Kategoriarkiv: Antisemitism

”VÄRLDENS HERRAR”

Antisemiterna har i stor utsträckning utnyttjat myten om judarnas makt, hemliga sammanhållning och strävan efter världsherravälde, en myt som man har sett antydan till hos några författare under det sena 1700-talet och som blev fullt utvecklad under nästa århundrade. Den antika skrönan om judarna som ”mänsklighetens fiender” överlevde in i modern tid i form av blood libel, anklagelsen om ritualmord. De emanciperade judarnas framgångar inom näringslivet och finansvärlden och deras politiska engagemang, speciellt inom den revolutionära socialistiska rörelsen, gav ytterligare näring åt misstänksamhet och konspirationsteorier som kulminerade under 1800-talets sista decennier i den ryska tsarpolisens falsifikat Sions vises protokoll och senare med nazisternas målmedvetna förtalspropaganda. 

Ritualmordet 

Anklagelser om judiska ritualmord förekommer otroligt nog ännu i vår tid. De var under medeltiden vanliga i Västeuropa men med demografiska förändringar och med den ökande upplysningen förflyttades tyngdpunkten österut, till länder som Polen och Ryssland. Antalet domar för judiska ritualmord i Polen i mitten på 1700-talet blev så uppseendeväckande att Vatikanen kände sig tvungen att göra en grundlig undersökning och fördöma anklagelserna – med ett par undantag – som vidskepelse. De två undantagen berodde på att kyrkan då ganska nyligen saligförklarat de påstådda offren. Moderna forskare betraktar alla föregivna ritualmord som ohistoriska. ”Det existerar inte ett enda historiskt dokumenterat fall av detta slag”, konstaterar exempelvis den katolske prästen och forskaren Vacandard.[1]

”Affären Damaskus” upprörde hela den civiliserade världen 1840. En katolsk präst, fader Thomas, abbot i ett franciskankloster i det då turkiska Damaskus försvann spårlöst, och eftersom han sist setts i det judiska kvarteret och det var bara några veckor kvar till påsk arresterade man snabbt ett antal rika judar. Visserligen fanns det vittnen som berättat att en turk hade hotat prästen till livet, men när judarna förhördes med turkiska metoder (en av dem avled, en gick över till islam) erkände de flesta av dem. Till erkännandet bidrog nog också att turkarna höll sextio judiska barn i förvar utan mat. Efter protester och ingripanden från regeringar i hela världen släpptes de överlevande judarna, sultanen förklarade anklagelserna för ritualmord som förtal och lovade judarna fulla medborgerliga rättigheter.

1871 utkom Der Talmudjude, en bok skriven av August Rohling, katolsk präst och teologiprofessor vid det tyska universitetet i Prag. Rohling som var lidelsefull antisemit och antiprotestant, påstod i sin skrift att Talmud innehåller påbud om ritualmord. Rohlings bok blev en bestseller i Österrike och Tyskland, den såldes i en för dåtiden oerhörd upplaga på ett par hundra tusen exemplar och den översattes till flera språk.[2]

Under åren 1867-1914 ägde bara i Österrike-Ungern rum tolv rättegångar med anklagelser om ritualmord, den största av dem 1883 mot femton judar i det ungerska Tiszaeszlár. Alla dessa rättegångar utom en slutade med frikännande och blev blamerande för både de inblandade på åklagarsidan och för den rabiat antisemitiska skandalpressen. I den s. k. Polnáprocessen i Böhmen 1899 blev däremot en judisk vandrande skomakare Hilsner dömd till hängning för ritualmord på en ung tjeckisk kvinna. Kassationsdomstolen i Wien upphävde domen för ”ritualmord” och kejsaren, som fruktade reaktioner utomlands, ändrade straffet till livstid. Hilsner blev benådad 1918 och dog 1928.[3]

I Ryssland blev anklagelse för ritualmord anledning till åtskilliga rättegångar och vad värre var, till många svåra pogromer. 1881 drabbades den judiska befolkningen i hundrasextio städer med många tusen döda som resultat. Åren 1903 och 1905 följde en ny serie pogromer i ett par hundra ryska städer och antalet offer uppskattades till femtio tusen.[4]

1913 blev Mendel Beilis efter en process i Kiev som regisserades av justitieministern och där polisen ordnade falska vittnen (fastän man kände till den verklige mördaren), efter reaktioner utomlands frikänd från anklagelsen för ritualmord. När judiska anarkister kastade bomber och unga judar deltog i revolutionen hade de kanske bättre skäl än många andra.

Lögnen om ritualmord har inte dött ännu. Den fick en ny spridning med nazisternas propaganda under 1930- och 1940-talen och fortsätter att cirkulera i antisemitiska publikationer och som en vandringssägen i Östeuropa och i arabländerna ännu i dag.[5]

 Sions vises protokoll

Antiken hade sina historier om judarnas misantropi men det är först under medeltiden, under korstågens slutfas, som vi möter legenden om judisk konspiration mot mänskligheten. Den gången, 1321 i Frankrike, handlade det om en påstådd maskopi med kungen av Tunis och andra saracener med syfte att förinta kristenheten genom brunnsförgiftning .

Påståenden om judarnas hat traderades även av upplysningsfilosofer och senare av Fichte som ansåg att judarna behärskades av hat mot mänskligheten och bildade en ”stat i staten”. Tanken på att judarna var en stat i staten blev outhärdlig överallt där de moderna nationalstaterna med sitt krav på medborgarnas odelade lojalitet växte fram. Napoleons politik att ”judarna skulle nekas allt som en nation men ges allt [av medborgerliga rättigheter] som individer” blev den vägledande principen.

Den mest kända och spridda skriften om den judiska sammansvärjningen är de s. k. Sions vises protokoll. Skriften påstås återge ett föredrag i vilket ledaren för den ”hemliga judiska världsregeringen” avslöjar de metoder med vilka judarna vill underminera och omstörta det kristna samhället för att upprätta judarnas världsherravälde. Protokollen skulle ha lästs av Theodor Herzl på den första sionistkongressen i Basel i augusti 1897.[6]

Skriften gavs ut i Ryssland 1897, först i form av hektograferade blad och senare samma år som ett anonymt tryck. Utgivaren var en kammarherre Stepanov vid Moskvasynoden, den ortodoxa kyrkans högsta organ. Skriften väckte inget större intresse då och inte heller 1903 när den gick som följetong i en antisemitisk rysk tidning. Stepanovs manuskript (som han hade fått av en bekant) kom i händerna på en annan ämbetsman vid synoden, Sergej Nilus, en religiös mystiker som i sin bok Det stora i det ringa. Nära är den antågande Antikrist och djävulens herravälde på jorden hade samlat diverse profetior och apokalyptiska syner. Boken hade tryckts på det kejserliga tryckeriet i Tsarskoje Selo i ett par upplagor. I den tredje upplagan 1905 och i de följande tog Nilus med Protokollen. En annan, utvidgad version trycktes av en G. Butmi i hans bok Människosläktets fiender utgiven i ett par upplagor 1906 och 1907 i Sankt Petersburg.

Nilus hustru var bekant med den djupt religiösa tsarinnan som läste Nilus böcker vilka hon förmedlade till sin man tsar Nikolaj.[7] Det stora i det ringa gjorde ett starkt intryck på tsaren, men när myndigheternas undersökning visade att Protokollen var en förfalskning, förbjöd han fortsatt tryckning på det kejserliga tryckeriet. Nikolaj II var antisemit men också en gudfruktig kristen och menade att en ”god sak” inte bör främjas med dåliga medel.

Upplagan 1917 fick stor spridning som de vitas propaganda under inbördeskriget. Protokollen användes som ”bevis” för att revolutionen var judarnas verk (många av de ledande bolsjevikerna var judar) och att den var ett led i den judiska konspirationen för världsherravälde. Hetsen mot judarna ledde till ett hejdlöst mördande av den judiska befolkningen överallt där de vita kom till makten. Mellan 60 000 och 120 000 judar uppges ha blivit dödade av Denikins och Petljuras arméer under åren 1918-1920.[8]

Protokollen översattes nu till så gott som alla levande språk, även kinesiskan. De kom till Tyskland med de baltiska flyktingarna, många av tradition antisemiter och antikommunister. En av dem, Tredje rikets främste ideolog Alfred Rosenberg, använde dem för sin bok Die Protokolle der Weisen von Zion und die jüdische Weltpolitik. Boken lästes av hans vän och beundrare Adolf Hitler som till fullo insåg Protokollens propagandavärde. I Mein Kampf skriver han att det i och för sig inte spelar så stor roll vem som är upphovsmannen. Det viktigaste för honom var att protokollen ”med en direkt fasansväckande säkerhet avslöjar judefolkets väsen och verksamhet … och slutmål”.

I Frankrike, med dess grundmurade antisemitiska traditioner trycktes Protokollen efter 1917 i många upplagor och utnyttjades flitigt av fascistiska grupper som Action Française och Croix de Feu. Den gamla judeofobin som tidigare riktats mot kapitalet och bankirerna vändes nu mot den nya fienden, den ”judiska”, bolsjevismen.[9]

En särskilt sorglig roll i Protokollens historia spelade Henry Ford. Protokollen fann sin väg även till Amerika med de ryska emigranterna. Maskinskrivna exemplar spreds redan 1919 bland politiker och i societetskretsarna i Washington och året därpå distribuerades de i bokform gratis till senatorerna och inom administrationen. Publikgenomslaget kom först när de publicerades under en rad år som följetong i Fords organ The Dearborn Independent. Tidningens upplaga steg från sjuttio tusen 1920 till sjuhundra tusen 1925. Tidningsartiklarna samlades och gavs ut i fyra volymer under titeln The International Jew, som också översattes och distribuerades i stor skala utomlands. Genom stämningar och bojkott tvingades Ford 1927 stoppa sin hatkampanj och offentligt ta tillbaka sina beskyllningar och be judarna om förlåtelse, men detta dämpade knappast hans antisemitism.[10]

Fords debacle betydde dock inte att Protokollen försvann från den amerikanska scenen. I Södern speds de av Ku Klux Klan som hatade de svarta likaväl som judar och katoliker, i Norr av den katolske ”radioprästen” Coughlin som från 1926 till 1939 varje vecka samlade miljontals lyssnare i tjugosex stater. Coughlin blev alltmer fascistisk och 1939 måste FBI ingripa mot hans anhängare som började bilda beväpnade grupper och misshandlade judar på New Yorks gator.

I England använde den konservativa Morning Post boken som bevis för att separatfreden mellan Tyskland och Sovjeterna 1917 var ett led i den judiska världssammansvärjningen. Den likaså konservativa The Times protesterade och publicerade 1921 en serie artiklar av sin korrespondent i Konstantinopel Philip Graves som visade att Protokollen var en förfalskning.[11]  Graves undersökning och en senare rättegång i Bern 1934-1935 mot distributören visade att protokollen var ett falsifikat fabricerat av den ryska hemliga polisen Ochrana. Originalmanuskriptet till Protokollen har aldrig hittats. Den förste utgivaren, Stepanov, uppgav under ed att han hade en rysk översättning redan 1895. Graves hade hittat en bok skriven av en fransk katolsk jurist, Maurice Joly, tryckt första gången 1864 och sedan 1868 i Bryssel, en politisk pamflett riktad mot Napoleon III. Under processen i Bern visades att 42 sidor av Jolys gamla bok direkt plagierats i Protokollen.

Utformningen som ”protokoll” tycks ha inspirerats av en kolportageroman från 1868, skriven av en preussisk f. d. posttjänsteman Hermann Goedsche. I kapitlet ”På judekyrkogården i Prag” avlyssnar författaren en mörk natt 1860 när ”furstarna” för Israels tolv stammar, som brukar samlas vart hundrade år, spinner djävulska planer om världsherravälde. Författaren nedtecknade allt som sades fastän det språk som användes på mötet var kaldeiska (!) Kapitlet gavs ut separat på ryska 1872.

När svarandesidan under Bernprocessen blev trängd gjorde man en rockad. Det påstods nu att Protokollen inte kom från den första sionistkongressen utan från ett möte som den judiska välgörenhetsorganisationen B’nai B’rith höll samma år i Basel. Likheten med den ”judiske frimuraren” Jolys bok berodde enligt försvarets nazityska expertis på att B’nai B’rith baserade sitt program på Joly (som inte var jude).

Bortsett från alla andra bevis är det uppenbart att texten i Protokollen inte kunde komma från den bildade skribenten och mångårige Pariskorrespondenten för Neue Freie Presse, dr Theodor Herzl. Och inte från något annan judisk källa heller. Protokollens naiva och groteskt antisemitiska jargong pekar entydigt ut såväl upphovsmannen som den målgrupp pamfletten riktades till.

