Kategoriarkiv: Skolan

Kvinnofrid

Med början i USA och Weinsteinskandalen pågår nu även här en debatt om kvinnofrid. Kända kvinnor träder fram och vittnar om att liknande övergrepp försiggår bakom kulisserna på de svenska scenerna, bland den s.k. kultureliten och litet varstans.

Jag bara häpnar över den förändring som uppenbart har skett under bara ett par generationer. I min generation lärde vi oss att visa aktning för flickor som vi kom i fysisk beröring först  som tonåringar på danslektioner. Och vi hade ju mammor som vi älskade och respekterade. Sederna och flickorna var kanske något friare på landet och inom arbetarklassen (något man som blyg gymnasist fick erfara under sommarloven), men även där visade man alltid respekt för kvinnorna. Som hade mer makt än vad man ibland tror och som skulle muntligen och handgripligen tillrättavisa varje fräckhet.

Jag har blivit bemött på facebook med påpekandet att det är dokumenterat att kvinnor blev antastade redan på 1800-talet. Det är säkert så, men jag är inte född på 1800-talet och inte i Sverige. Min erfarenhet daterar sig från 1930- och 1940-talen i ett katolskt centraleuropeiskt land och den uppfostran vi som barn och tonåringar fick då. I den miljö jag är uppvuxen i var det inte accepterat att i ord eller handling vara ohövlig eller fräck mot flickor och kvinnor och jag har aldrig hört från mina kvinnliga kamrater och vänner om något liknande.

Jag kan inte låta bli att reflektera över något jag uppfattar som en stor attitydförändring på bara ett par generationer? Varför har mäns attityd till kvinnor förändrats så?

Den förändrade mansrollen är alltid en klyscha man kan falla tillbaka på. Men varför och hur har männens ställning ändrats?

I den skola jag gick på 1930-talet växte vi upp utan någon verklig kontakt med flickor, och senare, som tonåriga gymnasister på 1940-talet, hade vi få kvinnliga klasskamrater. Vi läste poesi, Ovidius kärleksdikter och Shakespeares sonetter och vi hade romantiska och kanske orealistiska föreställningar om flickor och kvinnor som något vida finare och bättre än män. Det var otänkbart att närma sig en flicka på ett fräckt sätt eller att i kontakt med kvinnor använda ett vulgärt språk. Skulle någon av oss ha använt uttryck som jag själv som lärare fick höra och som är så vanliga numera, hade det blivit en skandal utan like och vederbörande skulle antagligen få lämna skolan som olämplig.

Nu har vi sedan många år haft samkönad undervisning och umgänget mellan pojkar och flickor har blivit naturligare och mer avspänt. Kvinnorna har blivit mer jämställda som arbetskamrater och ibland konkurrenter. Det är naturligtvis bra och har säkert också bidragit till att man har en mer realistisk syn på det andra könet och på sexualitet över huvud taget. Men tyvärr verkar det som om den här avromantiseringen av kvinnor och avmystifieringen av sexrelationer också har haft negativa effekter.

Jämställdheten har sitt pris. Det är lättare att vara närgången mot en jämlik än mot en idealiserad varelse. Det är därför viktigt att pojkar hemma och i skolan lär sig var gränserna för den personliga integriteten går och att det inte accepteras att överskrida dem.

Och kanske skulle det inte skada med litet svärmisk kärlekspoesi i skolan och en något mer romantisk syn på könsrelationer?

Annonser

Comenius och Oxenstierna

Jan Amos Komenský, i utlandet känd som Comenius, föddes 1592 i en liten stad i Sydmähren. Familjen var välbärgad och tillhörde den Böhmisk-mähriska Brödrakyrkan, så Jan fick sin utbildning vid de protestantiska lärosätena i Herborn och Heidelberg. Han prästvigdes, gifte sig och efter en kort tid som rektor för sitt gamla gymnasium blev han gymnasierektor och ledare för brödraförsamlingen i det schlesiska Fulnek.

