Kategoriarkiv: Religion

”VÄRLDENS HERRAR”

Antisemiterna har i stor utsträckning utnyttjat myten om judarnas makt, hemliga sammanhållning och strävan efter världsherravälde, en myt som man har sett antydan till hos några författare under det sena 1700-talet och som blev fullt utvecklad under nästa århundrade. Den antika skrönan om judarna som ”mänsklighetens fiender” överlevde in i modern tid i form av blood libel, anklagelsen om ritualmord. De emanciperade judarnas framgångar inom näringslivet och finansvärlden och deras politiska engagemang, speciellt inom den revolutionära socialistiska rörelsen, gav ytterligare näring åt misstänksamhet och konspirationsteorier som kulminerade under 1800-talets sista decennier i den ryska tsarpolisens falsifikat Sions vises protokoll och senare med nazisternas målmedvetna förtalspropaganda. 

Ritualmordet 

Anklagelser om judiska ritualmord förekommer otroligt nog ännu i vår tid. De var under medeltiden vanliga i Västeuropa men med demografiska förändringar och med den ökande upplysningen förflyttades tyngdpunkten österut, till länder som Polen och Ryssland. Antalet domar för judiska ritualmord i Polen i mitten på 1700-talet blev så uppseendeväckande att Vatikanen kände sig tvungen att göra en grundlig undersökning och fördöma anklagelserna – med ett par undantag – som vidskepelse. De två undantagen berodde på att kyrkan då ganska nyligen saligförklarat de påstådda offren. Moderna forskare betraktar alla föregivna ritualmord som ohistoriska. ”Det existerar inte ett enda historiskt dokumenterat fall av detta slag”, konstaterar exempelvis den katolske prästen och forskaren Vacandard.[1]

”Affären Damaskus” upprörde hela den civiliserade världen 1840. En katolsk präst, fader Thomas, abbot i ett franciskankloster i det då turkiska Damaskus försvann spårlöst, och eftersom han sist setts i det judiska kvarteret och det var bara några veckor kvar till påsk arresterade man snabbt ett antal rika judar. Visserligen fanns det vittnen som berättat att en turk hade hotat prästen till livet, men när judarna förhördes med turkiska metoder (en av dem avled, en gick över till islam) erkände de flesta av dem. Till erkännandet bidrog nog också att turkarna höll sextio judiska barn i förvar utan mat. Efter protester och ingripanden från regeringar i hela världen släpptes de överlevande judarna, sultanen förklarade anklagelserna för ritualmord som förtal och lovade judarna fulla medborgerliga rättigheter.

1871 utkom Der Talmudjude, en bok skriven av August Rohling, katolsk präst och teologiprofessor vid det tyska universitetet i Prag. Rohling som var lidelsefull antisemit och antiprotestant, påstod i sin skrift att Talmud innehåller påbud om ritualmord. Rohlings bok blev en bestseller i Österrike och Tyskland, den såldes i en för dåtiden oerhörd upplaga på ett par hundra tusen exemplar och den översattes till flera språk.[2]

Under åren 1867-1914 ägde bara i Österrike-Ungern rum tolv rättegångar med anklagelser om ritualmord, den största av dem 1883 mot femton judar i det ungerska Tiszaeszlár. Alla dessa rättegångar utom en slutade med frikännande och blev blamerande för både de inblandade på åklagarsidan och för den rabiat antisemitiska skandalpressen. I den s. k. Polnáprocessen i Böhmen 1899 blev däremot en judisk vandrande skomakare Hilsner dömd till hängning för ritualmord på en ung tjeckisk kvinna. Kassationsdomstolen i Wien upphävde domen för ”ritualmord” och kejsaren, som fruktade reaktioner utomlands, ändrade straffet till livstid. Hilsner blev benådad 1918 och dog 1928.[3]

I Ryssland blev anklagelse för ritualmord anledning till åtskilliga rättegångar och vad värre var, till många svåra pogromer. 1881 drabbades den judiska befolkningen i hundrasextio städer med många tusen döda som resultat. Åren 1903 och 1905 följde en ny serie pogromer i ett par hundra ryska städer och antalet offer uppskattades till femtio tusen.[4]

1913 blev Mendel Beilis efter en process i Kiev som regisserades av justitieministern och där polisen ordnade falska vittnen (fastän man kände till den verklige mördaren), efter reaktioner utomlands frikänd från anklagelsen för ritualmord. När judiska anarkister kastade bomber och unga judar deltog i revolutionen hade de kanske bättre skäl än många andra.

Lögnen om ritualmord har inte dött ännu. Den fick en ny spridning med nazisternas propaganda under 1930- och 1940-talen och fortsätter att cirkulera i antisemitiska publikationer och som en vandringssägen i Östeuropa och i arabländerna ännu i dag.[5]

 Sions vises protokoll

Antiken hade sina historier om judarnas misantropi men det är först under medeltiden, under korstågens slutfas, som vi möter legenden om judisk konspiration mot mänskligheten. Den gången, 1321 i Frankrike, handlade det om en påstådd maskopi med kungen av Tunis och andra saracener med syfte att förinta kristenheten genom brunnsförgiftning .

Påståenden om judarnas hat traderades även av upplysningsfilosofer och senare av Fichte som ansåg att judarna behärskades av hat mot mänskligheten och bildade en ”stat i staten”. Tanken på att judarna var en stat i staten blev outhärdlig överallt där de moderna nationalstaterna med sitt krav på medborgarnas odelade lojalitet växte fram. Napoleons politik att ”judarna skulle nekas allt som en nation men ges allt [av medborgerliga rättigheter] som individer” blev den vägledande principen.

Den mest kända och spridda skriften om den judiska sammansvärjningen är de s. k. Sions vises protokoll. Skriften påstås återge ett föredrag i vilket ledaren för den ”hemliga judiska världsregeringen” avslöjar de metoder med vilka judarna vill underminera och omstörta det kristna samhället för att upprätta judarnas världsherravälde. Protokollen skulle ha lästs av Theodor Herzl på den första sionistkongressen i Basel i augusti 1897.[6]

Skriften gavs ut i Ryssland 1897, först i form av hektograferade blad och senare samma år som ett anonymt tryck. Utgivaren var en kammarherre Stepanov vid Moskvasynoden, den ortodoxa kyrkans högsta organ. Skriften väckte inget större intresse då och inte heller 1903 när den gick som följetong i en antisemitisk rysk tidning. Stepanovs manuskript (som han hade fått av en bekant) kom i händerna på en annan ämbetsman vid synoden, Sergej Nilus, en religiös mystiker som i sin bok Det stora i det ringa. Nära är den antågande Antikrist och djävulens herravälde på jorden hade samlat diverse profetior och apokalyptiska syner. Boken hade tryckts på det kejserliga tryckeriet i Tsarskoje Selo i ett par upplagor. I den tredje upplagan 1905 och i de följande tog Nilus med Protokollen. En annan, utvidgad version trycktes av en G. Butmi i hans bok Människosläktets fiender utgiven i ett par upplagor 1906 och 1907 i Sankt Petersburg.

Nilus hustru var bekant med den djupt religiösa tsarinnan som läste Nilus böcker vilka hon förmedlade till sin man tsar Nikolaj.[7] Det stora i det ringa gjorde ett starkt intryck på tsaren, men när myndigheternas undersökning visade att Protokollen var en förfalskning, förbjöd han fortsatt tryckning på det kejserliga tryckeriet. Nikolaj II var antisemit men också en gudfruktig kristen och menade att en ”god sak” inte bör främjas med dåliga medel.

Upplagan 1917 fick stor spridning som de vitas propaganda under inbördeskriget. Protokollen användes som ”bevis” för att revolutionen var judarnas verk (många av de ledande bolsjevikerna var judar) och att den var ett led i den judiska konspirationen för världsherravälde. Hetsen mot judarna ledde till ett hejdlöst mördande av den judiska befolkningen överallt där de vita kom till makten. Mellan 60 000 och 120 000 judar uppges ha blivit dödade av Denikins och Petljuras arméer under åren 1918-1920.[8]

Protokollen översattes nu till så gott som alla levande språk, även kinesiskan. De kom till Tyskland med de baltiska flyktingarna, många av tradition antisemiter och antikommunister. En av dem, Tredje rikets främste ideolog Alfred Rosenberg, använde dem för sin bok Die Protokolle der Weisen von Zion und die jüdische Weltpolitik. Boken lästes av hans vän och beundrare Adolf Hitler som till fullo insåg Protokollens propagandavärde. I Mein Kampf skriver han att det i och för sig inte spelar så stor roll vem som är upphovsmannen. Det viktigaste för honom var att protokollen ”med en direkt fasansväckande säkerhet avslöjar judefolkets väsen och verksamhet … och slutmål”.

I Frankrike, med dess grundmurade antisemitiska traditioner trycktes Protokollen efter 1917 i många upplagor och utnyttjades flitigt av fascistiska grupper som Action Française och Croix de Feu. Den gamla judeofobin som tidigare riktats mot kapitalet och bankirerna vändes nu mot den nya fienden, den ”judiska”, bolsjevismen.[9]

En särskilt sorglig roll i Protokollens historia spelade Henry Ford. Protokollen fann sin väg även till Amerika med de ryska emigranterna. Maskinskrivna exemplar spreds redan 1919 bland politiker och i societetskretsarna i Washington och året därpå distribuerades de i bokform gratis till senatorerna och inom administrationen. Publikgenomslaget kom först när de publicerades under en rad år som följetong i Fords organ The Dearborn Independent. Tidningens upplaga steg från sjuttio tusen 1920 till sjuhundra tusen 1925. Tidningsartiklarna samlades och gavs ut i fyra volymer under titeln The International Jew, som också översattes och distribuerades i stor skala utomlands. Genom stämningar och bojkott tvingades Ford 1927 stoppa sin hatkampanj och offentligt ta tillbaka sina beskyllningar och be judarna om förlåtelse, men detta dämpade knappast hans antisemitism.[10]

Fords debacle betydde dock inte att Protokollen försvann från den amerikanska scenen. I Södern speds de av Ku Klux Klan som hatade de svarta likaväl som judar och katoliker, i Norr av den katolske ”radioprästen” Coughlin som från 1926 till 1939 varje vecka samlade miljontals lyssnare i tjugosex stater. Coughlin blev alltmer fascistisk och 1939 måste FBI ingripa mot hans anhängare som började bilda beväpnade grupper och misshandlade judar på New Yorks gator.

I England använde den konservativa Morning Post boken som bevis för att separatfreden mellan Tyskland och Sovjeterna 1917 var ett led i den judiska världssammansvärjningen. Den likaså konservativa The Times protesterade och publicerade 1921 en serie artiklar av sin korrespondent i Konstantinopel Philip Graves som visade att Protokollen var en förfalskning.[11]  Graves undersökning och en senare rättegång i Bern 1934-1935 mot distributören visade att protokollen var ett falsifikat fabricerat av den ryska hemliga polisen Ochrana. Originalmanuskriptet till Protokollen har aldrig hittats. Den förste utgivaren, Stepanov, uppgav under ed att han hade en rysk översättning redan 1895. Graves hade hittat en bok skriven av en fransk katolsk jurist, Maurice Joly, tryckt första gången 1864 och sedan 1868 i Bryssel, en politisk pamflett riktad mot Napoleon III. Under processen i Bern visades att 42 sidor av Jolys gamla bok direkt plagierats i Protokollen.

