödades, 1547 blev en liten flicka korsfäst i Rave, 1569 ett barn strypt i Leozyka, 1547 en flicka i Punia i Litauen, 1597 stryptes ett barn i Siyalow och blodet stänktes på en ny synagoga. 1550 dödade judarna en femåring Mattheus Jillech i Ladaen och ännu 1670 blev juden Rafael Levy i Metz bränd på bål för att han stulit och mördat ett barn.

Drumonts lista är inte komplett. Totalt har man dokumenterat etthundrafemtio fall av anklagelser för ritualmord som alltid följdes av förhör under tortyr, fällande domar, kättarbål och pogromer. I förlängningen handlade det om massmord på judar. Så exempelvis efter rättegången i Blois (det riktiga året var 1171) brändes inte en utan fyrtio judar då de inte klarade ”vattenprovet”. År 1506 avrättade man tjugofyra judar i České Budějovice i Böhmen och under den efterföljande pogromen utplånades nästan hela gettobefolkningen där. Utvisningen av judarna från Spanien 1492 motiverades bl. a. av att de skulle ha korsfäst en gosse.

Som regel utlöstes masshysterin under påskhelgen efter prästernas målande skildringar av judarnas förräderi och Kristi lidande på korset. Under medeltiden och långt senare barrikaderades de judiska hemmen och gettona vid den kristna påskhelgen regelbundet men oftast förgäves mot den uppretade pöbeln och dess brandfacklor.

Chaucer

 Även stora och upplysta intellektuella som Chaucer trodde på vidskepelsen. Han låter abbedissan i The Canterbury Tales berätta om den lille gossen, någonstans ”in Asie, in a greet citee”, som judarna dödade därför att han sjöng en sång till Jungfru Marias ära:

For thennes forth the Jewes han conspyred                                                                                                      This innocent out of this world to chace:                                                                                                                An homycide ther-to they hyred,                                                                                                                            That in an aley hadde a privee place;                                                                                                                 And as the child gan for-by for to pace,                                                                                                             This cursed Jew him hente and heeld him faste,                                                                                           And kitte his throte, and in a pit him caste.                                                                                                            I seye that in a wardrobe they him threwe                                                                                                     Wher-as these Jewes purgen hir entraille.                                                                                                  O cursed folk of Herodes al newe,                                                                                                                       What may your yvel entente youw availle?

Men gossens arma mor hittade det mördade barnet i judegarderoben. Polisen tillkallades:

With torment and with shamful deth echon                                                                                                       This provost dooth thise Jewes for to sterve                                                                                                   That of this mordre wiste, and that anon;                                                                                                          He nolde no swich cursednesse observe.                                                                                                           Yvel shal have, that yvel wol deserve.                                                                                                           Therfor with wilde hors he dide hem drawe,                                                                                                    And after that he heng hem by the lawe.[4]

 Kyrkan

Det hjälpte inte att flera påvar upprepade gånger förklarade anklagelserna för grundlösa och att kejsaren Fredrik II (1194-1250) efter en noggrann undersökning förbjöd dem i sin Gyllene bulla 1213. Även påven Innocentius IV utfärdade 1247 en bulla där han friade judarna från anklagelsen, men tydligen var vidskepelsen envis då han var tvungen att förnya påbudet i tre ytterliga bullor. Så gjorde också hans efterträdare Gregorius X år 1272, Martin V år 1422, Nicolaus V år 1447 och Paulus III år 1540, allt utan större resultat.[5]

Inte ens den andra stora masshysterin, häxförföljelserna, kan uppvisa så lång historia som vidskepelsen om det judiska barnamordet. Det var för övrigt samma inkvisitorer som förhörde och brände häxor och judar i sin jakt på kättare. Judarna ansågs särskilt benägna för häxeri, trolldom och brunnsförgiftning. I en kyrklig skrift mot häxeriet med ursprung i Savojen på 1400-talet, betecknades häxsabbaten konsekvent som en synagoga (i betydelsen sammankomst) och judarna, ”Ismaels släkte”, såg man som en mottaglig rekryteringsbas för djävulen då man menade att de behövde hans hjälp för sin hämnd mot de kristna.[6]

På samma sätt som häxförföljelserna fick även mordanklagelserna mot judarna under vissa perioder en epidemisk karaktär. Så blev det slutet på 1400-talet i Tyskland, och folkhysterin ledde till pogromer av sådan omfattning att det i slutet på århundradet endast fanns tre större judiska församlingar kvar. Upptakten gavs av ett par händelser, en i Ratisbon där de av den lokale biskopen häktade judarna efter intervention från både kejsaren och påven blev frikända och slapp undan med böter(!), den andra i Trento i Italien. Under påskveckan 1473 hittade man i floden Adige kroppen av en treårig gosse vid namn Simon och man anklagade omedelbart judarna för mord på barnet. Stämningen bland de kristna var upphetsad efter en serie lågande predikningar mot judarna av franciskanmunken S:t Bernhard, i vilka han bland annat hade varnat menigheten att ”innan Påskhögtiden är över kommer ni att upptäcka något”. Trots varningar från den påvlige legaten lät biskopen i Trento häkta de misstänkta judarna och tortera dem varvid alla utom en erkände. Det slutade med att alla tridentinska judar brändes. Den lille Simon blev martyr och saligförklarad. Den elaka eftervärlden kunde inte hålla inne med misstanken at den helige franciskanen på något sätt förstod var man skulle leta efter liket.

I England inträffade ett parallellfall 1255 i Lincoln där man också hittade kroppen av en åttaåring, denna gång i en brunn. Omedelbart grep man nittio lokala judar som skickades till Towern i London där man prompt avrättade var femte av dem. Naturligtvis hade de först erkänt på sträckbänken. Lille Hugh blev också martyr och ett lokalt helgon till vars grav folk gjorde pilgrimresor i århundraden. Chaucers abbedissa avslutar sin berättelse med en bön:

O yonge Hugh of Lincoln, slayn also                                                                                                                     With cursed Jewes, as it is notable,                                                                                                                         For it nis but a lytel whyle ago;                                                                                                                               Prey eek for us, we sinful folk unstable,                                                                                                           That, of his mercy, god so merciable                                                                                                                      On us his grete mercy multiplye,                                                                                                                               For reverence of his moder Marye. Amen.[7]

Anklagelser och domar för ritualmord har otroligt nog förekommit ännu i modern tid. Till och med rationalisten Voltaire trodde på denna vidskepelse. Med de demografiska förändringarna och med upplysningens seger i Västeuropa förflyttades under femtonhundratalet tyngdpunkten österut, till länder som Polen och Ryssland. Antalet rättegångar om judiska ritualmord i Polen i mitten på 1700-talet blev så uppseende-väckande att Vatikanen lät undersöka saken genom kardinal Ganganelli, den blivande påven Clemens XIV. Kardinalen undersökte alla för kyrkan kända ritualmordsanklagelser genom tiderna och avvisade samtliga utom två, de från åren 1462 och 1475, som grundlösa. Dessa två vilka han inte kunde underkänna hade lett till en utbredd helgonkult och så småningom till beatificering av de påstådda offren, den salige Andreas av Rinn och den salige Simon av Trento. En kardinal kunde ändå inte desavouera både sin kyrka, påven och sina kolleger i kardinalkongregationen som bara några år tidigare fattat beslutet om en saligförklaring. Dock kan man ana att även de hyste vissa tvivel. Påven Benedictus XIV avböjde att inleda kanoniseringsprocessen för Andreas som således aldrig blev något helgon. Flannery (som är katolsk teolog), säger att saligförklaringarna inte skall uppfattas som någon bekräftelse på ritualmordsanklagelsen utan endast som kyrkans erkännande av den existerande lokala kulten. Ganganelli anhöll i sin rapport om kyrkans skydd för judarna, men det enda som hände var en uppmaning från den påvliga nuntien till de polska biskoparna.

