Alla inlägg av Leo Kramár

Om Leo Kramár

Born in Czechoslovakia. Living in Sweden since 1949. Education in management, economics, political science and pedagogics in Prague, Stockholm, Lund and Malmö. Worked as teacher, financial manager and manager. Retired. Writer: Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler (2000). Translator: Jan Patočka, Kätterska essäer om historiens filososfi (2006); Jan Patočka, Inledning till fenomenologisk filosofi (2013). E-mail: leokramar@telia.com

Kvinnofrid

Med början i USA och Weinsteinskandalen pågår nu även här en debatt om kvinnofrid. Kända kvinnor träder fram och vittnar om att liknande övergrepp försiggår bakom kulisserna på de svenska scenerna, bland den s.k. kultureliten och litet varstans.

Jag bara häpnar över den förändring som uppenbart har skett under bara ett par generationer. I min generation lärde vi oss att visa aktning för flickor som vi kom i fysisk beröring först  som tonåringar på danslektioner. Och vi hade ju mammor som vi älskade och respekterade. Sederna och flickorna var kanske något friare på landet och inom arbetarklassen (något man som blyg gymnasist fick erfara under sommarloven), men även där visade man alltid respekt för kvinnorna. Som hade mer makt än vad man ibland tror och som skulle muntligen och handgripligen tillrättavisa varje fräckhet.

Jag har blivit bemött på facebook med påpekandet att det är dokumenterat att kvinnor blev antastade redan på 1800-talet. Det är säkert så, men jag är inte född på 1800-talet och inte i Sverige. Min erfarenhet daterar sig från 1930- och 1940-talen i ett katolskt centraleuropeiskt land och den uppfostran vi som barn och tonåringar fick då. I den miljö jag är uppvuxen i var det inte accepterat att i ord eller handling vara ohövlig eller fräck mot flickor och kvinnor och jag har aldrig hört från mina kvinnliga kamrater och vänner om något liknande.

Jag kan inte låta bli att reflektera över något jag uppfattar som en stor attitydförändring på bara ett par generationer? Varför har mäns attityd till kvinnor förändrats så?

Den förändrade mansrollen är alltid en klyscha man kan falla tillbaka på. Men varför och hur har männens ställning ändrats?

I den skola jag gick på 1930-talet växte vi upp utan någon verklig kontakt med flickor, och senare, som tonåriga gymnasister på 1940-talet, hade vi få kvinnliga klasskamrater. Vi läste poesi, Ovidius kärleksdikter och Shakespeares sonetter och vi hade romantiska och kanske orealistiska föreställningar om flickor och kvinnor som något vida finare och bättre än män. Det var otänkbart att närma sig en flicka på ett fräckt sätt eller att i kontakt med kvinnor använda ett vulgärt språk. Skulle någon av oss ha använt uttryck som jag själv som lärare fick höra och som är så vanliga numera, hade det blivit en skandal utan like och vederbörande skulle antagligen få lämna skolan som olämplig.

Nu har vi sedan många år haft samkönad undervisning och umgänget mellan pojkar och flickor har blivit naturligare och mer avspänt. Kvinnorna har blivit mer jämställda som arbetskamrater och ibland konkurrenter. Det är naturligtvis bra och har säkert också bidragit till att man har en mer realistisk syn på det andra könet och på sexualitet över huvud taget. Men tyvärr verkar det som om den här avromantiseringen av kvinnor och avmystifieringen av sexrelationer också har haft negativa effekter.

Jämställdheten har sitt pris. Det är lättare att vara närgången mot en jämlik än mot en idealiserad varelse. Det är därför viktigt att pojkar hemma och i skolan lär sig var gränserna för den personliga integriteten går och att det inte accepteras att överskrida dem.

Och kanske skulle det inte skada med litet svärmisk kärlekspoesi i skolan och en något mer romantisk syn på könsrelationer?

Annonser

Anders Lindberg reser

Att Anders Lindberg på AB har svårt med att orientera sig i tillvaron är knappast någon nyhet, så ingen blir särskilt förvånad över att han placerar landet Sachsen i sydöstra Tyskland.

Han befinner sig i Freiberg, som han alltså tror ligger i Tysklands sydost, rapporterar från ett möte med Alternative für Deutschland och tycker att det är något visst med tysk fascism.

