Margareta av Navarra

Fler kvinnor borde få plats i våra historieböcker. En av dem är Marguerite de Angoulême, drottning av Navarra, av romanisten Samuel Putnam kallad den första moderna kvinnan. Hon föddes som fransk prinsessa 1492 och som sin bror Frans I var hon humanist och beundrare av den italienska renässansen. Margareta var intelligent, kvick, litterärt begåvad och modig. Tillsammans med kungen förvandlade hon det medeltida franska hovet till ett lysande furstesäte och lade grunden till ett Paris som vitterhetens, konstens och litteraturens europeiska metropol.

Det skedde inte utan motstånd från kyrkan och de konservativa universiteten. Hennes poesiverk Den syndiga själens spegel fördömdes av teologerna vid Sorbonne som kätteri. De moderna, humanisterna, samlades i det av kungen grundade Collège des Trois Langues, vilket som det berömda Collège de France finns ännu i dag.

Margareta överglänste sin bror kungen som litteratör, konstmecenat och beskyddarinna av lärda män, poeter och konstnärer, bland dem Pierre de Ronsard och Rabelais. Som sanningssökande och frihetsälskande ande blev hon misstänkt för sekterism och för att vara hemlig protestant; inte ofarligt i en tid då kalvinismen började göra inbrytning i Frankrike och kungen måste stå över och medla mellan stridande katoliker och protestanter.

Som sin brors rådgivare väckte hon respekt och beundran hos besökande diplomater som hon konverserade och ibland pumpade på värdefulla upplysningar. I kriget med den tyske kejsaren förlorade fransmännen slaget vid Pavia och Frans I blev tillfångatagen. Frankrike styrdes av hans mor, och Margareta, nybliven änka, stod vid drottningens sida som en skicklig diplomat och medlare, bland annat i förhandlingar med den uppstudsiga högadeln.

Kungen blev så sjuk att man fruktade för hans liv. I snö och bitande vinterkyla red Margareta flera dagar i sträck till Spanien där hon lade fram sina synpunkter för kejsaren och riksrådet. Hon lär ha gjort det så ”modigt och uppriktigt” att kungen släpptes ur fångenskapen.

Drottningen av Navarra är framförallt ihågkommen för sitt Heptaméron, eller

Novellerna som det kallades, men hon skrev mycket mer på sina ständiga resor – sittande i en bärstol spänd mellan två hästar – dikter och berättelser, andliga sånger, flera herdespel, epigram och tänkespråk, på latin, franska och italienska.

Hon läste de italienska humanisterna och beundrade Boccaccio vars Decamerone hon lät nyöversätta till franska. I stunder av gott humör började hon skriva roande berättelser i samma stil. De utkom först efter hennes död som Histoire des amants fortunés och utan författarnamn, senare i många upplagor som Heptaméron des Nouvelles de la reine de Navarre.

Heptameron är en ramberättelse, och som föregångarna Chaucer och Boccaccio vill också Margareta roa sina läsare, men hon vill mer än så. Hennes berättelser är ofta sanna nouvelles, nyheter med verklighetsbakgrund. Mycket hade hon upplevt själv, annat hört som skvaller från de europeiska furstehusen och hon ger oss en levande och fängslande bild av livet på femtonhundratalet.

Ett sällskap unga damer och herrar hindras på vägen ner från Pyrenéerna, finner härbärge i ett kloster och under de tio dagar som de är avskurna från omvärlden fördriver de tiden med att berätta historier. Det vanligaste ämnet är den galanta kärleken där sympatin alltid ligger på de älskandes sida. Man gisslar bigotteri, berättar om sluga hustrur och skrattar åt bedragna äkta män. Fräcka, liderliga munkar och giriga präster får sitt rättmätiga straff – här skönjer vi kalvinistisk kritik av kyrkan och av det förvärldsligade prästerskapet. Femtonhundratalet var fritt från falskt pryderi; Margareta drar även ganska grovkorniga historier, och man har hunnit långt från medeltidens höviska kärlek. ”Det är mycket bättre att älska en kvinna som en kvinna än att dyrka henne som en bild”, säger en av de unga männen, men får mothugg av kvinnorna. Det är alltid kvinnorna som drar det längsta strået i berättelserna och de efterföljande diskussionerna saknar inte vad vi i dag skulle kalla feministiska inslag. Under ledning av Parlamente, en ”änka av stor erfarenhet”, Margaretas alter ego, diskuteras moralen i varje berättelse ur mänskliga, religiösa och filosofiska aspekter. Här är Heptameron rikare och djupare än sina litterära förebilder och Margaretas människokunskap och breda humanistiska bildning kommer till sin rätt.

Hon ville skriva ett decamerone, men hennes tid räckte bara till 72 berättelser.

Kanske var det Margaretas vetgirighet som blev orsaken till hennes död. Hon förkylde sig vintern 1549 när hon tittade på en komet, ett varsel om påvens förestående död, och dog julveckan samma år, femtiosju år gammal. God kristen och katolik eller inte, för eftervärlden framstår den vittra drottningen av Navarra så som historikern Michelet såg henne, som den franska renässansens moder.

Genom århundraden har man läst och roats och konstnärer inspirerats av Heptameron. Det bäst bevarade exemplaret, inbundet i röd marokäng, kommer från den levnadsglade kardinal Richelieus bibliotek, ett annat, som i dag finns i Vatikanen, tillhörde en gång drottning Christina.

Så läs gärna Heptameron, det är fortfarande ett levande verk.

Hitler 1939 och Putin 2022

Ulf Zander har recenserat Wilhelm Agrells nya bok ”En tid för krig. Europas väg mot storkonflikt 1939 och 2022” (SvD 2024-02-01).

Agrell påvisar starka paralleller mellan förspelet till det andra världskriget och till Putins krig i Ukraina, något jag har skrivit om tidigare. Den kanske mest påtagliga likheten är att både Hitler och Putin påbörjade sin aggression med svepskälet att de skulle skydda en ”förtryckt” nationell minoritet, Hitler Sudettyskarna, Putin de rysktalande i Donbass och på Krim.

Som många före honom är Agrell kritisk mot de två huvudaktörerna, premiärministrarna Neville Chamberlain och Éduard Daladier. Han menar att deras eftergifter i München, appeasmentpolitiken, var ”så nära en villkorslös kapitulation [inför Hitler] det gick att komma” och menar att Storbritanniens dåliga försvarsberedskap inte var någon ursäkt.

Historien visar att Chamberlain hade fel, att han missbedömde Hitler och att det krig man ville undvika kom i alla fall. Men ingen som inte var med kan föreställa sig den stämning, den fruktan för kriget, vi levde i sommaren 1938.

Min familj bodde i en gränsstad och efter Österrikes ”Anschluss” fanns Hitlers krigsmakt bara någon mil från oss. Tjeckoslovakien mobiliserade och våra soldater ryckte in i gränsbefästningarna. I slutet av sommaren när Sudetkrisen skärptes förekom det skottlossning vid den österrikiska gränsen, bara några kilometer från oss. I mitten av september blev vi hemskickade och min skola förvandlades till fältsjukhus. Man väntade sårade snart.

Vi var alla fruktansvärt rädda för kriget och det syntes också på de vuxna. Mest av allt var vi rädda för att Hitler skulle gasa ihjäl oss. I skolan lärde vi oss allt om stridsgaser. Magistern visade på väggplanscher med blåa och gröna och gula kors hur alla dessa stridsgaser verkar, klor, fosgen, klorfosgen, och hemskast av alla, den lömska senapsgasen som fräter upp huden. Vi prövade gasmasker och vi hade luftförsvarsövningar med sirentjut som fick ens hjärta att klappa fortare; vi fick utrymma skolan och i snabb takt marschera till den lilla skogen bakom slottet.

Styvfar hade en gasmask från sitt jobb hemma. Jag var så rädd för kriget att jag fortfarande ryser när jag tänker på det. Jag drömde mardrömmar. Innan jag somnade funderade jag förtvivlat över hur vi skulle rädda Lillan från den hemska gasdöden. Lillan var är knappt två år och hennes barnvagn stod på natten alltid packad med det nödvändigaste i väntan på att sirenerna skulle börja tjuta. Vi skulle ge oss i väg med Lillan, mitt i natten – men vart? Ingen visste svaret.

Nu var kriget så nära och vi hade inget skyddsrum. Så vi bestämde, styvfar och jag, att vi skulle gräva ett skyddsrum. Vi grävde det i trädgården, täckte det med brädor och jord och det blev ett riktigt bra skyddsrum med plats för hela familjen, fast vi behövde aldrig använda det.

Inte bara vi, utan hela Europa levde i krigsfruktan, sirenerna tjöt och folk rusade till skyddsrum i London, Paris och Warszawa. Det blev inget krig. Chamberlain flög hem från München säker på att han hade räddat freden, han hyllades som en hjälte och Europa andades ut. Tjeckoslovakien fick betala priset och vi hatade honom och hans medförhandlare lord Runciman som hade umgåtts med nazieliten på de tyska slotten.

Den 10 oktober tågade de tyska kolonnerna in i vår stad, vi måste flytta, och vi blev flyktingar i vårt eget land.

Huset Rothschild

 Meyer Amschel Rothschild

Namnet Rothschild väcker numera sällan samma känslor som det gjorde under 1800-talet. Då representerade Rothschildarna allt som var förhatligt, avskytt och fruktat: de var judar, de var sagolikt rika och de ansågs ha en oerhörd makt, en makt i de fördolda men desto mera hotfull. De var inkarnationen av den judiska storfinansen och judarnas påstådda strävan över världsherravälde.

Rothschildarnas historia under detta finanshus största blomstring, från slutet av 1700-talet och hundra år fram, är en sannsaga av framgång med få motsvarigheter.

Huset Rothschilds historia börjar i Frankfurt am Main. Under 800-talet huvudstad i det Östfrankiska riket, var Frankfurt sedan 1245 en fri kejsarstad och ett betydande handelscentrum. Judarna bodde där redan under romartiden och åtnjöt länge stora friheter. Deras ställning försämrades under medeltiden, här som på andra ställen. 1241 fick de försvara sig med vapen i hand mot mobben och efter 1349 förändrades deras läge radikalt. Traditionellt betraktades de som kronans egendom, men för att bli av med konkurrensen köpte det kristna borgerskapet judarna från kejsaren. Hundra år senare förflyttades de till ett trångt kvarter mellan stadsmuren och vallgraven, egentligen bara en enda smal och mörk gata.

I början på 1600-talet fördrevs de under en pogrom från staden och för att få återvända fick de betala för ”skydd” och underkasta sig en mängd inskränkningar. Antal familjer begränsades till femhundra och varje år tilläts högst tolv giftermål, förutsatt att motsvarande antal familjer dött ut. Judarna fick inte lämna gettot nattetid och under söndagar och kristna helger, inte besöka värdshus och parker, inte förvärva fast egendom, inte bedriva hantverk eller lantbruk, inde driva handel med vissa varor och i huvudsak alltid hålla sig till sin Judengasse. I slutet av 1700-talet levde här 3 500 människor, en tiondel av stadens invånare. De levde ungefär samma liv som deras trosfränder överallt i Europa.

Rothschildarna bedrev sedan 1500-talet en diversehandel och senare ett växlingskontor vid Judengasse. I slutet av 1700-talet blev Meyer Amschel Rothschild hovfaktor hos lantgreven, senare kurfursten av Hessen, och så småningom hans agent för stora växel- och penningtransaktioner. Kurfursten var en stormrik och snål herre som lånade ut miljonbelopp till såväl de kungliga i Preussen och England som till kejsaren i Wien. Under kriget mot Frankrike växte affärernas omfattning och med dem vinsterna för både fursten och hovjuden, och vid sekelskiftet var den drygt femtioårige Meyer Amschel miljonär. Han drev nu firman tillsammans med sina tre söner och när förbindelserna med England under Napoleonkrigen blev besvärliga skickade han den yngste, tjugoettårige Nathan, med 20 000 pund på fickan att bilda en filial i London. Nathan kunde inte ens engelska men på några få år byggde han upp en välrenommerad bankrörelse som existerar ännu.

1800 blev Rothschild kejserlig hovfaktor för det Habsburgska majestätet i Wien, en betydelsefull utnämning som befriade honom från en mängd skatter och gav honom rätt att röra sig fritt och bära vapen. 

Från ett oansenligt fadershus vid Judengasse i Frankfurts getto byggde de fem bröderna Rothschild på några få decennier upp ett finansimperium som omfattade hela Europa och en bra bit av den övriga världen. De bosatte sig i London, Paris, Wien och Neapel och från sina palats därifrån finansierade de de flesta europeiska regeringar. De byggde de första europeiska järnvägar och finansierade otaliga industriprojekt under den mest expansiva tiden i vår historia. Paul Johnson skriver i The Birth of the Modern, att deras insats som skapare av fungerande kapitalmarknad kanske var en nyckelfaktor vid den moderna världens födelse.

De blev otroligt rika på sina affärer. Av tacksamma regenter blev de adlade och deras barn gifte in sig i den franska och engelska aristokratin. Kungar och kejsare, furstar och statsmän satt vid deras bord. De har varit stora filantroper och alltid stött sina förtryckta trosfränder ekonomiskt och med hänvändelser och vädjanden till sina mäktiga politiska vänner. När huset, efter pogromerna i Frankfurt 1819 övervägde att flytta till Wien, rapporterade de österrikiska agenterna till inrikesministeriet, att Amschel von Rothschild ensam förbrukade 150.000 gulden årligen i sitt hushåll och skänkte 20.000 gulden till de fattiga. Ingen oäven självbeskattning i enlighet med bibelns bud. Senare, när sionismen började vinna anhängare skänkte Rothschildarna stora summor till inköp av mark i Palestina.

En sådan framgång, rikedom och därmed följande makt måste väcka ont blod. Rothschilds var framgångsrika, rika, mäktiga – och framför allt var de judar. Konstigt nog gjorde de inte så som så många andra judar gjort under upplysnings- och frihetstiden, de konverterade inte och de övergav inte heller sin gudstro. Det är märkligt, att dessa smarta affärsmän, allmänt beskyllda för att de ingen annan gud hade än mammon, aldrig övervägde ens ett ögonblick att underlätta det för sig genom att överge judendomen. Och det hade underlättat så mycket för dem, både när det gällde affärer och deras sociala ställning. De hade kunnat lämna den trånga Judengasse i Frankfurt, sluppit den särskilda judeskatten, fått tillträde till offentliga ämbeten, bedriva vilken handel som helst. De hade kunnat flytta till Wien utan tidsbegränsat uppehållstillstånd, köpt sig ett hus i stan, kanske blivit socialt accepterade. Lionel Rothschild blev upprepade gånger invald till underhuset men kunde inte ta säte i bänken därför att han vägrade avlägga den kristna eden.

Adam Smith (3)

Det fanns tänkare före Adam Smith som behandlar ekonomiska frågor och flera av dem har inspirerat honom. Han är kanske den sista med en encyklopedisk kunskap om sin tids vetande och i Folkens välstånd nämner han ett hundratal namn, bland andra Locke, sin vän Hume och de franska fysiokraterna. Smith är ingen teoribyggare, han är en skarpsynt iakttagare och uttolkare av mänsklig natur. Hans genialitet ligger i att han ur sina vardagliga iakttagelser kan dra allmängiltiga principer, ett antal viktiga grundsatser, och lägger därmed en systematisk grund till nationalekonomin som vetenskap.

Första delen av boken ägnas åt tre av marknadsekonomins huvudprinciper: prisbildningsteorin, konkurrensens betydelse och sambandet mellan sparande och investering.

Som sina föregångare utgår Smith från arbetsvärdeteorin, men till skillnad från de franska fysiokraterna anser han att allt ”produktivt” arbete är värdeskapande. Som tidigare och senare tänkare kämpar han förgäves med problemet vilket arbete är produktivt eller improduktivt och hur olika slags arbete skall värderas. Han säger att ”det ofta är besvärligt att bestämma förhållandet mellan två olika slags arbete” samt att ”det inte är lätt att hitta en exakt måttstock för tungt arbete respektive skarpsinne”. Insiktsfullt släpper han vidare funderingar i ämnet och konstaterar att varupriset inte avgörs genom något slags exakt mått utan genom förhandlingar, ”higgling and bargaining” på marknaden. Det är en insikt som Karl Marx ignorerar när han hundra år senare ägnar otaliga sidor av fruktlösa spekulationer åt det fiktiva problemet med en produkts bruksvärde, bytesvärde och därmed uppkommet mervärde.  

Adam Smith visar på ett grundligt och åskådligt sätt hur ett ”naturligt” pris för varor och tjänster skapas genom samspelet mellan säljare och köpare på en marknad. Det är en prisbildningsteori som är lika giltig i dag som den var på 1700-talet och som dagens ekonomistudenter bekantar sig med under första terminen, oftast i form av ett diagram som visar hur utbuds- och efterfrågekurvor möts i en jämviktspunkt som visar det aktuella priset.

Hans huvudtes är att det som ökar välståndet inte är mängden av guld och silver utan högre produktivitet, något man uppnår genom arbetsdelning och mekanisering av det manuella arbetet.

Smith förstår och betonar vikten av konkurrens i en ekonomi med många köpare och säljare och han visar på nytt hur den mänskliga egoismen, eller egoismer, leder till konkurrens om kunden, så att ingen enskild säljare kan tillskansa sig en orimlig vinst, och en oduglig eller girig producent prisar sig ur marknaden. Även konkurrensen är en del av den ”osynliga handen”, marknadens självregleringsförmåga.

I nästa steg av sin undersökning av marknadskrafterna avslöjar han och belyser hur förändringar i efterfrågan styr både kapital och arbetskraft från en bransch till en annan.  Adam Smith är den förste som visar på och formulerar det vi i dag kallar marknadens resursallokeringsförmåga. Bland de resurser som marknaden styr dit de gör största nytta är kapitalet. Kapitalmarknaden var på Smiths tid dåligt utvecklad, sparandet i huvudsak kopplat till företagarnas vinster, så han anser att vinster är nödvändiga om de används till investeringar i företag och därmed ett ökande välstånd.

Han är antagligen den förste som ser sambandet mellan sparande och investering, något som tillsammans med hans undersökning av fluktuerande guldvärde och penningvärdeförsämring kommer att utvecklas av moderna ekonomer och nästan två hundra år senare leda till avskaffande av guldmyntfoten och en modern inflationsteori. På liknande sätt kan man se hans betoning på vikten av kapitalets omsättningshastighet som en föregångare till Friedmans monetarism.

Adam Smiths dominerande idé är att marknaden har en förmåga att styra ett lands ekonomi till allt större välstånd, utan yttre ingripanden, men han är tillräckligt realistisk för att tillstå att statsmakten ibland måste ingripa och reglera. Han förstår sig på människor, han har läst Rousseau och vet att vi inte lever i den bästa av alla världar. Näst efter hans ord om den osynliga handen brukar man citera det han säger om affärsmännen:
”När som helst folk i samma bransch träffas, även då de skall ha trevligt och roligt, slutar deras samtal i stämpling mot allmänheten, eller i något slags plan att höja priserna”.

Andra delen av boken, lika omfattande som den första, ägnas åt kritiken av det merkantilistiska systemet och polemiken med dess företrädare, framför allt det dominerande whigpartiet. Merkantilismen fick sin största utbredning under 1500- och 1600-talen då den omfattades av alla europeiska regeringar och ledande statsmän, i Sverige främst av Axel Oxenstierna. Men idén om att det var i statens intresse att skydda vissa näringar med tullar och monopol var inte ny. England var alltsedan medeltiden, tack vare den fina engelska fårstammen, ett ylletyg-exporterande land. För att förhindra utländsk konkurrens införde Elisabeth I drakoniska straff på utförsel av ofärgad ull, får, baggar och lamm: den som bröt mot förbudet dömdes till förlust av all egendom, ett års fängelse och förlust av vänster hand. Om brottet upprepades skulle man straffas med döden.

På Smiths tid var straffet för fårexport lindrigare men fortfarande kännbart; man fick böta ungefär en arbetares årslön för varje utsmugglat får. Samtidigt hade det tillkommit en uppsjö av andra hinder, tullar, avgifter, exportpremier, monopol och privilegier som försvårade fritt handelsutbyte och som enligt hans mening gjorde landet och dess invånare fattigare.