Moderna forskare betraktar generellt alla påstådda ritualmord som ohistoriska. ”Det existerar inte ett enda historiskt dokumenterat fall av detta slag”, konstaterar exempevis den katolske prästen och forskaren Vacandard.[8]

Protestanterna

Reformationen förändrade ingenting i det här avseendet. Martin Luthers från början positiva inställning till judendomen förändrades när judarna inte ville hörsamma hans ”broderliga inbjudan till konvertering”, och när somliga reformerta kristna visade för stort intresse för judaismen. På sitt sedvanligt grova och våldsamma sätt upprepade han i traktatet Mot judarna och deras lögner alla gamla smädelser inklusive anklagelsen den att judarna hade dödat den lille Simon av Trento, ”de hade genomborrat och hackat hans kropp”, och de hade mördat också andra barn. ”Solen har aldrig lyst över ett mera blodtörstigt och hämndlystet folk…”, skrev den store reformatorn 1543, kort före sin död.

Med sådan inställning från protestantismens grundare var det inte märkligt att ritualmordsdomarna blev lika vanligt förekommande i det reformerade Nordeuropa som i de katolska länderna.

 Modern tid

 ”Affären Damaskus” upprörde hela den civiliserade världen 1840. En katolsk präst, fader Thomas, abbot i ett franciskankloster i det då turkiska Damaskus försvann spårlöst, och eftersom han sist setts i det judiska kvarteret och det var bara några veckor kvar till Påsk arresterade man snabbt ett antal rika judar. Visserligen fanns det vittnen som berättat att en turk hade hotat prästen till livet, men när judarna förhördes med turkiska metoder (en av dem avled, en gick över till islam) erkände de flesta av dem. Till erkännanden bidrog nog också att turkarna höll i förvar sextio judiska barn – utan mat. Efter protester och ingripanden från regeringar och statsmän från hela världen släpptes de nio överlevande judarna och sultanen förklarade anklagelserna för ritualmord för förtal och lovade judarna fulla medborgerliga rättigheter.[9]

1871 utkom Der Talmudjude, en bok skriven av August Rohling, katolsk präst och teologiprofessor vid det tyska universitetet i Prag. Rohling som var lidelsefull antisemit och antiprotestant, påstod i sin skrift att Talmud innehåller påbud om ritualmord. Rohlings bok blev en bestseller i Österrike och Tyskland, den såldes i en för dåtiden oerhörd upplaga på ett par hundra tusen exemplar och den översattes till flera språk. Rohling startade en ärekränkningsprocess mot sina kritiker men blev av både kristen och judisk expertis beslagen med felcitat, felaktiga översättningar och rena förfalskningar. Han drog sig med vanära tillbaka från sin lärarbefattning.[10]

Under åren 1867-1914 ägde sammanlagt tolv rättsprocesser med anklagelser om ritualmord rum i Österrike-Ungern, den största av dem 1883 mot femton judar i det ungerska Tiszaeszlár. Alla dessa rättegångar utom en slutade med frikännande för de åtalade och med blamage för både åklagarsidan och dess vittnen och för den rabiat antisemitiska skandalpressen. I den s. k. Polnáprocessen i Böhmen 1899 blev en judisk vandrande skomakare Hilsner dömd till hängning för medverkan i påstått ritualmord på en ung tjeckisk kvinna. På initiativ av dåvarande riksdagsmannen och senare presidenten Tomáš Masaryk togs fallet upp till omprövning och kassationsdomstolen i Wien beslöt att anklagelsen inte skulle gälla ett ”ritualmord”. Dödsdomen stod fast men kejsaren, som fruktade reaktioner utomlands, ändrade straffet till livstid. Hilsner blev benådad 1918 och dog 1928.[11]

I despotismens Ryssland dröjde sig naturligtvis beskyllningarna för ritualmord kvar länge och gav anledning till åtskilliga rättegångar och vad värre var, till många svåra pogromer. Det var inte bara efterblivna bönder och obildade arbetare som fortfarande trodde på vidskepelsen. Vid adelsförsamlingens möte 1911 påstod ”experter” att judarna behövde kristet blod för sina religiösa riter, och församlingen krävde att Ryssland skulle göras judefritt. Rättegångar mot judar på grund av liknnde anklagelser hölls så sent som 1857 i Saratov och 1878 i Kutaisi i Georgien; 1881 drabbades den judiska befolkningen av pogromer i hundrasextio städer med många tusen döda. Åren 1903 och 1905 följde en ny serie pogromer i ett par hundra ryska städer och antalet offer uppskattades till femtio tusen. 1911 blev Mendel Beilis, en arbetare från Kiev, anklagad för ritualmord på en pojke. Processen förbereddes i två år av justitieministeriet, polisen som kände till den verklige mördaren ordnade falska vittnen från den undre världen och den handplockade juryn var partisk. Men avslöjanden i den liberala pressen hemma och protesterna utomlands gjorde att Beilis blev frikänd efter den sista kända processen om ritualmord i historien.[12]

Nazisterna

 Vidskepelsen om ritualmord har inte dött ännu. Den fick en ny spridning med nazisternas propaganda och fortsätter att cirkulera i antisemitiska publikationer och som en vandringssägen i Östeuropa och i Arabländerna ännu i dag.

I Tyskland var det främst den illaberyktade nazisten Julius Streicher som i tidningen Der Stürmer fortsatte att under 1930- och 1940-talen sprida förtalet om ritualmord som ”världsjudendomens största hemlighet”. Judarna beskrevs som ett ”mördarfolk” behärskat av ett omänskligt hat mot alla ickejudar som de är påbjudna att döda. Man berättade och illustrerade med teckningar hur judarna lockade till sig ikcejudar, oftast barn, för att döda dem och använda deras blod vid sina religiösa riter!

Efter kriget

1946 spreds rykten om ritualmord i Polen och ledde till pogromer på den judiska befolkningen i flera städer: Ciechanow, Kalisz, Warszawa, Włocławek, med den mest kända i Kielce där 42 judar mördades. Det sammanlagda antalet offer beräknas till högst 1 000.