Dessa fascister är missnöjda med Merkels invandringspolitik som, som en föredragshållande professor säger, ledet till en ”Auslöschung”, utslocknandet av det tyska folket, ett ord som Anders något fritt översätter med ”utrotning”.

I Dresden hittar han en minnessten som påminner om Förintelsens offer men också om de 20 000 Dresdenbor som dog i eldstormen efter de allierades bombräd våren 1945. Genom detta minne kunde kommunisterna jämställa västmakterna med Hitlers regim, en tradition som efter murens fall togs över av nazisterna, skriver Lindberg.

Inte bara av kommunister och nynazister. Det är en tradition som också togs över av svenska vänsterdebattörer, bl.a. Lindbergs åsiktsfrände Sven Lindqvist, som i sin bok ”Utrota varenda jävel” och flera tidningsartiklar jämställer bombningen av Dresden med nazismens krigsförbrytelser och dessutom fullständigt kritklöst övertar den ökände nynazisten och Förintelseförnekaren David Irvings lögn om 100 000 offer.

 

 

Norska valet och den nationalistiska populismen

Det är märkligt tyst i massmedierna om valresultatet i Norge. Jag tror att många hade färdigskrivna glädjeepistlar om vänsterblockets seger som de fick slänga i papperskorgen och måste skriva om. Så de sitter där nu och är sura när de ser Mor Ernas glada nuna.

En norsk statsvetares kommentar är antagligen typisk för hur tankegångarna gick. Han är överraskad. Som så många andra trodde han att Fremskrittspartiet skulle gå tillbaka, för så brukar det gå för populistpartier.

Oxford Dictionary of Politics skriver: “Politicians of any party may appeal to populist sentiment when it suits them, and denounce such appeals when that suits them”. Politikerna ser sällan bjälken i sitt eget öga och beteckningen populism har blivit synonymt med allt man tycker illa om. Och det norska Fremskrittspartiet är synnerligen illa omtyckt av sina konkurrenter, på samma sätt som Sverigedemokraterna här.  Det kan säkert finnas inslag i deras politik som är populistiska, precis som det gör i de flesta andra partier, men när man schablonmässigt kallar dem populistiska, missar man huvudpoängen.

Det är vad den förvånade norske statsvetaren gör.  Han och andra tycks inte ha förstått att den ledande idén i dessa partier är nationalismen. Fremskrittspartiet i Norge, Dansk folkeparti i Danmark, Sverigedemokraterna och en rad andra partier i Europa deklarerar sig själva som nationalistiska eller nationalkonservativa. 1930- och 1940-tals föreställningar om nationalismen som något antikverat och malignt, något som var dömt att försvinna med moderniseringen, har visat sig falska. Nationalismen är inte populism, den är en högst levande och legitim politisk ideologi och den är på tillväxt i hela Europa. Enligt en ledande nationalismforskare, James G. Kellas, fortsätter nationalismen att vara den starkaste politiska kraften i Europa, och han menar att även om samarbetet inom EU kommer att fortsätta och kanske utökas, är det den demokratiska nationalstaten som är den mest funktionella och naturliga politiska enheten. Hans stora empiriska studie från 2003 visar också att fler och fler européer röstar på nationalistiska och EU-fientliga partier.

Hasse Alfredson in memoriam

 

Hasse Alfredson var en stor underhållare, han kunde driva hejdlöst och underbart med saker och människor men han var aldrig elak. I ett gammalt klipp jag har hittat instucket i en av hans böcker, en intervju i DN i januari 2001, sammanfattar han sin livsfilosofi i fyra ord: man skall vara hygglig.

Han säger i samma andetag att man skall ta orden på allvar men inte låta sig styras av någon bok – vare sig av Bibeln eller av Kapitalet.

Det är en livsfilosofi som kunde tjäna som ett rättesnöre för var och en och för ett gott samhälle.

Att vara hygglig är en skönt alfredsonsk formulering av den gamla gyllene regeln – gör inte mot andra det du inte vill de skall göra mot dig.

Att ta orden på allvar innebär att lyssna till andra och ta det de säger prima facies, att tro på att de verkligen menar det de säger, att ge dem förmånen av god tro, att inte, som så många gör, avsiktligt missförstå och förvränga andras idéer och uttalanden.

Och slutligen manar Hasse till en sund skepsis mot auktoriteter, mot gudomliga budskap, mot eviga sanningar huggna i sten, mot fundamentalism, bokstavstroende och falska profeter som döljer sin hybris under vetenskapens mantel.