 Bankirerna

Myten om judarnas finansmakt är gammal. Så länge kyrkans ränteförbud uppehölls hade judiska bankirer i princip ett finansmonopol, men det varade inte länge. Redan tidigt började italienska bankirer konkurrera med de judiska finansmännen och efter reformationen, då det kyrkliga ränteförbudet mildrades och så småningom försvann överallt, efterträddes judarna, på några få undantag när, av kristna bank- och handelshus. Den judiska befolkningen trängdes nu i överfyllda getton, hänvisad till få försörjningsmöjligheter – gårdfarihandlare, pantlånare, lump- och skrotsamlare – i utkanten på det kristna samhället.

Rika judar hörde till undantagen. De utgjorde en försvinnande bråkdel av den hårt diskriminerade och alltmer utarmade europeiska judenheten men de var upphovet till rykten om judarnas hemliga makt och till mycket av den ekonomiska antisemitism som blev vanlig i Västeuropa under 1700- och 1800-talen.

Skyddsjudarna var oftast skickliga hantverkare eller köpmän som ansågs nyttiga och ibland oersättliga för landets ekonomi. De åtnjöt myndigheternas skydd och ibland privilegier i utbyte för väl tilltagna skatter och andra pekuniära motprestationer. Så var det exempelvis med de femtio judiska familjer som år 1670 utvisades från Wien och som fick tillåtelse att bosätta sig i Berlin.

I Sverige var judarna genom en kunglig förordning från 1685 portförbjudna. Gravören Aaron Isaac var den förste som 1775 av Gustav III fick tillåtelse – trots prästerskapets protester – att som skyddsjude bosätta sig i Stockholm. Det kungliga skyddsbrevet hjälpte inte mycket mot pöbeln och stämningen i stan blev så hätsk att Isaac i ett par veckors tid inte kunde lämna sitt hem.[12]  Men i längden gick det bra för Isaac och hans familj.[13]

Institutionen av hovjudar utvecklades framförallt i Tyskland och delvis i Österrike under 1500-talet och under det trettioåriga kriget, men den förekom senare även i andra europeiska länder. Orsakerna var liknande dem vi såg under feodalismen: regenternas ständigt växande behov att finansiera hovstaterna och krigskostnaderna och de egna institutionernas oförmåga att tillfredsställa dessa behov. I det feodalt splittrade Heliga romerska riket där varje småstat skötte sina egna finanser rådde ständig brist på såväl kapital som krigsmateriel. Det rådde en traditionell rivalitet mellan kejsarmakten, småregenterna och de fria städerna, där var och en svartsjukt bevakade sina rättigheter. Det konservativa borgerskapet i städerna höll envist fast vid en medeltida skråekonomi och var inte i stånd att skaffa de materiella resurser och de krediter som krävdes.

För att klara sina behov var furstarna tvungna att söka sig till andra källor. Judarna anlitades i första hand som hov- och krigsleverantörer – den officiella titeln var vanligtvis hovfaktor eller krigsfaktor – och som sådana pressades de att lämna krediter som de själva fick finansiera. För sina tjänster, som ofta skapade ömsesidigt beroende, erhöll de skydd och diverse handelsrättigheter. Dessa privilegierade judar, som på den sociala rangskalan fanns någonstans mellan borgerskapet och adeln och av vilka åtskilliga så småningom kunde räkna sig till adeln, var naturligtvis väldigt få. Mellan dem och den stora massan av fattiga gettojudar och småstadsjudar som mest livnärde sig på gårdfarihandel, Trödeljuden, gapade en vid social klyfta. Det de hade gemensamt var att de alla levde utanför det kristna majoritetssamhällets klassindelning. Yrkesförbuden hänvisade såväl fattiga som rika till marginella och ofta föraktade verksamheter i samhällets utkant.

Symbiosen mellan makten och det judiska kapitalet var inte problemfri och den utvecklades alltför ofta efter känt mönster från medeltiden. En av de första hovjudarna var kejsare Rudolf II:s bankir Mordechai Maisl. Maisl kom ur en förmögen släkt, han var en renässansmänniska och humanist, stor byggherre och mecenat och beklädde höga ämbeten i den urgamla judiska församlingen i Prag. Som hovjude finansierade han kejsarens exklusiva vanor – Rudolf var den tidens största konstsamlare och betalade furstliga underhåll till bl. a. Tycho Brahe, Johannes Kepler och de astrologer och alkemister han omgav sig med på slottet i Prag. Maisl fick av kejsaren en hel rad av nådevedermälen, bl. a. fick han bygga en privat synagoga och föra en personlig standert, och det sades att han var den rikaste borgaren i Prag. Fyra dagar efter Maisls död 1601 upphävde kejsare alla hans privilegier, han förklarades i likhet med alla andra judar åter för kejsarens ”träl”, och hans efterlämnade förmögenhet konfiskerades som tillhörig kronan.

Jakob Bassevi började också som hovjude hos Rudolf II och fortsatte hos de två följande kejsarna så framgångsrikt att han av Ferdinandd II år 1622 som den förste icke döpte jude i den Habsburgska monarkin tilldelades ärftligt adelskap och stora privilegier. Som Bassevi von Treuenburg misslyckades han att klara krigsfinanserna vilket ledde till  statsbankrutt. Han blev utfattig och hamnade i fängelse men lyckades fly till Albrecht von Wallenstein där han etablerade sig som hertigens ”finansminister” och byggde upp den store krigarens domäner till ett blomstrande företag.[14]

Kejsaren Leopold I gillade inte judar och han utvisade dem 1670 från Wien. Men bara fyra år senare tvingades han att ta en Samuel Oppenheimer till krigsfaktor och låta honom bosätta sig i huvudstaden. Oppenheimer försåg de kejserliga arméerna med mat, kläder, hästar, pottaska till kruttillverkning – allt på kredit. När kronans skuld blev så stor att den verkade omöjlig att återbetala, sattes han i fängelse. Där satt han tills den turkiska belägringen av Wien tvingade kejsaren att ta sin hovjude åter till nåder och garantera betalning av skulden. Som Oberkriegsfaktor levererade Oppenheimer krigsmateriel till de franska och turkiska krigen, till krigen om den spanska tronföljden och som en de facto finansminister förvaltade han den kejserliga skattkammaren. Efter Oppenheimers död 1703 försökte kronan på sedvanligt sätt slippa från sin skuld, men tiderna var nu annorlunda och sent omsider – efter en process som pågick i sextio år – fick arvingarna betalt.[15]

Den kejserliga hovfaktortraditionen fortsatte även under 1700-talet med namn som Wertheimer, Arnsteiner, Herz och andra och i slutet på seklet blev adlandet av dessa judiska hovleverantörer och bankirer, döpta eller odöpta, snarare regel än undantag.

Även andra regenter anlitade judiska bankirer. Så finansierades exempelvis August av Sachsens fälttåg och hans dyrbara röstköp inför kungavalet i Polen av hovjuden Behrend Lehmann; vår egen drottning Christinas bankir och emissarie hette Diego Teixeira och var en portugisisk marrano.

Av de mindre suveränernas bankirer har hertigens av Württemberg hovjude Josef Süss Oppenheimer gått till historien som ”Juden Süss” (bl a genom en film som nazisterna gjort under 1940-talet i propagandasyfte). Som hertigens allsmäktige ”statsminister” under några få år på 1730-talet agerade Süss så självsvåldigt att han blev allmänt hatad och efter sin husbondes död avrättad.

Dessa hovjudar samlade på sig stora förmögenheter, titlar och ofta också ansenlig makt. Detta och deras ibland skrupelfria metoder – Bassevis myntförsämring, Süss’ arroganta maktutövning – gav näring till ett utbrett judehat och i slutet på 1700-talet till myten om den judiska hemliga sammansvärjningen för världsherravälde. Emancipationen och uppbrottet från getton sammanföll med industrialismen och med framväxten av den liberala ekonomin med dess behov av organiserat kreditväsen, där judarna med sitt traditionella handels- och finanskunnande snabbt fann sin plats. Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet utvecklas ur den gamla hovjudeinstitutionen ett antal framgångsrika bankir- och finanshus av vilka några överlevt till våra dagar.

Inte ens den vildaste antisemit skulle i dag komma på tanken att skrämma folk med namnet Rothschild. Men under 1800-talet representerade Rothschildarna allt som var förhatligt, avskytt och fruktat. De var judar, de var sagolikt rika och de ansågs ha en oerhörd makt – i det fördolda, men desto mera hotfull. De var inkarnationen av den judiska storfinansen och judarnas påstådda strävan efter världsherravälde.

Från ett oansenligt fadershus vid Judengasse i Frankfurts getto byggde de fem bröderna Rothschild på några få decennier upp ett finansimperium som omfattade hela Europa och en bra bit av den övriga världen. De byggde samtidigt upp ett förtroendekapital som varade i århundraden. De var kreativa bankmän, innovativa inom värdetransporter och de insåg värdet av snabb informationsförmedling. Fruktade och skrupelfria som konkurrenter – de pressade ner räntesatser och provisioner – var de samtidigt erkänt ärliga och obrottsligt lojala mot sina uppdragsgivare. De bosatte sig i London, Paris, Wien och Neapel och från sina palats där finansierade de de flesta europeiska regeringar. De byggde de första europeiska järnvägarna och finansierade otaliga industriprojekt under den ekonomiskt mest expansiva tiden i Europas historia. Paul Johnson menar att deras insats som skapare av fungerande kapitalmarknad kanske var en nyckelfaktor vid den moderna världens födelse.[16]

De blev, som sagt, otroligt rika på sina affärer. Av tacksamma regenter blev de adlade och deras barn gifte in sig i den franska och engelska aristokratin. Kungar och kejsare, furstar och statsmän satt vid deras bord. De har varit stora filantroper och alltid stött sina förtryckta trosfränder ekonomiskt och med vädjanden till sina mäktiga politiska vänner. När huset, efter pogromerna i Frankfurt 1819 övervägde att flytta till Wien, rapporterade de kejserliga agenterna att Amschel von Rothschild förbrukade 150 000 gulden årligen i sitt hushåll och skänkte 20 000 gulden till de fattiga.[17] För den tiden en hög självbeskattning, även med hänsyn till bibelns bud. När sionismen började vinna anhängare skänkte Rothschildarna stora summor till inköp av mark i Palestina.

En sådan framgång, rikedom och därmed följande makt väckte naturligtvis ont blod och gav anledning till många rykten. Rothschilds var framgångsrika, rika, mäktiga – och framför allt var de judar. Märkligt nog gjorde de inte så som så många andra judar gjort under upplysningstiden och efter emanciperingen, de konverterade inte. Dessa smarta affärsmän, allmänt beskyllda för att de ingen annan gud hade än mammon, tyckte aldrig att de – särskilt under de första svåra åren – kunde jämna vägen till framgång genom att överge judendomen. Det hade underlättat så mycket för dem, de hade kunnat lämna den trånga Judengasse i Frankfurt, sluppit den särskilda judeskatten, fått tillträde till offentliga ämbeten, bedriva vilken handel som helst. De hade kunnat flytta till Wien utan tidsbegränsat uppehållstillstånd, köpt sig ett hus i stan, kanske blivit socialt accepterade. Lionel Rothschild som upprepade gånger blev invald till det engelska underhuset kunde (före 1858) inte ta säte i bänken därför att han envist vägrade avlägga den kristna eden.[18]

De judiska bankirerna följde bara med större framgång än sina övriga trosfränder en tusenårig tradition, en beprövad strategi för överlevnad. De visste att faran oftast kom från den fientligt inställda, konkurrerande, avundsjuka medelklassen och från de obildade, religiöst vidskepliga och lättmanipulerade lägre skikten av befolkningen. De visste av erfarenhet att de kunde få både skydd och användning för sina kunskaper hos den bildade och affärssinnade adeln som hellre leddes av rationella politiska och ekonomiska överväganden än av affekter och religiösa fördomar. Förutsättningen för symbiosen med makten var pengar. De mäktigas skydd och bevågenhet kunde en paria endast köpa med pengar, ofta med mycket pengar, eller genom att förhjälpa sina höga beskyddare till stora vinster.

Som vi sett i ovanstående exempel hade strategin sina brister. Den politiska makten har vid en avgörande kraftmätning alltid visat sitt övertag över den ekonomiska genom sitt våldsmonopol. Det var den första svagheten, en risk som judarna lärt sig att leva med. De vande sig under årtusenden att köpa skydd för pengar och att med jämna mellanrum bli av med både pengar och skyddet. Mestadels lyckades de dock överleva.