I Sverige har påståendet om att Talmud påbjuder mord på de kristna spritts av den ökände Ahmed Rami i Radio Islam. Rami blev 1989 åtalad för hets mot folkgrupp och dömdes till sex månaders fängelse. Under rättegången försvarades han av en svensk professor i religionshistoria som inte tycks ha tagit någon lärdom av sin kollega Rohlings blamage i Prag på 1870-talet.

Förtalet om ritualmord, the blood libel, lever fortfarande och sprids i dag främst i Mellanöstern, i tal, tryck, video och spelfilm som ett medel i propagandakriget mot Israel.

Använda böcker

Per Ahlmark et. al., Det eviga hatet, Bonniers 1993.                                                                                           H. H. Ben-Sasson (Ed.), A History of the Jewish People, 1969.                                                                       Éduard Drumont, La France juive, 1886.                                                                                                                   Edward H. Flannery, The Anguish of the Jews, 1985.                                                                                         Philip Kerr (Ed.), The Penguin Book of Lies, 1990.

Noter

[1] Historieskrivaren Democritus levde vid tiden för Kristi födelse.

[2] efter Edward H. Flannery, The Anguish of the Jews, New York, 1985.

[3]Édouard Drumont (1844-1917), fransk skribent och deputerad, skrev en antisemitisk bestseller La France juive.

[4] Geoffrey Chaucer (1340-1400), Abbedissans berättelse i The Canterbury Tales. Det skedde ett under med den mördade  gossen. När man bar det lilla liket, vars ”throte is cut un-to nekke-boon”, sjöng gossen hela tiden Mariasången och han sjöng fortfarande där han låg på likbåren i klostret. (För dem som inte är så hemma på Chaucers engelska: han = have; gan for-by for to pace = walked along; hente =   caught; kitte = cut; purgen hir entraille = removed his intestines; al = quite; yvel = evil; entente youw availle? = attend to what benefit?; echon = every one; sterve = starve to death; wiste = knew; anon = immediately; nolde = would not; swich = such; wol = will).

[5] Flannery, op.cit.

[6] Eva Kärfve, Den stora ondskan i Valais, 1992.

[7] nis = ne is, is not; eek = also.

[8] Elphège Vacandard,  ”La question du meurtre rituelle chez les Juifs” i Etudes de critique et d’histoire religieuse, Paris, 1912, cit. i Flannery, op. cit., sid. 101.

[9] H. H. Ben-Sasson (Ed.), A History of the Jewish People, 1976.

[10] Tomáš Pěkný, Historie Židů v Čechách a na Moravě, 1993 (Judarnas historia i Böhmen och Mähren).

[11] Pěkný, op. cit.

[12] Flannery, op. cit.

 

Islams judeofobi

Rubriken över en kulturartikel i DN förkunnar att det var nazisterna som byggde upp judehatet i Mellanöstern. I artikeln skriver Ola Larsmo om djupt rotad antisemitism och då kan jag åtminstone till en viss del hålla med honom. Vad han inte tycks veta och inte skriver om är att judehatet, judeofobin är mycket äldre och har mycket djupare rötter i de muslimska länderna än den moderna importerade antisemitismen. 

”Den otroliga men sanna historien om hur en kameldrivare grundade ett världsrike i Allahs namn, i vilket judarna nådde sitt skapandes guldålder, blott för att störtas ned i en mörk tidsålder med halvmånens nedgång och korsets uppgång”.

Så inleder Max I. Dimont ett av kapitlen i Judarna, Gud och historien (1962). På liknande sätt skriver historikern Michael Nordberg i sin läsvärda bok om islam (Profetens folk, 1988) att diskriminering och fall av förföljelse visserligen förekom, men att de islamiska samhällena generellt sett var osedvanligt toleranta mot anhängare av andra monoteistiska religioner och att judarnas förhållanden där var bättre än i Europa fram till 1600-talet.

En övervägande ljus bild tecknas också av judiska historiker. Exempelvis av H. H. Ben-Sasson & al. (A History of the Jewish People, 1976), och av Robert S. Wistrich (Antisemitism, 1992) som även han menar att under förmodern tid fann judarna större tolerans under islam än hos de kristna. Att den här toleransen hade sina gränser visar han dock senare i samma kapitel där han beskriver en lång rad pogromer och massakrer som judarna utsatts för i de muslimska länderna.

Uppfattningen att judarna ända till modern tid levde i stort sett i harmoni med muslimerna har varit ganska allmän. I nyare studier dämpas entusiasmen för den judiska ”guldåldern” under halvmånen något och sedan 1980-talet har det – inte minst genom Bernard Lewis och Bat Ye’ors (Gisèle Litman) omdiskuterade böcker – vuxit fram en väsentligt annan bild.

Ett förbehåll gör alla författare, nämligen att förhållandena var högst olika under olika perioder och i olika delar av den muslimska världen. Under bara ett århundrade, från 630-talet till 750-talet, erövrade araberna ett landområde som sträckte sig från Nordindien, Afghanistan och Persien över hela Mellersta Östern, Balkanhalvön, Nordafrika, nästan hela Pyreneiska halvön, Syditalien och Sicilien. De lade under sig flera tjog ickemuslimska folk, hedningar, judar och kristna, och i stora delar av detta sällan helt sammanhållna rike befann sig de styrande araberna och muslimerna i minoritet. Ännu kring år 1500 var nästan halva befolkningen i stora städer som Jerusalem och Konstantinopel ickemuslimsk.

Så gott som hela den judiska diasporan, över nittio procent av då levande judar hamnade under halvmånen. Tusen år senare, i slutet av 1800-talet var förhållandet det omvända, något som kan ge en fingervisning om judarnas levnadsförhållanden under korset respektive islam. Samlevnaden mellan de härskande araberna och de underlydande folken reglerades av Koranen och sharialagen. Som ”otrogna” var judar och kristna inte jämlika med islams bekännare men som monoteister och avkomlingar till gemensamme förfadern Abraham sattes de snäppet högre på samhällsstegen än hedningarna och tillerkändes ställningen som ”Bokens folk”, dhimmí, skyddade under islam, och fick för detta beskydd betala en särskild skatt.

Som dhimmí tilläts de oftast att på ett diskret sätt utöva sin religion, men var enligt Koranen ålagda visa respekt och ödmjukhet inför de rättroende. De var tolererade men socialt och juridiskt diskriminerade och de juridiska reglerna tolkades och tillämpades mycket olika allt efter lokala makthavares godtycke och skiftande trosiver. I detta avseende var deras situation inte så olik den i det kristna Europa, där förtrycket och förföljelserna också varierade i styrka beroende på avstånd från politiska maktcentra och från Rom. Men såväl bland kristna som hos muslimer pekas judarna ut som särskilt ondskefulla och farliga bland alla ”otrogna”. Den kristna kyrkan ser dem som Kristi mördare och i Koranen utmålas de upprepade gånger som förfalskare av Skriften och som illvilliga och oförbätterliga fiender till islam som avvisat profeten Muhammed, förkastat Allahs sanning och är därför för alltid förbannade.

