Månadsarkiv: mars 2018

Brå sviker sin uppgift att förebygga brott

Brottsförebyggande rådet (Brå) har, som namnet visar, till uppgift att bedriva forskning som skall leda till att förebygga brott. Det är regeringen som närmare bestämmer hur det skall gå till.

I sin färska redovisning av brottsligheten konstaterar Brå att det under 2017 skett 113 fall av dödligt våld, en ökning med nästan 7% jämfört med 2016. Antalet fall 2017 är den högsta nivån av konstaterade fall av dödligt våld sedan 2002, då Brå började ta fram statistiken.

Andra brottstyper där antalet anmälda brott ökade var våldtäkter som ökade med 10 % och sexuellt ofredande med 3 procent.

Regeringen har gett Brå uppdrag att utreda varför sexualbrotten i Sverige har ökat så mycket. Moderaterna kräver att Brå skall ta reda på gärningsmännens bakgrund, något som inte uttryckligen ingår i regeringens uppdrag, men Brå avvisar kravet och justitieministern svarar undvikande.

I ett längre perspektiv hade mordfrekvensen i Sverige minskat, från 108 mord/år under femårsperioden 1990-1994 till 83 mord/år under femårsperioden 2010-2014. Men 2015 inträder ett trendbrott och under treårsperioden 2015-2017 ökar antalet mord med 33%.

En annan förändring är att i mer än en tredjedel (35 %) av konstaterade fallen av dödligt våld 2017 användes skjutvapen. Antalet fall ökade från 30 till 40, vilket är 28% högre jämfört med 2016. Samtidigt skedde kring 75 procent av samtliga fall av konstaterat dödligt våld 2017 i storstadsregionerna Stockholm, Väst och Syd.

Inte bara morden och skjutningarna utan även den övriga grova brottsligheten har ökat. Där misshandel generellt har hållit sig konstant på samma nivå eller till och med minskat, visar misshandel av barn (0-17 år) ett märkligt trendbrott med ca 33% ökning mellan 2014-2017. Liknande tvär ökning visar bidragsbrotten som från 2014 till 2017 har ökat med ca 48%.

Narkotikabrott har ökat med 11 procent jämfört med 2016. Den senaste tioårsperioden har de anmälda narkotikabrotten ökat med 28 procent.

Vill man förebygga brott borde man undersöka vilka ändrade parametrar som ligger bakom den oroande utvecklingen där år 2014 tycks vara en vändpunkt. Flera omständigheter tyder på att man borde pröva hypotesen att en bidragande orsak kan vara den förändrade demografin som blev följden av massinvandringen 2015 och därefter.

Tidigare Brårapporter (1996 och 2006) visar en överrepresentation för brott bland utlandsfödda på generellt 2,5 gånger, för våldsbrott 3,4 gånger och för våldtäkt i vissa grupper på 4,5 gånger. Den slutsats som dras i rapporten från 2005 är att ”ju allvarligare ett brott är desto större är sannolikheten att utrikesfödda är registrerade som misstänkta”, samt att ”[D]e som är från Afrika och Mellanöstern har den högsta registrerade brottsligheten”.

I brist på nyare statistik antar exempelvis kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki att den här överrepresentationen är oförändrad. Det finns omständigheter som talar mot Sarneckis enkla extrapolering av statistiken. Brås nämnda undersökningar visar en tendens till att invandrarrelaterad brottslighet ökar, från 13% år 1983 till 15,4% tio år senare och 19,9% i slutet på 1990-talet. En annan faktor som talar emot Sarnecki är att vi under de senaste åren har haft ökad invandring av unga män som generellt är mer brottsbenägna, samt många fler från de av Brå särskilt utpekade områden.

70 år sedan Jan Masaryks död

Tidigt på morgonen den 10 mars 1948 hittades utrikesminister Jan Masaryk död. Man fann honom, klädd i pyjamas, på den stenlagda innergården nedanför badrumsfönstret till hans tjänstebostad på tredje våningen i utrikesministeriets byggnad.

Jan Masaryk var den enda borgerliga regeringsledamot som inte hade avgått under februarikrisen. Han stannade i förhoppning att kunna påverka utrikespolitiken och kanske också för att president Beneš satt kvar och Masaryk hade lovat sin far att alltid stå vid presidentens sida och stödja honom.

Man kan inte säga att Jan Masaryk var vördad på samma sätt som sin far. Han var en helt annan typ av politiker, av det folkligare slaget, och som sådan var han högst uppskattad och säkert den mest populära regeringsmedlem.

Som ung var Jan något av en playboy. Begåvad, med en amerikansk mor redan som barn två- och senare flerspråkig, gift med och skild från miljonärsdottern Crane och barnlös. Han hade haft ett flerårigt förhållande med författarinnan Marcia Davenport men levde de sista åren som ungkarl. Han blev 61 år.

Jan Masaryk var yrkesdiplomat, under många år ambassadör i London och under kriget utrikesminister i Benešs exilregering. Han var känd för sin folklighet och frispråkighet. Det engelska ölet under krigsåren tyckte han smakade som om någon hade druckit det innan. När somliga optimistiska politiker efter kriget hoppades att Tjeckoslovakien skulle bli en bro mellan väst och öst, sade han på sitt realistiska och kärva sätt att en bro är något hästarna pissar på.

