Månadsarkiv: juni 2016

Föreställda gemenskaper och nationalstaten

Den svenska debatten om nationalismen är ensidig och okunnig. Debattörerna är kvar i 1930- och 1950-tals föreställningar om nationalismen som en skadlig och passerad ideologi. Ofta är det Benedict Anderson som används som ett argument, men både han och annan forskning, men framför allt den politiska verkligheten, visar något helt annat.

Benedict Anderson dog den 13 december i Indonesien, det land han tillika med Thailand och Filippinerna hade inriktat sig på i sin forskning och som blev hans andra fosterland. Anderson levde och engagerade sig politiskt i de länder som var hans studieobjekt, han behärskade deras språk och han betraktade sig själv som specialist på Sydostasien. Betecknande nog heter hans självbiografi A Life Beyond Boundaries (kommer ut på engelska senare i år). Han har skrivit ett femtontal böcker om länderna i Sydostasien men det blev hans bok om nationalismen, Imagined Communities (1983) som gjorde honom vida känd.

Enligt Anderson är nationen en föreställd gemenskap. Det är en numera välkänd och beryktad formulering som tyvärr blivit missförstådd – även av historiker som Hobsbawm – och missbrukad som få i den politiska debatten. Anderson har själv reagerat mot dessa missförstånd, han har sagt att det känns som om hans bok var en dotter som rymt med en busschaufför. I förordet till andra upplagan (1991) skriver han att ”banalitetens vampyrer har nu sugit nästan allt blod ur de två titelorden” och, till skillnad från många av sina beundrare, konstaterar han att det så länge förutspådda slutet på ’nationalismens era’ ännu på länge inte är i sikte, samt att nationalismen, eller nation-ness som han helst ville kalla det, utgör det mest legitima värdet i vår tids politiska liv. Nationen definierar han på följande sätt:

”I antropologisk anda föreslår jag följande definition av nationen: det är en föreställd politisk gemenskap – och föreställd som i grunden både begränsad och oinskränkt”.[1]

Man kan fundera över varför politologen Anderson påpekar att han uttalar sig i en antropologisk anda; innebörden av att nationen kan föreställas som både begränsad och oinskränkt (sovereign) förklarar han senare. Det intressanta är vad han menar med begreppet föreställd.

Anderson hade sina rötter i den engelska akademiska marxismen och hans arbetsmetod är historiematerialistisk. Dock fördömer han inte nationalismen så som exempelvis Tom Nairn som något patologiskt och han kritiserar Ernest Gellners påstående att ”nationalismen… uppfinner nationer där de inte finns”.  Han tycker förvisso att nationalism och nationalitet är kulturella artefakter av ett speciellt slag, men han betonar att de snarare hör till samma kategori som ”frändskap” och ”religion” än till ”liberalism” eller ”fascism”. – Antagligen är jag den ende som inte tycker att nationalismen är något fult, säger han, och tycker att Gellners formulering leder tanken till något slags ”påhittande” eller ”fabrikation” snarare än ”föreställande” och ”skapande”, att den förutsätter att det i motsats till nationer skulle finnas andra, ”verkliga” gemenskaper.[2]

Så är det inte: ”I verkligheten är alla gemenskaper större än primitiva [primordial] byar med direkta personliga kontakter (och kanske även dessa) föreställda”.[3]

Den viktigaste föreställda gemenskapen som föregick nationalstaten var kristen-domen, the imagined community of Christendom, med latinet som en förenande länk. Det är med kristendomens avtynande som en dominerande andlig kraft som nationalismen vuxit fram, snarare som en emotionell bindning än som konstruerad politisk ideologi. Som alla andra föreställda gemenskaper är nationen inte något imaginärt utan en reell företeelse som omfattar även tidigare generationer, och nationalismen en påtaglig politisk realitet. Och även om nationalstaten betraktas av många som en modern företeelse med början i Upplysningen och den Franska revolutionen, är nationerna själva urgamla, säger Anderson.

Benedict Andersons egentliga forskning gäller nationalstatens uppkomst och hans originella bidrag är dels upptäckten av en föregångare till den postkoloniala nationalismen bland den kreolska befolkningen i Latinamerika redan på 1700-talet, dels teorin om läskunnighetens och den tryckta skriftens, bokens, stora betydelse för utveckling av nationalstaten. Slutet av femtonhundratalet betraktas ofta som början på kapitalismens era. Det var den kapitalistiska ekonomin och Luthers reformation som drog nytta av den nya boktryckarkonsten, och det var vad Anderson kallar print capitalism som han menar var den viktigaste förutsättningen för skapandet av nationalspråk och nationalstater.  Själv sammanfattar han sin teori så här:

”…det var den samfällda verkan av kapitalismen och tryckteknologin på det mänskliga språkets olycksaliga mångfald som skapade möjligheten av en ny form av föreställd gemenskap som i sin grundstruktur satte scenen för den moderna nationen”.[4]

Idén om tryckkapitalismens, kommunikationens betydelse för bildande av nya nationalstater utvecklar han i Long-Distance Nationalism. World Capitalism and the Rise of Identity Politics (1992) till att gälla även den moderna världen, då de nya kommunikationsmedlen ger upphov till en ”e-mail nationalism”.

Andersons ansats är i grunden marxistisk och funktionalistisk och hans betoning av kommunikationsgemenskapen påminner om Karl W. Deutschs äldre teori om komple-mentära kommunikationsvanor. Men han hävdar samtidigt nationalismens närhet till religionen och släktkänslan, att nationalismen med Hobsbawms vändning utfyller ett känslomässigt tomrum, och han närmar sig därmed primordialismen.  Det är också en slutsats som Hettne-Sörlin-Østergård drar i Den globala nationalismen (1998), den bästa översikt av ämnet på svenska. Det är dock märkligt att författarna, som diskuterar Andersons teori på flera ställen, inte som han uppmärksammat språkets viktiga roll vid bildandet av nationalstater och dess stora betydelse för den nationella identiteten.

