Muslimskt parti i Sverige?

Inte helt oväntat kommer vi snart se en nykomling i svensk politik, ett invandrarparti. Tidigare centerpartisten Mikail Yüksel samlade häromdagen i Göteborg ett hundratal förhoppningsfulla som skall bilda ett riksdagsparti med namnet ”Nyans”, ett parti som riktar sig till invandrare.

Yüksel kryssades in som riksdagskandidat före valet i fjol av sina många vänner i Göteborg, men hans karriär inom Centerpartiet blev kort. Han uteslöts efter bara ett par veckor när partiledningen fick reda på att han hade planerat att starta en avdelning av  den turkiska högerextrema nyfascistiska organisationen Grå vargarna i Sverige.

Det nya partiet som han planerar säger sig vilja samla röster från det mångkulturella samhället i förorterna och man preciserar två viktiga programpunkter som man vill driva. Den första är kravet på en lagstiftning som kriminaliserar islamofobi, den andra ett krav på att svenska muslimer skall få status som nationell minoritet.

Det är inte alls osannolikt att Nyans kan samla tillräckligt många röster för att få ett antal platser i kommunfullmäktige, däremot är det mycket tveksamt om det skall kunna locka den kvarts miljon väljare som krävs till att komma över 4%-spärren i riksdagsvalet. Av de annonserade programpunkterna att döma inriktar man sig i första hand på den omkring miljon muslimer som finns i Sverige. Men förortssamhället är som sagt mångkulturellt, alla där är inte muslimer, alla muslimer är inte religiösa, många av dem har säkert andra politiska preferenser och som alla vet, är även det muslimska samhället splittrat i flera rivaliserande samfund.

Ändå kan ett nytt parti indirekt komma att påverka svensk politik.  Även om man inte kommer in i riksdagen kan man locka tillräckligt många väljare för att partistrategerna i några etablerade riksdagspartier kan känna viss oro.

Kravet på en särlagstiftning med straff för islamofobi är ett önsketänkande som vi får hoppas förblir en dröm. Men också önskemålet om minoritetsstatus för svenska muslimer är orealistiskt.

För att en grupp skall kunna få status som nationell minoritet krävs det enligt både folkrätt och svensk lagstiftnig att:

1. Det ska vara en grupp med en uttalad samhörighet, som går att urskilja från den övriga befolkningen.
2. Gruppen ska ha en religiös, språklig, traditionell eller kulturell särart, som den inte delar med andra.
3. Gruppen ska också ha en uttalad vilja att behålla sin identitet.
4. Sist men inte minst ska gruppen ha historiska eller långvariga band med Sverige.

Det verkar ganska uppenbart att svenska muslimer inte uppfyller ovanstående kriterier.

 

Ingen slöja i franska skolan

Frankrike har sedan 2004 ett förbud att i statliga skolor bära framträdande religiösa symboler och kläder (”Dans les écoles, les collèges et les lycées publics, le port de signes ou tenues par lesquels les élèves manifestent ostensiblement une appartenance religieuse est interdit”). Förbudet gäller män som kvinnor, således både huvudslöja och kippa, men inte diskreta tecken som kors eller anan religiös symbol vid halskedjan.

Lagen som antogs i Nationalförsamlingen med en överväldigande majoritet (494 för, 36 mot, 31 avstå) överklagades till Europadomstolen som godkände den.

Det kan vara intressant att följa den debatt som fördes i Frankrike och som skilde sig markant från den svenska. Den fördes på en helt annan filosofisk nivå och den handlade om principer. Det talades inte så mycket om det individuella förtrycket eller den enskildes rätt att demonstrera sin tro, utan om vikten av en religiöst neutral skola, en fredad plats för alla, samt om vikten att motarbeta skillnader och fördjupa sammanhållningen inom samhället.

Till skillnad från Sverige har Frankrike en lång (sedan 1871 resp. 1905)och stolt tradition av laïcité, åtskillnad mellan stat och kyrka, en tradition som konsekvent tillämpas, inte minst i skolan.

”Laïcité är en grundbeståndsdel av vår kollektiva historia, bindemedlet i vår nationella identitet…den är en grundsten på vilken de tre omistliga värden vilar: samvetsfriheten, rätten att fritt välja mellan olika andliga och religiösa värden, den politiska maktens neutralitet”, sammanfattades frågan av inledningstalaren i Senaten.

Lagen skall vara en garanti för respekten för var och ens samvetsfrihet och för social fred. Den motarbetar inte religionen, den förbjuder inte religiös tro i skolan, sade talaren vidare. Lagen skall fördjupa nationalsamhällets enighet samtidig som den respekterar skillnaderna i härkomst och olikheterna i religiös trosbekännelse. Den syftar till att i en social institution trygga ett neutralt utrymme, respekten för var och ens tro och det lugn som är nödvändigt för utbildningsuppdraget.

KD, Adaktusson och abortfrågan

Precis några dagar före EU-valet upptäckte engagerade journalister på DN att kristdemokraten Lars Adaktusson hade i EU-parlamentet gång på gång röstat olämpligt i abortfrågor.  Andra tidningar hakade på och KD, som i flera månader haft en uppåtgående trend, fick se sin framgång reducerad i EU-valet. Adaktusson, numera var kvinnas niding, har gjort sig osynlig.

Rätten till fri abort är något som anses givet av de flesta i det här landet. Vi är ju, gu’bevars, ett modernt, framstegsvänligt och i stort sett sekulariserat samhälle där kvinnans rätt till sin kropp är en självklar rättighet. Men, konstigt nog, finns det samhällen och människor som inte tycker samma som vi. Det finns fortfarande en hel del troende kristna – som jag antar Adaktusson räknar sig till – och några andra grupper som har en annan uppfattning.

Tillåt mig här en personlig reminiscens. Min mor höll på att dö efter en illegal abort. Jag var fjorton år och de dagar hon låg i hög feber var fyllda av ångest. Mor låg för döden. Det var på 1930-talet, jag var äldst av fyra syskon, lillasystern var bara drygt ett år gammal. Med morfar levde vi sju personer i ett rum och kök. Styvfar gick periodvis arbetslös. När vi gick till handlarn delade jag skammen med mor som inte kunde betala med pengar som andra kunder utan med det gröna ”tiggarkortet” hon hade fått från socialen. Så det hon gjorde var en förtvivlans handling. Mor överlevde, tack vare vår snälle doktor Láníček som hade mottagning i gatuhuset och som skötte oss alla utan at någonsin ta betalt.

Så jag vill säkert inte ha tillbaka ett abortförbud med stränga straff.

Men rätten till abort är mer än en social fråga. Det är också en medicinsk och etisk fråga som det inte finns ett enkelt eller entydigt svar på. Var går gränsen mellan kvinnans kropp och det ofödda barnets kropp? När blir de tu två egna kroppar? Rimligtvis borde det vara när barnet blir livsdugligt utanför mammas mage. Men som det nu är flyttas den här gränsen ständigt.

Är Adaktusson och andra kristna som ställer den etiska frågan, som diskuterar den här gränsen och vill värna det ofödda barnets rätt till liv bara enfaldiga bakåtsträvare värda vårt fördömande?

Skall barnmorskor som inte vill assistera vid abort söka sig till ett annat jobb? Att vid långt framskriden graviditet abortera ett livsdugligt foster är säkert påfrestande även för andra än de samvetsömma. Det är därför förvånande att människor som exempelvis när det gäller heltäckande slöja är så måna om andras samvetsfrihet, intar en helt annan attityd gentemot sjukvårdspersonalen som har liknande bekymmer med sitt samvete. I Norge har man löst problemet på ett pragmatiskt sätt. Den som har samvetsproblem slipper, det finns alltid andra bland personalen som kan ta över. Så enkelt kan det vara i Norge. Här gör vi det till en principiell kvinnosaksfråga.

Adaktusson är uträknad och KD slickar sina sår. Men borde man inte vara något försiktigare i sina fördömanden och nyansera abortdebatten litet grand?

Sions vises protokoll – ett hundraårigt falsifikat

Antisemiternas hundraåriga eternell, Sions vises protokoll dyker upp igen och igen. Nu senast på näthandeln, men redan tidigare på internet. För inte så länge sedan fanns den att läsa på Radio Islams hemsida.

Det borde inte förvåna någon. Protokollen har dykt upp överallt och alltid när antisemiterna vädrat morgonluft. Skrönan har under hundra år spritts av hatets kolportörer och lästs och traderats av troskyldiga som hellre lever i en värld full av mysterier och konspirationer än i verkligheten. Den antisemitiska skriften utnyttjas fortfarande av nazistgrupper och som antiisraelisk propaganda i arabländerna där den sprids och citerats till och med i barnens skolböcker.

Vad är då egentligen dessa protokoll och vem var de Sions vise som skulle ha fört dem?