Alla privilegier och monopol är av ondo och den största och värsta monopolist och föremål för Smiths kritik var Östindiska kompaniet. Kompaniet som hade fått ensamrätt på Indienhandeln av drottning Elisabeth I hade vuxit till en affärsjätte som med en privatarmé på en kvarts miljon man behärskade och egenhändigt styrde den indiska subkontinenten och ett antal öar i Indiska oceanen. I början av 1700-talet stod bolaget för 15% av importen och inbringade sina ägare sagolika vinster. Det hjälpte regeringen med miljonlån och hade en stark lobby bland politikerna i parlamentet som gång på gång förlängde dess monopol.

Under Smiths tid var bolaget vanskött och överlevde bara tack vara statsstöd, men hade fortfarande kvar sina privilegier och Smiths kritik av dem är skoningslös. Men han kritiserar också hantverksskråna, en medeltida kvarleva som hade förvandlats till ärftliga privilegier vilka med sin hårda reglering av antalet gesäller effektivt begränsade konkurrensen och fördyrade hantverksprodukterna.

Smith ägnar en stor del av sin bok åt handeln med brittiska kolonier i Amerika. Genom Navigation act (1651) förbehölls all handel med kolonierna brittiskt flaggade fartyg, all export därifrån måste gå via England, vissa kolonialvaror erhöll exportpremier och reexporten fördyrades genom restriktioner och höga tullar. Smith visar hur protektionismen snedvrider inriktningen av den inhemska industrin, av kapitalallokeringen, höjer pris- och räntenivån och berikar affärsmännen, men gör både kolonierna och moderlandet fattigare.

Adam Smith hade träffat och debatterat med John Hamilton och var väl informerad om problemen och stämningen i kolonierna. 1774, när han skrev på sin bok, märktes redan oro där, ett missnöje som hade kulminerat i ”Boston Tea Party” i december föregående år, då kolonisterna handgripligen protesterade mot Östindiska kompaniets temonopol. Smith pekar på att både de brittiska och franska kolonierna i Nordamerika har varit olönsamma, aldrig bidragit till eget försvar utan krävt militära resurser av moderlandet, de har alltid kostat mer än vad det gett tillbaka och aldrig stärkt utan snarare försvagat det. Han är av princip emot imperiet och förordar att kolonierna får frihet att handla direkt med omvärlden och i slutändan ges oberoende.

För en svensk läsare kan det vara intressant att han omnämner Sverige som ett fattigt land och skriver att ”Svenskarna hade etablerat sig i New Jersey; och det antal svenska familjer som ännu lever där visar övertygande att denna koloni skulle med all sannolikhet ha blomstrat, hade den bara beskyddats av moderlandet. Men då det försummades av Sverige, slukades det av den nederländska New York-koloni, som sedan, 1674, föll under Englands styre”.  

Man har förebrått Smith för att han är konservativ, att han inte uttalar sig mot klasskillnader och för jämlikhet.  Nej, han förordade ingen revolution, han accepterade den rådande samhällsordningen som naturlig, men såg med skepsis på börds- och andra privilegier som han menar i grunden alla beror på skillnaden mellan fattig och rik. Och han konstateraratt att det förvisso är så att de rika är angelägna om att hålla kvar sakernas tillstånd som försäkrar dem deras privilegier. Han fördömer den orättvisa som européerna utövade när de lade beslag på harmlösa infödingars mark i Amerika, han är emot ”olyckliga slavlagar” och han kritiserar de amerikanska kolonisterna som behandlar sina slavar sämre än deras franska grannar.

Det tog flera år innan Smiths kritik av merkantilismen slog igenom, men så småningom accepterades hans idéer även av whigpartiet och Storbritannien öppnades för frihandel.

Adam Smith 300 år (2)

”Den osynliga handen” är det uttryck som oftast dyker upp när man talar om Adam Smith. Han använde det ett par gånger, både i The Theory of Moral Sentiments och i Nationernas välstånd, där han skriver – …och han [företagaren] leds, som i så många andra fall, av en ”osynlig hand” att gynna ett mål som inte varit någon del av hans syfte…

Det har ibland tolkats som om Smith hade syftat på en högre makt som ingriper i våra värdsliga förehavanden. Men vad han menar med den här metaforen, något som klart framgår av allt han skriver och som är kärnan i hans bok, är det hans vänner och mentorer, de franska ekonomerna, sammanfattade med slagordet laissez faire, laissez passer! Det är grundprincipen i liberal ekonomi – låt den osynliga handen råda, låt marknadens krafter, låt dess spontana förmåga till självreglering arbeta i fred, så ordnar sig allt till det bästa.

The Wealth of Nations är en bastant skrift, bara ordregistret tar upp över 20 av dess nästan tusen sidor. Och boken är till största delen en stridsskrift, Heilbronner kallar den revolutionär.[1] För trots den vanliga föreställningen om författaren som en samhällsbevarare var Smith inte politiskt korrekt i sin tid, han var radikal både som moralfilosof och som ekonomisk och politisk tänkare.

Den rådande ekonomiska doktrinen i början av 1700-talet var merkantilismen. Merkantilisterna ansåg att nationens välstånd berodde på mängden guld och ädla metaller man samlade på sig och de förstod den internationella och koloniala handelns ständigt växande betydelse för statens finanser. För att öka välståndet var det nödvändigt att exportinkomsterna översteg utgifterna för importen och de krävde att staten genom tullar, avgifter och diverse monopol och privilegier befrämjade exporten och skyddade den inhemska produktionen från konkurrensen utifrån.

Den franska laissez-faire-skolan under ledning av Turgot och Quesnay var kritisk mot merkantilismen, den var frihandelsvänlig och avvisade statens inblandning i ekonomin. Det var nya radikala tankar som inspirerade Smith, men det var en sida hos de franska ekonomerna som han omöjligen kunde acceptera. Dessa fysiokrater, som man började kalla dem, ansåg att bara jorden kunde bära, producera något nytt, att jordbruket var den enda produktiva ekonomiska kraften. Allt annat, hantverk och handel var ”sterila”, blott ett anhang som levde på att bearbeta och distribuera jordbrukets produkter.

Adam Smith kom från ett land som till skillnad från Frankrike redan befann sig i första skedet av industrialisering. Han hade sett hur den arbetsdelningsprincip som han så detaljerat beskriver i sin bok och användningen av modern teknik i grunden höll på att förändra det gamla bonde- och hantverkssamhället. Smith är en samvetsgrann och intelligent iakttagare som inte bygger luftiga teorier utan observerar hur människor beter sig i vardagliga situationer och han drar därav sina slutsatser, han går från mikro- till makronivån skulle vi säga i dag.

Som moralfilosof lägger han inga värderingar i människors ekonomiska handlande. Han har tidigare lärt oss att vår moral bygger på vår förmåga att känna empati, men han vet också att vi i grund och botten är egoistiska varelser. Men i sin berömda metafor om slaktaren och bagaren visar han att även om man handlar i självintresse när man säljer biff och bröd för att försörja sig, kan ett i grunden egoistiskt beteende ha en oavsedd positiv verkan för andra. Det är ett viktigt principiellt konstaterande, nämligen att ekonomiskt utbyte inte är ett nollsummespel utan något som kan gynna båda parter. En tanke som nästa generation nationalekonomer utvecklade till principen om komparativa fördelar i utrikeshandeln.                              

(F.f.)

---

[1] Robert L. Heilbronner, Utopister och samhällsomdanare (N & K, 1967)

Adam Smith 300 år

Den 16 juni är det 300 år sedan ett gossebarn föddes och döptes i kyrkan i Kirkcaldy i grevskapet Fife i Skottland. Lille Adams far hade dött innan barnet föddes, så pojken växte upp som ett ensamt barn. Sitt livs största äventyr upplevde han som fyraåring, då ett resande sällskap romer hade rövat bort honom, men han återfanns och återbördades snabbt till sin älskande mor.

Adam Smith var duktig i skolan och påbörjade högskolestudier i Glasgow när han var 14 år. Efter tre år där flyttade han till Oxford där han läste moralfilosofi, ett ämne som på den tiden omfattade teologi, etik och juridik, men också politisk ekonomi. Han trivdes inte i Oxford, han tyckte att professorerna där var ointresserade och lata. Hela andan vid universitetet var inskränkt och han fick en skarp reprimang för att han ägde och läste David Humes A Treatise of Human Nature. Smith beundrade Hume som var en radikal filosof misstänkt för fritänkeri, och de två blev senare goda vänner. Efter sex år i Oxford blev han erbjuden tjänsten som professor i logik i Glasgow och återvände till Skottland. Han var 28 år gammal.

Dr Smith var en erkänt skicklig och omtyckt lärare men han var också ett original, disträ som få och med en rad små egenheter som både hans studenter och hela Glasgow kunde ha roligt åt. Men när han 1759 gav ut The Theory of Moral Sentiments blev han plötsligt en berömdhet. Boken, som behandlar konflikten mellan självintresse och altruism – där Smith visar betydelsen av människans förmåga till inlevelse och empati för moralbildning – blev översatt till flera språk och initierade en internationell debatt.

Berömmelsen förde med sig en oväntad möjlighet. Hertigen av Buccleuch erbjöd honom att som informator följa med hertigens son på den sedvanliga bildningsresan genom Europa. Det var ett generöst erbjudande som gjorde Smith ekonomiskt oberoende resten av livet och som visade sig ovärderligt för hans fortsatta forskning. Åren 1764-1766 tillbringade han i huvudsak i Frankrike där han sammanträffade med tidens stora, Voltaire, Mirabeau och encyklopedisterna, men också med två betydande ekonomiska tänkare, François Quesnay och baron Turgot. Det var möten med fysiokraten Quesnay som väckte hans intresse för ekonomi och som helt ändrade hans forskningsinriktning.

Smith, som nu var ekonomiskt oberoende, återvände till Skottland, bosatte sig i Edinburgh och arbetade på sitt livsverk, The Wealth of Nations. När boken kom ut 1776  blev den en omedelbar succé, den har översatts till de flesta av världens språk, den anses alltjämt vara det främsta verk inom ekonomisk litteratur och den har lästs och använts som lärobok i 250 år.

Dr Adam Smith levde resten av sitt liv i Edinburgh, som en allmänt omtyckt men något originell ungkarl. Han dog den 19 juli 1790, 67 år gammal.

Varför blev Nationernas välstånd, en avhandling skriven på 1700-talet, en bestående ekonomisk klassiker?
(Se nästa avsnitt)

E T N O P O L I T I K

LUNDS UNIVERSITET   SK 003      HT 1989

Statsvetenskapliga institutionen  Internationellpolitik                                                                                                                                                            Handledare   Christer Jönsson

Granskning av några etnopolitiska teorier med intresse för Central- och Östeuropa

Leo Kramár                                                                                                                                                                                                          

R E S U M É

Avsikten med uppsatsen är att fokusera intresset på etnicitetens betydelse för internationella relationer, speciellt med hänsyn till utvecklingen i Central- och Östeuropa.

I ett fristående kapitel görs ett försök att på historiska och kulturella grunder definiera regionsgränserna för Centraleuropa och Östeuropa.

Andra kapitlet innehåller en kritisk genomgång av etnopolitiska teorier, särskilt moder-niseringsteorin. Fördjupat intresse ägnas åt språkets roll, då jag anser att språkets betydelse för den etniska identiteten inte blivit tillräckligt uppmärksammad.

Orsakerna till etniska konflikter och skälen varför och när de blossar upp undersöks i kap. III.

Kap. IV innehåller en summarisk översikt av den kommunistiska etnopolitiken från Marx till Gorbatjov. I det avslutande avsnittet jämför jag den sovjetiska verkligheten med de tidigare behandlade västerländska etnopolitiska teorierna.

Uppsatsen behandlar inte den del av etnopolitiken som sysslar med förebyggande och lösning av konflikter.

INLEDNING

Den politiska oron som under de senaste åren rått inom Östblocket har denna höst kulminerat i en våg av revolutioner genom vilka satellitländerna befriat sig från det sovjetiska systemet och från Sovjets hegemoni. Men under den synliga ytan av antikommunism kan man också finna sekelgamla nationella motsättningar vilka hittills hållits nere men som nu, i och med Sovjetunionens vikande makt, kommit upp i dagen. Inom de multietniska staterna Sovjetuniunen och Jugoslavien kan vi se etnonationella konflikter av sådan våldsamhet att de kan leda till sprängning av dessa statsbildningar. Gemensamt för Sovjet och Jugoslavien är att den statsbärande ideologin där i stort sett identifieras med de dominerande etniska grupperna. Den ideologiska striden följer därför etniska gränser och konflikterna får en ytterligare, etno-nationell laddning.

Så länge dessa konflikter var latenta rönte de föga uppmärksamhet, och även om det numera finns en hel del anglosaxisk litteratur, verkar det inte finnas något större intresse för etnopolitik bland svenska statsvetare eller konfliktforskare.¹  Ändå är det så att dessa konflikter i hög grad påverkar såväl den nationella som den internationella politiken. Det torde vara tillräckligt att peka på det mest aktuella fallet, den radikala förändring i styrkerelationer mellan supermakterna som skett sedan de etniska motsättningarna avslöjat Sovjetunionens inre svaghet. Om dessa konflikter leder till unionens sönderfall står vi inför ett avgörande skifte i det nuvarande bipolära internationella systemet.

Ointresset för etnopolitiken har man sökt förklara med att etnonationalismen fått en dubiös klang efter erfarenheterna från trettiotalet och andra världskriget och att man allmänt tagit avstånd från den. Nationalismen och etniciteten ansågs vara primitiva eller t. o. m. patologiska företeelser tillhörande ett förutvecklingsskede, dömda att försvinna med moderniseringen. De skulle ersättas av andra, meromfattande typer av identifikation i det kommande massindustriella samhället.² Etniciteten och nationalismen fördömdes också som avvikande, föråldrade, atavistiska och ödeläggande för moderniseringen, utvecklingen, universalismen och vetenskapen.³ 

Joseph Rothschild förmodar att de europeiska forskarna misstolkade dessa sentiment och trodde att den politiska etniciteten hade för alltid försvunnit såsom en reaktionär och fascistisk företeelse.⁴ Tron på att nationalismen skulle försvinna automatiskt när samhället moderniseras och internationaliseras har funnits länge och kan spåras tillbaka till J. S. Mill. Under mellankrigstiden och under några decennier efter andra världskriget domineras mycket av forskningen av en överdriven tro på en utvecklingsautomatik mot allt större internatio-nalisering, integration och kosmopolitism. Anthony D. Smith kallar dessa idéer för villfarelser.⁵ 

Björn Hettne drar den säkert riktiga slutsatsen att i ett utpräglat homogent samhälle som det svenska har man inte haft några egentliga skäl att fördjupa sig i problemet.⁶  I dag håller även Sverige på att få sina etniska problem, men de kommer snarare att likna de amerikanska. I USA med dess specifika smäldegelsideologi visade man tidigare föga intresse för den europeiska etniska mångfalden. Inte minst den gängse anglosaxiska terminologin som omväxlande använder termerna ”stat”, ”nationalstat” och ”nation” utan större kritisk urskiljning, har bidragit till den dåliga förståelsen. Den homogena nationalstaten har länge betraktats som regel och inte som det undantag den är.⁷ 

Självklart har forskningen också påverkats av de förhärskande samhällsideologierna, den liberala och den marxistiska, som båda, fast från olika utgångspunkter är negativt inställda till den etniska identifikationen. Liberalismen som är rationalistisk och individualistisk ser den ”irrationella”, ofta nedärvda etniska tillhörigheten som ett hot mot individens associationsfrihet och mot mer rationella sätt att välja sin grupptillhörighet. För marxisterna som utgår från att individens plats i samhället determineras av klasstillhörighet ter sig etniska lojaliteter som störande och potentiellt reaktionära och hotfulla.⁸

Den forskning som riktades mot tredje världen uppmärksammade de etniska problemen som uppstod bland de ”nya nationerna”.⁹ Men trots våldsamheten i dessa konflikter gjorde man inga ansatser till teoretisk tolkning utan försökte tona ner deras betydelse och förklara dem i de gängse teoriernas ram. Tredje världens nationella motsättningar förklarade man som nödvändiga men övergående följder av avkolonialisering.¹⁰

Det är ingen överdrift att påstå att när etnokonflikterna på nytt började visa sig i första världen blev såväl politikerna som forskarna tagna på sängen. Hettne skriver att ”samhälls-vetenskapen har således vissa försummelser att ta igen”.¹¹ 

Donald L. Horowitz är kritisk mot den amerikanska forskningen:

”Processual theories of politics, developed in the United States at a time, when ethnic claims were largerly dormant, contain an inadvertend bias that impedes the understanding of ethnic politics.”¹²

Följden av dessa försummelser blev att man inte brydde sig om att studera och analysera orsakerna till etnokonflikter och kunde inte heller ställa upp en rimlig förklaringsteori som kunde leda till realistiska förutsägelser.¹³

I det följande redogör jag för och granskar vissa etnopolitiska teorier som befattar sig med den etniska identitetens uppkomst och innehåll, dess samband med religion och språk, förutsättningarna för etniska konflikter, och den dynamik som uppstår inom och mellan grupperna under en etnisk mobilisering. Särskilt intresse ägnas åt språkets betydelse för den etniska identiteten, ett område som jag anser viktigt och dåligt undersökt. Jag går däremot inte in på de metoder och medel man kan använda för förebyggande och lösning av etniska konflikter.

Etnopolitikens teori och praxis under kommunismen exemplifieras med det multietniska Sovjet. Detta avsnitt avslutas med en avstämning av de tidigare behandlade teorierna mot den faktiska utvecklingen.

Det skulle vara djärvt att påstå att dessa teorier verifieras av min snabba genomgång av den mångskiftande sovjetiska verkligheten, däremot kan man utan vidare säga att ingenting i denna granskning motsäger teoriernas riktighet. Den hypotes jag kommit fram till under arbetets gång, nämligen att etnonationalismen endast under en övergångsperiod av moderniseringsprocessen ersätts av klasslojaliteten, ser jag styrkt av undersökningen.

Kap. I

DISKUSSION AV BEGREPPET ”ÖSTEUROPA”

I dagligt tal råder det knappast något tvivel om vad vi menar med ”Östeuropa”. Sedan andra världskriget har man vanligen betecknat så den del av Europa som ligger öster om ”Järnridån”. Språkbruket har blivit allmänt accepterat därför att det är praktiskt, det är den politiska konstellationen efter 1945 som har bestämt vår begreppsbildning. I konsekvens har forskningen om de berörda länderna ofta sammanförts under beteckningar som ”öststats-studier”, ”Östeuropaforskning”, eller på engelska ”Eastern-Europe studies” och liknande. I själva Östeuropa är dock beteckningen inte särskilt vanlig, man talar hellre om ”det socialis-tiska lägret” eller ”de socialistiska staterna”.

En kortfattad definition av ”Östeuropa” har getts av Ingmar Oldberg. Han kallar det en ”politiskt-samhällsorienterad” definition och regionen sägs omfatta ”de socialistiska staterna som tillhör Warszawapakten samt Jugoslavien och Albanien”. Den andra hälften av Europa, den politiska motsvarigheten, blir då ”Västeuropa”. Över bägge halvorna kan man sedan tänka sig geografiska uppdelningar: Nordeuropa, Sydeuropa osv. Oldberg omtalar också det förvirrande språkbruk som rådde före 1945. Man kunde då laborera med både ”Östeuropa”, ”Central-europa” eller ”Mitteleuropa”, men också med ”Südosteuropa” och ”Ostmitteleuropa”^{1, 2}

Oldbergs definition accepteras av Sven Tägil, dock att Tägil använder ”Central- and Eastern Europe” när han talar om händelser mellan de två världskrigen.³

Man kan reflektera över att även historiker accepterar ett politisk-geografiskt begrepp som åtminstone ur ett längre historiskt perspektiv måste bli kortlivat p.g.a. sin tidsbundenhet. De s. k. politiska realiteterna – som så ofta åberopas i öst – är redan på väg att förändras. Block- och paktbindningar håller på att luckras upp, statsbildningar kan komma att upplösas och statsgränser att ändras. Hur skall vi omdefiniera ”Östeuropa” om Warszawapakten upplöses eller om Polen utträder ur den och Östtyskland stannar kvar?

Uppenbarligen har det ursprungligen geografiska begreppet förlorat sin primära karaktär och är endast ett synonym för de socialistiska staterna i Europa.

