Månadsarkiv: januari 2019

Antisemitism i Sverige – vem?

Forskarna Heléne Lööw och Lars M. Andersson och författaren Ola Larsmo bemöter i dag i DN en artikel om antisemitismen som Ebba Busch Thor och Mikael Oscarsons hade på Förintelsens minnesdag i Expressen. De menar att ”KD-ledarnas utspel är att de tycks vilja göra antisemitismen till en höger–vänsterfråga. Den görs till slagträ i partipolitiken”.

Busch Thor och Oscarsson berättar i sin artikel om judarnas utsatta situation i Sverige och visar konkreta exempel, bl. a. i Malmö. De visar att riksdagsledamöter från Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har deltagit i demonstrationer med antisemitiska inslag, att SSU bjudit in antisemitiska talare och att sverigedemokratiska politiker gjort antisemitiska uttalanden.

Med all respekt för Heléne Lööws och Lars M. Anderssons forskning undrar jag vad gör dem så upprörda över KD:s påstådda politisering av antisemitismen?

Busch Thor och Oscarsson har uppenbarligen klampat i den svenska debatten om antisemitismen på ett oförsynt sätt och trampat på åtskilliga ömma tår. De har pekat ut vissa partier och de kunde gott ha nämnt fler. Det är så att i sin jakt på invandrarväljare har nästan alla partier blundat för risken att med den efterlängtade mångfalden få med antisemitism på köpet. Miljöpartiet exempelvis. SSU i Skåne, där hela organisationen kidnappats av islamister. I Malmö har Socialdemokraterna blivit så beroende av invandrarröster, de flesta med rötter i Mellanöstern, att man knappast kan förvänta sig något avståndstagande från antisemitismen. En ledande socialdemokratisk politiker tyckte att Malmöjudar fick gärna utvandra om de inte trivdes.

Andersons, Larsmos och Lööws artikel är ett exempel på den räddhågade och intellektuellt oärliga debatt om antisemitismen som förs i de traditionella medier. Man fasar för att bli betecknad som rasist eller islamofob och undviker därför att peka ut invandrare från Mellanöstern som bärare av den aggressiva antisemitism som i dag utgör det verkliga och mest påtagliga hotet mot svenska judar.

När man skriver att ”antisemitismen [i Mellanöstern] länge varit en del av statspropagandan – ofta med argument direkt hämtade från nazityska förebilder, vilket Niclas Sennerteg påminde om i sin viktiga bok ”Hakkorset och halvmånen”, är det en sanning med modifikation.  De attentatsmän som dödar judar i Frankrike och sätter eld på synagogor här ropar inte ”Heil Hitler” utan ”Allah är stor” och de har knappast läst ”Mein Kampf” men säkert Koranen. Det muslimska judehatet har djupare rötter än den europeiska antisemitismen och det är inte rasistiskt utan religiöst och politiskt motiverat.

Där har Busch Thor och Oscarsson en poäng när de kräver kriminalisering. Utöver det religiösa motivet är det politiken, Israel-Palestinakonflikten som spökar. Den tusenhövdade skränande mobb som först slängde stenar och flaskor, sedan skar av högtalarsladden när vi i Malmö demonstrerade för fred i Mellanöstern bar palestinska flaggor. Situationen blev så farlig att vi under polisens beskydd fick utrymma Stortorget. Mobben jublade. Dessa människor har inte den ringaste aning om den europeiska antisemitiska traditionen som artikelförfattarna tror. De är uppvuxna i och har fört med sig en helt annan tradition och de räknas i dag i hudratusental, jämfört med den handfull svenska nazister som ibland paraderar på våra gator.

Jag är inte imponerad av Andersson-Larsmo-Lööws analys av antisemitismen i Sverige.

 

 

Vems flagga? Grekland vs Makedonien

I ett kvarts århundrade har Grekland och Republiken Makedonien grälat om namnet på och flaggan för det senare landet. Grekland kräver att Makedonien ändrar sitt namn annars får det inte komma in i EU och Nato.

Sverige, FN och andra vet inte på vilken fot de skall stå. Man har enats om det kryptiska namnet ”Fyrom”, en förkortning för ”Former Yugoslav Republic of Macedonia”. Men detta ledde bara till ett nytt bråk, nu om i vilken alfabetisk ordning republiken skulle stå. Varken ”F” eller ”M” dög åt vissa, så man lade till ett ”The” före namnet. Den som letar efter Makedonien bland FN:s medlemmar hittar det efter en viss möda under bokstaven ”T”.

Även den första makedoniska flaggan med dess Argeiska stjärna eller Verginsol väckte så våldsamma protester i Grekland att makedonierna måste ändra den till något som mest påminner om det kejserliga Japans krigsfana.