På samma sätt som i Europa existerade i muslimska länder en avgrundsdjup klyfta mellan den fattiga massan och den fåtaliga judiska överklassen. Även under halvmånen fanns det ofta ett tunt skikt av lärde, förmögna affärsmän och i språk eller läkekonst förfarna judar som likt europeiska ”hovjudar” uppskattades av lokala härskare, upphöjdes till hovmän och anlitades som bankirer, tolkar eller diplomater. Det var tack vare denna lilla gynnade grupp som den judiska kulturen upplevde en renässans och en ny blomstring under upplysta kalifer i Baghdad och helleniserade moriska härskare i Spanien från 900- till 1200-talet. Men även under den här tiden växlade perioder av välvilja med perioder av grymmaste förföljelse.

Historikerna Paul B. Fenton och David G. Littman har i sin bok L’exil au Maghreb. La condition juive sous l’Islam 1148-1912 (Université Paris-Sorbonne, 2010, 792 s.) gått till samtida källor, flera av dem tidigare okända eller opublicerade. Största delen av deras väldiga studie består av över 300 brev, reseberättelser och diplomatiska rapporter, men också fatwor och sultanedikter, återgivna in extenso eller i långa utdrag, och det är en skrämmande läsning som visar en föga känd och annan bild av judarnas situation i det muslimska Nordvästafrika.

Judarna i Nordafrika led svårt under det bysantinska väldet och under kejsar Justinianus förföljelser på 500-talet flydde många från kuststäderna och bosatte sig bland hedniska berberstammar i Atlasbergen. Den arabiska expansionen som nådde Maghreb, ”Väst”, i början av 700-talet innebar en lättnad då de judiska samhällena återhämtade sig, men under de fundamentalistiska Almoraviderna och Almohaderna på 1000- och 1100-talen förbyttes den relativa toleransen mot nya förföljelser. Vid en enda pogrom år 1033 blev Fez alla 6 000 judar massakrerade, något som upprepades 1465 efter Meriniddynastins fall. Åren 1138, 1146 och på nytt 1190 ställdes Maghrebjudarna (och de kristna) inför det sedvanliga valet: konversion, emigration eller döden, och de flesta av de tidigare blomstrande judiska samhällen i Nordafrika upphörde att existera. Vi har få skriftliga källor från den här tiden, men en arabisk krönika berättar att det kring 1200 ” inte fanns en enda synagoga eller kyrka i Maghrebs muslimska länder”.

Men hur tedde sig det judiska livet som dhimmí i lugnare tider? Från 1400-talet och framåt finns det gott om rapporter, ofta skrivna av kristna resande och fångar från kapade fartyg, som sålts som slavar och blivit friköpta senare. De judiska samhällena reste sig alltid på nytt och de fylldes på med vågor av flyktingar, den första efter den fruktansvärda spanska massakern 1391 och nästa efter fördrivningarna från Spanien 1492 och från Portugal 1497, då kring 90 000 judar fann sin tillflykt i Nordafrika. I Maghreb var judarna inte en obetydlig minoritet som i Europa, de utgjorde ända till modern tid 20-25 % av befolkningen.

Deras möjligheter var begränsade. De fick inte köpa mark eller hus utanför ghettot och inte arbeta med jord eller trädgård, men de hade fört med sig kunskaper och färdigheter och inte minst ett kontaktnät som gav dem utkomstmöjligheter och ibland monopolställning i flera yrken. Det var framförallt hantverk och handel, allt från fattiga kringvandrande gatuutropare, skomakare och guldsmeder till rika bankirer. Det fanns ett tunt skikt av välbeställda judar med goda kontakter med de styrande, men den stora massan levde i en förfärande fattigdom och misär som chockerade europeiska besökare.

I de flesta städerna var judar hänvisade till ett judekvarter, oftast kringgärdat av murar, och invånarna fick inte lämna gettot under natten. I Marocko var dessa ”mellah” bevakade av sultanens svarta slavsoldater, i Tunis och Algeriet, som i början av 1500-talet blivit lydriken under osmanerna, bestod vaktstyrkan av turkiska janitscharer. Soldaterna våldgästade och plundrade gettona regelbundet, ibland spontant, ibland som belöning, de förgrep sig på både män, kvinnor och barn men straffades aldrig. Makthavarna ingrep sällan, och det avtalade skyddet som judarna betalade skatt för var, som en europeisk observatör uttryckte det, ytterst nominellt.

Diskriminerande särskiljande klädsel och andra förödmjukande påbud infördes redan i de första dhimmás, skyddsavtalen, som enligt tradition slöts under kalifen Umar på 600-700-talen. Judarna måste klä sig i svart kaftan med ärmar som nådde till marken, de fick inte raka pannan eller knyta turban på muslimskt vis eller bära den senare vanliga röda fezen. De fick inte äga vapen eller rida till häst och som vapen räknades även en kniv eller en käpp, och en jude fick inte heller rida gränsle på en sadlad och selad åsna eller mula. Judinnor kunde klä sig friare men de fick inte beslöja sina ansikten som muslimska kvinnor och till skillnad från dem piskades de offentligt.

Judarna måste visa ödmjukhet inför de rättrogna, inte tilltala dem först och alltid svara med ”Sidi”, herre, även om de talade med ett barn, de måste vika undan vid möte på gatan och inte sitta ner i närvaro av en muslim. De var förbjudna att dricka ur samma vattenkälla som muslimerna och fick givetvis inte använda samma bad.

Det som ofta chockerade besökarna var att judarna sommar som vinter måste ta av sig sina bastsandaler – skor fick de inte ha – och gå barfota varje gång de passerade en moské eller annan helig eller betydande byggnad, ett generellt och strängt bevakat påbud som på de flesta ställen utvidgades till att gälla hela staden. Sedan är det en annan sak att den lokale ståthållaren kunde göra undantag från förbudet mot en väl tilltagen summa piastrar.