Pragdefenestrationen 1618 – då de böhmiska protestanternas kastade de kejserliga ämbetsmännen från fönstret på Prags borg – blev signalen till uppror mot kejsaren Ferdinand och början till de krig som under tre decennier skulle förhärja Europa. Men det böhmiska upproret slogs ned och i det tidigare toleranta och övervägande husitiska Böhmen blev katolicismen den enda tillåtna religionen. Protestanterna förföljdes och fängslades och en tiondel av befolkningen, de adliga och de fria, lämnade landet.

Comenius och hans familj drabbades av förföljelserna. Hans svåger fick se sitt hus nerrivet av kejserliga legoknektar innan han dödades. Ytterligare 37 hus i den lilla staden revs som straff för ”brödernas” hårdnackade fasthållande vid sin tro. Kriget böljade fram och tillbaka över Mähren och Schlesien och Fulnek erövrades och plundrades tre gånger på några månader. Jan med familjen måste fly. Han själv överlevde men hans unga hustru och två små barn dukade under. I tre år levde han i en hemlig brödraförsamling och författade två av sina teologiska verk, Världens labyrint och hjärtats lusthus och Trygghetens djup, men i längden blev den lilla församlingens situation ohållbar. Gruppen flydde till det toleranta Polen där de på familjen Leszczynkis gods grundade staden Lezsno. Året var 1628, Comenius var 36 år gammal och bildade en ny familj.

Det var omständigheterna som gjorde att teologen och filosofen Comenius blev en av den moderna pedagogikens föregångsmän. Som lärare kände han behovet av nya och bättre läroböcker. Hans första lärobok, Informatorium för moderskolan, är avsedd för småbarn, men det blev hans nästa verk, Ianua linguarum reserata, ”Den öppnade språkporten”, som vann samtidens uppskattning. Ianua är en lärobok i latin där han utvecklar en ny språkpedagogik byggd på principen att all undervisning skall utgå från det kända, nära och enkla. I stället för att memorera latinska klassiker skulle barnen ha en lärobok där naturen, människan och det vanliga livet beskrivs med enkla fraser och i samtalsform. Comenius omarbetade boken senare till det rikt illustrerade verket Orbis sensualium pictus, ”Sinnevärlden i bilder”, en liten språkencyklopedi. Båda böckerna blev redan under hans livstid översatta till ett tjugotal språk och användes i undervisningen ännu på 1800-talet.

När LHS Förlag för några år sedan gav ut bokens svenska upplaga från 1682 i faksimiletryck i Gottfried Grunewalds nyöversättning och med Lars Lindströms och Markku Leinonens sakkunniga kommentarer var det en respektingivande kulturgärning. För en nutida läsare är boken inte endast ett exempel på Comenius’ pedagogik utan också en rolig introduktion till 1600-talets värld. Och till sin förvåning upptäcker man, att Orbis pictus, med sina 340 år på nacken, är fortfarande en lysande nybörjarbok i latin.

Under Lesznotiden tillkom Comenius’ stora pedagogiska verk, Didactica magna, ”Den stora undervisningsläran”. I den samlade han allt dåtida pedagogiskt vetande och sina egna uppfostringsidéer och lade fram ett revolutionerande skolreformprogram: obligatorisk skolgång för alla barn, även för flickor och fattiga, all undervisning – där känslor och åskådlighet var viktiga inslag – skulle från början ske på modersmålet, och en skola där föräldrarna skulle delta med ansvar för och hjälp vid barnens utbildning. Den ledande pedagogiska idén var avståndstagande från tvång och respekten för barnets naturliga utveckling. Hos de minsta skulle kunskapsinhämtningen ske via lek och spel – en av hans smärre skrifter heter Schola ludus, ”Skola som lek”.