Utformningen som ”protokoll” tycks ha inspirerats av en kolportageroman från 1868, skriven av en preussisk f. d. posttjänsteman Hermann Goedsche. I kapitlet ”På judekyrkogården i Prag” avlyssnar författaren en mörk natt 1860 när ”furstarna” för Israels tolv stammar, som brukar samlas vart hundrade år, spinner djävulska planer om världsherravälde. Författaren nedtecknade allt som sades fastän det språk som användes på mötet var kaldeiska (!) Kapitlet gavs ut separat på ryska 1872.

När svarandesidan under Bernprocessen blev trängd gjorde man en rockad. Det påstods nu att Protokollen inte kom från den första sionistkongressen utan från ett möte som den judiska välgörenhetsorganisationen B’nai B’rith höll samma år i Basel. Likheten med den ”judiske frimuraren” Jolys bok berodde enligt försvarets nazityska expertis på att B’nai B’rith baserade sitt program på Joly (som inte var jude).

Bortsett från alla andra bevis är det uppenbart att texten i Protokollen inte kunde komma från den bildade skribenten och mångårige Pariskorrespondenten för Neue Freie Presse, dr Theodor Herzl. Och inte från något annan judisk källa heller. Protokollens naiva och groteskt antisemitiska jargong pekar entydigt ut såväl upphovsmannen som den målgrupp pamfletten riktades till.

 Bankirerna

Myten om judarnas finansmakt är gammal. Så länge kyrkans ränteförbud uppehölls hade judiska bankirer i princip ett finansmonopol, men det varade inte länge. Redan tidigt började italienska bankirer konkurrera med de judiska finansmännen och efter reformationen, då det kyrkliga ränteförbudet mildrades och så småningom försvann överallt, efterträddes judarna, på några få undantag när, av kristna bank- och handelshus. Den judiska befolkningen trängdes nu i överfyllda getton, hänvisad till få försörjningsmöjligheter – gårdfarihandlare, pantlånare, lump- och skrotsamlare – i utkanten på det kristna samhället.

Rika judar hörde till undantagen. De utgjorde en försvinnande bråkdel av den hårt diskriminerade och alltmer utarmade europeiska judenheten men de var upphovet till rykten om judarnas hemliga makt och till mycket av den ekonomiska antisemitism som blev vanlig i Västeuropa under 1700- och 1800-talen.

Skyddsjudarna var oftast skickliga hantverkare eller köpmän som ansågs nyttiga och ibland oersättliga för landets ekonomi. De åtnjöt myndigheternas skydd och ibland privilegier i utbyte för väl tilltagna skatter och andra pekuniära motprestationer. Så var det exempelvis med de femtio judiska familjer som år 1670 utvisades från Wien och som fick tillåtelse att bosätta sig i Berlin.

I Sverige var judarna genom en kunglig förordning från 1685 portförbjudna. Gravören Aaron Isaac var den förste som 1775 av Gustav III fick tillåtelse – trots prästerskapets protester – att som skyddsjude bosätta sig i Stockholm. Det kungliga skyddsbrevet hjälpte inte mycket mot pöbeln och stämningen i stan blev så hätsk att Isaac i ett par veckors tid inte kunde lämna sitt hem.[12]  Men i längden gick det bra för Isaac och hans familj.[13]

Institutionen av hovjudar utvecklades framförallt i Tyskland och delvis i Österrike under 1500-talet och under det trettioåriga kriget, men den förekom senare även i andra europeiska länder. Orsakerna var liknande dem vi såg under feodalismen: regenternas ständigt växande behov att finansiera hovstaterna och krigskostnaderna och de egna institutionernas oförmåga att tillfredsställa dessa behov. I det feodalt splittrade Heliga romerska riket där varje småstat skötte sina egna finanser rådde ständig brist på såväl kapital som krigsmateriel. Det rådde en traditionell rivalitet mellan kejsarmakten, småregenterna och de fria städerna, där var och en svartsjukt bevakade sina rättigheter. Det konservativa borgerskapet i städerna höll envist fast vid en medeltida skråekonomi och var inte i stånd att skaffa de materiella resurser och de krediter som krävdes.

För att klara sina behov var furstarna tvungna att söka sig till andra källor. Judarna anlitades i första hand som hov- och krigsleverantörer – den officiella titeln var vanligtvis hovfaktor eller krigsfaktor – och som sådana pressades de att lämna krediter som de själva fick finansiera. För sina tjänster, som ofta skapade ömsesidigt beroende, erhöll de skydd och diverse handelsrättigheter. Dessa privilegierade judar, som på den sociala rangskalan fanns någonstans mellan borgerskapet och adeln och av vilka åtskilliga så småningom kunde räkna sig till adeln, var naturligtvis väldigt få. Mellan dem och den stora massan av fattiga gettojudar och småstadsjudar som mest livnärde sig på gårdfarihandel, Trödeljuden, gapade en vid social klyfta. Det de hade gemensamt var att de alla levde utanför det kristna majoritetssamhällets klassindelning. Yrkesförbuden hänvisade såväl fattiga som rika till marginella och ofta föraktade verksamheter i samhällets utkant.

Symbiosen mellan makten och det judiska kapitalet var inte problemfri och den utvecklades alltför ofta efter känt mönster från medeltiden. En av de första hovjudarna var kejsare Rudolf II:s bankir Mordechai Maisl. Maisl kom ur en förmögen släkt, han var en renässansmänniska och humanist, stor byggherre och mecenat och beklädde höga ämbeten i den urgamla judiska församlingen i Prag. Som hovjude finansierade han kejsarens exklusiva vanor – Rudolf var den tidens största konstsamlare och betalade furstliga underhåll till bl. a. Tycho Brahe, Johannes Kepler och de astrologer och alkemister han omgav sig med på slottet i Prag. Maisl fick av kejsaren en hel rad av nådevedermälen, bl. a. fick han bygga en privat synagoga och föra en personlig standert, och det sades att han var den rikaste borgaren i Prag. Fyra dagar efter Maisls död 1601 upphävde kejsare alla hans privilegier, han förklarades i likhet med alla andra judar åter för kejsarens ”träl”, och hans efterlämnade förmögenhet konfiskerades som tillhörig kronan.

Jakob Bassevi började också som hovjude hos Rudolf II och fortsatte hos de två följande kejsarna så framgångsrikt att han av Ferdinandd II år 1622 som den förste icke döpte jude i den Habsburgska monarkin tilldelades ärftligt adelskap och stora privilegier. Som Bassevi von Treuenburg misslyckades han att klara krigsfinanserna vilket ledde till  statsbankrutt. Han blev utfattig och hamnade i fängelse men lyckades fly till Albrecht von Wallenstein där han etablerade sig som hertigens ”finansminister” och byggde upp den store krigarens domäner till ett blomstrande företag.[14]

Kejsaren Leopold I gillade inte judar och han utvisade dem 1670 från Wien. Men bara fyra år senare tvingades han att ta en Samuel Oppenheimer till krigsfaktor och låta honom bosätta sig i huvudstaden. Oppenheimer försåg de kejserliga arméerna med mat, kläder, hästar, pottaska till kruttillverkning – allt på kredit. När kronans skuld blev så stor att den verkade omöjlig att återbetala, sattes han i fängelse. Där satt han tills den turkiska belägringen av Wien tvingade kejsaren att ta sin hovjude åter till nåder och garantera betalning av skulden. Som Oberkriegsfaktor levererade Oppenheimer krigsmateriel till de franska och turkiska krigen, till krigen om den spanska tronföljden och som en de facto finansminister förvaltade han den kejserliga skattkammaren. Efter Oppenheimers död 1703 försökte kronan på sedvanligt sätt slippa från sin skuld, men tiderna var nu annorlunda och sent omsider – efter en process som pågick i sextio år – fick arvingarna betalt.[15]

Den kejserliga hovfaktortraditionen fortsatte även under 1700-talet med namn som Wertheimer, Arnsteiner, Herz och andra och i slutet på seklet blev adlandet av dessa judiska hovleverantörer och bankirer, döpta eller odöpta, snarare regel än undantag.

Även andra regenter anlitade judiska bankirer. Så finansierades exempelvis August av Sachsens fälttåg och hans dyrbara röstköp inför kungavalet i Polen av hovjuden Behrend Lehmann; vår egen drottning Christinas bankir och emissarie hette Diego Teixeira och var en portugisisk marrano.

Av de mindre suveränernas bankirer har hertigens av Württemberg hovjude Josef Süss Oppenheimer gått till historien som ”Juden Süss” (bl a genom en film som nazisterna gjort under 1940-talet i propagandasyfte). Som hertigens allsmäktige ”statsminister” under några få år på 1730-talet agerade Süss så självsvåldigt att han blev allmänt hatad och efter sin husbondes död avrättad.

Dessa hovjudar samlade på sig stora förmögenheter, titlar och ofta också ansenlig makt. Detta och deras ibland skrupelfria metoder – Bassevis myntförsämring, Süss’ arroganta maktutövning – gav näring till ett utbrett judehat och i slutet på 1700-talet till myten om den judiska hemliga sammansvärjningen för världsherravälde. Emancipationen och uppbrottet från getton sammanföll med industrialismen och med framväxten av den liberala ekonomin med dess behov av organiserat kreditväsen, där judarna med sitt traditionella handels- och finanskunnande snabbt fann sin plats. Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet utvecklas ur den gamla hovjudeinstitutionen ett antal framgångsrika bankir- och finanshus av vilka några överlevt till våra dagar.

Inte ens den vildaste antisemit skulle i dag komma på tanken att skrämma folk med namnet Rothschild. Men under 1800-talet representerade Rothschildarna allt som var förhatligt, avskytt och fruktat. De var judar, de var sagolikt rika och de ansågs ha en oerhörd makt – i det fördolda, men desto mera hotfull. De var inkarnationen av den judiska storfinansen och judarnas påstådda strävan efter världsherravälde.