Judarnas legala status sammanfattades kort av den marockanske sultanen Abderrahmâns kansli i ett svar till franske konsuln i Tanger. Konsuln hade dristats klaga på en grym behandling av hans ”skyddsjude” som råkat i dispyt med en muslim:

”I Allahs, den Mildes och den Barmhärtiges namn […] Om judarna respekterar dessa bestämmelser förbjuder vår Lag att utgjuta deras blod och att röra deras egendom; men bryter de mot ett enda av dessa påbud så tillåter vår välvilliga Lag att gjuta deras blod och ta deras egendom. Vår ärorika religion stämplar dem aldrig med annat än med  tecken på förödmjukelse och förnedring och blotta faktum att en jude höjer rösten mot en muslim innebär således ett brott mot skyddsvillkoren[…]”

Året var 1842 och juden kunde skatta sig lycklig att han slapp undan med utvisning och förlusten av allt han hade och ägde. Sätten att förödmjuka var många. Av de makthavande tvingades judarna utföra smutsiga och förnedrande arbeten, utfodra sultanens djur, rensa latriner, hänga dömda brottslingar och begrava deras lik eller bära de rättroende på ryggen över vatten och kärr. Av morerna och turkarna var de utsatta för spott och spe, ordagrant så att även små pojkar förolämpade gamla män, kastade sten, sparkade dem, drog dem i skägget och spottade dem i ansiktet, något som, som bl. a. svenske vicekonsuln i Tanger 1790-1797 Olof Agrell vittnar om, hände dagligen. Som alla européer tilläts Agrell inte bo bland muslimer utan hyrde in sig hos en förmögen jude. Han lärde arabiska av en rabbin, i största hemlighet, judarna var förbjudna att läsa och skriva arabiska, och han skildrar en episod som var ganska typisk. Han och hans följe beordrades en dag av ståthållaren att flytta och huset genomsöktes av soldater på jakt efter guld och silver. I närvaro av ståthållaren hängdes husägaren i fötterna och avkrävdes en enorm lösensumma som hans förtvivlade hustru dock inte lyckades uppbringa. Agrell berättar inte hur det gick sedan men han tror inte att judens liv gick att rädda.

En annan svensk vicekonsul, Jacob Gråberg af Hemsö, beskriver 1820 hur judarna helt är utlämnade och försvarslösa mot all slags skymf och trakasserier. Hans iakttagelser bekräftas av hundratals européer som besöker Maghreb. Judarna får tåla sparkar, hugg och slag som de dagligen utsätts för av vuxna och barn, ja till och med av svarta slavar. Skulle en jude bara lyfta en arm för att skydda sig förlorar han armen, i bästa fall, i värsta fall livet. För minsta överträdelse, som att glömma att ta av sig sandalerna, döms ut spöstraff eller bastonad, käppslag på fotsulorna, 100, 300, 500 slag. Som ett under överlevde en 98-årig rabbin 980 piskrapp. Grövre brott, som smädelse av Koranen, en konvertits avfall från islam, våld mot en muslim eller könsumgänge med en muslimsk kvinna bestraffades med döden genom bränning. I de sällsynta fall där en muslim blev överbevisad för mord på en jude dömdes han alltid till att betala en blodspeng.

Agrell och andra vittnen talar om Maghrebjudarna som det mest förslavade folket och deras liv som en form av slaveri. För beskyddet, rätten att utöva sin religion och befrielsen från militärtjänst, betalade alla dhimmí en personskatt jizya. Skatten var inte särskilt betungande men den och sättet på vilket den betalades var ägnade åt att ständigt påminna de otrogna om deras lägre ställning och underkastelse under islam. Vid uppbörden måste varje jude, fattig som rik, barfota bära fram skattepengen med händerna i brösthöjd och mottagandet kvitterades av ståthållaren med ett lätt käppslag på huvudet.  Försumliga skattebetalare bestraffades med bastonad, kedjades och sattes i en fängelsehåla. Utöver jizya betalade judarna vanliga skatter, men med 2-2½ högre belopp än muslimer. Paradoxalt nog använde makthavarna judar som skatteindrivare och, för att begränsa de troendes kontakter med otrogna, också som förmedlare av affärer med den kristna världen. Åtskilliga judar blev rika, men som under den kristna medeltiden tillämpade även härskarna i Maghreb ”svampmetoden”. När en jude samlat på sig en förmögenhet kramades han ut som en svamp på sätt som Agrell beskrivit eller på tusen andra sätt.

Judarnas rörelsefrihet var begränsad. De som måste resa i affärer fick deponera en stor summa som säkerhet och deras familjer hölls kvar som gisslan. De som bodde i berberbyarna var i princip livegna och fick varken gifta sig eller flytta utan den lokale shejkens tillstånd.

Så tedde sig det judiska livet under islam ända till modern tid, i Algeriet och i Tunisien till dess fransmännen ockuperade dessa länder 1830 och i Marocko en bra bit in på 1900-talet. Där fortsatte pogromer med plundring och mord: Mogador 1844, Tetuan 1859, Demnate 1884, Casablanca 1908, Meknes 1911, Fez 1912, för att bara nämna de värsta.

Och i dag? Av de 500 000-600 000 judar som levde i Maghrebländerna 1948 beräknas högst 8 000 vara kvar.

Margot Wallström och utomrättsliga avrättningar

Utrikesminister Margot Wallström tycker att israeliska poliser och soldater gör sig skyldiga till utomrättsliga avrättningar när de försvarar sig och andra genom att skjuta ner knivbeväpnade terrorister. Här en kort krönika över de senaste veckorna:

DEBKA Newsletter, January 1, 2016

Palestinian terrorists attacked Latin Patriarch’s convoy in Bethlehem

Christmas Day in Bethlehem was marked by Palestinian rocks and iron bars hurled at the car of the Latin Patriarch of Jerusalem Fouad Twal Friday as he drove out of Bethlehem after celebrating Christmas Mass. The prelate was not hurt, but the rear of his car was smashed. He raced to the nearest IDF checkpoint near Rachel’s Tomb with a Palestinian gang in pursuit. At the checkpoint, the Palestinians clashed with the Israeli soldiers.
This year’s Christian festivities took place under the shadow of Palestinian terror plaguing the country since September.

Two Palestinians killed attacking Israelis

A Palestinian mother of four smashed her car into an Israeli military patrol outside Silwad near Ramallah. The soldiers scattered and shot her dead. In the southern Gaza sector, Israeli soldiers broke up a violent riot at the Israeli border fence. Palestinian sources reported one dead and nine injured.

Israeli soldier injured by Palestinian motorist

A Palestinian Saturday crashed his car into a group of Givati Battalion soldiers patrolling Route 60 in the Samaria district, injuring one of the soldiers. They shot and wounded the terrorist.

Jerusalem police shot Palestinian knifeman tailing Jews

A Palestinian terrorist was shot dead Saturday morning while attempting to stab police on guard at Kikar Tzahal outside the Old City wall. He was seen tailing Jewish worshippers and apprehended by police officers who asked for his identity papers. The Palestinian then pulled a knife and tried to stab an officer. Not far from there, outside Jaffa Gate, two Palestinian terrorists inflicted multiple stabbing wounds on three Israelis, two of whom later died in hospital.

Three terror attacks thwarted in Jerusalem, Hebron and Samaria

Israeli security forces aborted three stabbing attacks Sunday in the Old City of Jerusalem, at the Cave of the Patriarchs in Hebron and outside Maaleh Shomron. Two Palestinian female terrorists and one male were detained moments before they started slashing their Israeli victims. However, an Israeli soldier of 18 was stabbed and injured by a Palestinian during the early morning rush hour at Jerusalem’s central bus station. The attacker was restrained by a security guard until police arrived to detain him.

