Alla inlägg av Leo Kramár

Om Leo Kramár

Born in Czechoslovakia. Living in Sweden since 1949. Education in management, economics, political science and pedagogics in Prague, Stockholm, Lund and Malmö. Worked as teacher, financial manager and manager. Retired. Writer: Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler (2000). Translator: Jan Patočka, Kätterska essäer om historiens filososfi (2006); Jan Patočka, Inledning till fenomenologisk filosofi (2013). E-mail: leokramar@telia.com

Nationalismen och nationen som föreställd gemenskap

Den svenska debatten om nationalismen är ensidig och okunnig. Debattörerna är kvar i 1930- och 1950-tals föreställningar om nationalismen som en skadlig och passerad ideologi. Ofta är det Benedict Anderson som används som ett argument, men både han och annan forskning, men framför allt den politiska verkligheten, visar något helt annat.

Benedict Anderson dog den 13 december 2015 i Indonesien, det land han tillika med Thailand och Filippinerna hade inriktat sig på i sin forskning och som blev hans andra fosterland. Anderson levde och engagerade sig politiskt i de länder som var hans studieobjekt, han behärskade deras språk och han betraktade sig själv som specialist på Sydostasien. Betecknande nog heter hans självbiografi A Life Beyond Boundaries (kommer ut på engelska senare i år). Han har skrivit ett femtontal böcker om länderna i Sydostasien men det blev hans bok om nationalismen, Imagined Communities (1983) som gjorde honom vida känd.

Enligt Anderson är nationen en föreställd gemenskap. Det är en numera välkänd och beryktad formulering som tyvärr blivit missförstådd – även av historiker som Hobsbawm – och missbrukad som få i den politiska debatten. Anderson har själv reagerat mot dessa missförstånd, han har sagt att det känns som om hans bok var en dotter som rymt med en busschaufför. I förordet till andra upplagan (1991) skriver han att ”banalitetens vampyrer har nu sugit nästan allt blod ur de två titelorden” och, till skillnad från många av sina beundrare, konstaterar han att det så länge förutspådda slutet på ’nationalismens era’ ännu på länge inte är i sikte, samt att nationalismen, eller nation-ness som han helst ville kalla det, utgör det mest legitima värdet i vår tids politiska liv. Nationen definierar han på följande sätt:

”I antropologisk anda föreslår jag följande definition av nationen: det är en föreställd politisk gemenskap – och föreställd som i grunden både begränsad och oinskränkt”.[1]

Man kan fundera över varför politologen Anderson påpekar att han uttalar sig i en antropologisk anda; innebörden av att nationen kan föreställas som både begränsad och oinskränkt (sovereign) förklarar han senare. Det intressanta är vad han menar med begreppet föreställd.

Anderson hade sina rötter i den engelska akademiska marxismen och hans arbetsmetod är historiematerialistisk. Dock fördömer han inte nationalismen så som exempelvis Tom Nairn som något patologiskt och han kritiserar Ernest Gellners påstående att ”nationalismen… uppfinner nationer där de inte finns”.  Han tycker förvisso att nationalism och nationalitet är kulturella artefakter av ett speciellt slag, men han betonar att de snarare hör till samma kategori som ”frändskap” och ”religion” än till ”liberalism” eller ”fascism”. – Antagligen är jag den ende som inte tycker att nationalismen är något fult, säger han, och tycker att Gellners formulering leder tanken till något slags ”påhittande” eller ”fabrikation” snarare än ”föreställande” och ”skapande”, att den förutsätter att det i motsats till nationer skulle finnas andra, ”verkliga” gemenskaper.[2]

Så är det inte: ”I verkligheten är alla gemenskaper större än primitiva [primordial] byar med direkta personliga kontakter (och kanske även dessa) föreställda”.[3]

Den viktigaste föreställda gemenskapen som föregick nationalstaten var kristendomen, the imagined community of Christendom, med latinet som en förenande länk. Det är med kristendomens avtynande som en dominerande andlig kraft som nationalismen vuxit fram, snarare som en emotionell bindning än som konstruerad politisk ideologi. Som alla andra föreställda gemenskaper är nationen inte något imaginärt utan en reell företeelse som omfattar även tidigare generationer, och nationalismen en påtaglig politisk realitet. Och även om nationalstaten betraktas av många som en modern företeelse med början i Upplysningen och den Franska revolutionen, är nationerna själva urgamla, säger Anderson.

Benedict Andersons egentliga forskning gäller nationalstatens uppkomst och hans originella bidrag är dels upptäckten av en föregångare till den postkoloniala nationalismen bland den kreolska befolkningen i Latinamerika redan på 1700-talet, dels teorin om läskunnighetens och den tryckta skriftens, bokens, stora betydelse för utveckling av nationalstaten. Slutet av femtonhundratalet betraktas ofta som början på kapitalismens era. Det var den kapitalistiska ekonomin och Luthers reformation som drog nytta av den nya boktryckarkonsten, och det var vad Anderson kallar print capitalism som han menar var den viktigaste förutsättningen för skapandet av nationalspråk och nationalstater.  Själv sammanfattar han sin teori så här:

”…det var den samfällda verkan av kapitalismen och tryckteknologin på det mänskliga språkets olycksaliga mångfald som skapade möjligheten av en ny form av föreställd gemenskap som i sin grundstruktur satte scenen för den moderna nationen”.[4]

Idén om tryckkapitalismens, kommunikationens betydelse för bildande av nya nationalstater utvecklar han i Long-Distance Nationalism. World Capitalism and the Rise of Identity Politics (1992) till att gälla även den moderna världen, då de nya kommunikationsmedlen ger upphov till en ”e-mail nationalism”.