Från ett oansenligt fadershus vid Judengasse i Frankfurts getto byggde de fem bröderna Rothschild på några få decennier upp ett finansimperium som omfattade hela Europa och en bra bit av den övriga världen. De byggde samtidigt upp ett förtroendekapital som varade i århundraden. De var kreativa bankmän, innovativa inom värdetransporter och de insåg värdet av snabb informationsförmedling. Fruktade och skrupelfria som konkurrenter – de pressade ner räntesatser och provisioner – var de samtidigt erkänt ärliga och obrottsligt lojala mot sina uppdragsgivare. De bosatte sig i London, Paris, Wien och Neapel och från sina palats där finansierade de de flesta europeiska regeringar. De byggde de första europeiska järnvägarna och finansierade otaliga industriprojekt under den ekonomiskt mest expansiva tiden i Europas historia. Paul Johnson menar att deras insats som skapare av fungerande kapitalmarknad kanske var en nyckelfaktor vid den moderna världens födelse.[16]

De blev, som sagt, otroligt rika på sina affärer. Av tacksamma regenter blev de adlade och deras barn gifte in sig i den franska och engelska aristokratin. Kungar och kejsare, furstar och statsmän satt vid deras bord. De har varit stora filantroper och alltid stött sina förtryckta trosfränder ekonomiskt och med vädjanden till sina mäktiga politiska vänner. När huset, efter pogromerna i Frankfurt 1819 övervägde att flytta till Wien, rapporterade de kejserliga agenterna att Amschel von Rothschild förbrukade 150 000 gulden årligen i sitt hushåll och skänkte 20 000 gulden till de fattiga.[17] För den tiden en hög självbeskattning, även med hänsyn till bibelns bud. När sionismen började vinna anhängare skänkte Rothschildarna stora summor till inköp av mark i Palestina.

En sådan framgång, rikedom och därmed följande makt väckte naturligtvis ont blod och gav anledning till många rykten. Rothschilds var framgångsrika, rika, mäktiga – och framför allt var de judar. Märkligt nog gjorde de inte så som så många andra judar gjort under upplysningstiden och efter emanciperingen, de konverterade inte. Dessa smarta affärsmän, allmänt beskyllda för att de ingen annan gud hade än mammon, tyckte aldrig att de – särskilt under de första svåra åren – kunde jämna vägen till framgång genom att överge judendomen. Det hade underlättat så mycket för dem, de hade kunnat lämna den trånga Judengasse i Frankfurt, sluppit den särskilda judeskatten, fått tillträde till offentliga ämbeten, bedriva vilken handel som helst. De hade kunnat flytta till Wien utan tidsbegränsat uppehållstillstånd, köpt sig ett hus i stan, kanske blivit socialt accepterade. Lionel Rothschild som upprepade gånger blev invald till det engelska underhuset kunde (före 1858) inte ta säte i bänken därför att han envist vägrade avlägga den kristna eden.[18]

De judiska bankirerna följde bara med större framgång än sina övriga trosfränder en tusenårig tradition, en beprövad strategi för överlevnad. De visste att faran oftast kom från den fientligt inställda, konkurrerande, avundsjuka medelklassen och från de obildade, religiöst vidskepliga och lättmanipulerade lägre skikten av befolkningen. De visste av erfarenhet att de kunde få både skydd och användning för sina kunskaper hos den bildade och affärssinnade adeln som hellre leddes av rationella politiska och ekonomiska överväganden än av affekter och religiösa fördomar. Förutsättningen för symbiosen med makten var pengar. De mäktigas skydd och bevågenhet kunde en paria endast köpa med pengar, ofta med mycket pengar, eller genom att förhjälpa sina höga beskyddare till stora vinster.

Som vi sett i ovanstående exempel hade strategin sina brister. Den politiska makten har vid en avgörande kraftmätning alltid visat sitt övertag över den ekonomiska genom sitt våldsmonopol. Det var den första svagheten, en risk som judarna lärt sig att leva med. De vande sig under årtusenden att köpa skydd för pengar och att med jämna mellanrum bli av med både pengar och skyddet. Mestadels lyckades de dock överleva.

Den andra bristen i strategin var att skyddet ibland var, eller åtminstone uppfattades av andra som ett privilegium förvärvat på andras bekostnad. Forskningen visar att etniska motsättningar ökar när den centrala makten favoriserar en minoritetsgrupp. Hovjudarna hos de enväldiga furstarna under 1500-1700-talen agerade dessutom ibland som härskarnas gråa eminenser och maktens förlängda arm, något som ytterligare ökade judehatet och manade fram konspirationsteorier.

[1] Elphège Vacandard,  ”La question du meurtre rituelle chez les Juifs” i Etudes de critique et d’histoire religieuse, Paris, 1912, cit. i Flannery, a. a., sid. 101.

[2] Rohling, startade en ärekränkningsprocess men blev av både kristen och judisk expertis beslagen med felcitat, fel översättningar och rena förfalskningar och drog sig med vanära tillbaka från sin lärarbefattning.

[3] Tomáš Pěkný, Historie Židů v Čechách a na Moravě, 1993. Stor förtjänst för att Hilsnerfallet togs upp på nytt hade dåvarande riksdagsmannen och senare tjeckoslovakiske presidenten Tomáš Masaryk. 

[4]  Edward H. Flannery, The Anguish of the Jews, 1985.

[5] I Sverige har påståendet om att Talmud påbjuder att mörda kristna senast spritts av den ökände Ahmed Rami i Radio Islam. I den efterföljande processen, där Rami dömdes till sex månaders fängelse, försvarades han av svenska teologer.

[6] Theodor Herzl (1860-1904), judisk-österrikisk journalist och författare, grundare och ledare av den sionistiska rörelsen. Hans tal skulle ha hållits på 24 hemliga sammanträden på kongressen i Basel som varade i tre dagar.

[7] Eduard Radzinskij, Herre fräls och försona Ryssland, Stockholm 1992.

[8] Anton Ivanovitj Denikin (1872-1947), vitrysk general, kämpade mot bolsjevikerna på   den sydvästra fronten. Levde sedan i landsflykt. Simon Vasiljevitj Petljura (1879-1926), ukrainsk politiker och ”hetman”, kämpade mot både bolsjevikerna och mot Denikin. Mördades i exilen i Paris av en judisk flykting.

[9] På svenska har Protokollen publicerats sex gånger, först 1919 i Helsingfors och senast 1940  i Stockholm. De sprids i dag av Radio Islam och citeras i en och annan  nazistpublikation.

[10]  Fords bolag i Tyskland stödde nazisterna ekonomiskt. Hitler hade bilfabrikantens porträtt på väggen i sitt arbetsrum och 1938 belönade han Ford med storkorset av Tyska örnens orden.

[11] Graves artiklar gavs ut samma år i bokform, The Truth about the Protocols, A literary forgery.

[12] Hugo Valentin, Judarnas historia i Sverige, 1924.

[13] Aaron Isaacs minnen har utgivits i svensk översättning av Abraham Brody, 2008.

[14] Tomáš Pĕkný, Historie Židů v Čechách a na Moravĕ, 1993.

[15] William O. McCagg Jr, A History of Habsburg Jews, 1992.

[16] Paul Johnson, Birth of the Modern, 1991.

[17] Egon Caesar Conte Corti, Huset Rothschild, Holger Schildts förlag, 1928.

[18] H. H Ben-Sasson (Ed.), A History of the Jewish People, 1976.

Annonser

Religion och politik

”Krossa den skändliga …” skrev Voltaire den 28 november 1762 till vännen d’Alembert, och den som han ville krossa var den allsmäktiga katolska kyrkan. Sedan dess har upplysningen gått segrande över Europa och världen, även om det i det protestantiska Sverige dröjde länge innan kyrkans och prästernas makt över folkbildning upphörde. Först 1888 avskaffades de obligatoriska husförhören med rabblandet av Luthers katekes, och det dröjde mer än två hundra år efter revolutionen i Frankrike innan banden mellan kyrka och stat löstes upp i Sverige.

Sedan trodde vi många att upplysningen hade segrat, att religionen definitivt hade förvisats till den privata sfären, att det sekulära samhället var en självklarhet. Men vi har haft fel. Vad vi ser i dag är religionernas, kyrkornas återkomst på bred front. Inte bara islam utan också de kristna kyrkorna reser anspråk på plats i samhällslivet, offentligheten och i politiken.

Christina Grenholm, teolog och sekreterare i Svenska kyrkan hävdar (DN 5/5) att kyrkan i Luthers efterföljd måste engagera sig politiskt och som argument anför hon andra världskrigets katastrofala följder.  Det är ett knepigt argument. Med några få hedervärda undantag har kyrkorna, och allraminst den protestantiska, inte mycket att skryta med vad gäller judeförföljelserna under nazismen. De anpassade sig lätt till makten.

Martin Luther själv var en skrupelfri maktspelare. För att främja sin sak lierade han sig med de makthavande och predikade lydnad mot överheten.  När bönderna reste sig mot överhetens olidliga förtryck, något som kyrkan var delaktig i, uppmanar Luther furstarna:

”Man skall slå dem sönder och samman, strypa och sticka, hemligt och offentligt, var och en som kan, så som man måste döda en galen hund… Därför, kära herrar, släpp här, rädda där, stick, slå, stryp dem vem så än kan…”…

Adolf Hitler beundrade Martin Luther som det största tyska geniet, som en jätte, den som hade sett ”juden” så ”som vi först nu börjar se honom”.  Hitler hade rätt, för ingen gav bättre råd till nazisterna hur man skall handskas med judar än den stora kyrkoreformatorn i sin skrift ”Om judarna och deras lögner”:

1) För det första skall man bränna upp deras synagogor och skolor, och det som inte kan brinna bör övertäckas med jord, så att ingen människa kan se en sten därav till evig tid. Och det skall man göra till vår Herres och kristenhetens ära, på det att Gud må se att vi kristna inte tåla sådana lögner, förbannelser och smädelser av Hans Son…

2) För det andra må deras hus förstöras på samma sätt. Ty de hålla på med samma sak därinne, som i sina skolor. Detta bör man göra, på det att de må veta att de inte äro herrar i vårt land, som de berömma sig av, utan fångna, såsom de utan uppehåll skria och klaga inför Gud.

3) För det tredje må man taga alla deras bön- och talmudböcker, vari de lära sig ett sådant avguderi, lögner, förbannelser och smädelser.

4) För det fjärde att man förbjuder rabbiner vid livets förlust att fortsätta sin undervisning. Ty de hava förlorat rätten till sitt ämbete, emedan de hålla de stackars judarna fångna enligt Moses befallning (5 Mos 17:10 f)…

5) För det femte att judarnas lejd upphävas. Ty de ha intet på landsbygden att göra, alldenstund de varken äro herrar, ämbetsmän, hantverkare eller något dylikt. De må stanna hemma.

6) För det sjätte att man förbjuder dem att ockra och tager ifrån dem alla deras pengar och föremål av silver och guld och förvarar det. Detta bör ske av följande skäl: allt vad de äga, hava de stulit och rövat från oss genom sitt ocker, emedan de inte ha någon annan sysselsättning.

7) För det sjunde må man giva åt unga och starka judar och judinnor slaga, yxa, hacka, spade, spinnrock och slända och låta dem tjäna sitt bröd i sitt anletes svett såsom det är Adams barn förelagt. Ty det duger inte att de skola låta de usla gojim arbeta i sitt anletes svett och att de själva i lugn och ro skola frossa, allt under det att de berömma sig över, att de äro de kristnas herrar, utan det är nödvändigt att driva denna ondska ur dem.

Det är inte utan skäl som en tysk teolog kallar Luther ”Förintelsens andlige fader”.