Comenius’ pedagogiska skrifter gjorde honom känd och aktad i Europa. 1641 blev han inbjuden till England för att diskutera skolfrågor och eventuellt medverka vid grundandet av ett ”pansofiskt” encyklopediskt institut. Han höll på att samla allt mänskligt vetande i ett enda stort verk och en lära som han kallade ”allvishetsläran”, pansofin. Hans idéer var kända även i Sverige och hade väckt Oxenstiernas och Louis de Geers nyfikenhet. Gunnar Wetterberg har i sin Oxenstiernabok visat att det framförallt var kanslerns intresse för undervisningsfrågor som var drivkraften. Oxenstierna var merkantilist, han önskade höja de inhemska läroanstalternas anseende och avhålla adelsungdomarna från att spendera dyra pengar vid utländska akademier. de Geer var en troende kalvinist som ville hjälpa en trosfrände i nöd men han förstod också kunskapskapitalets och den vetenskapliga prestigens betydelse för ett land och hyste planer på att grunda en akademi i Finspång, där han ville ha Comenius som en av de ledande lärarna.

På Oxenstiernas initiativ inbjöd han Comenius till Stockholm där denne fick tillfälle att lägga fram sina idéer för bl. a. Johan Skytte. Comenius togs också emot i audiens av den unga drottningen. Christina var sexton år och konverserade den utländske lärde på latin som hon var duktig på. Hon hade läst latin för Comenius’ vän Johannes Matthæi som använde Ianua linguarum som lärobok.

Kanslern sammanträffade med Comenius fyra gånger och de hade långa samtal om reformen av skolväsendet men också om politiken och krigsläget. Det måste ha varit då som Comenius förde på tal de böhmiska protestanternas situation och bad Oxenstierna om bistånd. Läget torde ha varit gynnsamt för sådan begäran. Våren 1642 hade Torstenson slagit de kejserliga vid Schweidnitz och nu tågade han med sin armé från Schlesien söderut och hade erövrat Mährens huvudstad Olomouc/Olmütz. Staden plundrades grundligt och hela den sommaren höll svenskarna på att skövla och bränna i Comenius’ hemtrakt, men det kände han knappast till. Däremot förstod han säkert att vägen till Wien stod öppen för den svenska armén och att den slutliga segern över katolikerna kunde vara nära.

Vad han och hans trosfränder hoppades på var att konungariket Böhmen skulle återfå sin självständighet och religionsfrihet, att de landsflyktiga skulle få återvända och deras konfiskerade egendomar återlämnades. Och vem annan än Nordens lejons, Gustaf Adolfs Sverige var mera lämpat att ta sig an de böhmiska protestanternas sak?

Vi vet inte vad som sades vid dessa möten mellan två så ojämlika och olika män, den bördsstolte aristokraten, förfarne diplomaten och realpolitiske statsmannen och den landsflyktige supplikanten, idealisten som uppfylld av svärmiska föreställningar om en rättvis fred ville förena alla protestanter i en enda kyrka. Vi kan tänka oss hur Oxenstierna, som ville diskutera skolfrågor, otåligt och nedlåtande lyssnade till böhmarens politiskt naiva propåer och med ökande irritation slog dövörat till hans påminnelser om gamla löften.

Vi tror kanske i dag att när Oxenstierna och de Geer, två män som representerade den tyngsta politiska och ekonomiska makten i landet, enades om en sak, var den avgjord. Men i 1600-talets Sverige fanns det ytterligare en kraft som inte ens de mäktigaste hade råd att stöta sig med. Det ortodoxa lutherska prästerskapet gillade inte Comenius’ religionssynkretism och hans pansofism. Comenius hade redan kommit i konflikt med bröderna i sin egen församling som hade beskyllt honom för bristande renlärighet. Ryktet hade antagligen nått Sverige, men man kan också förmoda att det bland prästerna fanns sådana som inte var begeistrade över Comenius oortodoxa och antiauktoritära pedagogik.

Kanslern ville inte stöta sig med kyrkan så de Geer fick ge upp planerna på Finspångakademin med Comenius i spetsen. Man beslöt i stället att placera den lärde mannen i någon av de svenska besittningar och valet föll på den gamla hansastaden Elbing.

Comenius var tveksam till det svenska erbjudandet som innebar att han på heltid skulle ägna sig åt skolfrågor. Han hade med Didactica magna fullbordat sitt pedagogiska verk och var nu helt upptagen med att formulera sina teologiska och pansofiska funderingar. Men de Geers erbjudande om årliga 400 silverdaler till författaren och 1 000 daler till hans församling avgjorde saken.