Man kan tycka att begreppsdefinitioner är ett nödvändigt ont, men det finns flera aspekter på denna till synes tekniska fråga. Begreppen ”väst” och ”öst” i Europa är utöver sin geografiska betydelse också metaforer för två specifika europeiska kulturer. Den europeiska moderniseringen började i Västeuropa och har alltsedan upplysningen och den industriella revolutionen långsamt trängt fram i Öst- och Sydeuropa. När man sätter etikett ”Östeuropa” klassificerar man samtidigt människorna i berört område kulturellt. Östeuropas sena moderni-sering och dess efterblivenhet på de flesta områden är notoriska och det blir därför för många miljoner människor vilka genom sin kulturtradition inte hör till den östeuropeiska sfären inte likgiltigt om de slentrianmässigt etiketteras som östeuropéer.

Jag efterlyser därför en större terminologisk stringens och önskar, att man åtminstone inom forskningen skulle återgå till den mer nyanserade terminologin som rådde före 1945.

”Mellaneuropa” har använts som beteckning på en inte klart avgränsad region sedan början av 1800-talet. Oftast avsåg man gruppen av länderna Schweiz, Tyskland, Österrike, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern, ibland räknade man hit även Danmark, Nederländerna, Belgien och Frankrike.⁴ Den nyare, anglosaxiska termen ”Centraleuropa” tycks ha använts för ett mera begränsat område. I något fall har man under titeln ”Central European History” sammanfört endast studier av tjeckisk, polsk och tysk historia.⁵ En rimlig avgränsning av regionen borde ligga någonstans mellan de två ytterligheterna.

I Tyskland har Centraleuropa definierats geografiskt vanligen som ”Alperna och området norröver ända till Nord- och Östersjön, Wislaområdet och Karpatländerna”, samt Östeuropa som ”låglandet öster om Östersjön och Karpaterna,…politiskt övervägande den europeiska delen av Sovjetunionen”, men man påminner om att avgränsningen är osäker då klara natur-liga eller kulturella gränser saknas i väst och öst.⁶  En annan tysk källa vill till Centraleuropa hänföra även Rumänien, de nordligaste landskapen i Jugoslavien och nordöstra Frankrike.⁷

Frågan diskuteras i den franska Encyclopaedia Universalis och man konstaterar att det 1939 allmänt ansågs att Östeuropa började vid Sovjets gräns. Till Mellaneuropa (Europe du milieu, Zwischeneuropa) räknades exempelvis de stater som hade uppstått efter det Ottomanska rikets, Österrike-Ungerns och Tsarrysslands sönderfall, med undantag för de baltiska länderna som ansågs höra till Östeuropa. Efter 1945 har man, framförallt bland de anglosaxiska författarna, anpassat sig till den nya politiska ordningen och sorterar allt utom Västtyskland, Österrike och Schweiz till Östeuropa. Den anglosaxiska konceptionen har sedan dominerat, trots det paradoxala att t. ex. Finland och Grekland betecknas som ”Västeuropa.⁸

Vilka egenskaper skall en region ha för att kunna sammanfattas under en gemensam etikett? Enligt Niederhauser skall det finnas ett antal gemensamma drag som skiljer den från andra regioner.⁹ Jag anser att följande (objektiva) karaktäristika skall beaktas:

Det geografiska läget är en självklar förutsättning. Ett geografiskt grannskap är första villkoret, men som relaterat tidigare, den geografiska avgränsningen mot andra regioner är inte lika självklar som exempelvis i Skandinavien.

Etnisk eller språklig gemenskap är en viktig indikator som i fallet Skandinavien, men saknas redan när vi talar om Norden med Finland eller i ett geografiskt ganska väl definierat område som Balkanländerna.

Gemensam kulturtradition, innehållande etniska, språkliga, religiösa eller historiska element.

Gemensam politisk och administrativ tradition som jag vill skilja från den kulturella traditionen och som är utmärkande för länder som tillhör eller tillhört samma politiska system eller statsbildning.

Utöver dessa objektiva attribut bör man ta hänsyn till de subjektiva fakta som nämnts tidigare, t. ex. de tillhörighetskänslor som man har kallat regional identitet.¹⁰

Vad är Centraleuropa?

Utgår man från den ovan nämnda tyska geografiska definitionen får man ett väl samlat område i Europas centrum. De stater som utan större tvekan ingår i området är de båda Tyskland, Schweiz, Österrike, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Fem av dessa sju är småstater och de flesta av regionens länder är inlandsstater utan tillgång till hav. Det är en heterogen samling utan etnisk eller språklig samhörighet, men de uppfyller väl de övriga kriterierna.

Det som förenar dessa folk är en tusenårig gemensam historia med rötterna i Tysk-romerska riket och dess arvtagare den Habsburgska monarkin. Den gemensamma centraleuropeiska kulturtraditionen har sin grund i västkristendomen, den romersk-katolska och senare den protestantiska kyrkan, med latinet och den latinska skriften som ett viktigt kulturarv.

Bland de här länderna är det Schweiz som i några avseenden endast marginellt tillhör regionen. Det finns en stark geografisk, etnisk och språklig anknytning till den tysktalande delen av den, men å andra sidan har Schweiz mycket tidigt, redan på 1290-talet frigjort sig från Habsburgarna och Tyska riket och skapat en självständig politisk och administrativ tradition. Det kan alltså diskuteras om Schweiz verkligen skall räknas till Centraleuropa. Det bästa skulle vara att kunna fråga schweizarna själva om deras eventuella regionala identitet.

Den ovan redovisade tyska uppfattningen att nordöstra Frankrike, alltså i praktiken Alsace-Lorraine, skulle ingå i den centraleuropeiska regionen återspeglar säkerligen en gammal tysk dröm om ”Reichsland Elsass-Lothringens” återförening med Tyskland, men är inte helt oberättigad. Provinsen har tillhört Frankrike sedan 1648 med avbrott för tyska ockupationer 1871-1918 och 1840-1945. Enligt samstämmiga uppgifter är befolkningen, trots att den är i huvudsak tyskspråkig, starkt franskorienterad. Sedan början av 1970-talet har man dock även här börjat märka tecken på tysk etnisk medvetenhet.¹¹

Regionens avgränsning mot norr och öst sammanfaller med Polens nuvarande statsgränser vilka i öst i stort sätt överensstämmer med den kulturgräns som går mellan de två religionerna, den romersk-katolska och den ortodoxa. Detta gäller även för den korta tjeckoslovakiska gränsen mot Sovjet. I norr ligger det gamla katolska landet Litauen, än så länge en delrepublik i Sovjetunionen. Under sin storhetstid på 1400- och 1500-talen var Litauen en viktig aktör i Östeuropa, men har sedan slutet av 1700-talet, med undantag för självständighetsperioden 1918-1940, varit en rysk provins. Under sin självständighetstid räknades Litauen till de baltiska staterna.¹² Det får alltjämt anses tillhöra den nordeuropeiska baltiska regionen.

Då Karpaterna antas vara Centraleuropas gräns i öst skulle också en del av Rumänien räknas till regionen. Det ursprungliga Rumänien öster om Karpaterna blev självständigt först 1861 efter en flerhudraårig turkisk och en kort rysk dominans. 1918 erhöll Rumänien Transsylvanien som tillhört Ungern i 900 år och varit en del av den ”militära gränsen” mot turkarna. Transsylvanien har fortfarande betydande ungersk- och tysktalande minoriteter vars kulturtradition står den centraleuropeiska närmare än vad den rumänska gör. Sedan 1946 har det emellertid skett stora förändringar av de etniska relationerna i Rumänien och antagligen har de ungerska och tyska minoriteternas ställning försvagats.¹³ Därmed skulle också den centraleuropeiska anknytningen ha försvagats. Under mellankrigstiden hade Rumänien, eller rättare sagt den bildade rumänska överklassen en kulturorientering mot Paris på grund av släktskapet av de två språken. Geografiskt är Rumänien övervägande ett Balkanland.

De nordligaste delarna av Jugoslavien, delrepublikerna Slovenien och Kroatien samt den autonoma provinsen Vojvodina var under århundraden en del av den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Delar av Kroatien och Vojvodina bildade den ”militära gränsen” mot Ottomanska riket och bär på en stolt tradition som kristenhetens yttersta utpost mot det turkiska hotet.¹⁴ Befolkningen är övervägande romersk-katolsk och man använder det latinska alfabetet. Alltsedan Jugoslaviens bildande har dessa minoritetsfolk stått i tyst eller öppen opposition mot de dominerande ortodoxa och kyrilliskt skrivande serberna.¹⁵ Vojvodina, som varit en del av Ungern och haft en övervägande ungersk och tysk befolkning, borde ha haft en stark centraleuropeisk identitet.¹⁶ Också här har det sedan 1945 skett förändringar, de tysk- och ungerskspråkiga minoriteterna har reducerats och delvis ersatts av inflyttande ortodoxa serber, så att den centraleuropeiska prägeln minskat.¹⁷

De delar av Rumänien och Jugoslavien som tidigare varit del av Österrike-Ungern har en annan politisk och kulturell tradition än resten av respektive länder och kunde med rätt räknas till den centraleuropeiska kulturkretsen. Vad som kan tala emot att de fortfarande tillhör Centraleuropa är de nyare förändringar i befolkningssammansättningen och den politiska och ekonomiska integration som särskilt efter 1945 skett i dessa länder.¹⁸ Man kan inte heller bortse ifrån att det kan ställa till med problem att hantera en region som sträcker sig tvärs över existerande politiska gränser.

Jag anser att begreppet ”Centraleuropa” definieras mer av gemensam kulturtradition än av politiska gränser. Det är svårt att veta hur den subjektiva regionala identiteten påverkas och förändras över tiden, men på de underlag jag haft tillgängliga kommer jag att använda termen Centraleuropa på en region som omfattar Väst- och Östtyskland, Schweiz, Österrike, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och den nordligaste delen av Jugoslavien.

Kap. II

FRÅN NATIONALISM TILL ETNICITET

Historik

Den äldre litteraturen om internationell politik visar inget större intresse för konflikter på subnationell nivå. Den minsta enheten man i regel räknar med är nationalstaten som ofta uppfattas som en monolitisk aktör i samspel med lika enhetliga andra statsaktörer.¹ Den emotionell-ideologiska drivkraft som kallas nationalism blir under dessa omständigheter endast föremål för studium som en konfliktorsak mellan stater. Som sådan har den till och med uppfattats som ”den mäktigaste politiska kraft i den moderna världen trots tillkomsten av universala ideologier”.²

Nationalismen var en enorm politisk kraft i Europa under 1800-talet och under den första hälften av 1900-talet. Praktiskt taget alla europeiska gränser ändrades under den tid de moderna nationalstaterna bildades; inte heller Skandinavien blev förskonat, Norge skilde sig från Sverige, Schleswigfrågan ledde till krig mellan Tyskland och Danmark, Finland blev fritt först från den svenska och senare även från den ryska suprematin. När sedan Wilsons idéer om folkens rätt till självbestämmande realiserades och Rysslands randstater och Österrike-Ungerns successionsstater i Centraleuropa och på Balkanhalvön hade formats under åren efter första världskriget, trodde man allmänt att statsbildningsprocessen i Europa var avslutad och de nationella frågorna lösta.

Att så inte var fallet visades redan 1938 och under de följande åren då nationalitetsproblemen åter igen löstes med våld, gränsändringar och väldiga folkomflyttningar.

Konfliktforskningen och forskningen om internationella relationer arbetade efter 1945 efter nya idéer och med nya modeller; allmänt förutsåg man minskning av nationella konflikter i Europa. Enligt Arend Lijphart – som är kritisk mot bl. a. Aron, Haas, Dahrendorf och Lipset – berodde de felaktiga analyserna på flera orsaker. Han pekar på den kritiklösa tillämpningen av moderniseringsteorin på västerländska samhällen, på en skarp dikotomi mellan första och tredje världen, på felaktiga analogier om ”ideologiernas död”, på liberalt önsketänkande, övertron på integration, på kvasimarxistiskt antagande om ekonomisk determinism samt allmänt på de överdrifter som vidlåder allt framtidsorienterat teoretiserande. Lijphart kritiserar Karl Deutsch som i sin kommunikationsteori påstår att moderniseringen leder till nationell (etnisk) assimilering. Kritiken drabbar mera Deutschs discipler än Deutsch själv, som dock på åtminstone ett ställe säger att nationalismen under de närmaste åren (1953) kunde komma att åka i betydelse.³  Det är för mig oklart om han härmed även avsåg Europa eller endast de samhällen där moderniseringsprocessen ännu inte avslutats. Lijphart menar att dikotomin mellan de ”etniskt splittrade” samhällen i tredje världen och de ”homogena” samhällen i Europa är falsk och att likaså falska var teorierna om ”ideologiernas död”. Den för-handlingspragmatism som skulle ha ersatt de ideologiska motsättningarna skulle även omfatta etniska konflikter i Europa. Integrationsoptimismen, representerad exempelvis av David Mitranys funktionalism och Ernst Haas tidigare teorier om att de nationella lojaliteterna skulle ge vika för pragmatiska och ekonomiska motiv, har inte heller hållit måttet. På samma sätt har det gått med liberala förhoppningar om att i en demokrati skulle individen frigöra sig från gamla grupplojaliteter, och för den marxistiska determinismen där de materiella betingelserna och klasskampen är helt avgörande.⁴

Walker Connor fördömer den optimism som kännetecknade efterkrigsforskningen, re-presenterad främst av Karl Deutsch, som ansåg att de europeiska minoriteterna var lyckligt assimilerade och att den process som redan avslutats i Europa, ”nation-building”, skulle för-löpa smärtfritt också i tredje världen. Connor visar på Europakartan inte färre än 25 regioner med uppvaknande etnisk medvetenhet – och då har ändå inte med någon av etnogrupperna i Sovjet, Polen, Rumänien, Bulgarien, Tjeckoslovakien eller de skandinaviska samerna. Upp-fattningen av ett postnationalistiskt Europa bestående av homogena nationalstater är således i grunden falsk.⁵

Med ökande insikt om att integrationsprocessen inte är självklar ens i utvecklade demokratiska länder i Europa sam att minoritetsfrågorna där långtifrån är lösta, ökar igen intresset för forskning om konflikter på subnationell nivå. Samtidigt kan man se hur terminologin förändras, från att man tidigare – Kohn, Deutsch, Smith m. fl. – uteslutande talar om nationalism, börjar termerna ”etnicitet” och ”etnopolitik” bli allt vanligare i slutet av 60-talet. Det tycks vara Walker Connor som präglade begreppet ”etnonationalism” för att ”nation” och ”stat” blivit utbytbara och ”nationalism” använts och uppfattats som lojalitet till en stat och inte till ett folk eller en etnisk grupp. Connor menar också att terminologin återspeglar en generell men oregelbunden trend i Europa där den nationella väckelsen omfattar allt mindre etniska grupper.⁶

Etnicitet

Etnicitet, etnisk, från grekiska ethnos, folk, ras, användes oftast i betydelsen ”tillhörande en viss ras- eller folkgrupp”. Enligt Paul R. Brass kan den etniska tillhörigheten definieras på tre olika sätt: genom objektiva attribut, genom subjektiva känslor och genom beteende. Bland de objektiva kännetecknen är det utöver de fysiska egenskaperna språket som är oftast särskiljande. Medan den subjektiva upplevelsen kan vara avgörande för individens grupplojalitet är den svårast att analysera. Beteende är ett yttre tecken på viktiga kulturella skillnader grupperna emellan; i praktiken är beteendet en form av objektiv definition. I verkligheten är det mycket svårt att avgränsa en etnisk grupp objektivt.⁷

Joseph Rothschildt framhåller de objektiva kriterierna som rasen, d. v. s. de gemensamma genotypiska dragen och ”blodbanden” eller släktskapet, seder och bruk, och tidigare ofta också religion.⁸

Anthony D. Smith definierar en etnisk grupp som en gemenskap av ursprung, historia, och öde; den utmärker sig visserligen genom bestämda objektiva karaktäristika men framför allt genom en känsla av kollektiv särskildhet, uniqueness.⁹

Jeffrey A. Ross är kritisk mot de s. k. objektiva variablerna av grupptillhörigheten då de ofta är utbytbara. Han anser att självidentifieringen är viktigast och att etnicitet snarare är en subjektiv realitet än ett objektivt karaktäristikum och som sådan bara en av flera former av kollektiv identitet.¹⁰

Uppenbarligen kan etnicitet definieras på många olika sätt och det finns i dag ingen allmänt accepterad definition av etnicitet.¹¹

Även Donald L. Horowitz som skrivit ett standardverk om etniska konflikter betonar den subjektiva aspekten och citerar Max Weber, enligt vilken

”… a subjective belief…in common descent…whether or not an objective blood relation-ship exists”,

är det som är utmärkande för den etniska gruppen. Han citerar vidare Enid Schildkrout:

”The minimal definition of an ethnic unit…is the idea of common provenance…and a notion of distinctiveness.”

Horowitz lägger till ett krav på gruppens minimistorlek – gruppen skall sträcka sig utöver den närmaste kontaktkretsen och definitionen täcker således stammar, kaster, raser och nationaliteter.¹²

Kommunikation, modernisering och eliter

Karl W. Deutsch – som tillhör en äldre forskargeneration – använder ett helt annat angreppssätt. Han frågar varför nationalistidéerna fann sådant gensvar vid vissa tillfällen och inget alls vid andra, och han konstaterar – 1953 – att i stället för att bli undersökt har nationalismen allmänt accepterats som ett ”state of mind”, samt att man slappt definierat ”folk”, ”nation” och ”nationalitet” som endast en språk- eller historiegemenskap. Deutsch efterlyser en funktionell definition och utvecklar sin teori om social kommunikation: ett folk är en gemenskap av komplementära kommunikationsvanor. Etnisk komplementaritet innebär att ett folks sätt att tala, lyssna och förstå passar ihop som nyckel och lås eller som bitarna i ett pussel. För en kulturgemenskap är det alltså inte tillräckligt med gemensam historia. Han ger som exempel tyskar och tjecker vilka bott i århundraden bredvid varandra i Böhmen men inte skapat någon kulturgemenskap. För att sådan skall uppstå måste de historiska händelserna uppfattas på samma sätt. Deutschs funktionella definition av nationalitet är kommunikations-komplementaritet.