Benedict Andersson är i dag en av de mest kända nationalismforskare, hans bok har haft stort inflytande och är – något oförtjänt – en av de vanligast förekommande kursböckerna vid våra högskolor. Det finns kritiker som menar att hans bidrag till forskning om nationalismen överskattas, att hans teori om skriftspråkets betydelse på sin höjd kan tjäna som är en delförklaring för nationalstatens och nationalismens uppkomst, att han som strukturalist betraktar språket enbart som ett kommunika-tionsmedel och inte inser dess identitetsskapande och känslomässiga betydelse. För flertalet av hans forskarkolleger framstår hans teori som en av många och knappast den mest betydelsefulla förklaring till nationalstatens uppkomst.

Bara två månader tidigare dog James G. Kellas professor i statsvetenskap vid universitetet i Glasgow. Kellas var inte så produktiv eller berest som Anderson, han verkade hela sitt liv vid ett och samma lärosäte och har skrivit få böcker – främst om skotsk politik – men han har också lämnat ett viktigt bidrag till studiet av nationalismen.

Hans The Politics of Nationalism and Ethnicity (1991) är en utmärkt summering av forskningen och teorier om nationalismen, dessutom skriven på ett lättillgängligt språk. Kellas sammanfattar sin undersökning i en egen integrerad teori där han betonar etnocentrismens och nationalismens starka emotionella styrka. Etnicitet och nationalism tar ofta över alla andra intressen och lojaliteter. Teoretiker som inte tar med den här känslomässiga sidan av nationalismen måste komma med en annan förklaring till dess dragningskraft, menar han. Kellas avvisar Gellners och andras funktionalism då den inte förmår förklara just den här, ibland oerhört våldsamma sidan av etnicitet och nationalism. Han tillstår att Benedict Anderson har ett originellt perspektiv på hur nationalismen utvecklades, men menar att hans teori bygger på Gellners, den tål inte heller en konfrontation med empirin och är inte giltig för alla samhällen.

Kellas kan dock inte sägas vara primordialist, han accepterar och infogar i sin teori historiska och funktionalistiska element som modernisering och andra sociala förändringar. Hans sista bok, Nationalistic Politics in Europe (2003) är en empirisk studie, en stort upplagd genomgång av aktuella författningar och valresultat i europeiska stater. Där konstaterar han att efter diktaturernas fall i Portugal och Spanien på 1970- och 1980-talen och efter Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet är demokratin fast etablerad i Europa, men också att det är nationalismen som åter igen och fortfarande är den bärande idén i dessa demokratier.

Kellas valundersökning visar också att fler och fler européer röstar på nationalistiska, invandringskritiska och EU-fientliga partier. Han menar att nationalismen fortsätter att vara den starkaste politiska kraften och drar slutsatsen att även om samarbetet inom EU kommer att fortsätta och kanske utökas, är det den demokratiska nationalstaten som är den mest funktionella och naturliga politiska enheten.

Trots alla spådomar om nationalismens död efter 1945 och trots bildandet av EU är det alltså nationalismen som är den ledande politiska ideologin i vår värld. Flernationella och fleretniska konglomerat som Sovjet och Jugoslavien har splittrats och försvunnit och ersatts av nationalstater och antalet stater i Europa har efter 1945 ökat från 32 till 45. Och som vi vet finns det i Europa ytterligare ett antal regioner, enligt den amerikanske politologen Walker Connor ett tjugotal, under etnisk mobilisering med krav på självbestämmande och med nationsbildning som mål.

Att Benedict Andersons bok har fått så stort inflytande får snarare tillskrivas de två titelordens trollkraft och användbarhet i debatten än styrkan i hans teori. Kritikerna menar att teorin inte är så allmängiltig, att vare sig de sociala förändringarna eller språkutvecklingen har varit så enkelriktade som Anderson vill göra gällande. Anthony D. Smith är en ledande brittisk nationalismforskare med imponerade produktion och meritlista från Oxord och London School of Economics. I Nationalism and Modernism. A critical survey of recent theories of nations and nationalism (1998) sammanfattar och analyserar han olika riktningar och positioner i forskningen om nationalism och etnicitet. Själv räknas han till etnosymbolisterna, en forsknings-inriktning som framhåller betydelsen av etnicitet, myter, symboler och nationell kultur.

Smith medger originaliteten i Andersons ansats men visar som Kellas på teorins brister. Anderson utgår från marxismen men har insett begränsningen av dess nationalismteori och betonar sådant som exempelvis Hobsbawm och Gellner har förbisett, nationalismens subjektiva och kulturella dimensioner. Anderson skiljer också på ett äldre, simultant, och ett nytt, transversalt tidsbegrepp. Det är först i den transversala tidsuppfattningen som människorna ser historien som en orsakskedja där den föreställda språkgemenskapen är både fixerad, bestående och historisk, en gemenskap som sträcker sig över generationer tillbaka i tiden.

Smith menar att detta är en föga uppmärksammad ny och postmodern tolkning av den marxistiska medernitetsteorin som tillsammans med Andersons betoning på det föreställda leder utöver den marxistiska teorins begränsningar.

Smiths starkaste kritik ligger på det semantiska planet. Att nationen som andra stora gemenskaper är föreställd är en tämligen banal observation. Problemet är att begreppet imagined, föreställd, kan och har misstolkats just på sätt som Anderson tar avstånd från, som imaginär, som något påhittat, en kulturprodukt utan någon realitet utöver i sina avbilder och representationer, något som har lett debatten om nationalismen på avvägar.

Svenske forskaren Fredrik Meiton har i en mycket läsvärd recension (Respons 3/214) analyserat Anderson teori och han har föga förståelse för Smith och andra som uppfattar Anderson som en postmodernist eller poststrukturalist. Meiton menar att Andersons metod är historiematerialistisk och mekanistisk och att hans bok är ett försök att återupprätta den gamla marxistiska förklaringsmodellen enligt vilken det var de ekonomiska krafterna som har spelat en avgörande roll vid nationalstaternas uppkomst.