Comenius flyttade från Leszno i slutet av 1642 med familj, medhjälpare och sitt stora bibliotek. De sex närmaste åren var de ekonomiskt bästa under hela hans liv, men han hade tagit på sig en uppgift som han egentligen inte hade någon lust till. Han arbetade flitigt på sitt filosofiska verk men sölade med de utlovade läroböckerna och reformskisserna, med ökande irritation hos de svenska uppdragsgivarna som följd. Man ville se resultat och Comenius var tvungen att i brev efter brev be om anstånd och överseende, försvara sig, lova och bortförklara. Åren går, Oxenstierna väntar på de utlovade skolböckerna och de Geer kräver motprestation och slutligen hotar med att dra in underhållet. Till på köpet ger Comenius´ ekumeniska strävanden prästerna i Sverige ytterligare anledning till klander och anklagelser för kätteri.

Till sist blir situationen ohållbar och Comenius ger upp. Han skriver till de Geer och berättar att han hela tiden har arbetat på sitt stora verk De rerum humanorum emendatione consultatio catholica, ”Allmänt samråd om de mänskliga angelägenheternas förbättring”, som nu närmade sig fullbordan. Han hade förvisso försummat sitt åtagande men även detta arbete var nu till största delen färdigt och han skickade det till Stockholm. Samtidigt avsade han sig uppdraget.

Det fanns flera anledningar till Comenius’ kapitulation. Han hade problem med en av medarbetarna och man skrev år 1648, utgången av de långdragna fredsförhandlingarna i Westfalen började skönjas och resultatet bådade inget gott för böhmarnas räkning. När freden slöts, visade det sig att Sverige hade frångått kraven på allmän amnesti och återgång till status quo ante bellum med garanti för fri religionsutövning. I stället skulle den feodala regeln cuius regio, eius religio, landsherrens rätt att bestämma religionen, åter gälla, vilket betydde att Böhmens protestanter inte skulle återfå sin religionsfrihet.

Comenius ofullbordade förslag vann inget gehör i Stockholm och det blev de inhemska lärda i Uppsala som fick reformera det svenska skolväsendet.

Besviken och förkrossad återvände Comenius till Leszno. Allt hopp om att någonsin återse fosterlandet var nu definitivt ute. Samma år dog hans andra hustru och det var en klen tröst i all bedrövelsen att han blev vald till biskop för den skingrade brödraförsamlingen. Han skulle bli den siste.

Comenius gifte om sig och var några år verksam i Ungern där han kunde förverkliga en del av sina pedagogiska idéer. Återkommen till Leszno fick han uppleva Karl X Gustavs polska fälttåg som på nytt väckte hans hopp om Böhmens befrielse. Men i stället plundrade svenskarna staden som kort därefter brändes ner av polackerna, varvid Comenius’ manuskript, bibliotek och all egendom gick upp i lågorna.

Trots det svenska misslyckandet behöll Comenius goda kontakter med familjen de Geer, och när Louis’ son Laurentius erbjöd honom fristad och ekonomiskt stöd, flyttade han till Amsterdam, där han levde till sin död 1670. Han blev vän med Rembrandt, skrev, undervisade och redigerade sina böcker. Staden gav honom en årsränta och finansierade utgivningen av hans verk, bland annat en samlingsutgåva av hans pedagogiska arbeten Opera didactica omnia.

 

Svenska skolan

Som behörig lärare i ekonomi och samhällskunskap vikarierade jag i flera år på olika gymnasier och jag tror att jag var en bra och omtyckt lärare. Som vikarie har man ett enastående tillfälle att se och höra vad andra sällan får chansen till. Jag träffade underbart duktiga lärare utan formell utbildning men också misslyckade och olyckliga lärare med behörighet och med vanskötta klasser som det var fruktansvärt synd om. Vems fel var det?

Någon minns säkert TV-serien ”Klass 9A” som gick för några år sedan. Ett par erfarna lärare gjorde en uppvisning i undervisningskonst medan de ordinarie unga lärarna stod i skamvrån och skämdes. Något år senare kunde man se två klasser på samma skola som visade helt olika resultat.  ”Klass 9A” diskuterades livligt i medierna men märkligt nog har ingen reflekterat över varför de unga lärarna hade misslyckats.