Deutsch är inte den förste som framhåller kommunikationen, kulturgemenskapen som den viktigaste sammanhållande faktorn för ett folk. Redan St. Augustinus talade om betydelsen av värdegemenskap, Otto Bauer om en gemensam ”Vorstellungsmasse” och Stalin om ”psykisk beskaffenhet som visar sig i gemensam kultur”.¹³

I Deutschs kommunikationsteori är påståendet att moderniseringen leder till etnisk assi-milering det mest kritiserade. Moderniseringen – alfabetisering, industrialisering, urbanisering och ökning av kommunikationer – ökar generellt graden av social och politisk mobilisering. Etniska minoriteter som tidigare ofta levt i perifera jordbrukssamhällen utsätts genom moder-niseringen för starkare påverkan av den dominerande majoritetskulturen och de kommer att assimileras i den. När moderniseringsprocessen avslutats och fattigdomen minskat kan man enligt Deutsch skönja slutet på nationalismens tidsålder. Teorin bygger på historisk forskning i Europa men ansågs giltig för länderna i tredje världen som befinner sig i stadiet av ”nationsbyggande”. Deutsch har dock senare modifierat sina slutsatser och försett dem med förbehåll när han insåg att moderniseringen hade också centrifugala effekter.¹⁴

Deutsch kritiseras av Connor och andra som uppfattar moderniseringens verkan som i stort sett det motsatta: den leder till förstärkt etnisk identifikation och till separatism, och den sociala mobiliseringen av eftersatta minoritetsgrupper medför oftare friktion och konflikter än integration. Horowitz anser Deutschs teori för tidsbunden och ifrågasätter dess förklarings-värde för etniska konflikter under förmodern tid. Slutsatsen blir att endast om begreppet ”modernisering” ges en mycket vid innebörd, närmast ”förändring” i största allmänhet, kan teorin få viss tillämpning.¹⁵

Att moderniseringens effekter kan vara helt motsatta i olika stadier av den etniska identifieringsprocessen visar Paul R. Brass i sina undersökningar av central- och östeuropeiska minoriteter. I början av moderniseringen, innan gruppen fått en egen elit, och om majoritetens politik är sådan att gruppen favoriseras ekonomiskt eller på annat sätt på bekostnad av andra grupper, sker en assimilering. När gruppen utvecklat ett ledarskikt blir det tvärtom så att den etniska mobiliseringen påskyndas.¹⁶

Vad forskningen visat är att moderniseringen otvivelaktigt är en kraftig katalysator samt att eliterna spelar en viktig roll i den etniska utvecklingen. Man är allmänt överens om att både massan och eliten måste engageras i processen och att det är de utbildade som initierar massans mobilisering.¹⁷

Eliternas roll är emellertid inte helt klarlagd. Den är inte entydig och det förekommer att deras lojaliteter vacklar eller skiftar under olika perioder. Slutligen kvarstår också oklarheten om hur överföringsmekanismen mellan elit och massa fungerar. Empirin bekräftar att den finns, men Horowitz efterlyser en mera sammanfattande teori:

”…a theory that links elite and mass concerns and answers the insistent question of why the followers follow…”

Detta är en inte oberättigad fråga som dock förefaller mig ha en mycket vidare implikation, nämligen det viktiga metodologiska problemet om övergång från mikro- till makronivån och aggregationsproblemet i alla socialvetenskaper.¹⁸

Problemet tycks inte vara aktuellt för Milton J. Esman som hellre talar om ”aktivisterna” och ”ledarna” än om eliten. Esman menar att etnonationalismen eller etnoregionalismen äger en kraftig normativ attraktion i den vedertagna doktrinen om folkens rätt till självstyre och självbestämmande.¹⁹ Detta syns mig kunna stämma på de nutida västeuropeiska etno-regionala rörelserna han avhandlar men torde vara svårare att tillämpa på den central- och östeuropeiska regionen i början av 1800-talet. Där hade knappast ens franska revolutionens idéer om det orättfärdiga i främlingsvälde hunnit få något fotfäste

Sven Tägils slutsatser bygger på empiriska studier av moderna samhällen och bekräftar i mycket ovanstående teoretiska resonemang. Enligt dessa studier är det i allmänhet ett yttre tryck eller hot – statlig centralism, social eller ekonomisk diskriminering – som påskyndar den etniska identifieringen. Det framgår också klart vilken betydelse integrationen inom gruppen har. Det är väsentligt att utbildningsnivån och kommunikationen inom gruppen uppnått sådant stadium att man kan utveckla en effektiv organisation.²⁰

Språk och frändskap

Allt fler moderna forskare intresserar sig för språkets betydelse för den etniska identiteten. Howard Giles och Bernard Saint-Jacques ger språket en fundamental roll:

”No other factor is as powerful as a language in maintaining by itself the genuine and lasting distinctiveness of an ethnic group.”²¹

Upprinnelsen till den nationella väckelsen under det tidiga 1800-talet är att söka i språkfrågan. Herders entusiasm för den etniska folkloren och det nationella språket, Fichtes nationalromantiska filosofi och Rousseaus frihetsidéer gav de tidigaste impulserna. Överallt i Europa väcktes intresse för folkspråkens renässans som i sin tur snabbt ledde till nationell väckelse och kamp för nationellt oberoende. I Europa finns det således ett historiskt samband mellan språket, etniciteten och självständighetssträvanden.²²

Det är klart att språkfrågan är en viktig faktor även i de moderna europeiska (och kanadensiska) etnokonflikterna. De tidigare teorierna kritiseras därför att de inte tillräckligt beaktat den här aspekten. Ross kritiserar exempelvis Deutsch för att denne inte förstått språkets roll och hans teori följaktligen inte erbjuder någon grund för förståelsen av etnicitet.²³ Jag är benägen att hålla med Ross då jag anser att Deutschs funktionella teori inte kan förklara varför man väljer just den etniska gruppen framför andra intressegrupper. Jag tror inte heller att en sammanhängande etnopolitisk teori är möjlig utan fördjupad kunskap om de emotionella bevekelsegrunder som har med det egna språket och upplevelsen av släktskap att göra.

Påståendet kan verka främmande för en svensk läsare och synsättet är sannolikt lika främmande för de flesta anglosaxiska författarna. En individ tillhörande ett etniskt homogent och autoktont folk som talar ett majoritetsspråk utan konkurrens inom sitt område har sällan haft anledning att fundera över sitt förhållande till det egna språket. Men det räcker antagligen att vara född svensk i Österbotten för at omedelbar förstå frågeställningen. Där den riks-svenska etniska och språkliga identiteten är fullkomligt given, självklar och okomplicerad, är den finlandssvenska medveten och konfliktfylld. Svenskminoriteten i Finland kan betecknas som en ”orankad” grupp, med en i stort sett liknande socioekonomisk stratifiering som den finsktalande majoriteten. Om det förekommer några sociala skillnader så är de till de svensktalandes förmån.²⁴ Gruppen har inte varit utsatt för ekonomisk eller social diskrimi-nering. Så länge det svenska språket hade en dominerande ställning tillhörde finlands-svenskarna inte periferin i något avseende. Det var först när kraven på finskans jämställdhet med svenskan uppfattades som ett hot mot gruppen som den svenska etniska identiteten skapades och då i första hand som en språkidentitet.²⁵

Det är oftast när gruppen känner sig hotad på något sätt som etniciteten upplevs som viktig. På detta sätt har den etniska identifieringsprocessen startat i de flesta länderna i Central- och Östeuropa i början på 1800-talet då den nationellt medvetna intelligentian började den språklig-nationella väckelsen. Det var aldrig så att någon av dessa folkgrupper hotades av fysisk förintelse – i detta avseende var 1800-talet mera civiliserat än vårt 1900-tal. Det var den språkliga och kulturella assimileringen som kunde leda till att hela folk skulle försvinna ur Europakartan och historien. Utvecklingen under det begynnande 1800-talet stämmer överens med Deutschs teori om moderniseringens effekter. Det var också den period då dessa folk inte hunnit utveckla egna språk- och nationellt medvetna eliter. Den tidigare, premoderna assimileringen som speciellt de slaviska centraleuropeiska folken upplevt sedan medeltiden har ingen annan förklaring än tyskarnas kulturella och ekonomiska överlägsenhet och politiska expansivitet. Under det senaste årtusendet har germanerna koloniserat och assimilerat alla slaviska folk mellan Elbe och Oder, med undantag för den lilla folkspillran lausitska sorber som ännu för en tynande tillvaro kring Bautzen i Östtyskland. Polacker, tjecker och sydslaver levde under tysk, rysk och turkisk dominans, slovakerna under magyarerna, och deras språk och etniska särart hotades med utplåning.²⁶

Varför är då det egna språket så viktigt för finlandssvenskarna och andra? Vi kan ju dagligen läsa att de nationella språkens status står högt på kravlistan i alla etniska konflikter som f. n. pågår i Sovjetunionen.

Utöver Giles och Saint-Jacques har även Ross uppmärksammat språkets betydelse. Han har observerat hur språkets roll kan förändras under olika skeden av den etniska utvecklingen: från att ha varit ett primärt karaktäristikum under en fas kan det under nästa fasen få en endast symbolisk betydelse.²⁷

Den som har närmare undersökt språkets roll är Joshua A. Fishman. För att kunna förstå etniciteten och dess bindning till språket måste man enligt Fishman övervinna två hinder: man får inte fastna i den objektiv-strukturella aspekten – moderniseringen etc. – och  man måste acceptera att etnicitet är en subjektiv erfarenhet med ”fenomenologiska och kosmologiska” dimensioner, dimensioner som inte går att mäta, kvantifiera eller katalogisera prydligt.²⁸

Vilken subjektiv erfarenhet är det som avses? Fishman, och också Horowitz, menar att den etniska gruppen är en form av utvidgad familjegemenskap och de band som finns bland gruppmedlemmarna ett slags utvidgade familje- och släktskapskänslor.²⁹

Detta tror jag är den centrala punkten för förståelse av den starka emotionella laddning som finns i etniciteten. Med undantag av ett fåtal adoptioner föds man i en etnisk grupp, och då, som någon vis man påpekat, man kan födas på endast en plats på jorden, är den etniska tillhörigheten nära knuten till familjebanden. Det går säkert att frigöra sig, att byta etnisk identitet, så som det är möjligt att bryta familje- och släktskapsbanden, men det måste säkert innebära en stor intellektuell och emotionell påfrestning och torde höra till undantagen. Regeln är att individens behov av solidaritet, hjälp, stöd och intimitet tillgodoses inom den etniska gruppen, som framförallt svarar mot medlemmens behov av trygghet.

Horowitz citerar ur ett opublicerat arbete av Fishman:

”…ethnicity may be the maximal case of societally organized intimacy and kinship experience.”³⁰

Citatet antyder att den etniska gruppen möjligen utgör den största sociala enhet som kan erbjuda sina medlemmar den trygghet, ”emotional support and reciprocal help” enligt Horowitz, som liknar den individen får inom familjen.

Mycket tyder på att så är fallet. Jag syftar exempelvis på de svikna förhoppningar om upplösning av stamlojaliteter under den postkoloniala fasen i Afrika och det i dag uppenbart felslagna experimentet med socialismen i Sovjet där man försökt att ersätta de etniska och nationella lojaliteterna med klasstrohet.

Den starka känsloladdning som implicit finns i den etniska identiteten betyder samtidigt att ett hot mot gruppen upplevs i sin förlängning som ett hot mot ens närmaste och mot individen själv. Detta gör att de etniska konflikterna blir så affektladdade och oförsonliga och nationalismen potentiellt farlig. När Horowitz talar om den etniska konfliktens ”två imperativ” avser han med det en just dessa ”dunkla”, emotionella, undermedvetna krafter som kan få katastrofala följder om inte ledarna, eliten, kan leda rörelsen, massan, in i institutionella fållor (det andra imperativet).³¹

Vi kan således konstatera att den ”moderna” uppfattningen av etnicitet som primitiv, irrationell eller opragmatisk är felaktig. När individerna håller fast vid sin etniska identitet, eller när de väljer den etniska gruppen framför klass- eller bredare statslojalitet, handlar de rationellt och pragmatiskt ur sin subjektiva ståndpunkt. Etniciteten tillfredsställer hos dem sådana behov som de inte kan få tillgodosedda på annat sätt, nämligen behoven av intimitet och trygghet – förvisso fenomen som är svåra att mäta och kvantifiera. Om det dessutom är så att den etniska grupptillhörigheten blir ett instrument att uppnå andra – materiella eller politiska – mål, kan det ytterligare öka etnicitetens attraktionskraft men förringar därför inte betydelsen av de primära faktorerna.

Till upplevelsen av släktskap hör enligt Fishman också språket som en emotionell erfarenhet:

”Just as ethnicity is a bodily and directly experienced reality, language is also a bo-dily experience. Language and speech are elements of identity experienced in the self and issued from the self.”^31a

Här är vi så långt man någonsin kan komma från Deutschs uppfattning av språket som ett (utbytbart) kommunikationsinstrument. Vad Fishman menar med sin något pythiska formulering är att talet formas av kroppsorganen och som fysisk funktion är beroende av människans biologiska förutsättningar på samma sätt som hennes övrig fysiska och psykiska attribut. Men jag kan inte heller hos Fishman hitta någon förklaring till varför den ”kroppsliga erfarenhet” som språket är blivit så starkt integrerat med vår personlighet. Jag anser inte att blott det faktum att talet är en fysisk funktion är en tillräcklig förklaring. Min uppfattning är att tal- och språkinlärning hör intimt samman med personlighetsutvecklingen under de tidigaste levnadsåren.

När Fishman och Horowitz utgår ifrån att den etniska gruppen är en form av utvidgad familj kan man gå ytterligare ett led tillbaka och konstatera, att under en mycket tidig fas i barnets utveckling uppfattar barnet åtminstone en person i sin omgivning, modern, som en utvidgning av sig självt. Enligt utvecklingspsykologerna är barnets självuppfattning under spädbarnsåldern oklar och barnet skiljer inte mellan sin egen kropp och moderns. Modern uppfattas som en del av ”självet” och de två lever i en symbios som är nödvändig för barnets överlevnad. När barnet sedan kommer i en period av differentiering och individualisering (10-18 månader), d. v. s. barnet börjar uppfatta gränserna för sin egen kropp, sker detta samtidigt med språkinlärningen. Under den fasen ersätts de primitiva associationerna, ”primärproces-serna” med ”sekundärprocessen”, verbaliserat tänkande för vilket språket är en förutsättning. Det är alltså språket, ”modersmålet”, som utgör mediet för tänkandet och den första medve-tenheten. Det intressanta är att samtidigt med språkinlärningen och tankeprocessens verba-lisering sker vad psykologerna kallar en ”jagutveckling”.³² Det är därför min uppfattning att språket är en djupt integrerad del av personligheten, av ”jaget”.

Modersmålets betydelse för barnets senare utveckling har varit känd länge och psykologerna har tidigt visat, att utvecklingen kan försenas och barnet skadas om skolundervisningen under de första åren sker på ett främmande språk. Man anser att barnet först måste uppnå trygghet i sitt modersmål, att lära sig att ”objektivera” språket, en erfarenhet som sedan underlättar annan språkinlärning. Det är för övrigt den tankegång som ligger till grund för den svenska hemspråksundervisningen. FN har uttalat sig för barns rätt till sitt modersmål och i en UNESCO-undersökning konstateras, att ett barn som inte först lärt sig uttrycka sig på sitt modersmål och som under de första åren undervisas på ett främmande språk kan senare komma att mer eller mindre sakna förmågan att uttrycka sig.³³

Den känsla av trygghet, intimitet och välbefinnande man upplever inom en krets beror i hög grad på den språkliga förståelsen. För att verkligen förstå, för att verkligen bli förstådd krävs att man har gemensamma referensramar. Språket är inte endast ett kommunikationsmedel, det påverkar också i hög grad vårt tänkande och våra föreställningar:

”…language plays a fundamental part in the learning and thinking process. The social significance of language, however, is even more evident.”³⁴

Det är den starka emotionella bindningen mellan språket och personligheten som kan förklara det ”irrationella” eller i alla fall opragmatiska fasthållande vid ett minoritetsspråk. För att återgå till finlandssvenskarna: det skulle sannolikt vara både praktiskt och nyttigt för karriären om de gav upp svenskan, men de gör det i alla fall inte. Rothschild konstaterar att de etniska minoriteterna inte endast vill ha ett ”hemspråk”, de anser sig ha rätt att använda sitt språk i alla (officiella) sammanhang och de anser det förödmjukande att behöva ge upp sitt språk och att assimilera.³⁵ Det är uppenbart att det måste kännas förödmjukande att ge upp en del av sin personlighet.

Språket är en del av den egna identiteten. ”Att ifrågasätta språket, det språk man själv brukar, är att ifrågasätta människan själv”, säger Lars Gyllensten.³⁶ Att tillhöra en minoritet vars språk behandlas som ”sekunda”, som exempelvis inte accepteras i officiella kontakter, utgör inte endast ett handikapp utan också en kränkning av människovärdet. I de etniska konflikterna använder man ofta medvetet språkförtryck som ett symboliskt uttryck för en grupps dominans. Språket har ett högt symbolvärde för en etnisk grupp. Horowitz säger att det inte är något mystiskt eller konfliktskapande med språkskillnaderna och vill reducera språkkonflikterna till tekniska frågor som endast handlar om vilket språk som skall användas i parlamentet i en flernationell stat, eller på vilket språk brev till myndigheterna skall avfattas. De aktuella etniska konflikterna motbevisar hans uppfattning. De krav som i dag reses exempelvis i Skottland och Wales på offentlig användning av den nästan utdöda gaeliskan och kymriskan (welsh) har knappast något praktiskt syfte. Horowitz konstaterar själv i ett annat sammanhang:

”Symbolic claims are not readily amenable to compromise. In this they differ from claims deriving wholly from material interest.”³⁷

Har man inte insett de symboliska kravens djupa emotionella rötter kan man inte heller förstå och handskas med oförsonligheten. Det är svårt att kompromissa om symboler.

Etnicitet och religion

Religionen tillmäts inte någon större betydelse i dagens etnopolitiska teorier även om det finns situationer där etnicitet och religion kan vara svåra att skilja åt. Men där det förekommer, mestadels utanför Europa, antas det religiösa inslaget göra konflikterna mera våldsamma och irrationella.³⁸ Antagligen har religiositeten liknande emotionella rötter som språktillhörigheten och dess ”irrationalitet” är på liknande sätt subjektivt ändamålsenlig för individen.

Cynthia H. Enloe konstaterar på grund av empiriska studier att religionen varken är tillräcklig eller nödvändig för sammanhållningen i en etnisk grupp, men att den kan bidra med värdefulla symboler och organisatoriska resurser när gruppen mobiliseras.³⁹

I Central- och Östeuropa har religionen historiskt haft en stor politisk betydelse. Dvorník säger att kristenhetens uppdelning i de romersk-katolska och ortodoxa kyrkorna blev fatal för den slaviska enheten.⁴⁰ Denna religiös-kulturella gräns består ännu i dag och utgör i praktiken Centraleuropas gräns i öst och sydost. Michael B. Petrovich påvisar att kyrkan i Östeuropa redan tidigt fungerade som ett statssurrogat bland de statslösa sydslaverna och transsylvanska rumänerna och hur den tillhandahöll den intellektuella elit och den organisation som etnogrupperna behövde för sin integration och mobilisering.⁴¹

Kap. III

ETNISKA KONFLIKTER

Varför?

I det föregående kapitlet har vi gått igenom de teorier om etnicitet som kan hjälpa oss att förstå varför så många (åter) väljer den etniska gruppen som sin intressegrupp. Själv anser jag att full förståelse för etnicitetens betydelse och attraktionskraft endast kan vinnas genom ett fördjupat studium av förhållandet mellan individen, språket och gruppen och dess emotionella implikationer.

Frågan varför latenta motsättningar leder till öppna och kanske våldsamma konflikter är inte specifik för etnokonflikterna och den är undersökt ur flera aspekter av konfliktforskarna.

I den översikt av konfliktteorier som ges i James E. Dougherty & Robert L. Pfaltzgraff Jr. finns åtskilligt som är relevant för etniska konflikter. Jag vill nämna speciellt Feierabends hypotes om social frustration, Dollard-Doobs om frustrationsbetingad aggression och Kenneth Bouldings ”folkimages” och ”mirrorimages”. Även vissa av antropologernas och sociologernas hypoteser kan passa på etnokonflikter. ”Etnocentrism, överskattning av den egna gruppen i jämförelse med andra grupper, är en universell företeelse”, säger författarna och konstaterar vidare att varje konflikt är unik och olik andra i någon av omständigheterna och orsakerna. Kanske en banal sanning men icke desto mindre bra att komma ihåg.¹

En bra sammanfattning av teorier med stort intresse för vårt ämne finns i Tägil (1977) som inriktar sig på gränsproblem i Central- och Östeuropa. Här säger man bl. a. att ”konflikt-begreppet är empiriskt sammanlänkat med begreppet intressegrupp; utan organiserade, mål-medvetna aktörer existerar ingen verklig konflikt”. Etniska värden behandlas bland andra för-klaringsfaktorer till gränskonflikter och man konstaterar att empiriska studier av gräns-konflikter under mellankrigstiden visar att den etniska lojaliteten oftast tar överhanden över andra lojaliteter, t. ex. klasstillhörighet. Samtidigt har man observerat att de etniska kraven ibland kan dölja taktiska eller andra motiv.²

Som vid andra konflikter handlar det även här om två eller flera gruppers oförenliga anspråk på begränsade resurser, materiella eller immateriella, där de otillfredsställda behoven kan leda till frustration och konfrontation. Sven Tägil påpekar att de etniska konflikterna ofta är flerdimensionella.

Konkurrensen mellan grupperna, det yttre trycket, skapar en dynamik som leder till att gruppidentifikationen stärks och sammanhållningen inom gruppen ökar, vilket i sin tur ofta medför en skärpning av konflikten. För att tillfredsställande kunna förklara dynamiken behö-ver vi en adekvat teori som kan förklara eliternas och massans roller och beteende i en konflikt. Horowitz kallar detta den etniska konfliktens ”två imperativ”. Jag vill undantagsvis använda ett längre citat av honom i denna centrala teoridel:

”…an adequate theory of ethnic conflict should be able to explain both elite and mass behaviour. Such a theory should also provide an explanation for the passionate, symbolic and apprehensive aspects of ethnic conflict. Group entitlement, conceived as a joint function of comparative worth and legitimacy, does this – it explains why the followers follow, accounts for the intensity of group reaction, even to modest stimuli, and clarifies mysterious quest for public signs of group status”.³

Som syns utgår Horowitz från att det är de värderande jämförelserna grupperna emellan och därav följande ”berättigade” krav (entitlements) som utgör grunden för en konflikt. Sådana subjektiva värderingar kan inte förstås utan hänsyn till individuella känslor. ”Utan en känsla av antipati förekommer ingen etnisk konflikt”, säger Horowitz vidare. Gruppens perception av omgivningen, benägenheten att skapa känsloladdade och etnocentriska stereotyper eller folkkaraktärer är betydelsefulla bidragande orsaker i en konflikt.⁴

Självaktning, känsla av eget värde är ett grundläggande mänskligt behov som i mycket beror på omgivningens erkännande. Detta behov kan i stor utsträckning tillfredsställas genom tillhörigheten till en grupp som betraktas som värdefull. Begreppet ”group entitlement”, gruppens legala och rättvisa anspråk hör samman med den individuella och kollektiva själv-känslan, behovet att dokumentera gruppens legitimitet, exempelvis genom att framhäva dess prioritet till ett land, en tradition av maktutövning eller en speciell mission.⁵

Också Rothschild pekar på den emotionella tillfredsställelse och ökade självaktning individen får genom att tillhöra en grupp med erkänd legitimitet.