[1] Benedict Anderson, Imagined Communities (1983), sid.49.

[2] A.a., sid. 49

[3] A.a., sid. 49

[4] A.a., sid. 58

Exit Britannia

Historien upprepar sig inte som många kanske tror, och det vi kallar ”utveckling” och ”framsteg” är inte något automatiskt och rätlinjigt skeende.

Jag är inte någon anhängare av Hegels och Marx historiska determinism men anser att det ligger mycket i deras dialektik, antagandet att förändringar inte sker i harmoni och samförstånd utan genom motsättningar och konflikter, enligt den välkända formeln om tes, antites och syntes.

Det är lätt att tycka att EU:s utveckling är ett bevis för den här historieuppfattningen.

Opinionsundersökningar visar att den nationella identiteten bland européer är mycket starkare än den europeiska. Omkring 90% av de tillfrågade bekänner sig till en nationell identitet, ca hälften av dem kan förena den med en europeisk, men endast några få procent säger sig vara uteslutande européer. Känslan av europeisk samhörighet i Storbritannien är bland de lägsta och det engelsmännen reagerar så starkt mot är Brysselbyråkraternas och Eurofederalisternas ständigt ökande klåfingrighet, främst kravet på gemensam invandringspolitik.

Det tycks för många vara svårt att inse att det inte bara handlar om ekonomi, om pengar, utan om känslor. Det handlar alltså inte om att plocka russin ur kakan utan om en gränsdragning mellan den nationella och övernationella bestämmanderätten, om gränserna för den nationella suveräniteten. Engelsmännen tycker att här har EU gått för långt och de har medhåll av flera EU-medlemmar i Centraleuropa.

Utfallet av folkomröstningen blir en minnesbeta för makthungriga byråkrater och fede-ralister i Bryssel: tassa inte för mycket på medlemsstaternas suveränitet. Nationalismen är fortfarande den bärande idén i Europas demokratier och som statsvetaren James G. Kellas har visat, trots utvidgat samarbete i EU är den demokratiska nationalstaten den mest funktionella och naturliga politiska enheten.

Historiens pendel har svängt, EU-politikerna har drivit sin tes för långt och möts nu av en antites. Om Hegel och Marx hade rätt skulle konflikten kunna utmynna i en syntes. Vad vi får hoppas på nu är en förnuftig uppgörelse med Storbritannien om ekonomiskt sam-arbete.

RITUALMORDET

 Antiken

Anklagelsen för ritualmord hittar man för första gången i Democritus Om judarna[1]. Democritus skriver att judarna enligt historikern Suidas (?) ”vart sjunde år fångar en främling, leder honom till sitt Tempel där de offerdödar honom genom att skära honom i småbitar”. Apion från Alexandria († 50 e. Kr.) var den store judehataren under antiken. I Egyptens historia berättar han bland mycket annat gammalt förtal (de hatar mänskligheten, de dyrkar ett åsnehuvud m. m.) om judarna också följande skröna:

När den syriske Seleukidkungen Antiochus Epiphanes år 167 f. Kr. erövrade Jerusalem och plundrade Templet, fann han där på en liggstol vilande en man, med ett bord framför sig lastat med en festmåltid av sjöfisk, jordens djur och himmelens fåglar, vilka den arme mannen betraktade med förskräckelse. Kungens inträde hälsades av honom omedelbart med en hyllning, som om det betydde en stor lättnad; han böjde sig ner till kungens knä, lyfte sin högra hand och bönföll kungen om att befria honom. Kungen lugnade honom och bad honom att berätta vem han var, varför han levde där och vad var meningen med den överdådiga måltiden. Mannen berättade därefter, mellan suckar och tårar och med en klagande röst, om sin hemsökelse. Han sade att han var en grek och att han, när han reste omkring i landet för sitt uppehälle, plötsligt blev bortförd av män av främmande ras och förd till templet. Där blev han inlåst och isolerad, men gödd på de mest slösande festmåltider. Till en början blev han lurad och njöt av denna oväntade uppvaktning men sedan följde misstankar och bestörtning. Slutligen, när han frågade de tjänare som passade upp honom, fick han höra om judarnas fantastiska lag för vars skull han göddes på detta vis. Seden upprepades varje år vid bestämd årstid. De rövade en grekisk främling, gödde upp honom under ett år, förde honom till en skog där de dräpte honom, offrade hans kropp under sin vanliga ritual, åt av hans kött, och under det de sålunda dödade greken svor de en ed om fiendskap mot alla greker. Offrets rester kastades sedan i ett hål.

Apions historia blev kanske glömd; det skulle i alla fall dröja flera hundra år innan den dök upp på nytt, denna gång i kyrkohistoriker Socrates Scholasticus Historia Ecclesiæ, där han vet berätta att judarna i Imnestar, druckna av vin vid firandet av Purimfesten år 415, band fast en kristen gosse på korset och misshandlade honom till döds.

Relativt sent under medeltiden återupplivades den antika skrönan igen. Det behövdes åtskilliga hundra år för de kristna att glömma att de själva en gång utsattes för samma förtal. Men när ryktet kom i svang dröjde det sig envist kvar och har gjort det – otroligt nog – ända till våra dagar, vilket är skälet till att vi undersöker det närmare.

Medeltiden

 Anklagelsen om att judarna dödade och förtärde en ickejude och använde hans blod vid sin påskhögtid härstammade, som vi sett, från en antik grekisk historieskrivare. Möjligen hade den sitt ursprung i 2 Mos. 29 och 3 Mos. 8 och 9 om syndoffer och brännoffer och om prästernas invigning, med föreskrifter om hur Aron och hans söner skulle offra en ungtjur med vars blod de skulle bestryka altaret och en vädur vars blod de skulle stänka på altaret, varefter de skulle koka vädurens kött och äta det med osyrat bröd. I den kristna medeltida traditionen blir offret nästan alltid ett gossebarn och judarna anklagas för att mörda gossen, ibland genom korsfästning, för att upprepa mordet på Jesus. I en variant använder de offrets blod vid beredning av det osyrade påskbrödet.

