Månadsarkiv: december 2014

Beethoven eller musikens makt

Ett krigsminne

2014-års kulturhuvudstad har varit Umeå. Man öppnade i januari med Norrlandsoperans uruppförande av nio nyskrivna verk av svenska kompositörer som för en dialog med Beethovens symfonier.

Beethovens symfonier… så olika minnen de kan väcka.

Året skrevs 1942, jag var tonåring och allt jag visste om Beethoven var det jag hade fått höra av vår musikintresserade lärare på gymnasiet. Jag hade aldrig hört en enda ton av det stora geniet. Vi var fattiga, vi hade inte ens en radio. Hösten 1938 hade vi flytt från det av Hitler ockuperade gränsområdet och bodde nu i en usel bostad i en gudsförgäten avkrok, ett litet gruvsamhälle i Sydmähren. Där gavs det inga konserter och det enda musikinstrument som fanns hemma var en resegrammofon. Bland de skivor som min mor spelade var någon Beethovensymfoni garanterat inte med.

Vår flykt hjälpte inte i längden, bara ett halvår senare rullade de tyska stridsvagnarna in igen och nu levde vi i det man kallade Protektorat Böhmen und Mähren. Hösten 1941 hade vi fått en ny riksprotektor med den imponerande titeln ”Chef des Reichssicherheits-hauptamtes, SS-Obergruppenführer und General der Polizei”. Hans namn var Reinhard Heydrich. Det skorrade illa i tjeckiska öron, kändes som sand mellan tänderna, och han visade sig snart värdig allt hans titel skvallrade om. Han blev tillsatt av Hitler för att lära de motspänstiga tjeckerna att lyda. Och det fick vi snart lära oss. Var och varannan morgon, mitt på första sidan i tidningen kunde vi se en svartinramad ruta och läsa: ”Folkdomstolen i XX dömde i går följande personer till döden, dödsdomarna verkställdes i morse” – och sedan en rad namn, ibland hela familjer. De brott man sonade med döden kunde vara en svartslaktad gris eller lyssnande till fientlig radio.

Året 1942 blev det svartaste av ockupationsåren. I maj dödades Heydrich av tjeckiska motståndsmän. Vi jublade men Hitler blev ursinnig. Heydrich hade varit hans favoritbödel och kanske blivande efterträdare, och den rasande Führern beordrade att 10 000 tjecker, framförallt intellektuella, skulle gripas och omedelbart skjutas. Det blev inte riktigt så, men Heydrich fick en stilenlig statsbegravning och ett eget frimärke.

Heydrich

De följande veckorna blev en skräckens tid. Nazisternas hämnd på tjeckerna blev inte fullt så grym som Hitler önskade men ändå fruktansvärd. Hela samhällen omringades av polistrupper och genomsöktes i jakt efter attentatsmännen, byn Lidice utplånades, de svartinramade rutorna i tidningarna blev för varje dag längre.

Och det är nu som Beethoven kommer in i bilden. Inte så att jag lyssnade till hans symfonier. Åh nej, vi hade ju ingen radio. Men det hade grannarna, och det fanns BBC. BBC hade sändningar på tyska och på tjeckiska och dessa radiosändningar var den enda lilla öppning, det enda lilla fönstret ut mot den fria världen där utanför vårt fängelse. Visserligen var de svåra att höra, tyskarna hade tagit bort kortvågsspolar från våra radioapparater och mellanvågen var så svårt störd av tyska störningssändare att vi måste sitta med örat tryckt mot apparaten för att överhuvud uppfatta något i bruset. Oftast kunde man höra och förstå bara brottstycken av det som sades, vi svor och förbannade tyskarna men lyssnade i alla fall. Klockan halv åtta varje kväll satte man upp mörkläggningsgardinerna, låste dörrarna, samlades runt radion och försökte fånga in den knappt hörbara rösten med de efterlängtade nyheterna, de riktiga, viktiga, sanna nyheterna.

Från januari 1941 började BBC:s sändningar till de av Hitler ockuperade länderna med en ny signal, åtta pukslag som upprepade två takter – ta-ta-ta-tam… ta-ta-ta-tam … En ödesmättad melodi som jag fortfarande kan höra och som ännu ger mig kalla kårar på ryggen. Det var nu som miljoner människor i det tyskockuperade Europa stiftade bekantskap med Beethovens Femma, i alla fall med ett par takter ur Ödessymfonin. För oss var det själva Ödet som klappade på dörren, ett obevekligt Öde som bultade på Hitlers port.

På radioapparatens volymratt satt en gul lapp. Den var utfärdad av myndigheterna och det var straff på att ta bort den. På lappen stod det: ”Kom ihåg, Kom ihåg, att avlyssnande av utländska radiosändningar är förbjudet och bestraffas med tukthus eller med döden”.