Andersons ansats är i grunden marxistisk och funktionalistisk och hans betoning av kommunikationsgemenskapen påminner om Karl W. Deutschs äldre teori om komplementära kommunikationsvanor. Men han hävdar samtidigt nationalismens närhet till religionen och släktkänslan, att nationalismen med Hobsbawms vändning utfyller ett känslomässigt tomrum, och han närmar sig därmed primordialismen.  Det är också en slutsats som Hettne-Sörlin-Østergård drar i Den globala nationalismen (1998), den bästa översikt av ämnet på svenska. Det är dock märkligt att författarna, som diskuterar Andersons teori på flera ställen, inte som han uppmärksammat språkets viktiga roll vid bildandet av nationalstater och dess stora betydelse för den nationella identiteten.

Benedict Andersson är i dag en av de mest kända nationalismforskare, hans bok har haft stort inflytande och är – något oförtjänt – en av de vanligast förekommande kursböckerna vid våra högskolor. Det finns kritiker som menar att hans bidrag till forskning om nationalismen överskattas, att hans teori om skriftspråkets betydelse på sin höjd kan tjäna som är en delförklaring för nationalstatens och nationalismens uppkomst, att han som strukturalist betraktar språket enbart som ett kommunika-tionsmedel och inte inser dess identitetsskapande och känslomässiga betydelse. För flertalet av hans forskarkolleger framstår hans teori som en av många och knappast den mest betydelsefulla förklaring till nationalstatens uppkomst.

Bara två månader tidigare dog James G. Kellas professor i statsvetenskap vid universitetet i Glasgow. Kellas var inte så produktiv eller berest som Anderson, han verkade hela sitt liv vid ett och samma lärosäte och har skrivit få böcker – främst om skotsk politik – men han har också lämnat ett viktigt bidrag till studiet av nationalismen.

Hans The Politics of Nationalism and Ethnicity (1991) är en utmärkt summering av forskningen och teorier om nationalismen, dessutom skriven på ett lättillgängligt språk. Kellas sammanfattar sin undersökning i en egen integrerad teori där han betonar etnocentrismens och nationalismens starka emotionella styrka. Etnicitet och nationalism tar ofta över alla andra intressen och lojaliteter. Teoretiker som inte tar med den här känslomässiga sidan av nationalismen måste komma med en annan förklaring till dess dragningskraft, menar han. Kellas avvisar Gellners och andras funktionalism då den inte förmår förklara just den här, ibland oerhört våldsamma sidan av etnicitet och nationalism. Han tillstår att Benedict Anderson har ett originellt perspektiv på hur nationalismen utvecklades, men menar att hans teori bygger på Gellners, den tål inte heller en konfrontation med empirin och är inte giltig för alla samhällen.

Kellas kan dock inte sägas vara primordialist, han accepterar och infogar i sin teori historiska och funktionalistiska element som modernisering och andra sociala förändringar. Hans sista bok, Nationalistic Politics in Europe (2003) är en empirisk studie, en stort upplagd genomgång av aktuella författningar och valresultat i europeiska stater. Där konstaterar han att efter diktaturernas fall i Portugal och Spanien på 1970- och 1980-talen och efter Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet är demokratin fast etablerad i Europa, men också att det är nationalismen som åter igen och fortfarande är den bärande idén i dessa demokratier.

Kellas valundersökning visar också att fler och fler européer röstar på nationalistiska, invandringskritiska och EU-fientliga partier. Han menar att nationalismen fortsätter att vara den starkaste politiska kraften och drar slutsatsen att även om samarbetet inom EU kommer att fortsätta och kanske utökas, är det den demokratiska nationalstaten som är den mest funktionella och naturliga politiska enheten.

Trots alla spådomar om nationalismens död efter 1945 och trots bildandet av EU är det alltså nationalismen som är den ledande politiska ideologin i vår värld. Flernationella och fleretniska konglomerat som Sovjet och Jugoslavien har splittrats och försvunnit och ersatts av nationalstater och antalet stater i Europa har efter 1945 ökat från 32 till 45. Och som vi vet finns det i Europa ytterligare ett antal regioner, enligt den amerikanske politologen Walker Connor ett tjugotal, under etnisk mobilisering med krav på självbestämmande och med nationsbildning som mål.

Att Benedict Andersons bok har fått så stort inflytande får snarare tillskrivas de två titelordens trollkraft och användbarhet i debatten än styrkan i hans teori. Kritikerna menar att teorin inte är så allmängiltig, att vare sig de sociala förändringarna eller språkutvecklingen har varit så enkelriktade som Anderson vill göra gällande. Anthony D. Smith är en ledande brittisk nationalismforskare med imponerade produktion och meritlista från Oxord och London School of Economics. I Nationalism and Modernism. A critical survey of recent theories of nations and nationalism (1998) sammanfattar och analyserar han olika riktningar och positioner i forskningen om nationalism och etnicitet. Själv räknas han till etnosymbolisterna, en forsknings-inriktning som framhåller betydelsen av etnicitet, myter, symboler och nationell kultur.

Smith medger originaliteten i Andersons ansats men visar som Kellas på teorins brister. Anderson utgår från marxismen men har insett begränsningen av dess nationalismteori och betonar sådant som exempelvis Hobsbawm och Gellner har förbisett, nationalismens subjektiva och kulturella dimensioner. Anderson skiljer också på ett äldre, simultant, och ett nytt, transversalt tidsbegrepp. Det är först i den transversala tidsuppfattningen som människorna ser historien som en orsakskedja där den föreställda språkgemenskapen är både fixerad, bestående och historisk, en gemenskap som sträcker sig över generationer tillbaka i tiden.