Protokollen påstås återge ett föredrag av ledaren för den hemliga judiska världsregeringen som avslöjar alla de lömska metoder med vilka judarna håller på att underminera och omstörta det kristna samhället för att upprätta judarnas världsherravälde. Talet skulle ha hållits av sionismens grundare Theodor Herzl vid 24 hemliga sammanträden på sionistkongressen som hölls i Basel under de sista dagarna i augusti 1897. Kongressen varade tre dagar, så man fick sno på!

Skriften gavs ut i Ryssland 1897, först i form av hektograferade blad och senare samma år som ett anonymt tryck. Det visade sig att utgivaren var en kammarherre Stepanov vid Moskvasynoden, den ortodoxa kyrkans högsta organ. Skriften väckte inget större intresse då och inte heller 1903 när den gick som följetong i en antisemitisk tidning. Stepanovs manuskript, som han sade sig ha fått av en bekant, kom i händerna på en annan ämbetsman vid synoden vid namnet Sergej Nilus, en religiös mystiker som i en bok med titeln Det stora i det ringa. Nära är den antågande Antikrist och djävulens herravälde på jorden hade samlat diverse spådomar, profetior och apokalyptiska syner. Boken hade tryckts på det kejserliga tryckeriet i Tsarskoje Selo i ett par upplagor. I den tredje upplagan 1905 och i de följande tog Nilus med Protokollen. En annan, utökad version publicerades av en G. Butmi i skriften Människosläktets fiender som kom ut i ett par upplagor 1906 och 1907 i St. Petersburg.

Nilus hustru var bekant med den djupt religiösa tsarinnan. Både hon och tsar Nikolaj läste Nilus böcker. Det stora i det ringa gjorde ett starkt intryck på tsaren, men när myndigheternas undersökning visade att Protokollen var en förfalskning, förbjöd han fortsatt tryckning på det kejserliga tryckeriet. Nikolaj II var antisemit men också en gudfruktig kristen och menade att en god sak inte bör främjas med dåliga medel.

Upplagan 1917 kom lägligt och fick en stor spridning och genomslagskraft som verktyg för de vitas propaganda under inbördeskriget. Protokollen användes som bevis för att revolutionen var judarnas verk och att den var ett led i den judiska konspirationen för världsherravälde. Hetsen mot judarna ledde till ett hejdlöst mördande av den judiska befolkningen överallt där de vita kom till makten. Minst 60 000 och ända upp till 120 000 judar uppges ha blivit dödade av Denikins och Petljuras arméer under åren 1918-1920.

Protokollen har blivit översatta till så gott som alla levande språk, även kinesiskan. Till Tyskland kom de med de baltiska flyktingarna efter första världskriget, många av dem antisemitiska. En av dem var Tredje rikets främste ideolog Alfred Rosenberg som använde skriften i sin bok Die Protokolle der Weisen von Zion und die jüdische Weltpolitik (Sions vises protokoll och den judiska världspolitiken). Boken lästes av hans vän och beundrare Adolf Hitler som snabbt insåg skriftens propagandavärde. Här kunde man slå två flugor i en smäll, både judar och bolsjeviker. I Mein Kampf skriver han att det i och för sig inte spelar så stor roll vem som är upphovsmannen, det viktigaste var att protokollen ”med en direkt fasanväckande säkerhet avslöjar judefolkets väsen och verksamhet … och slutmål”.

På svenska har Protokollen publicerats tidigare sex gånger, först 1919 i Helsingfors och senast 1940 i Stockholm, de spreds av Radio Islam och nu finns de i näthandeln.

I Frankrike, med dess grundmurade antisemitiska tradition trycktes Protokollen efter 1917 i många upplagor och utnyttjades flitigt av fascistiska grupper som Action Française och Croix de Feu. Den gamla judeofobin som tidigare riktats mot kapitalet och bankirerna vändes nu mot den nya fienden, den ”judiska” bolsjevismen.

En sorglig roll i Protokollens historia spelade Henry Ford. Även nu fann Protokollen sin väg till Amerika via de ryska emigranterna. Maskinskrivna exemplar spreds redan 1919 bland politiker och i societetskretsarna i Washington och året därpå distribuerades de i bokform gratis till senatorerna och inom administrationen. Publikgenomslaget kom när de togs om hand av Ford och publicerades under en rad år som följetong i hans veckotidning The Dearborn Independent. Med hjälp av Fordbilars återförsäljare steg tidningens upplaga från sjuttio tusen 1920 till sjuhundra tusen 1925. Tidningsartiklarna samlades och gavs ut i fyra volymer under titeln The International Jew, (upplaga ½ miljon), som översattes och distribuerades i stor skala utomlands. Genom stämningar och bojkott tvingades Ford 1927 stoppa sin hatkampanj och offentligt ta tillbaka beskyllningarna och be judarna om förlåtelse, men detta dämpade knappast hans antisemitism. Adolf Hitler hade Henry Fords porträtt på väggen i sitt rum och 1938 belönade han bilfabrikanten med storkorset av Tyska örnens orden.

Fords debacle betydde dock inte att Protokollen försvann från den amerikanska scenen. I Södern spreds de av Ku Klux Klan som hatade judar och katoliker lika mycket som de svarta, i norr av den katolske ”radioprästen” Coughlin som från 1926 till 1939 varje vecka samlade miljontals lyssnare i tjugosex stater. Pater Coughlin blev alltmer fascistisk och 1939 måste FBI ingripa mot hans anhängare som började bilda beväpnade grupper och misshandlade judar på New Yorks gator.

Protokollens öde i England artade sig annorlunda. Den konservativa Morning Post försökte rida på skräcken för den ryska revolutionen och använde boken som bevis för att separatfreden mellan Tyskland och Sovjeterna 1917 var ett led i den judiska världssammansvärjningen. Den likaså konservativa The Times protesterade och publicerade 1921 en serie artiklar som visade att Protokollen var en förfalskning. Artikelförfattaren, tidningens korrespondent i Konstantinopel Philip Graves, gav ut artiklarna samma år i bokform med titeln The Truth about the Protocols, A literary forgery.

Graves undersökning och senare en rättegång i Bern 1934-1935 visade att protokollen är ett falsifikat hopkommet i den ryska hemliga polisen Ochranas utlandshögkvarter i Paris. Originalmanuskriptet till Protokollen har aldrig hittats. Den förste utgivaren, Stepanov, uppgav under ed att han ägde en rysk översättning redan 1895. Enligt ett vittnesmål hade Nilus sagt att han fått skriften från Ochrana. Graves hade dessutom hittat en bok skriven av en fransk katolsk jurist, Maurice Joly, tryckt första gången 1864 och sedan 1868 i Bryssel, en politisk pamflett riktad mot Napoleon III. Joly fick femton månader fängelse för sin smädelse av kejsaren. Under processen i Bern visades att nästan halva texten i Protokollen var ett plagiat av Jolys bok.

Själva storyn – en judisk världsomfattande konspiration mot mänskligheten – är så gammal att man i själva verket kan hitta dess rötter i antiken och senare under medeltiden. Sannolikt var det i Frankrike, med Louis-Sébastien Merciers framtidsvision L’An 2440 från 1770, som konspirationsteorin fann sin väg in i litteraturen. Extra näring fick den när Napoleon av politiska skäl sammankallade Europas judiske lärde till det Stora Sanhedrin i Paris 1807. Under 1800-talet, blomstringstiden för de stora judiska bankirhusen, blev konspirationsteorierna ett vanligt inslag i både den klerikala och socialistiska propagandan och i agitationen mot judarnas emancipering. I Frankrike kom det ut en rad skrifter, av abbé Burruel, Alphonse Toussenel, Renault Bécourt, Jean Capefigue, abbé Chabauty och de stridbara antisemiterna Édouard Drumond och Roger Henri Gougenot des Mousseaux med olika varianter på samma tema. Utformningen som protokoll tycks ha inspirerats av en kolportageroman från 1868, skriven av en preussisk f. d. posttjänsteman Hermann Goedsche. I kapitlet ”På judekyrkogården i Prag” avlyssnar författaren en mörk natt när furstarna för Israels tolv stammar, som brukar samlas vart hundrade år, spinner djävulska planer om världsherravälde. Underbart nog kunde författaren nedteckna allt som sades fastän det språk som användes på mötet var kaldeiska. Detta kapitel gavs ut separat på ryska 1872.

När svarandesidan under Bernprocessen blev trängd (ett av kärandepartens huvudvittnen var Stockholms överrabbin Marcus Ehrenpreis), gjorde försvaret en rockad. Det påstods nu att Protokollen inte kom från den första sionistkongressen utan från ett möte som den judiska välgörenhetsorganisationen B’nai B’rith hållit samma år i Basel. Vad försvaret inte visste var att den första upplagan utkommit redan 1897 och att Stepanov enligt egen uppgift hade fått manuskriptet 1895. Likheten med den ”judiske frimuraren” Jolys bok berodde enligt försvarets nazityska expertis på att B’nai B’rith baserade sitt program på Joly – som inte var jude!

