Månadsarkiv: juli 2016

Ryssland och oljan

I en mycket läsvärd artikel i DN i dag[1] analyserar Vitalij Kazakov Rysslands och utvecklingsländernas farliga beroende av oljan. Kazakov skriver att de utvecklingsländer som anammat kapitalismen och låtit utländskt kapital flöda in har tack vare sina komparativa fördelar – naturresurser och låga löner – lyckats hitta en nisch i den globala ekonomin.

Jag läser med gillande att Kazakov, som är lärare vid New Economic School i Moskva, talar som en självklarhet om det viktiga samspelet mellan kapital och komparativa fördelar, något som ända sedan David Ricardo har varit en grundprincip i den klassiska handels-teorin. Det visar att unga ryssar får en gedigen utbildning I nationalekonomi.

Kazakovs poäng är att oljans era är snart slut och att de länder, bl.a. Ryssland, som är beroende av oljeexporten, måste tänka om och snabbt modernisera sin ekonomi, framför allt genom att satsa på forskning och utveckling.

[1] http://www.dn.se/ledare/kolumner/slutet-pa-oljans-hegemoni/

 

Annonser

Le Figaro: Nu får det vara nog!

Alexis Brézet, politisk redaktör på Le Figaro, uppmanar sina landsmän att vakna. I en ledarartikel (15/7) med rubriken En motstöt utan nåd, skriver han bl. a.:

 – Merah, Charlie, le Bataclan, Magnanville, och nu Nice… Hur många fler barbariska attentat och blinda massakrer behövs det för att vi skall sluta underkasta oss och låta den islamistiska fanatismen föra en strid på liv och död mot vårt land och vår civilisation?

Han talar om islamismens hydra och utropar:  – Vi befinner oss i krig! Och trots detta lämnar vi våra gränser öppna för våra fiender. Denna frivilliga blindhet får inte vara längre… Jihadrekryterarna predikar fräckt sin hatideologi i moskéer som finansieras av fienden.

 –Vi måste beväpna oss mer militärt, polisiärt och juridiskt, men framför allt moraliskt för att kollektivt övervinna den perversa inställning som under en falsk flagg ”att leva tillsammans” hindrar varje energiskt ingripande mot islamismens rötter.

Hela artikeln finns på:

http://www.lefigaro.fr/vox/politique/2016/07/15/31001-20160715ARTFIG00286-une-riposte-sans-pitie.php

Une riposte sans pitié

Publié le 15/07/2016 à 20:45

L’ÉDITORIAL D’ALEXIS BRÉZET

Merah, Charlie, le Bataclan, Magnanville, et maintenant Nice… Combien de temps avant que nos yeux se dessillent? Combien d’attentats sauvages, de massacres aveugles avant que nos dirigeants se résignent à admettre que le fanatisme islamiste a engagé une lutte à mort contre notre pays et notre civilisation? Combien de victimes innocentes – hommes, femmes et enfants – avant que nos gouvernants se décident enfin à prendre contre ces fous d’Allah les mesures sans pitié qu’appelle leur barbarie?

Merah, Charlie, le Bataclan, Magnanville, et maintenant Nice… Plus de deux cents noms gravés dans la mémoire de notre pays, et toujours les mêmes coups de menton, les mêmes déclarations solennelles, les mêmes trémolos dans la voix. Et ensuite? Quelques soldats supplémentaires dans les rues, quelques rustines législatives, quelques bombardements lointains, et puis, plus rien…

«Nous sommes en guerre!» Désormais, c’est dit. Après bien des atermoiements, l’expression est désormais sur toutes les lèvres. Mais, au fond, qui le croit vraiment? «Aux armes, citoyens!», crions-nous à pleins poumons, mais nos armes sont celles de la paix: des bougies, des hashtags, des cortèges et les subtilités de notre Code de procédure pénale.

Drôle de guerre, en vérité! Nous laissons nos frontières (nos lignes, diraient les soldats) ouvertes à nos ennemis. Les agents recruteurs du djihad prêchent impunément leur idéologie de haine dans des mosquées financées par l’ennemi. Les «traîtres» partis combattre en Syrie sont soumis à un simple stage de «déradicalisation». Quant aux «fichés S», susceptibles de se constituer en «cinquième colonne», ils gambadent dans la nature au motif qu’ils «n’ont encore commis aucun crime»…

La guerre, quelle guerre? Mais nous vivons comme si nous étions en paix! L’état d’urgence n’empêche ni les manifestations syndicales ni les rassemblements festifs, dont certains prétendent sans rire qu’ils sont «la meilleure réponse à l’État islamique»… Le président de la République lui-même semble ne pas y croire: il a tranquillement annoncé, le 14 Juillet, la fin de l’état d’urgence et l’allégement du dispositif «Sentinelle», avant de faire machine arrière toute dans la nuit, quand la tragique réalité l’a rattrapé…

Car les soldats du califat, eux, ne font pas la guerre à moitié. Ils viennent jusque dans nos bras «égorger nos fils et nos compagnes», et nous offrons la protection de nos lois à ceux-là mêmes qui veulent nous détruire! Jamais dans l’Histoire un ennemi n’a bénéficié d’autant de complaisance de la part de celui qu’il combat.

