Kategoriarkiv: Skolan

Kvinnofrid

Med början i USA och Weinsteinskandalen pågår nu även här en debatt om kvinnofrid. Kända kvinnor träder fram och vittnar om att liknande övergrepp försiggår bakom kulisserna på de svenska scenerna, bland den s.k. kultureliten och litet varstans.

Jag bara häpnar över den förändring som uppenbart har skett under bara ett par generationer. I min generation lärde vi oss att visa aktning för flickor som vi kom i fysisk beröring först  som tonåringar på danslektioner. Och vi hade ju mammor som vi älskade och respekterade. Sederna och flickorna var kanske något friare på landet och inom arbetarklassen (något man som blyg gymnasist fick erfara under sommarloven), men även där visade man alltid respekt för kvinnorna. Som hade mer makt än vad man ibland tror och som skulle muntligen och handgripligen tillrättavisa varje fräckhet.

Jag har blivit bemött på facebook med påpekandet att det är dokumenterat att kvinnor blev antastade redan på 1800-talet. Det är säkert så, men jag är inte född på 1800-talet och inte i Sverige. Min erfarenhet daterar sig från 1930- och 1940-talen i ett katolskt centraleuropeiskt land och den uppfostran vi som barn och tonåringar fick då. I den miljö jag är uppvuxen i var det inte accepterat att i ord eller handling vara ohövlig eller fräck mot flickor och kvinnor och jag har aldrig hört från mina kvinnliga kamrater och vänner om något liknande.

Jag kan inte låta bli att reflektera över något jag uppfattar som en stor attitydförändring på bara ett par generationer? Varför har mäns attityd till kvinnor förändrats så?

Den förändrade mansrollen är alltid en klyscha man kan falla tillbaka på. Men varför och hur har männens ställning ändrats?

I den skola jag gick på 1930-talet växte vi upp utan någon verklig kontakt med flickor, och senare, som tonåriga gymnasister på 1940-talet, hade vi få kvinnliga klasskamrater. Vi läste poesi, Ovidius kärleksdikter och Shakespeares sonetter och vi hade romantiska och kanske orealistiska föreställningar om flickor och kvinnor som något vida finare och bättre än män. Det var otänkbart att närma sig en flicka på ett fräckt sätt eller att i kontakt med kvinnor använda ett vulgärt språk. Skulle någon av oss ha använt uttryck som jag själv som lärare fick höra och som är så vanliga numera, hade det blivit en skandal utan like och vederbörande skulle antagligen få lämna skolan som olämplig.

Nu har vi sedan många år haft samkönad undervisning och umgänget mellan pojkar och flickor har blivit naturligare och mer avspänt. Kvinnorna har blivit mer jämställda som arbetskamrater och ibland konkurrenter. Det är naturligtvis bra och har säkert också bidragit till att man har en mer realistisk syn på det andra könet och på sexualitet över huvud taget. Men tyvärr verkar det som om den här avromantiseringen av kvinnor och avmystifieringen av sexrelationer också har haft negativa effekter.

Jämställdheten har sitt pris. Det är lättare att vara närgången mot en jämlik än mot en idealiserad varelse. Det är därför viktigt att pojkar hemma och i skolan lär sig var gränserna för den personliga integriteten går och att det inte accepteras att överskrida dem.

Och kanske skulle det inte skada med litet svärmisk kärlekspoesi i skolan och en något mer romantisk syn på könsrelationer?

Annonser

Svenska skolan

Som behörig lärare i ekonomi och samhällskunskap vikarierade jag i flera år på olika gymnasier och jag tror att jag var en bra och omtyckt lärare. Som vikarie har man ett enastående tillfälle att se och höra vad andra sällan får chansen till. Jag träffade underbart duktiga lärare utan formell utbildning men också misslyckade och olyckliga lärare med behörighet och med vanskötta klasser som det var fruktansvärt synd om. Vems fel var det?