Under 1100-talet antog berättelsen en definitiv form i vilken den sedan traderades vidare under många hundra år: en kristen, företrädesvis ett barn, mördas under den Heliga veckan officiellt av judarna för rituella ändamål. Enligt en annan variant, känd under benämningen blood libel, dödar judar en kristen och använder hans blod för religiösa ändamål, oftast vid beredning av det osyrade påskbrödet matsah.

Anklagelsen anges första gången ha gjorts 1141 i Norwich i England. Kvällen före Påskfredagen detta år hittade man kroppen av en gosse William, och en döpt jude vid namn Theobald avlade ett tvivelaktigt vittnesmål om att judarna sammangaddat sig i avsikt att varje år mörda en kristen för att förhåna Kristi död. Denna gång blev anklagelsen inte trodd, men den återkom under samma århundrade i flera engelska städer, Gloucester, Bury St. Edmonds, Bristol och Winchester och ledde nästan alltid till pöbelupplopp, plundring av judekvarter, våldtäkter och mord på otaliga judar. Den lille martyren William från Norwich blev föremål för tillbedjan och hans kult spreds och florerade under flera hundra år.

Liknande anklagelser kom fram under det andra korståget (1147-1149) i Würzburg och blev därefter vanliga i England Frankrike och Tyskland.[2]

Den outtröttlige judehataren Drumont har ställt samman en lista över judiska barnamord som är värd att återge (med Drumonts slarviga årtal och stavning).[3]

År 1071 i Blois, 1141 i Norwich, 1179 Saint Richard, 1181 Radbert, 1236 tre barn nära Hagenau, 1244 ett barn, 1255 lille Hugh korsfäst i Lincoln, 1257 i London, 1261 i Welsenburg, 1261 i Pfortzheim nära Baden, 1283 i Mainz, 1285 i München, 1286 en fjortonåring, 1287 lille Rudolf i Bern, 1292 i Colmar, 1293 i Krems, 1295 i Bern igen; 1303 skolgosse Konrad, 1345 lille Henry, 1401 en fyraåring i Düssenlofen, 1429 blev lille Ludwig von Bruck i Rovensburg offrad av judarna vilka sedan förtärde honom vid Påskhögtid; 1454 styckade judarna ett barn i Kastillien och åt dess hjärta, 1462 dödades gossen Andreas, 1475 den saligförklarade lille martyren Simon i Trident, 1480 samma brott i Trier och i Venezien; 1486 mördade judarna sex barn i Regensburg, 1503 lämnades ett barn till dem av sin far, 1520 dödades ett barn i Biring, 1541 blev den fyraårige Michel torterad i tre timmar innan han dödades, 1547 blev en liten flicka korsfäst i Rave, 1569 ett barn strypt i Leozyka, 1547 en flicka i Punia i Litauen, 1597 stryptes ett barn i Siyalow och blodet stänktes på en ny synagoga. 1550 dödade judarna en femåring Mattheus Jillech i Ladaen och ännu 1670 blev juden Rafael Levy i Metz bränd på bål för att han stulit och mördat ett barn.

Drumonts lista är inte komplett. Totalt har man dokumenterat etthundrafemtio fall av anklagelser för ritualmord som alltid följdes av förhör under tortyr, fällande domar, kättarbål och pogromer. I förlängningen handlade det om massmord på judar. Så exempelvis efter rättegången i Blois (det riktiga året var 1171) brändes inte en utan fyrtio judar då de inte klarade ”vattenprovet”. År 1506 avrättade man tjugofyra judar i České Budějovice i Böhmen och under den efterföljande pogromen utplånades nästan hela gettobefolkningen där. Utvisningen av judarna från Spanien 1492 motiverades bl. a. av att de skulle ha korsfäst en gosse.

Som regel utlöstes masshysterin under påskhelgen efter prästernas målande skildringar av judarnas förräderi och Kristi lidande på korset. Under medeltiden och långt senare barrikaderades de judiska hemmen och gettona vid den kristna påskhelgen regelbundet men oftast förgäves mot den uppretade pöbeln och dess brandfacklor.

Chaucer

 Även stora och upplysta intellektuella som Chaucer trodde på vidskepelsen. Han låter abbedissan i The Canterbury Tales berätta om den lille gossen, någonstans ”in Asie, in a greet citee”, som judarna dödade därför att han sjöng en sång till Jungfru Marias ära:

For thennes forth the Jewes han conspyred                                                                                                      This innocent out of this world to chace:                                                                                                                An homycide ther-to they hyred,                                                                                                                            That in an aley hadde a privee place;                                                                                                                 And as the child gan for-by for to pace,                                                                                                             This cursed Jew him hente and heeld him faste,                                                                                           And kitte his throte, and in a pit him caste.                                                                                                            I seye that in a wardrobe they him threwe                                                                                                     Wher-as these Jewes purgen hir entraille.                                                                                                  O cursed folk of Herodes al newe,                                                                                                                       What may your yvel entente youw availle?