Flag of Macedonia.svg

Efter tjugosju år har nu politikerna enats om namnet ”Nordmakedonien”, men även denna kompromiss vållar våldsamma folkprotester i båda länderna.

För en svensk läsare verkar det hela fullkomligt befängt . Hur i all sin dar kan folk vara så knäppa?

Makedonien är ett litet land med drygt två miljoner invånare. De flesta av dem talar makedoniska, ett slaviskt språk besläktat med bulgariskan. Under namnet ”Socialistiska republiken Makedonien” var det tidigare en del av Jugoslavien, men 1991, efter Jugoslaviens sönderfall, förklarade sig makedonierna självständiga under namnet Republiken Makedonien.

Nu tog det fan i helvete i Grekland. Tre norra grekiska provinser kallas Väst-, Cental- och Östmakedonien, med ett par miljoner övervägande grekisktalande befolkning och en liten makedonisk minoritet på några hundra tusen. Men det är framför allt historien som spökar. I grekisk historia har den norra landsdelen, Makedonien, spelat en stor och ibland lysande roll, även om den från början var ett självständigt kungarike som beboddes av icke grekisktalande folk och som bekrigade grekerna i söder. Makedonien uppvisar två stora historiska personligheter, Filip av Makedonien som erövrade och enade de sinsemellan stridande grekiska småstaterna och hans son Alexander den store, som helleniserade sitt land och höljde Grekland i ära. Grekerna har gjort de båda makedonierna till sina största hjältar.

Vi i det materialistiska och globaliserade Västeuropa har svårt att förstå den här striden om symboler, svårt att inse att det finns människor som tänker och känner annorlunda än vi. Vi är så rationalistiska att vi dömer och fördömer allt som inte handlar om materiella ting eller ekonomi som irrationellt.

Men även den nyaste historien visar att etnicitet och nationalism ofta tar över materiella intressen och alla andra lojaliteter. Som i Makedoniens fall handlar etnokonflikter ofta om immateriella och symboliska värden svåra att lösa genom kompromisser och därför så oförsonliga. Nationalismforskarna menar att teoretiker som inte tar med den här känslomässiga sidan av nationalismen måste komma med en annan förklaring till dess dragningskraft . De avvisar marxisters och andras funktionalism då den inte förmår förklara just den här, ibland oerhört våldsamma sidan av etnicitet och nationalism. Inser man inte att ekonomiska och materiella, ”rationella”, överväganden inte alltid styr mänskligt beteende och politiska beslut kan man aldrig förstå den grekisk-makedoniska tvisten eller varför britterna valde Brexit.

 

Europadomstolen: Du får inte häda!

Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (ECHR) har för några veckor sedan avvisat överklagandet från en kvinna som av österrikiska domstolar dömts till böter för att hon hade förolämpat islam genom att kalla profeten Mohammed för pedofil.

Domen väcker förvåning och oro, så det kan finnas skäl att titta på den närmare. Fakta i målet är följande.

Kvinnan deltog i ett offentligt seminarium anordnat 2009 av partiet FPÖ, där hon i sitt föredrag om islam bl.a. sade att ”Muhammed…tyckte nog att göra det där med barn”…”och dumt nog finns detta om Aisha och barnsex också beskrivet i al-Bukhari… En 56-årig och en 6-åring… Vad kallas det om inte pedofili?”

Oturligt nog bevakades föredraget av en wallraffande journalist som polisanmälde kvinnan för hets mot folkgrupp. Underrätten i Wien frikände henne från anklagelsen men åklagaren ändrade sitt yrkande till brott mot art. 188 i den österrikiska strafflagen som stadgar straff för handlingar riktade mot den religiösa freden.

”Den som under omständigheter under vilka handlingen är ägnad att väcka berättigad förargelse, offentligt nedsätter eller skymfar en person eller en sak som är föremål för vördnad hos i landet befintlig kyrka eller religiöst samfund, eller också en troslära, en i lag tillåten sedvänja eller en i lag tillåten inrättning hos en sådan kyrka eller religiöst samfund, skall bestraffas med upp till sex månaders frihetsstraff eller med dagsböter upp till 360 dagar”.

Kvinnan dömdes för ”nedsättande av religiös lära” till böter på 480 Euro samt ersättning av rättegångskostnader. Hon överklagade, men överrätten i Wien fastställde underrättens dom. På samma sätt avvisades hennes överklagande av Österrikes Högsta domstol med hänvisning till tidigare domslut och med motivering att när det gäller religion är medlemsstaterna skyldiga att skydda den religiösa freden och de troendes känslor och att de är skyldiga att förbjuda opåkallat anstötliga och vanvördiga beteenden och yttranden.