Någon minns säkert TV-serien ”Klass 9A” som gick för några år sedan. Ett par erfarna lärare gjorde en uppvisning i undervisningskonst medan de ordinarie unga lärarna stod i skamvrån och skämdes. Något år senare kunde man se två klasser på samma skola som visade helt olika resultat.  ”Klass 9A” diskuterades livligt i medierna men märkligt nog har ingen reflekterat över varför de unga lärarna hade misslyckats.

En representant för OECD som för ett par veckor sedan utfrågades i ett teveprogram var ganska klar över varför den svenska skolan visar så uppseendeväckande dåliga resultat. Men i den efterföljande debatten tog företrädaren för lärarfacket – som vanligt – upp bara en av de utpekade punkterna, lärarnas löner. OECD-direktören var helt tydlig med att lärarnas löner och status var viktiga, men han pekade också ut en rad andra brister, bland dem det osedvanligt stora antalet lärarhögskolor i Sverige, underförstått därmed följande låga kvalitén på lärarutbildningen.

Det största problemet med den svenska skolan är lärarutbildningens kvalitet, något som exemplet med ”Klass 9A” här ovan visar. Lärarlöner, lärarnas status och lärarutbildningen är förenade kärl. Behovet av lärare är stort men låga löner och låg status lockar inga begåvade studenter, något som har lett till en löjeväckande låg antagningströskel och låga krav på studenternas prestationer. Det orimligt stora antalet lärarhögskolor har medfört att utbildarnas kompetens sjunkit och dessutom är utbildningen väldigt ofta felinriktad. Lärarhögskolorna är helt enkelt dåliga och lämnar ifrån sig en undermålig produkt.

Man pekar ständigt på bristen av behöriga lärare, men ett betyg från lärarhögskolan garanterar inte kvalitén och betyder inte att man är lämplig som lärare. Så länge lärarhögskolorna inte anpassar sin utbildning till verkligheten och känner större ansvar för skoleleverna – alltså vågar underkänna olämpliga studenter – klingar också kraven på lärarnas behörighet ganska falskt.

Så här skrev Emil Bertilsson, forskare vid Uppsala universitet: Dagens lärarstudenter, jämfört med såväl tidigare år som andra utbildningar, har lägre gymnasiebetyg, sämre resultat på högskoleprovet, sämre kognitiv förmåga, sämre ledaregenskaper, i större utsträckning rekryteras från lägre socialgrupper med mindre kulturellt kapital och från familjer med annat modersmål än svenska…Studenter som har höga studieambitioner väljer att lämna en utbildning som upplevs som bristfällig. Det finns studier som visar att de mest studiebegåvade inte väljer bort lärarutbildningen på grund av att man anser att lönen är för låg eller att arbetsvillkoren för lärare är för hårda, utan för att man upplever utbildningen som kravlös.

Forskargruppen Sociology of Education and Culture (SEC) vid Uppsala universitet under ledning av professor Donald Broady: De så kallat lågpresterande har ökat markant. Andelen lärarstudenter med gymnasiebetyg under meritvärdet 12 har tredubblats sedan början av 1990-talet, och utgör numera mer än en femtedel. — Lärarutbildningen blir sämre. Lärosätena anpassar utbildningen till studenterna och sänker ribban. Eftersom i stort sett alla som söker tas in vill man få dem igenom utbildningen på något sätt.

Jan Sjunnesson skolledare och lärarutbildare vid Stockholms universitet anser att huvudproblemet inte är studenterna utan den utbildning de möter. — Högskolorna vräker ut massutbildade, halvdåliga lärare i stället för att satsa på kvalitet.

Förre skolministern Jan Björklund trodde att man kunde lösa problemet genom att knyta lärarutbildningen till forskningen, akademierna, men det var bara en from förhoppning. Pedagogikprofessorer älskar att bedriva en forskning som ligger ljusår från skolans verklighet. Harald Eklunds och Knut Sundells undersökning av den vid lärarhögskolorna bedrivna forskningen mellan 1993 och 2006 visade att professorerna producerar ingen eller dålig vetenskap och samma sak gällde doktorander. Endast fyra, fem av 365 granskade avhandlingar var av praktiskt värde för lärare och lärarstudenter.