Horowitz säger att gruppmedlemmarnas beredvillighet att uppoffra sina ekonomiska intressen är typisk för etniska grupper och att detta skapar tvivel på ”materialistiska konfliktteorier”.⁶

Som vi ser hanterar Horowitz, Fishman och andra författare gruppbeteendet i indivi-dualpsykologiska termer. Detta kan verka störande på många, men jag ser ingen annan möjlighet att förstå de innersta bevekelsegrunderna och samverkansmekanismen mellan indi-vid och grupp. Det finns knappast några andra plausibla förklaringsgrunder än de individual-psykologiska och alla här använda termer som känsla, antipati, perception, självaktning, behov etc. kan egentligen inte appliceras på en grupp utan måste emanera ur individer för att sedan aggregeras till ett gruppbeteende. Men samtidigt som det är summan av de individuella attityderna som skapar en gruppattityd, finns det en växelverkan mellan gruppen och de enskilda medlemmarna, genom vilken attityderna påverkas. Slutligen kan en grupp inte arti-kulera sina åsikter eller krav på annat sätt än genom enskilda individer, talesmän, företrädare eller ledare; det är dessa samt de inom varje grupp aktiva opinionsbildarna som man här kallar ”eliter”.

Eliternas roll har berörts tidigare. Moderniseringen, speciellt industrialiseringen med dess behov av högre utbildade, skapar en ny typ av elit, den välutbildade professionella intel-ligentian, teknokrater och utövare av fria yrken. Det är den här uppåtrörliga gruppen som till skillnad mot den gamla, redan assimilerade överklassen – jordägarna, aristokratin – fortfa-rande är etniskt förankrad och som börjar ställa krav. Avgörande för utvecklingen är vilken strategi som kommer att tillämpas av den dominerande majoriteten. En av strategierna kan illustreras med det centrum/periferi-perspektivet som Johan Galtung använder i sin struktu-rella teori om imperialismen.⁷

Galtung definierar imperialism som en relation mellan en centrumnation och en periferi-nation där det råder intressekonflikt mellan folken men intresseharmoni mellan eliterna och där inom båda nationerna råder intressedisharmoni. Definitionen bygger till stor del på Lenin, den skall i första hand gälla relationerna mellan stater, och jag tar ingen ställning till dess allmängiltighet. Tägil (1977) pekar på de komplikationer som uppstår när modellen tillämpas på intrastatliga konflikter där de olika centrum/periferi-aspekterna kan överlappa.⁸ För vårt ändamål kan dock modellen användas för ett specialfall, nämligen då minoritetseliten koopteras av den dominerande majoriteten, ”centrumet”. Minoritetseliten som får sina ambitioner tillgodosedda inom systemet förlorar sin etniska identitet och assimileras av majoriteten. Den finner, med Galtungs terminologi, större harmoni med centrumeliten än med periferifolket. Rothschild säger träffande att minoriteten blir därmed dekapiterad. Majoritetens assimileringsstrategi leder till att den etniska mobiliseringen av massan avstannar eller aldrig blir av.

Man kan fråga sig varför strategin, som uppenbarligen varit effektiv tidigare, inte används oftare eller varför den inte fungerar i dagens etniska konflikter. Svaret kan vara att de konkurrerande eliternas antipatier och känsloengagemang väger över de materiella och pragmatiska målen (se Rothschilds resonemang ovan, not.7), eller att minoritetsgruppens krav är så radikala att de upplevs så hotfulla att en kompromisslösning med assimilering inte verkar möjlig.

Grupprelationerna kan struktureras också efter andra principer än centrum/periferi-per-spektivet. Horowitz använder en kombination av etniska och sociala dimensioner, som han menar är lika fundamental som den är förbisedd. Han skiljer mellan ”rankade” och ”icke rankade” grupper, beroende på om de sociala och etniska kategorierna täcker varandra eller ej. De icke-rankade etniska grupperna lever bredvid varandra med var sin sociala stratifiering – grupperna bildar egna mer eller mindre fullständiga sociala samhällen och kan leva i relativ sämja i samma stat. I den rankade gruppen sammanfaller de etniska gränserna med social, ekonomisk och politisk hierarki. I ett samhälle med rankade grupper är det givetvis bäddat för konflikter.⁹

Den här distributionen är fundamental men sällan renodlat förekommande. Den vanligaste samhällstypen uppvisar enligt Rothschild ett korsvist nätverk (crosspatterned reticulate model) där etniska, religiösa, sociala och politiska strata korsar varandra. Men inte heller sådana vanligt förekommande samhällen är immuna mot etniska konflikter beroende på ojämlikheter i resursfördelningen.¹⁰

I ett samhälle där minoritetseliten inte koopteras utan avvisas eller diskrimineras av majoriteten blir den radikaliserad och söker att förverkliga sina mål genom den etniska gruppen. För den intellektuella eliten kan således etniciteten vara instrumentell och ett medel att förverkliga sina materiella, sociala eller politiska ambitioner.¹¹

Det framgår av de tidigare avsnitten att den etniska mobiliseringsprocessen är dynamisk inom och mellan grupperna. Enligt Ross går utvecklingen från en enkel gruppsamhörighet (communal stage) till ett minoritetsstadium, förutsatt att det finns en dominant majoritet och att gruppen vägrar att bli assimilerad. Beroende på varierande förutsättningar som modernise-ring och konkurrens mellan olika grupper kan utvecklingen fortsätta till fullständig etnisk medvetenhet och slutligen till ett stadium av politiserad nationalism.¹²

Antagandet om en stegvis utveckling av den etniska medvetenheten från ett ”primitivt” stamstadium till slutligen fullständiga politiska aspirationer som en nation finns åtminstone implicit hos alla här redovisade författare. Skillnaden mellan dem ligger i vilka bakgrunds-faktorer de uppfattar som viktigast och i vilken riktning de påverkar utvecklingen.

Moderniseringsteorin ger ett exempel på olika tolkningsmöjligheter. Medan Deutsch tror att moderniseringen leder till assimilering, anser andra att den påskyndar den etniska mobiliseringen. Grundtanken är ändå, att i samma takt som människorna blir inlemmade i den moderna ekonomin och samhällslivet förändras deras aspirationer och förväntningar. De kommer att ställa krav på större materiellt välstånd, social status och politiskt inflytande. Men Horowitz är inte beredd att se etniska konflikter som endast en biprodukt till modernise-ringen.¹³ Rothschild säger att de spänningar som uppstår under moderniseringen får i ett etniskt homogent samhälle klassförtecken; i ett multietniskt samhälle fungerar etniciteten som en centrifugal kraft då den etniska gruppen uppfattas som ett effektivare instrument för förverkligande av individernas ambitioner än en klassorganisation.¹⁴ Jag ser detta som ett konstaterande snarare än en förklaring, på samma sätt som Horowitz’ observation om rankade och icke rankade grupper.

En av förklaringarna kan vara att i ett icke-rankat eller korsvist skiktat samhälle är en etnogrupp mindre än den sociala klassen och därför lättare att få sina individuella behov beaktade i. En annan och möjligen viktigare förklaring är, att även om de flesta multietniska samhällen består av ett korsvist nätverk med tväretnisk social stratifiering, visar erfarenheten att det finns en tendens till att vissa etniska grupper förblir rankade eller delvis rankade, att moderniseringens välståndsutveckling blir asymmetrisk och att den då följer etniska gränser snarare än klassgränserna på bekostnad av den underlägsna etniska gruppen.¹⁵

Ett annat skäl varför man följer sin etniska lojalitet framför andra berörs i avsnittet om språket. När förväntningarna och kraven flyttas från de grundläggande materiella behoven till immateriella eller symboliska värden kommer den emotionellt starka etniciteten sannolikt att övervinna andra lojaliteter.

En individs behov, ambitioner och lojaliteter förändras med tiden. Jag tror, att när de primära materiella behoven blivit tillfredsställda kommer kraven att bestämmas av inneboende behov av människovärde, status, medborgerliga rättigheter och politiskt inflytande.  Detta betyder att den lojalitet som endast medfört förbättrade materiella villkor, klasslojaliteten, kommer att bli mindre intressant och ersättas av andra lojaliteter, bättre ägnade att tillfredsställa de immateriella behoven.¹⁶

Mänskligt handlande styrs åtminstone i någon mån av tidigare erfarenheter. Också val av intressegrupp borde påverkas av vilken lojalitet givit belöningar eller besvikelser tidigare och av förväntningar om framtiden. Detta innebär i och för sig inte att valet avgörs av enbart rationella och pragmatiska överväganden, jag har tidigare pekat på det stora känslomässiga inslaget i den etniska identiteten. Under de senaste hundra åren har etnonationalismen i Europa haft en svår konkurrent i den marxistiska klasskampsideologin.^16a Mycket tyder på att valet av intressegrupp avgjorts av i vilket skede av moderniseringsprocessen och den sociala utvecklingen man befunnit sig. Det förefaller som om man i Central- och Östeuropa valde den etniska gruppen i ett tidigt och ett sent stadium av moderniseringen och klasskampen under perioden emellan. Hypotesen verkar plausibel i ett multietniskt samhälle där klassmotsätt-ningar nu minskat eller försvunnit till följd av social utjämning.

Politiserad etnicitet

Gruppsykologin säger att en grupps sammanhållning ökar under yttre tryck. Detta gäller också för den etniska gruppen och man antar att det är just när gruppen upplever ett hot som den politiseras. Politisering innebär att solidariteten och stridbarheten i gruppen förstärks. De yttre hoten, konfliktanledningarna, kan variera. Jag har tidigare nämnt att ett specifikt hot mot en etnisk grupp gäller språket och kulturarvet, men även andra hot, som social eller ekonomisk deprivation kan upplevas som etniskt inriktade. Tägil (1984) anger två vitala samhällsprocesser mot vilka etniska grupper reagerat särskilt starkt, nämligen statlig centralisering och diskriminering. Centraliseringsåtgärderna behöver inte vara primärt riktade mot en viss grupp för att ändå upplevas som hotfulla. Diskriminering kan uppfattas som ett hot mot gruppens självaste existens och utlösa våldsamma reaktioner.¹⁷

I tidigare avsnitt har jag använt uttrycken ”etnisk grupp” och ”minoritetsgrupp” som praktiskt taget synonymer. Detta är riktigt såtillvida att det i allmänhet är de underordnade minoriteterna som blir utsatta för förtryck och uppvisar en växande etnisk medvetenhet. Men i en konfliktsituation sker även hos dominansgrupperna en politisering, då som respons på en minoritetsgrupps krav. Majoriteten kan uppleva sin ställning eller sina privilegier hotade genom minoritetens krav på likaberättigande eller nationell autonomi och även den kan då genomgå en etnisk ”väckelse” och politisering.¹⁸

När?

Churchill lär ha sagt att politiskt geni är att kunna förutsäga utvecklingen och sedan kunna förklara varför den blivit annorlunda.  Att förutsäga politisk utveckling är svårt; ändå är prognosmakeri en oumbärlig del av politikernas arbete, inte minst på det utrikespolitiska området.¹⁹ Att förutsäga när en händelse skall inträffa kan vara nästan omöjligt, den nyaste utvecklingen i Östblocksländerna är ett tydligt bevis härom.

När det gäller de etniska konflikterna kan konfliktteorierna erbjuda viss hjälp där de behandlar revolutionära konflikter. Genom att ställa ett antal kritiska frågor kan man analysera systemet och få fram något man kunde kalla konfliktbenägenheten: i vilken grad deltar olika befolkningsgrupper och -strata i det politiska systemet, i valen, i de militära styrkorna; blir de intellektuella assimilerade eller diskriminerade, finns det inom systemet ”säkerhetsventiler” för uttryck av missnöje, kritik, tävlingslusta; hur fördelas belöningar, materiella, politiska och symboliska, mellan olika grupper; förmår systemet att svara på ställda krav och anpassa sig till dem?²⁰

För att få ett begrepp om hur konfliktbenägenheten utvecklas måste sådan analys antagligen ske i tidsperspektiv. Men när når man den kritiska punkten? Dougherty & Pfaltzgraff åberopar Crane Brinton och säger att ”när instrumenten för samhällskontroll, speciellt armén och polisen kollapsar eller byter lojalitet”, eller när den sittande regeringen ”visar oförmåga att använda dessa instrument”. Enligt Smith, som dock i huvudsak bygger på den postkoloniala utvecklingen i tredje världen, påverkas etniska kriser också av den allmänna geopolitiska situationen, ekonomiska problem, känslan av nedgång, förlust av självförtroende (loss of Empire) och därav följande försvagning av statsmakten.²¹

Smiths tanke om den geopolitiska situationens betydelse ges en mer konkret tolkning av Esman som konstaterar att de europeiska etniska rörelserna har fått det lättare alltefter risken för en konflikt mellan supermakterna minskat.²² Detta är en intressant observation med stor räckvidd. Den bekräftar att när det yttre hotet mot en multietnisk stat minskar ökar de centri-fugala etniska krafterna i styrka.

Jag anser att 1800- och 1900-talens europeiska historia bekräftar Smiths slutsatser. Vad gäller Crane Brintons teori tror jag inte at en kris i sin början kännetecknas av statsapparatens fullständiga sammanbrott, däremot att de utlösande faktorerna är de synliga tecknen på statsmaktens försvagning, ett förlorat krig eller annat utrikespolitiskt bakslag som leder till prestigeförlust, oförmåga att klara en inhemsk kris, ekonomisk eller annan, eftergifter inför opinionstryck, minskad repression.

På grundval av ovanstående kan man dra den slutsatsen att situationen blir kritisk och de latenta spänningarna håller på att övergå till en öppen konflikt när

 • de etniska grupperna är väl integrerade, politiserade och har en ledning

 • hotet mot gruppen upplevs som akut och ökande och tidsfaktorn arbetar mot gruppens       

      intressen

 • den dominerande gruppen har misslyckats militärt eller ekonomiskt och tappat

      prestige och greppet om makten

 • risken för internationella konflikter är låg eller minskar.

Kap. IV

ETNOPOLITIK I SOVJET

Etnopolitik i kommunistisk teori

Sedan Österrike-Ungerns sönderfall har de centraleuropeiska länderna genomgått omvälvande förändringar, alla i riktning mot etniskt enhetliga stater. Dessa länder är i dag i hög grad etniskt homogena, även om det överallt finns små regionala minoriteter: danskarna i Schleswig, sorberna i Lausitz, ukrainarna och vitryssarna i Östpolen, slovakerna och tyskarna i Ungern, kroaterna och slovenerna i Österrike. Endast Tjeckoslovakien har en betydande ungersk minoritet och dessutom mindre grupper polacker, tyskar och ukrainare. Tjeckoslovakien och Schweiz är flernationella stater med latenta spänningar mellan etnogrupperna. Grupper av ett speciellt slag är zigenarna och de bosatta utlänningarna, de senare utgör en stor procentuell andel av befolkningen i Schweiz (15%) och i Västtyskland (8%), men de bildar inga regionala eller etniska enheter och har ännu inte visat tecken på etnisk mobilisering.

Sådana signaler har däremot kommit från även mycket små regionalt sammanhållna etniska grupper och man skall räkna med ökade politiska krav från det hållet.

Mer akuta problem finns det i Östeuropa och i Balkanländerna där de nationella frågorna på intet sätt blivit lösta. Jugoslavien är en flernationell statsbildning med ökande oro mellan de olika nationerna och dessutom stora etniska minoriteter av albaner och ungrare. Rumänien har en 8-9% stor ungersk minoritet och Bulgarien kanske emot 4% etniska turkar.

Sovjetunionen med sina över hundra olika nationaliteter och etniska grupper befinner sig redan mitt i en mängd svåra konflikter och kan förväntas bli utsatt för ytterligare utmaningar.¹

Då de flesta staterna i denna region sedan decennier styrts av kommunistiska regimer vill jag redogöra för hur den marxist-leninistiska ideologin ser på nationella och etniska frågor. Man kan ha olika uppfattningar om hur den praktiska etnopolitiken inom Östblocket utformats, men faktum kvarstår att den officiella teorin varit vägledande för den.

Internationalisterna Marx och Engels har inte skrivit många rader om nationella frågor. I sina brev till Engels är Marx hånfull mot proudhonisterna som ansåg att nationalismen och nationen var ”föråldrade fördomar” och som ”avskaffat” nationaliteterna, men han var också hånfull mot små nationer som han inte betraktade som ”historiska” och därför inte värda något stöd i sin befrielsekamp. Självklart ansåg Marx att den nationella frågan var underordnad ”arbetarfrågan”, men där de nationella rörelserna redan existerade skulle man stödja det ”progressiva” i dem. Sålunda stödde han polackerna och ungrarna därför att de var ”revo-lutionära folk” men var emot tjeckerna och sydslaverna då han ansåg dem ”reaktionära”.²

Londoninternationalen 1896 fattade däremot ett helt entydig beslut:

”The Congress declares, that it stands for the full right of all nations to selfdetermination (Selbstbestimmungsrecht)”, och i de ryska marxisternas 1903-års program fastslår man ytterligare att:

”…the right of nations to selfdetermination… has always been understood to mean the right to secession”.³

Lenin sammanfattade sin syn på frågan i en rad polemiska artiklar skrivna 1914. Här hävdar han nationernas obetingade rätt till secession och bildande av oberoende stater, och avvisar all storrysk eller annan chauvinism. Med en av sina vanliga sofismer bevisar han samtidigt att det inte finns någon motsättning mellan partiets krav på internationalism och Londonresolutionen. Tvärtom är det så att den proletära internationalismen främjas genom de enskilda nationernas separatistiska nationalism. Som exempel använder han den då aktuella separationen av Norge från Sverige.⁴

På Lenins uppmaning sammanfattade Stalin partiets inställning i essän ”Nationalitets-problemen och socialdemokratin”. Stalin definierar en nation som

”…en historiskt danad, stabil folkgemenskap, formad på grundval av ett gemensamt språk, territorium, ekonomi och gemensamma psykologiska drag som manifesterar sig i en gemensam kultur”.

Implicit erkänner Stalin både moderniseringens och de ”två imperativens” betydelse för den etniska mobiliseringen. Han framhåller språkets betydelse för etniciteten och modersmålets betydelse för individens, ”arbetares” personlighetsutveckling. Gång på gång betonar han partiets klara inställning till självbestämmanderätten och förtydligar ytterligare att den innebär att ”ordna sitt liv som man själv önskar”. Samtidigt räknar han med att vad missnöjda minoriteter i första hand önskar är att använda sitt språk, och att missnöjet försvinner om de får egna skolor och alla medborgerliga och religiösa (sic!) rättigheter.

Stalins – och partiets – inställning tycks vara helt entydig men den blir motsägelsefull och taktisk när man skall tillämpa den. Socialdemokratin skall i första hand försvara proletariatets sak och se till att arbetarna inte samlas under ”bourgeoisins nationalflagga”, arbetarna skall inte stödja ”reaktionära” frihetssträvanden. Den nationella befrielsekampen måste ses i sitt historiska sammanhang och formen för självständigheten – autonomi, federation eller separation – avgörs i proletariatets intresse. Kulturell-nationell autonomi som förordades av de polska socialdemokraterna förkastas då den skulle leda till separatism eller ”organisatorisk federalism”, med vilket Stalin menar nationella partier. Han förkastar också federalismen, då även den skulle förvandla arbetarna till nationalister. Här fastslås definitivt principen om partiets odelbarhet och övernationalitet.