Cet aveuglement volontaire n’a que trop duré. Pour gagner la guerre, il faut la mener sans demi-mesure ni pusillanimité. Et pour donner à ceux dont c’est la mission quelque chance de l’emporter, il nous faut réarmer. Réarmement militaire et policier, bien sûr. Réarmement législatif, partout où cela est nécessaire. Réarmement moral, surtout, pour surmonter collectivement ce syllogisme pervers drapé dans les oripeaux du «vivre ensemble» qui prétend disqualifier, en France, toute action un peu énergique contre les racines de l’islamisme radical au motif que «ce serait faire le jeu des terroristes». Comme si nous les combattions mieux en tendant notre cou à leur couteau! Comme si le plus sûr chemin vers des affrontements intercommunautaires n’était pas précisément la démission de l’État, seul détenteur de la force légitime, et seul garant de la paix civile…

Évidemment, pour venir à bout de l’hydre islamiste il n’existe aucune arme miracle. Nous n’écarterons jamais tout risque d’attentat. Est-ce une raison pour ne pas tout tenter? Bien sûr, cette guerre qui nous a été déclarée sera longue et difficile. Nous essuierons sans doute d’autres défaites. Raison de plus pour ne pas perdre davantage de temps. Merah, Charlie, le Bataclan, Magnanville, Nice… C’est maintenant qu’il faut agir si nous voulons un jour interrompre la sinistre litanie.

Alexis Brézet,

né le 24 août 1962 à Toulouse, est un journaliste et éditorialiste français spécialisé dans le domaine de la politique intérieure. Alexis Brézet est ensuite directeur adjoint de la rédaction du Figaro, responsable des rubriques politique et société.

 

Svenska värderingar

Hallå där ni som inte tror att det finns en genuin svensk kultur eller svenska värderingar – har ni aldrig varit på Allsången på Skansen, eller åtminstone sett den på teven? Som i kväll när man firade kronprinsessans födelsedag?

Något mer svenskt finns inte världen runt. Har ni sett något annat folk samlas i tusentals, vecka efter vecka, i sol och vind och dur och skur för att sjunga tillsammans? Svenskarna är fantastiska älskare av unison sång i det fria, barnsligt glada, öppna, roade av och tacksamma för allt som bjuds från scenen hur enkelt det än vara må. Och kungen med familjen deltar av hjärtans lust, klappar i takt och utbyter skämt med artisterna på scenen. Folkligare monarki har man inte sett.

Och för övrigt, själva Skansen. En speciellt svensk kulturyttring som har fått många efterföljare, folkloristiska friluftsmuseer runtom i Europa och som till och med har lånat det svenska namnet, något som säkert skulle glädja filologen Hazelius.

Och titta sen över det böljande tusenhövdade folkhavet som stämmer in i allsången eller hurrar för kronprinsessan. Jag spanar och letar, men hur jag än anstränger mig ser jag bara svenska ansikten, blonda barn, inte en enda svartskalle som skulle likna min egen, så långt ögat når. Allsång verkar vara en rent svensk kulturyttring, en musikalisk och estetisk värdering, och en som tydligen inte delas av eller lockar våra invandrare. Jo visst, i första raden sitter det ett par, men drottningen är här så att säga å tjänstens vägnar och Mr. O’Neil är ju bara en gäst.

Vad kostar asylinvandringen?

Asylsökande driver på ekonomisk tillväxt

är rubriken över Statistiska centralbyråns nyaste rapport (2016-07-05).[1] Det är ett dokument värt att studera och det borde läsas av alla, i synnerhet av alla dem som sprider myter om invandringen.

SCB konstaterar att det rekordstora antalet asylsökande som kom under hösten 2015 har ökat vår BNB under första kvartalet 2016 med 0,5 procent och man beräknar att det totala bidraget till BNP för 2016 blir en procent.  Det låter inte mycket, men betyder en ökning jämfört med förra året med ca 25 procent.

Bruttonationalprodukten visar summan av varor och tjänster som en ekonomi producerar. Utöver marknadsprissatta produkter och tjänster ingår i BNP den offentliga sektorns produktion av tjänster som konsumeras kollektivt och som prissätts till värdet av sin kostnad.