Jag hade precis kommit tillbaka till mitt studentrum efter veckan i finkan och nyheten om Jan Masaryks död blev en fruktansvärd chock. Så länge Beneš satt som president och Masaryk var kvar i regeringen hade vi dock en liten smula hopp. Men nu var han borta och naturligtvis trodde ingen av oss att det var så som myndigheterna påstod, att han hade begått självmord. Alla var vi övertygade om att det var kommunisterna som hade tagit livet av honom.

I dag finns det tillräckligt med vittnesmål och andra bevis att det var så. Masaryk visade inga tecken på akut depression. Dagen innan deltog han i mottagningen för den nye polske ambassadören, varefter han hade ett längre privat samtal med president Beneš. Enligt vittnen var han på gott humör och man förmodar att han då hade föreslagit och fått presidentens lov att emigrera.  Med all sannolikhet avlyssnades samtalet trots alla försiktighetsåtgärder av StB eller NKVD, något som fick ödesdigra följder.

Under kvällen agerade Masaryk normalt, förberedde ett tal, åt sin kvällsmat med en öl till och bad kammartjänaren Příhoda att bli väckt klockan halv nio.

Det finns fler omständigheter som talar mot självmordshypotesen. Med tillgång till mediciner och vapen, varför skulle han välja det ganska osäkra fallet från tredje våningen? Vidare de konstaterade skadorna på kroppen, fallsättet – med ryggen utåt och det långa avståndet från huset – men också oordningen i bostaden och den för självmord ovanliga klädseln, samt att Masaryk inte efterlämnade något avskedsbrev eller annat budskap.

Jan Masaryks eventuella flykt till London skulle ha gett den tjeckoslovakiska exilen en ledargestalt och vållat Gottwaldregeringen en oerhörd skada och prestigeförlust. Enligt kriminologer och forskare på ÚDV (Myndigheten för dokumentation och undersökning av kommunismens brott) som har granskat polisens originalhandlingar, råder det inget tvivel om att Masaryk mördades på order från Moskva.

 

 

 

 

Att bliva svensk

I dessa identitetsstinna dagar tvingas man att fundera över vem man är. Inte så lätt med mitt brokiga själv.

När slumpen fört mig till Sverige har jag bestämt mig att bli svensk. Jag har faktiskt ansträngt mig ärligt under nästan sjuttio år men är inte säker på hur mycket jag har lyckats.

Sverigedemokraterna säger att det är skillnad på att vara svensk medborgare och riktig svensk. Inte ens att bli svensk medborgare var så lätt på min tid. I sju år fick jag regelbundet inställa mig hos myndigheten för att i mitt främlingspass få stämplat ett uppehålls- och arbetstillstånd.

När jag sedan fått och kysst det efterlängtade brevet från saligt statsråd Ulla Lindström tjänade jag i tio månader troget kung och fosterland, för att inte tala om alla de helger som jag sedan under drygt 25 år tillbragt tillsammans med goda kamrater i Hemvärnet.

Stor möda har jag lagt ner på att lära ärans och hjältarnas språk. Ack kära gamla ”Lehrbuch der schwedischen Sprache, vierte, umgearbeitete, erweiterte Auflage“, utgivet av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, som jag då och då vid behov fortfarande plockar fram från hyllan. Ack min kära svensklärarinna som plågade våra tjeckiska talorgan med de omöjliga ljuden i ”Sju sjömäns sju skitiga skjortor” och i den ”glada skatans skratt”.

Jag har lärt mig att äta hårt bröd och ta en snaps till sill, att ta med sig en blomma när man er bjuden på middag och tacka för maten, och att ta av skorna ibland. Jag har till och med lärt mig att stå på ett par skidor.

Jag kan alltså med gott samvete påstå att jag har gjort så gott jag har kunnat för att bli en riktig svensk. Men i dag är jag mycket tveksam. Vissa tvivel har jag förstås haft redan tidigare. Så exempelvis har jag aldrig kunnat uppbringa en verkligt sann beundran för Selma Lagerlöf eller August Strindberg. Som ursäkt kan jag anföra att vi i min tjeckiska folkskola hade som rekommenderad bredvidläsning ”Nils Holgerssons underbara resa”, en bok som jag fann oändligt tråkig. Och så slumpade det sig så att jag började min läsning av Strindberg med hans ”Blå böcker” – oj, vilken kuf, aldrig mer med mitt skohorn.

Det som slutligen gör att jag antagligen aldrig kommer genom svenskhetens nålsöga är att jag helt saknar känslan för Ingmar Bergman. Jag har sett hans tidiga svartvita filmer, ”Gycklarnas afton”, ”Jungfrukällan” och andra, jag stod i kö för att se ”Tystnaden” när den premiärvisades på Röda Kvarn, och den var bra på många vis, men jag kan ändå inte med Bergman.

Droppen kom i går. Man tar upp det för länge sedan avklarade Palmemordet igen och säger att landet fortfarande är traumatiserat. Jag känner mig inte det lilla minsta traumatiserad. Skälet kan vara att jag hade varit med om mord på politiker tidigare, men mest för att jag inte var någon beundrare av Palme. Jag gillade inte hans högtravande symbolpolitik och utstuderade retorik som jag uppfattade som oäkta, men kanske också för att jag med min plebejiska bakgrund alltid har haft svårt för självmedvetna och arroganta överklasskillar som Palme, Carl Bildt eller Reinfeldt. Jag gillar raka politiker med enkel bakgrund som Göran Persson, Löfven eller gamle Gösta Bohman, folk som står med bägge fötter stadigt på jorden.

Så jag är just nu mycket osäker på om ja någonsin kan räknas som riktigt svensk.