Kategoriarkiv: Nationalism

Vems flagga? Grekland vs Makedonien

I ett kvarts århundrade har Grekland och Republiken Makedonien grälat om namnet på och flaggan för det senare landet. Grekland kräver att Makedonien ändrar sitt namn annars får det inte komma in i EU och Nato.

Sverige, FN och andra vet inte på vilken fot de skall stå. Man har enats om det kryptiska namnet ”Fyrom”, en förkortning för ”Former Yugoslav Republic of Macedonia”. Men detta ledde bara till ett nytt bråk, nu om i vilken alfabetisk ordning republiken skulle stå. Varken ”F” eller ”M” dög åt vissa, så man lade till ett ”The” före namnet. Den som letar efter Makedonien bland FN:s medlemmar hittar det efter en viss möda under bokstaven ”T”.

Även den första makedoniska flaggan med dess Argeiska stjärna eller Verginsol väckte så våldsamma protester i Grekland att makedonierna måste ändra den till något som mest påminner om det kejserliga Japans krigsfana.

Flag of Macedonia.svg

Efter tjugosju år har nu politikerna enats om namnet ”Nordmakedonien”, men även denna kompromiss vållar våldsamma folkprotester i båda länderna.

För en svensk läsare verkar det hela fullkomligt befängt . Hur i all sin dar kan folk vara så knäppa?

Makedonien är ett litet land med drygt två miljoner invånare. De flesta av dem talar makedoniska, ett slaviskt språk besläktat med bulgariskan. Under namnet ”Socialistiska republiken Makedonien” var det tidigare en del av Jugoslavien, men 1991, efter Jugoslaviens sönderfall, förklarade sig makedonierna självständiga under namnet Republiken Makedonien.

Nu tog det fan i helvete i Grekland. Tre norra grekiska provinser kallas Väst-, Cental- och Östmakedonien, med ett par miljoner övervägande grekisktalande befolkning och en liten makedonisk minoritet på några hundra tusen. Men det är framför allt historien som spökar. I grekisk historia har den norra landsdelen, Makedonien, spelat en stor och ibland lysande roll, även om den från början var ett självständigt kungarike som beboddes av icke grekisktalande folk och som bekrigade grekerna i söder. Makedonien uppvisar två stora historiska personligheter, Filip av Makedonien som erövrade och enade de sinsemellan stridande grekiska småstaterna och hans son Alexander den store, som helleniserade sitt land och höljde Grekland i ära. Grekerna har gjort de båda makedonierna till sina största hjältar.

Vi i det materialistiska och globaliserade Västeuropa har svårt att förstå den här striden om symboler, svårt att inse att det finns människor som tänker och känner annorlunda än vi. Vi är så rationalistiska att vi dömer och fördömer allt som inte handlar om materiella ting eller ekonomi som irrationellt.

Men även den nyaste historien visar att etnicitet och nationalism ofta tar över materiella intressen och alla andra lojaliteter. Som i Makedoniens fall handlar etnokonflikter ofta om immateriella och symboliska värden svåra att lösa genom kompromisser och därför så oförsonliga. Nationalismforskarna menar att teoretiker som inte tar med den här känslomässiga sidan av nationalismen måste komma med en annan förklaring till dess dragningskraft . De avvisar marxisters och andras funktionalism då den inte förmår förklara just den här, ibland oerhört våldsamma sidan av etnicitet och nationalism. Inser man inte att ekonomiska och materiella, ”rationella”, överväganden inte alltid styr mänskligt beteende och politiska beslut kan man aldrig förstå den grekisk-makedoniska tvisten eller varför britterna valde Brexit.

 

Alliansen och SD:s värderingar

Den borgerliga alliansen har en historisk chans att åstadkomma ett regimskifte. I stället för att ta chansen håller alliansen på att spricka och skälet till splittringen är inställningen till Sverigedemokraterna. Centerpartiet och Liberalerna avvisar bestämt allt samarbete med SD, de kan inte ens tänka sig en borgerlig regering med SD:s tysta stöd.

Skälet som anges är att de inte delar SD:s värderingar. Man säger inte konkret vilka värderingar man avser, man påstår bara generellt att SD:s åsikter strider mot humanismen och demokratin. Jag undrar vad man stöder sig på.

Ett parti bedöms vanligtvis efter sina officiella dokument, efter hur det agerar i riksdagen och andra fora och efter partiföreträdarnas ställningstaganden och yttranden. Partiprogrammet och andra tryckta dokument som föreläggs väljarna är svårast att svika och brukar därför anses viktigast.

Jag har därför gått igenom SD:s Principprogram 2011 och Valmanifest 2018. Sverigedemokraterna kallar sig ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, med värdekonservatism och upprätthållande av en solidarisk välfärdsmodell som viktigaste mål för sin politik. De gillar den svenska nationen, kungen och monarkin, kyrkan och folkhemmet, och de vill ha lag och ordning, försiktigt framåtskridande och ett demokratiskt, jämställt och miljövänligt samhälle.

De säger vidare att ”varje människa har ett grundläggande och okränkbart värde och att varje människa har rätt till frihet, självbestämmande, trygghet, gemenskap samt de basala andliga och materiella grundförutsättningar som krävs för att kunna leva ett värdigt liv”.