Bortsett från alla andra bevis är det uppenbart att texten i Protokollen inte kunde komma från den bildade skribenten och mångårige Pariskorrespondenten för Neue Freie Presse, dr. Theodor Herzl. Och inte från någon annan judisk källa heller. Judarna har av sina vedersakare beskyllts för mycket men knappast för att de skulle vara dumma. Dessutom så urbota dumma att de skulle framställa sig själva som en förbrytarmaffia.

Protokollens naiva och grovt antisemitiska jargong pekar entydigt ut såväl upphovsmannen som den målgrupp pamfletten riktades till. Här några citat:

”Den som vill härska måste tillgripa list och hyckleri. – Vår rätt ligger i makten. – Vi får inte avhålla oss från bestickning, bedrägeri och förräderi. – De ickejudiska folken har blivit fördummade genom alkohol. – Våra paroller om frihet, jämlikhet och broderskap har med våra hemliga agenters hjälp lockat till våra led hela legioner som med begeistring bär våra fanor.” (Protokoll nr 1)

”Tack vare pressen har vi samlat i våra händer guldet …” (Protokoll nr 2)

”Vår makt vilar på arbetarens bestående hunger och svaghet. – Med hjälp av guldet som helt är i våra händer kommer vi att med alla hemliga medel åstadkomma en allmän ekonomisk kris och kasta massor av arbetare ut på gatan …” (Protokoll nr 3)

”Vi kommer att höja arbetarlönerna utan att arbetarna får någon som helst nytta av det. – Våra planer kommer vi att beslöja genom påstådd önskan att hjälpa arbetarklassen” (Protokoll nr 6)

”Utökning av rustningar och av polis är en nödvändig komplettering av våra planer. – …vi måste frammana oro, tvedräkt och hat. – Sedan måste vi släppa löst ett allmänt krig” (Protokoll nr 7)

”Ickejudarna är en fårskock, vi är vargarna” (Protokoll nr 11)

”De liberala svärmarnas roll blir slutspelad så snart man erkänt vårt herravälde – ty vi har förvridit dessa ickejudiska dumhuvudens skallar med slagordet framsteg” (Protokoll nr 13)

”Vi kommer att avskaffa lärofrihet av alla slag. – Till vår nytta kommer vi att utsläcka varje tillstymmelse till självständigt tänkande” (Protokoll nr 16)

”Vår härskare måste utplåna dagens samhälle även om så måste ske genom att dränka det i dess eget blod” (Protokol nr 23)

Världens folk skall underkuvas med hjälp av frimurare, ateister och skumma politiker. Skulle folken våga sätta sig upp mot sina herrar kommer man att förinta deras huvudstäder genom att spränga tunnelbanorna eller med hjälp av amerikanska, kinesiska eller japanska kanoner. Man kommer att införa papperspengar utan stabilt värde. Men under judarnas herravälde kommer det att råda ett allmänt välstånd och folken kommer att gladeligen låta sig regeras av Davids hus under täckmanteln av till synes fritt valda politiker.

Det enda citat från Bibeln som Protokollen innehåller kommer inte från det judiska Gamla testamentet utan från Vulgatan, den katolska latinöversättningen.

Förföljelsen av ryska judar och liberaler hade kulminerat under den reaktionäre Alexander III. Konstantin Pobjedonostsev, den bigotte ortodoxe överprokuratorn vid den Heliga synoden och Rysslands mäktige man, hade ett recept för lösning av det judiska problemet: ”En tredjedel skall konvertera, en tredjedel emigrera, en tredjedel dö”. Det var Ochranan som organiserade pogromerna och Protokollen var ett verktyg med vilket man skulle slå två flugor – avleda folkets växande missnöje och effektuera Pobjedonostsevs program. Tusentals dog under den pogromvåg

som svepte över Ryssland efter 1881. En miljon emigrerade under de följande tjugo åren.

Protokollen är en genomskinlig propaganda där judarna och antisemitismen utnyttjades som tillhygge mot det verkliga hotet – de växande liberala och socialistiska rörelserna i Ryssland.

 

Vidare läsning:

Harry Järv, Trollkarl eller lärling?, 1986.

Eduard Radzinskij, Herre fräls oss och försona Ryssland, 1992.      

Hugo Valentin, Antisemitismen, 1935.

Universal Jewish Encyclopedia

Citat ur Protokollen översatta från Theodor Fritsch, Handbuch der Judenfrage, 1932.

 

 

 

Europadomstolen: Du får inte häda!

Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (ECHR) har för några veckor sedan avvisat överklagandet från en kvinna som av österrikiska domstolar dömts till böter för att hon hade förolämpat islam genom att kalla profeten Mohammed för pedofil.

Domen väcker förvåning och oro, så det kan finnas skäl att titta på den närmare. Fakta i målet är följande.

Kvinnan deltog i ett offentligt seminarium anordnat 2009 av partiet FPÖ, där hon i sitt föredrag om islam bl.a. sade att ”Muhammed…tyckte nog att göra det där med barn”…”och dumt nog finns detta om Aisha och barnsex också beskrivet i al-Bukhari… En 56-årig och en 6-åring… Vad kallas det om inte pedofili?”

Oturligt nog bevakades föredraget av en wallraffande journalist som polisanmälde kvinnan för hets mot folkgrupp. Underrätten i Wien frikände henne från anklagelsen men åklagaren ändrade sitt yrkande till brott mot art. 188 i den österrikiska strafflagen som stadgar straff för handlingar riktade mot den religiösa freden.

”Den som under omständigheter under vilka handlingen är ägnad att väcka berättigad förargelse, offentligt nedsätter eller skymfar en person eller en sak som är föremål för vördnad hos i landet befintlig kyrka eller religiöst samfund, eller också en troslära, en i lag tillåten sedvänja eller en i lag tillåten inrättning hos en sådan kyrka eller religiöst samfund, skall bestraffas med upp till sex månaders frihetsstraff eller med dagsböter upp till 360 dagar”.

Kvinnan dömdes för ”nedsättande av religiös lära” till böter på 480 Euro samt ersättning av rättegångskostnader. Hon överklagade, men överrätten i Wien fastställde underrättens dom. På samma sätt avvisades hennes överklagande av Österrikes Högsta domstol med hänvisning till tidigare domslut och med motivering att när det gäller religion är medlemsstaterna skyldiga att skydda den religiösa freden och de troendes känslor och att de är skyldiga att förbjuda opåkallat anstötliga och vanvördiga beteenden och yttranden.

Hon klagade hos ECHR över att domen kränkte hennes yttrandefrihetsrätt enligt art. 10 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, men domstolen har avvisat hennes klagomål. De åtta ECHR-domarna var enhälliga.

Kan domen ha någon betydelse för våra förhållanden?

Först kan man tacksamt kvittera att vi inte har någon lag liknande den österrikiska brottsbalkens art. 188. Hädelseparagrafen avskaffades i Sverige 1949 och er­sattes av lagen om brott mot tros­frid som även den upphävdes 1970.

EHCR har noggrant gått igenom de österrikiska domstolarnas motivering och domslut och konstaterar att de överensstämmer med intentionerna i den inhemska lagstiftningen. Hur stämmer de överens med FN:s Internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och den Europeiska konventionen?

FN-konventionen från 1966 säger endast att allt främjande av nationalhat, rashat eller religiöst hat som innebär uppvigling till diskriminering, fiendskap eller våld, skall vara förbjudet i lag.

Europarådets parlamentariska församling har i sin rekommendation (2007) ganska tydligt sagt ifrån att hädelse, skymfande av religion, inte skall betraktas som ett brott och att det inte är önskvärt att straffbelägga sådant skymfande av religion annat än om där ingår en komponent av uppmuntran till hat, samt att man i nationell lagstiftning skall begränsa kriminaliseringen av yttranden om religiösa ämnen till uttryck som avsiktligt och allvarligt stör allmän ordning och uppmanar till allmänt våld.

Venedigkommissionen (Europeiska kommissionen för demokrati genom lag) har förklarat att det inte är nödvändigt eller lämpligt att kriminalisera kränkningen av religiösa känslor, annat än om där ingår ett element av uppmaning till hat som en väsentlig komponent, eller om det är fråga om brott mot allmän ordning.

FN:s kommitté för mänskliga rättigheter (UNHRC) hade 2011 svårt att stå emot ett upprepat krav på hädelselagstiftning från OIC (Islamiska konferensorganisationen) men garderade sig med att eventuella hädelselagar måste utformas försiktigt så att de i praktiken inte hindrar yttrandefriheten, att endast allvarligaste fall kriminaliseras samt att fängelsestraff inte får förekomma som påföljd. UNHRC har uttalat att det är oförenligt med FN:s konvention att kriminalisera yttranden om och synpunkter på historiska fakta eller att förbjuda uttryck av felaktiga uppfattningar och missvisande tolkningar av historia.

Europeiska parlamentet har i en resolution 2014 fördömt lagar som kriminaliserar hädelse och anbefallt medlemsstaterna att avskaffa dem.

Hur kunde Europadomstolen med bakgrunden av här citerade uttalanden döma som den gjorde?