Pamatuj_0007

Det var klara besked, och den svartinramade rutan på tidningarnas förstasida talade om att det inte var något tomt hot. Det som ansågs försvårande och medförde det svåraste straffet var att föra vidare vad man hade hört eller att lyssna i grupp.

Och det var precis vad vi gjorde en kväll, hos en kvarnägare i en annan mährisk by. Vi stod samlade kring radion som fanns ovanpå byrån, det var mjölnaren, åldgesällen, ett par av hans medhjälpare och jag. Den tjeckiska sändningen hade just slutat och den tyska började med Beethovens pukor som denna dag hördes ovanligt bra. Sedan kom en klar tysk röst. ”Hier ist London! Hier ist London”. I samma ögonblick öppnades dörren och in steg två uniformklädda tyskar i sällskap med en stor schäfer.

Jag vet inte vad de tänkte när de såg oss stående dödstysta kring radion som någon i gruppen hade haft sinnesnärvaro nog att stänga. Vad jag och de andra i detta ögonblick tänkte och kände är lätt att gissa. Hade de hört? Tyskarna vinkade åt mjölnaren som fick följa med dem. Vi andra stod kvar i rummet och såg på varandra, ingen sade ett ord. Mjölnaren återvände efter en kvart med ett stort leende. Tyskarna skulle hem på permission och ville köpa några kilo mjöl svart. Det fick de, mycket billigt. Men det var en lång kvart.

Ett av de Damoklessvärd som ständigt svävade över oss unga var hotet att bli inkallad till tvångsarbete i Tyskland. Hela årgången 1924 och många av mina jämnåriga blev uttagna till ”Arbeitsdienst” i Riket. De skickades till obehagliga ställen, blev inhysta i lägerbaracker och fick tio timmar om dagen slita i krigsviktiga företag som dag och natt utsattes för de allierades bombräder. En av mina kamrater var med om den fruktansvärda eldstormen i Hamburg 1943, en annan hamnade i Organisation Todt, räddningstjänsten som ryckte ut under bombräderna för att släcka bränder och riva bombskadade hus, en tredje långt borta i Norge, på Lofoten där han byggde tyskarnas befästningar.

Min kallelse kom också, så klart. Och här kommer Beethoven in i bilden igen.

Något som hjälpte oss att överleva ockupationen var att tyskarna var giriga och mutbara. Kanske inte alla, möjligen inte gestapomännen, men i alla fall de flesta andra. Detta var en blotta i nazisternas annars så effektiva förtryckarsystem som vi inte skämdes för att utnyttja. Det gällde bara att känna till människors svaga sidor och ha de rätta kontakterna, och det var något som min smarte chef behärskade till fullo. Den som kunde stoppa en tvångskommendering till Tyskland var arbetsmyndighetens tyske läkare. Doktor Reimann var tysk, en hygglig tysk som inte gick omkring med partimärket på rockslaget, men det hade varit helt galet att försöka muta honom med pengar. Men doktor Reimann var en stor musikälskare. Hur min chef lyckades komma över något så sällsynt och eftertraktat som ett album med Beethovens symfonier har jag ingen aning om, jag vet inte heller vilken inspelning det var eller vad albumet kostade, men jag vet att det var doktor Reimanns passion för musiken och för Beethoven som räddade mig från tvångsarbetet i Riket.

Tack Beethoven! Musikens makt…

Henrik Arnstad och fascismen

Replik till Arnstads artikel i DN

Skribenten Henrik Arnstad har länge och envist hävdat att SD är ett fascistiskt parti. I en debattartikel (DN 21/12) påstår han att modern fascismforskning stöder hans uppfattning.

Hos svenska forskare får han inget stöd. Alf W Johansson, Anders Widfeldt, Heléne Lööw, Göran Adamson och Andreas Johansson Heinö har i F&F (7/12) förklarat varför SD inte är fascistiskt. Anna-Lena Lodenius är av samma uppfattning.

Men Arnstad vet bättre. Om Dick Harrisons uttalande säger han att det saknar vetenskaplig kvalitet och han har tidigare dömt ut historieprofessorerna Kristian Gerners och Klas-Göran Karlssons forskning som ”dålig vetenskap”.

Hur är det då med den internationella forskning han åberopar? Han nämner två brittiska historiker, Roger O Paxton och Kevin Passmore, specialister på fransk extremhöger som har skrivit var sin bok om fascismen men som inte representerar huvudfåran inom fascismforskningen.

Arnstads fascismteori är lånad från britten Roger Griffin. Griffin försöker uttrycka ”fascismens mytiska kärna” i en enda mening: ”en genuint revolutionär, antiliberal, antikonservativ och klassöverskridande ultranationalism vars kärnmyt är nationens pånyttfödelse”. Formeln är ett ”fascistiskt minimum”, ett slags minsta gemensamma nämnare, ett möjligen nödvändigt men inte tillräckligt villkor för alla fascistiska rörelser. De flesta forskare ifrågasätter det meningsfulla i att summera en politisk ideologi i en enda sats och de kritiserar definitionen för att vara för bred och samtidigt uteslutande samt att den inte täcker flera av fascismens fundamentala drag.