Men gossens arma mor hittade det mördade barnet i judegarderoben. Polisen tillkallades:

With torment and with shamful deth echon                                                                                                       This provost dooth thise Jewes for to sterve                                                                                                   That of this mordre wiste, and that anon;                                                                                                          He nolde no swich cursednesse observe.                                                                                                           Yvel shal have, that yvel wol deserve.                                                                                                           Therfor with wilde hors he dide hem drawe,                                                                                                    And after that he heng hem by the lawe.[4]

 Kyrkan

Det hjälpte inte att flera påvar upprepade gånger förklarade anklagelserna för grundlösa och att kejsaren Fredrik II (1194-1250) efter en noggrann undersökning förbjöd dem i sin Gyllene bulla 1213. Även påven Innocentius IV utfärdade 1247 en bulla där han friade judarna från anklagelsen, men tydligen var vidskepelsen envis då han var tvungen att förnya påbudet i tre ytterliga bullor. Så gjorde också hans efterträdare Gregorius X år 1272, Martin V år 1422, Nicolaus V år 1447 och Paulus III år 1540, allt utan större resultat.[5]

Inte ens den andra stora masshysterin, häxförföljelserna, kan uppvisa så lång historia som vidskepelsen om det judiska barnamordet. Det var för övrigt samma inkvisitorer som förhörde och brände häxor och judar i sin jakt på kättare. Judarna ansågs särskilt benägna för häxeri, trolldom och brunnsförgiftning. I en kyrklig skrift mot häxeriet med ursprung i Savojen på 1400-talet, betecknades häxsabbaten konsekvent som en synagoga (i betydelsen sammankomst) och judarna, ”Ismaels släkte”, såg man som en mottaglig rekryteringsbas för djävulen då man menade att de behövde hans hjälp för sin hämnd mot de kristna.[6]

På samma sätt som häxförföljelserna fick även mordanklagelserna mot judarna under vissa perioder en epidemisk karaktär. Så blev det slutet på 1400-talet i Tyskland, och folkhysterin ledde till pogromer av sådan omfattning att det i slutet på århundradet endast fanns tre större judiska församlingar kvar. Upptakten gavs av ett par händelser, en i Ratisbon där de av den lokale biskopen häktade judarna efter intervention från både kejsaren och påven blev frikända och slapp undan med böter(!), den andra i Trento i Italien. Under påskveckan 1473 hittade man i floden Adige kroppen av en treårig gosse vid namn Simon och man anklagade omedelbart judarna för mord på barnet. Stämningen bland de kristna var upphetsad efter en serie lågande predikningar mot judarna av franciskanmunken S:t Bernhard, i vilka han bland annat hade varnat menigheten att ”innan Påskhögtiden är över kommer ni att upptäcka något”. Trots varningar från den påvlige legaten lät biskopen i Trento häkta de misstänkta judarna och tortera dem varvid alla utom en erkände. Det slutade med att alla tridentinska judar brändes. Den lille Simon blev martyr och saligförklarad. Den elaka eftervärlden kunde inte hålla inne med misstanken at den helige franciskanen på något sätt förstod var man skulle leta efter liket.

I England inträffade ett parallellfall 1255 i Lincoln där man också hittade kroppen av en åttaåring, denna gång i en brunn. Omedelbart grep man nittio lokala judar som skickades till Towern i London där man prompt avrättade var femte av dem. Naturligtvis hade de först erkänt på sträckbänken. Lille Hugh blev också martyr och ett lokalt helgon till vars grav folk gjorde pilgrimresor i århundraden. Chaucers abbedissa avslutar sin berättelse med en bön:

O yonge Hugh of Lincoln, slayn also                                                                                                                     With cursed Jewes, as it is notable,                                                                                                                         For it nis but a lytel whyle ago;                                                                                                                               Prey eek for us, we sinful folk unstable,                                                                                                           That, of his mercy, god so merciable                                                                                                                      On us his grete mercy multiplye,                                                                                                                               For reverence of his moder Marye. Amen.[7]

Anklagelser och domar för ritualmord har otroligt nog förekommit ännu i modern tid. Till och med rationalisten Voltaire trodde på denna vidskepelse. Med de demografiska förändringarna och med upplysningens seger i Västeuropa förflyttades under femtonhundratalet tyngdpunkten österut, till länder som Polen och Ryssland. Antalet rättegångar om judiska ritualmord i Polen i mitten på 1700-talet blev så uppseende-väckande att Vatikanen lät undersöka saken genom kardinal Ganganelli, den blivande påven Clemens XIV. Kardinalen undersökte alla för kyrkan kända ritualmordsanklagelser genom tiderna och avvisade samtliga utom två, de från åren 1462 och 1475, som grundlösa. Dessa två vilka han inte kunde underkänna hade lett till en utbredd helgonkult och så småningom till beatificering av de påstådda offren, den salige Andreas av Rinn och den salige Simon av Trento. En kardinal kunde ändå inte desavouera både sin kyrka, påven och sina kolleger i kardinalkongregationen som bara några år tidigare fattat beslutet om en saligförklaring. Dock kan man ana att även de hyste vissa tvivel. Påven Benedictus XIV avböjde att inleda kanoniseringsprocessen för Andreas som således aldrig blev något helgon. Flannery (som är katolsk teolog), säger att saligförklaringarna inte skall uppfattas som någon bekräftelse på ritualmordsanklagelsen utan endast som kyrkans erkännande av den existerande lokala kulten. Ganganelli anhöll i sin rapport om kyrkans skydd för judarna, men det enda som hände var en uppmaning från den påvliga nuntien till de polska biskoparna.

Moderna forskare betraktar generellt alla påstådda ritualmord som ohistoriska. ”Det existerar inte ett enda historiskt dokumenterat fall av detta slag”, konstaterar exempevis den katolske prästen och forskaren Vacandard.[8]

Protestanterna

Reformationen förändrade ingenting i det här avseendet. Martin Luthers från början positiva inställning till judendomen förändrades när judarna inte ville hörsamma hans ”broderliga inbjudan till konvertering”, och när somliga reformerta kristna visade för stort intresse för judaismen. På sitt sedvanligt grova och våldsamma sätt upprepade han i traktatet Mot judarna och deras lögner alla gamla smädelser inklusive anklagelsen den att judarna hade dödat den lille Simon av Trento, ”de hade genomborrat och hackat hans kropp”, och de hade mördat också andra barn. ”Solen har aldrig lyst över ett mera blodtörstigt och hämndlystet folk…”, skrev den store reformatorn 1543, kort före sin död.

