Antisemiterna har i stor utsträckning utnyttjat myten om judarnas makt, hemliga sammanhållning och strävan efter världsherravälde, en myt som man har sett antydan till hos några författare under det sena 1700-talet och som blev fullt utvecklad under nästa århundrade. Den antika skrönan om judarna som ”mänsklighetens fiender” överlevde in i modern tid i form av blood libel, anklagelsen om ritualmord. De emanciperade judarnas framgångar inom näringslivet och finansvärlden och deras politiska engagemang, speciellt inom den revolutionära socialistiska rörelsen, gav ytterligare näring åt misstänksamhet och konspirationsteorier som kulminerade under 1800-talets sista decennier i den ryska tsarpolisens falsifikat Sions vises protokoll och senare med nazisternas målmedvetna förtalspropaganda.
Ritualmordet
Anklagelser om judiska ritualmord förekommer otroligt nog ännu i vår tid. De var under medeltiden vanliga i Västeuropa men med demografiska förändringar och med den ökande upplysningen förflyttades tyngdpunkten österut, till länder som Polen och Ryssland. Antalet domar för judiska ritualmord i Polen i mitten på 1700-talet blev så uppseendeväckande att Vatikanen kände sig tvungen att göra en grundlig undersökning och fördöma anklagelserna – med ett par undantag – som vidskepelse. De två undantagen berodde på att kyrkan då ganska nyligen saligförklarat de påstådda offren. Moderna forskare betraktar alla föregivna ritualmord som ohistoriska. ”Det existerar inte ett enda historiskt dokumenterat fall av detta slag”, konstaterar exempelvis den katolske prästen och forskaren Vacandard.[1]
”Affären Damaskus” upprörde hela den civiliserade världen 1840. En katolsk präst, fader Thomas, abbot i ett franciskankloster i det då turkiska Damaskus försvann spårlöst, och eftersom han sist setts i det judiska kvarteret och det var bara några veckor kvar till påsk arresterade man snabbt ett antal rika judar. Visserligen fanns det vittnen som berättat att en turk hade hotat prästen till livet, men när judarna förhördes med turkiska metoder (en av dem avled, en gick över till islam) erkände de flesta av dem. Till erkännandet bidrog nog också att turkarna höll sextio judiska barn i förvar utan mat. Efter protester och ingripanden från regeringar i hela världen släpptes de överlevande judarna, sultanen förklarade anklagelserna för ritualmord som förtal och lovade judarna fulla medborgerliga rättigheter.
1871 utkom Der Talmudjude, en bok skriven av August Rohling, katolsk präst och teologiprofessor vid det tyska universitetet i Prag. Rohling som var lidelsefull antisemit och antiprotestant, påstod i sin skrift att Talmud innehåller påbud om ritualmord. Rohlings bok blev en bestseller i Österrike och Tyskland, den såldes i en för dåtiden oerhörd upplaga på ett par hundra tusen exemplar och den översattes till flera språk.[2]
Under åren 1867-1914 ägde bara i Österrike-Ungern rum tolv rättegångar med anklagelser om ritualmord, den största av dem 1883 mot femton judar i det ungerska Tiszaeszlár. Alla dessa rättegångar utom en slutade med frikännande och blev blamerande för både de inblandade på åklagarsidan och för den rabiat antisemitiska skandalpressen. I den s. k. Polnáprocessen i Böhmen 1899 blev däremot en judisk vandrande skomakare Hilsner dömd till hängning för ritualmord på en ung tjeckisk kvinna. Kassationsdomstolen i Wien upphävde domen för ”ritualmord” och kejsaren, som fruktade reaktioner utomlands, ändrade straffet till livstid. Hilsner blev benådad 1918 och dog 1928.[3]
I Ryssland blev anklagelse för ritualmord anledning till åtskilliga rättegångar och vad värre var, till många svåra pogromer. 1881 drabbades den judiska befolkningen i hundrasextio städer med många tusen döda som resultat. Åren 1903 och 1905 följde en ny serie pogromer i ett par hundra ryska städer och antalet offer uppskattades till femtio tusen.[4]
1913 blev Mendel Beilis efter en process i Kiev som regisserades av justitieministern och där polisen ordnade falska vittnen (fastän man kände till den verklige mördaren), efter reaktioner utomlands frikänd från anklagelsen för ritualmord. När judiska anarkister kastade bomber och unga judar deltog i revolutionen hade de kanske bättre skäl än många andra.