En representant för OECD som för ett par veckor sedan utfrågades i ett teveprogram var ganska klar över varför den svenska skolan visar så uppseendeväckande dåliga resultat. Men i den efterföljande debatten tog företrädaren för lärarfacket – som vanligt – upp bara en av de utpekade punkterna, lärarnas löner. OECD-direktören var helt tydlig med att lärarnas löner och status var viktiga, men han pekade också ut en rad andra brister, bland dem det osedvanligt stora antalet lärarhögskolor i Sverige, underförstått därmed följande låga kvalitén på lärarutbildningen.

Det största problemet med den svenska skolan är lärarutbildningens kvalitet, något som exemplet med ”Klass 9A” här ovan visar. Lärarlöner, lärarnas status och lärarutbildningen är förenade kärl. Behovet av lärare är stort men låga löner och låg status lockar inga begåvade studenter, något som har lett till en löjeväckande låg antagningströskel och låga krav på studenternas prestationer. Det orimligt stora antalet lärarhögskolor har medfört att utbildarnas kompetens sjunkit och dessutom är utbildningen väldigt ofta felinriktad. Lärarhögskolorna är helt enkelt dåliga och lämnar ifrån sig en undermålig produkt.

Man pekar ständigt på bristen av behöriga lärare, men ett betyg från lärarhögskolan garanterar inte kvalitén och betyder inte att man är lämplig som lärare. Så länge lärarhögskolorna inte anpassar sin utbildning till verkligheten och känner större ansvar för skoleleverna – alltså vågar underkänna olämpliga studenter – klingar också kraven på lärarnas behörighet ganska falskt.

Så här skrev Emil Bertilsson, forskare vid Uppsala universitet: Dagens lärarstudenter, jämfört med såväl tidigare år som andra utbildningar, har lägre gymnasiebetyg, sämre resultat på högskoleprovet, sämre kognitiv förmåga, sämre ledaregenskaper, i större utsträckning rekryteras från lägre socialgrupper med mindre kulturellt kapital och från familjer med annat modersmål än svenska…Studenter som har höga studieambitioner väljer att lämna en utbildning som upplevs som bristfällig. Det finns studier som visar att de mest studiebegåvade inte väljer bort lärarutbildningen på grund av att man anser att lönen är för låg eller att arbetsvillkoren för lärare är för hårda, utan för att man upplever utbildningen som kravlös.

Forskargruppen Sociology of Education and Culture (SEC) vid Uppsala universitet under ledning av professor Donald Broady: De så kallat lågpresterande har ökat markant. Andelen lärarstudenter med gymnasiebetyg under meritvärdet 12 har tredubblats sedan början av 1990-talet, och utgör numera mer än en femtedel. — Lärarutbildningen blir sämre. Lärosätena anpassar utbildningen till studenterna och sänker ribban. Eftersom i stort sett alla som söker tas in vill man få dem igenom utbildningen på något sätt.

Jan Sjunnesson skolledare och lärarutbildare vid Stockholms universitet anser att huvudproblemet inte är studenterna utan den utbildning de möter. — Högskolorna vräker ut massutbildade, halvdåliga lärare i stället för att satsa på kvalitet.

Förre skolministern Jan Björklund trodde att man kunde lösa problemet genom att knyta lärarutbildningen till forskningen, akademierna, men det var bara en from förhoppning. Pedagogikprofessorer älskar att bedriva en forskning som ligger ljusår från skolans verklighet. Harald Eklunds och Knut Sundells undersökning av den vid lärarhögskolorna bedrivna forskningen mellan 1993 och 2006 visade att professorerna producerar ingen eller dålig vetenskap och samma sak gällde doktorander. Endast fyra, fem av 365 granskade avhandlingar var av praktiskt värde för lärare och lärarstudenter.