Så när Grenholm skriver att ”Luther själv var optimistisk vad gällde Guds möjlighet att verka det goda genom människan” bör hon minnas att historien vittnesbörd om Luthers och den lutherska teologins inblandning i politik inte är alltigenom uppmuntrande.

Lutherska kyrkor vill verka för rättvisa lokalt och globalt, de skall engagera sig för flyktingar, mot rasism, för genusrättvisa, klimaträttvisa, och fredliga interreligiösa relationer. Det låter följsamt och trendigt men inte speciellt kristet. Det är ungefär vad alla välmenande människor säger. Men varför ställer inte kristna kyrkor och Svenska kyrkan resolut upp till försvar av sina förföljda och utrotningshotade kristna systrar och bröder i Mellanöstern?  Borde inte de kristnas religionsfrihet i muslimska länder vara en förutsättning för fredliga interreligiösa relationer?

Islamistisk terror

Efter attentatet på Drottninggatan skyndar sig många att bortförklara och blanda bort korten. Förvisso är det så att attentatet utfördes av en frustrerad man som ville hämnas för att han inte fick stanna i Sverige och skulle utvisas.

Samtidigt är det också så att mannen är muslim och har antagligen inspirerats av liknande dåd som utförts av andra muslimer i Frankrike, Tyskland och England. Han hade visat sympatier för IS som rekommenderar användning av lastbilar som terrorverktyg och på sin hemsida ger noggranna instruktioner hur man går till väga. Och inte minst, attentatsmannen försökte döda så många människor som möjligt för att de är vad han kallar ”otrogna”.

När exempelvis advokat Olsson på SVT Opinion[1] säger att ”redan vår närhistoria visar att den här typen av illdåd inträffar då och då” och sedan räknar upp diverse skjutningar i Sverige och naturligtvis också Breivik i Norge, är det bara ett menlöst försök att blanda ihop äpplen och päron.

Som de flesta, inte minst statsministern och våra myndigheter har förstått, är det här en händelse av ett speciellt slag som måste få vidgående konsekvenser för vårt samhälle. Vi kan inte längre blunda för att vi hör till de länder i Europa som måste räkna med att bli utsatta för liknande attentat i framtiden.

Det finns anledning att titta på varför. Islamistisk terror i Europa har ständigt ökat. Bara under de senaste tre åren har vi sett 40 attentat som krävt 315 dödsoffer och över 1 400 skadade och dessutom 28 attentatsförsök som polisen lyckats förhindra. Det anmärkningsvärda är att attentaten och dödsfallen är koncentrerade till ett fåtal europeiska länder, Ryssland, Frankrike, England och Tyskland, samtidigt som det finns länder som helt blivit förskonade. Se på den här kartan:

Kartan visar procentuell andel av muslimer, där länderna i det vita bältet har mindre än 1% muslimsk befolkning. Inget av dessa länder har drabbats av islamistisk terror.  De länder som har gjort det, bland dem Sverige, har samtliga mellan 5-10% muslimer, i regel invandrare eller medborgare med invandrarbakgrund. Ryssland är ett särfall, ett historiskt multietniskt land med mellan 10-20% muslimer, där den islamistiska terrorismen under årens lopp krävt fler än tusen människoliv och flerdubbelt så många skadade.

[1] http://www.svt.se/opinion/article13227996.svt?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20170410%3Aarticle13227996.svt%3Anyh

 

Muslimska brödraskapet

Det pågår en intensiv debatt om den studie från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap om Muslimska brödraskapet som skrivits av Magnus Norell och två andra forskare.

Det är säkert inte många som har någon uppfattning om vad MB är och vad de vill. Den norske journalisten och filmaren Walid al-Kubaisi har gjort en dokumentär om MB som är värd att se, den finns på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=ndm58u77kMk.

Här följer en intervju med al-Kubaisi i CBN.

OSLO, Norway – The so-called Arab Spring has brought the Muslim Brotherhood to the threshold of power and influence in the Middle East. But a Norwegian television documentary, called ”Freedom, Equality and the Muslim Brotherhood,” is unmasking the Muslim Brotherhood’s plans for world domination.

Walid al-Kubaisi, an Iraqi-born Norwegian journalist, produced and hosted the documentary for Norway television. It has never been shown on American TV.

World Domination

Al-Kubaisi said Brotherhood leaders told him they have a plan to take over Norway and the rest of Europe as a part of bringing the whole world under Islam.

”The Muslim Brotherhood has a practice. The have learned to speak with two tongues,” he told CBN News.

Kamil al-Najjar, one of the film’s subjects, left the Muslim Brotherhood and consequently is under threat of death.

”They’re trying to deceive the people,” al-Najjar tells al-Kubaisi in the film. ”They have managed to deceive a lot of Western politicians into believing them.”

”Their only aim is to control the world with Islam,” he said. ”They know they cannot use force to convert the West, so they use deceit.”

However, Muslim Brotherhood leaders are quite open about their intentions with those like al-Kubaisi, who traveled to the Middle East and speaks fluent Arabic.

”The Muslim Brotherhood’s dream is to form a total Islamic state,” Muhammed Mahdi Akef, who was the leader of the Muslim Brotherhood until 2010, told al-Kubaisi.

”Where?” al-Kubaisi asked.

”I don’t know,” Akef replied. ”We Muslims are currently scattered all over. There is still a long way to go before we are able to take control in Europe. It will take a long time before it can happen.”

Religion of Bondage

Al-Kubaisi also interviewed Gamal al-Banna, the brother of Hassan al-Banna, the man who founded of the Muslim Brotherhood in 1928. Al-Banna had surprisingly harsh words for the modern Muslims Brotherhood movement, saying it does not believe in freedom ”in any way.”

”They do not believe in freedom at all,” he said. ”There is no Islamic authority that respects freedom or democracy.”

Al-Banna also condemned the state of modern Islamic culture.

”The Muslim mind is rusty. It has done nothing for the last 1,000 years. One thousand years ago the innovation ended,” he told Al-Kubaisi.

”What does that mean? It means that you act without thinking,” Al-Banna explained.

Social Control

Al-Banna said the Muslim Brotherhood has instituted the wearing of the hijab, or headscarf, by Muslim women as a means of social control. But it is not supported by the Koran – even the sister of the Muslim Brotherhood founder did not wear a hijab.

In al-Kubaisi’s documentary, class photos from Cairo University show the evolution of the Muslim Brotherhood’s program to force women to wear the hijab. In the 1959 class photo, there are no Muslim women are wearing the hijab. None are wearing the garment in the 1979 photo either.

In the 2004 class photo, 90 percent of the women are wearing the head scarf. The hijab has been called the Muslim Brotherhood’s ”logo.”

Mask of Civility

Al-Kubaisi saId Norway and the West have been duped by the Muslim Brotherhood.

”The West and America both supported Islamists, and they thought, ‘They’re religious exactly Christian congregations,'” al-Kubaisi told CBN News.

But one of the Muslim Brotherhood’s key spiritual leaders, Sheik Yusef al-Qaradawi, said on Arabic TV that ”defeating Rome, Italy and Europe means that Islam will come back to Europe.”

”Must this victory necessarily be won by war? No,” the leader said. ”I believe Islam will conquer Europe without using violence.”

”The Muslim Brotherhood, it’s not like, ‘We will take over the world and the power,” Al-Kubaisi told CBN News.

”No, no, it’s not like this,” he explained. ”They don’t speak about power at all. No, they say, ‘Now, we want only this, and then this, and then this’…and then they start to work to gain more power.

(–Originally aired October 25, 2011)

 

Påvliga skämt

Il Papa har hamnat i blåsväder och i korselden från de rättroende. Han har oförsiktigt sagt saker som är på tvärs med svenska värderingar (som är, som alla vet, universella). Känslorna svallar, men varför denna upprördhet?

Vad gäller kvinnliga präster så har Papa Franciskus visat ett stort tillmötesgående. Han har ju närmat sig dem – representerade av vår Antje – så mycket som man överhuvud kan begära och tillåta. Han till och med kysste henne på båda kinder. I kyskhetens namn kan man väl inte kräva mer av en kyrkans tjänare som avlagt löfte om celibat.

Man kan inte påstå att Franciskus är något charmtroll, men när han vinkade till avsked på flygplanstrappan ville han ändå visa sin lättsammare sida:

”Då sade man mig: Svenska kvinnor är mycket starka, mycket duktiga. Därför kanske vissa svenska män söker en kvinna från andra nationaliteter”.

Vad är det som är klandervärt, antastligt eller stötande i detta påvliga skämt?

  1. För det första kan Franciskus inte själv göras fullt ansvarig för yttrandet, han citerar ju bara, hänvisar till någon som har sagt så till honom. Nu sade han detta utan några som helst reservationer, så man kan lätt tolka det så att han tycker på samma sätt. Å andra sidan har yttrandet fällts utanför protokollet och utan manuskript, så det torde inte uppfattas som officiellt och ofelbart.
  2. Uppfattat som ett konstaterande är hans yttrande utan tvekan sanningsenligt. Svenska kvinnor är starka och duktiga, något som vare sig de själva eller vi som är gifta kan förneka. Det är också sant att åtskilliga svenska män har hittar sina partners i Thailand och annanstans. Vad som kan ifrågasättas är påvens ”därför”. Det är ett antagande att det finns ett samband och något som måste betraktas som obevisat, en hypotes värd att verifieras eller falsifieras av en engagerad genusforskare.
  3. Som ett värdeomdöme kan epitet ”mycket stark” och ”mycket duktig” inte uppfattas annat än positiva, något som borde gillas och uppskattas av svenska kvinnor, inte minst när det kommer från ett statsöverhuvud och en företrädare för så där 1,3 miljard troende. Svenska karlar kan däremot känna sig pikade och utpekade som fega och rädda för de starka och duktiga kvinnorna. Förvånande nog har det inte hörts några arga eller kritiska röster från den maskulina (manhaftiga, Gr-nk-p-gs-v-ck-bl-d) sidan.

Svenska kyrkan och förföljda kristna

Svenska kyrkan har kritiserats för tystnaden kring och bristande stöd till förföljda kristna i Mellanöstern. Ärkebiskopen Antje Jackelén har i ett par debattartklar i DN försvarat sitt pastorat.

Läser man Jackeléns båda debattartiklar får man ytterligare bekräftelse på att kritiken mot Svenska kyrkan är berättigad. Det hon berättar är att man inte bör göra skillnad på kristna och andra, att kyrkan ger mycket pengar till flyktingar i allmänhet och att kyrkan verkar i det tysta.

Och det är främst kyrkans tystnad när det gäller förföljelsen av de kristna som man kritiserar. De kristna är för närvarande den mest förföljda religiösa minoritet i Mellanöstern.  De sunimuslimska länderna är i dag i princip judenfrei  och på god väg att bli christenfrei.

Svenska kyrkan har sedan årtionden ekonomiskt och moraliskt stött palestinierna samtidigt som man uppmanar till bojkott av Israel, det enda landet i Mellanöstern – möjligen med undantag för Libanon – där de kristna får leva och verka i fred. Däremot har vare sig Jackelén eller någon annan av de ledande kyrkoföreträdarna velat eller vågat öppet kritisera regimerna i länder som diskriminerar, förföljer och fördriver judar och kristna.