Lögnen om ritualmord har inte dött ännu. Den fick en ny spridning med nazisternas propaganda under 1930- och 1940-talen och fortsätter att cirkulera i antisemitiska publikationer och som en vandringssägen i Östeuropa och i arabländerna ännu i dag.[5]
Sions vises protokoll
Antiken hade sina historier om judarnas misantropi men det är först under medeltiden, under korstågens slutfas, som vi möter legenden om judisk konspiration mot mänskligheten. Den gången, 1321 i Frankrike, handlade det om en påstådd maskopi med kungen av Tunis och andra saracener med syfte att förinta kristenheten genom brunnsförgiftning .
Påståenden om judarnas hat traderades även av upplysningsfilosofer och senare av Fichte som ansåg att judarna behärskades av hat mot mänskligheten och bildade en ”stat i staten”. Tanken på att judarna var en stat i staten blev outhärdlig överallt där de moderna nationalstaterna med sitt krav på medborgarnas odelade lojalitet växte fram. Napoleons politik att ”judarna skulle nekas allt som en nation men ges allt [av medborgerliga rättigheter] som individer” blev den vägledande principen.
Den mest kända och spridda skriften om den judiska sammansvärjningen är de s. k. Sions vises protokoll. Skriften påstås återge ett föredrag i vilket ledaren för den ”hemliga judiska världsregeringen” avslöjar de metoder med vilka judarna vill underminera och omstörta det kristna samhället för att upprätta judarnas världsherravälde. Protokollen skulle ha lästs av Theodor Herzl på den första sionistkongressen i Basel i augusti 1897.[6]
Skriften gavs ut i Ryssland 1897, först i form av hektograferade blad och senare samma år som ett anonymt tryck. Utgivaren var en kammarherre Stepanov vid Moskvasynoden, den ortodoxa kyrkans högsta organ. Skriften väckte inget större intresse då och inte heller 1903 när den gick som följetong i en antisemitisk rysk tidning. Stepanovs manuskript (som han hade fått av en bekant) kom i händerna på en annan ämbetsman vid synoden, Sergej Nilus, en religiös mystiker som i sin bok Det stora i det ringa. Nära är den antågande Antikrist och djävulens herravälde på jorden hade samlat diverse profetior och apokalyptiska syner. Boken hade tryckts på det kejserliga tryckeriet i Tsarskoje Selo i ett par upplagor. I den tredje upplagan 1905 och i de följande tog Nilus med Protokollen. En annan, utvidgad version trycktes av en G. Butmi i hans bok Människosläktets fiender utgiven i ett par upplagor 1906 och 1907 i Sankt Petersburg.
Nilus hustru var bekant med den djupt religiösa tsarinnan som läste Nilus böcker vilka hon förmedlade till sin man tsar Nikolaj.[7] Det stora i det ringa gjorde ett starkt intryck på tsaren, men när myndigheternas undersökning visade att Protokollen var en förfalskning, förbjöd han fortsatt tryckning på det kejserliga tryckeriet. Nikolaj II var antisemit men också en gudfruktig kristen och menade att en ”god sak” inte bör främjas med dåliga medel.
Upplagan 1917 fick stor spridning som de vitas propaganda under inbördeskriget. Protokollen användes som ”bevis” för att revolutionen var judarnas verk (många av de ledande bolsjevikerna var judar) och att den var ett led i den judiska konspirationen för världsherravälde. Hetsen mot judarna ledde till ett hejdlöst mördande av den judiska befolkningen överallt där de vita kom till makten. Mellan 60 000 och 120 000 judar uppges ha blivit dödade av Denikins och Petljuras arméer under åren 1918-1920.[8]
Protokollen översattes nu till så gott som alla levande språk, även kinesiskan. De kom till Tyskland med de baltiska flyktingarna, många av tradition antisemiter och antikommunister. En av dem, Tredje rikets främste ideolog Alfred Rosenberg, använde dem för sin bok Die Protokolle der Weisen von Zion und die jüdische Weltpolitik. Boken lästes av hans vän och beundrare Adolf Hitler som till fullo insåg Protokollens propagandavärde. I Mein Kampf skriver han att det i och för sig inte spelar så stor roll vem som är upphovsmannen. Det viktigaste för honom var att protokollen ”med en direkt fasansväckande säkerhet avslöjar judefolkets väsen och verksamhet … och slutmål”.