Ämnesmetodiken, det ämne som skall bibringa de blivande lärarna kunskap och skicklighet i hur man undervisar, i själva hantverket, är ointressant för akademiska forskare som styr och utformar undervisningen, och styvmoderligt behandlat på lärarhögskolorna. Vid den lärarhögskola jag tillbringade det slöaste året i min akademiska karriär lärde jag mig en hel del om spädbarnets utveckling (jag skulle undervisa på gymnasiet), om pedagogiska metoder som varit framgångsrika bland befrielserörelserna i Latinamerika och annat nyttigt, men jag lärde mig inte mycket hur man undervisar.

För det första: Självklart måste en lärare ha goda ämneskunskaper, men, som Samuel Bengmark, lektor vid Chalmers säger, ”lärare är det mest komplexa yrke som finns”, och han fortsätter ”goda ämneskunskaper hjälper inte om man är litet asocial…”. Läraryrket är inte vilket yrke som helst. Det kräver en viss läggning och vissa karaktärsegenskaper som inte kan läras ut. Jag har sett olyckliga, misslyckade lärare och ännu fler förtvivlade elever och jag menar därför att alla blivande lärarstudenter borde, både för sin egen och för elevernas skull, undergå en lämplighetstest.

För det andra måste man inse att läraryrket också är ett hantverk och att man måste kunna hantverket för att bli en bra lärare. Det behövs mindre av luftiga teorier och mer praktikinriktad utbildning. Det ämne som något så när lär ut hantverket heter ämnesmetodik eller ämnesdidaktik och måste förstärkas.

För det tredje måste man förbereda studenterna bättre för den verklighet de kommer att möta. Som lärarkandidat går man en verksamhetsförlagd utbildning, man förbereder och genomför lektioner under ledning av en erfaren lärare.  Min första handledda lektion på en gymnasieskola blev inte som jag hade förväntat mig. Till att börja med tog eleverna ingen som helst notis om handledarens och mitt inträde i klassrummet utan fortsatte sitt livliga umgänge och lyssnande på musik. För att göra sig hörd hoppade min handledare upp på en bänk, skrek högt och bad om tystnad – det hade vi inte lärt oss på lärarhögskolan. Sedan kunde vi börja en förhandling om eventuell undervisning. Det blev inget av min noggrant förbereda och strukturerade lektion. Men jag fick en lektion i hur det går till i skolan i dag.

Till en lärares vardag hör: Hur håller man ordning? Hur gör man sig hörd? Hur får man eleverna att lyssna? Att ta av sig hörlurarna? Gömma mobilerna? Hur hanterar man orosmakare? Hur avbryter man ett slagsmål mellan eleverna när man i princip inte får röra vid dem? Hur bryter man upp en negativ grupp? Hur får man en motvillig elev att komma fram? Att yttra sig? Hur får man dem att komma i tid? Att komma till lektionerna över huvud taget?

Tro inte att man lärde sig sådant på lärarhögskolan. Chocken att möta verkligheten i klassrummet kan bli stor. Jag har sett nedbrutna unga lärare springa gråtande från klassrummet. Mitt första långvikariat var efter en lärare som hade tagit livet av sig.

Mina erfarenheter har en del år på nacken men tyvärr får jag dem bekräftade av unga lärare. En av dem gör bara en avvärjande gest med handen och visar en desperat min när jag frågar henne vad hon tycker om lärarhögskolan. ”Tala inte om det”, säger hon.

Om vår skola skall bli bättre måste lärarutbildningen reformeras från grunden och verklighetsanpassas och läraryrkets attraktivitet höjas genom bättre ekonomiska villkor och karriärmöjligheter.

Nu är det kanske någon som undrar varför det finns lärare som överhuvudtaget vill vara kvar? Allt är inte nattsvart. Lärarjobbet är slitsamt och dåligt betalt men det har också sina ljusa sidor. Lärare är vänliga människor och andan i lärarrummet är kollegial och fri från tävlingsmentalitet. Det är där en ung lärare kan få hjälp med det som lärarhögskolan har försummat. Det är tacksamt och givande att arbeta med unga receptiva människor. De flesta elever har fortfarande ambition att lära och en lärare som lyckas med att ge något får också mycket tillbaka.