Den andra bristen i strategin var att skyddet ibland var, eller åtminstone uppfattades av andra som ett privilegium förvärvat på andras bekostnad. Forskningen visar att etniska motsättningar ökar när den centrala makten favoriserar en minoritetsgrupp. Hovjudarna hos de enväldiga furstarna under 1500-1700-talen agerade dessutom ibland som härskarnas gråa eminenser och maktens förlängda arm, något som ytterligare ökade judehatet och manade fram konspirationsteorier.

[1] Elphège Vacandard,  ”La question du meurtre rituelle chez les Juifs” i Etudes de critique et d’histoire religieuse, Paris, 1912, cit. i Flannery, a. a., sid. 101.

[2] Rohling, startade en ärekränkningsprocess men blev av både kristen och judisk expertis beslagen med felcitat, fel översättningar och rena förfalskningar och drog sig med vanära tillbaka från sin lärarbefattning.

[3] Tomáš Pěkný, Historie Židů v Čechách a na Moravě, 1993. Stor förtjänst för att Hilsnerfallet togs upp på nytt hade dåvarande riksdagsmannen och senare tjeckoslovakiske presidenten Tomáš Masaryk. 

[4]  Edward H. Flannery, The Anguish of the Jews, 1985.

[5] I Sverige har påståendet om att Talmud påbjuder att mörda kristna senast spritts av den ökände Ahmed Rami i Radio Islam. I den efterföljande processen, där Rami dömdes till sex månaders fängelse, försvarades han av svenska teologer.

[6] Theodor Herzl (1860-1904), judisk-österrikisk journalist och författare, grundare och ledare av den sionistiska rörelsen. Hans tal skulle ha hållits på 24 hemliga sammanträden på kongressen i Basel som varade i tre dagar.

[7] Eduard Radzinskij, Herre fräls och försona Ryssland, Stockholm 1992.

[8] Anton Ivanovitj Denikin (1872-1947), vitrysk general, kämpade mot bolsjevikerna på   den sydvästra fronten. Levde sedan i landsflykt. Simon Vasiljevitj Petljura (1879-1926), ukrainsk politiker och ”hetman”, kämpade mot både bolsjevikerna och mot Denikin. Mördades i exilen i Paris av en judisk flykting.

[9] På svenska har Protokollen publicerats sex gånger, först 1919 i Helsingfors och senast 1940  i Stockholm. De sprids i dag av Radio Islam och citeras i en och annan  nazistpublikation.

[10]  Fords bolag i Tyskland stödde nazisterna ekonomiskt. Hitler hade bilfabrikantens porträtt på väggen i sitt arbetsrum och 1938 belönade han Ford med storkorset av Tyska örnens orden.

[11] Graves artiklar gavs ut samma år i bokform, The Truth about the Protocols, A literary forgery.

[12] Hugo Valentin, Judarnas historia i Sverige, 1924.

[13] Aaron Isaacs minnen har utgivits i svensk översättning av Abraham Brody, 2008.

[14] Tomáš Pĕkný, Historie Židů v Čechách a na Moravĕ, 1993.

[15] William O. McCagg Jr, A History of Habsburg Jews, 1992.

[16] Paul Johnson, Birth of the Modern, 1991.

[17] Egon Caesar Conte Corti, Huset Rothschild, Holger Schildts förlag, 1928.

[18] H. H Ben-Sasson (Ed.), A History of the Jewish People, 1976.

Annonser

Galtungs förvillelser

I senaste numret av SKMA:s Nyhetsbrev skriver norske journalisten och författaren John Færseth om Johan Galtungs märkliga konspirationsteorier om judisk världsmakt.

Johan Galtungs bisarra fantasier om den hemliga judiska makten är inte, som man kunde tro, ett tecken på en gammal mans sviktande omdöme.  Varken hans judeofobi eller hans konspirationstänkande är något nytt. Redan för nästan femtio år sedan ogillade han FN:s beslut och avvisade staten Israels anspråk på legitimitet. Och när självmordsbombarna gång på gång sprängde tiotals israeler till döds misstänkte han att de illistiga israelerna utsatte sig avsiktligt för bomberna för att rättfärdiga sina motanfall mot palestinierna.

När han sedan använde uppgifter i nynazisten William Pierces antisemitiska pamflett som källa visade han inte bara en osedvanlig slapphet som forskare utan hamnade också i ett illa valt sällskap. Pierce har varit den stora kunskaps- och inspirationskällan för både Breivik och Malmöskytten Mangs.

Det som framför allt utmärker Galtung är hans hat av ”kapitalism” och USA. Den liberala västerländska demokratin har han kallat strukturell fascism och USA ett mördarland som utövar nyfascistisk statsterrorism. USA och Västeuropa är rika, västerländska länder som för krig för att säkra råvaror och marknader. De är ett system som kallas imperialism skriver han på sedvanligt marxistiskt sätt.

Han har varit en beundrare av kommunistiska diktaturer, inte minst Sovjet, och han har kritiserat västs stöd för sovjetiska dissidenter som Solzjenitsyn och Sacharov. Sovjets imperialism störde honom inte alls. När sovjetiska tanks krossade den ungerska revolten uppmanade fredsaposteln Galtung ungrarna att inte bjuda motstånd mot Röda armén. Kuba och Kina såg han som föredömen vad gällde decentraliserad och demokratisk(!) arbetsgemenskap. Teorin om öppet samhälle är fel, säger han, sannolikt också teorin(!) om demokrati. Han är övertygad om att i båda dessa fall kommer vi så småningom att inse att Kina är bättre än västerlandet.

Under det kalla kriget var Galtung den främste förkämpen för den s. k. lika-kålsupar-teorin. För att uppnå den önskade symmetrin mellan supermakterna pressade han ofta fakta och argument över alla rimliga gränser. Gulag jämställde han med imperialismen i Tredje världen, fredsrörelserna i Västeuropa tyckte han var en pendang till Solidaritet i Polen, och när det var omöjligt att hitta någon motsvarighet till Sovjets stridsvagnar i Östeuropa, utvecklade han begreppet ”strukturellt våld”, något som USA sades utöva mot sina allierade.

Galtung fortsätter med sina skruvade paralleller ännu. I en intervju som han gav häromåret gör han ett likhetstecken mellan de ungdomar som mördats på Utøya och talibaner som stupar i strid. Mördaren Breivik och norska soldater som riskerar sina liv i Afghanistan är enligt Galtungs logik lika goda kålsupare. Lika slapp är hans jämförelse mellan Breivik och Hitler, och hans påstående i samma intervju att Hitler gav 60 000 tyska judar tillstånd att resa till Palestina och att de fick ta med sig allt de ägde är en slarvig historieförvanskning.

Galtung älskar att profetera men den världsberömde professorn är en urusel profet. 1956 var han säker på att Sovjets ekonomi snart skulle gå förbi västs och sin senaste bok förutspår han att USA kommer att gå under som imperium senast 2020. Nu är det så att han redan 1984 spådde att USA snart skulle ”dö”. Han säger också att han i ett föredrag 1980 förutsåg Sovjetunionens sammanbrott, men det han säger är bara halva sanningen. I sina böcker från den tiden talar han alltid om två imperier – Sovjet och USA med sina respektive allierade – som två parallella system som båda befinner sig i en djup kris. 1984 profeterar han att dessa två ”tvillingar” håller på att dö och att deras tid är tämligen kort, gissningsvis tio år.

Om Sovjet skriver han: ”Förenta Staterna har…föresatt sig att genom militära hot, politiskt handlande och ekonomiska sanktioner…försöka tvinga Sovjetunionen på knä. Men den politiken kommer inte att lyckas. Sovjetunionen kommer inte att låta sig hotas till kapitulation”. Som vi vet var det precis vad USA lyckades med. Galtung hävdade också naivt att de nationella minoriteterna önskade stanna kvar inom sovjetsystemet. Det visade sig snart att esterna och alla de andra inte alls ville vara kvar. Sovjetimperiet kollapsade bl. a. till följd av inre spänningar och är i dag ett minne blott. USA finns kvar som en supermakt.

Listan på Galtungs omdömeslösheter och felslagna profetior kan göras hur lång som helst. Priset tar nog hans beundran för ”Ceaucescu” (sic!) och för Rumänien, som han kallar en viktig fredsaktör i Europa, ett land där folket ”spontant” och i hundratusental demonstrerade för fred. Jugoslavien ansåg den berömde och firade fredsforskaren vara ett av Europas tre ”säkraste” länder, tillsammans med Schweiz och Albanien (!), alla värda tre stjärnor i Galtungs Michelin, där Sverige fick bara två. Jugoslavien äger ”en inre styrka” och dess etniska motsättningar har överdrivits, skriver han 1984, bara några få år innan landet dränks i blod i etniska strider och sprängs i småbitar.

Det är alltså den här eminente forskaren, tänkaren och profeten som universitet världen över har belönat med ett tiotal hedersdoktorat ett antal hedersprofessurer och ett otal andra utmärkelser.

Den institution som har reagerat på Galtungs antisemitiska förlöpningar är schweiziska World Peace Academy i Basel som i september 2012 uteslöt honom med motivering att han utan grund hade länkat ihop Breivik med israeliska Mossad och försåtligt antytt att Sions vises protokoll är akta, m.m.

 

 

Den 27 januari minns vi

Den 27 januari minns vi Auschwitz befrielse. Min far Leo fick inte uppleva den men några få gjorde det. Greta Mlýnská överlevde fyra år och tre selektioner.

Det var 50 år sen jag hade lämnat min hemstad och mycket hade förändrats under tiden. Mayers värdshus vid huvudgatan, där farmor härskade med fast hand, är borta. Skadat av ryska katiusjaraketer våren 1945 och rivet.

De flesta av de gamla är också borta, inte ens gravar finns kvar. Den gamla judiska begravningsplatsen har blivit en trafikplats, några få gravstenar har räddats och flyttats till en plats bakom muren till den kristna kyrkogården. Där finns bland vilt växande gräs också några få nya gravvårdar.

Fru Mlýnská hade nyckeln till den rostiga grinden. Hon var den sista av de en gång kring 700 judarna i Hodonín, den enda som var i livet och bodde kvar i stan. Hon var 86 år gammal. Hennes dotter Jiřinka levde i Israel och kände min farbror Béďa och hans fru Hanna. De bad mig att framföra hälsningar till fru Mlýnská när vi skulle åka till Hodonín våren 1999.

Vi träffade då fru Mlýnská i sällskap med min klasskamrat Josef som kände henne väl. Främsta anledningen till besöket var att hon förvarade nyckeln till den judiska begravningsplatsen och vi följdes alla åt dit för att se familjen Mayers grav. Stan är liten och folk på busshållplatsen hälsade vänligt på fru Mlýnská.

På den förvuxna och ödsliga begravningsplatsen ligger min farmor Amalia och faster Irena som båda överlevde, den ena i Theresienstadt, den andra gömd i Slovakien, och dog efter kriget. På gravstenen finns också namnen på min far Leo och Irenas man Oswald Glaser och dotter Gerti, alla tre döda i Auschwitz. Utom den Mayerska graven finns här bara ett par andra nya gravar, bland dem fru Mlýnskás man Arnošt, och ett tiotal mossbelupna gravstenar från den gamla judiska begravningsplatsen som kasserades efter kriget.

När Gunilla och jag var i Hodonín i början av maj 2002 ringde vi fru Mlýnská och hon var mycket angelägen om att vi skulle komma och hälsa på hemma hos henne. Det gjorde vi på förmiddagen söndagen den 5 maj. Vi samtalade i över två timmar.

Fru Mlýnská bodde ensam i en liten trerummare full av vackra gamla saker, bl. a. en mängd sydmährisk keramik som hennes avlidne man samlade på. Hon gav oss som minne en liten vas. Hon var sjuklig, hade cancer i höger bröst som läkarna inte ville operera, antagligen på grund av hennes ålder. Hon hade mycket svårt att gå och behövde stöd när hon rörde sig i lägenheten. Hon hade en son som var tandläkare, gift och bodde i en by i närheten, och en sonson. Telefonen ringde flera gånger under vårt besök, så hon var inte övergiven och hade tydligen ständig kontakt med sin son och sina vänner. Hon fick mat hemburen en gång om dagen och hjälp med städning.

Vi frågade om min far och familjen Mayer och hon berättade. Särskilt mindes hon Béďa, de var närmast i ålder. Hennes far – de hette Müller på den tiden – hade ett ångbageri med flera anställda och hon berättade att hon som ung flicka brukade bära färskt bröd till Mayers värdshus vid huvudgatan.

Vi frågade om hennes eget liv och hon berättade, mest på tjeckiska men för Gunillas skull också på tyska. Hon visade visserligen tecken på åldrande – hon upprepade sig ibland och kunde avvika från ämnet – men hennes berättelse var livfull och konsekvent vid upprepningar. Hon berättade episodvis, så som minnen dök upp och hennes minnen rörde sig mest kring vistelsen i Auschwitz och tiden för lägrets likvidering i januari 1945.