Med ledning av konventionen och tidigare prejudikat konstaterar domstolen att principen om yttrandefriheten kräver att religionsbekännarna tål och accepterar att andra förnekar deras tro och sprider läror som är fientliga mot den. Men yttrandefriheten är inte obegränsad. Den måste utövas med hänsyn till trosbekännarnas rätt att utöva sin religion i fred. Detta innebär att man så långt som möjligt skall undvika att uttrycka sig opåkallat sårande och vanvördigt om objekt som är föremål för andras vördnad. Där man skulle gå utöver gränserna för rimlig religionskritik och kunna väcka religiös intolerans har staten legitim rätt att vidta proportionella mått och steg.

Här kommer Europadomstolen till målets kärna. Den säger att i brist på enhetlig europeisk rättspraxis har medlemsstaterna en ganska stor rörelsefrihet att lagstifta på eget sätt för att försäkra sina medborgare fredlig samlevnad och ömsesidig tolerans bland religiösa grupper.

Man anser att i det aktuella fallet måste klaganden ha insett att hennes påståenden var delvis felaktiga och ägnade till att väcka harm hos andra. Hon beskyllde Muhammed subjektivt för pedofili som hans allmänna sexuella preferens och underlät att på ett objektivt sätt informera publiken om den historiska bakgrunden. Domstolen finner att påståenden som baseras på uppenbart falska grunder inte åtnjuter rättsligt skydd.

ECHR accepterar över lag de österrikiska domstolarnas uppfattning och skriver att det är de som har den bästa möjligheten att bedöma den lokala situationen och kontexten i vilken yttrandena fälldes, samt att de har en vid marginal att utvärdera huruvida kvinnans yttranden överskrider gränser för en objektiv debatt och utgör ett angrepp på islams profet som kan leda till skada, väcka religiös intolerans och hota den religiösa freden. Och inte bara det, ECHR bekräftar de österrikiska Högsta domstolens uppfattning, att enligt Konventionens art. 9 har medlemsstaterna en positiv skyldighet att trygga en fredlig samexistens av alla religiösa grupper och tillförsäkra dem ömsesidig tolerans.

”VÄRLDENS HERRAR”

Antisemiterna har i stor utsträckning utnyttjat myten om judarnas makt, hemliga sammanhållning och strävan efter världsherravälde, en myt som man har sett antydan till hos några författare under det sena 1700-talet och som blev fullt utvecklad under nästa århundrade. Den antika skrönan om judarna som ”mänsklighetens fiender” överlevde in i modern tid i form av blood libel, anklagelsen om ritualmord. De emanciperade judarnas framgångar inom näringslivet och finansvärlden och deras politiska engagemang, speciellt inom den revolutionära socialistiska rörelsen, gav ytterligare näring åt misstänksamhet och konspirationsteorier som kulminerade under 1800-talets sista decennier i den ryska tsarpolisens falsifikat Sions vises protokoll och senare med nazisternas målmedvetna förtalspropaganda. 

Ritualmordet 

Anklagelser om judiska ritualmord förekommer otroligt nog ännu i vår tid. De var under medeltiden vanliga i Västeuropa men med demografiska förändringar och med den ökande upplysningen förflyttades tyngdpunkten österut, till länder som Polen och Ryssland. Antalet domar för judiska ritualmord i Polen i mitten på 1700-talet blev så uppseendeväckande att Vatikanen kände sig tvungen att göra en grundlig undersökning och fördöma anklagelserna – med ett par undantag – som vidskepelse. De två undantagen berodde på att kyrkan då ganska nyligen saligförklarat de påstådda offren. Moderna forskare betraktar alla föregivna ritualmord som ohistoriska. ”Det existerar inte ett enda historiskt dokumenterat fall av detta slag”, konstaterar exempelvis den katolske prästen och forskaren Vacandard.[1]

”Affären Damaskus” upprörde hela den civiliserade världen 1840. En katolsk präst, fader Thomas, abbot i ett franciskankloster i det då turkiska Damaskus försvann spårlöst, och eftersom han sist setts i det judiska kvarteret och det var bara några veckor kvar till påsk arresterade man snabbt ett antal rika judar. Visserligen fanns det vittnen som berättat att en turk hade hotat prästen till livet, men när judarna förhördes med turkiska metoder (en av dem avled, en gick över till islam) erkände de flesta av dem. Till erkännandet bidrog nog också att turkarna höll sextio judiska barn i förvar utan mat. Efter protester och ingripanden från regeringar i hela världen släpptes de överlevande judarna, sultanen förklarade anklagelserna för ritualmord som förtal och lovade judarna fulla medborgerliga rättigheter.

1871 utkom Der Talmudjude, en bok skriven av August Rohling, katolsk präst och teologiprofessor vid det tyska universitetet i Prag. Rohling som var lidelsefull antisemit och antiprotestant, påstod i sin skrift att Talmud innehåller påbud om ritualmord. Rohlings bok blev en bestseller i Österrike och Tyskland, den såldes i en för dåtiden oerhörd upplaga på ett par hundra tusen exemplar och den översattes till flera språk.[2]

Under åren 1867-1914 ägde bara i Österrike-Ungern rum tolv rättegångar med anklagelser om ritualmord, den största av dem 1883 mot femton judar i det ungerska Tiszaeszlár. Alla dessa rättegångar utom en slutade med frikännande och blev blamerande för både de inblandade på åklagarsidan och för den rabiat antisemitiska skandalpressen. I den s. k. Polnáprocessen i Böhmen 1899 blev däremot en judisk vandrande skomakare Hilsner dömd till hängning för ritualmord på en ung tjeckisk kvinna. Kassationsdomstolen i Wien upphävde domen för ”ritualmord” och kejsaren, som fruktade reaktioner utomlands, ändrade straffet till livstid. Hilsner blev benådad 1918 och dog 1928.[3]

I Ryssland blev anklagelse för ritualmord anledning till åtskilliga rättegångar och vad värre var, till många svåra pogromer. 1881 drabbades den judiska befolkningen i hundrasextio städer med många tusen döda som resultat. Åren 1903 och 1905 följde en ny serie pogromer i ett par hundra ryska städer och antalet offer uppskattades till femtio tusen.[4]

1913 blev Mendel Beilis efter en process i Kiev som regisserades av justitieministern och där polisen ordnade falska vittnen (fastän man kände till den verklige mördaren), efter reaktioner utomlands frikänd från anklagelsen för ritualmord. När judiska anarkister kastade bomber och unga judar deltog i revolutionen hade de kanske bättre skäl än många andra.

Lögnen om ritualmord har inte dött ännu. Den fick en ny spridning med nazisternas propaganda under 1930- och 1940-talen och fortsätter att cirkulera i antisemitiska publikationer och som en vandringssägen i Östeuropa och i arabländerna ännu i dag.[5]

 Sions vises protokoll

Antiken hade sina historier om judarnas misantropi men det är först under medeltiden, under korstågens slutfas, som vi möter legenden om judisk konspiration mot mänskligheten. Den gången, 1321 i Frankrike, handlade det om en påstådd maskopi med kungen av Tunis och andra saracener med syfte att förinta kristenheten genom brunnsförgiftning .

Påståenden om judarnas hat traderades även av upplysningsfilosofer och senare av Fichte som ansåg att judarna behärskades av hat mot mänskligheten och bildade en ”stat i staten”. Tanken på att judarna var en stat i staten blev outhärdlig överallt där de moderna nationalstaterna med sitt krav på medborgarnas odelade lojalitet växte fram. Napoleons politik att ”judarna skulle nekas allt som en nation men ges allt [av medborgerliga rättigheter] som individer” blev den vägledande principen.

Den mest kända och spridda skriften om den judiska sammansvärjningen är de s. k. Sions vises protokoll. Skriften påstås återge ett föredrag i vilket ledaren för den ”hemliga judiska världsregeringen” avslöjar de metoder med vilka judarna vill underminera och omstörta det kristna samhället för att upprätta judarnas världsherravälde. Protokollen skulle ha lästs av Theodor Herzl på den första sionistkongressen i Basel i augusti 1897.[6]

Skriften gavs ut i Ryssland 1897, först i form av hektograferade blad och senare samma år som ett anonymt tryck. Utgivaren var en kammarherre Stepanov vid Moskvasynoden, den ortodoxa kyrkans högsta organ. Skriften väckte inget större intresse då och inte heller 1903 när den gick som följetong i en antisemitisk rysk tidning. Stepanovs manuskript (som han hade fått av en bekant) kom i händerna på en annan ämbetsman vid synoden, Sergej Nilus, en religiös mystiker som i sin bok Det stora i det ringa. Nära är den antågande Antikrist och djävulens herravälde på jorden hade samlat diverse profetior och apokalyptiska syner. Boken hade tryckts på det kejserliga tryckeriet i Tsarskoje Selo i ett par upplagor. I den tredje upplagan 1905 och i de följande tog Nilus med Protokollen. En annan, utvidgad version trycktes av en G. Butmi i hans bok Människosläktets fiender utgiven i ett par upplagor 1906 och 1907 i Sankt Petersburg.