Arnstads har påstått att begreppet ultranationalism är centralt i modern fascismforskning och att det råder konsensus om Griffins definition. Men termen ultranationalism används inte av ledande nationalismforskare och Griffin finns inte ens med bland artikelförfattare i nya The Oxford Handbook of Fascism (2009) där och bara en av 31 forskare delar hans åsikt.

Arnstad har valt en fascismdefinition som passar hans syfte. Hela hans ”moderna fascismforskning” består av Griffin och ett par andra. Han hanterar källorna selektivt och brister i definitioner. När han stämplar SD som fascister övertolkar han Griffins begrepp ultranationalism och pånyttfödelse på ett hårresande sätt och glömmer helt att Griffin kräver att ett fascistiskt parti skall vara revolutionärt, antiliberalt och antikonservativt. De flesta forskare anser att det också måste vara antidemokratiskt och ha som mål en totalitärt och korporativt styrd enpartistat.

Detta är knappast en kostym som passar Jimmie Åkesson men Arnstad räknar med att ingen orkar granska hans källor eller gå till Sverigedemokraternas program och jämföra det med hans tolkning.

Som Dick Harrison har skrivit, är Arnstad en alarmist som skadar sitt eget syfte. SD är ett nationalistiskt, konservativt, xenofobiskt och invandringskritiskt parti som det kan finnas anledning till att kritisera, men det saknar helt uppenbart de attribut som kännetecknar en fascistisk rörelse.

SD är inte fascister

Tidskriften Forskning och framsteg har frågat ett antal forskare om Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. Samtliga tillfrågade är eniga – svaret är nej.

Statsvetaren Anders Widfeldt som studerat partiets program säger att det inte finns fog för att kalla SD fascistiskt.

Historiedocenten Heléne Lööw, känd för sin forskning om nazismen och fascismen i Sverige, skriver att SD:s ideologi är en blandform som inte kan betecknas som fascism.

Enligt statsvetaren Andreas Johansson Heinö är SD ett nationalistiskt och inte fascistiskt parti och han varnar för att begreppen som fascism och rasism devalveras genom slapp användning.

Professor Alf W Johansson menar att SD har återupprättat höger-vänsterdimensionen i svensk politik, men att det inte är ett fascistiskt parti.

Välkände historieprofessor Dick Harrison beskriver SD som ett främlingsfientligt, nationalistiskt, konservativt och populistiskt men inte fascistiskt parti.

Universitetslektor Göran Adamson som forskar i nationalism och populism anser att beteckningen fascism på SD är helt fel. Han ifrågasätter om Stefan Löfven och Magdalena Andersson har studerat SD:s primärmaterial.

Det är viktigt, som Andreas Johansson Heinö säger, att vara varsam med användningen av epitet som fascist och rasist så att deras innehåll inte urvattnas till meningslöshet. Anders Widfeldt varnar för att fascismstrategin kan slå bakut och gynna SD när den genomskådas och underkänns av väljarna.

Oro för invandring måste tas på allvar

Hur kan det komma sig att i ett dokumenterat invandrarvänligt land som Sverige lockar ett invandringskritiskt parti så många sympatisörer? Den frågar ställer författaren Leo Kramár.

SvD Brännpunkt 2 maj 2014

Sverige har under några få årtionden haft en invandring som omskapat den demografiska strukturen på sätt som saknar motstycke i historien.

Fenomenet är inte specifikt för Sverige. I hela Europa finns i dag politiska partier som bygger sina framgångar på invandringsmotstånd, framför allt på motstånd mot invandringen från ickeeuropeiska länder. Utvecklingen är oroande, den debatteras flitigt, men man ställer sällan frågan varför.

Varför tänker var tionde svensk rösta på Sverigedemokraterna? En färsk opinionsundersökning visar att ytterligare tio procent, sammanlagt alltså tjugo procent av de tillfrågade, anser att Sverigedemokraterna har den bästa invandringspolitiken.

Det är uppenbart att det är SD:s kritik av invandringen som drar och att denna kritik är mer utbredd än vad SD:s opinionssiffror antyder.