Jag brukar inte skriva till författare, men en gång gjorde jag ett undantag. Jag hade läst Hasses bok ”Attentatet i Pålsjö skog”. Det är, som undertiteln meddelar, ”en historia om några sabotörer och Sverige under andra världskriget”, men den innehåller som inledning och under lätt förklädnad också en finstämd berättelse om Hasse Alfredsons skånska barndom och ungdom.

”Attentatet” är en fiktion, en kontrafaktisk historia om man så vill, en spänningsroman om hur det kunde ha blivit om Hitler hade ockuperat Sverige 1941. Hasse har bra reda på det politiska läget i Sverige då och demonstrerar hur olika människor skulle ha kunnat bete sig och agera i olika situationer.

Det som frapperade och fascinerade mig mest var hur väl Hasse Andersson på ett intuitivt sätt hade förstått och trovärdigt fångat upp och skildrat atmosfären och stämningen i ett ockuperat land, något han givetvis aldrig hade upplevt själv men som jag så väl kände igen.

Det är därför jag skrev några rader till honom. Och bara efter en vecka eller så fick jag ett fint inslaget bokpaket med prydligt textat namn och adress. Inuti fanns hans bok ”De döda kring Maria” med en längre tillägnan från tillgivne Hans Alfredson.

RIP

I kulturskogen

Det svenska litterära kulturlivet liknar, tycker jag, en frodig tropisk urskog. Mäktiga gamla halvruttna trädstammar som är omgivna av brokig undervegetation och som tjänar som näring åt slingrade lianer och diverse småkryp.

De små vegeterar på de halvstora och det minimala krypet lever av de små.

I begynnelsen var ordet. Och ordet publicerades på DN:s Kultur, eller om de nu var i söndagsbilagan, som en följetong. Det var första delen av en deckare och den började med en personbeskrivning av en polis, vill jag minnas. Klantigare och fyrkantigare personbeskrivning hade jag sällan läst, så jag sade till mig själv, aldrig i livet denne Stieg Larsson eller vad de nu var han hette.  Och så har det förblivit.

Men ack vad man kan missta sig. Det blev tre böcker i tidens anda och smak där man gisslar de mäktiga och hyllar de små, med en osannolik intrig och ännu osannolikare bovar, men med en garanterat genusriktig och politiskt korrekt hjälte. Och det blev miljonupplagor och en film och ett miljonarv att bråka om.

Inte nog med det. En följetong är en följetong, det visste redan Dickens och Dumas fils. Författaren är död, men den enes död blir den andres bröd, så varför kunde man inte haka på en så bra draghäst? Det blev en fjärde bok och fortsättning följer, det får vi bekräftat på DN-Kultur i dag. Komplett med ett helporträtt av följetongskrivaren och med den för en kulturpersonlighet viktiga upplysningen att han vid detta tillfälle var iförd Aldenwingtips och regndränkt linnekostym i trång skärning…

Riv ner statyerna!

Statyer, eller det de representerar, väcker starka känslor. Det finns människor som blir hänförda av en krigarkonung med befallande gest, andra kan känna sig kränkta vid blotta åsynen av en ridande potentat.

I oroliga tider kan även oskyldiga statyer, i likhet med människor, gå sällsamma öden till mötes.

Tomáš Masaryk föddes 1850 i min hemstad Hodonín i Sydmähren. För att vara son till en knappt läskunnig slovakisk herrskapskusk som varit livegen, gjorde Tomáš en anmärkningsvärd klassresa. Professor, filosof och politiker, medlem av Riksrådet i Wien, Tjeckoslovakiens skapare och förste president. Som övertygad humanist och försvarare av kvinnans jämställdhet fogade han sin amerikanska hustrus namn Garrigue till sitt eget.

Det är klart att vi i Hodonín var enormt stolta över vår store landsman. Hans officiella porträtt fanns överallt och ibland kunde vår beundran närma sig dyrkan och personkult. Tonåringar bar gärna en skärmmössa, ”masarykovka” med ett litet rött-vitt band på, som han. I skolan firade vi Masaryks födelsedag den 7 mars, skolklassen fotograferades samlad kring hans byst och jag gjorde otaliga teckningar av TGM, till häst och utan, för mina klasskompisar.

Inget var då naturligare än att hans födelsestad skulle resa en staty av sin store son. Efter en riksinsamling avtäcktes monumentet – för det blev ett sådant – hösten 1931.