Sverigedemokraterna sticker inte under stol med att de är nationalister och att de anser nationen som en viktig gemenskap. Men de hävdar att deras nationalism är demokratisk, ickerasistisk och öppen för alla som vill assimilera till den svenska kulturella gemenskapen. Deras restriktiva inställning till invandringen är välkänd och den har redan påverkat de flesta partier och svensk invandringspolitik.

Nationalism och socialkonservatism ses med oblida ögon av många i Sverige, men de är legitima politiska ideologier som hävdar sig bra och vinner terräng i Europa och i världen.

Vad är det då som strider mot Annie Lööfs och Jan Björklunds demokratiska eller humanitära principer?

Det finns en passus i SD:s principprogram som kan diskuteras. När de skriver att ”varje människa är unik, men vi präglas också av vår omgivning och av vårt historiska, kulturella och sociala arv, vilket gör att vi också blir mer eller mindre lika varandra”, är det en banalitet, och när man vidare säger: ”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst”, slår man i öppna dörrar.  Mig veterligt är det i dag ingen som hävdar en sådan teori. Varför vi inte föds som ”blanka blad” förklarar SD så här: ”Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns här en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur stor utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och anat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få”.

Här är det uttrycket ”essens” som har vållat många huvudbry. Vad är en essens? En filosof skulle säga att essens är de grundläggande egenskaper som gör att vi är de som vi är. Man brukar också tala om en människas väsen eller natur. Jag tror att SD med det här uttrycket menar den delen av vår personlighet som beror på det biologiska arvet. Jag tror också att få skulle i dag förneka att vissa personlighetsdrag ärvs, och vad jag vet anser man f.n. att i samverkan ”nature and nurture”, arv och miljö, har de två faktorerna ungefär lika stor betydelse.

Återstår frågan vad som är genetiskt gemensamt och vad som är unikt för vissa grupper. Vi ser att trots i stort sett samma arvsmassa uppvisar mänskligheten en stor variation i utseende och beteende. Under sin långa utvecklingshistoria har de olika populationerna genom naturligt urval utbildat olika fenotypiska drag, anpassat sig till sina miljöer och utformat olika överlevnadsstrategier och beteendemönster. Det har skett i samverkan mellan arv och miljö, men forskningen är enig om att även om vissa psykiska drag och karaktärsegenskaper ärvs inom familjer och grupper, är dessa drag inte helt biologiskt bestämda och ärftligt konstanta över tiden. Så ”essensen” finns, den kan variera i olika grupper, men den är inte oföränderlig och evig.

Formuleringen om ”essens” har ifrågasatts och av vissa betecknats som rasism, något jag ser som en långsökt tolkning. I övrigt undrar jag i vad mån Sverigedemokraternas ”värderingar” vad gäller demokrati, jämlikhet eller människors lika värde skiljer sig från Annie Lööfs eller Jan Björklunds.

Nationalismen och nationen som föreställd gemenskap

Den svenska debatten om nationalismen är ensidig och okunnig. Debattörerna är kvar i 1930- och 1950-tals föreställningar om nationalismen som en skadlig och passerad ideologi. Ofta är det Benedict Anderson som används som ett argument, men både han och annan forskning, men framför allt den politiska verkligheten, visar något helt annat.

Benedict Anderson dog den 13 december 2015 i Indonesien, det land han tillika med Thailand och Filippinerna hade inriktat sig på i sin forskning och som blev hans andra fosterland. Anderson levde och engagerade sig politiskt i de länder som var hans studieobjekt, han behärskade deras språk och han betraktade sig själv som specialist på Sydostasien. Betecknande nog heter hans självbiografi A Life Beyond Boundaries (kommer ut på engelska senare i år). Han har skrivit ett femtontal böcker om länderna i Sydostasien men det blev hans bok om nationalismen, Imagined Communities (1983) som gjorde honom vida känd.

Enligt Anderson är nationen en föreställd gemenskap. Det är en numera välkänd och beryktad formulering som tyvärr blivit missförstådd – även av historiker som Hobsbawm – och missbrukad som få i den politiska debatten. Anderson har själv reagerat mot dessa missförstånd, han har sagt att det känns som om hans bok var en dotter som rymt med en busschaufför. I förordet till andra upplagan (1991) skriver han att ”banalitetens vampyrer har nu sugit nästan allt blod ur de två titelorden” och, till skillnad från många av sina beundrare, konstaterar han att det så länge förutspådda slutet på ’nationalismens era’ ännu på länge inte är i sikte, samt att nationalismen, eller nation-ness som han helst ville kalla det, utgör det mest legitima värdet i vår tids politiska liv. Nationen definierar han på följande sätt:

”I antropologisk anda föreslår jag följande definition av nationen: det är en föreställd politisk gemenskap – och föreställd som i grunden både begränsad och oinskränkt”.[1]

Man kan fundera över varför politologen Anderson påpekar att han uttalar sig i en antropologisk anda; innebörden av att nationen kan föreställas som både begränsad och oinskränkt (sovereign) förklarar han senare. Det intressanta är vad han menar med begreppet föreställd.