Som kommissarie för främmande nationaliteter i Lenins första regering var Stalin med-författare till ”Deklarationen om Rysslands folks rättigheter”, där grunderna för nationali-tetspolitiken läggs fast: ingen diskriminering, full likställighet och rätt till självbestämmande inklusive separation och upprättande av oberoende stat.

Stalin bekräftar dessa principer på nytt 1924 när han på ett framsynt sätt analyserar den revolutionära potentialen hos befrielserörelserna i Asien och Afrika. Han fastslår på nytt den pragmatiska inställningen till nationalismen: även de rörelser som leds av bourgeoisin men som ”objektivt” är revolutionära och hotar imperialismen skall ha arbetarklassens stöd.⁵

Enligt moderna marxistiska teoretiker gagnas socialismen bäst av stora stater med integrerade ekonomier och av proletariatets internationella samarbete. Etnisk homogenitet och gemensamt språk är viktiga förutsättningar för den interna socialistiska marknaden. De tidi-gare fastslagna principerna om självbestämmande är riktiga men underordnade den sociali-stiska rörelsens intressen. Man räknar fortfarande med att etniska problem och etniska gränser kommer att försvinna som följd av den ekonomiska utvecklingen under socialismen.⁶

Officiellt tycks man ännu inte ha övergivit uppfattningen att utvecklingen går mot ”nationernas fullständiga enhet”, men den pånyttfödda sociologiska forskningen arbetar empiriskt och har nyligen (1985) påvisat stora kulturella skillnader mellan olika etniska gruppers värderingar och attityder till familjen, samhället och arbetet. Man talar om att ”nationella faktorer har oföränderligt och väsentligt inflytande på sociala processer” och man förväntar sig knappast längre en automatisk övergång till en ”ny socialistisk människogemenskap”.⁷

… och praxis: Sovjet

Det tsarryska imperiet hade knappt hunnit konsolidera sig efter en intensiv period av expansion när kriget 1914 bröt ut. Under drygt hundra år hade man erövrat Svartahavskusten med Krim, vunnit Polen och Finland, förvärvat Bukovina och Bessarabien och avslutat erövringen av Kaukasien. Expansionen var avslutad i början av 1800-talet, men den brutala koloniseringen av de nya områdena möttes med våldsamt motstånd som fortsatte långt in på detta århundrade. Ett två år långt uppror i Polen kuvades först 1863, kriget mot bergsborna i Kaukasus fortsatte in på 1870-talet och den etniska oron där blossade upp då och då, senast under året 1905.

Efter det militära sammanbrottet och under kaoset 1917 fick de centrifugala krafterna fritt spelrum och när bolsjevikerna tog makten stod de inför ett totalt sönderfall av det ryska samväldet.

Regeringen i S:t Petersburg/Petrograd hade inte tillräckliga maktmedel att förhindra de olika secessionerna. Finnarna, ukrainarna, balterna och de kaukasiska folken förklarade sitt oberoende. Stalins första officiella framträdande som folkkommissarie skedde i Helsingfors där han proklamerade Finlands självständighet. Detta var i överensstämmelse med ”Deklarationen” från november 1917, men bolsjevikerna hoppades att randstaterna skulle göra sina egna revolutioner och sedan ansluta sig till unionen. När revolutionerna och anslutningarna uteblev såg man sig nödsakad att ändra principen om självbestämmande och i januari 1918 reviderade sovjetkongressen bestämmelsen så, att den ”borde tolkas som självbestämmanderätt inte för bourgeoisien utan för de arbetande massorna”, att den ”måste användas som ett medel i kampen för socialismen och måste underordnas socialismens principer”. För att kunna hålla kvar de kvarstående randnationerna och locka tillbaka de redan avfallna fick man också revidera sin motvilja mot federalismen och Stalins författningsförslag 1919 var federalistiskt.⁸

Under inbördes- och interventionskriget 1918-1922 bildades det självständiga stater överallt på det gamla Rysslands territorium och det tog åratal att med vapenmakt besegra dessa folk och ansluta dem till Sovjetstaten. Detta gällde ukrainarna, kosackerna, georgierna och andra kaukasier, krimtatarerna, kalmuckerna, de sibiriska folken och de turkiska folken i Centralasien. Ännu så sent som 1924 bekämpade man lokala etniska motståndsnästen.⁹

Den första sammanslutningsformen för Sovjet var en federation med bl. a. egen utrikes-representation för de fyra sovjetrepublikerna. Men redan 1922 började Stalin arbeta på en ny författning och 1924 ändrades federationen, trots Ukrainas motstånd, till en union med starka-re centralmakt.¹⁰ Men i denna och alla senare författningar betonas frivilligheten av samman-slutningen och bekräftas unionrepublikernas rätt till utträde.¹¹

På grundval av den fastlagda nationalitetspolitiken och genom Stalins skicklighet som folkkommissarie lyckades sovjetregeringen lösa de nationella frågorna så att de etniska grup-perna blev någorlunda nöjda och centralmakten ändå stärktes. Gerhard Simon gör följande sammanfattning:

”För att komma till rätta med den nationella frågan utvecklade [sovjetmakten, från början) en mångfald av verktyg och genom sovjetfederalismen skapade en statsrättslig fiktion som på ett förvånansvärt framgångsrikt sätt kombinerade den politiska centralismen med kulturell-språkliga  eftergifter till de ickeryska folken”.¹²

Skälen till Stalins initiala succé måste sökas dels i regeringens ökande militära styrka – man hade lyckats pacificera Kaukasien – men också i att många etniska grupper, speciellt de i Centralasien inte hunnit uppnå tillräcklig grad av modernisering. Den nya regimen införde nya autonoma regioner och etniska skolor, något som innebar en stor förbättring efter det tsarryska kulturella och religiösa förtrycket. Men samtidigt drogs de nya gränserna så att de skilde åt etniskt och språkligt besläktade folk i avsikt att förhindra en framtida nationsbildning. De centralasiatiska turkfolkens försök att bilda en turkisk sovjetrepublik förhindrades 1920.¹³

Frånsidan av denna språkligt och kulturellt liberala etnopolitik var att allt konstitutionellt garanterade självstyre, även i republikerna Ukraina, Vitryssland och Transkaukasien i verkligheten var en ”statsrättslig fiktion”. Den verkliga politiska makten och kontrollen låg kvar hos partiet, och partiet var och skulle ända till våra dagar förbli hårt centraliserat. Principen om ett enda centraliserat parti hade tidigare lagts fast av Lenin och Stalin och av den åttonde partikongressen 1918. Dubbelstyret blev sedan legaliserat genom bestämmelsen om partiets ledande roll i de olika författningarna.¹⁴

Den tsaristiska regimen representerade en storrysk chauvinism och mycket av det etniska missnöjet kanaliserades genom det internationalistiska socialdemokratiska – senare kommunistiska – partiet. Etniska minoriteter var väl representerade i partiets och senare i de statliga organens ledning. Men Stalin, som gärna omgav sig med sina georgiska landsmän, övertog alltmer den storryska attityden och hans långa regeringsinnehav kännetecknas av en ny mobilisering av den ryska nationalismen. Sitt hemland Georgien och senare Ukraina tvingade han med våld in i federationen.¹⁵ De koopterade etniska eliterna accepterade och drev vidare centralisering av makten. Med Galtungs terminologi kan man säga att det var kommunistpartiet som stod för intresseharmonin mellan Moskvas och periferins eliter och att relationen mellan Moskva och delrepublikerna var imperialistisk (Galtung skulle kanske inte gilla denna tillämpning av sin teori).

Kriget 1941-1945 utsatte den nationella sammanhållningen för stora påfrestningar. Enligt teorin skulle de centripetala krafterna stärkas genom yttre hot vilket också skedde i stor omfattning, och ledningen var inte sen att utnyttja de nationalistiska känslorna i försvarspropagandan.¹⁶ Men när stora delar av Sovjetunionen blev ockuperade av tyskarna återuppstod separatiströrelser i Ukraina, Kaukasien, bland krimtatarerna och Volgatyskarna och i Baltikum. De nyligen annekterade baltiska staterna tog upp kampen mot Sovjet, kanske under tyskt tryck, men överallt i de ockuperade områdena rekryterade tyskarna frivilliga militära förband bland de etniska minoriteterna. Endast nazisternas oerhört brutala framfart och enastående ideologiska blindhet gjorde att dessa antisovjetiska rörelser inte fick ännu större omfattning. I Ukraina fortsatte det militära motståndet mot sovjetiska trupper ännu en längre tid efter krigsslutet.¹⁷

I av Sovjet återerövrade områden inleddes redan under kriget polisiära repressalier för detta ”förräderi” och så småningom deporterades hela folkgrupper från sina gamla bosätt-ningsområden, företrädesvis till Centralasien. Balternas, krimtatarernas och ukrainarnas öde är känt, men även mindre etniska grupper deporterades: Volgatyskarna, tjetjenerna, ingusjerna, turkarna, kalmuckerna och andra.¹⁸ Deportationer av etniska minoriteter av liknande storleksordning genomfördes ungefär samtidigt i Tyskland och de utgör (tillsammans med folkmordet på armenierna i Turkiet under första världskriget) en sorglig innovation i lösningen av etniska konflikter.

Försvagningen av polisterrorn efter Stalins död möjliggjorde en renässans av nationalismen hos de ”gamla” nationerna, men också en politisering av etniciteten hos folken i Centralasien. Alfabetiseringen, moderniseringen och Stalins liberala kulturpolitik, men också en ny islamisk religiös väckelse har lett till en bredare nationell medvetenhet. Detta blev en ny utmaning för den ryska centralismen. Dessutom utgör dessa folks höga nativitet en allvarlig fara för de slaviska folkens majoritetsställning i unionen.¹⁹

Inför hotet från dessa centrifugala krafter sökte man under Chrusjtjov en ny lösning: man började stödja ukrainsk och vitrysk regionalism och deltagande i centralregeringen för att skapa en större gemenskap mellan östslaverna. Samtidigt sökte man försvaga randfolkens eliter och etniska bas genom ökande målriktad migration och genom russifiering av framför allt den högre utbildningen.²⁰

Under Gorbatjovs avveckling av den ortodoxa kommunismen har desintegrationen av unionen fortskridit i allt högre hastighet. Etniska oroligheter har förekommit i alla delar av unionen, endast i år har dagspressen rapporterat om mer eller mindre våldsamma etniska konfrontationer i Armenien, Azerbajdjan (Nagorno-Karabach), Georgien (Abchasien), Estland, Kazachstan, Kirgisien (Tadjikistan), Lettland, Litauen, Moldavien, Ukraina och Uzbekistan.²¹

De radikalaste kraven kommer från Baltikum, randområden som tidigare varit suveräna stater och sist införlivades med Sovjet. Regimen har hittills gjort långtgående medgivanden som pekar mot en allt större autonomi för allt fler områden. Gränsen för eftergifter tycks alltmer kunna tänjas, för närvarande är den klart satt för två ytterligheter – secession och partiets enhet. Den senare gränsen och därmed centralregeringens möjlighet att genom partiet styra periferin har nyligen utmanats av Litauen där man proklamerat ett eget parti oberoende av Moskva.

Centralregeringens dilemma är att den inte kan tillåta unionens sönderfall men inte heller kan – i dagens internationella situation – ingripa med våld. Den sannolika politiken måste bli en utveckling till en lösare sammanslutning, en äkta federation av nästan suveräna stater med stor frihet att, med Stalins formulering, ordna sitt liv som de själva önskar. Sådan federation med rätt till fritt utträde kommer antagligen inte att bestå länge oförändrad.

Moderna teorier och Sovjet

De sovjetiska etnokonflikterna har uppenbarligen många dimensioner. I några fall – kon-flikterna mellan Armenien och Azerbajdjan och mellan de islamiska folken i Centralasien – finns det också religiösa motsättningar som dock typiskt följer de etniska gränserna. Religionen är här en del av den etniska identiteten och svår att skilja från den, så att man med viss rätt kan tala om ”islamisk nationalism”.²² I andra fall, exempelvis i det katolska Litauen och i någon mån i Ukraina, har kyrkan fungerat som ett nationellt organisatons- och mobiliseringsinstrument.

I Sovjetunionen såväl som i övriga Central- och Östeuropa är de etniska konflikterna i viss mån ett symtom på den underliggande ideologiska striden och missnöjet med det rådande politiska systemet. Det föreligger säkert också sociala och ekonomiska motsättningar tvärs över de etniska gränserna, med det väsentliga är att det samlade missnöjet kanaliseras in i etnonationalismen och att man uppfattar den etniska gruppen som en adekvat intressegrupp.

Den etniska dimensionen är tydligast där det nationella språket är en av konfliktorsakerna. Språkliga krav har förts fram i de baltiska länderna, i Georgien, Moldavien och Ukraina. Här handlar det inte om de primära behoven av barnens skolundervisning och personlighetsutveckling som torde vara väl tillgodosedda. Det är fastmer språket som symbol för gruppmedlemmarnas lika värde med de dominerande ryssarna. Ryskan är ett självklart kommunikationsinstrument inom unionen och dess betydelse ökar genom att den allt mer dominerar den högre undervisningen. Om den blir intelligentsians språk framför lokalspråken löper man risken att eliterna förloras.

Att applicera moderniseringsteorin på ett så brett spektrum av etnokonflikter som det sovjetiska är inte meningsfyllt utan granskning av varje enskild grupp. Generellt kan man möjligen säga att utvecklingen i Sovjetunionen knappast stöder Deutschs antagande om assimilering. Den våldsamma modernisering som sovjetfolken genomgått har inte utplånat de nationella särdragen eller nationalismen och inte skapat en enhetlig sovjetisk nation. Vad man kan konstatera är att Sovjetunionen är ett samhälle där olika grupper befinner sig i olika stadier av moderniseringsprocessen, att den etniska identifieringen och mobilisering har kommit längst i de västra delarna av unionen och att utvecklingen i Centralasien visar tecken på pågående etnisk politisering.

Teorin om eliternas betydelse kan man se som styrkt av utvecklingen i Centralasien där alfabetiseringen påbörjades först vid Sovjetunionens tillkomst. De egna eliterna måste först bildas. Den koopteringspolitik som under lång tid tillämpades kan vara en av förklaringarna varför de ”gamla” nationernas politisering dröjt, även om polisterrorn måste ha varit det största hindret för alla.

Ett annat antagande som jag ser bekräftat är det om dominansgruppens mobilisering. Vi ser att under trycket och kraven från minoriteterna har även den ryska nationalismen fått en renässans.

Antaganden om tidpunkten för en öppen konfrontation kan anses verifierade genom flera av de pågående konflikterna. Gemensam för alla är en låg spänningsnivå och liten konfliktrisk mellan supermakterna samt den dominerande gruppens stora utrikes- och inrikespolitiska misslyckanden. Det förlorade kriget i Afghanistan, sjunkande levnadsstandard, oförmågan att trygga befolkningens försörjning och den förfelade miljöpolitiken måste ha skadat systemets trovärdighet och ledarnas prestige.

Med facit i handen kan vi konstatera att konfliktbenägenheten i det sovjetiska samhället var hög och att de säkerhetsventiler och förbättringar som infördes av Gorbatjov var otillräckliga och kom för sent. Tydligen har också den så länge tillämpade koopteringspolitiken misslyckats och de etniska kommunisteliterna väljer nu hellre den egna gruppen än partilojaliteten. Som de utlösande faktorerna uppfattar jag slutligen den utökade yttrandefriheten och minskade poliskontrollen. De har säkert haft avgörande betydelse för möjligheten att bedriva politisk verksamhet men också uppfattats som ett tecken på regimens svaghet. För de baltiska folken tycks också tidsaspekten haft betydelse då inflyttningen av ryssar och andra ickebalter blivit ett ökande hot mot gruppernas nationella existens.

Gail W. Lapidus skriver om det sovjetiska systemets legitimitetsproblem och den officiella ideologins avtagande vitalitet och relevans vid konfrontation med en växande etno-nationalism.²³ Jag tror inte att en ideologi behöver förlora sin vitalitet med tilltagande ålder som vi människor. Däremot visar ideologierna ibland att de inte håller måttet när de utsätts för verklighetens test och påfrestningar. Det sovjetiska systemet har förlorat sin trovärdighet därför att det inte längre förmår att uppfylla människors förväntningar.

Jag ser i den sovjetiska utvecklingen bekräftelse på ett antagande att i ett multietniskt samhälle tillfredsställer klassideologin de mänskliga behoven under ett stadium under moderniseringen men förlorar sedan sin dragningskraft till förmån för etnonationalismen.

NOTER

Inledningen

1       Vid historiska institutionen i Lund studerar man etniska och sociala konflikter i Europa

         (Center for the study of international conflicts); se Tägil (1977) och Tägil (1984)

2       Ross, sid 1

3       Rothschild, sid 20

4       Rothschild, sid 23

5       Smith, sid 2f

6       Hettne, sid 58

7       Hettne, sid 59

         Rothschild, sid 21; Lijphart, sid 50; Connor, sid 20

8       Rothschild, sid 24; Lijphart, sid 53

         Fishman, sid 77ff; Fishman talar om ”tre huvudspärrar mot erkännande av etniciteten

         som en bestående dimension av det sociala livet”: de västliga liberalerna ansåg i Mills

         anda att den var orationell och ociviliserad; de klassiska marxisterna såg den som icke

         önskvärd och dömd att försvinna; moderna sociologer menar att den står i strid med

         moderniseringen och den fortgående integrationen.

9       Rothschild, sid 16; Horowitz sid 1ff, Horowitz stöder sig till övervägande delen på

         empirisk forskning i Afrika och Asien.

10     Hettne, sid 59

11     Hettne, sid 58f; Rothschild, sid 20; Horowitz, sid 13; Lijphart, sid 46ff; Connor, sid 43f;

         som ett undantag citerar Connor Carlton Hayes som redan 1926 och sedan igen 1941

         såg den spirande europeiska regionala etnonationalismen.

12     Horowitz, sid 186

13     Stenelo, sid 140ff

Kap. I – Diskussion av begreppet ”Östeuropa”

1       Oldberg, sid 367ff

2       Niederhauser, sid 7f

3       Tägil (1977), sid 13, 15

4       Nordisk Familjebok, Svensk Uppslagsbok: ”Mellaneuropa”

5       Dvorník, sid VII

6       Brockhaus, ”Mitteleuropa”

7       Meyers, ”Mitteleuropa”

8       Encyckopaedia Universalis, ”Europe de l’Est”

9       Niederhauser, sid 7

10     Nyström, sid 165ff, 174

11     Nordisk Familjebok, ”Elsass-Lothringen”; Encyclopaedia Universalis, ”Alsace”;

         Dictionnaire d’Histoire, ”Alsace”; Meyers, ”Frankreich”, Meyers uppger att annekter-

         ringen 1871 skedde mot en stor befolkningsmajoritets vilja. 1970 fanns här omkring

         1,2 miljoner människor som förstod/talade tyska, men tyskspråkigheten var i avtagande

         till följd av en kompromisslös fransk assimileringspolitik efter 1944. Kloss, sid 18f, 48,

         intygar att elsassarna är fransksinnade men (sid 263) att tyskan åter ökar. Connor,

         sid 148, 179, om den etnonationella rörelsen i Alsace.

12     Nordisk Familjebok, ”Baltikum”; Encyclopaedia Universalis, ”Baltes, Pays”

13     Gilberg, sid 197ff, 205f, den allmänna trenden i socialistländerna efter 1945 var att man

         dels decimerade, dels assimilerade de etniska eliterna, samt att majoritetsnationalismen

         aktiverades efter Stalins död. Den rumänska nationalkommunismen har gått hårt åt de

         etniska minoriteterna. Enligt Szende, sid 128, fanns det i Rumänien efter första världs-

         kriget 9,1% ungrare och 4,5% tyskar. Den officiella statistiken för 1966 (Gilberg,

         sid 216), 8,6% ungrare och 2% tyskar. Detta trots att dessa procentuella andelar borde

         ha ökat när Bessarabien avträtts till Sovjetunionen. Enligt Rezler, sid 313, 321 och

         327f indikerar en kritisk granskning av 1966-års rumänska statistik att antalet ungrare

         signifikant underskattats. Sedan 1952 använder det av etniska rumäner ledda kommu-

         nistpartiet rent stalinistiska metoder för förtryck och assimilering av minoriteter.

14     Nyström, sid 165ff, 174

15     Nyström, sid 148

16     Narodnaja Enciklopedija, ”Vojvodina”: Befolkning 31.12.1921: Serbokroater 503 000

         (ca 36%), ungrare 380 000 (27,5%), tyskar 328 000 (ca 24%). Ortodoxa 478 000,

         katoliker 709 000, protestanter 145 000. ”Slovenien” 31.12.1921 fanns här över 1 milj.

         katoliker och 40 000 övriga.