Smith menar att detta är en föga uppmärksammad ny och postmodern tolkning av den marxistiska medernitetsteorin som tillsammans med Andersons betoning på det föreställda leder utöver den marxistiska teorins begränsningar.

Smiths starkaste kritik ligger på det semantiska planet. Att nationen som andra stora gemenskaper är föreställd är en tämligen banal observation. Problemet är att begreppet imagined, föreställd, kan och har misstolkats just på sätt som Anderson tar avstånd från, som imaginär, som något påhittat, en kulturprodukt utan någon realitet utöver i sina avbilder och representationer, något som har lett debatten om nationalismen på avvägar.

Svenske forskaren Fredrik Meiton har i en mycket läsvärd recension (Respons 3/214) analyserat Anderson teori och han har föga förståelse för Smith och andra som uppfattar Anderson som en postmodernist eller poststrukturalist. Meiton menar att Andersons metod är historiematerialistisk och mekanistisk och att hans bok är ett försök att återupprätta den gamla marxistiska förklaringsmodellen enligt vilken det var de ekonomiska krafterna som har spelat en avgörande roll vid nationalstaternas uppkomst.

(Publ. 2016-06-26)

[1] Benedict Anderson, Imagined Communities (1983), sid.49.

[2] A.a., sid. 49

[3] A.a., sid. 49

[4] A.a., sid. 58

Annonser

Jak zestárnout

Prátelé se mne obcas ptají jak je to být tak starý. No nic, ríkám, dobré je to. Lékarská veda je úzasná, vynalézá vselijaké náhradní soucástky a doktori jsou sikovní. Pomucky na sluch, nové cocky a ten malý aparátek který te drzí vchodu aniz bys na to myslil. Toto jaro se menil náhradní díl, srdecní stimulátor co chodil jako budík uz deset let. Zrucný chirurg to prorízl, vymenil aparátek, zapojil drátky, sesil to a zalepil páskou. Vsecko bylo hotovo asi za ctvrt hodiny. „Tak na shledanou zase za deset let”, rekl s úsmevem. Dekuju pekne, ale nic neslibuju.

Dekuji také vyssím mocím kazdé ráno kdyz vlastní silou vylezu z postele. Pokud telo a hlava jeste slusne slouzí tak se nemá naríkat. Jiste je cítit kolena, zvláste na schodech. A veci jsou jaksi tezsí nez bývaly. Litr mléka vází ted víc nez kdyz jsem byl mladsí. A ruky jsou trochu nejistejsí, lehko bys prevrátil hrnek s kafem.

To co je trochu smutné je, ze my nezijeme stejne dlouho. Nasi milí a dobrí prátelé umírají a zanechávají po sobe jakousi prázdnotu.

Kdyz se nekdo ptá jak se má chovat aby se dozil vysokého veku, rekl bych:

¤   To nejdulezitejsí je najít si rodice se správnými dedicnými vlastnostmi.

¤   To druhé, narodit se v zemi s dobrými predpoklady. Treba Česko nebo Švédsko. Krásná príroda, príjemné klima, dobré zaopatrení detí, nemocných a starých. Slusné pracovní podmínky a pense.

¤   Najít si dobrého druha zivotem a opatrit si pár detí. Z tech budes mít radost kdyz jsou malé a budou ti k uzitku az zestárnes.

¤   Najdi si práci která se ti líbí a která by te zajímala a bavila. Pracuj usilovne ale kdyz más volno, na práci úplne zapomeň.

¤   Pokud bys chtel zlepsit to co zdedís po rodicích, tak davám dve dobré rady dedecka Antonína Kramáře: 1) Neopotrebuj telo zbytecne, 2) Jez do polosyta, pij do polopita, vyjdou ti na plno léta.

¤   A konecne – co by byl dlouhý zivot bez milých prátel a dobrých styku se svými blizními? Zde to nejstarsí och nejjednodussí zlaté pravidlo: „Co nechceš, aby ti jiní činili, nečiň ty jim.“ (Bible, Tob. 4,15).

Att bli gammal

Det är ingen skam att bli gammal. Fast när man har passerat de nittio känner man ibland samvetskval för att man överanstränger det svenska pensionssystemet. Och så är man litet avundsjuk på folk som bara hälften så gamla har upplevt så mycket att det skriver en tjock självbiografi.

Så här års brukar man, som SVT, rekapitulera det gångna året och kanske lova sig själv att bli en bättre människa nästa år. Jag tänker försöka men tror att det blir väldigt jobbigt att bli ännu bättre.

Mina vänner frågar ibland hur det känns att bli så gammal.

Ja tack, säger jag, det känns bra. Den medicinska vetenskapen är fantastisk, den tillhandahåller diverse reservdelar och det finns skickliga doktorer. Hörapparater, nya ögonlinser och så den där lilla mojängen som håller en gående utan att man märker det. Det var dags för reservdelsbyte i våras, pacemakern hade gått som en klocka i tio år. Den skicklige kirurgen gör ett litet snitt, byter apparaten, kopplar sladdarna, syr ihop och tejpar över. Det tar en kvart. ”Då ses vi om tio år igen”, säger han och ler. Jo jag, tackar.

Jag tackar makterna varje morgon jag kommer ur sängen för egen kraft. Så länge kroppen och knoppen fungerar hyggligt är det ingen fara att vara gammal. Jo, det känns här och där förstås, i gångapparaten, när man går i trappor. Och så att grejorna har blivit tyngre med åren. Ett mjölkpaket väger konstigt nog mer nuförtiden. Och så finmotoriken, händerna far kring litet för fritt ibland, man får akta sig för att inte ha omkull kaffekoppen.