Från Auschwitz fördes hon till andra läger, Tiefstalen (?) [i], Bergen-Belsen. Där härjade fläcktyfus som även hon drabbades av. Hon mindes att hon var fruktansvärt törstig och att det inte fanns något att dricka, så hon drack sin egen urin. Hon överlevde tyfusen, som genom ett under.

Greta Müllerová föddes 11 september 1915 i Hodonín där hon bodde till den tyska ockupationen 1939, då hon flyttade till sin bror Osvald, läkaren, i Prag. Därifrån transporterades hon tidigt, redan 1940, till Auschwitz. Där var hon i fyra år, till början av 1945 då lägret likviderades. Hon säger att hon var 30 då, och var således 25-26 år gammal när hon kom till Auschwitz. Hon visade oss det tatuerade numret på underarmen, 7.403 (?), ett lågt nummer, som enligt henne väckte respekt bland nykomlingarna i lägret.[ii] Ung, stark och arbetsför arbetade hon i ammunitionsfabriken och på bygget och överlevde.

Varje morgon klockan fem ställdes man upp till ”appell”, för kontrollräkning om någon skulle ha rymt. Som mat fick man en gång om dagen soppa på kålrötter, annars väldigt litet eller nästan inget. En gång var fjortonde dag en liten leverpastejkonserv för två personer.

När transporter med tjeckiska judar började anlända höll hon utkik efter bekanta. Dessa transporter gick i regel direkt till gaskamrarna. En dag såg hon hur tre unga tjeckiska judar avrättades med nackskott sedan de först hade grävt sina egna gravar. Bland de skjutna fanns en ung man från Hodonín, Pavel Morgenstern. Med nästa transport dagen därefter kom också Pavels föräldrar. De frågade henne efter sin son. Hon svarade att han hade gått med en transport, dit de själva också skulle och att de säkert snart skulle träffas där. Även Pavels föräldrar blev dödade.

Vintern 1944-45 närmade sig den ryska fronten – man kunde redan höra den – och det pågick ständiga selektioner: de som ansågs kapabla att gå skulle anträda den långa marschen till Tyskland, de svaga den korta till gasen. Det räckte att ha vitt hår eller åderbråck för att man skulle sorteras ut vid selektionen.

Det gick ständiga rykten om vem och vilka skulle till gasen eller till transport. Gretas bror läkaren arbetade på sjukavdelningen och hade vid tre tillfällen räddat hennes liv genom att ordna så att hon blev sjukskriven när selektionerna pågick. I januari 1945 fick hon veta att även de som arbetade på sjukan skulle selekteras. Hon ville till varje pris rädda sin bror och bestämde sig att i strid mot alla regler försöka tala med doktor Mengele.

Varje gång Mengele besökte lägret utfärdades ”lagersperre”, d. v. s. ingen fick lämna baracken, den breda lägergatan måste vara helt fri från fångar när Mengeles följe passerade. Greta var desperat och ville rädda sin bror till varje pris. Vid en sådan ”lagersperre” rusade hon ur baracken, klädd i sina randiga trasor och en stulen kavaj och med fötterna inlindade i trasor. Mengele stod där omgiven av en grupp SS-officerare vid ett bord dukat med öl och annat. Hon gick fram till honom och bad honom att skicka brodern läkaren med en transport. Mengele tittade stint på henne och sade: ”Det skall gå transporter och det skall bli selektioner. Han skall gå ditt han skall”. Gretas bror gick i gasen.

I kvinnobaracken där Greta bodde fanns två flickor, en tjeckisk och en ungersk judinna som hade fött barn i hemlighet, på den skitiga latrin som fanns i mitten. När det var klart att de skulle vidare med en transport lindade de sina spädbarn i halm och trasor, skaffade från sjukan litet sömnmedel som de gav barnen och stoppade dem som bylten under kläderna. Men när de passerade SS-mannen som prickade av dem på listan rörde sig den ena babyn och SS-mannen såg det. Han drog fram barnet ur trasorna, höll det i fötterna och slog huvudet mot barackhörnet så skallen krossades och hjärnsubstansen trängde ut. Den unga mamman sändes till gasen.

”Nu skall jag berätta hur det ser ut i en gaskammare”, sade fru Mlýnská.

Hon måste vara en av de ytterst få människor som har varit inne i en gaskammare och överlevt. Hon blev selekterad och i vanlig ordning avklädd naken och beordrad till ”duschen”. Hon minns den fräna lukten, de gråa betongväggarna, ”glasvägg” i ena änden, plåtstrilarna, ”rosetterna”, i taket. Men just innan dörren slöts hörde man utifrån ljuda signalen ”Flyglarm!”. Det var den första amerikanska flygräden mot Auschwitz.[iii] Hon och de andra blev jagade ur kammaren, nakna som de var, men de överlevde. Hon transporterades senare till andra läger i Tyskland, arbetade i ammunitionsfabrik, upplevde andra hemska flygräder, hon minns särskilt en i Hamburg där hon kröp på bara magen undan bomberna, fick tyfus i Bergen-Belsen men överlevde igen, den enda av en familj med sju syskon.

”Gud ville att jag skulle leva”, säger hon.

Hon säger att hon aldrig berättat det här tidigare, inte ens för sina barn eller barnbarn. Varför? ”Jag ville inte det”, säger hon.

Efter befrielsen återvände Greta Müllerová till sin hemstad. Som enda överlevande av sin familj fick hon tillbaka föräldrarnas bageri men visste inte hur hon ensam skulle kunna klara rörelsen. På stadskontoret där frågan om återlämnande diskuterades fanns utom henne endast några få överlevande judar, bland dem två yngre män som hon inte kände närmare. Hon fattade snabbt sitt beslut, vände sig till den som hon tyckte verkade mest sympatisk och frågade honom om han ville gifta sig med henne och sköta bageriet. Han tvekade och slutligen tackade han nej. Han visste inget om bageriverksamhet och dessutom hade han bestämt sig att så snart som möjligt utvandra till USA.

Greta vände sig då till den andre, men även han tackade nej. Han var slaktare och charkuterist och vågade inte åta sig ledningen av ett stort bageriföretag. När hon nedslagen passerade den förste kandidaten, Arnošt, vände han sig mot henne och sade att han hade ändrat sig. De gifte sig och fick barn och var lyckligt gifta i femtio år. Arnošt dog för några år sedan.

Efter Pragkuppen 1948 tog kommunisterna bageriet ifrån dem igen.

Fru Mlýnská dog i slutet av augusti 2003.

[i]  Möjligen Tiefstadt. Jag har inte lyckats identifiera detta läger

[ii]  Det tatuerade numret var ganska svårtytt.

[iii]  Jag har inte kontrollerat om det verkligen var den första allierade flygräden mot Auschwitz.

 

©  Greta Mlýnská och Leo Kramár

 

Aktion 1005

Tack vare Jevgenij Jevtusjenkos  berömda dikt som fick Sjostakovitj att komponera sin 13:e symfoni har judemassakern i Babij Jar, Käringravinen utanför Kiev, blivit känt i hela världen.

Under förespegling av evakuering samlade man under två höstdagar, den 29 och 30 september 1941 alla stadens kvarvarande judar och förde dem till ravinen. De fick klä av sig och ställa sig vid branten eller lägga sig med ansiktet ner i ravinen och man dödade dem, en efter en, med nackskott.

Med tysk grundlighet höll man noga räkning på offren och SS-Standartenführer, överste Paul Blobel kunde rapportera till Himmler att 33 771 judar hade ”evakuerats” och att staden Kiev var judenfrei. Det var mest kvinnor och barn som hade mördats, de flesta männen var inkallade och vid fronten. En ingenjörsavdelning sprängde sedan ravinen och dolde de nakna människokropparna under ett tjockt lager jord.

Under sovjettiden fanns det inget intresse för att påminna om Förintelsen. Först 1991 satte man upp där ett värdigt minnesmärke, en menorah, den sjuarmade ljusstaken. På årsdagen i fjol placerade någon ett antal bildäck runt monumentet, hällde över  bensin och tände på. Det var sjätte gången som minnesmärket vandaliserades.

Massakern i Babij Jar var bara ett av många massmord på judar som utfördes av Blobels Einsatzkommando 4a. Det tillhörde Einsatzgruppe C, en av de fyra SD (Sicherheitsdienst)-enheter som fick uppdraget att rensa de erövrade områdena bakom östfronten från partisaner och politiska kommissarier men som i verkligheten påbörjade Förintelsen. Så exempelvis rapporterar den lokale SS- och polischefen i Kaunas till sina överordnade att hans kommando under tiden juni 1941-1 februari 1942 avrättade 56 partisaner, 7 politruker och ett par tusen andra, kommunister, sinnessjuka, zigenare och ryska krigsfångar, men också 136 421 judar. Sammanlagt mördade hans enhet under sju månader 138 272 människor, bland dem 55 556 kvinnor och 34 464 barn.  Med stöd av bl.a. tyskarnas egna rapporter beräknar man att de fyra Einsatzgrupperna, med en styrka på mindre än 3 000 man, under tiden juni 1941-december 1942 mördade minst 900 000 judar.

När Röda Armén i november 1943 återerövrade Kiev var ravinen övervuxen och det fanns inte ett spår efter de dödade judarna. Man hittade inga kvarlevor efter de tiotusentals offer som begravdes här bara ett par år tidigare. Och på samma sätt var det när man kom till andra platser där ett stort antal judar bevisligen dödats och dolts i massgravar under tyskarnas ockupation 1941-1944.

Det finns en överväldigande dokumentation och en mängd böcker om förintelseläger och om SD-enheternas härjningar bakom fronten, men förvånande litet om den verksamhet som under åren 1943-1944 bedrevs under beteckningen Aktion 1005, respektive Sonderaktion 1005, och vars mål var det tyskarna kallade Enterdigung, uppgrävning av massgravar och fullständig utplåning av alla spår efter Förintelsen.

Upprinnelsen till Aktion 1005 var teknisk och hygienisk. I de flesta förintelselägren hade man inte förbränningsugnar utan begravde de gasade offren i massgravar. Med Förintelsens ökande omfattning ökade också lägerledarna problem med det växande antalet lik de måste bli av med. I februari 1942 kallade Heydrich översten Paul Blobel, en erfaren ledare av Einsatzkommando 4a, till Berlin där Blobel fick uppdraget att utarbeta en lämplig metod att bli av med liken. Uppdraget fick ett aktnummer 1005 och belades på samma sätt som hela Förintelsen med högsta sekretessgraden ”Geheime Reichssache”.

I lägret Chelmno (Kulmhof) dödade man från december 1941 till april 1943 mellan 180 000-200 000 människor, majoriteten av dem judar från gettot i Łódź. Offren begravdes i grunda massgravar under ett tunt jordlager. Under den varma sommaren 1942 fick man problem med bubblande gaser och illaluktande vätskor från de ruttnande liken som hotade förgifta grundvatten i den närliggande staden.

Det var här som Blobel sommaren 1942 utarbetade och utprovade en metod att bränna de utgrävda liken på en rost av järnvägsräls där de döda varvades med lager av ved, besprutades med bensin och brändes. En som var intresserad av Blobels experiment var Auschwitzkommendanten Höß som kom på besök. Metoden blev godkänd av lägerinspektören Christian Wirth och den användes sedan i andra förintelseläger som Sobibór och Treblinka och tidvis, vid överbelastning eller när krematorierna strejkade, också i Auschwitz.

Efter nederlaget vid Stalingrad började det gå upp för de ansvariga i den tyska ledningen att kriget kanske inte skulle sluta så som de trott och att de ansvariga för morden på judar, krigsfångar och för andra krigsförbrytelser kunde vänta sig efterräkningar. Möjligen bidrog upptäckten av massgraven med över 4 000 av NKVD mördade polska officerare i Katynskogen i april 1943 till den här klarheten.

Himmler och hans kumpaner fick nu bråttom med att sopa undan alla spår efter sin verksamhet i de ockuperade områdena.  Aktion 1005 utökades till att exhumera och bränna de hundratusentals lik som Einsatzgrupperna lämnat efter sig och uppdraget gick till förbränningsexperten Blobel.

Aktion 1005 bedrevs som intensivast från hösten 1943 till hösten 1944. Blobel satte upp dels tre rörliga Sonderkommandos, A, B och Mitte, dels tillfälliga lokala 1005-Kommandos. Storleken av grupperna varierade allt efter behovet, men de leddes alltid av ett fåtal, 4-8 SD-tjänstemän. Bevakningen sköttes i regel av en styrka bestående av 40-70 tvångskommenderade vanliga poliser, Schutz- och Ordnungspolizei, undantagsvis, vid stora aktioner som i Babij Jar, av Wehrmacht . Själva jobbet utfördes av tvångsarbetare, krigsfångar eller vanliga fångar, men framför allt och övervägande av arbetsdugliga judiska fångar från olika koncentrationsläger som tvångskommenderades till ”Dödsbrigaden”. Antalet varierade från några få till så många som 327 i Babij Jar.