I Frankrike, med dess grundmurade antisemitiska traditioner trycktes Protokollen efter 1917 i många upplagor och utnyttjades flitigt av fascistiska grupper som Action Française och Croix de Feu. Den gamla judeofobin som tidigare riktats mot kapitalet och bankirerna vändes nu mot den nya fienden, den ”judiska”, bolsjevismen.[9]
En särskilt sorglig roll i Protokollens historia spelade Henry Ford. Protokollen fann sin väg även till Amerika med de ryska emigranterna. Maskinskrivna exemplar spreds redan 1919 bland politiker och i societetskretsarna i Washington och året därpå distribuerades de i bokform gratis till senatorerna och inom administrationen. Publikgenomslaget kom först när de publicerades under en rad år som följetong i Fords organ The Dearborn Independent. Tidningens upplaga steg från sjuttio tusen 1920 till sjuhundra tusen 1925. Tidningsartiklarna samlades och gavs ut i fyra volymer under titeln The International Jew, som också översattes och distribuerades i stor skala utomlands. Genom stämningar och bojkott tvingades Ford 1927 stoppa sin hatkampanj och offentligt ta tillbaka sina beskyllningar och be judarna om förlåtelse, men detta dämpade knappast hans antisemitism.[10]
Fords debacle betydde dock inte att Protokollen försvann från den amerikanska scenen. I Södern speds de av Ku Klux Klan som hatade de svarta likaväl som judar och katoliker, i Norr av den katolske ”radioprästen” Coughlin som från 1926 till 1939 varje vecka samlade miljontals lyssnare i tjugosex stater. Coughlin blev alltmer fascistisk och 1939 måste FBI ingripa mot hans anhängare som började bilda beväpnade grupper och misshandlade judar på New Yorks gator.
I England använde den konservativa Morning Post boken som bevis för att separatfreden mellan Tyskland och Sovjeterna 1917 var ett led i den judiska världssammansvärjningen. Den likaså konservativa The Times protesterade och publicerade 1921 en serie artiklar av sin korrespondent i Konstantinopel Philip Graves som visade att Protokollen var en förfalskning.[11] Graves undersökning och en senare rättegång i Bern 1934-1935 mot distributören visade att protokollen var ett falsifikat fabricerat av den ryska hemliga polisen Ochrana. Originalmanuskriptet till Protokollen har aldrig hittats. Den förste utgivaren, Stepanov, uppgav under ed att han hade en rysk översättning redan 1895. Graves hade hittat en bok skriven av en fransk katolsk jurist, Maurice Joly, tryckt första gången 1864 och sedan 1868 i Bryssel, en politisk pamflett riktad mot Napoleon III. Under processen i Bern visades att 42 sidor av Jolys gamla bok direkt plagierats i Protokollen.
Utformningen som ”protokoll” tycks ha inspirerats av en kolportageroman från 1868, skriven av en preussisk f. d. posttjänsteman Hermann Goedsche. I kapitlet ”På judekyrkogården i Prag” avlyssnar författaren en mörk natt 1860 när ”furstarna” för Israels tolv stammar, som brukar samlas vart hundrade år, spinner djävulska planer om världsherravälde. Författaren nedtecknade allt som sades fastän det språk som användes på mötet var kaldeiska (!) Kapitlet gavs ut separat på ryska 1872.
När svarandesidan under Bernprocessen blev trängd gjorde man en rockad. Det påstods nu att Protokollen inte kom från den första sionistkongressen utan från ett möte som den judiska välgörenhetsorganisationen B’nai B’rith höll samma år i Basel. Likheten med den ”judiske frimuraren” Jolys bok berodde enligt försvarets nazityska expertis på att B’nai B’rith baserade sitt program på Joly (som inte var jude).