Det sorgliga med åldrandet är att alla inte blir lika gamla. Kära och vänner går bort, försvinner. Det blir ödsligare.

Ibland får man en försynt fråga hur man bär sig åt för att blir riktigt gammal och bär sina år med heder, som det heter så vackert på svenska. Alltså känner jag mig manad att inför det välsignade nya året 2018 tillhandahålla några goda råd till alla hundraårsaspiranter .

¤   Välj föräldrar med rätt genuppsättning, det är det absolut viktigaste.

¤   Välj ett bra land att födas i, gärna Sverige. Vacker natur, hyggligt klimat och vänliga människor. Utmärkt barnavård, bra sjukvård och skaplig åldringsvård. Bra arbetsförhållanden och hyfsad pension.

¤   Välj bra livskamrat och skaffa några barn, de är roliga som små och kan vara bra att ha på gamla dar.

¤   Välj ett arbete du trivs med, helst sådant som du skulle vilja ha som hobby. Arbeta helhjärtat men glöm jobbet under din fritid.

¤   Själv kan du bidra bara litet grand till det du fått i arv, men här ett par av morfar Antons enkla livsregler – Slit inte kroppen i onödan. – Ät till det halvätna, drick till det halvdruckna så får du leva dina fulla år (ett gammalt tjeckiskt ordspråk).

¤   Och vad vore ett långt liv utan goda vänner, utan ett gott förhållande till dina medmänniskor? Därför den allra enklaste och viktigaste livsregeln – Gör inte mot andra det du inte vill de skall göra mot dig!

 

Importerad antisemitism

I en ledarartikel i Expressen (18/12) ”Carl Bildt svamlar om judehatet i Sverige”, hänvisar Naomi Abramowicz till en helt ny tysk studie om förekomsten av antisemitism bland flyktingar från Mellanöstern.

Det kan vara värt att titta på vad den tyske forskaren har kommit fram till.[1] Här en kort sammanfattning.

Studien grundas på 16 gruppintervjuer med 68 invandrare från Syrien och Irak, 54 män och 14 kvinnor, i åldern 18-52 år. För att kunna dra vidare slutsatser menar författaren att  det skulle vara önskvärt med en större opinionsundersökning.

Inledningsvis konstaterar man att de intervjuade lever i en värld strukturerad av konspirationsteorier, där uppfattningen att världen, isynnerhet Mellanöstern, kontrolleras av judar och Israel är normal och legitim.

Under intervjun fördömer visserligen de flesta Hitlers massmord på judar, men man invänder sällan mot andras antisemitiska yttranden, inte ens sådana där man gillar nazisternas judemord, och man bekräftar att det är vanligt med sympatier för Hitler och judefientlighet i respektive hemländer.

Samtidigt har man bara vaga föreställningar om Förintelsen och vet nästan ingenting om antalet mördade judar. Deras bild av Hitler är bisarr, en figur i konspirationsteorier eller en ”neutral” bild vanlig i syriska skolböcker.

En i princip negativ inställning till Israel och ifrågasättande av dess existens är en självklarhet, med undantag av de intervjuade kurderna. De flesta gör ingen skillnad mellan Israel och judar i allmänhet.

Författaren till studien räknar upp ett antal avgörande påverkansfaktorer:

¤   Antisemitismen är norm i ursprungslandet,

¤   propaganda och skolutbildning i ursprungslandet,

¤   medier som sprider antisemitiska konspirationsteorier,

¤   en ”palestinism” som automatiskt innebär Israel- och judefientlighet,

¤   panarabisk ideologi med en fiendebild av sionistisk imperialism,

¤   utläggningar av islam som förklarar judarna till islams fiender.

Det finns ingenting som tyder på att dessa attityder skulle vara annorlunda bland våra invandrare från Mellanöstern.

[1] https://ajcberlin.org/sites/default/files/ajc_studie_gefluechtete_und_antisemitismus_2017.pdf. Einstellungen von Geflüchteten aus Syrien und dem Irak zu Integration, Identität, Juden und Shoah. Forschungsbericht Dezember 2017 von Günther Jikeli (Indiana University/Universität Potsdam).

Historien om Finlands frigörelse

 

I år firar Finland 100 år av sitt oberoende.  Det var den 6 december 1917 som den finska lantdagen förklarade Finland som en självständig stat. Att frigörelsen blev ganska odramatiskt får man tacka bolsjevikerna och inte minst Lenin och Stalin för.

Sedan 1809 var Finland ett ryskt storfurstendöme med vidsträckt autonomi och självstyre. I slutet av 1800-talet började man dock inskränka den finska autonomin och inledde en förryskningsprocess. 1917 hade Finland ett partipolitiskt sammansatt parlament, lantdagen, och en senat, formellt under ledning av den ryske guvernören som representant för tsaren men de facto en regering ledd av två finska vice ordföranden.

Efter tsarens abdikation i mars 1917 styrdes Ryssland av en svag provisorisk regering. Det militära sammanbrottet hage givit de centrifugala krafterna i det mångnationella ryska samväldet fritt spelrum och imperiet hotades av sönderfall. Finnarna, ukrainarna, balterna och de kaukasiska folken krävde större autonomi och eventuellt oberoende, något som regeringen i Petrograd försökte till varje pris förhindra.

