Inflationen, räntan och budgeten (3)

Som väntad höjer Riksbanken styrräntan med 0,5% till 3,5%, en omdiskuterad höjning. Finansministern har presenterat sin vårbudget som följer Riksbankens politik och hon har fått mycket kritik, inte bara från oppositionen. En skribent i SvD skriver att ”hon verkar vilja hålla liv i inflationsspöket”.

Nu är inflationen inget inbillat spöke utan en krass verklighet, den är fortfarande förfärande hög och kommer säkert att förbli det ett tag till. Både finansdepartementets och Riksbankens bedömning är att det viktigaste i dag är att dämpa inflationen och få stopp på prisökningar som drabbar de fattigaste hårdast. Statsbudgeten kan inte motarbeta Riksbankens mål genom generösa bidrag till kommuner och andra, så även de mest angelägna behov och reformer, som generella skattesänkningar, måste vänta.

Bekymmersamt läge

Som jag har skrivit i tidigare avsnitt står Riksbanken inför en olöslig målkonflikt mellan hög inflation eller hög arbetslöshet och den kritik som riktas mot ytterligare höjningar av styrräntan kommer främst från LO där omsorgen om sysselsättningen är given. I den undersökning som SvD har gjort godkänner en överväldigande majoritet, 22 av de tillfrågade 30 ekonomer, Riksbankens politik.

Samtidigt har LO-ekonomerna rätt på ett par punkter. Det mesta av dagens inflation är importerat och styrräntan är ett trubbigt verktyg.   

Situationen vi befinner oss i i dag liknar den under krisen 1973-75 som orsakades av Vietnamkriget och en våldsam ökning av oljepriser till följd av konflikterna i Mellanöstern. Större delen av dagens inflation beror på kriget i Ukraina, något som inte påverkas av inhemska räntehöjningar. Styrräntan verkar med fördröjning och både sparandet och företagens investeringsvilja är relativt okänsliga för ränteförändringar. Tidigare erfarenhet visar att det skulle krävas en räntehöjning med en tvåsiffrig procentsats för att uppnå en snabb och märkbar effekt, något som är praktiskt omöjligt.

Man kan inte sitta still i båten

Inflationen är ett ont för hela samhället och något måste göras. Professor Lars Calmfors varnar för risken för stagflation, en fortsatt hög inflationstakt samtidigt som arbetslösheten ökar. Inflationen och inflationsbekämpningen påverkar olika segment av ekonomin mycket ojämnt. Räntehöjningarna är kännbara för hus- och bostadsrättsägare med höga lån och de har redan påverkat fastighetspriserna och drabbat bostadsbyggandet, med ökande arbetslöshet som följd.

Men det finns ett par saker man sällan talar om. Det ena är inflationens moraliska aspekt, den icke önskvärda förmögenhetsöverföring från småsparare och försäkringstagare till ägare av realtillgångar och högt skuldsatta, något jag berört i tidigare avsnitt.

Kriget

Det andra är kriget. Internationella konflikter och krig leder alltid till inflation.

De svängningar av svenska prisnivån vi ser på diagrammet är följder av internationella konflikter. Fransk-Preussiska kriget 1860, Världskriget 1914-1918, Andra världskriget 1939-1945, Koreakriget 1951-52, Vietnamkriget och konflikterna i Mellanöstern 1972-1990.

Det ena skället för utifrån kommande prisökningar är att vid internationella kriser, i synnerhet krig, ökar efterfrågan och priset på viktiga råvaror som olja, gas, metaller och livsmedel onormalt och snabbt. Det andra, mindre uppmärksammade och inflationsdrivande skälet är den onormala resursförbrukning varje krig för med sig.

Som jag har skrivit i första avsnittet, krävs det för en stabil prisnivå dels jämvikt mellan utbud av och efterfrågan på varor och tjänster, dels att hushållen spar tillräckligt, dvs avstår från viss konsumtion, för att tillfredsställa företagens och statens behov av investeringar. I krig ökar statens ”investeringar” i krigsmateriel m. m. på ett onormalt sätt och en större andel producerade varor och tjänster undandras privat konsumtion, något som rubbar den ekonomiska balansen och ökar prisnivån. För att bromsa inflationen tillgriper statsmakterna ofta pris- och löneregleringar och uppmuntrar eller tvingar medborgarna till ökat sparande genom försäljning av statsobligationer med förmånlig räntenivå.

Historien har visat att alla dessa åtgärder endast förmår att uppskjuta den inflation som är följden av krigets meningslösa resursförbrukning. Första världskriget finansierades av den tyska staten med lån från allmänheten och senare betalningar på Tysklands krigsskuld med en ohämmad sedelutgivning, med en hyperinflation som följd. I slutet av 1923 återställdes valutan, men hyperinflationen hade berövat tyskarna deras besparingar, inte minst pengar som de hade lånat ut till staten under kriget. Den förde med sig en omfördelning av förmögenheter i tidigare aldrig skådad omfattning. Staten blev skuldfri, men den utarmning som främst drabbade medelklassen traumatiserade tyskarna, den rubbade deras förtroende för staten och påverkade den olyckliga politiska utvecklingen under 1930-talet.

Vi behöver inte frukta en hyperinflation, men inflationen är även i sin lindrigare form ett ont som måste bekämpas. Vi har länge levt med vådligt låga räntor som har bidragit till ökningen av BNP och ett livligt bostadsbyggande, men också en hög privat skuldsättning – en av de högsta i Europa, visar det sig. Inflationen tvingar oss att dämpa ambitionerna och anpassa oss till verkligheten.

Jag tillåter mig att spå att vi kan förvänta oss ytterligare räntehöjningar, bistrare tider så länge kriget i Ukraina pågår och en bestående högre räntenivå under överskådlig tid.