Hon klagade hos ECHR över att domen kränkte hennes yttrandefrihetsrätt enligt art. 10 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, men domstolen har avvisat hennes klagomål. De åtta ECHR-domarna var enhälliga.

Kan domen ha någon betydelse för våra förhållanden?

Först kan man tacksamt kvittera att vi inte har någon lag liknande den österrikiska brottsbalkens art. 188. Hädelseparagrafen avskaffades i Sverige 1949 och er­sattes av lagen om brott mot tros­frid som även den upphävdes 1970.

EHCR har noggrant gått igenom de österrikiska domstolarnas motivering och domslut och konstaterar att de överensstämmer med intentionerna i den inhemska lagstiftningen. Hur stämmer de överens med FN:s Internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och den Europeiska konventionen?

FN-konventionen från 1966 säger endast att allt främjande av nationalhat, rashat eller religiöst hat som innebär uppvigling till diskriminering, fiendskap eller våld, skall vara förbjudet i lag.

Europarådets parlamentariska församling har i sin rekommendation (2007) ganska tydligt sagt ifrån att hädelse, skymfande av religion, inte skall betraktas som ett brott och att det inte är önskvärt att straffbelägga sådant skymfande av religion annat än om där ingår en komponent av uppmuntran till hat, samt att man i nationell lagstiftning skall begränsa kriminaliseringen av yttranden om religiösa ämnen till uttryck som avsiktligt och allvarligt stör allmän ordning och uppmanar till allmänt våld.

Venedigkommissionen (Europeiska kommissionen för demokrati genom lag) har förklarat att det inte är nödvändigt eller lämpligt att kriminalisera kränkningen av religiösa känslor, annat än om där ingår ett element av uppmaning till hat som en väsentlig komponent, eller om det är fråga om brott mot allmän ordning.

FN:s kommitté för mänskliga rättigheter (UNHRC) hade 2011 svårt att stå emot ett upprepat krav på hädelselagstiftning från OIC (Islamiska konferensorganisationen) men garderade sig med att eventuella hädelselagar måste utformas försiktigt så att de i praktiken inte hindrar yttrandefriheten, att endast allvarligaste fall kriminaliseras samt att fängelsestraff inte får förekomma som påföljd. UNHRC har uttalat att det är oförenligt med FN:s konvention att kriminalisera yttranden om och synpunkter på historiska fakta eller att förbjuda uttryck av felaktiga uppfattningar och missvisande tolkningar av historia.

Europeiska parlamentet har i en resolution 2014 fördömt lagar som kriminaliserar hädelse och anbefallt medlemsstaterna att avskaffa dem.

Hur kunde Europadomstolen med bakgrunden av här citerade uttalanden döma som den gjorde?

Med ledning av konventionen och tidigare prejudikat konstaterar domstolen att principen om yttrandefriheten kräver att religionsbekännarna tål och accepterar att andra förnekar deras tro och sprider läror som är fientliga mot den. Men yttrandefriheten är inte obegränsad. Den måste utövas med hänsyn till trosbekännarnas rätt att utöva sin religion i fred. Detta innebär att man så långt som möjligt skall undvika att uttrycka sig opåkallat sårande och vanvördigt om objekt som är föremål för andras vördnad. Där man skulle gå utöver gränserna för rimlig religionskritik och kunna väcka religiös intolerans har staten legitim rätt att vidta proportionella mått och steg.

Här kommer Europadomstolen till målets kärna. Den säger att i brist på enhetlig europeisk rättspraxis har medlemsstaterna en ganska stor rörelsefrihet att lagstifta på eget sätt för att försäkra sina medborgare fredlig samlevnad och ömsesidig tolerans bland religiösa grupper.

Man anser att i det aktuella fallet måste klaganden ha insett att hennes påståenden var delvis felaktiga och ägnade till att väcka harm hos andra. Hon beskyllde Muhammed subjektivt för pedofili som hans allmänna sexuella preferens och underlät att på ett objektivt sätt informera publiken om den historiska bakgrunden. Domstolen finner att påståenden som baseras på uppenbart falska grunder inte åtnjuter rättsligt skydd.

ECHR accepterar över lag de österrikiska domstolarnas uppfattning och skriver att det är de som har den bästa möjligheten att bedöma den lokala situationen och kontexten i vilken yttrandena fälldes, samt att de har en vid marginal att utvärdera huruvida kvinnans yttranden överskrider gränser för en objektiv debatt och utgör ett angrepp på islams profet som kan leda till skada, väcka religiös intolerans och hota den religiösa freden. Och inte bara det, ECHR bekräftar de österrikiska Högsta domstolens uppfattning, att enligt Konventionens art. 9 har medlemsstaterna en positiv skyldighet att trygga en fredlig samexistens av alla religiösa grupper och tillförsäkra dem ömsesidig tolerans.