Med sådan inställning från protestantismens grundare var det inte märkligt att ritualmordsdomarna blev lika vanligt förekommande i det reformerade Nordeuropa som i de katolska länderna.

 Modern tid

 ”Affären Damaskus” upprörde hela den civiliserade världen 1840. En katolsk präst, fader Thomas, abbot i ett franciskankloster i det då turkiska Damaskus försvann spårlöst, och eftersom han sist setts i det judiska kvarteret och det var bara några veckor kvar till Påsk arresterade man snabbt ett antal rika judar. Visserligen fanns det vittnen som berättat att en turk hade hotat prästen till livet, men när judarna förhördes med turkiska metoder (en av dem avled, en gick över till islam) erkände de flesta av dem. Till erkännanden bidrog nog också att turkarna höll i förvar sextio judiska barn – utan mat. Efter protester och ingripanden från regeringar och statsmän från hela världen släpptes de nio överlevande judarna och sultanen förklarade anklagelserna för ritualmord för förtal och lovade judarna fulla medborgerliga rättigheter.[9]

1871 utkom Der Talmudjude, en bok skriven av August Rohling, katolsk präst och teologiprofessor vid det tyska universitetet i Prag. Rohling som var lidelsefull antisemit och antiprotestant, påstod i sin skrift att Talmud innehåller påbud om ritualmord. Rohlings bok blev en bestseller i Österrike och Tyskland, den såldes i en för dåtiden oerhörd upplaga på ett par hundra tusen exemplar och den översattes till flera språk. Rohling startade en ärekränkningsprocess mot sina kritiker men blev av både kristen och judisk expertis beslagen med felcitat, felaktiga översättningar och rena förfalskningar. Han drog sig med vanära tillbaka från sin lärarbefattning.[10]

Under åren 1867-1914 ägde sammanlagt tolv rättsprocesser med anklagelser om ritualmord rum i Österrike-Ungern, den största av dem 1883 mot femton judar i det ungerska Tiszaeszlár. Alla dessa rättegångar utom en slutade med frikännande för de åtalade och med blamage för både åklagarsidan och dess vittnen och för den rabiat antisemitiska skandalpressen. I den s. k. Polnáprocessen i Böhmen 1899 blev en judisk vandrande skomakare Hilsner dömd till hängning för medverkan i påstått ritualmord på en ung tjeckisk kvinna. På initiativ av dåvarande riksdagsmannen och senare presidenten Tomáš Masaryk togs fallet upp till omprövning och kassationsdomstolen i Wien beslöt att anklagelsen inte skulle gälla ett ”ritualmord”. Dödsdomen stod fast men kejsaren, som fruktade reaktioner utomlands, ändrade straffet till livstid. Hilsner blev benådad 1918 och dog 1928.[11]

I despotismens Ryssland dröjde sig naturligtvis beskyllningarna för ritualmord kvar länge och gav anledning till åtskilliga rättegångar och vad värre var, till många svåra pogromer. Det var inte bara efterblivna bönder och obildade arbetare som fortfarande trodde på vidskepelsen. Vid adelsförsamlingens möte 1911 påstod ”experter” att judarna behövde kristet blod för sina religiösa riter, och församlingen krävde att Ryssland skulle göras judefritt. Rättegångar mot judar på grund av liknnde anklagelser hölls så sent som 1857 i Saratov och 1878 i Kutaisi i Georgien; 1881 drabbades den judiska befolkningen av pogromer i hundrasextio städer med många tusen döda. Åren 1903 och 1905 följde en ny serie pogromer i ett par hundra ryska städer och antalet offer uppskattades till femtio tusen. 1911 blev Mendel Beilis, en arbetare från Kiev, anklagad för ritualmord på en pojke. Processen förbereddes i två år av justitieministeriet, polisen som kände till den verklige mördaren ordnade falska vittnen från den undre världen och den handplockade juryn var partisk. Men avslöjanden i den liberala pressen hemma och protesterna utomlands gjorde att Beilis blev frikänd efter den sista kända processen om ritualmord i historien.[12]

Nazisterna

 Vidskepelsen om ritualmord har inte dött ännu. Den fick en ny spridning med nazisternas propaganda och fortsätter att cirkulera i antisemitiska publikationer och som en vandringssägen i Östeuropa och i Arabländerna ännu i dag.

I Tyskland var det främst den illaberyktade nazisten Julius Streicher som i tidningen Der Stürmer fortsatte att under 1930- och 1940-talen sprida förtalet om ritualmord som ”världsjudendomens största hemlighet”. Judarna beskrevs som ett ”mördarfolk” behärskat av ett omänskligt hat mot alla ickejudar som de är påbjudna att döda. Man berättade och illustrerade med teckningar hur judarna lockade till sig ikcejudar, oftast barn, för att döda dem och använda deras blod vid sina religiösa riter!

Efter kriget

1946 spreds rykten om ritualmord i Polen och ledde till pogromer på den judiska befolkningen i flera städer: Ciechanow, Kalisz, Warszawa, Włocławek, med den mest kända i Kielce där 42 judar mördades. Det sammanlagda antalet offer beräknas till högst 1 000.

I Sverige har påståendet om att Talmud påbjuder mord på de kristna spritts av den ökände Ahmed Rami i Radio Islam. Rami blev 1989 åtalad för hets mot folkgrupp och dömdes till sex månaders fängelse. Under rättegången försvarades han av en svensk professor i religionshistoria som inte tycks ha tagit någon lärdom av sin kollega Rohlings blamage i Prag på 1870-talet.

Förtalet om ritualmord, the blood libel, lever fortfarande och sprids i dag främst i Mellanöstern, i tal, tryck, video och spelfilm som ett medel i propagandakriget mot Israel.