Fångarna inkvarterades i närheten av massgraven, ofta i jordkulor de själva hade byggt, och de bevakades dag och natt av vakter som sköt skarpt vid misstänkta flyktförsök. När några fångar ändå lyckades fly fick alla i fortsättningen arbeta med fotbojor. De tvingades skyffla bort det täckande jordlagret och med järnhakar eller med blotta händer släpa de halvruttna liken till förbränningsstället. Askan efter de kremerade siktades för guldtänder och andra värdeföremål och spreds sedan omkring, grävdes ner eller kastades i ett vattendrag. Massgraven fylldes igen, marken slätades över och planterades med växter. Vid riktigt stora utgrävningar tog man till hjälp grävskopor och andra större verktyg.

Blobel var oftast inte närvarande men han gjorde täta inspektioner och rapporterade resultatet till Berlin via lokala SS-myndigheter. I telegrammen till RSHA, Reichssicherheitshauptamt, kamouflerade man meddelanden och rapporterade antalet förbrända lik som avverkat timmer eller som molnhöjden i meter i en låtsad väderleksrapport.

Man hade ett visst problem med oförbrända skelettrester. I början fick fångarna krossa dem manuellt, men snart kom man på att det fanns ett lämpligt redskap och man köpte in och använde motordrivna kulkvarnar som malde sönder människoben effektivare.

När arbetet var färdigt omringade poliserna fångarnas boplats, SD-personalen tog dem en och en avsides, de beordrades att klä av sig och lägga sig med ansiktet neråt varefter man avrättade dem med ett nackskott. Liken brändes.

De som togs ut till dödsbrigaderna visste vad som väntade dem men ytterst få lyckades fly. I september 1943 gjorde 25 fångar ett utbrytningsförsök efter likförbränningar i Babij Jar, tio av dem dödades men resten undkom. I november 1943 gjorde också en grupp fångar i Janowskalägret i Lwów ett utbrytningsförsök. Flera av dem sköts ihjäl men ett antal kom undan och anslöt sig till en partisangrupp där tolv av dem överlevde kriget och kunde vittna om sina upplevelser. Även på andra ställen lyckades ett fåtal fångar fly från 1005-Komandon och överleva.

Under det år som Aktion 1005 pågick hann Blobels grupper exhumera och förbränna hundratusentals lik i alla kända massgravar i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Polen, Estland, Lettland, Litauen och Serbien. De största var de i Babij Jar, där arbetet avlutades på årsdagen(!) den 29 september 1943, i ”Piaski” vid Janowskalägret med minst 50 000 dödade, i Rumbulaskogen utanför Riga med 23 000 lik utgrävda i juni 1944 och i Bikiernikiskogen, också den nära Riga, med minst 20 000 döda i september 1944.

De lokala 1005-Kommandos existerade i regel bara några veckor, Sonderkommandos däremot förflyttade sig vida omkring. Sonderkommando 1005 B deltog i september 1943 i Babij Jar, i oktober var de i Krivoj Rog, i december i Nikolajev i södra Ukraina, för att efter jul- och nyårsledighet fortsätta till Polen där de i slutet av januari åtnjöt vila och åkte skidor i Tatrabergen. Från april till september 1944 arbetade de i Rigatrakten, men när Röda Armén närmade sig förflyttade man dem till Jugoslavien där de sattes in i aktioner mot partisaner.

Paul Blobel dömdes till döden som krigsförbrytare och hängdes 1951. Han var till yrket arkitekt. När han på 1930-talet blev arbetslös gjorde han som många andra, gick in i NSDAP för att försörja sig. Som övertygad nazist och judehatare blev han medlem av SS-säkerhetstjänst ochavancerade under kriget till överste . Han dömdes inte för sin verksamhet som likskändare utan för att han tidigare som chef för Sonderkommando 4a enligt åklagaren var ansvarig för mord på 60 000 människor. Ett antal av hans underordnade dömdes samtidigt till långa fängelsestraff och till döden.

Källor

Jens Hoffmann, Das kann man nicht Erzählen. Aktion 1005  (Hamburg, 2008)

Enzyklopädie des Holocaust Justiz und NS-Verbrechen, Band XXVII

http://www.ns-archiv.de/einsatzgruppen/blobel/eidesstattliche-erklaerung-1.php

https://www.yadvashem.org/yv/en/education/languages/dutch/pdf/briefe_kretschmer.pdf

http://www.zeit.de/2001/48/Schiessen_muesst_ihr_/komplettansicht

Religion och politik

”Krossa den skändliga …” skrev Voltaire den 28 november 1762 till vännen d’Alembert, och den som han ville krossa var den allsmäktiga katolska kyrkan. Sedan dess har upplysningen gått segrande över Europa och världen, även om det i det protestantiska Sverige dröjde länge innan kyrkans och prästernas makt över folkbildning upphörde. Först 1888 avskaffades de obligatoriska husförhören med rabblandet av Luthers katekes, och det dröjde mer än två hundra år efter revolutionen i Frankrike innan banden mellan kyrka och stat löstes upp i Sverige.

Sedan trodde vi många att upplysningen hade segrat, att religionen definitivt hade förvisats till den privata sfären, att det sekulära samhället var en självklarhet. Men vi har haft fel. Vad vi ser i dag är religionernas, kyrkornas återkomst på bred front. Inte bara islam utan också de kristna kyrkorna reser anspråk på plats i samhällslivet, offentligheten och i politiken.

Christina Grenholm, teolog och sekreterare i Svenska kyrkan hävdar (DN 5/5) att kyrkan i Luthers efterföljd måste engagera sig politiskt och som argument anför hon andra världskrigets katastrofala följder.  Det är ett knepigt argument. Med några få hedervärda undantag har kyrkorna, och allraminst den protestantiska, inte mycket att skryta med vad gäller judeförföljelserna under nazismen. De anpassade sig lätt till makten.

Martin Luther själv var en skrupelfri maktspelare. För att främja sin sak lierade han sig med de makthavande och predikade lydnad mot överheten.  När bönderna reste sig mot överhetens olidliga förtryck, något som kyrkan var delaktig i, uppmanar Luther furstarna:

”Man skall slå dem sönder och samman, strypa och sticka, hemligt och offentligt, var och en som kan, så som man måste döda en galen hund… Därför, kära herrar, släpp här, rädda där, stick, slå, stryp dem vem så än kan…”…

Adolf Hitler beundrade Martin Luther som det största tyska geniet, som en jätte, den som hade sett ”juden” så ”som vi först nu börjar se honom”.  Hitler hade rätt, för ingen gav bättre råd till nazisterna hur man skall handskas med judar än den stora kyrkoreformatorn i sin skrift ”Om judarna och deras lögner”:

1) För det första skall man bränna upp deras synagogor och skolor, och det som inte kan brinna bör övertäckas med jord, så att ingen människa kan se en sten därav till evig tid. Och det skall man göra till vår Herres och kristenhetens ära, på det att Gud må se att vi kristna inte tåla sådana lögner, förbannelser och smädelser av Hans Son…

2) För det andra må deras hus förstöras på samma sätt. Ty de hålla på med samma sak därinne, som i sina skolor. Detta bör man göra, på det att de må veta att de inte äro herrar i vårt land, som de berömma sig av, utan fångna, såsom de utan uppehåll skria och klaga inför Gud.

3) För det tredje må man taga alla deras bön- och talmudböcker, vari de lära sig ett sådant avguderi, lögner, förbannelser och smädelser.

4) För det fjärde att man förbjuder rabbiner vid livets förlust att fortsätta sin undervisning. Ty de hava förlorat rätten till sitt ämbete, emedan de hålla de stackars judarna fångna enligt Moses befallning (5 Mos 17:10 f)…

5) För det femte att judarnas lejd upphävas. Ty de ha intet på landsbygden att göra, alldenstund de varken äro herrar, ämbetsmän, hantverkare eller något dylikt. De må stanna hemma.

6) För det sjätte att man förbjuder dem att ockra och tager ifrån dem alla deras pengar och föremål av silver och guld och förvarar det. Detta bör ske av följande skäl: allt vad de äga, hava de stulit och rövat från oss genom sitt ocker, emedan de inte ha någon annan sysselsättning.

7) För det sjunde må man giva åt unga och starka judar och judinnor slaga, yxa, hacka, spade, spinnrock och slända och låta dem tjäna sitt bröd i sitt anletes svett såsom det är Adams barn förelagt. Ty det duger inte att de skola låta de usla gojim arbeta i sitt anletes svett och att de själva i lugn och ro skola frossa, allt under det att de berömma sig över, att de äro de kristnas herrar, utan det är nödvändigt att driva denna ondska ur dem.

Det är inte utan skäl som en tysk teolog kallar Luther ”Förintelsens andlige fader”.

Så när Grenholm skriver att ”Luther själv var optimistisk vad gällde Guds möjlighet att verka det goda genom människan” bör hon minnas att historien vittnesbörd om Luthers och den lutherska teologins inblandning i politik inte är alltigenom uppmuntrande.

Lutherska kyrkor vill verka för rättvisa lokalt och globalt, de skall engagera sig för flyktingar, mot rasism, för genusrättvisa, klimaträttvisa, och fredliga interreligiösa relationer. Det låter följsamt och trendigt men inte speciellt kristet. Det är ungefär vad alla välmenande människor säger. Men varför ställer inte kristna kyrkor och Svenska kyrkan resolut upp till försvar av sina förföljda och utrotningshotade kristna systrar och bröder i Mellanöstern?  Borde inte de kristnas religionsfrihet i muslimska länder vara en förutsättning för fredliga interreligiösa relationer?

Vi minns Babij Jar

Vid Babij Jar finns ingen minnessten.                                                                                                                           Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen.

Vildgräset susar över Babij Jar, och träden
står likt stränga domare.
Allt skriar ljudlöst här.

(övers. Hans Björkegren)

Så skrev Jevgenij Jevtusjenko 1961, en dikt som fick Sjostakovitj att komponera sin 13. symfoni.

I dagarna har det gått 75 år sedan nazisternas massmord på judar i Babij Jar, Käringravinen, utanför Kiev. Under förespegling av evakuering samlade man under två höstdagar, den 29 och 30 september 1941 alla stans kvarvarande judar och förde dem till ravinen. De fick klä av sig och ställa sig vid branten eller lägga sig med ansiktet ner i ravinen och man dödade dem, en efter en, med nackskott.

Med tysk grundlighet höll man noga räkning på offren och SS-Standartenführer, överste Blobel kunde rapportera till Himmler att 33 771 judar hade ”evakuerats” och att staden Kiev var judenfrei. Det var mest kvinnor och barn som hade mördats, de flesta männen var inkallade och vid fronten. En ingenjörsavdelning sprängde sedan ravinen och dolde de nakna människokropparna under ett tjockt lager jord.

Svenska kyrkan och förföljda kristna

Svenska kyrkan har kritiserats för tystnaden kring och bristande stöd till förföljda kristna i Mellanöstern. Ärkebiskopen Antje Jackelén har i ett par debattartklar i DN försvarat sitt pastorat.

Läser man Jackeléns båda debattartiklar får man ytterligare bekräftelse på att kritiken mot Svenska kyrkan är berättigad. Det hon berättar är att man inte bör göra skillnad på kristna och andra, att kyrkan ger mycket pengar till flyktingar i allmänhet och att kyrkan verkar i det tysta.

Och det är främst kyrkans tystnad när det gäller förföljelsen av de kristna som man kritiserar. De kristna är för närvarande den mest förföljda religiösa minoritet i Mellanöstern.  De sunimuslimska länderna är i dag i princip judenfrei  och på god väg att bli christenfrei.

Svenska kyrkan har sedan årtionden ekonomiskt och moraliskt stött palestinierna samtidigt som man uppmanar till bojkott av Israel, det enda landet i Mellanöstern – möjligen med undantag för Libanon – där de kristna får leva och verka i fred. Däremot har vare sig Jackelén eller någon annan av de ledande kyrkoföreträdarna velat eller vågat öppet kritisera regimerna i länder som diskriminerar, förföljer och fördriver judar och kristna.

När Jackelén påstår att ett öppet ställningstagande skulle vara kontraproduktivt står det i skarp kontrast mot kyrkans högljudda engagemang för palestinierna. Av hennes texter framgår det ganska tydligt att kyrkans tystnad mest beror på rädslan för att framstå som islamofobisk och/eller oviljan att stöta sig med muslimska förtryckarregimer.

