Månadsarkiv: november 2016

Skjutningar i svensk TV-debatt

I söndagens Agenda i SVT 2 utfrågades inrikesminister Anders Ygeman om behovet av strängare vapenlagstiftning. Det skjuts friskare än någonsin i våra stora städer: Stockholm 106 skjutningar i år, Göteborg 36 och Malmö 145. I Malmö har man i år haft 6 mord (jämfört med Köpenhamns 3) och 60 utredare arbetar med ouppklarade mordfall.  Polisen går på knäna och hinner inte med den s. k. vardagsbrottsligheten, stölder, inbrott och små bedrägerier som  drabbar oss vanliga människor.

Antalet mord minskade under 2000-talet  men 2013 bröts den nedåtgående trenden och kurvan stiger brant uppåt, från 68 (2012) till 112 i fjol, och den stigande trenden fortsätter i år. Morden och skjutningarna är koncentrerade till de s.k. utsatta områdena. Av dem är 15 särskilt utsatta och 6 klassas som riskområden.

Inrikesministern är väl medveten om att det förhåller sig så men när han skulle förklara varför och vilka åtgärder regeringen kan och vill vidta blev han rätt otydlig. Vice chefsåklagare Thomas Ahlstrand från Göteborg som deltog i samtalet var betydligt mera konkret  och pessimistisk, ”dystopisk” enligt Ygeman, om samhällets möjligheter att snabbt vända den negativa utvecklingen.

Samtalet pågick i drygt 20 minuter men det var bara åklagaren som mycket försiktigt på slutet vågade ta i sin mun ordet ”integration” och till och med mumlade väldigt otydligt det förbjudna ordet ”ass-m-l-t-n”.

Det är, ack så typiskt för den svenska debatten. Alla vet vad det handlar om men alla rör sig krig det farliga ämnet invandringsproblematik som katten runt den heta gröten. I stället för de farliga orden använder man eufemismer: utsatta områden, kriminella gäng,  när vi alla förstår att det handlar invandrargetton och invandrarbrottslighet.

Det som är gemensamt för de utsatta områdena är ett ovanligt hög procent av boende med invandrarbakgrund: Halunda-Norsborg – 79%, Rinkeby-Tensta – 91%, Husby – 86%, Vivalla, Örebro – 75%, Rosengård, Malmö – 86%, Biskopsgården, Hammarkullen, Göteborg – 80-90%). Det är, som polisen skriver, områden med parallella samhällsstrukturer och med våldsbejakande religiös extremism, och som Thomas Ahlstrand beskriver det, enklaver med egna värdenormer där de kriminella endast känner solidaritet med den egna gruppen och är helt ointresserad av majoritetssamhället.

Kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki som har undersök brottsligheten i Sverige sedan 1970-talet visar att invandrarnas brottslighet hela tiden har legat stabilt på ca 2,5 gånger de inföddas. Den logiska konsekvensen blir att de etniska enklaverna blir flerdubbelt kriminellt belastade – och det är de som lever där som blir värst utsatta och drabbade.

Om man skall komma till rätta med ett problem måste man medge att det finns och analysera det förutsättningslöst. Det är ingen rasism eller främlingsfientlighet att tala klarspråk att den grova kriminaliteten med skjutningar och mord är koncentrerad till invandrartäta områden. Man skall inte behöva påpeka att de kriminella är en liten grupp som de flesta invandrare avskyr och tar avstånd från. Alla borde inse att man genom att tala tyst om, att förtiga den här verkligheten inte hjälper människorna som trängs i dessa överbefolkade och brottsdrabbade getton utan tvärtom, gör dem en björntjänst.

Annonser

”Ledarsidornas SD-kritik har inte hindrat ökat stöd”

De svenska ledarsidorna har haft en betydligt mer negativ ton än andra nordiska länders ledarsidor när dessa skrivit om radikala högerpopulistiska partier, skriver statsvetaren Anders Hellström och journalisten Anna-Lena Lodenius i en debattartikel i DN  i dag.