Nilus hustru var bekant med den djupt religiösa tsarinnan som läste Nilus böcker vilka hon förmedlade till sin man tsar Nikolaj.[7] Det stora i det ringa gjorde ett starkt intryck på tsaren, men när myndigheternas undersökning visade att Protokollen var en förfalskning, förbjöd han fortsatt tryckning på det kejserliga tryckeriet. Nikolaj II var antisemit men också en gudfruktig kristen och menade att en ”god sak” inte bör främjas med dåliga medel.

Upplagan 1917 fick stor spridning som de vitas propaganda under inbördeskriget. Protokollen användes som ”bevis” för att revolutionen var judarnas verk (många av de ledande bolsjevikerna var judar) och att den var ett led i den judiska konspirationen för världsherravälde. Hetsen mot judarna ledde till ett hejdlöst mördande av den judiska befolkningen överallt där de vita kom till makten. Mellan 60 000 och 120 000 judar uppges ha blivit dödade av Denikins och Petljuras arméer under åren 1918-1920.[8]

Protokollen översattes nu till så gott som alla levande språk, även kinesiskan. De kom till Tyskland med de baltiska flyktingarna, många av tradition antisemiter och antikommunister. En av dem, Tredje rikets främste ideolog Alfred Rosenberg, använde dem för sin bok Die Protokolle der Weisen von Zion und die jüdische Weltpolitik. Boken lästes av hans vän och beundrare Adolf Hitler som till fullo insåg Protokollens propagandavärde. I Mein Kampf skriver han att det i och för sig inte spelar så stor roll vem som är upphovsmannen. Det viktigaste för honom var att protokollen ”med en direkt fasansväckande säkerhet avslöjar judefolkets väsen och verksamhet … och slutmål”.

I Frankrike, med dess grundmurade antisemitiska traditioner trycktes Protokollen efter 1917 i många upplagor och utnyttjades flitigt av fascistiska grupper som Action Française och Croix de Feu. Den gamla judeofobin som tidigare riktats mot kapitalet och bankirerna vändes nu mot den nya fienden, den ”judiska”, bolsjevismen.[9]

En särskilt sorglig roll i Protokollens historia spelade Henry Ford. Protokollen fann sin väg även till Amerika med de ryska emigranterna. Maskinskrivna exemplar spreds redan 1919 bland politiker och i societetskretsarna i Washington och året därpå distribuerades de i bokform gratis till senatorerna och inom administrationen. Publikgenomslaget kom först när de publicerades under en rad år som följetong i Fords organ The Dearborn Independent. Tidningens upplaga steg från sjuttio tusen 1920 till sjuhundra tusen 1925. Tidningsartiklarna samlades och gavs ut i fyra volymer under titeln The International Jew, som också översattes och distribuerades i stor skala utomlands. Genom stämningar och bojkott tvingades Ford 1927 stoppa sin hatkampanj och offentligt ta tillbaka sina beskyllningar och be judarna om förlåtelse, men detta dämpade knappast hans antisemitism.[10]

Fords debacle betydde dock inte att Protokollen försvann från den amerikanska scenen. I Södern speds de av Ku Klux Klan som hatade de svarta likaväl som judar och katoliker, i Norr av den katolske ”radioprästen” Coughlin som från 1926 till 1939 varje vecka samlade miljontals lyssnare i tjugosex stater. Coughlin blev alltmer fascistisk och 1939 måste FBI ingripa mot hans anhängare som började bilda beväpnade grupper och misshandlade judar på New Yorks gator.

I England använde den konservativa Morning Post boken som bevis för att separatfreden mellan Tyskland och Sovjeterna 1917 var ett led i den judiska världssammansvärjningen. Den likaså konservativa The Times protesterade och publicerade 1921 en serie artiklar av sin korrespondent i Konstantinopel Philip Graves som visade att Protokollen var en förfalskning.[11]  Graves undersökning och en senare rättegång i Bern 1934-1935 mot distributören visade att protokollen var ett falsifikat fabricerat av den ryska hemliga polisen Ochrana. Originalmanuskriptet till Protokollen har aldrig hittats. Den förste utgivaren, Stepanov, uppgav under ed att han hade en rysk översättning redan 1895. Graves hade hittat en bok skriven av en fransk katolsk jurist, Maurice Joly, tryckt första gången 1864 och sedan 1868 i Bryssel, en politisk pamflett riktad mot Napoleon III. Under processen i Bern visades att 42 sidor av Jolys gamla bok direkt plagierats i Protokollen.

Utformningen som ”protokoll” tycks ha inspirerats av en kolportageroman från 1868, skriven av en preussisk f. d. posttjänsteman Hermann Goedsche. I kapitlet ”På judekyrkogården i Prag” avlyssnar författaren en mörk natt 1860 när ”furstarna” för Israels tolv stammar, som brukar samlas vart hundrade år, spinner djävulska planer om världsherravälde. Författaren nedtecknade allt som sades fastän det språk som användes på mötet var kaldeiska (!) Kapitlet gavs ut separat på ryska 1872.

När svarandesidan under Bernprocessen blev trängd gjorde man en rockad. Det påstods nu att Protokollen inte kom från den första sionistkongressen utan från ett möte som den judiska välgörenhetsorganisationen B’nai B’rith höll samma år i Basel. Likheten med den ”judiske frimuraren” Jolys bok berodde enligt försvarets nazityska expertis på att B’nai B’rith baserade sitt program på Joly (som inte var jude).

Bortsett från alla andra bevis är det uppenbart att texten i Protokollen inte kunde komma från den bildade skribenten och mångårige Pariskorrespondenten för Neue Freie Presse, dr Theodor Herzl. Och inte från något annan judisk källa heller. Protokollens naiva och groteskt antisemitiska jargong pekar entydigt ut såväl upphovsmannen som den målgrupp pamfletten riktades till.

 Bankirerna

Myten om judarnas finansmakt är gammal. Så länge kyrkans ränteförbud uppehölls hade judiska bankirer i princip ett finansmonopol, men det varade inte länge. Redan tidigt började italienska bankirer konkurrera med de judiska finansmännen och efter reformationen, då det kyrkliga ränteförbudet mildrades och så småningom försvann överallt, efterträddes judarna, på några få undantag när, av kristna bank- och handelshus. Den judiska befolkningen trängdes nu i överfyllda getton, hänvisad till få försörjningsmöjligheter – gårdfarihandlare, pantlånare, lump- och skrotsamlare – i utkanten på det kristna samhället.

Rika judar hörde till undantagen. De utgjorde en försvinnande bråkdel av den hårt diskriminerade och alltmer utarmade europeiska judenheten men de var upphovet till rykten om judarnas hemliga makt och till mycket av den ekonomiska antisemitism som blev vanlig i Västeuropa under 1700- och 1800-talen.

Skyddsjudarna var oftast skickliga hantverkare eller köpmän som ansågs nyttiga och ibland oersättliga för landets ekonomi. De åtnjöt myndigheternas skydd och ibland privilegier i utbyte för väl tilltagna skatter och andra pekuniära motprestationer. Så var det exempelvis med de femtio judiska familjer som år 1670 utvisades från Wien och som fick tillåtelse att bosätta sig i Berlin.

I Sverige var judarna genom en kunglig förordning från 1685 portförbjudna. Gravören Aaron Isaac var den förste som 1775 av Gustav III fick tillåtelse – trots prästerskapets protester – att som skyddsjude bosätta sig i Stockholm. Det kungliga skyddsbrevet hjälpte inte mycket mot pöbeln och stämningen i stan blev så hätsk att Isaac i ett par veckors tid inte kunde lämna sitt hem.[12]  Men i längden gick det bra för Isaac och hans familj.[13]

Institutionen av hovjudar utvecklades framförallt i Tyskland och delvis i Österrike under 1500-talet och under det trettioåriga kriget, men den förekom senare även i andra europeiska länder. Orsakerna var liknande dem vi såg under feodalismen: regenternas ständigt växande behov att finansiera hovstaterna och krigskostnaderna och de egna institutionernas oförmåga att tillfredsställa dessa behov. I det feodalt splittrade Heliga romerska riket där varje småstat skötte sina egna finanser rådde ständig brist på såväl kapital som krigsmateriel. Det rådde en traditionell rivalitet mellan kejsarmakten, småregenterna och de fria städerna, där var och en svartsjukt bevakade sina rättigheter. Det konservativa borgerskapet i städerna höll envist fast vid en medeltida skråekonomi och var inte i stånd att skaffa de materiella resurser och de krediter som krävdes.

För att klara sina behov var furstarna tvungna att söka sig till andra källor. Judarna anlitades i första hand som hov- och krigsleverantörer – den officiella titeln var vanligtvis hovfaktor eller krigsfaktor – och som sådana pressades de att lämna krediter som de själva fick finansiera. För sina tjänster, som ofta skapade ömsesidigt beroende, erhöll de skydd och diverse handelsrättigheter. Dessa privilegierade judar, som på den sociala rangskalan fanns någonstans mellan borgerskapet och adeln och av vilka åtskilliga så småningom kunde räkna sig till adeln, var naturligtvis väldigt få. Mellan dem och den stora massan av fattiga gettojudar och småstadsjudar som mest livnärde sig på gårdfarihandel, Trödeljuden, gapade en vid social klyfta. Det de hade gemensamt var att de alla levde utanför det kristna majoritetssamhällets klassindelning. Yrkesförbuden hänvisade såväl fattiga som rika till marginella och ofta föraktade verksamheter i samhällets utkant.