Som skolpojke vandrade jag fyra gånger dagligen på vägen till och från skolan förbi monumentet och kunde devisen på det utantill: ”Förunna bildning till var och en, kräv anständighet av alla människor, och var vaksamma”.

I mars 1939 tågade tyska armén in och vi befann oss plötsligt under det stora tyska Rikets beskydd som Protektorat Böhmen und Mähren. Märkligt nog dröjde det till juni 1940 som reichsprotektor von Neurath befallde protektoratregeringen att avlägsna allt som påminde om republiken – allt alltifrån statsvapen, monument och museiföremål, till stämplar, husskyltar och brevkuvert.

Masarykstatyn monterades ner och transporterades till Nationalgalleriet i Prag där den och reliefen skulle smältas ner och metallen användas till krigsmateriell. Graniten från monumentet auktionerades bort.

Efter kriget uppdagades det att personalen på Nationalgalleriet hade räddat Hodonínstatyn (och flera andra) undan förintelsen. Den blev nedgrävd i sanden i en Moldauhamn där den hade legat till september 1945, då den installerades på sin gamla plats i Hodonín, nu tyvärr utan den vackra reliefen.

Man kunde tro att den gamle presidenten skulle få stå där i fred, men tiderna förändras ibland väldigt snabbt. Kommunisterna gillade aldrig Masaryk och i början på 1950-talet började man ta bort hans statyer som hade ställts upp på nytt på många ställen runt om i landet. Statyn i Hodonín fick stå kvar längre, antagligen för att Pragregeringen inte hade stöd av Hodonínkommunister och inte ville provocera i onödan. Tills vidare satte man framför den en plåttavla med en text där Masaryk beskrevs som proletariatets fiende.

1960 började man också i Hodonín i sedvanlig ordning organisera en opinion och samla underskrifter bland anställda på företagen, skolor och myndigheter för avlägsnandet av statyn. När ”hodoňáci” vaknade den 23 februari 1961 var den borta.

Men det kom bättre tider. Under Pragvåren 1968 bildade man en kommitté under ledning av min gamle klasskompis Zdeněk Čermák. Masarykmonumentet skulle förnyas. Man hittade statyn, förvisso med huvudet avskuret och kroppen styckad i flera delar, i foderrännan i stallet på ett närbeläget slott. Det gick dock att reparera den och efter restaurering i Prag var statyn på väg hem. Men, som sagt, läget förändras ibland förunderligt snabbt. Pragvåren hade tagit slut med den sovjetiska ockupationen i augusti. Den ryske kommendanten i Hodonín, som antagligen aldrig ens hade hört namnet Masaryk förut, blev uppmärksammad på fallet, förklarade uppställningen av statyn vara en kontrarevolutionär handling och Masaryk blev beslagtagen och med eskort av fem sovjetiska pansarfordon bortförd till okänd plats.

Men hodoňáci gav sig inte så lätt. Čermák vände sig ända till regeringen och presidenten och fick så småningom ett besked att statyer var en kommunal angelägenhet, samt att enligt det nyligen tecknade avtalet mellan Tjeckoslovakien och Sovjet hade Sovjetarmén ingen rätt att blanda sig i kommunala beslut. Ett besked som lugnade både de lokala kommunisterna och den ryska översten. Lagom till nationaldagen den 28 oktober stod Masaryk åter igen på sin sockel.

Men tro inte han fick stå där länge. Även Hodonín drabbades av den s.k. normaliseringen, rättare sagt en radikalisering och brutalisering av makten som kulminerade efter publiceringen av Charta 77 i januari 1977. Stadsplanerarna i Hodonín kom nu fram till att platsen där statyn stod behövdes för trafiken, en märklig upptäckt för alla som känner till stadens topografi, och den 23 mars fick Masaryk stryka på foten och hamnade i en lagerlokal en gång till.

Där fick han vila tills sammetsrevolutionen var ett faktum. Då restes han på nytt och var åter på sin rättmätiga plats lagom till sin 140:e födelsedag den 7 mars 1990. Han var ju, som Václav Havel sade i sitt invigningstal, en man som kunde stå på sig.

Skall vi göra som nazisterna och kommunisterna, riva ner statyer och tro att vi därmed kan ändra historien?

 

Det farliga Afghanistan

Jag skulle egentligen känna sympati och ha förståelse för de unga männen som sitter på trappan i Stockholm och protesterar mot utvisningar till Afghanistan. Det gör jag inte.