De finska politiska partierna var vacklande i sin inställning. Petrogradregeringen hade återgett Finland den tidigare större autonomin och de borgerliga var lojala och ville vara kvar; socialdemokraterna följde däremot partiets tidigare kongressbeslut och åberopade folkens rätt till självbestämmande. I juni åkte riksdagsmannen Evert Huttunen till Petrograd där han på Allryska sovjetkongressen vädjade till de ryska partikamraterna om stöd för finnarnas krav på fullständigt oberoende. Kongressen fann en kompromiss och beslöt att finnarna skulle få ett ännu större mått av självbestämmande. Förslaget accepterades och den finska lantdagen, där socialdemokraterna hade majoritet, antog den 18 juli den s.k. maktlagen. Hädanefter skulle regeringen i Petrograd bestämma endast om utrikespolitiken och försvaret.

När Kerenskijs regering den 7 november störtades av bolsjevikerna befann sig det ryska samväldet i ett tillstånd av upplösning. I detta läge utfärdade Folkkommissariernas råd, Rysslands nya regering, den 15 november en Deklaration om Rysslands folks rättigheter. Deklarationen som slår fast ”Rysslands folks rätt till självbestämmande, även innebärande separation och bildande av en oberoende stat”, är undertecknad av Rådets ordförande V. Uljanov (Lenin) och folkkommissarien för nationaliteter Josef Dzjugasjvili (Stalin).

Någon kanske höjer på ögonbrynen. Folkens rätt.. secession…oberoende stat! Vad tog det åt dessa övertygade marxister och antinationalister? Förklaring ligger längre tillbaka i tiden.

Internationalisterna Marx och Engels har inte skrivit många rader om nationella frågor. I sina brev till Engels är Marx hånfull mot proudhonisterna som ansåg att nationalismen och nationen var föråldrade fördomar och som ”avskaffat” nationaliteterna, men han var också nedlåtande mot små nationer som han inte betraktade som historiska och därför inte värda något stöd i sin befrielsekamp. Självklart ansåg Marx att den nationella frågan var underordnad arbetarfrågan, men där de nationella rörelserna redan existerade skulle man stödja det progressiva i dem. Sålunda stödde han polackerna och ungrarna därför att de var ”revolutionära folk” men var emot tjeckerna och sydslaverna som han ansåg reaktionära.[1]

Londoninternationalen 1896 fattade däremot ett helt entydig beslut:

”The Congress declares, that it stands for the full right of all nations to selfdetermination (Selbstbestimmungsrecht)”, och i de ryska marxisternas 1903-års program fastslår man ytterligare att:

”…the right of nations to selfdetermination… has always been understood to mean the right to secession”[2]

Lenin sammanfattade sin syn på frågan i en rad polemiska artiklar skrivna 1914. Här hävdar han nationernas obetingade rätt till secession och bildande av oberoende stater, och avvisar all storrysk eller annan chauvinism. Med en av sina vanliga sofismer bevisar han samtidigt att det inte finns någon motsättning mellan partiets krav på internationalism och Londonresolutionen. Tvärtom är det så att den proletära internationalismen främjas genom de enskilda nationernas separatistiska nationalism. Som exempel använder han den då aktuella separationen av Norge från Sverige.[3]

På Lenins uppmaning sammanfattade Stalin partiets inställning 1913 i essän ”Nationalitetsproblemen och socialdemokratin”. Gång på gång betonar han här partiets klara inställning till självbestämmanderätten och förtydligar ytterligare att den innebär att varje folk får ”ordna sitt liv som man själv önskar”. Samtidigt räknar han med att vad missnöjda minoriteter i första hand önskar är att använda sitt språk, och att missnöjet försvinner om de får egna skolor och alla medborgerliga och religiösa (sic) rättigheter.

Det tsarryska imperiet hade knappt hunnit konsolidera sig efter en intensiv period av expansion när kriget 1914 bröt ut. Under drygt hundra år hade man erövrat Svartahavskusten med Krim, vunnit Polen och Finland, förvärvat Bukovina och Bessarabien och avslutat erövringen av Kaukasien. Expansionen var avslutad i början av 1800-talet, men den brutala koloniseringen av de nya områdena möttes med våldsamt motstånd som fortsatte långt in på detta århundrade. Ett två år långt uppror i Polen kuvades först 1863, kriget mot bergsborna i Kaukasus fortsatte in på 1870-talet och den etniska oron där blossade upp då och då, senast under året 1905.

I en tidningsartikel i maj 1917, ”Finland och Ryssland” klandrar Lenin den tsaristiska expansionen och annekteringen av Finland och angriper den provisoriska regeringen som inte har gått tillmötes finnarnas krav på större autonomi. Han åberopar Sovjetkongressernas tidigare beslut och visar på skilsmässan mellan Sverige och Norge som båda länderna vunnit på. Han utropar: ”Ge Finland rätten till secession!” [4]

Maktbytet i Petrograd förändrade inställningen i Helsingfors. De ryska bolsjevikerna hoppades på och uppmuntrade en revolution i Finland, något de borgerliga fruktade. Socialdemokraterna däremot välkomnade utvecklingen i Ryssland, de kände sig solidariska med det ryska broderpartiet och ville avvakta, men de hade förlorat valet i oktober och var nu i minoritet både i lantdagen och i senaten.

Lantdagen ansåg att den bolsjevikiska regeringen inte var laglig och hade inte erkänt den, men novemberdeklaration var en tydlig signal, ett grönt ljus, så man tog ett steg längre. Redan samma dag som deklarationen kom, den 15 november, förklarade sig lantdagen som innehavare av den högsta statsmakten i Finland.

