Månadsarkiv: februari 2015

Lars Vilks och yttrandefriheten

Lars Vilks är den minst politisk korrekte konstnär i det här landet. En man som inte räds att gå mot strömmen och umgås med ostrakiserade människor. Och blir därför totalt utfryst. Han får inte ens någon gallerist att få sina verk visade hos. Den han hade i Malmö fick slå igen. Vilks sista utställning där var riktigt festlig med en massa poliser och några protestanter utanför.

Efter attentaten i Köpenhamn som visat att hotet mot honom är högst reellt och aktuellt, har det kulturella etablissemanget plötsligt vaknat och visar en viss tveksam sympati. När Birgitta Rubin häromdagen berättade om Vilks i DN var det mycket om och bilder av Nimis men inget om att han lever på att göra och sälja bilder. Ingen bild på någon av de skickliga pastischer på gamla mästare han gör, alltid med en liten vovve gömd någonstans. Provocerande för vissa förstås, så dem vågar man inte visa.

Det bästa sättet att stå för yttrandefriheten skulle givetvis vara att låta Lars Vilks ställa ut och sälja sina bilder. De är inte farligt dyra. Det minsta medierna kunde göra för den omhuldade yttrandefriheten vore att visa hans bilder.

Här en med min gamla idol Winston och mops.

 Featured image*****

Annonser

Islam – en fredens religion

Den som i Sverige dristas ifrågasätta islam som en fredens religion kan räkna med att bli stämplad som islamofob och riskerar att bli åtalad för hets mot folkgrupp. Doktoranden Devin Rexvid stack ut hakan ordentligt i Svenska Dagbladet 24/1, han inte bara skär-skådade den här vilseledande och politiserade användningen av begreppet islamofobi, han tog helt avstånd från religionen islam som han menar är en våldsbejakande ideologi.

Rexvid är inte längre troende, men frågan om islams inställning till våld ställs allt oftare även av troende muslimer. Man talar om behovet av en granskning av de religiösa urkunderna, en mer tidsenlig tillämpning av den islamiska lagen, och allt fler, även ledande muslimer, talar om behovet av en radikal muslimsk reformation.

De stora religionerna predikar tolerans och människokärlek, men alla gör de också anspråk på att vara den sanna uttolkaren av Guds vilja. De abrahamiska religionerna, monoteisterna, är eo ipso intoleranta mot andra: ”du skall inga andra gudar hava”, och de kristna har praktiserat toleransen och kärleken till nästa under sina korståg, med judepogromer, inkvisitionen, kättarbål och miljoner dödade i den milde Jesu namn, både före, under och efter det trettioåriga kriget.

Den muslimska toleransen sträcker sig inte längre än att de otrogna tillåts existera som lägre stående dhimmí i underkastelse under koranen och sharialagen. Islams blodiga historia talar inte för att muslimer skulle vara speciellt fredsälskande. Profeten själv missionerade och spred sin religion med svärd och så gjorde också hans efterföljare som under drygt hundra års jihad, erövringskrig, lade under sig merparten av den antika världen. Islam härskade då över ett område som sträckte sig från Indien och Mellanöstern över Balkanhalvön, Nordafrika och Syditalien till Spanien. Ursprungsbefolkningarna, hedningar, kristna och judar tvångsislamiserades, fördrevs eller massakrerades. Det är detta medeltida kalifat som IS vill återupprätta med användning av samma medel. Diskriminering, förföljelser, omänskliga straff och massakrer på de ”otrogna” upprepades och fortsatte under alla århundraden ända till sena 1800-talet.

Hur mycket blod och hur många liv har det eviga hatet och ändlösa kriget mellan sunni- och shiamuslimer kostat sedan slaget vid Karbala år 680 går inte ens att uppskatta. Det har pågått i över 1300 år och pågår fortfarande, i dag som ett öppet krig i Syrien, Irak, Libanon och Jemen och som latenta eller mer eller mindre öppna konflikter i Pakistan, Bahrain, Saudiarabien och andra muslimländer med en shiitisk minoritet. Bakom namn som Hamas, Hizbollah, al-Qaida eller IS döljer sig de två huvudrivalerna om dominansen i muslimvärlden, det wahhabitiska Saudiarabien och det shiitiska Iran, båda auktoritära, ortodoxa och fundamentalistiska regimer och båda på god väg att säkra sin hegemoni med kärnvapen.