17     Meyers, ”Jugoslawien”: enligt foklräkningen 1961, i %:

                                                   Kroatien       Slovenien                            Vojvodina

         Serber                        15.0                                     0,8                                      65,3

         Kroater                       80,6                                     2,0                                        7,8

         Slovener                      0,9                                     95,8                                       0,3

         Ungrare                        1,0                                       0,7                                     23,8

         Övriga                        2,5                                       0,7                                       2,8              

         Rezler, sid 313, 317, 331, i Jugoslavien var nationalitetsförtrycket hårt redan under

         mellankrigstiden. Jordreformen efter 1918 minskade de ungerska och tyska eliternas

         makt och efter 1945 fördrevs tyskarna, som utgjorde en tredjedel av befolkningen,

         ur Vojvodina.

18     Nyström, sid 149

Kap. II – Från nationalism till etnicitet

1       Tägil (1977), sid 69ff

2       Dougherty & Pfaltzgraff, sid 4

3       Deutsch (1953), sid 164ff

4       Lijphart, sid 47ff; Deutsch (1968), sid 166, Deutsch uppfattar funktionalismens för-

         hoppningar på att integrationen skall göra kriget omöjligt som överoptimistiska.

         Dougherty & Pfaltsgraff, sid 418ff, 430ff  om Mitranys funktionalism och Haas

         neofunktionalism.

5       Connor, sid 21ff

6       Connor, sid 38ff

         Smith, sid 58, om Connors  ”Modernisation theory of ethnic separatism”.

7       Brass, sid 1ff

8       Rothschild, sid 87ff

9       Smith, sid 66

10     Ross, sid 3f, 8

11     Sugar, sid 420

12     Horowitz, sid 53f

13     Deutsch (1953), sid 2ff, 69ff; Deutsch (1968) sid 68

14     Deutsch (1953, sid 164ff; Deutsch (1968), sid 69

15     Connor sid 20f, 28f; Ross, sid 2; Smith, sid 58f; Horowitz, sid 100; Lijphart, sid 48

16     Brass, sid 24ff

17     Rothschild, sid 52; Deutsch (1953), sid 77

18     Brass, sid 13-28,  ”Ethnicity and elite competition”; Rothschild, sid 137ff, ”Leaders and

         leadership”; Niederhauser, sid 23ff; Smith, sid 134ff; Horowitz, sid 139f; om aggrege-

         ringsproblemet: Dougherty & Pfaltzfraff, sid 14f; Tägil (1977), sid 59ff, 69ff; Peters-

         son, sid 69ff.

19     Esman, sid 376f

20     Tägil (1984), sid 240ff

21     Giles & Saint-Jacques, sid IX

22     Kloss, sid 42; Fishman, sid 75, 84; Niederhauser. Niederhausers arbete är en komprimerad redogörelse för de nationella väckelserna i Central- och Östeuropa och på Balkan-                   halvön under 1800- och 1900-talen. Dvorník, sid XXIf – Dvorník säger att språkgemen-

         skapen mellan slaverna var en centripetal kraft redan under medeltiden.

23     Ross, sid 2

24     Westin, sid 174, 188, 317 – om svensk etnisk identitet. Ett belysande svar ur en av

         Westins enkäter förtjänar att återges i detta sammanhang: ”Därför att vi svenskar tycker

         att svenskar är svenskar och det är något bra och därför ser vi ner på invandrarna”.

         Johansson, sid 70ff – om finlandssvenskarna.

25     Johansson, sid 67

26     Dvorník, sid 1-20,  ”Europe to the thirteen century”; Niederhauser, sid 10ff

27     Ross, sid 4

28     Fishman, sid 69ff

29     Fishman, sid 84ff; Horowitz, sid 55ff

30     Horowitz, sid 59

31     Horowitz, sid 226ff

31a   Fishman, sid 85

32     Mangs och Martell, sid 60, 63; Söderlindh, sid 61ff

33     Kloss, sid 133ff, 273, 283, 362

34     Giles & Saint-Jacques, sid IX

35     Rothschild, sid 26

36     Citerad i Söderlindh, sid 62

37     Horowitz, sid 216ff; Brass, sid 8; Fishman, sid 89 – om språket som symbol

38     Enloe, sid 348f

39     Enloe, sid 366

40     Dvorník, sid XXV

41     Petrovich, sid 384ff, 393ff

Kap. III – Etniska konflikter

1       Dougherty & Pfaltzgraff, sid 181-189, 266-274, 281ff, 309-312, 317-325 – ”latent”,         ”öppen” resp. ”våldsam” konflikt använder jag i följande betydelser: en latent konflikt

         innebär att det föreligger spänning, konkurrens eller intressekollision mellan parterna

         men att de inte blivit synliga för omvärlden. En öppen konflikt har manifesterat sig

         genom en synlig men ickevåldsam konfrontation. Med ”våld” menar alltid fysiskt våld

         och inte ”strukturellt” våld i Galtungs mening.

2       Tägil (1977), sid 104f, 122f, 84f

3       Horowitz, sid 226

4       Horowitz, sid 142f, 181

5       Rothschild, sid 27; Horowitz, sid 147, 185

6       Horowitz, sid 147

7       Galtung, sid 94ff; Smith, sid 165ff – Smith menar att en överproduktion av intelligentia

         i den byråkratiska staten bidrar till konflikter.

8       Tägil (1977), sid 86f

9       Horowitz, sid 21ff

10     Rothschild, sid 79ff – Rothschild talar om ”vertikal hierarki” och om ”parallell segmen-

         tering.

11     Smith, sid 134

12     Ross, sid 5ff

13     Horowitz, sid 99f

14     Rothschild, sid 121

15     Jag finner stöd för mina slutsatser i Johanssons undersökning av de etniska konflikterna

         i Belgien, Finland och Schweiz. Se Johansson, sid 90ff.

16     Nyström, sid 161 – Nyström säger att ”[structural approach] does show that the growth

         of new values may influence ethnic identification”.

16a   Lapidus, sid 99

17     Tägil (1984), sid 242ff; Rothschild, sid 105; Smith, sid 53 – Enligt Smith anser Patricia

         Mayo att den nya europeiska etnonationalismen frammanats av den ”okänsliga” och

         centraliserade ”jakobinska” staten.

18     Rothschild, sid 105ff

19     Stenelo, sid 16ff

20     Dougherty & Pfaltzgraff, sid 322ff

21     Dougherty & Pfaltzgraff, sid 315

22     Esman, sid 376, 386

Kap. IV – Etnopolitik i Sovjet

1       Lapidus, sid 98

2       Lenin, sid 635f, Stalin, sid 148; Kloss, sid 421

3       Lenin, sid 632, 642

4       Lenin, sid 624ff

5       Stalin, sid 54-84. I Bruce Franklins edition har uppsatsen titel ”Marxism and the               national question”; sid 144-154, ”The national question” i uppsatsen ”The foundations

         of Leninism” från 1924.

6       Tägil (1977), sid 160ff

7       Knabe, sid 739ff; Gerner, sid 21f

8       Deutscher, sid 145ff

9       Conquest, sid 31ff, 42f, 50f, 56f; Simon, sid 750f; Levits, sid 403

10     Deutscher, sid 195, 199, 411 – 1944 ändrades författningen så Ryssland, Ukraina och

         Vitryssland skulle ha rätt till egna utrikesrepresentationer.

11     Sovjetunionens författning 1977, artikel 70 och 72

12     Simon, sid 750: ”Zur Bewältigung der nationalen Frage entwickelte sie ein vielfältiges Instrumentarium und schuf mit dem Sowjetföderalismus eine staatsrechtliche Fiktion, die in erstaunlich erfolgreicher Weise politischen Zentralismus mit kulturellsprach-lichen Zugeständnissen an die nichtrussischen Nationen verband“.

13     Deutscher, sid 195; Simon, sid 751f

14     Conquest, sid 119ff; Lapidus, sid 99

15     Levits, sid 403ff; Deutscher, sid 190ff

16     Kriget 1941-1945 döptes till ”Det Stora Fosterländska kriget”, ”Internationalen” avskaf-

         fades och ersattes med en patriotisk hymn, m. m.

17     Chrusjtjov, sid 149ff, 221

18     Conquest, sid 63ff

19     Lapidus, sid 100f; Simon, sid 757

20     Simon, sid 749 om östslavisk superregionalism; Levits, sid 408f om russifiering och

         migration; Kloss, sid 431ff om russifiering; Lapidus, sid 103; Levits, sid 403

21     Dagens Nyheter, januari – november 1989

22     Simon, sid 757

23     Lapidus, sid 101

LITTERATUR

Brass, Paul R.               ”Ethnic groups and nationalities” i Peter F. Sugar (ed), Ethnic

                                      diversity and conflict in Eastern Europe, Oxford, 1980

Chrusjtjov, N. S.           Chrusjtjov minns, Stockholm, 1971

Connor, Walker             ”Ethnonationalism in the First world: The present in historical

                                      perspective”, i Milton J. Esman (ed), Ethnic conflict in the Western

                                      world, Ithaca, 1977

Conquest, Robert          Den stora deportationen, Stockholm, 1973

Deutsch, Karl W.          Nationalism and social communication, New York, 1953

                                      (ed), Political community in the North Atlantic area, New Jersey, 1957

                                      The analysis of international relations, New Jersey, 1968

Deutscher, Isaac            Stalin, Stockholm 1973

Dougherty, James E., &

Pfaltzgraff Jr, R. L.       Contending theories of international relations, New York, 1981

Dvorník, Frantisek        The Slavs in European history and civilization, New York, 1962

Enloe, Cynthia H.         ”Religion and ethnicity”, i Peter F. Sugar (ed), a. a.

Esman, Milton J. (ed)    Ethnic conflict in Western world, Ithaca, 1977

Fishman, Joshua A.       ”Social theory and ethnography. Language and ethnicity in Eastern

                                      Europe”, i Peter F. Sugar (ed), a. a.

Galtung, Johan              Är fred möjlig, Stockholm, 1975

Gerner, Kristian             ”Nationella motsättningar i Sovjet” i Världspolitikens dagsfrågor,

                                      1988:8

Gilberg, Trond               ”State policy, ethnic persistence and nationality formation in Eastern

                                      Europe” i Peter F. Sugar (ed), a. a.

Giles, Howard &

Saint-Jacques,

Bernard, (ed)                 Language and ethnic relations, Oxford, 1979

Hettne, Björn                Recension av Donald L. Horowitz, ”Ethnic groups in conflict”, i

                                      Internationella studier, 1987:2

Horowitz, Donald L.     Ethnic groups in conflict, Berkeley, 1985

Johansson, Rune           ”Varieties of conflict development. Ethnic relations and social change

                                      in Belgium, Finland and Switzerland” i Sven Tägil (ed), a. a.

Kloss, Heinz                  Grundfragen der Ethnopolitik im 20. Jahrhundert. Die Sprachgemein-

                                      schaften zwischen Recht und Gewalt, Wien, 1969

Knabe, Bernd                ”Zur Nationalitätsproblematik der UdSSR” i Osteuropa, 1989, s 739ff

Lapidus, Gail W.           ”The nationality question in the Soviet system” i Eric P. Hoffman (ed)

                                      The Soviet Union in the 1980s, New York, 1984

Lenin, V. I.                    Selected works, Moskva, 1967

Levits, Egils                  ”Der politische Aufbruch in den baltischen Staaten” i Europa Archiv,

                                      Zeitschrift für internationale Politik, 1989:13

Lijphart, Arend             ”Political theories and the explanation of ethnic conflict in the

                                      Western world: Falsified predictions and plausible postdictions” i

                                      Milton J. Esman (ed), a. a.

Mangs, Karin &

Martell, Barbro             0 till 20 år enligt psykoanalytisk teori, Lund, 1980

Niederhauser, Emil       The rise of nationality in Eastern Europe, Budapest, 1981

Nyström, Kerstin           ”Regional identity and ethnic conflict: Croatian dilemma” i Sven

                                      Tägil (ed, 1984), a. a.

Oldberg, Ingmar            ”Östeuropeisk historiografi. Några principiella och metodologiska

                                      problem” i Historisk tidskrift, 1973

Petersson, Olof              Metaforernas makt, Stockholm, 1987

Petrovich, Michael B.   ”Religion and ethnicity in Eastern Europe” i Peter F. Sugar (ed), a. a.

Rezler, Julius                 ”Economic and social differentiation and ethnicity” i Peter F. Sugar

                                      (ed), a. a.

Ross, Jeffrey A.             ”Language and mobilization of ethnic identity” i Giles & Saint-

                                      Jacques (ed), a. a.

Rothschild, Joseph        Ethnopolitics. A conceptual framework, New York, 1981

Simon, Gerhard             ”Regionalismus in der Sowjetunion” i Osteuropa, 1987:2

Smith, Anthony D.        The ethnic revival, Cambridge, 1981

Stalin, J. V.                    The essential Stalin. Major theoretical writings 1905-1952. Bruce

                                      Franklin (ed), London 1973

Stenelo, Lars-Göran      Foreign policy predictions, Lund, 1980

Sugar, Peter F. (ed)        Ethnic diversity and conflict in Eastern Europe, Oxford, 1980

Szende, Stefan               Maktspelet kring Donau, Stockholm, 1938

Söderlindh, Elsie           Invandringens psykologi, Stockholm, 1984

Tägil, Sven (ed)            Studying boundary conflicts. A theoretical framework, Lund 1977

                                      Regions in upheaval. Ethnic conflict and political mobilization,

                                      Lund, 1984

Westin, Charles             Majoritet om minoritet. En studie i etnisk tolerans i 80-talets

                                      Sverige, Stockholm 1984

Övriga källor

Brockhaus Enzyklopädie, 3:e uppl., 1971

Dictionnaire d’Histoire de France Perrin, 1986

Encyclopaedia Universalis France, 1968

Meyers Enzyklopädisches Lexikon, 9:e uppl., 1976

Narodnaja Enciklopedija Srpsko-Hrvatsko-Slovenska, Zagreb, 1929

Nordisk Familjebok, 3:e uppl., 1930

Svensk Uppslagsbok, 2:a uppl., 1962

Dagens Nyheter, 1989

Coming into being of Jan Patočka´s Heretical Essays

Dear Friends of Jan Patočka and his philosophy!

The coming into being of the Heretical Essays is closely connected with Jan Patočka´s life, and his life was greatly affected by the fortunes and misfortunes of his country. I will not bore you with personal memories, but to understand Patočka’s writing it can be helpful to recollect the events and the intellectual and emotional atmosphere in which the Essays were conceived. My own generation has seen our world falling to pieces in Munich in 1938, then, and during the Second World War we lived six years under the Nazi occupation. 1948 came the Communist “Putch”, followed by forty years of new oppression and the Soviet occupation of 1968. Jan Patočka belonged to an earlier generation, so he had experienced and was deeply influenced also by the disasters and hardships of the First Great War.

Patočka’s biographer Erazim Kohák resumes his life in a few numbers: of the forty six years of Patočka´s life as a philosopher, just eight years were free from censorship, five of these before the war, when he was still a young man. As a professor he was allowed to teach during totally four years. He was a prolific writer, but during seven years he was completely banned from publishing, and only two of his works were published during his lifetime.[1]

This was a depressing life story, but it was typical for many Czech intellectuals. Just to give you an idea about how the system worked: In a guideline from the Ministry of Education, the Universities are instructed that phenomenology, among other “bourgeois deviations”, is alien to Marxism. The examiners are made responsible for, that if a candidate just only quotes or merely refers to such a source in the bibliography, the thesis will be disqualified.

So, how did people survive intellectually and morally? How would you feel being always on the loosing side? Always keeping your mouth shut and seeing your dreams and aspirations being shattered again and again? In Patočkas own words, it was “a cruel world”. And here, I think, Patočka was quite exceptional. In spite of a situation which many of us would find desperate, and in spite of his personal detriments and disappointments, Patočka’s thinking always remains so admirably constructive and free from hate and bitterness! How come?

In one of his last lectures he explains:

“There is no reason for a spiritual man to despair. A spiritual man views even today certain possibilities. A spiritual man must cease to be afraid, because in what he perceives, there is ground for not being afraid.”[2]

***

Some of the themes and motives in the Heretical Essays occupied Patočka during all his life and can be traced as far back as 1934 and 1935. Already then he published a couple of articles on history, and later on, in 1940, he wrote an essay titled “On Philosophy of History”.

The book originates in the years 1973, -74 and -75. After the short Prague Spring, during which Patočka was able to teach as a professor, and after the Soviet occupation, there came a time of the most harsh repression. It was then, that he obviously felt a compulsion to make such a profound inquiry into the meaning of history. Since 1970 Patočka lived under ban and was prohibited to teach, but he conducted philosophic seminar classes with his former students – many of them were then menial workers – in various private homes. The text of the Essays is based on his lectures in these seminaries.

The sources are scarce. With only one exception, namely the essay “Europe and the European Inheritance”, there is no original manuscript. Patočka´s lectures were taken down on a tape recorder and typed out by his students. The Essays were first published as a samizdat by Edice Petlice in 1975. You certainly know this Russian word, meaning private publishing without permission by the authorities. The edition was really not big: six, or perhaps twelve typed copies. Those few copies and copies of these copies were then privately circulated and certainly enormously appreciated by the public. But how many people did in fact read those few copies? We can only guess, but I am afraid that the circulation was limited to a relatively small group of intellectuals. 

Patočka complemented the Essays with commentaries – or glosses as he himself calls it. These appeared already the same year, 1975, in a new edition, now by the Kvart samizdat publishers. There is a manuscript of the first part of the commentaries but the second part exists only as a typed copy by the author. The first Czech printed edition of the work – without the glosses – was published in Munich in 1980. We can assume that many of these printed copies were smuggled illegally to Czechoslovakia.

Patočka himself translated some of the essays into German for publishing in philosophic journals in Poland and Germany. He left behind a number of sketches and lectures with the same themes as in the Essays, all of them were lately published in Czech by the Patočka Archive in Prague.

The first to translate the Essays were our Norwegian neighbours, as early as 1979, not less than 27 years ahead of us![3] Other translations followed and today the Essays are Patočka’s most translated work and available to readers in at least ten languages.

But in his own country he was a “non-person” and for the broad Czech public, Patočka´s philosophical ideas remained mostly unknown for still many years to follow. Few Czechs knew even his name, and if they did, then mostly for his political activities as a signatory of the Charta 77. First after what Patočka would call “the big quake”, the “velvet revolution” in 1989, the Essays were made generally accessible in his own language. Today the Czech Republic is proud of him as one of the greatest Czech philosophers, and I am always happy, looking down the broad Patočka Avenue in Prague.

****

His biographer says that Patočka was not primarily a political thinker. I will not argue with the expertise, but I ask, why was he so hated and persecuted by the totalitarian regimes? The Essays, his last main work, and not least the commentaries, is, in my humble opinion, essentially a political book. Ivan Dubský regards the Essays as the ideological base of the Charta[4] and even Kohák acknowledges, that the ideas of freedom and citizen’s responsibility, which so clearly are expressed in the Essays, are “the wellspring” of the Charta.[5]

But let us listen to Patočka’s own words. He says:

“A spiritual man is not a politician…he is not political in the familiar sense…he is political in a different way and as a matter of course. He cannot be otherwise because he confronts his society…with the non-self-evident of reality.”[6]

Or maybe better in German:

“…er wirft ins Gesicht der Gesellschaft die Nichtselbstverständlichkeit der Wirklichkeit.

And later on in the same lecture:

“…spiritual life is not mere meditation…spiritual life is exactly also to act…A spiritual man who is willing to make sacrifices and understands their significance and their meaning…cannot be afraid.”[7]

 So in my opinion, when Patočka took on the role as a spokesman for the Charta 77, this was a consistent and logical consequence of his philosophy. And as his friend Ludwig Landgrebe has written, “…his dead was…a manifestation of the last and ultimate consequence of a philosopher’s life.”[8]

 Jan Patočka acted and died as a free and unafraid man responsible for his society.

***

I did not know much about the author, when I bought this little book – it must be fifteen years ago – in a bookshop in Prague. Yes, I did read it, but then it stood forgotten on a bookshelf for years. Until I, in a copy of the Axess journal, read an article on Patočka by Fredrik Svenaeus.