För att klarlägga regeringens inställning skickade Lenin sin kommissarie för nationaliteter, Josef Stalin, till de finska socialdemokraternas extra kongress den 27 november. Och Stalin talade klarspråk:

…Då måste jag helt kategoriskt förklara att vi inte skulle vara demokrater – för att inte tala om socialism! – om vi inte tillerkände Rysslands folk deras  fria rätt till självbestämmande… En fullständig frihet för det finska folket och för alla övriga Rysslands folk att ordna sina liv![5]

Detta var Stalins första officiella framträdande som folkkommissarie.  I sitt tal den 27 november 1917 bekräftade han Leninregerings deklaration om Finlands rätt till självständighet.

Redan den 22 november hade Ukraina förklarat sig som autonom folkrepublik och liknande förklaring gjordes av Moldavien den 2 december.

Den 4 december inkom finska senaten till lantdagen med en proposition där man hänvisade till lantdagens novemberbeslut och överlämnade ett förslag till en ny författning ”byggd på grundsatsen att Finland skall vara en oberoende republik”. Förslaget utgår ifrån att ”det ryska folket har…flerfaldiga gånger förklarat sig ärna medgiva det finska folket rätt att själv styra sina öden”. Här citerar man nästan ordagrant kamrat Stalin och med ryska folket menas här tydligen det socialdemokratiska partiet och Lenins bolsjevikregering, de enda som hade uttalat sig på detta sätt.

Propositionen antogs den 6 december med 100 borgerliga röster för och 88 socialdemokratiska röster mot.

Sedan gick det vecka efter vecka och i Helsingfors väntade man på reaktionen i Petrograd. Även utomlands dröjde man med ett erkännande i väntan på Ryssland. I slutet av december for därför en finsk delegation till Petrograd med en officiell begäran om erkännande av självständigheten. På nyårsaftonen 1917 mötte delegationen Lenin som bekräftade att folkkommissariernas råd hade godkänt Finlands secession. Regeringsbeslutet fastställdes några dagar senare, den 4 januari 1918 av Allryska centrala exekutivkommittén, det högsta lagstiftande och verkställande organet.

Det var först nu som Finland var fritt.

Bolsjevikerna handlade i överensstämmelse med partikongressernas resolutioner, men de var övertygade om att randstaterna skulle göra sina egna revolutioner och sedan återförena sig med det socialistiska Ryssland. När revolutionerna och anslutningarna uteblev utsattes Lenin och Stalin för kritik, både utifrån och inom partiet. I ett tal inför Centralkommittén i januari 1918 medgav Stalin att regeringen ”mot sin önskan skänkte frihet, inte till folket eller till representanter av det finska proletariatet, utan till de finska borgarna”, men han skylde på de finska socialdemokraternas opåräknade feghet.[6]

Några dagar senare, i ett tal på Tredje allryska sovjetkongressen gick han ett steg längre. Principen om folkens självbestämmande, förklarade han, ”borde tolkas som självbestämmanderätt inte för bourgeoisien utan för de arbetande massorna”, och den ”måste användas som ett medel i kampen för socialismen och måste underordnas socialismens principer”. [7]

Det var ett erkännande att den hittills förordade nationalitetspolitiken hade misslyckats. För att kunna hålla kvar de kvarstående randnationerna och locka tillbaka de redan avfallna såg man sig nödsakad att revidera sitt motstånd mot federalismen. Stalin presenterade för kongressen ett förslag till en ny, federalistisk författning. Där talar man förvisso om en ”frivillig union av Rysslands folk”, men där någon rätt till utträde inte längre omnämnes. Förslaget antogs enhälligt av kongressen.[8]

Under inbördes- och interventionskriget 1918-1922 bildades det självständiga stater överallt på det gamla Rysslands territorium och det tog åratal att med vapenmakt besegra dessa folk och ansluta dem till Sovjetstaten. Detta gällde ukrainarna, kosackerna, georgierna och andra kaukasier, krimtatarerna, kalmuckerna, de sibiriska folken och de turkiska folken i Centralasien. Ännu så sent som 1924 bekämpade man lokala etniska motståndsnästen.[9]

I Finland gjorde de missnöjda socialisterna en ansats till revolution. Den 27 januari 1918 avsatte man och arresterade senaten, upplöste lantdagen och proklamerade en finsk socialistisk arbetarrepublik. Det gick bra i början, på kort tid erövrade röda garden hela södra Finland och det verkade som om revolutionen skulle lyckas. I sitt tal på Tredje allryska sovjetkongressen den 31 januari meddelade Lenin stolt att ”våra idéer har segrat i Finland”, och att ”revolutionen har segrat och de som har segrat förenas med oss i en mäktig revolutionär federation”. [10]

Lenins glädje var något förhastad. Revolutionen i Finland slogs ner och i april samma år flydde dess ledare till Ryssland. Någon rysk-finsk federation blev aldrig av och Finland förblev ett fritt land.

[1] Lenin, V. I., Selected works (Moskva, 1967, s. 635ff); Stalin, J. V., The essential Stalin. Major theoretical writings 1905-1952, Bruce Franklin (Ed., London, 1973, s. 148); Kloss, Heinz, Grundfragen der Ethnopolitik im 20. Jahrhudnert (1969, s. 421).

[2] Lenin, (a.a., s. 632, 642)

[3] Lenin, (a.a., s. 624ff)

[4] Pravda Nr. 46, 15 maj 1917 (Lenin. Collected Works. Volume 24, April – June 1917, Progress förlag, Moskva, 1964.

[5] http://www.histdoc.net/history/ru/Stalin_Helsinki_Nov_14_1917.htm

[6] https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1917/12/22.htm

[7] https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1918/01/15.htm

[8] Deutscher, Isaac, Stalin (Stockholm, 1973, s. 145ff); https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1918/01/15.htm

[9] Conquest, Robert, Den stora deportationen (Stockholm, 1973, s. 31ff, 42f, 50f, 56f); Simon, Gerhard, ”Regionalismus in der Sowjetunion“, i Osteuropa 1987:2, s. 750f.