En kristen skall älska sin nästa som sig själv och vända andra kinden till, men det sägs också att charity begins at home. Muslimska länder stöder och hjälper sina förföljda och lidande trosfränder med belopp som Svenska kyrkan inte kan mäta sig med. Borde man inte använda de medel man har till att hjälpa de förföljda och lidande kristna i första hand?

Så som många andra som protesterat mot kyrkans tystnad väntar jag fortfarande på ett klart och tydligt offentligt ställningstagande där Jackelén och kyrkan fördömer och kräver slut på diskriminering, förföljelse och fördrivning av kristna i muslimska länder.

RITUALMORDET

 Antiken

Anklagelsen för ritualmord hittar man för första gången i Democritus Om judarna[1]. Democritus skriver att judarna enligt historikern Suidas (?) ”vart sjunde år fångar en främling, leder honom till sitt Tempel där de offerdödar honom genom att skära honom i småbitar”. Apion från Alexandria († 50 e. Kr.) var den store judehataren under antiken. I Egyptens historia berättar han bland mycket annat gammalt förtal – de hatar mänskligheten, de dyrkar ett åsnehuvud m. m. – också följande skröna om judar:

När den syriske Seleukidkungen Antiochus Epiphanes år 167 f. Kr. hade erövrat Jerusalem och plundrade Templet, fann han där vilande på en liggstol en man med ett bord framför sig lastat med en festmåltid av sjöfisk, jordens djur och himmelens fåglar, något den arme mannen betraktade med förskräckelse. Han hälsade kungen omedelbart med en hyllning, som om det betydde en stor lättnad; han böjde sig ner till kungens knä, lyfte sin högra hand och bönföll kungen om att befria honom. Kungen lugnade mannen och bad honom att berätta vem han var, varför han levde där och vad var meningen med den överdådiga måltiden. Mannen berättade, mellan suckar och tårar och med klagande röst om sin hemsökelse. Han sade att han var grek och att han, när han reste omkring i landet för sitt uppehälle, plötsligt blev bortförd av män av främmande ras och förd till templet. Där blev han inlåst och isolerad, men gödd på de mest slösande festmåltider. Till en början blev han lurad och njöt av denna oväntade uppvaktning, men sedan följde misstankar och bestörtning. Slutligen, när han frågade de tjänare som passade upp honom, fick han höra om judarnas fantastiska lag för vars skull han göddes på detta vis. Det var en judisk sed som upprepades varje år vid en bestämd årstid. De rövade en grekisk främling, gödde upp honom under ett år, förde honom till en skog där de dräpte honom, offrade hans kropp under sin vanliga ritual, åt av hans kött, och under det de dödade greken svor de en ed om fiendskap mot alla greker. Resterna efter offret kastades sedan i ett hål.

Apions historia glömdes kanske bort; det skulle i alla fall dröja flera hundra år innan den dök upp på nytt, denna gång i kyrkohistoriker Socrates Scholasticus Historia Ecclesiæ, där han vet berätta att judarna i Imnestar, druckna av vin vid firandet av Purimfesten år 415, band fast en kristen gosse på korset och misshandlade honom till döds.

Relativt sent under medeltiden återupplivades den antika skrönan igen. Det behövdes åtskilliga hundra år för de kristna att glömma att de själva en gång utsattes för liknande förtal. Men när ryktet kom i svang dröjde det sig envist kvar och har gjort det – otroligt nog – ända till våra dagar.

Medeltiden

Anklagelsen om att judarna dödade och förtärde en ickejude och använde hans blod vid sin påskhögtid härstammade, som vi sett, från en antik grekisk historieskrivare. Möjligen hade den sitt ursprung i 2 Mos. 29 och 3 Mos. 8 och 9 om syndoffer och brännoffer och om prästernas invigning. Det är föreskrifter om att Aron och hans söner skulle offra en ungtjur med vars blod de skulle bestryka altaret, och en vädur vars blod de skulle stänka på det, varefter de skulle koka vädurens kött och äta det med osyrat bröd. I den kristna medeltida traditionen blir judarnas offer nästan alltid ett gossebarn och ibland anklagas de för att mörda gossen genom korsfästning för att upprepa mordet på Jesus. I en annan variant använder de offrets blod vid beredning av det osyrade påskbrödet.

Under 1100-talet antog berättelsen en definitiv form i vilken den sedan traderades vidare under många hundra år: en kristen, företrädesvis ett barn, mördas under den Heliga veckan av judarna för rituella ändamål. Enligt en annan variant, känd under benämningen blood libel, dödar judar en kristen och använder hans blod för religiösa ändamål, vanligtvis vid beredning av det osyrade påskbrödet matsah.

Att den stränga dietlagen i 5 Mos 12:23 förbjuder judarna att förtära blod tycks ha varit obekant för eller ignorerats av ryktesspridarna.

Anklagelsen gjordes första gången år 1141 i Norwich i England. Kvällen före Påskfredagen detta år hittade man kroppen av en gosse William, och en döpt jude vid namn Theobald avlade ett tvivelaktigt vittnesmål om att judarna sammangaddat sig i avsikt att varje år mörda en kristen för att förhåna Kristi död. Denna gång blev anklagelsen inte trodd, men den återkom under samma århundrade i flera engelska städer, Gloucester, Bury St. Edmonds, Bristol och Winchester och ledde nästan alltid till pöbelupplopp, plundring av judekvarter, våldtäkter och mord på otaliga judar. Den lille martyren William från Norwich blev föremål för tillbedjan och hans kult spreds och florerade under flera hundra år.

Liknande anklagelser kom fram under det andra korståget (1147-1149) i Würzburg och blev därefter vanliga i England, Frankrike och Tyskland.[2]

Den outtröttlige judehataren Drumont har ställt samman en lista över judiska barnamord som är värd att återge (med Drumonts slarviga årtal och stavning).[3]

År 1071 i Blois, 1141 i Norwich, 1179 Saint Richard, 1181 Radbert, 1236 tre barn nära Hagenau, 1244 ett barn, 1255 lille Hugh korsfäst i Lincoln, 1257 i London, 1261 i Welsenburg, 1261 i Pfortzheim nära Baden, 1283 i Mainz, 1285 i München, 1286 en fjortonåring, 1287 lille Rudolf i Bern, 1292 i Colmar, 1293 i Krems, 1295 i Bern igen; 1303 skolgosse Konrad, 1345 lille Henry, 1401 en fyraåring i Düssenlofen, 1429 blev lille Ludwig von Bruck i Rovensburg offrad av judarna vilka sedan förtärde honom vid Påskhögtid; 1454 styckade judarna ett barn i Kastillien och åt dess hjärta, 1462 dödades gossen Andreas, 1475 den saligförklarade lille martyren Simon i Trident, 1480 samma brott i Trier och i Venezien; 1486 mördade judarna sex barn i Regensburg, 1503 lämnades ett barn till dem av sin far, 1520 dödades ett barn i Biring, 1541 blev den fyraårige Michel torterad i tre timmar innan han dödades, 1547 blev en liten flicka korsfäst i Rave, 1569 ett barn strypt i Leozyka, 1547 en flicka i Punia i Litauen, 1597 stryptes ett barn i Siyalow och blodet stänktes på en ny synagoga. 1550 dödade judarna en femåring Mattheus Jillech i Ladaen och ännu 1670 blev juden Rafael Levy i Metz bränd på bål för att han stulit och mördat ett barn.

Drumonts lista är inte komplett. Totalt har man dokumenterat etthundrafemtio fall av anklagelser för ritualmord som alltid följdes av förhör under tortyr, fällande domar, kättarbål och pogromer. I förlängningen handlade det om massmord på judar. Så exempelvis efter rättegången i Blois (det riktiga året var 1171) brändes inte en utan fyrtio judar då de inte klarade ”vattenprovet”. År 1506 avrättade man tjugofyra judar i České Budějovice i Böhmen och under den efterföljande pogromen utplånades nästan hela gettobefolkningen där. Utvisningen av judarna från Spanien 1492 motiverades bl. a. av att de skulle ha korsfäst en gosse.

Som regel utlöstes masshysterin under påskhelgen efter prästernas livfulla skildringar av judarnas förräderi och Kristi lidande på korset. Under medeltiden och långt senare barrikaderades de judiska hemmen och gettona vid den kristna påskhelgen regelbundet men oftast förgäves mot den uppretade pöbeln och dess brandfacklor.

Chaucer

Även stora och upplysta intellektuella som Chaucer trodde på vidskepelsen. Han låter abbedissan i The Canterbury Tales berätta om den lille gossen, någonstans ”in Asie, in a greet citee”, som judarna dödade därför att han sjöng en sång till Jungfru Marias ära:

For thennes forth the Jewes han conspyred /This innocent out of this world to chace:/ An homycide ther-to han they hyred,/That in an aley hadde a privee place; /And as the child gan for-by for to pace, /This cursed Jew him hente and heeld him faste, /And kitte his throte, and in a pit him caste. /I seye that in a wardrobe they him threwe /Wher-as these Jewes purgen hir entraille. /O cursed folk of Herodes al newe, /What may your yvel entente yow availle?

Men gossens förtvivlade mor hittade det mördade barnet i judegarderoben. Polisen tillkallades:

With torment and with shamful deth echon /This provost dooth thise Jewes for to sterve /That of this mordre wiste, and that anon; /He nolde no swich cursednesse observe. /Yvel shal have, that yvel wol deserve. /Therfor with wilde hors he dide hem drawe /And after that he heng hem by the lawe.[4]

 Kyrkan

Det hjälpte inte att flera påvar upprepade gånger förklarade anklagelserna för grundlösa och att kejsaren Fredrik II (1194-1250) efter en noggrann undersökning förbjöd dem i sin Gyllene bulla 1213. Även påven Innocentius IV utfärdade 1247 en bulla där han friade judarna från anklagelsen, men tydligen var vidskepelsen envis då han var tvungen att förnya påbudet i tre ytterliga bullor. Så gjorde också hans efterträdare Gregorius X år 1272, Martin V år 1422, Nicolaus V år 1447 och Paulus III år 1540, allt utan något vidare resultat.[5]

Inte ens den andra stora masshysterin, häxförföljelserna, kan uppvisa så lång historia som vidskepelsen om det judiska barnamordet. Det var för övrigt samma inkvisitorer som förhörde och brände häxor och judar i sin jakt på kättare. Judarna ansågs särskilt benägna för häxeri, trolldom och brunnsförgiftning. I en kyrklig skrift mot häxeriet med ursprung i Savojen på 1400-talet, betecknades häxsabbaten konsekvent som en synagoga (i betydelsen sammankomst) och judarna, ”Ismaels släkte”, såg man som en mottaglig rekryteringsbas för djävulen då man menade att de behövde hans hjälp för sin hämnd på de kristna.[6]

På samma sätt som häxförföljelserna fick även mordanklagelserna mot judarna under vissa perioder en epidemisk karaktär. Så blev det slutet på 1400-talet i Tyskland, och folkhysterin ledde till pogromer av sådan omfattning att det i slutet av århundradet endast fanns tre större judiska församlingar kvar. Upptakten gavs av ett par händelser. En i Ratisbon, där de av den lokale biskopen häktade judarna efter intervention från både kejsaren och påven blev frikända och slapp undan med böter, den andra i Trento i Italien. Under påskveckan 1473 hittade man i floden Adige kroppen av en treårig gosse vid namn Simon och man anklagade omedelbart judarna för mord på barnet. Stämningen bland de kristna var upphetsad efter en serie lågande predikningar mot judarna av fransiskanmunken S:t Bernhard, i vilka han bland annat hade varnat menigheten att ”innan Påskhögtiden är över kommer ni att upptäcka något”. Trots varningar från den påvlige legaten lät biskopen i Trento häkta de misstänkta judarna och tortera dem varvid alla utom en erkände. Det slutade med att alla tridentinska judar brändes. Den lille Simon blev martyr och saligförklarad.