Det som Anders Helsltröm och Anna-Lena Lodenius har kommit fram till bekräftar (som forskningen så ofta gör) den bild av verkligheten man själv intuitivt skapar sig genom egna begränsade observationer. Jag uppskattar särskilt deras  sakliga approach till ett så känsligt ämne som SD och dess bakgrund och deras försiktiga sätt att dra slutsatser. En alltigenom förtroendegivande forskning, skulle jag säga.

Att kalla tidningarnas behandling av SD kritisk är närmast ett understatement. Kritiken antog ibland former aldrig tidigare skådade i svensk press (som jag har läst sedan salig Tingstens dagar) och den begränsade sig inte till ledarsidorna utan var oftast grövre och hätskare på nyhetssidor. Man kan gott tala om en ostracisering av ett politiskt parti som ibland tangerade vad vi i andra sammanhang anser vara okränkbara demokratiska rättigheter och förutsättningar för yttrandefriheten, så exempelvis när DN vägrade att publicera SD:s valannons.

På en punkt skulle jag vilja gå längre än deras  bedömning. Jag tror – utan några bevis – att den här taktiken bidrog till att många människor uppfattade tidningarnas angrepp som överdrivna och ojusta och sökte sig till alternativa medier som Avpixlat. Där hittar man inte bara motberättelser, utan också alternativ information och får bekräftelse på att ”gammelmedia mörkar”, alltså inte berättar riktigt allt som läsarna/väljarna anser sig ha rätt att få veta. Avpixlat framstod då som sanningssökare och SD som underdog värt sympati.

Det finns en annan aspekt på pressens misslyckande. USA-valet bekräftar vad redan vårt riksdagsval 2014 visade: påståendet att pressen är ”den fjärde statsmakten” är en myt. Trots alla våra massmediers hätska kampanj blev Sverigedemokraterna valets vinnare. Samma sak har uppenbarligen hänt i USA. Det visar sig att mediernas makt att påverka är begränsad, populus vulgus är inte så lätt att leda som många tycks tro.

 Den revolution inom nyhetsförmedling och opinionsbildning som Facebook och andra sociala medier innebär kan jämställas med Gutenbergs förbättring av boktryckskonsten, folkspråkens ersättning av latinet eller den ökning av läskunnighet som följde efter folkskolans införande i början av 1800-talet. Det som händer är att ett litet privilegierat skikt tappar sitt monopol på kunskapsspridning och opinionsbildning. Det måste vara ett hårt slag mot det massmediala etablissemanget. Inte konstigt att journalistfrälset, den lilla självutnämnda och självtillräckliga grupp som uppfattat sina prerogativ som gudagivna, blir skakad och oroad när dess ställning hotas av det simpla folket som plötsligt inte längre vill veta sin plats som lydiga nyhetskonsumenter och formbara objekt för påverkan.

Om jag själv var journalist på radio, teve eller någon av våra ledande tidningar skulle jag börja tvivla på egen betydelse.

 

Nationalismens återkomst

Daniel Jacksons artikel i The Spectator (15/11) är bara en ytterligare vittnesbörd om den något yrvakna och senkomna insikten om att nationalismen är en politisk kraft att räkna med. Det gemensamma för många bedömare är att de talar om nationalismens pånyttfödelse eller återkomst.

Att nationalismen skulle vara död har både liberaler och marxister – från helt olika utgångspunkter – trott och hävdad sedan 1920-talet. En minst sagt märklig blindhet med tanke på hur etnonationalismen – en term präglad av amerikanske politologen Walker Connor – har lett till sprängning av stora multietniska imperier efter det första världskriget och till Sovjetunionens, Tjeckoslovakiens och Jugoslaviens sönderfall efter det andra.