[10] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1918/jan/10.htm

Katalonien och Finland

Om drygt en månad firar Finland 100 år av sin självständighet. Vad har Finland gemensamt med Katalonien?

En hel del. Finnar och katalaner är två små folk med eget språk och särpräglad nationell kultur, de har länge levt i beroende av andra och deras historia av kampen för oberoende har många likheter.

Så som katalanerna i dag krävde finnarna 1917 större autonomi och eventuellt oberoende från Ryssland. Våren-sommaren 1917 vädjade de till den provisoriska regeringen i Petrograd men deras krav avvisades av Kerenskij som i stället lätt ryska trupper marschera in i Helsingfors.

Men i november samma år störtades den provisoriska regeringen av bolsjevikerna och Lenin, som följde det socialdemokratiska partiets tidigare beslut om folkens rätt till självbestämmande, medgav finnarna den frihet som de borgerliga vägrade dem.

Folkens rätt till självbestämmande är en av FN:s ledande principer som garanteras i första artikeln av FN:s stadga. 1917 hade Finland drygt tre miljoner invånare. I dag är det knappast någon som skulle hävda att finnarna inte var ett folk med rätt att bilda en egen stat. Med sina sju och en halv miljon invånare är Katalonien större än ett flertal av Europas länder.  Bör de inte tillerkännas samma rätt?

Rajoy i Madrid begår samma historiska misstag som Kerenskij gjorde 1917 och han agerar värre än bolsjeviken Lenin.

Kvinnofrid

Med början i USA och Weinsteinskandalen pågår nu även här en debatt om kvinnofrid. Kända kvinnor träder fram och vittnar om att liknande övergrepp försiggår bakom kulisserna på de svenska scenerna, bland den s.k. kultureliten och litet varstans.

Jag bara häpnar över den förändring som uppenbart har skett under bara ett par generationer. I min generation lärde vi oss att visa aktning för flickor som vi kom i fysisk beröring först  som tonåringar på danslektioner. Och vi hade ju mammor som vi älskade och respekterade. Sederna och flickorna var kanske något friare på landet och inom arbetarklassen (något man som blyg gymnasist fick erfara under sommarloven), men även där visade man alltid respekt för kvinnorna. Som hade mer makt än vad man ibland tror och som skulle muntligen och handgripligen tillrättavisa varje fräckhet.

Jag har blivit bemött på facebook med påpekandet att det är dokumenterat att kvinnor blev antastade redan på 1800-talet. Det är säkert så, men jag är inte född på 1800-talet och inte i Sverige. Min erfarenhet daterar sig från 1930- och 1940-talen i ett katolskt centraleuropeiskt land och den uppfostran vi som barn och tonåringar fick då. I den miljö jag är uppvuxen i var det inte accepterat att i ord eller handling vara ohövlig eller fräck mot flickor och kvinnor och jag har aldrig hört från mina kvinnliga kamrater och vänner om något liknande.

Jag kan inte låta bli att reflektera över något jag uppfattar som en stor attitydförändring på bara ett par generationer? Varför har mäns attityd till kvinnor förändrats så?

Den förändrade mansrollen är alltid en klyscha man kan falla tillbaka på. Men varför och hur har männens ställning ändrats?

I den skola jag gick på 1930-talet växte vi upp utan någon verklig kontakt med flickor, och senare, som tonåriga gymnasister på 1940-talet, hade vi få kvinnliga klasskamrater. Vi läste poesi, Ovidius kärleksdikter och Shakespeares sonetter och vi hade romantiska och kanske orealistiska föreställningar om flickor och kvinnor som något vida finare och bättre än män. Det var otänkbart att närma sig en flicka på ett fräckt sätt eller att i kontakt med kvinnor använda ett vulgärt språk. Skulle någon av oss ha använt uttryck som jag själv som lärare fick höra och som är så vanliga numera, hade det blivit en skandal utan like och vederbörande skulle antagligen få lämna skolan som olämplig.

Nu har vi sedan många år haft samkönad undervisning och umgänget mellan pojkar och flickor har blivit naturligare och mer avspänt. Kvinnorna har blivit mer jämställda som arbetskamrater och ibland konkurrenter. Det är naturligtvis bra och har säkert också bidragit till att man har en mer realistisk syn på det andra könet och på sexualitet över huvud taget. Men tyvärr verkar det som om den här avromantiseringen av kvinnor och avmystifieringen av sexrelationer också har haft negativa effekter.

Jämställdheten har sitt pris. Det är lättare att vara närgången mot en jämlik än mot en idealiserad varelse. Det är därför viktigt att pojkar hemma och i skolan lär sig var gränserna för den personliga integriteten går och att det inte accepteras att överskrida dem.

Och kanske skulle det inte skada med litet svärmisk kärlekspoesi i skolan och en något mer romantisk syn på könsrelationer?

Anders Lindberg reser

Att Anders Lindberg på AB har svårt med att orientera sig i tillvaron är knappast någon nyhet, så ingen blir särskilt förvånad över att han placerar landet Sachsen i sydöstra Tyskland.

Han befinner sig i Freiberg, som han alltså tror ligger i Tysklands sydost, rapporterar från ett möte med Alternative für Deutschland och tycker att det är något visst med tysk fascism.

Dessa fascister är missnöjda med Merkels invandringspolitik som, som en föredragshållande professor säger, ledet till en ”Auslöschung”, utslocknandet av det tyska folket, ett ord som Anders något fritt översätter med ”utrotning”.