Använda böcker

Per Ahlmark et. al., Det eviga hatet, Bonniers 1993.                                                                                           H. H. Ben-Sasson (Ed.), A History of the Jewish People, 1969.                                                                       Éduard Drumont, La France juive, 1886.                                                                                                                   Edward H. Flannery, The Anguish of the Jews, 1985.                                                                                         Philip Kerr (Ed.), The Penguin Book of Lies, 1990.

Noter

[1] Historieskrivaren Democritus levde vid tiden för Kristi födelse.

[2] efter Edward H. Flannery, The Anguish of the Jews, New York, 1985.

[3]Édouard Drumont (1844-1917), fransk skribent och deputerad, skrev en antisemitisk bestseller La France juive.

[4] Geoffrey Chaucer (1340-1400), Abbedissans berättelse i The Canterbury Tales. Det skedde ett under med den mördade  gossen. När man bar det lilla liket, vars ”throte is cut un-to nekke-boon”, sjöng gossen hela tiden Mariasången och han sjöng fortfarande där han låg på likbåren i klostret. (För dem som inte är så hemma på Chaucers engelska: han = have; gan for-by for to pace = walked along; hente =   caught; kitte = cut; purgen hir entraille = removed his intestines; al = quite; yvel = evil; entente youw availle? = attend to what benefit?; echon = every one; sterve = starve to death; wiste = knew; anon = immediately; nolde = would not; swich = such; wol = will).

[5] Flannery, op.cit.

[6] Eva Kärfve, Den stora ondskan i Valais, 1992.

[7] nis = ne is, is not; eek = also.

[8] Elphège Vacandard,  ”La question du meurtre rituelle chez les Juifs” i Etudes de critique et d’histoire religieuse, Paris, 1912, cit. i Flannery, op. cit., sid. 101.

[9] H. H. Ben-Sasson (Ed.), A History of the Jewish People, 1976.

[10] Tomáš Pěkný, Historie Židů v Čechách a na Moravě, 1993 (Judarnas historia i Böhmen och Mähren).

[11] Pěkný, op. cit.

[12] Flannery, op. cit.

 

Andrew Brown, Brexit och känslorna

Med osviklig näsa för udda politiska tänkare låter DN:s Kultur (19/6) reflektera Andrew Brown över Sveriges förlorade idealism.  Han gör det på två helsidor, men så handlar det inte så mycket om Sverige utan om ”den hemska nationella psykos” som han menar har slagit sina klor i hans landsmän.

Brown, ett diplomatbarn och en produkt av engelska privatskolor är närmast komiskt typisk med sin överklassmasochism. Osökt leder han tanken till de Cambridge-intellektuella som med en klackspark förrådde sitt land till Sovjet, och med sin cynism och sitt förakt för det engelska etablissemanget liknar han också någon av John le Carrés desillusionerade spioner. Att han hatar Thatcher och förvanskar hennes historiska gärning är närmast självklart, men han spinner också på konspirationsteorier om att EU-fientlighet beror på att 80 procent(!) av den brittiska pressen kontrolleras av skatteflyktingar och att till och med vänsterns tidigare ointagliga borg BBC ”skrämts i en makalös utsträckning” till att rapportera balanserat.

Det gamla engelska samhället, skriver Brown, var extraordinärt militaristiskt(!), och alla hörsammade auktoriteten hos en särskild sorts patriotism, men Thatcherismen monterade ner auktoriteten(!) något som Labour fortsatte med, inte minst under den svage Ed Miliband och den ”nästan surrealistiskt inkompetente” Jeremy Corbyn.

Britterna tycker att allt har blivit bara sämre och att det är Bryssels fel. Men egentligen är alltsammans Thatchers fel och ett arv efter henne, fastslår Brown och säger att bägge sidorna är barn av Thatcher. Det hela verkar lätt förvirrat, men Brown har en poäng här när han menar att Thatcher ogillade EU känslomässigt men förordade anslutningen av praktiska skäl.

Han tycker att exitförespråkarnas tänkesätt är fullständigt vansinnigt och bortom alla fakta, fullt av inkonsekvenser och något som faller helt utanför den traditionella politikens förklaringsmodeller. Det är, bara något extremt uttryckt, en åsikt som delas av många bedömare. Det som skiljer honom från andra är att han har förstått vad andra inte tycks ha gjort eller inte velat medge, att det för många britter – och även andra européer – inte alls handlar om ekonomi. Det är så han skriver:

”… nästan ingen – verkar ha förmågan att känna någonting som normala människor känner. I stället för ”känslor”, som kommer inifrån, pratar de om ”värderingar” eller ”övertygelser”, som är ord fullständigt tömda på mening som folk använder bara när de försöker sälja sig själva och alltså ljuger. I motsats till detta garanterar Brexits rena galenskap en känsla av äkthet, av mänskliga känslor”.

Brown säger att Brexit är ren galenskap som ger en falsk känsla av äkthet och han sätter citationstecken runt de ”känslor” som han kallar en hemsk nationell psykos.

Vad handlar den hemska nationella psykosen som han – och många andra – föraktar och fördömer så starkt, om?

De flesta människor vill rå sig själva och ogillar att bli styrda av andra. Som sociala varelser måste vi acceptera att ge upp en del av vårt självbestämmande och överlåta det till en vidare krets, en familj, en klan eller en ännu större ”föreställd gemenskap”, för att tala med Benedict Anderson. I de flesta samhällen har man utformat strukturer och mekanismer för hur sådan maktöverlåtelse skall ske. I en demokrati sker det genom val av representanter till ett beslutande organ. Förutsättningen för att systemet skall fungera är att majoriteten av medlemmarna delar samhällets värderingar och normer, att man identifierar sig med sitt samhälle. Och det är uppenbart att sådan identifikation blir svårare ju större gemenskapen blir och där den enskildes röst väger mindre, där möjligheten att påverka minskar och avståndet till de beslutande ökar.