När Jackelén påstår att ett öppet ställningstagande skulle vara kontraproduktivt står det i skarp kontrast mot kyrkans högljudda engagemang för palestinierna. Av hennes texter framgår det ganska tydligt att kyrkans tystnad mest beror på rädslan för att framstå som islamofobisk och/eller oviljan att stöta sig med muslimska förtryckarregimer.

En kristen skall älska sin nästa som sig själv och vända andra kinden till, men det sägs också att charity begins at home. Muslimska länder stöder och hjälper sina förföljda och lidande trosfränder med belopp som Svenska kyrkan inte kan mäta sig med. Borde man inte använda de medel man har till att hjälpa de förföljda och lidande kristna i första hand?

Så som många andra som protesterat mot kyrkans tystnad väntar jag fortfarande på ett klart och tydligt offentligt ställningstagande där Jackelén och kyrkan fördömer och kräver slut på diskriminering, förföljelse och fördrivning av kristna i muslimska länder.

Le Figaro: Nu får det vara nog!

Alexis Brézet, politisk redaktör på Le Figaro, uppmanar sina landsmän att vakna. I en ledarartikel (15/7) med rubriken En motstöt utan nåd, skriver han bl. a.:

 – Merah, Charlie, le Bataclan, Magnanville, och nu Nice… Hur många fler barbariska attentat och blinda massakrer behövs det för att vi skall sluta underkasta oss och låta den islamistiska fanatismen föra en strid på liv och död mot vårt land och vår civilisation?

Han talar om islamismens hydra och utropar:  – Vi befinner oss i krig! Och trots detta lämnar vi våra gränser öppna för våra fiender. Denna frivilliga blindhet får inte vara längre… Jihadrekryterarna predikar fräckt sin hatideologi i moskéer som finansieras av fienden.

 –Vi måste beväpna oss mer militärt, polisiärt och juridiskt, men framför allt moraliskt för att kollektivt övervinna den perversa inställning som under en falsk flagg ”att leva tillsammans” hindrar varje energiskt ingripande mot islamismens rötter.

Hela artikeln finns på:

http://www.lefigaro.fr/vox/politique/2016/07/15/31001-20160715ARTFIG00286-une-riposte-sans-pitie.php

Une riposte sans pitié

Publié le 15/07/2016 à 20:45

L’ÉDITORIAL D’ALEXIS BRÉZET

Merah, Charlie, le Bataclan, Magnanville, et maintenant Nice… Combien de temps avant que nos yeux se dessillent? Combien d’attentats sauvages, de massacres aveugles avant que nos dirigeants se résignent à admettre que le fanatisme islamiste a engagé une lutte à mort contre notre pays et notre civilisation? Combien de victimes innocentes – hommes, femmes et enfants – avant que nos gouvernants se décident enfin à prendre contre ces fous d’Allah les mesures sans pitié qu’appelle leur barbarie?

Merah, Charlie, le Bataclan, Magnanville, et maintenant Nice… Plus de deux cents noms gravés dans la mémoire de notre pays, et toujours les mêmes coups de menton, les mêmes déclarations solennelles, les mêmes trémolos dans la voix. Et ensuite? Quelques soldats supplémentaires dans les rues, quelques rustines législatives, quelques bombardements lointains, et puis, plus rien…

«Nous sommes en guerre!» Désormais, c’est dit. Après bien des atermoiements, l’expression est désormais sur toutes les lèvres. Mais, au fond, qui le croit vraiment? «Aux armes, citoyens!», crions-nous à pleins poumons, mais nos armes sont celles de la paix: des bougies, des hashtags, des cortèges et les subtilités de notre Code de procédure pénale.

Drôle de guerre, en vérité! Nous laissons nos frontières (nos lignes, diraient les soldats) ouvertes à nos ennemis. Les agents recruteurs du djihad prêchent impunément leur idéologie de haine dans des mosquées financées par l’ennemi. Les «traîtres» partis combattre en Syrie sont soumis à un simple stage de «déradicalisation». Quant aux «fichés S», susceptibles de se constituer en «cinquième colonne», ils gambadent dans la nature au motif qu’ils «n’ont encore commis aucun crime»…

La guerre, quelle guerre? Mais nous vivons comme si nous étions en paix! L’état d’urgence n’empêche ni les manifestations syndicales ni les rassemblements festifs, dont certains prétendent sans rire qu’ils sont «la meilleure réponse à l’État islamique»… Le président de la République lui-même semble ne pas y croire: il a tranquillement annoncé, le 14 Juillet, la fin de l’état d’urgence et l’allégement du dispositif «Sentinelle», avant de faire machine arrière toute dans la nuit, quand la tragique réalité l’a rattrapé…

Car les soldats du califat, eux, ne font pas la guerre à moitié. Ils viennent jusque dans nos bras «égorger nos fils et nos compagnes», et nous offrons la protection de nos lois à ceux-là mêmes qui veulent nous détruire! Jamais dans l’Histoire un ennemi n’a bénéficié d’autant de complaisance de la part de celui qu’il combat.

Cet aveuglement volontaire n’a que trop duré. Pour gagner la guerre, il faut la mener sans demi-mesure ni pusillanimité. Et pour donner à ceux dont c’est la mission quelque chance de l’emporter, il nous faut réarmer. Réarmement militaire et policier, bien sûr. Réarmement législatif, partout où cela est nécessaire. Réarmement moral, surtout, pour surmonter collectivement ce syllogisme pervers drapé dans les oripeaux du «vivre ensemble» qui prétend disqualifier, en France, toute action un peu énergique contre les racines de l’islamisme radical au motif que «ce serait faire le jeu des terroristes». Comme si nous les combattions mieux en tendant notre cou à leur couteau! Comme si le plus sûr chemin vers des affrontements intercommunautaires n’était pas précisément la démission de l’État, seul détenteur de la force légitime, et seul garant de la paix civile…

Évidemment, pour venir à bout de l’hydre islamiste il n’existe aucune arme miracle. Nous n’écarterons jamais tout risque d’attentat. Est-ce une raison pour ne pas tout tenter? Bien sûr, cette guerre qui nous a été déclarée sera longue et difficile. Nous essuierons sans doute d’autres défaites. Raison de plus pour ne pas perdre davantage de temps. Merah, Charlie, le Bataclan, Magnanville, Nice… C’est maintenant qu’il faut agir si nous voulons un jour interrompre la sinistre litanie.

Alexis Brézet,

né le 24 août 1962 à Toulouse, est un journaliste et éditorialiste français spécialisé dans le domaine de la politique intérieure. Alexis Brézet est ensuite directeur adjoint de la rédaction du Figaro, responsable des rubriques politique et société.

 

RITUALMORDET

 Antiken

Anklagelsen för ritualmord hittar man för första gången i Democritus Om judarna[1]. Democritus skriver att judarna enligt historikern Suidas (?) ”vart sjunde år fångar en främling, leder honom till sitt Tempel där de offerdödar honom genom att skära honom i småbitar”. Apion från Alexandria († 50 e. Kr.) var den store judehataren under antiken. I Egyptens historia berättar han bland mycket annat gammalt förtal – de hatar mänskligheten, de dyrkar ett åsnehuvud m. m. – också följande skröna om judar:

När den syriske Seleukidkungen Antiochus Epiphanes år 167 f. Kr. hade erövrat Jerusalem och plundrade Templet, fann han där vilande på en liggstol en man med ett bord framför sig lastat med en festmåltid av sjöfisk, jordens djur och himmelens fåglar, något den arme mannen betraktade med förskräckelse. Han hälsade kungen omedelbart med en hyllning, som om det betydde en stor lättnad; han böjde sig ner till kungens knä, lyfte sin högra hand och bönföll kungen om att befria honom. Kungen lugnade mannen och bad honom att berätta vem han var, varför han levde där och vad var meningen med den överdådiga måltiden. Mannen berättade, mellan suckar och tårar och med klagande röst om sin hemsökelse. Han sade att han var grek och att han, när han reste omkring i landet för sitt uppehälle, plötsligt blev bortförd av män av främmande ras och förd till templet. Där blev han inlåst och isolerad, men gödd på de mest slösande festmåltider. Till en början blev han lurad och njöt av denna oväntade uppvaktning, men sedan följde misstankar och bestörtning. Slutligen, när han frågade de tjänare som passade upp honom, fick han höra om judarnas fantastiska lag för vars skull han göddes på detta vis. Det var en judisk sed som upprepades varje år vid en bestämd årstid. De rövade en grekisk främling, gödde upp honom under ett år, förde honom till en skog där de dräpte honom, offrade hans kropp under sin vanliga ritual, åt av hans kött, och under det de dödade greken svor de en ed om fiendskap mot alla greker. Resterna efter offret kastades sedan i ett hål.

Apions historia glömdes kanske bort; det skulle i alla fall dröja flera hundra år innan den dök upp på nytt, denna gång i kyrkohistoriker Socrates Scholasticus Historia Ecclesiæ, där han vet berätta att judarna i Imnestar, druckna av vin vid firandet av Purimfesten år 415, band fast en kristen gosse på korset och misshandlade honom till döds.

Relativt sent under medeltiden återupplivades den antika skrönan igen. Det behövdes åtskilliga hundra år för de kristna att glömma att de själva en gång utsattes för liknande förtal. Men när ryktet kom i svang dröjde det sig envist kvar och har gjort det – otroligt nog – ända till våra dagar.

Medeltiden

Anklagelsen om att judarna dödade och förtärde en ickejude och använde hans blod vid sin påskhögtid härstammade, som vi sett, från en antik grekisk historieskrivare. Möjligen hade den sitt ursprung i 2 Mos. 29 och 3 Mos. 8 och 9 om syndoffer och brännoffer och om prästernas invigning. Det är föreskrifter om att Aron och hans söner skulle offra en ungtjur med vars blod de skulle bestryka altaret, och en vädur vars blod de skulle stänka på det, varefter de skulle koka vädurens kött och äta det med osyrat bröd. I den kristna medeltida traditionen blir judarnas offer nästan alltid ett gossebarn och ibland anklagas de för att mörda gossen genom korsfästning för att upprepa mordet på Jesus. I en annan variant använder de offrets blod vid beredning av det osyrade påskbrödet.

Under 1100-talet antog berättelsen en definitiv form i vilken den sedan traderades vidare under många hundra år: en kristen, företrädesvis ett barn, mördas under den Heliga veckan av judarna för rituella ändamål. Enligt en annan variant, känd under benämningen blood libel, dödar judar en kristen och använder hans blod för religiösa ändamål, vanligtvis vid beredning av det osyrade påskbrödet matsah.

Att den stränga dietlagen i 5 Mos 12:23 förbjuder judarna att förtära blod tycks ha varit obekant för eller ignorerats av ryktesspridarna.