I Dresden hittar han en minnessten som påminner om Förintelsens offer men också om de 20 000 Dresdenbor som dog i eldstormen efter de allierades bombräd våren 1945. Genom detta minne kunde kommunisterna jämställa västmakterna med Hitlers regim, en tradition som efter murens fall togs över av nazisterna, skriver Lindberg.

Inte bara av kommunister och nynazister. Det är en tradition som också togs över av svenska vänsterdebattörer, bl.a. Lindbergs åsiktsfrände Sven Lindqvist, som i sin bok ”Utrota varenda jävel” och flera tidningsartiklar jämställer bombningen av Dresden med nazismens krigsförbrytelser och dessutom fullständigt kritklöst övertar den ökände nynazisten och Förintelseförnekaren David Irvings lögn om 100 000 offer.

 

 

Norska valet och den nationalistiska populismen

Det är märkligt tyst i massmedierna om valresultatet i Norge. Jag tror att många hade färdigskrivna glädjeepistlar om vänsterblockets seger som de fick slänga i papperskorgen och måste skriva om. Så de sitter där nu och är sura när de ser Mor Ernas glada nuna.

En norsk statsvetares kommentar är antagligen typisk för hur tankegångarna gick. Han är överraskad. Som så många andra trodde han att Fremskrittspartiet skulle gå tillbaka, för så brukar det gå för populistpartier.

Oxford Dictionary of Politics skriver: “Politicians of any party may appeal to populist sentiment when it suits them, and denounce such appeals when that suits them”. Politikerna ser sällan bjälken i sitt eget öga och beteckningen populism har blivit synonymt med allt man tycker illa om. Och det norska Fremskrittspartiet är synnerligen illa omtyckt av sina konkurrenter, på samma sätt som Sverigedemokraterna här.  Det kan säkert finnas inslag i deras politik som är populistiska, precis som det gör i de flesta andra partier, men när man schablonmässigt kallar dem populistiska, missar man huvudpoängen.

Det är vad den förvånade norske statsvetaren gör.  Han och andra tycks inte ha förstått att den ledande idén i dessa partier är nationalismen. Fremskrittspartiet i Norge, Dansk folkeparti i Danmark, Sverigedemokraterna och en rad andra partier i Europa deklarerar sig själva som nationalistiska eller nationalkonservativa. 1930- och 1940-tals föreställningar om nationalismen som något antikverat och malignt, något som var dömt att försvinna med moderniseringen, har visat sig falska. Nationalismen är inte populism, den är en högst levande och legitim politisk ideologi och den är på tillväxt i hela Europa. Enligt en ledande nationalismforskare, James G. Kellas, fortsätter nationalismen att vara den starkaste politiska kraften i Europa, och han menar att även om samarbetet inom EU kommer att fortsätta och kanske utökas, är det den demokratiska nationalstaten som är den mest funktionella och naturliga politiska enheten. Hans stora empiriska studie från 2003 visar också att fler och fler européer röstar på nationalistiska och EU-fientliga partier.

Hasse Alfredson in memoriam

 

Hasse Alfredson var en stor underhållare, han kunde driva hejdlöst och underbart med saker och människor men han var aldrig elak. I ett gammalt klipp jag har hittat instucket i en av hans böcker, en intervju i DN i januari 2001, sammanfattar han sin livsfilosofi i fyra ord: man skall vara hygglig.

Han säger i samma andetag att man skall ta orden på allvar men inte låta sig styras av någon bok – vare sig av Bibeln eller av Kapitalet.

Det är en livsfilosofi som kunde tjäna som ett rättesnöre för var och en och för ett gott samhälle.

Att vara hygglig är en skönt alfredsonsk formulering av den gamla gyllene regeln – gör inte mot andra det du inte vill de skall göra mot dig.

Att ta orden på allvar innebär att lyssna till andra och ta det de säger prima facies, att tro på att de verkligen menar det de säger, att ge dem förmånen av god tro, att inte, som så många gör, avsiktligt missförstå och förvränga andras idéer och uttalanden.

Och slutligen manar Hasse till en sund skepsis mot auktoriteter, mot gudomliga budskap, mot eviga sanningar huggna i sten, mot fundamentalism, bokstavstroende och falska profeter som döljer sin hybris under vetenskapens mantel.

Jag brukar inte skriva till författare, men en gång gjorde jag ett undantag. Jag hade läst Hasses bok ”Attentatet i Pålsjö skog”. Det är, som undertiteln meddelar, ”en historia om några sabotörer och Sverige under andra världskriget”, men den innehåller som inledning och under lätt förklädnad också en finstämd berättelse om Hasse Alfredsons skånska barndom och ungdom.

”Attentatet” är en fiktion, en kontrafaktisk historia om man så vill, en spänningsroman om hur det kunde ha blivit om Hitler hade ockuperat Sverige 1941. Hasse har bra reda på det politiska läget i Sverige då och demonstrerar hur olika människor skulle ha kunnat bete sig och agera i olika situationer.

Det som frapperade och fascinerade mig mest var hur väl Hasse Andersson på ett intuitivt sätt hade förstått och trovärdigt fångat upp och skildrat atmosfären och stämningen i ett ockuperat land, något han givetvis aldrig hade upplevt själv men som jag så väl kände igen.

Det är därför jag skrev några rader till honom. Och bara efter en vecka eller så fick jag ett fint inslaget bokpaket med prydligt textat namn och adress. Inuti fanns hans bok ”De döda kring Maria” med en längre tillägnan från tillgivne Hans Alfredson.

RIP