Nationalismen och etnonationalismen fick en dubiös klang efter erfarenheterna från trettiotalet och de båda världskrigen. Nationalismen och etniciteten ansågs vara primitiva eller t. o. m. patologiska företeelser tillhörande ett förutvecklingsskede, dömda att försvinna med moder-niseringen. De skulle ersättas av andra, merom-fattande typer av identifikation i det kommande massindustriella samhället. Etniciteten och nationalismen fördömdes också som avvikande, föråldrade, atavistiska och ödeläggande för moderniseringen, utvecklingen, universalismen och veten-skapen.

Den här synen speglas i de sammanfattningar och anvisningar för svenska skolor och studenter, där man nästan uteslutande rekommenderar kritiska författare som marxister Ernest Gellner och Eric Hobsbawn, eller Benedict Anderson (som man misstolkar).  Ett hedersamt undantag är Hettne-Sörlin-Østergårds ”Den globala nationalismen”(1998), en värdefull genomgång av nyare forskning.

Forskning om nationalism och etnopolitik – ett ämne praktiskt taget okänt vid svenska universitet – är högst levande i engelsktalande länder och i Tyskland.

För den intresserade vill jag rekommendera James G. Kellas, The Politics of Nationalism and Ethnicity (1991) en utmärkt summering av forskningen och teorier om nationalismen, dessutom skriven på ett lättillgängligt språk. Kellas sammanfattar sin undersökning i en egen integrerad teori där han betonar etnocentrismens och nationalismens starka emotionella styrka. Etnicitet och nationalism tar ofta över alla andra lojaliteter. Teoretiker som inte tar med den här känslomässiga sidan av nationalismen måste komma med en annan förklaring till dess dragningskraft, menar han. Kellas avvisar Gellners och andras funktionalism då den inte förmår förklara just den här, ibland oerhört våldsamma sidan av etnicitet och nationalism. Han tillstår att Benedict Anderson har ett originellt perspektiv på hur nationalismen utvecklades, men hans teori bygger på Gellners, den tål inte heller en konfrontation med empirin och är inte giltig för alla samhällen.

Kellas sista bok (han dog i fjol), Nationalistic Politics in Europe (2003) är en empirisk studie, en stort upplagd genomgång av aktuella författningar och valresultat i europeiska stater. Där konstaterar han att efter diktaturernas fall i Portugal och Spanien på 1970- och 1980-talen och efter Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet är demokratin fast etablerad i Europa, men också att det är nationalismen som åter igen och fortfarande är den bärande idén i dessa demokratier.

Kellas valundersökning visar också att fler och fler européer röstar på nationalistiska, invandringskritiska och EU-fientliga partier. Han menar att nationalismen fortfarande är den starkaste politiska kraften och drar slutsatsen att även om samarbetet inom EU kommer att fortsätta och kanske utökas, är det den demokratiska nationalstaten som är den mest funktionella och naturliga politiska enheten.

Jag delar inte Jacksons och andras panik att nationalismens ”återkomst” skulle betyda slutet på liberalismens era. Nationalismen eller patriotismen har alltid funnits som politisk kraft, den växer nu i styrka, men det betyder inget principiellt nytt. Inser man inte att ekonomiska och materiella, ”rationella”, överväganden inte alltid styr mänskligt beteende kan man aldrig förstå centraleuropéernas motstånd mot invandring eller varför britterna valde Brexit.

Affären Assange

Assangeaffären har kommit i en ny fas, förhör pågår på Ecuadors ambassad i London, så det kan vara bra med en kort sammanfattning

I augusti 2010 besökte Julian Assange Sverige för att presentera Wikileaks senaste offentliggörande. Under besöket anhölls Assange av jouråklagaren i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande av två kvinnor. Anhållandet hävdes knappt ett dygn senare, den 25 augusti, av ordinarie åklagare Eva Finné, och misstankarna ändrades till ofredande. Den 1 september återupptogs förundersökningen, nu av överåkla-gare Marianne Ny och rubriceringen ändrades till att återigen gälla våldtäkt. 