Bortsett från alla andra bevis är det uppenbart att texten i Protokollen inte kunde komma från den bildade skribenten och mångårige Pariskorrespondenten för Neue Freie Presse, dr Theodor Herzl. Och inte från något annan judisk källa heller. Protokollens naiva och groteskt antisemitiska jargong pekar entydigt ut såväl upphovsmannen som den målgrupp pamfletten riktades till.
Bankirerna
Myten om judarnas finansmakt är gammal. Så länge kyrkans ränteförbud uppehölls hade judiska bankirer i princip ett finansmonopol, men det varade inte länge. Redan tidigt började italienska bankirer konkurrera med de judiska finansmännen och efter reformationen, då det kyrkliga ränteförbudet mildrades och så småningom försvann överallt, efterträddes judarna, på några få undantag när, av kristna bank- och handelshus. Den judiska befolkningen trängdes nu i överfyllda getton, hänvisad till få försörjningsmöjligheter – gårdfarihandlare, pantlånare, lump- och skrotsamlare – i utkanten på det kristna samhället.
Rika judar hörde till undantagen. De utgjorde en försvinnande bråkdel av den hårt diskriminerade och alltmer utarmade europeiska judenheten men de var upphovet till rykten om judarnas hemliga makt och till mycket av den ekonomiska antisemitism som blev vanlig i Västeuropa under 1700- och 1800-talen.
Skyddsjudarna var oftast skickliga hantverkare eller köpmän som ansågs nyttiga och ibland oersättliga för landets ekonomi. De åtnjöt myndigheternas skydd och ibland privilegier i utbyte för väl tilltagna skatter och andra pekuniära motprestationer. Så var det exempelvis med de femtio judiska familjer som år 1670 utvisades från Wien och som fick tillåtelse att bosätta sig i Berlin.
I Sverige var judarna genom en kunglig förordning från 1685 portförbjudna. Gravören Aaron Isaac var den förste som 1775 av Gustav III fick tillåtelse – trots prästerskapets protester – att som skyddsjude bosätta sig i Stockholm. Det kungliga skyddsbrevet hjälpte inte mycket mot pöbeln och stämningen i stan blev så hätsk att Isaac i ett par veckors tid inte kunde lämna sitt hem.[12] Men i längden gick det bra för Isaac och hans familj.[13]
Institutionen av hovjudar utvecklades framförallt i Tyskland och delvis i Österrike under 1500-talet och under det trettioåriga kriget, men den förekom senare även i andra europeiska länder. Orsakerna var liknande dem vi såg under feodalismen: regenternas ständigt växande behov att finansiera hovstaterna och krigskostnaderna och de egna institutionernas oförmåga att tillfredsställa dessa behov. I det feodalt splittrade Heliga romerska riket där varje småstat skötte sina egna finanser rådde ständig brist på såväl kapital som krigsmateriel. Det rådde en traditionell rivalitet mellan kejsarmakten, småregenterna och de fria städerna, där var och en svartsjukt bevakade sina rättigheter. Det konservativa borgerskapet i städerna höll envist fast vid en medeltida skråekonomi och var inte i stånd att skaffa de materiella resurser och de krediter som krävdes.
För att klara sina behov var furstarna tvungna att söka sig till andra källor. Judarna anlitades i första hand som hov- och krigsleverantörer – den officiella titeln var vanligtvis hovfaktor eller krigsfaktor – och som sådana pressades de att lämna krediter som de själva fick finansiera. För sina tjänster, som ofta skapade ömsesidigt beroende, erhöll de skydd och diverse handelsrättigheter. Dessa privilegierade judar, som på den sociala rangskalan fanns någonstans mellan borgerskapet och adeln och av vilka åtskilliga så småningom kunde räkna sig till adeln, var naturligtvis väldigt få. Mellan dem och den stora massan av fattiga gettojudar och småstadsjudar som mest livnärde sig på gårdfarihandel, Trödeljuden, gapade en vid social klyfta. Det de hade gemensamt var att de alla levde utanför det kristna majoritetssamhällets klassindelning. Yrkesförbuden hänvisade såväl fattiga som rika till marginella och ofta föraktade verksamheter i samhällets utkant.