I England inträffade ett parallellfall 1255 i Lincoln där man också hittade kroppen av en åttaåring, denna gång i en brunn. Omedelbart grep man nittio lokala judar som skickades till Towern i London där man utan vidare avrättade var femte av dem. Naturligtvis hade de först erkänt på sträckbänken. Lille Hugh blev också martyr och ett lokalt helgon till vars grav folk sedan gjorde pilgrimsresor i århundraden. Chaucers abbedissa avslutar sin berättelse med en bön:

O yonge Hugh of Lincoln, slayn also /With cursed Jewes, as it is notable, /For it nis but a lytel whyle ago; /Preye eek for us, we sinful folk unstable, /That, of his mercy, god so merciable /On us his grete mercy multiplye /For reverence of his moder Marye. Amen.[7]

Anklagelser och domar för ritualmord har otroligt nog förekommit ännu i modern tid. Till och med Voltaire trodde på denna vidskepelse. Med de demografiska förändringarna och med upplysningens seger i Västeuropa förflyttades under femtonhundratalet tyngdpunkten österut, till länder som Polen och Ryssland. Antalet rättegångar om judiska ritualmord i Polen i mitten på 1700-talet blev så uppseendeväckande att Vatikanen lät undersöka saken genom kardinal Ganganelli, den blivande påven Clemens XIV. Kardinalen undersökte alla för kyrkan kända ritualmordsanklagelser genom tiderna och avvisade samtliga utom två, de från åren 1462 och 1475, som grundlösa. De två som han inte kunde underkänna hade lett till en utbredd helgonkult och så småningom till beatifisering av de påstådda offren, den salige Andreas av Rinn och den salige Simon av Trento. En kardinal kunde ändå inte desavouera både sin kyrka, påven och sina kolleger i kardinalkongregationen som bara några år tidigare fattat beslutet om en saligförklaring. Dock kan man ana att även de hyste tvivel. Påven Benedictus XIV avböjde att inleda kanoniseringsprocessen för Andreas som således aldrig blev något helgon. Flannery (som är katolsk teolog), skriver att saligförklaringarna inte skall uppfattas som någon bekräftelse på ritualmordsanklagelsen utan endast som kyrkans erkännande av den existerande lokala kulten. Ganganelli anhöll i sin rapport att kyrkan skulle skydda judarna, men det enda som hände var en uppmaning från den påvliga nuntien till de polska biskoparna.

Moderna forskare betraktar generellt alla påståenden om ritualmord som ohistoriska. ”Det existerar inte ett enda historiskt dokumenterat fall av detta slag”, konstaterar exempevis den katolske prästen och forskaren Vacandard.[8]

Protestanterna

Reformationen förändrade ingenting i det här avseendet. Martin Luthers från början positiva inställning till judendomen förändrades när judarna inte ville hörsamma hans ”broderliga inbjudan till konvertering”, och när somliga reformerta kristna visade för stort intresse för judaismen. På sitt sedvanligt grova och våldsamma sätt upprepade han i traktatet Mot judarna och deras lögner alla gamla smädelser inklusive anklagelsen om att judarna hade dödat den lille Simon av Trento, ”de hade genomborrat och hackat hans kropp”, och de hade mördat också andra barn. ”Solen har aldrig lyst över ett mera blodtörstigt och hämndlystet folk…”, skrev den store reformatorn 1543, kort före sin död.

Med sådan inställning från protestantismens grundare var det inte märkligt att ritualmordsdomarna blev lika vanligt förekommande i det reformerade Nordeuropa som i de katolska länderna.

 Modern tid

 ”Affären Damaskus” upprörde hela den civiliserade världen 1840. En katolsk präst, fader Thomas, abbot i ett franciskankloster i det då turkiska Damaskus, försvann spårlöst, och då han sist setts i det judiska kvarteret och det var bara några veckor kvar till Påsk arresterade man snabbt ett antal rika judar. Visserligen fanns det vittnen som berättat att en turk hade hotat prästen till livet, men när judarna förhördes med turkiska metoder (en av dem avled, en gick över till islam) erkände de flesta av dem. Till erkännanden bidrog nog också att turkarna höll i förvar sextio judiska barn utan mat. Efter protester och ingripanden från regeringar och statsmän från hela världen släpptes de nio överlevande judarna och sultanen förklarade anklagelserna för ritualmord för förtal och lovade judarna fulla medborgerliga rättigheter.[9]

1871 utkom Der Talmudjude, en bok skriven av August Rohling, katolsk präst och teologiprofessor vid det tyska universitetet i Prag. Rohling som var lidelsefull antisemit och antiprotestant, påstod i sin skrift att Talmud innehåller påbud om ritualmord. Rohlings bok blev en bestseller i Österrike och Tyskland, den såldes i en för dåtiden oerhörd upplaga på ett par hundra tusen exemplar och den översattes till flera språk. Rohling startade en ärekränkningsprocess mot sina kritiker men blev av både kristen och judisk expertis beslagen med felcitat, felaktiga översättningar och rena förfalskningar. Han drog sig med vanära tillbaka från sin lärarbefattning.[10]

Under åren 1867-1914 ägde sammanlagt tolv rättsprocesser med anklagelser om ritualmord rum i Österrike-Ungern, den största av dem 1883 mot femton judar i det ungerska Tiszaeszlár. Alla dessa rättegångar utom en slutade med frikännande för de åtalade och med blamage för både åklagarsidan och dess vittnen och för den rabiat antisemitiska skandalpressen. I den s. k. Polnáprocessen i Böhmen 1899 blev en judisk vandrande skomakare Hilsner dömd till hängning för påstått ritualmord på en ung tjeckisk kvinna. På initiativ av dåvarande riksdagsmannen och senare presidenten Tomáš Masaryk togs fallet upp till omprövning och kassationsdomstolen i Wien beslöt att anklagelsen inte skulle gälla ett ”ritualmord”. Dödsdomen stod fast men kejsaren, som fruktade reaktioner utomlands, ändrade straffet till livstid. Hilsner blev benådad 1918 och dog 1928.[11]

I despotismens Ryssland dröjde sig beskyllningarna för ritualmord kvar länge och gav anledning till åtskilliga rättegångar, och vad värre var, till många svåra pogromer. Det var inte bara efterblivna bönder och obildade arbetare som fortfarande trodde på vidskepelsen. Vid adelsförsamlingens möte 1911 påstod ”experter” att judarna behövde kristet blod för sina religiösa riter, och församlingen krävde att Ryssland skulle göras judefritt. Rättegångar mot judar på grund av liknande anklagelser hölls så sent som 1857 i Saratov och 1878 i Kutaisi i Georgien; 1881 drabbades den judiska befolkningen av pogromer i hundrasextio städer med många tusen döda. Åren 1903 och 1905 följde en ny serie pogromer i ett par hundra ryska städer och antalet offer uppskattas till femtio tusen. 1911 blev Mendel Beilis, en arbetare från Kiev, anklagad för ritualmord på en pojke. Processen förbereddes i två år av justitieministeriet, polisen som kände till den verklige mördaren ordnade falska vittnen från den undre världen och den handplockade juryn var partisk. Men avslöjanden i den liberala pressen hemma och protesterna utomlands gjorde att Beilis blev frikänd efter den sista kända processen om ritualmord i historien.[12]

Nazisterna

Vidskepelsen om ritualmord har inte dött ännu. Den fick en ny spridning med nazisternas propaganda och fortsätter att cirkulera i antisemitiska publikationer och som en vandringssägen i Östeuropa och i arabländerna ännu i dag.

I Tyskland var det främst den illaberyktade nazisten Julius Streicher som i tidningen Der Stürmer fortsatte att under 1930- och 1940-talen sprida förtalet om ritualmord som ”världsjudendomens största hemlighet”. Judarna beskrevs som ett ”mördarfolk” behärskat av ett omänskligt hat mot alla ickejudar som de är påbjudna att döda. Man berättade och illustrerade med teckningar hur judarna lockade till sig ikcejudar, oftast barn, för att döda dem och använda deras blod vid sina religiösa riter!

Efter kriget

1946 spreds rykten om ritualmord i Polen och ledde till pogromer på den judiska befolkningen i flera städer: Ciechanow, Kalisz, Warszawa, Włocławek, med den mest kända i Kielce där 42 judar mördades. Det sammanlagda antalet offer beräknas till högst 1 000.

I Sverige har påståendet om att Talmud påbjuder mord på de kristna spritts av den ökände Ahmed Rami i Radio Islam. Rami blev 1989 åtalad för hets mot folkgrupp och dömdes till sex månaders fängelse. Under rättegången försvarades han av en svensk professor i religionshistoria som inte tycks ha tagit någon lärdom av sin kollega Rohlings blamage i Prag på 1870-talet.

Förtalet om ritualmord, the blood libel, lever fortfarande och sprids i dag främst i Mellanöstern, i tal, tryck, video och spelfilm som ett medel i propagandakriget mot Israel.

Använda böcker

Per Ahlmark et. al., Det eviga hatet, Bonniers 1993.                                                                       H. H. Ben-Sasson (Ed.), A History of the Jewish People, 1969.                                                   Éduard Drumont, La France juive, 1886.                                                                                 Edward H. Flannery, The Anguish of the Jews, 1985.                                                                     Philip Kerr (Ed.), The Penguin Book of Lies, 1990.

Noter

[1] Historieskrivaren Democritus levde vid tiden för Kristi födelse.

[2] efter Edward H. Flannery, The Anguish of the Jews, New York, 1985.

[3]Édouard Drumont (1844-1917), fransk skribent och deputerad, skrev en antisemitisk bestseller La France juive.

[4] Geoffrey Chaucer (1340-1400), Abbedissans berättelse i The Canterbury Tales. Det skedde ett under med den mördade  gossen. När man bar det lilla liket, vars ”throte is cut un-to nekke-boon”, sjöng gossen hela tiden Mariasången och han sjöng fortfarande där han låg på likbåren i klostret. (För dem som inte är så hemma på Chaucers engelska: han = have; gan for-by for to pace = walked along; hente =   caught; kitte = cut; purgen hir entraille = removed his intestines; al = quite; yvel = evil; entente youw availle? = attend to what benefit?; echon = every one; sterve = starve to death; wiste = knew; anon = immediately; nolde = would not; swich = such; wol = will).

[5] Flannery, op.cit.

[6] Eva Kärfve, Den stora ondskan i Valais, 1992.

[7] nis = ne is, is not; eek = also.

[8] Elphège Vacandard,  ”La question du meurtre rituelle chez les Juifs” i Etudes de critique et d’histoire religieuse, Paris, 1912, cit. i Flannery, op. cit., sid. 101.

[9] H. H. Ben-Sasson (Ed.), A History of the Jewish People, 1976.

[10] Tomáš Pěkný, Historie Židů v Čechách a na Moravě, 1993 (Judarnas historia i Böhmen och Mähren).

[11] Pěkný, op. cit.

[12] Flannery, op. cit.

 

Islams judeofobi

Rubriken över en kulturartikel i DN förkunnar att det var nazisterna som byggde upp judehatet i Mellanöstern. I artikeln skriver Ola Larsmo om djupt rotad antisemitism och då kan jag åtminstone till en viss del hålla med honom. Vad han inte tycks veta och inte skriver om är att judehatet, judeofobin är mycket äldre och har mycket djupare rötter i de muslimska länderna än den moderna importerade antisemitismen. 

”Den otroliga men sanna historien om hur en kameldrivare grundade ett världsrike i Allahs namn, i vilket judarna nådde sitt skapandes guldålder, blott för att störtas ned i en mörk tidsålder med halvmånens nedgång och korsets uppgång”.

Så inleder Max I. Dimont ett av kapitlen i Judarna, Gud och historien (1962). På liknande sätt skriver historikern Michael Nordberg i sin läsvärda bok om islam (Profetens folk, 1988) att diskriminering och fall av förföljelse visserligen förekom, men att de islamiska samhällena generellt sett var osedvanligt toleranta mot anhängare av andra monoteistiska religioner och att judarnas förhållanden där var bättre än i Europa fram till 1600-talet.

En övervägande ljus bild tecknas också av judiska historiker. Exempelvis av H. H. Ben-Sasson & al. (A History of the Jewish People, 1976), och av Robert S. Wistrich (Antisemitism, 1992) som även han menar att under förmodern tid fann judarna större tolerans under islam än hos de kristna. Att den här toleransen hade sina gränser visar han dock senare i samma kapitel där han beskriver en lång rad pogromer och massakrer som judarna utsatts för i de muslimska länderna.

Uppfattningen att judarna ända till modern tid levde i stort sett i harmoni med muslimerna har varit ganska allmän. I nyare studier dämpas entusiasmen för den judiska ”guldåldern” under halvmånen något och sedan 1980-talet har det – inte minst genom Bernard Lewis och Bat Ye’ors (Gisèle Litman) omdiskuterade böcker – vuxit fram en väsentligt annan bild.

Ett förbehåll gör alla författare, nämligen att förhållandena var högst olika under olika perioder och i olika delar av den muslimska världen. Under bara ett århundrade, från 630-talet till 750-talet, erövrade araberna ett landområde som sträckte sig från Nordindien, Afghanistan och Persien över hela Mellersta Östern, en del av Balkanhalvön, Nordafrika, nästan hela Pyreneiska halvön, Syditalien och Sicilien. De lade under sig flera tjog ickemuslimska folk, hedningar, judar och kristna, och i stora delar av detta sällan helt sammanhållna rike befann sig de styrande araberna och muslimerna i minoritet. Ännu kring år 1500 var nästan halva befolkningen i stora städer som Jerusalem och Konstantinopel ickemuslimsk.