Efter morden i Paris och Köpenhamn har man på nytt börjat fråga vilket ansvar bär islam för den terror som dagligen utövas i dess namn. Många muslimer värjer sig för anklagelsen att det som i deras ögon är en fredens religion kunde initiera andra till dödande av oskyldiga människor. Professionella islamofiler viftar med lätt hand bort fakta som inte passar dem – att terroristerna själva förklarar sig vara Guds heliga krigare som straffar de otrogna, att de mördar med ett ”Allahu akbar!” på läpparna eller att de spränger sig själva i småbitar i förvissning om att de som martyrer kommer att sitta vid Guds sida och njuta av överjordiska fröjder i paradiset. Politiskt motiverade apologeter kommer med en oändlig rad av krystade bortförklaringar, allt från islamofobi, arbetslöshet, fattigdom och social marginalisering till freudiansk psykodynamik.

Motiven för vårt handlande är sammansatta. Men en god regel även vid granskningen av människors bevekelsegrunder är att använda Ockhams rakkniv, att inte gå över ån efter vatten, att inte vara så sofistikerad att man nedvärderar eller negligerar det primärt givna om det inte passar in i ens världsbild. Varför inte tro på det som en människa säger, även om hon är en muslim? En ung svensk IS-krigare berättar i teven om sin tro och sin bergfasta övertygelse att det är en välgärning att tortera, halshugga och bränna de otrogna för Allahs skull. ”Arabisk retorik” får man ibland höra, och islamapologeterna tycks vara omedvetna om att de visar en rasistisk attityd som de helst borde undvika.

Devin Rexvid kallar islam en ideologi. Varför inte? Naturligtvis bör även religioner klassas som ideologier och värderas och kritiseras som sådana. Att ideologierna kan motivera och ibland fanatisera sina anhängare är det knappast någon som betvivlar, inte heller att det var de nazistiska, fascistiska och kommunistiska ideologierna som bär ansvaret för det gångna seklets krig och folkmord. Varför skulle islam eller någon annan religion vara ett undantag? Den lilla historiesummeringen här ovan vittnar om motsatsen.

Ordet jihad i koranen har olika betydelser, en av dem är heligt krig. De koranverser som handlar om krig är mångtydiga. Ibland betonas att krig får föras bara i försvarssyfte, att man endast får döda den som angriper en. Man går inte så långt som kristendomen som bjuder att älska sin nästa som sig själv och vända den andra kinden till, islam verkar inta en rimlig, mer realistisk position. Sura 9:29 befaller de troende att ”strida mot dem som ej tro på Gud”, på engelska ”Fight those who believe not in Allah”, och den tolkas av somliga som en ovillkorlig befallning.

Det går inte att förneka att islamistiska terrorister söker och finner stöd i Koranen och hos dess uttolkare. Troskällorna tolkas av de troende själva men främst av de lagkloka, prästerna, och det saknas uppenbarligen inte imamer som predikar jihad i dess mest aggressiva form och moskéer som motiverar och rekryterar unga muslimer till IS och andra terrorgrupper.

Vi är inte Charlie Hebdo

Svenska journalister har fått harfrossa. De vågar inte publicera Charlie Hebdos satir-teckningar, de vill inte ”provocera i onödan” som Aftonbladets Lena Mellin säger och de ropar på polisskydd. Ola Larsmo ser terrordådet i Frankrike som en del av ett mönster.

Att en svensk tidningsredaktion skulle dela Charlie Hebdos öde och bli nedmejad med en kalasjnikov är ungefär lika sannolikt som att den här artikeln blir publicerad i DN.

Peter Wolodarski och Björn Wiman hyllar upplysningen och yttrandefriheten, men inte de heller vågar publicera någon av de satirteckningar som utlöste morden i Frankrike. Av omsorg om personalens säkerhet eller för att inte ”provocera i onödan”?

Jag tror inte att svenska journalister är fegare än deras franska kolleger. Men de saknar den franska upplysningstraditionen, passionen för det fria ordet och för frihet från konformism, den franska upprorsandan. Charlie Hebdo har slagit ner med lika stor kraft på allt som strider mot denna tradition. I Voltaires anda har man häcklat och förlöjligat presidenter, påvar, pretentiösa intellektuella, Le Pen och islamistiska mörkermän, med samma vassa pennor och med samma mod. Ett av deras nummer hette Charia Hebdo.