Ämnesmetodiken, det ämne som skall bibringa de blivande lärarna kunskap och skicklighet i hur man undervisar, i själva hantverket, är ointressant för akademiska forskare som styr och utformar undervisningen, och styvmoderligt behandlat på lärarhögskolorna. Vid den lärarhögskola jag tillbringade det slöaste året i min akademiska karriär lärde jag mig en hel del om spädbarnets utveckling (jag skulle undervisa på gymnasiet), om pedagogiska metoder som varit framgångsrika bland befrielserörelserna i Latinamerika och annat nyttigt, men jag lärde mig inte mycket hur man undervisar.

För det första: Självklart måste en lärare ha goda ämneskunskaper, men, som Samuel Bengmark, lektor vid Chalmers säger, ”lärare är det mest komplexa yrke som finns”, och han fortsätter ”goda ämneskunskaper hjälper inte om man är litet asocial…”. Läraryrket är inte vilket yrke som helst. Det kräver en viss läggning och vissa karaktärsegenskaper som inte kan läras ut. Jag har sett olyckliga, misslyckade lärare och ännu fler förtvivlade elever och jag menar därför att alla blivande lärarstudenter borde, både för sin egen och för elevernas skull, undergå en lämplighetstest.

För det andra måste man inse att läraryrket också är ett hantverk och att man måste kunna hantverket för att bli en bra lärare. Det behövs mindre av luftiga teorier och mer praktikinriktad utbildning. Det ämne som något så när lär ut hantverket heter ämnesmetodik eller ämnesdidaktik och måste förstärkas.

För det tredje måste man förbereda studenterna bättre för den verklighet de kommer att möta. Som lärarkandidat går man en verksamhetsförlagd utbildning, man förbereder och genomför lektioner under ledning av en erfaren lärare.  Min första handledda lektion på en gymnasieskola blev inte som jag hade förväntat mig. Till att börja med tog eleverna ingen som helst notis om handledarens och mitt inträde i klassrummet utan fortsatte sitt livliga umgänge och lyssnande på musik. För att göra sig hörd hoppade min handledare upp på en bänk, skrek högt och bad om tystnad – det hade vi inte lärt oss på lärarhögskolan. Sedan kunde vi börja en förhandling om eventuell undervisning. Det blev inget av min noggrant förbereda och strukturerade lektion. Men jag fick en lektion i hur det går till i skolan i dag.

Till en lärares vardag hör: Hur håller man ordning? Hur gör man sig hörd? Hur får man eleverna att lyssna? Att ta av sig hörlurarna? Gömma mobilerna? Hur hanterar man orosmakare? Hur avbryter man ett slagsmål mellan eleverna när man i princip inte får röra vid dem? Hur bryter man upp en negativ grupp? Hur får man en motvillig elev att komma fram? Att yttra sig? Hur får man dem att komma i tid? Att komma till lektionerna över huvud taget?

Tro inte att man lärde sig sådant på lärarhögskolan. Chocken att möta verkligheten i klassrummet kan bli stor. Jag har sett nedbrutna unga lärare springa gråtande från klassrummet. Mitt första långvikariat var efter en lärare som hade tagit livet av sig.

Mina erfarenheter har en del år på nacken men tyvärr får jag dem bekräftade av unga lärare. En av dem gör bara en avvärjande gest med handen och visar en desperat min när jag frågar henne vad hon tycker om lärarhögskolan. ”Tala inte om det”, säger hon.

Om vår skola skall bli bättre måste lärarutbildningen reformeras från grunden och verklighetsanpassas och läraryrkets attraktivitet höjas genom bättre ekonomiska villkor och karriärmöjligheter.

Nu är det kanske någon som undrar varför det finns lärare som överhuvudtaget vill vara kvar? Allt är inte nattsvart. Lärarjobbet är slitsamt och dåligt betalt men det har också sina ljusa sidor. Lärare är vänliga människor och andan i lärarrummet är kollegial och fri från tävlingsmentalitet. Det är där en ung lärare kan få hjälp med det som lärarhögskolan har försummat. Det är tacksamt och givande att arbeta med unga receptiva människor. De flesta elever har fortfarande ambition att lära och en lärare som lyckas med att ge något får också mycket tillbaka.