Symbiosen mellan makten och det judiska kapitalet var inte problemfri och den utvecklades alltför ofta efter känt mönster från medeltiden. En av de första hovjudarna var kejsare Rudolf II:s bankir Mordechai Maisl. Maisl kom ur en förmögen släkt, han var en renässansmänniska och humanist, stor byggherre och mecenat och beklädde höga ämbeten i den urgamla judiska församlingen i Prag. Som hovjude finansierade han kejsarens exklusiva vanor – Rudolf var den tidens största konstsamlare och betalade furstliga underhåll till bl. a. Tycho Brahe, Johannes Kepler och de astrologer och alkemister han omgav sig med på slottet i Prag. Maisl fick av kejsaren en hel rad av nådevedermälen, bl. a. fick han bygga en privat synagoga och föra en personlig standert, och det sades att han var den rikaste borgaren i Prag. Fyra dagar efter Maisls död 1601 upphävde kejsare alla hans privilegier, han förklarades i likhet med alla andra judar åter för kejsarens ”träl”, och hans efterlämnade förmögenhet konfiskerades som tillhörig kronan.
Jakob Bassevi började också som hovjude hos Rudolf II och fortsatte hos de två följande kejsarna så framgångsrikt att han av Ferdinandd II år 1622 som den förste icke döpte jude i den Habsburgska monarkin tilldelades ärftligt adelskap och stora privilegier. Som Bassevi von Treuenburg misslyckades han att klara krigsfinanserna vilket ledde till statsbankrutt. Han blev utfattig och hamnade i fängelse men lyckades fly till Albrecht von Wallenstein där han etablerade sig som hertigens ”finansminister” och byggde upp den store krigarens domäner till ett blomstrande företag.[14]
Kejsaren Leopold I gillade inte judar och han utvisade dem 1670 från Wien. Men bara fyra år senare tvingades han att ta en Samuel Oppenheimer till krigsfaktor och låta honom bosätta sig i huvudstaden. Oppenheimer försåg de kejserliga arméerna med mat, kläder, hästar, pottaska till kruttillverkning – allt på kredit. När kronans skuld blev så stor att den verkade omöjlig att återbetala, sattes han i fängelse. Där satt han tills den turkiska belägringen av Wien tvingade kejsaren att ta sin hovjude åter till nåder och garantera betalning av skulden. Som Oberkriegsfaktor levererade Oppenheimer krigsmateriel till de franska och turkiska krigen, till krigen om den spanska tronföljden och som en de facto finansminister förvaltade han den kejserliga skattkammaren. Efter Oppenheimers död 1703 försökte kronan på sedvanligt sätt slippa från sin skuld, men tiderna var nu annorlunda och sent omsider – efter en process som pågick i sextio år – fick arvingarna betalt.[15]
Den kejserliga hovfaktortraditionen fortsatte även under 1700-talet med namn som Wertheimer, Arnsteiner, Herz och andra och i slutet på seklet blev adlandet av dessa judiska hovleverantörer och bankirer, döpta eller odöpta, snarare regel än undantag.
Även andra regenter anlitade judiska bankirer. Så finansierades exempelvis August av Sachsens fälttåg och hans dyrbara röstköp inför kungavalet i Polen av hovjuden Behrend Lehmann; vår egen drottning Christinas bankir och emissarie hette Diego Teixeira och var en portugisisk marrano.
Av de mindre suveränernas bankirer har hertigens av Württemberg hovjude Josef Süss Oppenheimer gått till historien som ”Juden Süss” (bl a genom en film som nazisterna gjort under 1940-talet i propagandasyfte). Som hertigens allsmäktige ”statsminister” under några få år på 1730-talet agerade Süss så självsvåldigt att han blev allmänt hatad och efter sin husbondes död avrättad.