Opinionsundersökningar visar att den nationella identiteten bland européer är mycket starkare än den europeiska. Omkring 90% av de tillfrågade bekänner sig till en nationell identitet, ca hälften av dem kan förena den med en europeisk, men endast några få procent säger sig vara uteslutande européer.

Som vi har sett och som den aktuella brittiska folkomröstningen visar kan kravet på lojalitet med EU lätt komma i konflikt med nationella känslor, med lojaliteten till den nationella staten.  Känslan av europeisk samhörighet i Storbritannien är bland de lägsta och det engelsmännen reagerar så starkt mot är Brysselbyråkraternas och Euro-federalisternas ständigt ökande klåfingrighet, främst kravet på gemensam invandrings-politik.

Brown talar föraktfullt om en nationell psykos och om vansinne, men han inser i alla fall att det inte bara handlar om ekonomi, om pengar, utan om känslor. Det handlar alltså inte om att plocka russin ur kakan, som man så ofta skriver, utan om en gränsdragning mellan den nationella och övernationella bestämmanderätten, om gränserna för den nationella suveräniteten. Engelsmännen tycker att här har EU gått för långt och de har medhåll av flera EU-medlemmar i Centraleuropa.

Förhoppningsvis stannar Storbritannien kvar i EU, men hur folkomröstningen än utfaller blir den ett memento för makthungriga byråkrater och federalister i Bryssel: tassa inte för mycket på medlemsstaternas suveränitet. Som James G. Kellas har formulerat det, trots utvidgat samarbete i EU är nationalismen fortfarande den bärande idén i Europas demokratier och den demokratiska nationalstaten den mest funktionella och naturliga politiska enheten.

 

Business är business

Undrar någon varför fredsängeln Obama var så angelägen om att göra upp med skurkstaten Iran? Där mänskliga rättigheter är ett okänt begrepp, där kvinnor arresteras och misshandlas på gatan om de bryter mot klädreglerna, där man i fjol avrättat omkring  1 000 människor, fler än i hela övriga världen (med undantag av Kina)?

I går meddelas det att Iran har beställt 100 jumbojet hos Boeing.

Och det är bara början. Ja, sådan är kapitalismen…

Clinton for President

Nu börjar jag bli ganska säker på att jag vinner de tio spänn som jag satsat på Hillary Clinton.  USA:s nästa president.

Jag kallar mig inte feminist och skulle hellre se en republikan i Vita huset, men som det nu är är allt annat än Trump att föredra. Och Trumpens chanser skulle öka med socialisten Sanders som motkandidat. Jag föredrar därför Clinton, inte för att hon är kvinna eller demokrat utan för att hon är den bäst kvalificerade kandidaten. Hillary är välutbildad och klok och med sin stora erfarenhet som utrikesminister är hon vida bättre lämpad än Sanders att styra supermakten USA. Hon var kvinnan, eller kanske hjärnan och viljan bakom Bill och en värdig efterträdare  till sin vän Madeleine Albright som utrikesminister. Hennes ämbetsutövning uppskattas även av politiska motståndare som Newt Gingrich – mycket kompetent, mycket professionell, sa’ han – eller av Henry Kissinger som berömt henne för att hon hade skött utrikesdepartementet på det mest effektiva sätt han någonsin skådat. Men vad hjälpte det när hon som ”hök”, med andra ord en realistisk politiker, inte passade in i Obamas utrikespolitiska fantasivärld. Obama blev president på sitt inrikespolitiska program och han lyckades så småningom med sitt Obamacare, men han har aldrig haft något intresse för eller kunskaper i internationell politik (något som Thomas Engström skriver om i senaste numret av Axess). Hon ersattes av privatskole-pojken, Vietnamveteranen och handelsresanden i diplomati Kerry, med obefintlig erfarenhet av utrikespolitik.

Hillary Clinton har många kritiker och fiender. Varken hon eller Bill kommer från de styrande familjerna eller från överklassen, men hon anklagas för att ha sålt sig till Wall Street eller Putins oligarker och att hennes pragmatism gränsar till principlöshet. Men framför allt hatas hon för sin realistiska utrikespolitik, för att, som Aftonbladets Åsa Linderborg tyckte, ”Hillary var en vältalig anhängare av invasionerna och ockupationerna av Afghanistan och Irak, och därmed ansvarig för sönderfallet av hela Västasien (och snart Nordafrika). Som utrikesminister i Obamas regering bar hon huvudansvar för det drönarkrig som dödar människor utan urskillning”.

Hillary har haft en del lik i garderoben och man befarar att Trump kan hitta på några till. Hon anses också vara dålig talare, men det tycks inte haft någon betydelse för väljarna. Många tycker säkert att hennes raka tilltal och saklighet är välgörande, inte bara i jämförelse med Trumps bombastiska grovheter men också med Obamas högflygande akademiska retorik.

DN svärmar

Med sorg i hjärtat måste jag konstatera att murvlarna på mitt livs- och husorgan Dagens Nyheter har blivit skvatt galna. I dagens tidning ägnas nästan hela första sidan samt åtta – åtta(!) hela sidor åt en för länge sedan glömd pugilist vid namnet Muhammad Ali. Jag har läst DN i mer än 60 år men kan inte påminna mig, att man någon gång tidigare ägnat ens hälften så många sidor åt en bortgången. Jag tror inte ens stort upplagda fotoreportage från kungliga begravningar har fått så stor plats.
Skulle man tro snillen på DN så har världen aldrig sett en större historisk gestalt än denne Cassius Clay. ”Ljuset kring honom lyste starkare än kring någon annan…” skriver Ekdal och Croneman är så till sig att han tycker att den hjärndöde boxarens ord ”borde in i Bibeln och Koranen”. Gärna för mig, men när han gläder sig över att ”ha fått dela planet med Den Störste” blir jag litet sur, för en liten bit av planeten kunde de ändå ha lämnat kvar åt oss andra.