Well, what I thought was that it was a shame that this important text was not accessible in Swedish. Maybe I was naïve and foolhardy to take on with this task. Paul Ricoeur warns the reader for “occasional impenetrability”[9] of the text and Erazim Kohák says, that Patočka´s language in the Essays is “so esoteric as to tax even a professional reader”.[10] Well, I am by no means a professional reader of phenomenological text and my education in philosophy is not worth mentioning, so it was kind of kamikaze enterprise. But fortunately, I had not read those warnings before I set out on the road.

Yes, it was often difficult to penetrate and sometimes not easy to understand Patočkas rather archaic language and his long sentences and intricate periods. I believe that they are at times not easy to grasp even for a professional Czech reader. So sometimes I found it necessary to break up the most cumbersome sentences, but my ambition was, as far as possible, to keep to the author’s own style. I found some help in his own German translations, and in doubtful cases I affixed the German term in square brackets for the reader’s better understanding. Where Patočka´s German text substantially differs from the Czech one, I render it in Swedish as an appendix after respective chapter.

****

Well, I confess that I sometimes doubted if I was the right man for the job, but I tried to do my best, even if it may not be good enough. Anyway, I am an old man and have no academic prestige to maintain, so here it is and free for anyone to judge.

Before I finish I will mention and thank Anders Molander in Bergen who has done a great job reading and correcting my manuscript. And of course, I will once more thank Fredrik who gave me the impulse and in that manner started the whole business.

Thank you!

---

[1] Erazim Kohák, Jan Patočka, Philosophy adn selected writings (The University of Chicago Press, 1989),

   p. 27, 31, 53.

[2] Jan Patočka, Péče o duši, III (OIKOYMENH, Praha 2002), “Duchovní človĕk a intelektuál, s. 366.

[3] Milada Blekastad (transl.), Kjetterske studier i historiens filosofi (Tanum-Norli, Oslo 1979).

[4] Jan Patočka, Kacířské eseje o filosofii dĕjin (Academia, Praha 1990), p.6.

[5] Kohák, op.cit. p. 130.

[6] Kohák, op. cit. p. 366.

[7] Kohák, op. cit. p. 369.

[8] Blekasstad, op.cit. p. 271.

[9] Patočka, op. cit. p. 14.

[10] Kohák, op.cit. p.4.

Lesson given on Jan Patočka’s Day in Stockholm Oct. 9th, 2007

Hur Hitler kom till makten (4)

Så som den politiska var också den kulturella sfären starkt radikaliserad och polariserad. Till höger fanns en disparat grupp intellektuella kring Ernst Niekisch, Ernst Jünger och Carl Schmitt [1]. De kallade sig ”nationalrevolutionärer”, ”nationalbolsjeviker” eller anarkister, och hade det gemensamt att de var inspirerade av Nietzsches övermänniskoideal och Spenglers ”preussiska socialism”. De föraktade 1789-års jämlikhetsidéer och det borgerliga samhället, talade om en ”konservativ revolution” och med sin önskan om en stark stat och ledare stod de ideologiskt nära nazismen och bidrog till dess seger.

Till vänster befann sig en mängd konstnärer och kulturpersonligheter som Carl von Ossietzky, Erich Mühsam, Ernst Toller och Bertold Brecht. De hatade och bekämpade nazisterna men de rackade också ned på kälkborgarna och deras ”reaktionära” republik. Deras arena var Berlin och deras publik begränsad till det progressiva men lilla skiktet av vänsterintellektuella där. I de breda befolkningslagren var Berlin beryktat för sitt extrema och depraverade avantgarde och den kritik och den konst som producerades där gouterades inte av tyskarna i allmänhet. Där producerades en stor del av modern konst, men Brechts och Dix grova satir och Kokoschkas eller Georg Groszs utmanande modernism snarare provocerade och stötte ifrån den borgerliga publiken som tyckte att deras konst var ”otysk”.

Georg Grosz 1920

Alldeles för många i kultureliten var marxister och medlemmar i KPD, vars mål var att genom en våldsam omvälvning störta den borgerliga republiken. De följde partiets direktiv, som i sin tur blint lydde direktiven från Moskva. Och ideologerna i Moskva följde regelboken och visste att Hitlers seger var historiskt nödvändig och att den snabbt skulle följas av en revolution och en socialistisk arbetarstat. Så som Marx själv en gång, såg nu KPD de socialdemokratiska reformisterna som ett hinder i vägen för en revolution. Man såg socialdemokrater som en farligare konkurrent än nazisterna och kallade dem föraktfullt ”socialfascister”. I sin iver att påskynda historiens gång röstade kommunisterna med nazisterna i riksdagen och vid ett par tillfällen organiserade de strejker i öppet samarbete med NSDAP. Det var en ödesdiger felbedömning som Otto Braun varnade dem för: ”Förstår ni inte att ni går deras ärenden? …dom kommer att hänga er…”,[2] och han blev snart sannspådd.

 Studiet av kulturmiljö och samhällsstrukturer hjälper oss att förstå, men i slutänden är det människor som föder idéer, och individer, personligheter och politiska aktörer som skapar historia. Det som hände i Tyskland och Europa under första hälften av 1900-talet skulle aldrig ha hänt om det inte hade funnits en Adolf Hitler och en Adolf Hitler med just de personliga egenskaper denne Adolf Hitler hade.

 Grundlagsfäderna i Weimar kunde inte förutse att 84-årige Paul von Hindenburg skulle bli återvald till rikspresident med alla de befogenheter de hade försett ämbetet med, inte heller att den ålderssvage presidenten skulle styras av sin son och sin kanslichef. På liknande sätt har vägen till katastrofen jämnats av andra medagerande. Brünings och Otto Brauns ålder och sjukdom som många anser ledde till ödesdiger passivitet i avgörande ögonblick, von Papens fåfänga, general Streichers obegripliga laxhet när han borde ha reagerat och handlat.

På kommunisternas valaffischer karikerades Hitler som kapitalisternas nickedocka men i verkligheten var den tyska storindustrins inställning till NSDAP tveksam och delad. Partiprogrammet från 1920 och Strassers socialism skrämde industripamparna. Hitler gjorde stora ansträngningar att övertyga storföretagarna att han inte tänkte socialisera privata företag, utan större framgång. Storindustrin föredrog von Papen och med undantag för stålmagnaten Fritz Thyssens och Ruhrpatriarken Emil Kirdorfs bidrag gick de stora pengarna till de konservativa och nationalistiska partierna. NSDAP finansierades i huvudsak genom medlemsavgifter och drogs med stora skulder ända till valframgången i juli 1932.[3]

Vilken roll spelade nazisternas öppna och rabiata antisemitism för Hitlers väg till makten? Med vår kunskap om Förintelsen har vi ofta en överdriven föreställning om antisemitismens betydelse i den tyska politiken under 1930-talet. I NSDAP;s partiprogram från 1920 sägs att ”ingen jude kan tillhöra det tyska folket (Volksgenosse sein)…och kan därför inte heller vara statsmedborgare”, något som Hitler upprepar i sin bok. Han gormade mot judar på sina massmöten, antijudiska slagord skanderades av SA och sanslöst vulgär antisemitism spreds i Streichers tidskrift Der Stürmer. Men det var yttringar som mest riktades till de redan övertygade och konsumerades av fotfolket. Hitler hade proklamerat att ”juden är den ariska rasens dödsfiende” och det var i detta sammanhang, i omsorgen om den ariska rasens renhet, som ”judefrågan” diskuterades av naziideologerna och inom partiets ledning. I kontakter med den politiska och ekonomiska eliten nämndes ”judefrågan” knappt alls.

Men NSDAP:s judepolitik togs sällan eller aldrig heller upp eller kritiserades av de påtänkta samarbetspartierna eller någon annan ledande politiker eller företagsledare. Den förbigicks med tystnad och det var ett förhållningssätt som var karakteristiskt för stora delar av det tyska samhället. Före Hitler skilde sig den tyska antisemitismen inte från den i andra europeiska länder. Efter emancipationen på 1860-talet blev judarna en alltmer betydande del av den uppgående medelklassen. De blev i allmänhet väl integrerade i det tyska samhället, pogromer liknande dem i Ryssland förekom inte och många judar därifrån och från Polen flyttade till det relativt toleranta Tyskland. Men det fanns både formella och sociala hinder kvar och många yrken förblev för dem stängda. Av tvång och tradition sökte de sig till affärslivet och fria yrken, något som gjorde att antalet judiska studenter vid universitet och antalet judiska läkare och advokater vida översteg judarnas procentuella andel i befolkningen.

Weimarrepubliken revolutionerade det tyska utbildningsväsendet. Gamla och nya studievägar öppnades för barn ur arbetar- och lägre medelklassen och antal studenter vid universitet växte lavinartat. När den ekonomiska krisen i början av 1930-talet slog till stod där 150 000 unga akademiker utan arbete. Konkurrensen om jobb var knivskarp och det oproportionerligt stora antalet judiska studenter och akademiker väckte högljudda protester och krav på numerus clausus.

Som Götz Aly visar [4] var det inte deklasserade människor, utan främst uppåtsträvande unga ur arbetar- och medelklassen som sökte sig till NSDAP. NSDAP var ungdomens häftiga rörelse, dess medlemmar, riksdagsmän och ledning hade lägst medelålder av alla partier, och nazismen var stark vid högskolorna där det både bland studenter och lärare levde kvar en antisemitisk tradition från de duellerande studentföreningarna, Burschenschaften och völkisch- och Wandervogel-rörelserna. Det tyska studentförbundet var den första och enda riksorganisation som valde en nazistisk ledning redan sommaren 1931, långt före Hitlers maktövertagande. Aly och andra betonar betydelsen av konkurrensen, avunden och de sociala och ekonomiska aspekterna för den tyska antisemitismen och för NSDAP:s framgångar.

Att döma av samtidas utsagor hade ”judefrågan” ingen avgörande betydelse för tyskarnas inställning till nazismen[5]. Alla intervjuade förnekar egen antisemitism och de flesta också att det hade funnits någon antisemitism i det tyska samhället, men undertonen i deras berättelser vittnar om motsatsen. De flesta hade inte haft någon kontakt med judarna, knappt ens känt en jude personligen, men de har bestämda åsikter om judarnas gruppsammanhållning, deras framfusighet, deras överrepresentation i de akademiska yrkena och oproportionella inflytande i näringslivet, pressen och konsten. Vad man i allmänhet trodde var att när nazisterna kom till makten skulle de göra judarna till andra klassens medborgare och diskriminera dem på många sätt, något som somliga beklagade, andra gillade, men som det för de flesta var likgiltigt. Det handlade ju ändå bara om en obetydlig minoritet som man inte hade något gemensamt med eller något intresse av. De som röstade på och anslöt sig till partiet gjorde det oftast av andra än ideologiska skäl och de accepterade antisemitismen så att säga på köpet.

Nazisternas rasideologi var avgränsande, uteslutande och hatfylld, och partiets system strängt hierarkiskt, men det som sällan uppmärksammas är att man samtidigt hävdade och tillämpade en social utjämning och jämställdhet för dem som tillhörde det tyska folket, Volksgenossen, en term som antyder kamratskap och gemenskap. Principen tillämpades inom partiet som fylldes med idel uppkomlingar, människor från arbetar- och lägre medelklassen, med Führern som den främste av dem. När partiet sedan kom till makten trängde de ut den gamla klass- och meriteliten ur otaliga befattningar och ämbeten. Det var något nytt, något som bröt ner klassgränser och något som, som Göts Aly dokumenterar, tilltalade miljoner tyskar [6]. 

Hitlers väg till makten jämnades av ledande politikers kortsynthet och av Hindenburgkamarillans intriger, men till syvende og sidst uppnådde han sitt mål på ett legalt sätt, för att en tillräckligt stor del av tyska folket lade sin röst för honom. Invändningen att han aldrig fick en majoritet, inte mer än 33% i det sista fria valet, är inte mycket värd. Som vi vet sitter vår socialdemokratiska regering kvar på ett mindre röstunderlag än så. NSDAP var riksdagens vida största parti och tillsammans med det högernationalistiska DNVP var högerblocket större än de två vänsterpartierna tillsammans. Hindenburg kunde i längden inte vägra att utnämna ledaren för det största partiet och det största blocket till rikskansler.

Man har ofta undrat över och förebrått den socialdemokratiska ledningen och de mäktiga fackföreningarna för att de i det kritiska ögonblicket inte använde de maktmedel de hade till förfogande, en generalstrejk och kanske våld, för att stoppa Hitler. Reichsbanner med sina miljoner medlemmar och hemliga vapenlager stod redo, men Otto Braun och hans partikamrater var övertygade demokrater, de ville inte bryta mot konstitutionen och de fruktade att en våldsam aktion skulle utlösa ett inbördeskrig med en väl rustad motståndare, Hitlers SA och SS, en förödande strid med osäker utgång.

.

Viktigaste källor

Barth, Rüdiger; Friederichs, Hauke, Dödgrävarna (2019), en journalistisk skriven dag-för-dag-berättelse om den dramatiska hösten-vintern 1932-33.

Bracher, Karl Dietrich, Die Auflösung der Weimarer Republik (1955) är fortfarande den bästa studien av Hitlers väg till makten. En kortare sammanfattning, „Demokratie und Machtergreifung: Der Weg zum 30. Januar 1933“ finns i Bracher-Funke-Jacobsen, Nationalsozialistische Diktatur1933-1945 (1983).

Brodersen, Ingke-Humann, Klaus-v. Paczensky, Susanne, 1933: Wie die Deutschen Hitler zur Macht verhalfen (1983), ett antal intervjuer med samtida och ett avslutande kapitel „Machtergreifung“ av historikern Wolfgang Kopitzsch,

Höhne, Heinz, Die Machtergreifung (1983), är en detaljrik studie av händelseförloppet och av de politiska aktörerna under den kritiska tiden, med valstatistik, regeringslängd m.m.

Kortare men intressanta överblick av Weimarrepublikens historia finns ex-vis i Golo Manns Deutsche Geschichte des 19. und 20. Jahrhunderts (1992) och i William L. Shirers, Det Tredje rikets uppgång och fall I (1977).

Läsvärd diskussion av politiken och tidsandan under Weimartiden hittar man också i Christian von Krockows Ett tyskt århundrade 1890-1990 (1990), kap. ”Novemberrepubliken” och i Norbert Elias Tyskarna och civilisationens bräcklighet (1996).

---

[1] Heidegren, Carl-Göran, Preussiska anarkister (Symposion, 1997)

[2] Mann, sid.780.

[3] Trumpp, Thomas, ”Zur Finanzierung der NSDAP durch die deutsche Großindustrie“ i Bracher-Funke-Jacobsen Nationalsozialistische Diktatur 1933-1945 (Drosde, 1983).

[4] Aly, Götz, Warum die Deutschen? Warum die Juden?, (Fischer, 2011).

[5] Brodersen, sid. 20ff, 70ff m.fl.

[6] Aly, Götz, Hitlers Volksstaat (Fischer, 2005), sid. 25ff..

Inflationen, räntan och budgeten (3)

Som väntad höjer Riksbanken styrräntan med 0,5% till 3,5%, en omdiskuterad höjning. Finansministern har presenterat sin vårbudget som följer Riksbankens politik och hon har fått mycket kritik, inte bara från oppositionen. En skribent i SvD skriver att ”hon verkar vilja hålla liv i inflationsspöket”.

Nu är inflationen inget inbillat spöke utan en krass verklighet, den är fortfarande förfärande hög och kommer säkert att förbli det ett tag till. Både finansdepartementets och Riksbankens bedömning är att det viktigaste i dag är att dämpa inflationen och få stopp på prisökningar som drabbar de fattigaste hårdast. Statsbudgeten kan inte motarbeta Riksbankens mål genom generösa bidrag till kommuner och andra, så även de mest angelägna behov och reformer, som generella skattesänkningar, måste vänta.

Bekymmersamt läge

Som jag har skrivit i tidigare avsnitt står Riksbanken inför en olöslig målkonflikt mellan hög inflation eller hög arbetslöshet och den kritik som riktas mot ytterligare höjningar av styrräntan kommer främst från LO där omsorgen om sysselsättningen är given. I den undersökning som SvD har gjort godkänner en överväldigande majoritet, 22 av de tillfrågade 30 ekonomer, Riksbankens politik.

Samtidigt har LO-ekonomerna rätt på ett par punkter. Det mesta av dagens inflation är importerat och styrräntan är ett trubbigt verktyg.   

Situationen vi befinner oss i i dag liknar den under krisen 1973-75 som orsakades av Vietnamkriget och en våldsam ökning av oljepriser till följd av konflikterna i Mellanöstern. Större delen av dagens inflation beror på kriget i Ukraina, något som inte påverkas av inhemska räntehöjningar. Styrräntan verkar med fördröjning och både sparandet och företagens investeringsvilja är relativt okänsliga för ränteförändringar. Tidigare erfarenhet visar att det skulle krävas en räntehöjning med en tvåsiffrig procentsats för att uppnå en snabb och märkbar effekt, något som är praktiskt omöjligt.

Man kan inte sitta still i båten

Inflationen är ett ont för hela samhället och något måste göras. Professor Lars Calmfors varnar för risken för stagflation, en fortsatt hög inflationstakt samtidigt som arbetslösheten ökar. Inflationen och inflationsbekämpningen påverkar olika segment av ekonomin mycket ojämnt. Räntehöjningarna är kännbara för hus- och bostadsrättsägare med höga lån och de har redan påverkat fastighetspriserna och drabbat bostadsbyggandet, med ökande arbetslöshet som följd.

Men det finns ett par saker man sällan talar om. Det ena är inflationens moraliska aspekt, den icke önskvärda förmögenhetsöverföring från småsparare och försäkringstagare till ägare av realtillgångar och högt skuldsatta, något jag berört i tidigare avsnitt.

Kriget

Det andra är kriget. Internationella konflikter och krig leder alltid till inflation.

De svängningar av svenska prisnivån vi ser på diagrammet är följder av internationella konflikter. Fransk-Preussiska kriget 1860, Världskriget 1914-1918, Andra världskriget 1939-1945, Koreakriget 1951-52, Vietnamkriget och konflikterna i Mellanöstern 1972-1990.

Det ena skället för utifrån kommande prisökningar är att vid internationella kriser, i synnerhet krig, ökar efterfrågan och priset på viktiga råvaror som olja, gas, metaller och livsmedel onormalt och snabbt. Det andra, mindre uppmärksammade och inflationsdrivande skälet är den onormala resursförbrukning varje krig för med sig.

Som jag har skrivit i första avsnittet, krävs det för en stabil prisnivå dels jämvikt mellan utbud av och efterfrågan på varor och tjänster, dels att hushållen spar tillräckligt, dvs avstår från viss konsumtion, för att tillfredsställa företagens och statens behov av investeringar. I krig ökar statens ”investeringar” i krigsmateriel m. m. på ett onormalt sätt och en större andel producerade varor och tjänster undandras privat konsumtion, något som rubbar den ekonomiska balansen och ökar prisnivån. För att bromsa inflationen tillgriper statsmakterna ofta pris- och löneregleringar och uppmuntrar eller tvingar medborgarna till ökat sparande genom försäljning av statsobligationer med förmånlig räntenivå.

Historien har visat att alla dessa åtgärder endast förmår att uppskjuta den inflation som är följden av krigets meningslösa resursförbrukning. Första världskriget finansierades av den tyska staten med lån från allmänheten och senare betalningar på Tysklands krigsskuld med en ohämmad sedelutgivning, med en hyperinflation som följd. I slutet av 1923 återställdes valutan, men hyperinflationen hade berövat tyskarna deras besparingar, inte minst pengar som de hade lånat ut till staten under kriget. Den förde med sig en omfördelning av förmögenheter i tidigare aldrig skådad omfattning. Staten blev skuldfri, men den utarmning som främst drabbade medelklassen traumatiserade tyskarna, den rubbade deras förtroende för staten och påverkade den olyckliga politiska utvecklingen under 1930-talet.

Vi behöver inte frukta en hyperinflation, men inflationen är även i sin lindrigare form ett ont som måste bekämpas. Vi har länge levt med vådligt låga räntor som har bidragit till ökningen av BNP och ett livligt bostadsbyggande, men också en hög privat skuldsättning – en av de högsta i Europa, visar det sig. Inflationen tvingar oss att dämpa ambitionerna och anpassa oss till verkligheten.

Jag tillåter mig att spå att vi kan förvänta oss ytterligare räntehöjningar, bistrare tider så länge kriget i Ukraina pågår och en bestående högre räntenivå under överskådlig tid.