Anklagelsen gjordes första gången år 1141 i Norwich i England. Kvällen före Påskfredagen detta år hittade man kroppen av en gosse William, och en döpt jude vid namn Theobald avlade ett tvivelaktigt vittnesmål om att judarna sammangaddat sig i avsikt att varje år mörda en kristen för att förhåna Kristi död. Denna gång blev anklagelsen inte trodd, men den återkom under samma århundrade i flera engelska städer, Gloucester, Bury St. Edmonds, Bristol och Winchester och ledde nästan alltid till pöbelupplopp, plundring av judekvarter, våldtäkter och mord på otaliga judar. Den lille martyren William från Norwich blev föremål för tillbedjan och hans kult spreds och florerade under flera hundra år.

Liknande anklagelser kom fram under det andra korståget (1147-1149) i Würzburg och blev därefter vanliga i England, Frankrike och Tyskland.[2]

Den outtröttlige judehataren Drumont har ställt samman en lista över judiska barnamord som är värd att återge (med Drumonts slarviga årtal och stavning).[3]

År 1071 i Blois, 1141 i Norwich, 1179 Saint Richard, 1181 Radbert, 1236 tre barn nära Hagenau, 1244 ett barn, 1255 lille Hugh korsfäst i Lincoln, 1257 i London, 1261 i Welsenburg, 1261 i Pfortzheim nära Baden, 1283 i Mainz, 1285 i München, 1286 en fjortonåring, 1287 lille Rudolf i Bern, 1292 i Colmar, 1293 i Krems, 1295 i Bern igen; 1303 skolgosse Konrad, 1345 lille Henry, 1401 en fyraåring i Düssenlofen, 1429 blev lille Ludwig von Bruck i Rovensburg offrad av judarna vilka sedan förtärde honom vid Påskhögtid; 1454 styckade judarna ett barn i Kastillien och åt dess hjärta, 1462 dödades gossen Andreas, 1475 den saligförklarade lille martyren Simon i Trident, 1480 samma brott i Trier och i Venezien; 1486 mördade judarna sex barn i Regensburg, 1503 lämnades ett barn till dem av sin far, 1520 dödades ett barn i Biring, 1541 blev den fyraårige Michel torterad i tre timmar innan han dödades, 1547 blev en liten flicka korsfäst i Rave, 1569 ett barn strypt i Leozyka, 1547 en flicka i Punia i Litauen, 1597 stryptes ett barn i Siyalow och blodet stänktes på en ny synagoga. 1550 dödade judarna en femåring Mattheus Jillech i Ladaen och ännu 1670 blev juden Rafael Levy i Metz bränd på bål för att han stulit och mördat ett barn.

Drumonts lista är inte komplett. Totalt har man dokumenterat etthundrafemtio fall av anklagelser för ritualmord som alltid följdes av förhör under tortyr, fällande domar, kättarbål och pogromer. I förlängningen handlade det om massmord på judar. Så exempelvis efter rättegången i Blois (det riktiga året var 1171) brändes inte en utan fyrtio judar då de inte klarade ”vattenprovet”. År 1506 avrättade man tjugofyra judar i České Budějovice i Böhmen och under den efterföljande pogromen utplånades nästan hela gettobefolkningen där. Utvisningen av judarna från Spanien 1492 motiverades bl. a. av att de skulle ha korsfäst en gosse.

Som regel utlöstes masshysterin under påskhelgen efter prästernas livfulla skildringar av judarnas förräderi och Kristi lidande på korset. Under medeltiden och långt senare barrikaderades de judiska hemmen och gettona vid den kristna påskhelgen regelbundet men oftast förgäves mot den uppretade pöbeln och dess brandfacklor.

Chaucer

Även stora och upplysta intellektuella som Chaucer trodde på vidskepelsen. Han låter abbedissan i The Canterbury Tales berätta om den lille gossen, någonstans ”in Asie, in a greet citee”, som judarna dödade därför att han sjöng en sång till Jungfru Marias ära:

For thennes forth the Jewes han conspyred /This innocent out of this world to chace:/ An homycide ther-to han they hyred,/That in an aley hadde a privee place; /And as the child gan for-by for to pace, /This cursed Jew him hente and heeld him faste, /And kitte his throte, and in a pit him caste. /I seye that in a wardrobe they him threwe /Wher-as these Jewes purgen hir entraille. /O cursed folk of Herodes al newe, /What may your yvel entente yow availle?

Men gossens förtvivlade mor hittade det mördade barnet i judegarderoben. Polisen tillkallades:

With torment and with shamful deth echon /This provost dooth thise Jewes for to sterve /That of this mordre wiste, and that anon; /He nolde no swich cursednesse observe. /Yvel shal have, that yvel wol deserve. /Therfor with wilde hors he dide hem drawe /And after that he heng hem by the lawe.[4]

 Kyrkan

Det hjälpte inte att flera påvar upprepade gånger förklarade anklagelserna för grundlösa och att kejsaren Fredrik II (1194-1250) efter en noggrann undersökning förbjöd dem i sin Gyllene bulla 1213. Även påven Innocentius IV utfärdade 1247 en bulla där han friade judarna från anklagelsen, men tydligen var vidskepelsen envis då han var tvungen att förnya påbudet i tre ytterliga bullor. Så gjorde också hans efterträdare Gregorius X år 1272, Martin V år 1422, Nicolaus V år 1447 och Paulus III år 1540, allt utan något vidare resultat.[5]

Inte ens den andra stora masshysterin, häxförföljelserna, kan uppvisa så lång historia som vidskepelsen om det judiska barnamordet. Det var för övrigt samma inkvisitorer som förhörde och brände häxor och judar i sin jakt på kättare. Judarna ansågs särskilt benägna för häxeri, trolldom och brunnsförgiftning. I en kyrklig skrift mot häxeriet med ursprung i Savojen på 1400-talet, betecknades häxsabbaten konsekvent som en synagoga (i betydelsen sammankomst) och judarna, ”Ismaels släkte”, såg man som en mottaglig rekryteringsbas för djävulen då man menade att de behövde hans hjälp för sin hämnd på de kristna.[6]

På samma sätt som häxförföljelserna fick även mordanklagelserna mot judarna under vissa perioder en epidemisk karaktär. Så blev det slutet på 1400-talet i Tyskland, och folkhysterin ledde till pogromer av sådan omfattning att det i slutet av århundradet endast fanns tre större judiska församlingar kvar. Upptakten gavs av ett par händelser. En i Ratisbon, där de av den lokale biskopen häktade judarna efter intervention från både kejsaren och påven blev frikända och slapp undan med böter, den andra i Trento i Italien. Under påskveckan 1473 hittade man i floden Adige kroppen av en treårig gosse vid namn Simon och man anklagade omedelbart judarna för mord på barnet. Stämningen bland de kristna var upphetsad efter en serie lågande predikningar mot judarna av fransiskanmunken S:t Bernhard, i vilka han bland annat hade varnat menigheten att ”innan Påskhögtiden är över kommer ni att upptäcka något”. Trots varningar från den påvlige legaten lät biskopen i Trento häkta de misstänkta judarna och tortera dem varvid alla utom en erkände. Det slutade med att alla tridentinska judar brändes. Den lille Simon blev martyr och saligförklarad.

I England inträffade ett parallellfall 1255 i Lincoln där man också hittade kroppen av en åttaåring, denna gång i en brunn. Omedelbart grep man nittio lokala judar som skickades till Towern i London där man utan vidare avrättade var femte av dem. Naturligtvis hade de först erkänt på sträckbänken. Lille Hugh blev också martyr och ett lokalt helgon till vars grav folk sedan gjorde pilgrimsresor i århundraden. Chaucers abbedissa avslutar sin berättelse med en bön:

O yonge Hugh of Lincoln, slayn also /With cursed Jewes, as it is notable, /For it nis but a lytel whyle ago; /Preye eek for us, we sinful folk unstable, /That, of his mercy, god so merciable /On us his grete mercy multiplye /For reverence of his moder Marye. Amen.[7]

Anklagelser och domar för ritualmord har otroligt nog förekommit ännu i modern tid. Till och med Voltaire trodde på denna vidskepelse. Med de demografiska förändringarna och med upplysningens seger i Västeuropa förflyttades under femtonhundratalet tyngdpunkten österut, till länder som Polen och Ryssland. Antalet rättegångar om judiska ritualmord i Polen i mitten på 1700-talet blev så uppseendeväckande att Vatikanen lät undersöka saken genom kardinal Ganganelli, den blivande påven Clemens XIV. Kardinalen undersökte alla för kyrkan kända ritualmordsanklagelser genom tiderna och avvisade samtliga utom två, de från åren 1462 och 1475, som grundlösa. De två som han inte kunde underkänna hade lett till en utbredd helgonkult och så småningom till beatifisering av de påstådda offren, den salige Andreas av Rinn och den salige Simon av Trento. En kardinal kunde ändå inte desavouera både sin kyrka, påven och sina kolleger i kardinalkongregationen som bara några år tidigare fattat beslutet om en saligförklaring. Dock kan man ana att även de hyste tvivel. Påven Benedictus XIV avböjde att inleda kanoniseringsprocessen för Andreas som således aldrig blev något helgon. Flannery (som är katolsk teolog), skriver att saligförklaringarna inte skall uppfattas som någon bekräftelse på ritualmordsanklagelsen utan endast som kyrkans erkännande av den existerande lokala kulten. Ganganelli anhöll i sin rapport att kyrkan skulle skydda judarna, men det enda som hände var en uppmaning från den påvliga nuntien till de polska biskoparna.

Moderna forskare betraktar generellt alla påståenden om ritualmord som ohistoriska. ”Det existerar inte ett enda historiskt dokumenterat fall av detta slag”, konstaterar exempevis den katolske prästen och forskaren Vacandard.[8]

Protestanterna

Reformationen förändrade ingenting i det här avseendet. Martin Luthers från början positiva inställning till judendomen förändrades när judarna inte ville hörsamma hans ”broderliga inbjudan till konvertering”, och när somliga reformerta kristna visade för stort intresse för judaismen. På sitt sedvanligt grova och våldsamma sätt upprepade han i traktatet Mot judarna och deras lögner alla gamla smädelser inklusive anklagelsen om att judarna hade dödat den lille Simon av Trento, ”de hade genomborrat och hackat hans kropp”, och de hade mördat också andra barn. ”Solen har aldrig lyst över ett mera blodtörstigt och hämndlystet folk…”, skrev den store reformatorn 1543, kort före sin död.

Med sådan inställning från protestantismens grundare var det inte märkligt att ritualmordsdomarna blev lika vanligt förekommande i det reformerade Nordeuropa som i de katolska länderna.