Forskningen om extremnationalistiska, fascistiska och nazistiska rörelsers framväxt under mellankrigstiden har flera förklaringsteorier. Den amerikanske sociologen Talcott Parsons förklarar framgångarna med hjälp av anomiteorin. Begreppet anomi lanserades i slutet av 1800-talet av Émile Durkheim men blev mera känt sedan Robert Merton återupplivat det vid studiet av sociala strukturer på 1930-talet. Vad Durkheim menade med anomi var ett tillstånd av social otrygghet som människor upplever vid snabba samhällsförändringar och den osäkerhet de känner när samhällets värderingar inte stämmer överens med deras upplevda verklighet. Merton utvecklade teorin vidare till att gälla situationen där människan känner att omgivningen inte ger henne chansen att leva upp till samhälleliga krav vad gäller inkomst, status etc. I båda fallen kan resultatet bli att individen utvecklar ett avvikande, aggressivt och eventuellt asocialt beteende.

Parsons definierar anomi som ett tillstånd i samhället där ett stort antal individer inte lyckats införliva sådana fasta institutionella normer som är grundläggande för personlig stabilitet och nödvändiga för att det sociala systemet fungerar friktionsfritt. Anomi kan uppstå till följd av snabba förändringar i den sociala situationen där den etablerade ordningen rubbas, exempelvis genom urbanisering, migration eller brytning med traditionella värden och därmed följande krav på anpassning.

Parsons visar att den avmystifiering av tillvaron, den rationaliseringsprocess som enligt Max Weber styr utvecklingen i det moderna samhället, fortskrider mycket ojämnt inom den sociala strukturen. Olika delar av befolkningen ”rationaliseras” olika snabbt och i olika grad. Det är de högtutbildade, professionals, som rationaliseras snabbast, som blir bäst integrerade i samhället och har lättast att anpassa sig till förändringar.

Lågutbildade, underprivilegierade och de grupper som är starkt beroende av traditionella värden har det svårast. Det är dessa som ofta söker sig till nationalismen, en ideologi som erbjuder individen en självklar grupptillhörighet och som framstår som en försvarare av traditionella värden.

Sverige har under några få årtionden haft en invandring som omskapat den demografiska strukturen på sätt som saknar motstycke i historien. Under samma tidsperiod har globaliseringen och senare den ekonomiska krisen radikalt påverkat svensk ekonomi och arbetsmarknad. Det har varit våldsamma och i historiskt perspektiv snabba förändringar som av många människor upplevs som hotfulla. Parsons analys hjälper oss att förstå vilka befolkningsgrupper som drabbas hårdast. Vi vet också att de människor som sympatiserar med Sverigedemokraterna oftare finns bland LO-medlemmar än bland den högutbildade elit som sitter trygg på sina välbetalda jobb och kanske har nytta och nöje av multikulturen.

Ett av politikernas favoritslagord är att man bör ta människornas oro på allvar. Man kan tycka att det borde man göra särskilt när det gäller människor i underläge.

Vi måste sluta blunda för att det finns en stor grupp människor som oroas av invandringen och som har svårt att finna sin plats i ett multikulturellt samhälle. De söker sig till ett parti som förstår deras oro och lovar förändring. I stället för att använda invektiv, förhåna, stöta ifrån och behandla dem som känner sig hotade av utvecklingen och svikna av sitt samhälle som parias borde det politisk-kulturella komplexet, de som har makten, försöka förstå orsakerna till den oroande utvecklingen och söka konstruktiva lösningar.

 

Är Sverigedemokrater fascister?

Det är olyckligt när ledande socialdemokrater spelar ut fascistkortet för att skrämma väljarna från SD. De borde komma ihåg att de själva kallades socialfascister och fascismens moderata flygel på 1930-talet.

Mp:s språkrör Åsa Romson påstår (DN 7/12) att även historiker kallat SD nyfascister. Möjligen syftar hon på Henrik Arnstad som kallar sig historiker och ”fascismforskare”. Arnstad saknar akademiska meriter men i sin bok om fascismens historia, som förbigåtts med tystnad av svenska historiker, dömer han ut all den forskning om nazismen och fascismen som i Sverige bedrivs av respekterade forskare som dålig historievetenskap!

Det finns, som Arnstad säger i Sydsvenskan (6/11), en omfattande internationell forskning kring nyfascismen. Frågan är om han själv tagit något intryck av den. Hans bok och hans spekulationer bygger på en enda teori, den brittiske historiker Roger Griffins omtvistade generiska fascismdefinition.

I intervjun hävdar Arnstad att SD är en fascistisk rörelse. Det gör han också i boken där han försöker pressa in SD i Griffins schema. För att se hur han arbetar rekommenderar jag att läsa SD:s principprogram, att söka där efter det ”fascistiska tankegodset” och att jämföra med Arnstads tolkning. Här finns inte plats för en utförlig genomgång av hans brist på definitioner, hans begreppsglidningar, hans uteslutningar och hans ovetenskapliga angreppssätt. Den intresserade kan hitta mer i min kritiska granskning av boken i Historisk tidskrift 2014:1 och 4.

(Publ. under ”Åsikter” i Sydsvenskan 2014-11-09)