Dessa hovjudar samlade på sig stora förmögenheter, titlar och ofta också ansenlig makt. Detta och deras ibland skrupelfria metoder – Bassevis myntförsämring, Süss’ arroganta maktutövning – gav näring till ett utbrett judehat och i slutet på 1700-talet till myten om den judiska hemliga sammansvärjningen för världsherravälde. Emancipationen och uppbrottet från getton sammanföll med industrialismen och med framväxten av den liberala ekonomin med dess behov av organiserat kreditväsen, där judarna med sitt traditionella handels- och finanskunnande snabbt fann sin plats. Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet utvecklas ur den gamla hovjudeinstitutionen ett antal framgångsrika bankir- och finanshus av vilka några överlevt till våra dagar.
Inte ens den vildaste antisemit skulle i dag komma på tanken att skrämma folk med namnet Rothschild. Men under 1800-talet representerade Rothschildarna allt som var förhatligt, avskytt och fruktat. De var judar, de var sagolikt rika och de ansågs ha en oerhörd makt – i det fördolda, men desto mera hotfull. De var inkarnationen av den judiska storfinansen och judarnas påstådda strävan efter världsherravälde.
Från ett oansenligt fadershus vid Judengasse i Frankfurts getto byggde de fem bröderna Rothschild på några få decennier upp ett finansimperium som omfattade hela Europa och en bra bit av den övriga världen. De byggde samtidigt upp ett förtroendekapital som varade i århundraden. De var kreativa bankmän, innovativa inom värdetransporter och de insåg värdet av snabb informationsförmedling. Fruktade och skrupelfria som konkurrenter – de pressade ner räntesatser och provisioner – var de samtidigt erkänt ärliga och obrottsligt lojala mot sina uppdragsgivare. De bosatte sig i London, Paris, Wien och Neapel och från sina palats där finansierade de de flesta europeiska regeringar. De byggde de första europeiska järnvägarna och finansierade otaliga industriprojekt under den ekonomiskt mest expansiva tiden i Europas historia. Paul Johnson menar att deras insats som skapare av fungerande kapitalmarknad kanske var en nyckelfaktor vid den moderna världens födelse.[16]
De blev, som sagt, otroligt rika på sina affärer. Av tacksamma regenter blev de adlade och deras barn gifte in sig i den franska och engelska aristokratin. Kungar och kejsare, furstar och statsmän satt vid deras bord. De har varit stora filantroper och alltid stött sina förtryckta trosfränder ekonomiskt och med vädjanden till sina mäktiga politiska vänner. När huset, efter pogromerna i Frankfurt 1819 övervägde att flytta till Wien, rapporterade de kejserliga agenterna att Amschel von Rothschild förbrukade 150 000 gulden årligen i sitt hushåll och skänkte 20 000 gulden till de fattiga.[17] För den tiden en hög självbeskattning, även med hänsyn till bibelns bud. När sionismen började vinna anhängare skänkte Rothschildarna stora summor till inköp av mark i Palestina.
En sådan framgång, rikedom och därmed följande makt väckte naturligtvis ont blod och gav anledning till många rykten. Rothschilds var framgångsrika, rika, mäktiga – och framför allt var de judar. Märkligt nog gjorde de inte så som så många andra judar gjort under upplysningstiden och efter emanciperingen, de konverterade inte. Dessa smarta affärsmän, allmänt beskyllda för att de ingen annan gud hade än mammon, tyckte aldrig att de – särskilt under de första svåra åren – kunde jämna vägen till framgång genom att överge judendomen. Det hade underlättat så mycket för dem, de hade kunnat lämna den trånga Judengasse i Frankfurt, sluppit den särskilda judeskatten, fått tillträde till offentliga ämbeten, bedriva vilken handel som helst. De hade kunnat flytta till Wien utan tidsbegränsat uppehållstillstånd, köpt sig ett hus i stan, kanske blivit socialt accepterade. Lionel Rothschild som upprepade gånger blev invald till det engelska underhuset kunde (före 1858) inte ta säte i bänken därför att han envist vägrade avlägga den kristna eden.[18]
De judiska bankirerna följde bara med större framgång än sina övriga trosfränder en tusenårig tradition, en beprövad strategi för överlevnad. De visste att faran oftast kom från den fientligt inställda, konkurrerande, avundsjuka medelklassen och från de obildade, religiöst vidskepliga och lättmanipulerade lägre skikten av befolkningen. De visste av erfarenhet att de kunde få både skydd och användning för sina kunskaper hos den bildade och affärssinnade adeln som hellre leddes av rationella politiska och ekonomiska överväganden än av affekter och religiösa fördomar. Förutsättningen för symbiosen med makten var pengar. De mäktigas skydd och bevågenhet kunde en paria endast köpa med pengar, ofta med mycket pengar, eller genom att förhjälpa sina höga beskyddare till stora vinster.