Jag kom ju själv hit som flykting och levde under ett antal år i osäkerhet om jag skulle få stanna. Jag kom, efter nio månaders väntan i ett skitigt flyktingläger, fullt legalt, och som statslös fick jag ett dokument, ett främlingspass. Där står det klart och tydligt:

Detta pass gäller icke för vistelse i eller för återresa till Sverige, med mindre särskilt tillstånd tecknats däri.

Och detta särskilda tillstånd tecknades i passet av Statens utlänningskommission som man fick besöka med jämna mellanrum. Man levde på lånad tid, först sex, sedan nio månader, sedan, om man skötte sig, ett år i taget. I sju år.

Ändå har jag alltså svårt att sympatisera med dessa män från Afghanistan.

Det är lätt men missvisande att, som många medkännande gör, dra orimliga historiska paralleller. Det tål inte heller jämförelse med min egen situation 1949.

Då som nu gjorde myndighten individuella bedömningar av skyddsbehovet. Då som nu måste man visa att man riskerar personliga represalier. Krigstilltånd elller risken för terrordåd i ett land är inte ett asylskäl.  Ännu mindre blotta önskan om ett lugnare eller ljusare framtid, hur förståelig sådan önskan än må vara. Man behöver inte vara legalistisk för att inse att myndigheterna följer gällande lagstiftning och att allt annat skulle leda till anarki.

Jag har under alla år följt situationen i Afghanistan. Säkerhetsläget där har ändrats hela tiden, men det är inte värre nu än vad det varit många gånger tidigare. USA förstärker sin insats och skickar unga grabbar för att hjälpa den afghanska regeringen i kampen mot talibaner. Flera av de afghanska unga män som sitter på trappan och protesterar är i värnpliktsåldern. Känner de inget ansvar för dem som de lämnat? Borde de inte hellre ha stannat hemma, göra sin plikt som män och försvara sina systrar och fästmör mot talibanerna?

 

8 augusti

Den 8 augusti är min mycket privata minnesdag. Det var en tidig söndagsmorgon, och jag ser dem som om det var i dag, min mor och syrran vid trädgårdsstaketet. En sista kram, sedan stängdes grinden. Mamma var tapper men syrran grät. Lillebrorsan fick inget veta, för säkerhets skull. Det skulle ta många år innan jag stod vid min mors grind igen. Då var hon borta för länge sedan.

Jag längtar hem sen åtta långa år.

I själva sömnen har jag längtan känt.

Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går

—men ej till människor! Jag längtar marken,

jag längtar stenarna, där barn jag lekt.

Heidenstam var en lyckans ost. En flykting saknar även människorna och det dröjde 37 år innan jag återsåg stenarna där barn jag lekt.

Bodström och myten om brottsligheten

Advokaten och socialdemokratiske politikern Thomas Bodström skriver i en debattartikel i Expressen att han inte vill att man sprider myten om ökad brottslighet. Det gynnar bara SD, menar han.

”Det är märkligt att så många försöker göra gällande att våldsbrottsligheten ökar generellt i Sverige. Det är nämligen inte sant utan är en ren myt…När det gäller dödligt våld – mord och dråp – har det också minskat. Just dödligt våld är enklast att bedöma statistiskt, eftersom det i princip inte finns något mörkertal. Det ska särskilt understrykas att det sker en minskning trots att vi blir allt fler människor i landet, både de som föds här och de som kommer från andra länder”, skriver Bodström.

Han har rätt i att det dödliga våldet hade minskat från en topp på kring 115 offer i början av 1990-talet till 2012-års bottennotering på 68 döda. Det var en positiv utveckling liknande den i övriga europeiska länder.  Men från och med 2013 har det skett ett trendbrott med en påtaglig ökning till 87 döda detta och nästa år, 112 döda 2015 och 106 döda 2016. Sedan 2013 ligger således antalet mord på en högre nivå än under det föregående 12 åren och trenden tycks fortsätta.

Enligt Brottsförebyggande rådet är det dödligt våld med skjutvapen som ökar. Så här skriver Brå i sin senaste rapport:

Antalet fall med skjutvapen har ökat över tid, en utvecklingstrend som har fortsatt under 2010-talet. Från åren 2010–2011 till åren 2014–2015 ökade andelen fall av dödligt våld som utförts med skjutvapen från omkring till 22 till 31 procent. Framför allt är det andelen dödligt våld med skjutvapen inom kriminellt relaterade konflikter som har ökat.