DEBKA Newsletter, January 18, 2016

DEBKAfile Special Analysis
After a weeklong manhunt, special police forces ran to ground Natash Melhem, who murdered three people in Tel Aviv. When called to come out and surrender, he starting shooting and was killed in the exchange of fire. Initial interrogation of five accomplices revealed that he was part of an Islamic State cell. They had guarded him in his hideout, brought him food and attended to his other needs.
DEBKAfile’s counterterrorism analyst reports that Israel’s “signal intelligence” resources were strained to the limit to locate the fugitive terrorist. It was a blunder by one of Melhem’s close helpers in making a call on the cell phone stolen from the murdered taxi driver that ultimately pinned him down. It would seem that the police Yamam commando team selected for the initial confrontation with the gunman should have been told to disable him and bring him in, to draw out further information about additional ISIS cells. The marksmen nonetheless aimed at his head and upper torso instead of his legs. Were they acting on orders or did they miss their aim and kill him by mistake?

Two Palestinians shot dead before they slashed a soldier

A pair of terrorists came up to a soldier manning the Beka’ot checkpoint with large knives Saturday. They were shot dead before the caused injury.

Palestinian shot in attempt to stab a soldier near Hebron

A terrorist who tried to stab a soldier on patrol in Bet Arnun in the Hebron district was shot and critically injured. Another terrorist was shot dead, according to Palestinian sources, during a clash with Israeli soldiers at Bet Jalah near Bethlehem.

IDF officer injured in stabbing attack near Nablus; terrorist killed

A Palestinian terrorist stabbed an IDF officer near Mt. Ebal in the Nablus area on Thursday afternoon. The officer sustained minor wounds, and the 17-year-old terrorist was shot and killed.

Timothy Snyders konstigheter

Marte Michelet, norsk journalist och författare, kommenterar på AB Kultur den av mig tidigare (sept.. 2015) kritiserade boken av  Timothy Snyder. 

Förintelse av fakta

Vi har ingenting förstått av förintelsen, påstår Timothy Snyder i sin nya bok Svart jord – holocaust som historie og advarsel (Förintelsen som historia och varning). En rätt kaxig attityd, kan man tycka, till ett ämne som så många historiker har behandlat intensivt de senaste sjuttio åren.

Enligt Snyder, professor i historia vid Yale, är historieskrivningen belastad med en klyschig, förenklad och i många avseenden helt felaktig bild av massmordet på judarna. I introduktionen till boken lovar han att ge oss en helt ny ”global”, ”kronologisk” och ”politisk” framställning, baserat på nya och glömda källor.

Det får vi inte. Däremot får vi en spretig 400 sidor lång essä med olika betraktelser om Hitlers ”ekologiska panik”, Lebensraum, tysk utrikespolitik från 1933 till 1939. Men främst om Polen, som är Snyders expertisområde. Han skriver långt (och intressant) om den polske statsledaren Josef Pilsudski som dog 1935, men dock nästan inte ett ord om förintelsens arkitekt, Heinrich Himmler.

Boken är driven av en central tes som Snyder redan utvecklade i bästsäljaren Bloodlands (2010), nämligen att förintelsen måste förstås som ett resultat av ”dubbelockupationen” av en rad östeuropeiska länder. Först kom Stalin och eliminerade den politiska eliten och de statliga institutionerna, sedan kom Hitler och gjorde det en gång till.

Den ”statslösa zon” som därmed skapades i hela bältet av länder som låg i kläm mellan Sovjetunionen och Tyskland, gav enligt Snyder unika förutsättningar för storskaligt massmord. Bloodlands skapade häftig debatt. Särskilt blev Snyder kritiserad för att trivialisera förintelsen, genom att likställa de civila offren som ett resultat av Stalins och Hitlers ”mordiska politik”.

Att, som Stalin gjorde, föra en jordbrukspolitik som kalkylerade med massvält i Ukraina är utan tvekan en grotesk förbrytelse, men det är ändå i en annan klass än systematiskt folkmord baserat på ett djupt rotat rastänkande.

Det är troligen för att kompensera för att han kom så snett i förra boken, som Snyder nu med plötsligt patos skriver å judarnas vägnar i Svart jord. Men hans analys är fortfarande djupt problematisk.

I Snyders utläggning av förintelsen är gärningsmännen först och främst tidigare Sovjetkollaboratörer. När tyskarna kommer pekar de ut (och dödar villigt) judarna, för att skjuta över sina tidigare brott på tyskarna. Detta kan jämföras med det som Snyder kallar för en ”traditionell” och ”klyschig” historieframställning, där antisemitism och högerradikala nationaliströrelser är centrala faktorer för att förklara varför så många polacker, balter och ukrainare tog aktiv del i tyskarnas massmördande.

Ibland blir skuldfördelningen riktigt tokig. Som när Snyder skriver att det var ”sovjetiska medborgare” som byggde och vaktade gasanläggningarna i Treblinka, Belzec och Sobibor. Det är en oerhört tendentiös framställning av hur krigsfångar användes av tyskarna.

Det andra som är djupt problematiskt är Snyders försök att vidga sin teori om ”statslösa zoner” till att gälla hela förintelsen. Flera gånger postulerar han att det enbart var i ”tillintetgjorda stater” som judeförföljelserna lyckades. För att staga upp resonemanget jämför han två länder:  Estland och  Danmark.

I Estland, ett av länderna som ockuperades av Sovjet 1939 i enlighet med Molotov-Ribbentrop-pakten, var staten redan ”tillintetgjord” när tyskarna ryckte in. Danmark, däremot, ”blev inte utsatt för sovjetisk invasion, landets eliter blev inte utsatta för sovjeternas masskjutning och deportation”. Det är alltså detta som ska förklara varför 99 procent av de estniska judarna blev dödade, medan 99 procent av de danska överlevde. (Den riktiga siffran är 95 procent.)

Framställningen av Danmark som ett land som knappt var ockuperat av tyskarna och som hade en ”självständig regering” genom hela kriget är minst sagt udda. Snyder tycks helt enkelt sakna kunskap om de speciella förutsättningarna i den danska processen, och refererar bara en förlegad artikel som källa.

Men viktigare: Om man byter ut Danmark mot till exempel Norge faller det skakiga resonemanget samman.

I Norge blev fyrtio procent av judarna utplånade, i ett land som varken hade ångerfulla Sovjetkollaboratörer eller var en ”statlös zon” präglad av ”anarkistiskt kaos”.

Som i de flesta tyskockuperade länder i västeuropa tog nazisterna över de norska institutionerna ovanifrån, men de utplånades inte. Det var den existerande statsapparaten som – under tysk diktatur – gjorde deportationen till gaskamrarna möjlig.

Snyder tycks märkvärdigt renons på kontakt med de mest relevanta experterna i modern förintelseforskning. Om man ska vifta bort tunga, genomarbetade och empirisk belagda forskningsresultat av förintelsen måste man ha mer att komma med än den tunna ideologiska soppa som Snyder serverar.

Likväl, boken har redan hunnit utlösa hård debatt bland fackfolk och är nu ”måsteläsning” för dem som vill hålla sig uppdaterade på fältet.