Symbiosen mellan makten och det judiska kapitalet var inte problemfri och den utvecklades alltför ofta efter känt mönster från medeltiden. En av de första hovjudarna var kejsare Rudolf II:s bankir Mordechai Maisl. Maisl kom ur en förmögen släkt, han var en renässansmänniska och humanist, stor byggherre och mecenat och beklädde höga ämbeten i den urgamla judiska församlingen i Prag. Som hovjude finansierade han kejsarens exklusiva vanor – Rudolf var den tidens största konstsamlare och betalade furstliga underhåll till bl. a. Tycho Brahe, Johannes Kepler och de astrologer och alkemister han omgav sig med på slottet i Prag. Maisl fick av kejsaren en hel rad av nådevedermälen, bl. a. fick han bygga en privat synagoga och föra en personlig standert, och det sades att han var den rikaste borgaren i Prag. Fyra dagar efter Maisls död 1601 upphävde kejsare alla hans privilegier, han förklarades i likhet med alla andra judar åter för kejsarens ”träl”, och hans efterlämnade förmögenhet konfiskerades som tillhörig kronan.

Jakob Bassevi började också som hovjude hos Rudolf II och fortsatte hos de två följande kejsarna så framgångsrikt att han av Ferdinandd II år 1622 som den förste icke döpte jude i den Habsburgska monarkin tilldelades ärftligt adelskap och stora privilegier. Som Bassevi von Treuenburg misslyckades han att klara krigsfinanserna vilket ledde till  statsbankrutt. Han blev utfattig och hamnade i fängelse men lyckades fly till Albrecht von Wallenstein där han etablerade sig som hertigens ”finansminister” och byggde upp den store krigarens domäner till ett blomstrande företag.[14]

Kejsaren Leopold I gillade inte judar och han utvisade dem 1670 från Wien. Men bara fyra år senare tvingades han att ta en Samuel Oppenheimer till krigsfaktor och låta honom bosätta sig i huvudstaden. Oppenheimer försåg de kejserliga arméerna med mat, kläder, hästar, pottaska till kruttillverkning – allt på kredit. När kronans skuld blev så stor att den verkade omöjlig att återbetala, sattes han i fängelse. Där satt han tills den turkiska belägringen av Wien tvingade kejsaren att ta sin hovjude åter till nåder och garantera betalning av skulden. Som Oberkriegsfaktor levererade Oppenheimer krigsmateriel till de franska och turkiska krigen, till krigen om den spanska tronföljden och som en de facto finansminister förvaltade han den kejserliga skattkammaren. Efter Oppenheimers död 1703 försökte kronan på sedvanligt sätt slippa från sin skuld, men tiderna var nu annorlunda och sent omsider – efter en process som pågick i sextio år – fick arvingarna betalt.[15]

Den kejserliga hovfaktortraditionen fortsatte även under 1700-talet med namn som Wertheimer, Arnsteiner, Herz och andra och i slutet på seklet blev adlandet av dessa judiska hovleverantörer och bankirer, döpta eller odöpta, snarare regel än undantag.

Även andra regenter anlitade judiska bankirer. Så finansierades exempelvis August av Sachsens fälttåg och hans dyrbara röstköp inför kungavalet i Polen av hovjuden Behrend Lehmann; vår egen drottning Christinas bankir och emissarie hette Diego Teixeira och var en portugisisk marrano.

Av de mindre suveränernas bankirer har hertigens av Württemberg hovjude Josef Süss Oppenheimer gått till historien som ”Juden Süss” (bl a genom en film som nazisterna gjort under 1940-talet i propagandasyfte). Som hertigens allsmäktige ”statsminister” under några få år på 1730-talet agerade Süss så självsvåldigt att han blev allmänt hatad och efter sin husbondes död avrättad.

Dessa hovjudar samlade på sig stora förmögenheter, titlar och ofta också ansenlig makt. Detta och deras ibland skrupelfria metoder – Bassevis myntförsämring, Süss’ arroganta maktutövning – gav näring till ett utbrett judehat och i slutet på 1700-talet till myten om den judiska hemliga sammansvärjningen för världsherravälde. Emancipationen och uppbrottet från getton sammanföll med industrialismen och med framväxten av den liberala ekonomin med dess behov av organiserat kreditväsen, där judarna med sitt traditionella handels- och finanskunnande snabbt fann sin plats. Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet utvecklas ur den gamla hovjudeinstitutionen ett antal framgångsrika bankir- och finanshus av vilka några överlevt till våra dagar.

Inte ens den vildaste antisemit skulle i dag komma på tanken att skrämma folk med namnet Rothschild. Men under 1800-talet representerade Rothschildarna allt som var förhatligt, avskytt och fruktat. De var judar, de var sagolikt rika och de ansågs ha en oerhörd makt – i det fördolda, men desto mera hotfull. De var inkarnationen av den judiska storfinansen och judarnas påstådda strävan efter världsherravälde.

Från ett oansenligt fadershus vid Judengasse i Frankfurts getto byggde de fem bröderna Rothschild på några få decennier upp ett finansimperium som omfattade hela Europa och en bra bit av den övriga världen. De byggde samtidigt upp ett förtroendekapital som varade i århundraden. De var kreativa bankmän, innovativa inom värdetransporter och de insåg värdet av snabb informationsförmedling. Fruktade och skrupelfria som konkurrenter – de pressade ner räntesatser och provisioner – var de samtidigt erkänt ärliga och obrottsligt lojala mot sina uppdragsgivare. De bosatte sig i London, Paris, Wien och Neapel och från sina palats där finansierade de de flesta europeiska regeringar. De byggde de första europeiska järnvägarna och finansierade otaliga industriprojekt under den ekonomiskt mest expansiva tiden i Europas historia. Paul Johnson menar att deras insats som skapare av fungerande kapitalmarknad kanske var en nyckelfaktor vid den moderna världens födelse.[16]

De blev, som sagt, otroligt rika på sina affärer. Av tacksamma regenter blev de adlade och deras barn gifte in sig i den franska och engelska aristokratin. Kungar och kejsare, furstar och statsmän satt vid deras bord. De har varit stora filantroper och alltid stött sina förtryckta trosfränder ekonomiskt och med vädjanden till sina mäktiga politiska vänner. När huset, efter pogromerna i Frankfurt 1819 övervägde att flytta till Wien, rapporterade de kejserliga agenterna att Amschel von Rothschild förbrukade 150 000 gulden årligen i sitt hushåll och skänkte 20 000 gulden till de fattiga.[17] För den tiden en hög självbeskattning, även med hänsyn till bibelns bud. När sionismen började vinna anhängare skänkte Rothschildarna stora summor till inköp av mark i Palestina.

En sådan framgång, rikedom och därmed följande makt väckte naturligtvis ont blod och gav anledning till många rykten. Rothschilds var framgångsrika, rika, mäktiga – och framför allt var de judar. Märkligt nog gjorde de inte så som så många andra judar gjort under upplysningstiden och efter emanciperingen, de konverterade inte. Dessa smarta affärsmän, allmänt beskyllda för att de ingen annan gud hade än mammon, tyckte aldrig att de – särskilt under de första svåra åren – kunde jämna vägen till framgång genom att överge judendomen. Det hade underlättat så mycket för dem, de hade kunnat lämna den trånga Judengasse i Frankfurt, sluppit den särskilda judeskatten, fått tillträde till offentliga ämbeten, bedriva vilken handel som helst. De hade kunnat flytta till Wien utan tidsbegränsat uppehållstillstånd, köpt sig ett hus i stan, kanske blivit socialt accepterade. Lionel Rothschild som upprepade gånger blev invald till det engelska underhuset kunde (före 1858) inte ta säte i bänken därför att han envist vägrade avlägga den kristna eden.[18]

De judiska bankirerna följde bara med större framgång än sina övriga trosfränder en tusenårig tradition, en beprövad strategi för överlevnad. De visste att faran oftast kom från den fientligt inställda, konkurrerande, avundsjuka medelklassen och från de obildade, religiöst vidskepliga och lättmanipulerade lägre skikten av befolkningen. De visste av erfarenhet att de kunde få både skydd och användning för sina kunskaper hos den bildade och affärssinnade adeln som hellre leddes av rationella politiska och ekonomiska överväganden än av affekter och religiösa fördomar. Förutsättningen för symbiosen med makten var pengar. De mäktigas skydd och bevågenhet kunde en paria endast köpa med pengar, ofta med mycket pengar, eller genom att förhjälpa sina höga beskyddare till stora vinster.