Den 18 november häktades Assange i sin frånvaro av Stockholms tingsrätt och den 7 december rapporterades att han gripits av brittisk polis då han kommit till polisstationen. Den 16 december släpptes Julian Assange fri mot borgen. Den 24 februari 2011 beslutade en brittisk domstol att Julian Assange ska utlämnas till Sverige. Det överklagades, och en ny rättegång om utlämning genomfördes 12-13 juli 2011. Den 2 november 2011 beslutade High Court i England att man avslår hans överklagan och att han fortfarande ska utlämnas till Sverige.

Den 19 juni 2012 framkom att Assange sökt politisk asyl i Ecuador och därmed befann sig på landets ambassad i London. Den 16 augusti 2012 kom beskedet att Ecuador beviljat honom asyl. Nio personer som ställde borgen för Assange har därför av en brittisk domstol beordrats betala 93 000 pund till det brittiska statsverket.

Den 16 juli 2014 prövade Stockholms tingsrätt återigen häktningsskälen och fann att Assange alltjämt var på sannolika skäl misstänkt för brott och att häktningen skulle bestå. Den 16 november 2014 beslutade Svea hovrätt, efter att Assange överklagat dit, att han skulle vara fortsatt häktad. Men i sitt beslut riktade hovrätten kritik mot åklagaren i målet, Marianne Ny, för att inte göra tillräckligt för att driva förundersökningen framåt (så långt Wikipedia).

I december 2014 överklagar Assange häktningsbeslutet till Högsta domstolen som avslår. Den 13 mars 2015 söker åklagarna Assanges tillstånd att förhöra honom i London, Ingrid Isgren reser den 16-17 juni dit, men får inte förhöra honom. En ny begäran den 22 december avslås av Ecuador igen; begäran förnyas den 8 mars 2016 och accepteras av Ecuador den 8 augusti. Den 13 oktober bestäms att förhöret skalla hållas den 14 november.

Är anklagelserna mot Assange påhittade eller riggade?

Konspirationsteorin att Assange skulle ha utsatts för en honeytrap av amerikanska myndigheter är inte trovärdig. De två målsäganden var/är socialdemokrater och hängivna anhängare och beundrare av Assange. Hade de varit tubbade hade de anmält honom direkt efter händelserna. De gick till polisen först när de hade blivit oroliga för att de kunde ha blivit smittade med HIV genom oskyddade samlag och när Assange hade vägrat att testa sig.

Blev de två kvinnorna tubbade av åklagaren att göra anmälan om våldtäkt?

Det är riktigt att de båda kvinnorna gjorde anmälan om våldtäkt först efter det de kommit i kontakt med polisen, men det är knappast märkligt. De flesta av oss, misstänker jag, visste inte att Assanges beteende som det beskrivits av målsägandena i juridisk mening betraktas som våldtäkt. Men så är lagen, både här och i Storbritannien. Brottet våldtäkt faller under allmänt åtal och när polisen och åklagaren får kännedom om det är de skyldiga att föra saken vidare.

Hur är bevisningen i målet?

Som i de flesta våldtäktsmål handlar det här om två motparters utsagor om händelser utan vittnen, alltså ett besvärligt bevisläge. Ett ganska skakig bevisning, skulle man kunna säga.

Varför har Assange flytt från Sverige?

Detta är kanske den knepigaste frågan i hela Assangesaken. Det har påståtts av försvarsadvokaterna att Assange under andra hälften av september 2010 var tillgänglig för förhör i Sverige, men att åklagaren inte gjort några försök att nå honom.  Påståendet framfördes under utlämningsförhandlingen i England och smulades sönder av domaren Howard Riddle. Domaren fann det visat att Ny hade gjort upprepade försök att nå Assange men fått undvikande svar av hans advokat.  Riddle betecknade den svenske advokaten som ”ett otillförlitligt vittne” som i sin skriftliga inlaga ”gjort ett medvetet försök att vilseleda domstolen”, något som han först under korsförhör och motvilligt tvingades erkänna – innan han ”uppenbart besvärad” lämnade domstolen. En skammens dag för svenska advokatkåren.

 Kan Assange utlämnas från Sverige till USA?