Som vi sett i ovanstående exempel hade strategin sina brister. Den politiska makten har vid en avgörande kraftmätning alltid visat sitt övertag över den ekonomiska genom sitt våldsmonopol. Det var den första svagheten, en risk som judarna lärt sig att leva med. De vande sig under årtusenden att köpa skydd för pengar och att med jämna mellanrum bli av med både pengar och skyddet. Mestadels lyckades de dock överleva.
Den andra bristen i strategin var att skyddet ibland var, eller åtminstone uppfattades av andra som ett privilegium förvärvat på andras bekostnad. Forskningen visar att etniska motsättningar ökar när den centrala makten favoriserar en minoritetsgrupp. Hovjudarna hos de enväldiga furstarna under 1500-1700-talen agerade dessutom ibland som härskarnas gråa eminenser och maktens förlängda arm, något som ytterligare ökade judehatet och manade fram konspirationsteorier.
—
[1] Elphège Vacandard, ”La question du meurtre rituelle chez les Juifs” i Etudes de critique et d’histoire religieuse, Paris, 1912, cit. i Flannery, a. a., sid. 101.
[2] Rohling, startade en ärekränkningsprocess men blev av både kristen och judisk expertis beslagen med felcitat, fel översättningar och rena förfalskningar och drog sig med vanära tillbaka från sin lärarbefattning.
[3] Tomáš Pěkný, Historie Židů v Čechách a na Moravě, 1993. Stor förtjänst för att Hilsnerfallet togs upp på nytt hade dåvarande riksdagsmannen och senare tjeckoslovakiske presidenten Tomáš Masaryk.
[4] Edward H. Flannery, The Anguish of the Jews, 1985.
[5] I Sverige har påståendet om att Talmud påbjuder att mörda kristna senast spritts av den ökände Ahmed Rami i Radio Islam. I den efterföljande processen, där Rami dömdes till sex månaders fängelse, försvarades han av svenska teologer.
[6] Theodor Herzl (1860-1904), judisk-österrikisk journalist och författare, grundare och ledare av den sionistiska rörelsen. Hans tal skulle ha hållits på 24 hemliga sammanträden på kongressen i Basel som varade i tre dagar.
[7] Eduard Radzinskij, Herre fräls och försona Ryssland, Stockholm 1992.
[8] Anton Ivanovitj Denikin (1872-1947), vitrysk general, kämpade mot bolsjevikerna på den sydvästra fronten. Levde sedan i landsflykt. Simon Vasiljevitj Petljura (1879-1926), ukrainsk politiker och ”hetman”, kämpade mot både bolsjevikerna och mot Denikin. Mördades i exilen i Paris av en judisk flykting.
[9] På svenska har Protokollen publicerats sex gånger, först 1919 i Helsingfors och senast 1940 i Stockholm. De sprids i dag av Radio Islam och citeras i en och annan nazistpublikation.
[10] Fords bolag i Tyskland stödde nazisterna ekonomiskt. Hitler hade bilfabrikantens porträtt på väggen i sitt arbetsrum och 1938 belönade han Ford med storkorset av Tyska örnens orden.
[11] Graves artiklar gavs ut samma år i bokform, The Truth about the Protocols, A literary forgery.
[12] Hugo Valentin, Judarnas historia i Sverige, 1924.
[13] Aaron Isaacs minnen har utgivits i svensk översättning av Abraham Brody, 2008.
[14] Tomáš Pĕkný, Historie Židů v Čechách a na Moravĕ, 1993.
[15] William O. McCagg Jr, A History of Habsburg Jews, 1992.
[16] Paul Johnson, Birth of the Modern, 1991.
[17] Egon Caesar Conte Corti, Huset Rothschild, Holger Schildts förlag, 1928.
[18] H. H Ben-Sasson (Ed.), A History of the Jewish People, 1976.