Som vi sett i ovanstående exempel hade strategin sina brister. Den politiska makten har vid en avgörande kraftmätning alltid visat sitt övertag över den ekonomiska genom sitt våldsmonopol. Det var den första svagheten, en risk som judarna lärt sig att leva med. De vande sig under årtusenden att köpa skydd för pengar och att med jämna mellanrum bli av med både pengar och skyddet. Mestadels lyckades de dock överleva.

Den andra bristen i strategin var att skyddet ibland var, eller åtminstone uppfattades av andra som ett privilegium förvärvat på andras bekostnad. Forskningen visar att etniska motsättningar ökar när den centrala makten favoriserar en minoritetsgrupp. Hovjudarna hos de enväldiga furstarna under 1500-1700-talen agerade dessutom ibland som härskarnas gråa eminenser och maktens förlängda arm, något som ytterligare ökade judehatet och manade fram konspirationsteorier.

—

[1] Elphège Vacandard,  ”La question du meurtre rituelle chez les Juifs” i Etudes de critique et d’histoire religieuse, Paris, 1912, cit. i Flannery, a. a., sid. 101.

[2] Rohling, startade en ärekränkningsprocess men blev av både kristen och judisk expertis beslagen med felcitat, fel översättningar och rena förfalskningar och drog sig med vanära tillbaka från sin lärarbefattning.

[3] Tomáš Pěkný, Historie Židů v Čechách a na Moravě, 1993. Stor förtjänst för att Hilsnerfallet togs upp på nytt hade dåvarande riksdagsmannen och senare tjeckoslovakiske presidenten Tomáš Masaryk. 

[4]  Edward H. Flannery, The Anguish of the Jews, 1985.

[5] I Sverige har påståendet om att Talmud påbjuder att mörda kristna senast spritts av den ökände Ahmed Rami i Radio Islam. I den efterföljande processen, där Rami dömdes till sex månaders fängelse, försvarades han av svenska teologer.

[6] Theodor Herzl (1860-1904), judisk-österrikisk journalist och författare, grundare och ledare av den sionistiska rörelsen. Hans tal skulle ha hållits på 24 hemliga sammanträden på kongressen i Basel som varade i tre dagar.

[7] Eduard Radzinskij, Herre fräls och försona Ryssland, Stockholm 1992.

[8] Anton Ivanovitj Denikin (1872-1947), vitrysk general, kämpade mot bolsjevikerna på   den sydvästra fronten. Levde sedan i landsflykt. Simon Vasiljevitj Petljura (1879-1926), ukrainsk politiker och ”hetman”, kämpade mot både bolsjevikerna och mot Denikin. Mördades i exilen i Paris av en judisk flykting.

[9] På svenska har Protokollen publicerats sex gånger, först 1919 i Helsingfors och senast 1940  i Stockholm. De sprids i dag av Radio Islam och citeras i en och annan  nazistpublikation.

[10]  Fords bolag i Tyskland stödde nazisterna ekonomiskt. Hitler hade bilfabrikantens porträtt på väggen i sitt arbetsrum och 1938 belönade han Ford med storkorset av Tyska örnens orden.

[11] Graves artiklar gavs ut samma år i bokform, The Truth about the Protocols, A literary forgery.

[12] Hugo Valentin, Judarnas historia i Sverige, 1924.

[13] Aaron Isaacs minnen har utgivits i svensk översättning av Abraham Brody, 2008.

[14] Tomáš Pĕkný, Historie Židů v Čechách a na Moravĕ, 1993.

[15] William O. McCagg Jr, A History of Habsburg Jews, 1992.

[16] Paul Johnson, Birth of the Modern, 1991.

[17] Egon Caesar Conte Corti, Huset Rothschild, Holger Schildts förlag, 1928.

[18] H. H Ben-Sasson (Ed.), A History of the Jewish People, 1976.

Religion och politik

”Krossa den skändliga …” skrev Voltaire den 28 november 1762 till vännen d’Alembert, och den som han ville krossa var den allsmäktiga katolska kyrkan. Sedan dess har upplysningen gått segrande över Europa och världen, även om det i det protestantiska Sverige dröjde länge innan kyrkans och prästernas makt över folkbildning upphörde. Först 1888 avskaffades de obligatoriska husförhören med rabblandet av Luthers katekes, och det dröjde mer än två hundra år efter revolutionen i Frankrike innan banden mellan kyrka och stat löstes upp i Sverige.

Sedan trodde vi många att upplysningen hade segrat, att religionen definitivt hade förvisats till den privata sfären, att det sekulära samhället var en självklarhet. Men vi har haft fel. Vad vi ser i dag är religionernas, kyrkornas återkomst på bred front. Inte bara islam utan också de kristna kyrkorna reser anspråk på plats i samhällslivet, offentligheten och i politiken.

Christina Grenholm, teolog och sekreterare i Svenska kyrkan hävdar (DN 5/5) att kyrkan i Luthers efterföljd måste engagera sig politiskt och som argument anför hon andra världskrigets katastrofala följder.  Det är ett knepigt argument. Med några få hedervärda undantag har kyrkorna, och allraminst den protestantiska, inte mycket att skryta med vad gäller judeförföljelserna under nazismen. De anpassade sig lätt till makten.

Martin Luther själv var en skrupelfri maktspelare. För att främja sin sak lierade han sig med de makthavande och predikade lydnad mot överheten.  När bönderna reste sig mot överhetens olidliga förtryck, något som kyrkan var delaktig i, uppmanar Luther furstarna:

”Man skall slå dem sönder och samman, strypa och sticka, hemligt och offentligt, var och en som kan, så som man måste döda en galen hund… Därför, kära herrar, släpp här, rädda där, stick, slå, stryp dem vem så än kan…”…

Adolf Hitler beundrade Martin Luther som det största tyska geniet, som en jätte, den som hade sett ”juden” så ”som vi först nu börjar se honom”.  Hitler hade rätt, för ingen gav bättre råd till nazisterna hur man skall handskas med judar än den stora kyrkoreformatorn i sin skrift ”Om judarna och deras lögner”:

1) För det första skall man bränna upp deras synagogor och skolor, och det som inte kan brinna bör övertäckas med jord, så att ingen människa kan se en sten därav till evig tid. Och det skall man göra till vår Herres och kristenhetens ära, på det att Gud må se att vi kristna inte tåla sådana lögner, förbannelser och smädelser av Hans Son…

2) För det andra må deras hus förstöras på samma sätt. Ty de hålla på med samma sak därinne, som i sina skolor. Detta bör man göra, på det att de må veta att de inte äro herrar i vårt land, som de berömma sig av, utan fångna, såsom de utan uppehåll skria och klaga inför Gud.

3) För det tredje må man taga alla deras bön- och talmudböcker, vari de lära sig ett sådant avguderi, lögner, förbannelser och smädelser.

4) För det fjärde att man förbjuder rabbiner vid livets förlust att fortsätta sin undervisning. Ty de hava förlorat rätten till sitt ämbete, emedan de hålla de stackars judarna fångna enligt Moses befallning (5 Mos 17:10 f)…

5) För det femte att judarnas lejd upphävas. Ty de ha intet på landsbygden att göra, alldenstund de varken äro herrar, ämbetsmän, hantverkare eller något dylikt. De må stanna hemma.

6) För det sjätte att man förbjuder dem att ockra och tager ifrån dem alla deras pengar och föremål av silver och guld och förvarar det. Detta bör ske av följande skäl: allt vad de äga, hava de stulit och rövat från oss genom sitt ocker, emedan de inte ha någon annan sysselsättning.

7) För det sjunde må man giva åt unga och starka judar och judinnor slaga, yxa, hacka, spade, spinnrock och slända och låta dem tjäna sitt bröd i sitt anletes svett såsom det är Adams barn förelagt. Ty det duger inte att de skola låta de usla gojim arbeta i sitt anletes svett och att de själva i lugn och ro skola frossa, allt under det att de berömma sig över, att de äro de kristnas herrar, utan det är nödvändigt att driva denna ondska ur dem.

Det är inte utan skäl som en tysk teolog kallar Luther ”Förintelsens andlige fader”.

Så när Grenholm skriver att ”Luther själv var optimistisk vad gällde Guds möjlighet att verka det goda genom människan” bör hon minnas att historien vittnesbörd om Luthers och den lutherska teologins inblandning i politik inte är alltigenom uppmuntrande.

Lutherska kyrkor vill verka för rättvisa lokalt och globalt, de skall engagera sig för flyktingar, mot rasism, för genusrättvisa, klimaträttvisa, och fredliga interreligiösa relationer. Det låter följsamt och trendigt men inte speciellt kristet. Det är ungefär vad alla välmenande människor säger. Men varför ställer inte kristna kyrkor och Svenska kyrkan resolut upp till försvar av sina förföljda och utrotningshotade kristna systrar och bröder i Mellanöstern?  Borde inte de kristnas religionsfrihet i muslimska länder vara en förutsättning för fredliga interreligiösa relationer?