Så gott som hela den judiska diasporan, över nittio procent av då levande judar hamnade under halvmånen. Tusen år senare, i slutet av 1800-talet var förhållandet det omvända, något som kan ge en fingervisning om judarnas levnadsförhållanden under korset respektive islam. Samlevnaden mellan de härskande araberna och de underlydande folken reglerades av Koranen och sharialagen. Som ”otrogna” var judar och kristna inte jämlika med islams bekännare men som monoteister och avkomlingar till gemensamme förfadern Abraham sattes de snäppet högre på samhällsstegen än hedningarna och tillerkändes ställningen som ”Bokens folk”, dhimmí, skyddade under islam, och fick för detta beskydd betala en särskild skatt.

Som dhimmí tilläts de oftast att på ett diskret sätt utöva sin religion, men var enligt Koranen ålagda visa respekt och ödmjukhet inför de rättroende. De var tolererade men socialt och juridiskt diskriminerade och de juridiska reglerna tolkades och tillämpades mycket olika allt efter lokala makthavares godtycke och skiftande trosiver. I detta avseende var deras situation inte så olik den i det kristna Europa, där förtrycket och förföljelserna också varierade i styrka beroende på avstånd från politiska maktcentra och från Rom. Men såväl bland kristna som hos muslimer pekas judarna ut som särskilt ondskefulla och farliga bland alla ”otrogna”. Den kristna kyrkan ser dem som Kristi mördare och i Koranen utmålas de upprepade gånger som förfalskare av Skriften och som illvilliga och oförbätterliga fiender till islam som avvisat profeten Muhammed, förkastat Allahs sanning och är därför för alltid förbannade.

På samma sätt som i Europa existerade i muslimska länder en avgrundsdjup klyfta mellan den fattiga massan och den fåtaliga judiska överklassen. Även under halvmånen fanns det ofta ett tunt skikt av lärde, förmögna affärsmän och i språk eller läkekonst förfarna judar som likt europeiska ”hovjudar” uppskattades av lokala härskare, upphöjdes till hovmän och anlitades som bankirer, tolkar eller diplomater. Det var tack vare denna lilla gynnade grupp som den judiska kulturen upplevde en renässans och en ny blomstring under upplysta kalifer i Baghdad och helleniserade moriska härskare i Spanien från 900- till 1200-talet. Men även under den här tiden växlade perioder av välvilja med perioder av grymmaste förföljelse.

Historikerna Paul B. Fenton och David G. Littman har i sin bok L’exil au Maghreb. La condition juive sous l’Islam 1148-1912 (Université Paris-Sorbonne, 2010, 792 s.) gått till samtida källor, flera av dem tidigare okända eller opublicerade. Största delen av deras väldiga studie består av över 300 brev, reseberättelser och diplomatiska rapporter, men också fatwor och sultanedikter, återgivna in extenso eller i långa utdrag, och det är en skrämmande läsning som visar en föga känd och annan bild av judarnas situation i det muslimska Nordvästafrika.

Judarna i Nordafrika led svårt under det bysantinska väldet och under kejsar Justinianus förföljelser på 500-talet flydde många från kuststäderna och bosatte sig bland hedniska berberstammar i Atlasbergen. Den arabiska expansionen som nådde Maghreb, ”Väst”, i början av 700-talet innebar en lättnad då de judiska samhällena återhämtade sig, men under de fundamentalistiska Almoraviderna och Almohaderna på 1000- och 1100-talen förbyttes den relativa toleransen mot nya förföljelser. Vid en enda pogrom år 1033 blev Fez alla 6 000 judar massakrerade, något som upprepades 1465 efter Meriniddynastins fall. Åren 1138, 1146 och på nytt 1190 ställdes Maghrebjudarna (och de kristna) inför det sedvanliga valet: konversion, emigration eller döden, och de flesta av de tidigare blomstrande judiska samhällen i Nordafrika upphörde att existera. Vi har få skriftliga källor från den här tiden, men en arabisk krönika berättar att det kring 1200 ” inte fanns en enda synagoga eller kyrka i Maghrebs muslimska länder”.

Men hur tedde sig det judiska livet som dhimmí i lugnare tider? Från 1400-talet och framåt finns det gott om rapporter, ofta skrivna av kristna resande och fångar från kapade fartyg, som sålts som slavar och blivit friköpta senare. De judiska samhällena reste sig alltid på nytt och de fylldes på med vågor av flyktingar, den första efter den fruktansvärda spanska massakern 1391 och nästa efter fördrivningarna från Spanien 1492 och från Portugal 1497, då kring 90 000 judar fann sin tillflykt i Nordafrika. I Maghreb var judarna inte en obetydlig minoritet som i Europa, de utgjorde ända till modern tid 20-25 % av befolkningen.

Deras möjligheter var begränsade. De fick inte köpa mark eller hus utanför ghettot och inte arbeta med jord eller trädgård, men de hade fört med sig kunskaper och färdigheter och inte minst ett kontaktnät som gav dem utkomstmöjligheter och ibland monopolställning i flera yrken. Det var framförallt hantverk och handel, allt från fattiga kringvandrande gatuutropare, skomakare och guldsmeder till rika bankirer. Det fanns ett tunt skikt av välbeställda judar med goda kontakter med de styrande, men den stora massan levde i en förfärande fattigdom och misär som chockerade europeiska besökare.

I de flesta städerna var judar hänvisade till ett judekvarter, oftast kringgärdat av murar, och invånarna fick inte lämna gettot under natten. I Marocko var dessa ”mellah” bevakade av sultanens svarta slavsoldater, i Tunis och Algeriet, som i början av 1500-talet blivit lydriken under osmanerna, bestod vaktstyrkan av turkiska janitscharer. Soldaterna våldgästade och plundrade gettona regelbundet, ibland spontant, ibland som belöning, de förgrep sig på både män, kvinnor och barn men straffades aldrig. Makthavarna ingrep sällan, och det avtalade skyddet som judarna betalade skatt för var, som en europeisk observatör uttryckte det, ytterst nominellt.

Diskriminerande särskiljande klädsel och andra förödmjukande påbud infördes redan i de första dhimmás, skyddsavtalen, som enligt tradition slöts under kalifen Umar på 600-700-talen. Judarna måste klä sig i svart kaftan med ärmar som nådde till marken, de fick inte raka pannan eller knyta turban på muslimskt vis eller bära den senare vanliga röda fezen. De fick inte äga vapen eller rida till häst och som vapen räknades även en kniv eller en käpp, och en jude fick inte heller rida gränsle på en sadlad och selad åsna eller mula. Judinnor kunde klä sig friare men de fick inte beslöja sina ansikten som muslimska kvinnor och till skillnad från dem piskades de offentligt.

Judarna måste visa ödmjukhet inför de rättrogna, inte tilltala dem först och alltid svara med ”Sidi”, herre, även om de talade med ett barn, de måste vika undan vid möte på gatan och inte sitta ner i närvaro av en muslim. De var förbjudna att dricka ur samma vattenkälla som muslimerna och fick givetvis inte använda samma bad.

Det som ofta chockerade besökarna var att judarna sommar som vinter måste ta av sig sina bastsandaler – skor fick de inte ha – och gå barfota varje gång de passerade en moské eller annan helig eller betydande byggnad, ett generellt och strängt bevakat påbud som på de flesta ställen utvidgades till att gälla hela staden. Sedan är det en annan sak att den lokale ståthållaren kunde göra undantag från förbudet mot en väl tilltagen summa piastrar.

Judarnas legala status sammanfattades kort av den marockanske sultanen Abderrahmâns kansli i ett svar till franske konsuln i Tanger. Konsuln hade dristats klaga på en grym behandling av hans ”skyddsjude” som råkat i dispyt med en muslim:

”I Allahs, den Mildes och den Barmhärtiges namn […] Om judarna respekterar dessa bestämmelser förbjuder vår Lag att utgjuta deras blod och att röra deras egendom; men bryter de mot ett enda av dessa påbud så tillåter vår välvilliga Lag att gjuta deras blod och ta deras egendom. Vår ärorika religion stämplar dem aldrig med annat än med  tecken på förödmjukelse och förnedring och blotta faktum att en jude höjer rösten mot en muslim innebär således ett brott mot skyddsvillkoren[…]”

Året var 1842 och juden kunde skatta sig lycklig att han slapp undan med utvisning och förlusten av allt han hade och ägde. Sätten att förödmjuka var många. Av de makthavande tvingades judarna utföra smutsiga och förnedrande arbeten, utfodra sultanens djur, rensa latriner, hänga dömda brottslingar och begrava deras lik eller bära de rättroende på ryggen över vatten och kärr. Av morerna och turkarna var de utsatta för spott och spe, ordagrant så att även små pojkar förolämpade gamla män, kastade sten, sparkade dem, drog dem i skägget och spottade dem i ansiktet, något som, som bl. a. svenske vicekonsuln i Tanger 1790-1797 Olof Agrell vittnar om, hände dagligen. Som alla européer tilläts Agrell inte bo bland muslimer utan hyrde in sig hos en förmögen jude. Han lärde arabiska av en rabbin, i största hemlighet, judarna var förbjudna att läsa och skriva arabiska, och han skildrar en episod som var ganska typisk. Han och hans följe beordrades en dag av ståthållaren att flytta och huset genomsöktes av soldater på jakt efter guld och silver. I närvaro av ståthållaren hängdes husägaren i fötterna och avkrävdes en enorm lösensumma som hans förtvivlade hustru dock inte lyckades uppbringa. Agrell berättar inte hur det gick sedan men han tror inte att judens liv gick att rädda.

En annan svensk vicekonsul, Jacob Gråberg af Hemsö, beskriver 1820 hur judarna helt är utlämnade och försvarslösa mot all slags skymf och trakasserier. Hans iakttagelser bekräftas av hundratals européer som besöker Maghreb. Judarna får tåla sparkar, hugg och slag som de dagligen utsätts för av vuxna och barn, ja till och med av svarta slavar. Skulle en jude bara lyfta en arm för att skydda sig förlorar han armen, i bästa fall, i värsta fall livet. För minsta överträdelse, som att glömma att ta av sig sandalerna, döms ut spöstraff eller bastonad, käppslag på fotsulorna, 100, 300, 500 slag. Som ett under överlevde en 98-årig rabbin 980 piskrapp. Grövre brott, som smädelse av Koranen, en konvertits avfall från islam, våld mot en muslim eller könsumgänge med en muslimsk kvinna bestraffades med döden genom bränning. I de sällsynta fall där en muslim blev överbevisad för mord på en jude dömdes han alltid till att betala en blodspeng.

Agrell och andra vittnen talar om Maghrebjudarna som det mest förslavade folket och deras liv som en form av slaveri. För beskyddet, rätten att utöva sin religion och befrielsen från militärtjänst, betalade alla dhimmí en personskatt jizya. Skatten var inte särskilt betungande men den och sättet på vilket den betalades var ägnade åt att ständigt påminna de otrogna om deras lägre ställning och underkastelse under islam. Vid uppbörden måste varje jude, fattig som rik, barfota bära fram skattepengen med händerna i brösthöjd och mottagandet kvitterades av ståthållaren med ett lätt käppslag på huvudet.  Försumliga skattebetalare bestraffades med bastonad, kedjades och sattes i en fängelsehåla. Utöver jizya betalade judarna vanliga skatter, men med 2-2½ högre belopp än muslimer. Paradoxalt nog använde makthavarna judar som skatteindrivare och, för att begränsa de troendes kontakter med otrogna, också som förmedlare av affärer med den kristna världen. Åtskilliga judar blev rika, men som under den kristna medeltiden tillämpade även härskarna i Maghreb ”svampmetoden”. När en jude samlat på sig en förmögenhet kramades han ut som en svamp på sätt som Agrell beskrivit eller på tusen andra sätt.

Judarnas rörelsefrihet var begränsad. De som måste resa i affärer fick deponera en stor summa som säkerhet och deras familjer hölls kvar som gisslan. De som bodde i berberbyarna var i princip livegna och fick varken gifta sig eller flytta utan den lokale shejkens tillstånd.

Så tedde sig det judiska livet under islam ända till modern tid, i Algeriet och i Tunisien till dess fransmännen ockuperade dessa länder 1830 och i Marocko en bra bit in på 1900-talet. Där fortsatte pogromer med plundring och mord: Mogador 1844, Tetuan 1859, Demnate 1884, Casablanca 1908, Meknes 1911, Fez 1912, för att bara nämna de värsta.

Och i dag? Av de 500 000-600 000 judar som levde i Maghrebländerna 1948 beräknas högst 8 000 vara kvar.