Svenska journalister och satirtecknare är uddlösa och konformistiska. De är mainstream, de utmanar ingen och riskerar inget. Dagen före massakern i Paris publicerade DN-Kultur en artikel av Ola Larsmo och Per Svensson som är karakteristisk för den här andan. I det ”mönster” Ola Larsmo talar om tycks framför all ingå fascismen, närmast fascismen i skepnad av Jimmie Åkesson. Det är en alarmistisk artikel full av skenargument av typen guilt by association, medvetna vantolkningar och konspirationsteorier. Jag kan inte påminna mig att jag under de drygt sextio åren som jag följt Dagens Nyheter någonsin läst något så insinuant, försåtligt och intellektuellt ohederligt.

Faran med att tala om ett allmänt ”mönster” och att framställa Sverigedemokraterna som det värsta hotet mot vår demokrati är att man tränger bort och förringar andra och mer påtagliga hot. För att inte ”provocera i onödan” försäkrar man ständigt om att religionen islam inte bär något ansvar för de terrordåd som dagligdags utövas i dess namn. Det är en hypotes som bestämt kan ifrågasättas, men all kritik av islam tabuiseras med det före-givna skälet att man inte får kränka muslimer som grupp. Men ”kränkning” är en subjektiv känsla som inte borde hindra religionskritik i upplysningens anda, i synnerhet inte som islam är en religion med politiska ambitioner.

Charlie Hebdos tecknare blev dödade i sin yrkesutövning som journalister, för att de provocerat, ”kränkt” troende muslimer. De judar som dödades i det andra attentatet i Paris blev utvalda som gisslan och dog för att de var judar. De hade inte kränkt eller provocerat någon på annat sätt än genom sin blotta existens. Det var ett antisemitiskt, rasistiskt dåd. Opinionsundersökningar visar att antisemitismen även här närs och utövas främst av muslimer, men att kritisera denna rasism är lika tabubelagt som all annan kritik av muslimer och islam.

Det står illa till med upplysningsandan och yttrandefriheten i det här landet.

(Debattinlägg i DN 2015-01-10 – refuserat)

 

 

Das Kapital och Koranen

”Ingen annan bok har åstadkommit så mycket förödelse och elände i världen som Das Kapital och Koranen. Hur kan någon annan än en komplett idiot tro på sådana sagor och kannstöperier är omöjligt att begripa”.

Ungefär så kan man i korthet sammanfatta vad 1900-talets störste ekonom, John Maynard Keynes,  har skrivit till sina vänner i några brev på 1930- och 1940-talet, observationer som är minst lika aktuella i dag.

Så här skrev han till George Bernard Shaw 1935:

“Thank you for your letter. I will try to take your words to heart. There must be something in what you say, because there generally is. But I’ve made another shot at old K. M. last week, reading the Marx-Engels correspondence just published, without making much progress. I prefer Engels of the two. I can see that they invented a certain method of carrying on and a vile manner of writing, both of which their successors have maintained with fidelity. But if you tell me that they discovered a clue to the economic riddle, still I am beaten – I can discover nothing but out-of-date controversialising”.

”My feelings about Das Kapital are the same as my feelings about the Koran. I know that it is historically important and I know that many people, not all of whom are idiots, find it a sort of Rock of Ages and containing inspiration. Yet when I look into it, it is to me inexplicable that it can have this effect. Its dreary, out-of-date, academic  controversialising seems so extraordinarily unsuitable as material for the purpose. But then, as I have said, I feel just the same about the Koran. How could either of these books carry fire and sword round half the world? It beats me.

Clearly there is some defect in my understanding. Do you believe both Das Kapital and the Koran? Or only Das Kapital? But whatever the sociological value of the latter, I am sure that its contemporary economic value (apart from occasional but inconstructive and discontinuous lashes of insight) is nil”.

Till Joan Robinson som hade skrivit ”An Essay on Marxian Economics” (1942):

”…the fact that there is something intrinsically boring in an attempt to make sense of what is in fact not sense…I am left with the feeling, which I had before on less evidence, that he [Marx] had a penetrating and original flair but was a very poor thinker indeed. – and his failure to publish the later volumes probably meant that he was not unaware of this himself”.

Och då hade Keynes lyckan att dö redan 1946 och behövde inte uppleva vad vi får göra i dag.

.