Månadsarkiv: oktober 2014

Slutreplik till Henrik Arnstad

Min slutreplik till Henrik Arnstad i Historisk tidksrift 2014:4

 Den föränderliga fascismen: får en bofink se ut hur som helst?

Slutreplik till Henrik Arnstad

Historisk Tidsksrift 2014:4

LEO KRAMÁR*

Henrik Arnstad tycker att jag är dåligt påläst för att kunna kritisera hela den nutida fascism-forskningen. Men han överskattar min ambition. Jag kritiserar bara hans bok och Griffins teori som boken bygger på. Jag använder främst, men inte endast, Griffins antologi då den innehåller allt väsentligt som skrivits om fascismen. Gentile är en ledande fascismforskare (”briljant” enligt Griffin) och han visar totalitarismens och korpora-tivismens centrala roll i fascismen.

Griffins generiska fascismteori står på två ben – den välkända ensatsdefinitionen och hypotesen om fascismens anpassningsförmåga. Kritikerna ifrågasätter det meningsfulla i att sammanfatta en politisk ideologi i en enda sats och invänder att definitionen är för bred och samtidigt reduktionistisk. Stanley G. Payne säger att den inte förmår att beskriva alla fundamentala drag i fascismen och att det råder en allmän uppfattning bland historiker om det felaktiga i att reducera alla kända fascismer till ett enda generiskt fenomen[1]. Griffin, å sin sida, förklarar och försvarar sina teser med att hans forskning är heuristisk, att den visar nya vägar och har lett till ett paradigmskifte, en ”new consensus” på området.[2]

Arnstad propagerar för Griffins teori men har fått litet gensvar från forskare. Vid sidan av Dick Harrison, som nämner honom bland debattörer ”som brukar fascisttermen utan urskiljning och sätter krokben för sig själva när de spelar ut fascistkortet på ett lättvindigt sätt”[3], är det bara Nils Arne Sørensen, historieprofessor vid Syddansk universitet som Arnstad citerar på sin reklamsida och i en not. Dock citerar han inte allt. Sørensen skriver [4]: ”Arnstad har valt att följa Griffin [vars] definition styr bokens framställning. Det är inte ett oproblematiskt val…kritiken av Griffins definition…träffar naturligtvis också Arnstad” och vidare ”vi får hos Arnstad ingen definition av vad som skall till för att nationalism skall bli ’ultranationalism’. Dessutom – och viktigare – att denna definition är rymlig och där-med oskarp” – detta är nästan ordagrant min kritik som Arnstad bemött med en pekpinne.

Sørensen ifrågasätter också Arnstads påstående att det italienska folket med glädje anpassade sig till fascismen, det ”litet underliga” kapitlet om kön och fascism, likstäl-landet av Italien och Tyskland och jämförelsen av Italien 1922-25 med Norge 1940-45. Här kan man lägga till Arnstads horribla jämförelse av Fremskrittspartiet med Quislings NS (ÄF s. 367).

Arnstads försäkringar att det råder konsensus om Griffins teori klingar falskt när man läser Griffin själv och hur han bittert beklagar sig över att det bland 31 författare i nya The Oxford Handbook of Fascism bara finns en som delar hans åsikt[5]. Och Sørensen konsta-terar kort att ”i internationell forskning råder det ingalunda konsensus”.

I sina många utvikningar från huvudämnet hamnar Arnstad lätt på okända vatten där han inte bottnar. Påståenden att Deutsche Arbeitsfront var en fackföreningsrörelse, att pro-minenta arkitekter som Gropius och Mies van de(!) Rohe i många år verkade i Tredje riket, att Hitler godkände att Österrike förbjöd den inhemska nazismen eller att Hitlers makt(!)ständigt befann sig i förhandling med eliterna, jämte det han skrivit om Himmler[6] och de sakfel jag pekat på tidigare visar att han är dåligt hemmastadd i nazismens historia.

Konsten att citera korrekt är inte Arnstads starka sida. De omdömen om Sverigedemo-kraterna som han tillskriver mig är inte mina utan citat. I båda fallen upplyser jag om källorna, SD:s parti-program respektive en tidningsartikel av Göran Rosenberg.

Är nationalistiska och högerpopulistiska partier fascistiska fastän de accepterar demokrati och liberal ekonomi och tar avstånd från våld, totalitarism och korporativism? Ja, tycker Griffin, förutsatt de är ultranationalister och drömmer om nationens pånyttfödelse.

Ett partis ideologi bedöms inte utifrån vad en lokal politiker sagt eller skrivit. Man utgår från partiprogrammet som man bör granska sakligt. Det här angreppssättet saknar jag hos Arnstad. Han tar upp endast sådant som stöder hans tes och han använder ett skohorn för att pressa in SD i Griffins fascistschema – han förbiser till och med att enligt Griffin skall ultranationalismen vara genuint revolutionär, antiliberal och antikonservativ[7]. Jimmie Åkesson som en antiliberal, antikonservativ revolutionär?

Jag visar på SD:s exempel hur Arnstad arbetar. Jag menar att även obekväma åsikter skall behandlas med ett minimum av objektivitet och akribi och anser att Arnstads rop om fascistfaran är överdriven alarmism.

* Fil.kand.; behörig ämneslärare i ekonomi och samhällskunskap

[1] Stanley G. Payne, A History of Fascism 1914-1945 (Madison 1995) s. 462-463, 496.

[2] Roger Griffin, “The Palingenetic Core of Fascist Ideology”, A. Campi (red.), Che cos’è il fascismo? Interpretazioni e prospecttive di richerche Ideazione editrice, (Rom 2003), s. 97-122.

[3] Dick Harrison, “Sådan är fascismen”, Magasinet Neo, 2 (2014), s. 42-47.

[4] Nils Arne Sørensen, ”Alltför vid definition av fascism men inspirerande resonemang”, Respons 3 (2013), s. 52-53.

[5] Roger Griffin, “Review: The Oxford Handbook of Fascism”, The English Historical Review, CXXIV :511 (2009) s. 1535-1539.

[6] Aftonbladet Kultur 5/6 2014.

[7] Roger Griffin, The Nature of Fascism, (Oxford 1991), s. 27.