Flykten från Sverige motiverar Assange med sin rädsla för att bli utlämnad till USA. Som villkor för inställelse har han krävt svenska regeringens garanti för att inte bli utlämnad.

I Sverige är det domstolar, i sista hand Högsta domstolen och regeringen som fattar det slutliga avgörandet i alla utlämningsärenden utanför EU. Varje utlämningsfall bedöms efter de omständigheter som gäller i det enskilda fallet. Den svenska regeringen kan inte gå förbi det rättsliga förfarandet och i förväg ge en garanti om att inte utlämna Assange till USA.

När Storbritannien verkställer Supreme Court’s beslut att överlämna Assange till Sverige är Sverige bundet av den så kallade specialitetsprincipen. Den innebär att Sverige inte får lämna honom vidare till ett tredje land, exempelvis USA, utan tillstånd från Storbritannien. Det innebär att Assange inte skulle hamna i ett sämre läge i Sverige än när han befinner sig på brittiskt territorium.

Vad säger den brittiska rättvisan?

Assange lurade den brittiska rättvisan när han flydde till Ecuadors ambassad i stället för att inställa sig i domstolen. Han lurade också sina anhängare på de 93 000 pund de ställt som borgen för honom. Saken är inte utagerad i och med förlusten av borgenssumman. Han har brutit mot domstolsbeslutet om borgen och kan vänta sig upp till 3 månaders fängelse. Antagligen blir han gripen av brittisk polis så snart han lämnar ambassaden.

 

Påvliga skämt

Il Papa har hamnat i blåsväder och i korselden från de rättroende. Han har oförsiktigt sagt saker som är på tvärs med svenska värderingar (som är, som alla vet, universella). Känslorna svallar, men varför denna upprördhet?

Vad gäller kvinnliga präster så har Papa Franciskus visat ett stort tillmötesgående. Han har ju närmat sig dem – representerade av vår Antje – så mycket som man överhuvud kan begära och tillåta. Han till och med kysste henne på båda kinder. I kyskhetens namn kan man väl inte kräva mer av en kyrkans tjänare som avlagt löfte om celibat.

Man kan inte påstå att Franciskus är något charmtroll, men när han vinkade till avsked på flygplanstrappan ville han ändå visa sin lättsammare sida:

”Då sade man mig: Svenska kvinnor är mycket starka, mycket duktiga. Därför kanske vissa svenska män söker en kvinna från andra nationaliteter”.

Vad är det som är klandervärt, antastligt eller stötande i detta påvliga skämt?

  1. För det första kan Franciskus inte själv göras fullt ansvarig för yttrandet, han citerar ju bara, hänvisar till någon som har sagt så till honom. Nu sade han detta utan några som helst reservationer, så man kan lätt tolka det så att han tycker på samma sätt. Å andra sidan har yttrandet fällts utanför protokollet och utan manuskript, så det torde inte uppfattas som officiellt och ofelbart.
  2. Uppfattat som ett konstaterande är hans yttrande utan tvekan sanningsenligt. Svenska kvinnor är starka och duktiga, något som vare sig de själva eller vi som är gifta kan förneka. Det är också sant att åtskilliga svenska män har hittar sina partners i Thailand och annanstans. Vad som kan ifrågasättas är påvens ”därför”. Det är ett antagande att det finns ett samband och något som måste betraktas som obevisat, en hypotes värd att verifieras eller falsifieras av en engagerad genusforskare.
  3. Som ett värdeomdöme kan epitet ”mycket stark” och ”mycket duktig” inte uppfattas annat än positiva, något som borde gillas och uppskattas av svenska kvinnor, inte minst när det kommer från ett statsöverhuvud och en företrädare för så där 1,3 miljard troende. Svenska karlar kan däremot känna sig pikade och utpekade som fega och rädda för de starka och duktiga kvinnorna. Förvånande nog har det inte hörts några arga eller kritiska röster från den maskulina (manhaftiga, Gr-nk-p-gs-v-ck-bl-d) sidan.