SCB redovisar att de asylsökandes hela bidrag till nationalprodukten ingår i posten ”offentlig konsumtion”, det vill säga statens, kommunernas och landstingens kostnader för de nyanlända. En obetydlig del av bidraget, 0,05 procent, ingår kuriöst nog i posten ”Export av varor och tjänster”. Om någon undrar varför, så beror det på att de dagersätt­ningar och annat som kommuner betalar till asylsökande som inte fått uppehållstillstånd betraktas som resevaluta och export av tjänst.[2]

SCB grundar sina beräkningar på aktuella data och på Migrationsverkets prognos. Man skriver:

Av de statliga myndigheterna är det framförallt Migrationsverkets ökade utgifter som har påverkats av det ökade antalet asylsökande. Migrationsverket har anställt många nya handläggare för att hantera deras ökade antal ärenden. Då de asylsökande behöver boende ökar även Migrationsverkets inköp av boendetjänster kraftigt. Kommunernas konsumtion ökar eftersom asylsökande barn har rätt till skolgång samt att de även ansvarar för de ensamkommande barnen. Landstingens konsumtion ökar då asylsökande barn har rätt till sjukvård och vuxna har rätt till akut vård.

I slutet av 2015 fick kommunerna ett extra tillskott på cirka 10 miljarder för att hantera det ökade antalet asylsökande. Inkluderar man extratillskottet beräknas utgifterna uppgå till totalt 59,3 miljarder under 2016. Det är en ökning på knappt 40 miljarder jämfört med 2015.

59 miljarder, det är nästan 11 miljarder mer än vad försvaret kostar.

Men det är inte hela sanningen. Räknar man BNP per capita får man en annan bild. Vi har under de senaste två och ett halvt åren tagit emot över en kvarts miljon asylsökande.[3] Enligt Migrationsverket tar asylprövningen för närvarande ca 2 år, så de flesta som sökt asyl under hösten 2015 kommer att få ett beslut först 2017.[4] Under 2014 fick 42 % avslag och man kan förvänta samma avslagsprocent för de som kommit senare.

Så länge de asylsökande inte fått uppehållstillstånd ingår de inte ­i den population som BNP räknar med. Men, som vi ser, bidrar de till den offentliga konsumtionen.

För årets första kvartal har BNP per capita stigit med 3,1 procent jämfört med samma kvartal året innan. Det är en klart svagare utveckling än för totala BNP-utvecklingen, säger SCB, och räknar man även med nyanlända i befolkningsunderlaget, de lever ju och konsumerar här, blir tillväxten i BNP per capita bara 2,1 procent för samma period.

Man kan sammanfatta SCB:s rapport så att de nyanländas bidrag till BNP-ökningen inte utgörs av produktion av varor eller tjänster utan av offentlig konsumtion som finansieras genom budgeten, således med skatter, lån, eller besparingar på andra utgiftsposter. Det SCB också visar är att fjolårets befolkningstillväxt gör att BNP räknad per capita, med andra ord landets produktion/konsumtion per individ, ökar väsentligt mindre än under det föregående året. Då BNP anses vara ett mått på välfärden visar SCB att välfärdsökningen saktat av under detta år.

Flyktingmottagningen skapar nya arbetstillfällen – bara Migrationsverket har under 2014-2015 anställt kring 2.500 nya medarbetare – kommuner anställer nya tolkar, lärare, socialarbetare och hälsovårdspersonal och nya företag som inhyser och servar de nyanlända genererar vinster som gör att staten får tillbaka en del i skatt, men även så förblir effekten på statsbudgeten under flera år fram starkt negativ. Enligt Finanspolitiska rådet uppgår den offentliga sektorns genomsnittliga totala nettokostnad per flykting till ca 190 000 kronor första året efter det att den asylsökande folkbokförts i Sverige. Kostnaden trappas ner år efter år och försvinner helt när en invandrare kan försörja sig själv och betalar skatt. Men rådets undersökning av flyktingar som varit här 5-7 år visar att vägen till ett jobb är lång. Bara 35-40 % av dem var sysselsatta efter fem år och knappt 50 % hade arbete efter sju år.[5]

Det som oroar Finanspolitiska rådet är den ökning av arbetslösheten vi måste räkna med när de nyanlända 2014-2016 som fått asyl och blivit folkbokförda registreras som arbetssökande. Rådets ordförande professor John Hassler säger i en intervju att han tvivlar på att regeringen kan uppnå det utlovade sysselsättningsmålet och han fruktar att följden blir en social kris.[6]

[1]http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Asylsokande-driver-pa-ekonomisk-tillvaxt/

[2] http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Asylsokande-i-Nationalrakenskaperna/

[3] http://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik.html

[4]http://www.migrationsverket.se/download/18.23e76fe91505855cf767e4/1445526069526/Migrationsverkets+oktoberprognos+2015+P5-15.pdf

[5]http://www.finanspolitiskaradet.se/download/18.21a8337f154abc1a5dd2876a/1463335875126/Underlagsrapport+2016+1+Ald%C3%A9n+och+Hammarstedt.pdf

[6] http://www.dn.se/ekonomi/finansministern-om-det-ekonomiska-laget/