Islamistisk terror

Efter attentatet på Drottninggatan skyndar sig många att bortförklara och blanda bort korten. Förvisso är det så att attentatet utfördes av en frustrerad man som ville hämnas för att han inte fick stanna i Sverige och skulle utvisas.

Samtidigt är det också så att mannen är muslim och har antagligen inspirerats av liknande dåd som utförts av andra muslimer i Frankrike, Tyskland och England. Han hade visat sympatier för IS som rekommenderar användning av lastbilar som terrorverktyg och på sin hemsida ger noggranna instruktioner hur man går till väga. Och inte minst, attentatsmannen försökte döda så många människor som möjligt för att de är vad han kallar ”otrogna”.

När exempelvis advokat Olsson på SVT Opinion[1] säger att ”redan vår närhistoria visar att den här typen av illdåd inträffar då och då” och sedan räknar upp diverse skjutningar i Sverige och naturligtvis också Breivik i Norge, är det bara ett menlöst försök att blanda ihop äpplen och päron.

Som de flesta, inte minst statsministern och våra myndigheter har förstått, är det här en händelse av ett speciellt slag som måste få vidgående konsekvenser för vårt samhälle. Vi kan inte längre blunda för att vi hör till de länder i Europa som måste räkna med att bli utsatta för liknande attentat i framtiden.

Det finns anledning att titta på varför. Islamistisk terror i Europa har ständigt ökat. Bara under de senaste tre åren har vi sett 40 attentat som krävt 315 dödsoffer och över 1 400 skadade och dessutom 28 attentatsförsök som polisen lyckats förhindra. Det anmärkningsvärda är att attentaten och dödsfallen är koncentrerade till ett fåtal europeiska länder, Ryssland, Frankrike, England och Tyskland, samtidigt som det finns länder som helt blivit förskonade. Se på den här kartan:

Kartan visar procentuell andel av muslimer, där länderna i det vita bältet har mindre än 1% muslimsk befolkning. Inget av dessa länder har drabbats av islamistisk terror.  De länder som har gjort det, bland dem Sverige, har samtliga mellan 5-10% muslimer, i regel invandrare eller medborgare med invandrarbakgrund. Ryssland är ett särfall, ett historiskt multietniskt land med mellan 10-20% muslimer, där den islamistiska terrorismen under årens lopp krävt fler än tusen människoliv och flerdubbelt så många skadade.

[1] http://www.svt.se/opinion/article13227996.svt?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20170410%3Aarticle13227996.svt%3Anyh

 

Muslimska brödraskapet

Det pågår en intensiv debatt om den studie från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap om Muslimska brödraskapet som skrivits av Magnus Norell och två andra forskare.

Det är säkert inte många som har någon uppfattning om vad MB är och vad de vill. Den norske journalisten och filmaren Walid al-Kubaisi har gjort en dokumentär om MB som är värd att se, den finns på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=ndm58u77kMk.

Här följer en intervju med al-Kubaisi i CBN.

OSLO, Norway – The so-called Arab Spring has brought the Muslim Brotherhood to the threshold of power and influence in the Middle East. But a Norwegian television documentary, called ”Freedom, Equality and the Muslim Brotherhood,” is unmasking the Muslim Brotherhood’s plans for world domination.

Walid al-Kubaisi, an Iraqi-born Norwegian journalist, produced and hosted the documentary for Norway television. It has never been shown on American TV.

World Domination

Al-Kubaisi said Brotherhood leaders told him they have a plan to take over Norway and the rest of Europe as a part of bringing the whole world under Islam.

”The Muslim Brotherhood has a practice. The have learned to speak with two tongues,” he told CBN News.

Kamil al-Najjar, one of the film’s subjects, left the Muslim Brotherhood and consequently is under threat of death.

”They’re trying to deceive the people,” al-Najjar tells al-Kubaisi in the film. ”They have managed to deceive a lot of Western politicians into believing them.”

”Their only aim is to control the world with Islam,” he said. ”They know they cannot use force to convert the West, so they use deceit.”

However, Muslim Brotherhood leaders are quite open about their intentions with those like al-Kubaisi, who traveled to the Middle East and speaks fluent Arabic.

”The Muslim Brotherhood’s dream is to form a total Islamic state,” Muhammed Mahdi Akef, who was the leader of the Muslim Brotherhood until 2010, told al-Kubaisi.

”Where?” al-Kubaisi asked.

”I don’t know,” Akef replied. ”We Muslims are currently scattered all over. There is still a long way to go before we are able to take control in Europe. It will take a long time before it can happen.”

Religion of Bondage

Al-Kubaisi also interviewed Gamal al-Banna, the brother of Hassan al-Banna, the man who founded of the Muslim Brotherhood in 1928. Al-Banna had surprisingly harsh words for the modern Muslims Brotherhood movement, saying it does not believe in freedom ”in any way.”

”They do not believe in freedom at all,” he said. ”There is no Islamic authority that respects freedom or democracy.”

Al-Banna also condemned the state of modern Islamic culture.

”The Muslim mind is rusty. It has done nothing for the last 1,000 years. One thousand years ago the innovation ended,” he told Al-Kubaisi.

”What does that mean? It means that you act without thinking,” Al-Banna explained.

Social Control

Al-Banna said the Muslim Brotherhood has instituted the wearing of the hijab, or headscarf, by Muslim women as a means of social control. But it is not supported by the Koran – even the sister of the Muslim Brotherhood founder did not wear a hijab.

In al-Kubaisi’s documentary, class photos from Cairo University show the evolution of the Muslim Brotherhood’s program to force women to wear the hijab. In the 1959 class photo, there are no Muslim women are wearing the hijab. None are wearing the garment in the 1979 photo either.

In the 2004 class photo, 90 percent of the women are wearing the head scarf. The hijab has been called the Muslim Brotherhood’s ”logo.”

Mask of Civility

Al-Kubaisi saId Norway and the West have been duped by the Muslim Brotherhood.

”The West and America both supported Islamists, and they thought, ‘They’re religious exactly Christian congregations,'” al-Kubaisi told CBN News.

But one of the Muslim Brotherhood’s key spiritual leaders, Sheik Yusef al-Qaradawi, said on Arabic TV that ”defeating Rome, Italy and Europe means that Islam will come back to Europe.”

”Must this victory necessarily be won by war? No,” the leader said. ”I believe Islam will conquer Europe without using violence.”

”The Muslim Brotherhood, it’s not like, ‘We will take over the world and the power,” Al-Kubaisi told CBN News.

”No, no, it’s not like this,” he explained. ”They don’t speak about power at all. No, they say, ‘Now, we want only this, and then this, and then this’…and then they start to work to gain more power.

(–Originally aired October 25, 2011)

 

Påvliga skämt

Il Papa har hamnat i blåsväder och i korselden från de rättroende. Han har oförsiktigt sagt saker som är på tvärs med svenska värderingar (som är, som alla vet, universella). Känslorna svallar, men varför denna upprördhet?

Vad gäller kvinnliga präster så har Papa Franciskus visat ett stort tillmötesgående. Han har ju närmat sig dem – representerade av vår Antje – så mycket som man överhuvud kan begära och tillåta. Han till och med kysste henne på båda kinder. I kyskhetens namn kan man väl inte kräva mer av en kyrkans tjänare som avlagt löfte om celibat.

Man kan inte påstå att Franciskus är något charmtroll, men när han vinkade till avsked på flygplanstrappan ville han ändå visa sin lättsammare sida:

”Då sade man mig: Svenska kvinnor är mycket starka, mycket duktiga. Därför kanske vissa svenska män söker en kvinna från andra nationaliteter”.

Vad är det som är klandervärt, antastligt eller stötande i detta påvliga skämt?

1. För det första kan Franciskus inte själv göras fullt ansvarig för yttrandet, han citerar ju bara, hänvisar till någon som har sagt så till honom. Nu sade han detta utan några som helst reservationer, så man kan lätt tolka det så att han tycker på samma sätt. Å andra sidan har yttrandet fällts utanför protokollet och utan manuskript, så det torde inte uppfattas som officiellt och ofelbart.
2. Uppfattat som ett konstaterande är hans yttrande utan tvekan sanningsenligt. Svenska kvinnor är starka och duktiga, något som vare sig de själva eller vi som är gifta kan förneka. Det är också sant att åtskilliga svenska män har hittar sina partners i Thailand och annanstans. Vad som kan ifrågasättas är påvens ”därför”. Det är ett antagande att det finns ett samband och något som måste betraktas som obevisat, en hypotes värd att verifieras eller falsifieras av en engagerad genusforskare.
3. Som ett värdeomdöme kan epitet ”mycket stark” och ”mycket duktig” inte uppfattas annat än positiva, något som borde gillas och uppskattas av svenska kvinnor, inte minst när det kommer från ett statsöverhuvud och en företrädare för så där 1,3 miljard troende. Svenska karlar kan däremot känna sig pikade och utpekade som fega och rädda för de starka och duktiga kvinnorna. Förvånande nog har det inte hörts några arga eller kritiska röster från den maskulina (manhaftiga, Gr-nk-p-gs-v-ck-bl-d) sidan.