 Modern tid

 ”Affären Damaskus” upprörde hela den civiliserade världen 1840. En katolsk präst, fader Thomas, abbot i ett franciskankloster i det då turkiska Damaskus, försvann spårlöst, och då han sist setts i det judiska kvarteret och det var bara några veckor kvar till Påsk arresterade man snabbt ett antal rika judar. Visserligen fanns det vittnen som berättat att en turk hade hotat prästen till livet, men när judarna förhördes med turkiska metoder (en av dem avled, en gick över till islam) erkände de flesta av dem. Till erkännanden bidrog nog också att turkarna höll i förvar sextio judiska barn utan mat. Efter protester och ingripanden från regeringar och statsmän från hela världen släpptes de nio överlevande judarna och sultanen förklarade anklagelserna för ritualmord för förtal och lovade judarna fulla medborgerliga rättigheter.[9]

1871 utkom Der Talmudjude, en bok skriven av August Rohling, katolsk präst och teologiprofessor vid det tyska universitetet i Prag. Rohling som var lidelsefull antisemit och antiprotestant, påstod i sin skrift att Talmud innehåller påbud om ritualmord. Rohlings bok blev en bestseller i Österrike och Tyskland, den såldes i en för dåtiden oerhörd upplaga på ett par hundra tusen exemplar och den översattes till flera språk. Rohling startade en ärekränkningsprocess mot sina kritiker men blev av både kristen och judisk expertis beslagen med felcitat, felaktiga översättningar och rena förfalskningar. Han drog sig med vanära tillbaka från sin lärarbefattning.[10]

Under åren 1867-1914 ägde sammanlagt tolv rättsprocesser med anklagelser om ritualmord rum i Österrike-Ungern, den största av dem 1883 mot femton judar i det ungerska Tiszaeszlár. Alla dessa rättegångar utom en slutade med frikännande för de åtalade och med blamage för både åklagarsidan och dess vittnen och för den rabiat antisemitiska skandalpressen. I den s. k. Polnáprocessen i Böhmen 1899 blev en judisk vandrande skomakare Hilsner dömd till hängning för påstått ritualmord på en ung tjeckisk kvinna. På initiativ av dåvarande riksdagsmannen och senare presidenten Tomáš Masaryk togs fallet upp till omprövning och kassationsdomstolen i Wien beslöt att anklagelsen inte skulle gälla ett ”ritualmord”. Dödsdomen stod fast men kejsaren, som fruktade reaktioner utomlands, ändrade straffet till livstid. Hilsner blev benådad 1918 och dog 1928.[11]

I despotismens Ryssland dröjde sig beskyllningarna för ritualmord kvar länge och gav anledning till åtskilliga rättegångar, och vad värre var, till många svåra pogromer. Det var inte bara efterblivna bönder och obildade arbetare som fortfarande trodde på vidskepelsen. Vid adelsförsamlingens möte 1911 påstod ”experter” att judarna behövde kristet blod för sina religiösa riter, och församlingen krävde att Ryssland skulle göras judefritt. Rättegångar mot judar på grund av liknande anklagelser hölls så sent som 1857 i Saratov och 1878 i Kutaisi i Georgien; 1881 drabbades den judiska befolkningen av pogromer i hundrasextio städer med många tusen döda. Åren 1903 och 1905 följde en ny serie pogromer i ett par hundra ryska städer och antalet offer uppskattas till femtio tusen. 1911 blev Mendel Beilis, en arbetare från Kiev, anklagad för ritualmord på en pojke. Processen förbereddes i två år av justitieministeriet, polisen som kände till den verklige mördaren ordnade falska vittnen från den undre världen och den handplockade juryn var partisk. Men avslöjanden i den liberala pressen hemma och protesterna utomlands gjorde att Beilis blev frikänd efter den sista kända processen om ritualmord i historien.[12]

Nazisterna

Vidskepelsen om ritualmord har inte dött ännu. Den fick en ny spridning med nazisternas propaganda och fortsätter att cirkulera i antisemitiska publikationer och som en vandringssägen i Östeuropa och i arabländerna ännu i dag.

I Tyskland var det främst den illaberyktade nazisten Julius Streicher som i tidningen Der Stürmer fortsatte att under 1930- och 1940-talen sprida förtalet om ritualmord som ”världsjudendomens största hemlighet”. Judarna beskrevs som ett ”mördarfolk” behärskat av ett omänskligt hat mot alla ickejudar som de är påbjudna att döda. Man berättade och illustrerade med teckningar hur judarna lockade till sig ikcejudar, oftast barn, för att döda dem och använda deras blod vid sina religiösa riter!

Efter kriget

1946 spreds rykten om ritualmord i Polen och ledde till pogromer på den judiska befolkningen i flera städer: Ciechanow, Kalisz, Warszawa, Włocławek, med den mest kända i Kielce där 42 judar mördades. Det sammanlagda antalet offer beräknas till högst 1 000.

I Sverige har påståendet om att Talmud påbjuder mord på de kristna spritts av den ökände Ahmed Rami i Radio Islam. Rami blev 1989 åtalad för hets mot folkgrupp och dömdes till sex månaders fängelse. Under rättegången försvarades han av en svensk professor i religionshistoria som inte tycks ha tagit någon lärdom av sin kollega Rohlings blamage i Prag på 1870-talet.

Förtalet om ritualmord, the blood libel, lever fortfarande och sprids i dag främst i Mellanöstern, i tal, tryck, video och spelfilm som ett medel i propagandakriget mot Israel.

Använda böcker

Per Ahlmark et. al., Det eviga hatet, Bonniers 1993.                                                                       H. H. Ben-Sasson (Ed.), A History of the Jewish People, 1969.                                                   Éduard Drumont, La France juive, 1886.                                                                                 Edward H. Flannery, The Anguish of the Jews, 1985.                                                                     Philip Kerr (Ed.), The Penguin Book of Lies, 1990.

Noter

[1] Historieskrivaren Democritus levde vid tiden för Kristi födelse.

[2] efter Edward H. Flannery, The Anguish of the Jews, New York, 1985.

[3]Édouard Drumont (1844-1917), fransk skribent och deputerad, skrev en antisemitisk bestseller La France juive.

[4] Geoffrey Chaucer (1340-1400), Abbedissans berättelse i The Canterbury Tales. Det skedde ett under med den mördade  gossen. När man bar det lilla liket, vars ”throte is cut un-to nekke-boon”, sjöng gossen hela tiden Mariasången och han sjöng fortfarande där han låg på likbåren i klostret. (För dem som inte är så hemma på Chaucers engelska: han = have; gan for-by for to pace = walked along; hente =   caught; kitte = cut; purgen hir entraille = removed his intestines; al = quite; yvel = evil; entente youw availle? = attend to what benefit?; echon = every one; sterve = starve to death; wiste = knew; anon = immediately; nolde = would not; swich = such; wol = will).

[5] Flannery, op.cit.

[6] Eva Kärfve, Den stora ondskan i Valais, 1992.

[7] nis = ne is, is not; eek = also.

[8] Elphège Vacandard,  ”La question du meurtre rituelle chez les Juifs” i Etudes de critique et d’histoire religieuse, Paris, 1912, cit. i Flannery, op. cit., sid. 101.

[9] H. H. Ben-Sasson (Ed.), A History of the Jewish People, 1976.

[10] Tomáš Pěkný, Historie Židů v Čechách a na Moravě, 1993 (Judarnas historia i Böhmen och Mähren).

[11] Pěkný, op. cit.

[12] Flannery, op. cit.

 

Kamali, Kaplan och historia

Historien upprepar sig inte, men visst kan vi lära av den. Här en liten sedelärande historisk historia som jag hoppas ingen missförstår.

Professor Kamali tyckte i teven i går att vi har varit dumma mot Mehmet Kaplan och hans turkiska kompisar, och den turkiska ambassaden är också gramse på Sverige. Det är tråkigt. De svensk-turkiska relationerna har varit ansträngda länge, inte minst efter vissa sorgliga händelser i den osmanska staden Bender.

Om detta kunde en samtida betraktare berätta:

”Stora skaror, ja en mångtusenhövdad flock svenskar flyende från krigets fasor sökte asyl och fick beskydd av vår stormäktige och barmhärtige herre sultan Ahmed, och de fick slå upp sina tält och tillfälliga boningar utanför vår vackra stad. Men trots att de stannade länge, i flera år, saknade dessa främlingar vett och förstånd att anamma våra bruk och seder. De gick ofta barhuvade utomhus, och i stället för att lägga högra handen på hjärtat envisades de med att sträcka fram den när de hälsade. De slaktade orena grisar och förtärde deras orena fläsk i de rättrognas åsyn, och döm om dessa otrognas gränslösa fräckhet, på sin sabbatsdag ställde de i lägret upp ett altare av trummor och de sjöng och åkallade sin falske profet så högljutt att de rättrogna harmades däröver”.

”Och icke nog därmed. Dessa knektar, för de var företrädesvis yngre män, nyttjade ofta vin och andra rusdrycker och bar sig sedan illa åt mot våra dygderika muslimska kvinnor. De väckte också anstöt och förargelse hos de rättrogna genom sitt ogudaktiga leverne, då de tack vare vår stormäktige och barmhärtige herres, sultanen Ahmeds frikostiga understöd, och säkerligen också genom de rika mutor de betalade till Storvesiren, levde till synes sysslolöst och bekymmersfritt och blev allt fetare på sitt avskyvärda fläskätande”.

Men de politiska förhållandena ändrades, storvesirerna kom och gick, rikets kassakista blev allt lättare och underhållet till snyltgästerna i Bender allt magrare. Till slut kände sig den barmhärtige sultanen tvungen att avhysa dessa långväga asylsökanden, något dessa dock inte gillade. De förskansade sig i sitt läger och i huset där kungen bodde och avhysningen blev ganska livad. Hur det gick till skildras av en som var med:

”Då fick jag se Hans Maj:t stå mellan trenne turkar med bägge armarna högt upp i vädret och med värjan i högra handen… Jag fattade strax min pistol och sköt ner den ene turken… och så lät Hans Maj:t ned den högra armen med värjan och stack den andre turken tvärt igenom, och jag var intet sen att skjuta den tredje till döds”. Efter kalabaliken berättades det att kungen nedlagt många turkar men när man frågade majestätet självt svarade han blygsamt att han kunde påminna sig bara tre.

Tur att historien inte upprepar sig, att våra seder blivit mildare och att vår kung inte heter Karl XII utan Carl XVI Gustaf. Så Kaplan och hans vänner kan sova helt lugna.

Comenius och Oxenstierna

Jan Amos Komenský, i utlandet känd som Comenius, föddes 1592 i en liten stad i Sydmähren. Familjen var välbärgad och tillhörde den Böhmisk-mähriska Brödrakyrkan, så Jan fick sin utbildning vid de protestantiska lärosätena i Herborn och Heidelberg. Han prästvigdes, gifte sig och efter en kort tid som rektor för sitt gamla gymnasium blev han gymnasierektor och ledare för brödraförsamlingen i det schlesiska Fulnek.

Pragdefenestrationen 1618 – då de böhmiska protestanternas kastade de kejserliga ämbetsmännen från fönstret på Prags borg – blev signalen till uppror mot kejsaren Ferdinand och början till de krig som under tre decennier skulle förhärja Europa. Men det böhmiska upproret slogs ned och i det tidigare toleranta och övervägande husitiska Böhmen blev katolicismen den enda tillåtna religionen. Protestanterna förföljdes och fängslades och en tiondel av befolkningen, de adliga och de fria, lämnade landet.