Stefan Jonssons insinuationer

Med anledning av Stefan Jonssons artikel Sorgens globala hierarki driver på det eskalerande våldet  (DN 2015-11-16) skriver jag till DN Kultur och till Björn Wiman:

Det är glädjande att Stefan Jonsson har kommit till insikten att islamistiska fanatiker är fascister, även om hans uppfattning med all säkerhet inte kommer att gillas av DN:s fascismexpert Henrik Arnstad.

Stefan Jonsson är inte känd för att väga sina ord på guldvåg, snarare tvärtom. Men när han i sista stycket, där han ställer upp ett alternativt framtidsscenario, skriver om möjligheten att ”Netanyahu får driva ut palestinierna och libaneserna i Medelhavet”, använder han ett skamgrepp som inte kan betecknas som något annat än ett illasinnat taskspeleri.

Aldrig tidigare har ens den värsta Israelbelackare antytt att Netanyahu eller någon annan israelisk politiker skulle ha i avsikt att driva ut palestinierna – och häpna, även libaneserna! – i Medelhavet, därför att det inte existerar den ringaste grund för sådan anklagelse. Det Jonsson vill med sitt insinuanta skrivsätt är att leda tankarna på en eventualitet som aldrig har föresvävat i verkligheten.

Om han var det lilla minsta insatt i Mellanösterns politik skulle ha veta att den enda part där som vill driva någon i Medelhavet är Hamas och de som skall drivas dit är israelerna. Hamasrörelsens grunddokument p. 11 säger: “The Islamic Resistance Movement believes that the land of Palestine has been an Islamic Waqf throughout the generations and until the Day of Resurrection, no one can renounce it or part of it, or abandon it or part of it…”, p. 13: “[Peace] initiatives, the so-called peaceful solutions, and the international conferences to resolve the Palestinian problem, are all contrary to the beliefs of the Islamic Resistance Movement. For renouncing any part of Palestine means renouncing part of the religion..”, och p. 14: “There is no solution to the Palestinian problem except by Jihad”.

Med “land of Palestine” menar Hamas allt land mellan Jordan och havet.

Jag är chockerad av att DN-Kultur inte reagerade på Jonssons förfärliga övertramp.

 

Kristallnatten

Inför årsdagen av Kristallnatten kan det vara på sin plats att återge ett föredrag som jag höll på Stortorget i Lund den 9 november 2008. Det är lika aktuellt i dag.

Kära vänner!

Vi har samlats här för att minnas. För att påminna oss om den händelse som har gått till historien under namnet ”Kristallnatten”. Det blir i natt jämt sjuttio år, och det har alltså gått en hel mansålder sedan skyltfönstren krossades och synagogorna brann över hela Tyskland.

De flesta av er kan sin historia men jag vill ändå säga något om bakgrunden, om det som föregick och om det som ledde till den slutliga katastrofen.

Den nazistiska förföljelsen av judarna följde inte en rät linje. Nazisterna anpassade sin judepolitik opportunistiskt efter både den inländska och den utländska opinionen. Direkt efter maktövertagandet 1933 organiserade man en bojkott av judiska affärer, man ville testa den tyska opinionen, men det blev ett misslyckande. Tyskarna var då ännu inte mogna och förhållandena lugnade sig något. Många judar som efter 1933 hade flytt återvände nu till sitt hemland. Men 1935 införde man de så kallade Nürnberglagarna som uteslöt judarna ur det tyska samhället, läget försämrades snabbt  igen och det var nu som en stor del av de tyska judarna emigrerade – eller försökte i alla fall att emigrera.

1938 var året då Hitler vann stora och lätta segrar. I mars tågade hans trupper in i Österrike och i oktober samma år slog han sönder Tjeckoslovakien. Det året samlades också europeiska statsmän till en konferens som skulle lösa den bekymmersamma judiska flyktingfrågan. Resultatet stärkte Hitler i hans uppfattning att ingen brydde sig nämnvärt om de tyska judarnas öde och, som nazitidningen Völkischer Beobachter spydigt noterade, att ”ingen vill ha dem”.

Nej, judarna var inte önskvärda någonstans och antisemitismen frodades inte bara i Tyskland. Före Hitler hade många judar lämnat Polen på grund av antisemitismen där och bosatt sig i Tyskland.  I slutet på oktober 1938 samlade Himmlers polis 16 eller kanske 18 tusen av dessa judar och stjälpte av dem vid den polska gränsen. Dessa människor var polska medborgare, men man släppte inte in dem i Polen och de fick under några dagar i början på november leva under bar himmel i ingenmanslandet mellan Tyskland och Polen.

Här vill jag berätta ett personligt minne. Samma oktober månad 1938, men i en annan landsända, var jag och min familj på flykt från Hitlers armé som hade gått in i Tjeckoslovakien. Jag var bara barn då, men jag minns det som i dag: när jag skulle ta mig över gränsen från det ockuperade området såg jag där en massa människor, det var judar. Det hade regnat och de satt och låg där på sina väskor och knyten under tunga regnskyar på de blöta leriga åkrarna och huttrade i det råa oktoberrusket. Det var hela familjer, gamlingar och små barn och gränsen var tydligen stängd för dem. Jag visste inte varför och jag vet inte vad som hände med dem. Själv hade jag tur och lyckades komma förbi de tyska vaktposterna.

Det var så här det var också på den polska gränsen och bland människorna där ute fanns föräldrarna till en ung judisk pojke som levde i Frankrike. När han fick veta om sina föräldrars plåga blev han desperat, köpte en revolver, gick till den tyska legationen i Paris och sköt ner den förste tyske diplomat han mötte. Pojken hette Herschel Grynszpan och var 17 år gammal.

Mordet på legationssekreteraren Ernst vom Rath var exakt den förevändning som nazisterna behövde för att visa både sina egna och omvärlden vad som väntade judarna i Tyskland. Eller var det bara en tillfällighet att man iscensatte ”kristallnatten” den 9 november, samma dag man brukade fira Weimarrepublikens födelse och samma dag som Hitler och hans kumpaner firade årsdagen av den misslyckade ölhallskuppen 1923 i München?

Natten mellan den 9 och 10 november gick SA lös på de tyska judarna. Berlins paradgata Kurfürstendamm var snart täckt med glas från krossade skyltfönster. Namnet ”Reichskristallnacht” har man hittat på för att påskina att folket i hela riket gick man ur huse och att det bara handlade om judarnas fönster. Men ”folket” var civilklädda SA-män och det var inte bara fönster som krossades. Judiska tempel och judiska hus brann överallt, butiker och hem vandaliserades och judar skändades och mördades. I dag har man en fullständig dokumentation att det var Goebbels som organiserade detta så kallade ”spontana utlopp av folkets vrede” och att Himmler beordrade ordningspolisen och brandförsvaret att inte ingripa.

Historikerna kallar hellre det som hände ”pogromnatten” eller ”novemberpogrom”, och det är det vad det var – en gammaldags judepogrom där blodet rann. Och det gjorde det över hela Tyskland.