DN har räknat upp 56 dödskjutna på drygt 2½ år och över 400 skottskadade på fem år. I Göteborg, Stockholm och Malmö har fem gånger fler skottskadats de senaste fem åren jämfört med de tre huvudstäderna i våra grannländer. SVT-Nyheter talar om en dramatisk ökning av dödsskjutningar.

Bodström skriver vidare: ”Enligt forskarna har misshandelsbrotten gått ner under de senaste åren”. Det är svårt att veta vilka forskare han åberopar. Enligt Brå har de anmälda brotten mot person istället ökat: ”Där andelen utsatta enligt NTU varit relativt oförändrad i ett längre perspektiv (undantaget de senaste årens upp- och nedgångar), har antalet polisanmälningar per 100 000 invånare ökat, från cirka 1 440 brott 2000 till cirka 2 110 brott 2015. Det är en ökning på nästan 50%.

Brå har tittat närmare på vilka grupper som är mest utsatta: ”Sett till olika grupper i befolkningen har utsattheten för brott mot person minskat i många av de grupper som annars har en högre generell utsatthet (unga, arbetslösa och ensamstående). En grupp för vilka utsattheten istället ökat under den senaste perioden är personer som är födda i Sverige men vars båda föräldrar är födda utomlands”.

Anmälningar om hot och trakasserier har enligt Brå ökat kraftigt. Även anmälningarna gällande misshandel och sexualbrott ökade fram till 2008, men har sedan dess stabiliserats, och för misshandel även minskat något.  De har dock stabiliserats på en högre nivå än i början på 2000-talet.

Om sexualbrott skriver Brå i sin rapport: ”I absoluta tal har antalet anmälningar, antalet misstänkta, antalet (och andelen) personuppklarade sexualbrott och antalet lagförda sexualbrott ökat markant under 00-talet. För de flesta av måtten handlar det om mer än en fördubbling på 15 år. Fram till 2012 har nivån legat relativt stabilt på omkring en procent, varpå en ökning observeras under de senaste tre åren”. Det grövsta brottet i den här kategorin våldtäkterna, har ökat från drygt 20/100 000 invånare år 2000 till drygt 60/100 000 invånare 2015, en tredubbling.

Amelie Posse-Brázdová

Bildresultat för amelie posse

Expressen har i dag en minnesartikel om grevinna Amelie Posses antinazistiska arbete under kriget. Det var en halvhemlig verksamhet som bedrevs av aktiva antinazister i den s.k. Tisdagsklubben: journalister som Ivar Harrie och Barbro Alving, artister och författare som Karl Gerhard och Vilhelm Moberg, politiker som Gunnar och Alva Myrdal, men också kungliga som prinsarna Eugen och Wilhelm.

Amelie Posse var gift med den tjeckiske målaren Oskar Brázda och en av hennes söner deltog som stridspilot i slaget om Britannien. Hon kom ur högadeln och hade sin samhällsklass starka självkänsla som hjälpte henne att möta och klara många obehagliga och farliga situationer och utmaningar. Men inget hjälpte när nazisterna kom och ockuperade det Tjeckoslovakien som hon hade gjort till sitt andra fosterland och som hon älskade. Hon fick lämna sin böhmiska herrgård och blev en flykting bland många andra.

Det var en erfarenhet som gjorde att hon under och efter kriget ägnade mycket möda och energi åt att hjälpa tjecker som flydde från den nazistiska ockupationen. Och trots sin höga ålder och sjukdom engagerade hon sig även för de tjecker och slovaker som kom hit efter kommunistkuppen 1948.

Hon satt med i styrelsen för Kommittén för tjeckoslovakiska flyktingar och hennes lilla lägenhet på Gärdet var alltid öppen för oss, mestadels unga studenter, som var ganska vilsna i den nya tillvaron. Hon var sjuk och tung i kroppen men hade alltid kaffe och småkakor att bjuda på och, tack vare sina enormt goda förbindelser, också goda råd och praktisk hjälp.

Vi kände stor respekt för henne – hur skall man tilltala en grevinna som umgås med de kungliga? – men hon bestämde att vi skulle kalla henne babička, mormor. Och det är som en snäll och alltid hjälpsam mormor hon lever kvar i många tjecksvenskars tacksamma minne.