Månadsarkiv: oktober 2018

Ockuperade – oktober 1938

Ingen trodde att Münchenöverenskommelsen skulle direkt beröra oss i Břeclav. Men Hitler bestämde själv om den s.k. femte zonen och med folkräkningen 1910 som grund blev också vår stad, med en obetydlig andel tysktalande, en del av Sudetlandet. De tyska truppernas intåg började den 1 oktober, till oss skulle de komma den 10. Bildergebnis für besetzung sudetenland Den 10 oktober var en vacker molnfri dag men livet i stan hade stannat av. Förmiddagens långa tystnad bröts plötsligt av flygplansbuller och en lågflygande smäcker Ju 88, ett tyskt bombplan med svartvita kors på vingarna svepte snabbt över oss. Det var det första vi fick se av den tyska krigsmakten som vi skulle få uppleva så mycket av under de kommande sex åren. På trottoaren utanför vårt hus började folk samlas.

Det var från Poštornáhållet, från den österrikiska gränsen de kom. Vi stod på vår gata, utanför vårt hus, vi stod där, förskrämda och tysta. Först kom en motorcykel med sidvagn och tre man i stålhjälmar och grå regnkappor, med kulsprutepistoler över bröstet, bilglasögon i pannan och gasmasker på ryggen. De körde snabbt förbi men efter dem kom en lång kolonn av fordon, bilar, motorcyklar och stridsvagnar, allt i fältgrått, stålhjälmar, vapen. De stannade och stod långa stunder, vagnbesättningarna öppnade luckor och stod orörliga i sina vagnar, svarta baskrar på. På de små stridsvagnarna fanns rödvitröda vimplar och vagnarna var märkta ”Division Prinz Eugen”. Här stod vi stumma och stirrade på denna invasion av marsmänniskor, vi var alla tysta, ingen sade något, ingen hurrade. De i sina bilar och sina tanks, i grå regnkappor och grå stålhjälmar och med alla sina vapen tittade rakt fram. Bara ett par meter skilde oss från dem men det fanns en avgrund mellan oss. De måste ha förstått att vi avskydde dem och hatade dem.

Bildergebnis für einmarsch in die tschechoslowakei 1939 (Bilden är från mars 1939 när tyskarna ockuperade resten av Tjeckoslovakien)

Vi var ockuperade. I en handvändning var vi en del av Nazityskland. Vi var alla chockade och oroliga och rädda. Det blev inget krig nu, men det här var nästan ännu värre. Vad skulle ske med oss? Jag var 14 år och hade just börjat på gymnasiet. Det talades om folkomröstning, men någon sådan blev inte av. Det blev obehagligt att röra sig ute på stan. Det var inte längre vår stad. De fåtaliga tyskarna hade hängt ut hakkorsfanor på sina hus, också på stadshuset hängde nu en hakkorsfana och över hela fasaden en lång svart fana med två stora vita SS-blixtar på. Framför porten stod två bredbenta SS-män i svarta uniformer, blanka stövlar, hotfulla svarta pistolhölster och dödskallemärken i mössorna. De såg brutala och farliga ut och man fick hjärtklappning när man var tvungen att gå förbi. Jag vågade inte se på dem.

Styvfar Jan som var vid järnvägen och således statsanställd fick order att flytta omedelbart till restrepubliken, till Brno. Resten av familjen – morfar, mamma och vi fyra barn – måste tills vidare stanna kvar i väntan på att han skulle hitta en bostad åt oss och också vi kunde flytta.

Snabba förändringar skedde nu. Vår stad hette inte längre Břeclav utan Lundenburg, och vår gata hade bytt namn från Palackého till Konrad Henlein Straße, efter ledaren för det sudettyska nazistpartiet och den som ivrigast arbetat för Sudeternas införlivande med det tyska riket.

Motorcykelsoldaterna hade satt upp svartgula affischer på lyktstolparna med ett kort meddelande: ”RECHTS FAHREN” och därmed infördes utan vidare högertrafiken. Men mycket obehagligare svartgula affischer kom upp inom ett par dagar. Alla judar och halvjudar beordrades att inställa sig på kommunalkontoret för registrering, vid risk av stränga straff. När mamma såg dessa anslag blev hon helt utom sig: jag skulle ut, och bort från tyskarna snarast möjligt.

Hon ringde från husvärdens telefon till min morbror, taxiägaren i Hodonín och onkel Viktor kom efter ett par timmar. Demarkationslinjen, det var ett nytt ord för oss, den provisoriska gränsen, var de första dagarna inte helt avspärrad, man tillät en viss rörelse. Mamma packade mina få tillhörigheter, mest skolböcker i en röd bordsduk, jag satte mig bak i Tatrabilen och vi åkte.

Demarkationslinjen gick bara några kilometer från stan, nära den lilla hållplatsen Hrušky, och där blev det stopp. Den rödvita bommen vid järnvägsövergången var nedfälld och vid bommen stod ett par tyska soldater i blanka grå regnkappor, med gasmaskfodral på ryggen och med gevär i rem över axeln. Några fler tyskar syntes utanför stationshuset. Det var då jag blev litet nervös, kanske litet rädd också.

Onkel Viktor hade vevat ner sin fönsterruta och såg sig omkring, men ingen kom, ingenting hände och bommen förblev stängd.

Det var höst, det var i oktober, det hade regnat massor och i väst syntes mörkgrå och regntunga moln som bredde ut sig över slätten. Potatisen och sockerbetorna var redan hemkörda och en snål kall vind blåste över de upplöjda fälten. Bara ett stenkast från oss, runtomkring på de blöta leråkrarna såg jag människor som satt och låg på sina väskor och klädbylten, det var en massa människor, kanske hundra, de satt och låg och stod där överallt, barn också, och huttrade i höstkylan.  De väntade också på att bli släppta genom bommen.

”Det är för jävligt,” sade onkel Viktor, ”judar, ingen vill ha dom”.

Äntligen kom en lång tysk soldat i grå kappa med ett svart pistolhölster vid livremmen. Han böjde sig ner mot onkel Viktors fönster och började fråga ut honom. Jag såg att det var en löjtnant och hörde att onkeln svarar något på tyska. Sedan knackade tysken på min fönsterruta så jag måste veva ner den och han stack in huvudet. Han var ung och rödbrusig under den gråa stålhjälmen och hans ansikte var alldeles inpå mig. Jag hade aldrig varit så nära en tysk. Han lät blicken svepa genom kupén och så tittade han med sina klarblå ögon stint på mig och så frågade han vad jag hade i det röda byltet mellan fötterna.

”Büchern”, sade jag och jag skämdes med det samma för den felaktiga böjningen. Jag hade ju läst tyska i flera år och visste att det heter ”Bücher”, men jag hade aldrig någonsin talat med en tysk officer och jag blev så förbaskat nervös och förvirrad när han stirrade på mig. Men tysken sade ingenting, han tittade på mig och på det röda knytet en stund till, sedan drog han tillbaka sitt stora huvud och vinkade åt soldaterna vid bommen att låta oss passera.  De vevade upp bommen och vi korsade den förfärliga demarkationslinjen.

Jag fick bo ett par månader hos moster Kamilla tills vi hittade en bostad åt familjen och de kunde också flytta.

Men jag kunde inte låta bli att tänka på de där judarna utanför stationen, barn i min ålder och yngre som fanns kvar där på sina väskor och bylten på de blöta leråkrarna, under bar himmel i höstrusket under de tunga regnskyarna. Den bilden har för alltid fastnat i mitt huvud och jag har aldrig kunnat bli av med den.