Comenius och hans familj drabbades av förföljelserna. Hans svåger fick se sitt hus nerrivet av kejserliga legoknektar innan han dödades. Ytterligare 37 hus i den lilla staden revs som straff för ”brödernas” hårdnackade fasthållande vid sin tro. Kriget böljade fram och tillbaka över Mähren och Schlesien och Fulnek erövrades och plundrades tre gånger på några månader. Jan med familjen måste fly. Han själv överlevde men hans unga hustru och två små barn dukade under. I tre år levde han i en hemlig brödraförsamling och författade två av sina teologiska verk, Världens labyrint och hjärtats lusthus och Trygghetens djup, men i längden blev den lilla församlingens situation ohållbar. Gruppen flydde till det toleranta Polen där de på familjen Leszczynkis gods grundade staden Lezsno. Året var 1628, Comenius var 36 år gammal och bildade en ny familj.

Det var omständigheterna som gjorde att teologen och filosofen Comenius blev en av den moderna pedagogikens föregångsmän. Som lärare kände han behovet av nya och bättre läroböcker. Hans första lärobok, Informatorium för moderskolan, är avsedd för småbarn, men det blev hans nästa verk, Ianua linguarum reserata, ”Den öppnade språkporten”, som vann samtidens uppskattning. Ianua är en lärobok i latin där han utvecklar en ny språkpedagogik byggd på principen att all undervisning skall utgå från det kända, nära och enkla. I stället för att memorera latinska klassiker skulle barnen ha en lärobok där naturen, människan och det vanliga livet beskrivs med enkla fraser och i samtalsform. Comenius omarbetade boken senare till det rikt illustrerade verket Orbis sensualium pictus, ”Sinnevärlden i bilder”, en liten språkencyklopedi. Båda böckerna blev redan under hans livstid översatta till ett tjugotal språk och användes i undervisningen ännu på 1800-talet.

När LHS Förlag för några år sedan gav ut bokens svenska upplaga från 1682 i faksimiletryck i Gottfried Grunewalds nyöversättning och med Lars Lindströms och Markku Leinonens sakkunniga kommentarer var det en respektingivande kulturgärning. För en nutida läsare är boken inte endast ett exempel på Comenius’ pedagogik utan också en rolig introduktion till 1600-talets värld. Och till sin förvåning upptäcker man, att Orbis pictus, med sina 340 år på nacken, är fortfarande en lysande nybörjarbok i latin.

Under Lesznotiden tillkom Comenius’ stora pedagogiska verk, Didactica magna, ”Den stora undervisningsläran”. I den samlade han allt dåtida pedagogiskt vetande och sina egna uppfostringsidéer och lade fram ett revolutionerande skolreformprogram: obligatorisk skolgång för alla barn, även för flickor och fattiga, all undervisning – där känslor och åskådlighet var viktiga inslag – skulle från början ske på modersmålet, och en skola där föräldrarna skulle delta med ansvar för och hjälp vid barnens utbildning. Den ledande pedagogiska idén var avståndstagande från tvång och respekten för barnets naturliga utveckling. Hos de minsta skulle kunskapsinhämtningen ske via lek och spel – en av hans smärre skrifter heter Schola ludus, ”Skola som lek”.

Comenius’ pedagogiska skrifter gjorde honom känd och aktad i Europa. 1641 blev han inbjuden till England för att diskutera skolfrågor och eventuellt medverka vid grundandet av ett ”pansofiskt” encyklopediskt institut. Han höll på att samla allt mänskligt vetande i ett enda stort verk och en lära som han kallade ”allvishetsläran”, pansofin. Hans idéer var kända även i Sverige och hade väckt Oxenstiernas och Louis de Geers nyfikenhet. Gunnar Wetterberg har i sin Oxenstiernabok visat att det framförallt var kanslerns intresse för undervisningsfrågor som var drivkraften. Oxenstierna var merkantilist, han önskade höja de inhemska läroanstalternas anseende och avhålla adelsungdomarna från att spendera dyra pengar vid utländska akademier. de Geer var en troende kalvinist som ville hjälpa en trosfrände i nöd men han förstod också kunskapskapitalets och den vetenskapliga prestigens betydelse för ett land och hyste planer på att grunda en akademi i Finspång, där han ville ha Comenius som en av de ledande lärarna.

På Oxenstiernas initiativ inbjöd han Comenius till Stockholm där denne fick tillfälle att lägga fram sina idéer för bl. a. Johan Skytte. Comenius togs också emot i audiens av den unga drottningen. Christina var sexton år och konverserade den utländske lärde på latin som hon var duktig på. Hon hade läst latin för Comenius’ vän Johannes Matthæi som använde Ianua linguarum som lärobok.

Kanslern sammanträffade med Comenius fyra gånger och de hade långa samtal om reformen av skolväsendet men också om politiken och krigsläget. Det måste ha varit då som Comenius förde på tal de böhmiska protestanternas situation och bad Oxenstierna om bistånd. Läget torde ha varit gynnsamt för sådan begäran. Våren 1642 hade Torstenson slagit de kejserliga vid Schweidnitz och nu tågade han med sin armé från Schlesien söderut och hade erövrat Mährens huvudstad Olomouc/Olmütz. Staden plundrades grundligt och hela den sommaren höll svenskarna på att skövla och bränna i Comenius’ hemtrakt, men det kände han knappast till. Däremot förstod han säkert att vägen till Wien stod öppen för den svenska armén och att den slutliga segern över katolikerna kunde vara nära.

Vad han och hans trosfränder hoppades på var att konungariket Böhmen skulle återfå sin självständighet och religionsfrihet, att de landsflyktiga skulle få återvända och deras konfiskerade egendomar återlämnades. Och vem annan än Nordens lejons, Gustaf Adolfs Sverige var mera lämpat att ta sig an de böhmiska protestanternas sak?

Vi vet inte vad som sades vid dessa möten mellan två så ojämlika och olika män, den bördsstolte aristokraten, förfarne diplomaten och realpolitiske statsmannen och den landsflyktige supplikanten, idealisten som uppfylld av svärmiska föreställningar om en rättvis fred ville förena alla protestanter i en enda kyrka. Vi kan tänka oss hur Oxenstierna, som ville diskutera skolfrågor, otåligt och nedlåtande lyssnade till böhmarens politiskt naiva propåer och med ökande irritation slog dövörat till hans påminnelser om gamla löften.

Vi tror kanske i dag att när Oxenstierna och de Geer, två män som representerade den tyngsta politiska och ekonomiska makten i landet, enades om en sak, var den avgjord. Men i 1600-talets Sverige fanns det ytterligare en kraft som inte ens de mäktigaste hade råd att stöta sig med. Det ortodoxa lutherska prästerskapet gillade inte Comenius’ religionssynkretism och hans pansofism. Comenius hade redan kommit i konflikt med bröderna i sin egen församling som hade beskyllt honom för bristande renlärighet. Ryktet hade antagligen nått Sverige, men man kan också förmoda att det bland prästerna fanns sådana som inte var begeistrade över Comenius oortodoxa och antiauktoritära pedagogik.

Kanslern ville inte stöta sig med kyrkan så de Geer fick ge upp planerna på Finspångakademin med Comenius i spetsen. Man beslöt i stället att placera den lärde mannen i någon av de svenska besittningar och valet föll på den gamla hansastaden Elbing.

Comenius var tveksam till det svenska erbjudandet som innebar att han på heltid skulle ägna sig åt skolfrågor. Han hade med Didactica magna fullbordat sitt pedagogiska verk och var nu helt upptagen med att formulera sina teologiska och pansofiska funderingar. Men de Geers erbjudande om årliga 400 silverdaler till författaren och 1 000 daler till hans församling avgjorde saken.

Comenius flyttade från Leszno i slutet av 1642 med familj, medhjälpare och sitt stora bibliotek. De sex närmaste åren var de ekonomiskt bästa under hela hans liv, men han hade tagit på sig en uppgift som han egentligen inte hade någon lust till. Han arbetade flitigt på sitt filosofiska verk men sölade med de utlovade läroböckerna och reformskisserna, med ökande irritation hos de svenska uppdragsgivarna som följd. Man ville se resultat och Comenius var tvungen att i brev efter brev be om anstånd och överseende, försvara sig, lova och bortförklara. Åren går, Oxenstierna väntar på de utlovade skolböckerna och de Geer kräver motprestation och slutligen hotar med att dra in underhållet. Till på köpet ger Comenius´ ekumeniska strävanden prästerna i Sverige ytterligare anledning till klander och anklagelser för kätteri.

Till sist blir situationen ohållbar och Comenius ger upp. Han skriver till de Geer och berättar att han hela tiden har arbetat på sitt stora verk De rerum humanorum emendatione consultatio catholica, ”Allmänt samråd om de mänskliga angelägenheternas förbättring”, som nu närmade sig fullbordan. Han hade förvisso försummat sitt åtagande men även detta arbete var nu till största delen färdigt och han skickade det till Stockholm. Samtidigt avsade han sig uppdraget.

Det fanns flera anledningar till Comenius’ kapitulation. Han hade problem med en av medarbetarna och man skrev år 1648, utgången av de långdragna fredsförhandlingarna i Westfalen började skönjas och resultatet bådade inget gott för böhmarnas räkning. När freden slöts, visade det sig att Sverige hade frångått kraven på allmän amnesti och återgång till status quo ante bellum med garanti för fri religionsutövning. I stället skulle den feodala regeln cuius regio, eius religio, landsherrens rätt att bestämma religionen, åter gälla, vilket betydde att Böhmens protestanter inte skulle återfå sin religionsfrihet.

Comenius ofullbordade förslag vann inget gehör i Stockholm och det blev de inhemska lärda i Uppsala som fick reformera det svenska skolväsendet.

Besviken och förkrossad återvände Comenius till Leszno. Allt hopp om att någonsin återse fosterlandet var nu definitivt ute. Samma år dog hans andra hustru och det var en klen tröst i all bedrövelsen att han blev vald till biskop för den skingrade brödraförsamlingen. Han skulle bli den siste.

Comenius gifte om sig och var några år verksam i Ungern där han kunde förverkliga en del av sina pedagogiska idéer. Återkommen till Leszno fick han uppleva Karl X Gustavs polska fälttåg som på nytt väckte hans hopp om Böhmens befrielse. Men i stället plundrade svenskarna staden som kort därefter brändes ner av polackerna, varvid Comenius’ manuskript, bibliotek och all egendom gick upp i lågorna.

Trots det svenska misslyckandet behöll Comenius goda kontakter med familjen de Geer, och när Louis’ son Laurentius erbjöd honom fristad och ekonomiskt stöd, flyttade han till Amsterdam, där han levde till sin död 1670. Han blev vän med Rembrandt, skrev, undervisade och redigerade sina böcker. Staden gav honom en årsränta och finansierade utgivningen av hans verk, bland annat en samlingsutgåva av hans pedagogiska arbeten Opera didactica omnia.