Jag skall läsa ur ett tidsdokument, ett protokoll upprättat av polisen i den lilla vinodlarbyn Eberstadt i Württemberg:

”På morgonen klockan åtta den 10 november 1938 begav sig den lokale SA-ledaren i Eberstadt, jordbrukaren Adolf Heinrich Frey, i sällskap med några partikamrater iväg till den åttioettåriga judiska änkan Susannah Sterns hus. Enligt Frey tog Stern tid på sig innan hon öppnade dörren, och när hon såg honom log hon ’provokativt’ och sade: «Ett sådant viktigt besök nu på morgonen». Frey beordrade henne att klä på sig och att komma med dem. Hon satte sig i sin soffa och förklarade att hon inte tänkte klä på sig eller lämna huset. De kunde göra vad dom ville med henne. Frey uppgav, att denna ordväxling upprepades fem eller sex gånger, och när hon återigen sade att de kunde göra vad de ville, tog Frey sin pistol och sköt Stern i bröstet.”

Och SA-mannen Frey fortsätter:

”Vid första skottet föll Stern ihop på soffan. Hon lutade sig bakåt och lade händerna på bröstet. Jag avlossade omedelbart det andra skottet och siktade den här gången på huvudet. Stern föll ner från soffan och vände sig. Hon låg intill soffan med huvudet vridet åt vänster, mot fönstret. I det ögonblicket visade Stern fortfarande livstecken. Från tid till annan gav hon ifrån sig en liten rossling. Stern varken skrek eller talade. Min kamrat C. D. vände på Sterns huvud för att se var hon hade träffats. Jag sade åt honom att jag inte kunde förstå varför vi skulle stå kvar här. Vad vi skulle göra var att låsa dörren och lämna ifrån oss nycklarna. För att försäkra mig om att Stern var död sköt jag henne mitt i pannan från ett avstånd av ungefär tio centimeter. Därpå låste vi huset och jag ringde Kreisleiter Ullmer från telefonstationen i Eberstadt och rapporterade vad som hänt”.

Så långt protokollet. Jag behöver kanske inte nämna att Frey och hans kumpaner gick fria från straff.

Ytterligare 90 judar mördades i Tyskland under ett par dagar och ett hundratal tog sitt liv i panik och förtvivlan. Mellan 20 000 och 30 000 judiska män släpades ur sina hem, misshandlades och med rakade huvuden sattes i koncentrationsläger.

Historikerna säger att novemberpogromen var en vändpunkt mellan två faser i judeförföljelserna och en signal till både judarna, tyskarna och omvärlden hur nazisterna judepolitik skulle utformas i en snar framtid.

Ja, och hur reagerade omvärlden? Omvärlden var chockad och reagerade med avsky. Amerika kallade hem sin ambassadör. Men ingen öppnade sina gränser för de förföljda. Sverige begärde att de tyska myndigheterna skulle stämpla ett stort ”J” i judarnas pass så att ingen jude kunde smyga sig hit som en ”riktig” tysk. Bara några månader senare höll man här i Lund – bara några kvarter härifrån – ett kårmöte där studenterna våldsamt protesterade mot att 10 högt kvalificerade judiska läkare skulle få komma till Sverige. Och inte bara studenterna – fackliga och andra organisationer ropade högt om faran för den ariska rasen, och tidningar varnade för att Sverige skulle bli ”en avstjälpningsplats för undermåliga individer”.

Men varför skall vi egentligen påminnas om sådant, om något så dystert som hände i Tyskland och här i Lund för sjuttio år sedan?

Jag tycker att det finns ett par goda skäl.

Det sägs att man kan lära av historien. Jag hoppas att det är så.

Kan sånt som hände i Eberstadt hända igen? Här hos oss? Hur kunde det komma sig att en enkel tysk vinbonde kunde kallblodigt mörda en gammal kvinna, en granne? Enligt polisen var han inte ens berusad.

Nej, han var inte berusad av vin utan av makten, av en makt utan ansvar. Och han var också berusad – intoxikerad, är ett bra engelskt ord – av en hänsynslös ideologi. Av indoktrinering och maktberusning blir det en farlig blandning, det har vi sett och upplevt om och om igen.

Yehuda Bauer som har forskat om Förintelsen djupare än någon annan säger: ”Akta er för utopisterna och revolutionärerna!”.

Det som berusade Adolf Frey och så många andra Adolfar var utopin om det perfekta samhället, kemiskt fritt från judar, romer, homosexuella och handikappade, ett drömt rike som skulle vara befolkat av den rena ariska rasen. För denna utopi var Frey och hans kumpaner redo att döda, att börja ett förödande krig och att offra miljoner människor som de kallade mindervärdiga och som inte passade i drömmen om det perfekta Tyskland.

Ta inte fel! Hitler och hans kärntrupper var inga konservativa borgarbrackor som man ibland påstår. De var utopister och revolutionärer och de hatade det liberala, borgerliga samhället som de sade behärskades av egoism och ”krämaranda”. Detta gamla samhälle skulle nazisterna riva ner och bygga ett nytt där samhällssolidariteten var det högsta värdet och samhällsnyttan högsta lag. Det som framförallt utmärkte den ariska människan, sade Hitler, var hennes pliktkänsla och hennes beredskap att osjälviskt offra sig för gemenskapen. Nazisternas valspråk, som var präglat på deras mynt, var ”Gemeinnutz geht vor Eigennutz”, ”Samhällsnytta går före egennytta”. Att den ädla ariska människan offrade sig själv var väl inte så vanligt men desto vanligare att hon i samhällsnyttans namn gärna offrade andra.

Det var när tyska filosofer och samhällsförbättrare på 1800-talet gjorde kollektivet till en fetisch, upphöjde samhällsnyttan till det högsta värdet och ställde staten över lagen, som man hamnade på det sluttande planet. Det var när man förkastade den judisk-kristna humanismen, den västerländska etik som ställer den enskilda människans, individens liv och väl i centrum, som vägen mot Auschwitz påbörjades.

Vad vi bör lära av Novemberpogromen och av det som följde efter den är Yehuda Bauers visdomsord: ”Utopier med ett universellt budskap är en säker väg till massmord”. Så håll ett vaksamt öga på de falska profeterna, på utopisterna, på fanatiker som är redo att döda för ett drömt lyckorike i den här eller i den andra världen.

Mitt andra skäl att minnas är gamla fru Stern och de miljoner andra oskyldiga som, när man ställde staten över lagen, blivit mördade av nazisterna. För länge sedan skrev en svensk skald:

”Lägg inte blommor, band och fransar,                                                                                                                      på vården över deras ben,                                                                                                                                                Ej livet gav dem gröna kransar,                                                                                                                                      men sten. På vårdarna lägg sten!”

Oskar Levertin kunde inte veta, kunde inte ana att många av oss inte ens skulle ha en grav att lägga en sten på.

Därför minns vi här och nu.

(Om mordet på gamla fru Stern i Eberstadt berättar Saul Friedländer i Tredje riket och judarna. Del 1. Förföljelsens år 1933-1939).