Anderson hade sina rötter i den engelska akademiska marxismen och hans arbetsmetod är historiematerialistisk. Dock fördömer han inte nationalismen så som exempelvis Tom Nairn som något patologiskt och han kritiserar Ernest Gellners påstående att ”nationalismen… uppfinner nationer där de inte finns”.  Han tycker förvisso att nationalism och nationalitet är kulturella artefakter av ett speciellt slag, men han betonar att de snarare hör till samma kategori som ”frändskap” och ”religion” än till ”liberalism” eller ”fascism”. – Antagligen är jag den ende som inte tycker att nationalismen är något fult, säger han, och menar att Gellners formulering leder tanken till något slags ”påhittande” eller ”fabrikation” snarare än ”föreställande” och ”skapande”, att den förutsätter att det i motsats till nationer skulle finnas andra, ”verkliga” gemenskaper.[2]

Så är det inte: ”I verkligheten är alla gemenskaper större än primitiva [primordial] byar med direkta personliga kontakter (och kanske även dessa) föreställda”.[3]

Den viktigaste föreställda gemenskapen som föregick nationalstaten var kristendomen, the imagined community of Christendom, med latinet som en förenande länk. Det är med kristendomens avtynande som en dominerande andlig kraft som nationalismen vuxit fram, snarare som en emotionell bindning än som konstruerad politisk ideologi. Som alla andra föreställda gemenskaper är nationen inte något imaginärt utan en reell företeelse som omfattar även tidigare generationer, och nationalismen en påtaglig politisk realitet. Och även om nationalstaten betraktas av många som en modern företeelse med början i Upplysningen och Franska revolutionen, är nationerna själva urgamla, säger Anderson.

Benedict Andersons egentliga forskning gäller nationalstatens uppkomst och hans originella bidrag är dels upptäckten av en föregångare till den postkoloniala nationalismen bland den kreolska befolkningen i Latinamerika redan på 1700-talet, dels teorin om läskunnighetens och den tryckta skriftens, bokens, stora betydelse för utveckling av nationalstaten. Slutet av femtonhundratalet betraktas ofta som början på kapitalismens era. Det var den kapitalistiska ekonomin och Luthers reformation som drog nytta av den nya boktryckarkonsten, och det var vad Anderson kallar print capitalism som han menar var den viktigaste förutsättningen för skapandet av nationalspråk och nationalstater.  Själv sammanfattar han sin teori så här:

”…det var den samfällda verkan av kapitalismen och tryckteknologin på det mänskliga språkets olycksaliga mångfald som skapade möjligheten av en ny form av föreställd gemenskap som i sin grundstruktur satte scenen för den moderna nationen”.[4]

Idén om tryckkapitalismens, kommunikationens betydelse för bildande av nya nationalstater utvecklar han i Long-Distance Nationalism. World Capitalism and the Rise of Identity Politics (1992) till att gälla även den moderna världen, då de nya kommunikationsmedlen ger upphov till en ”e-mail nationalism”.

Andersons ansats är i grunden marxistisk och funktionalistisk och hans betoning av kommunikationsgemenskapen påminner om Karl W. Deutschs äldre teori om komplementära kommunikationsvanor. Men han hävdar samtidigt nationalismens närhet till religionen och släktkänslan, att nationalismen med Hobsbawms vändning utfyller ett känslomässigt tomrum, och han närmar sig därmed primordialismen.  Det är också en slutsats som Hettne-Sörlin-Østergård drar i Den globala nationalismen (1998), den bästa översikt av ämnet på svenska. Det är dock märkligt att författarna, som diskuterar Andersons teori på flera ställen, inte som han uppmärksammat språkets viktiga roll vid bildandet av nationalstater och dess stora betydelse för den nationella identiteten.

Benedict Andersson är i dag en av de mest kända nationalismforskare, hans bok har haft stort inflytande och är – något oförtjänt – en av de vanligast förekommande kursböckerna vid våra högskolor. Det finns kritiker som menar att hans bidrag till forskning om nationalismen överskattas, att hans teori om skriftspråkets betydelse på sin höjd kan tjäna som en delförklaring för nationalstatens och nationalismens uppkomst, att han som strukturalist betraktar språket enbart som ett kommunikationsmedel och inte inser dess identitetsskapande och känslomässiga betydelse. För flertalet av hans forskarkolleger framstår hans teori som en av många och knappast den mest betydelsefulla förklaring till nationalstatens uppkomst.

Bara två månader tidigare dog James G. Kellas professor i statsvetenskap vid universitetet i Glasgow. Kellas var inte så produktiv eller berest som Anderson, han verkade hela sitt liv vid ett och samma lärosäte och har skrivit få böcker – främst om skotsk politik – men han har också lämnat ett viktigt bidrag till studiet av nationalismen.

Hans The Politics of Nationalism and Ethnicity (1991) är en utmärkt summering av forskningen och teorier om nationalismen, dessutom skriven på ett lättillgängligt språk. Kellas sammanfattar sin undersökning i en egen integrerad teori där han betonar etnocentrismens och nationalismens starka emotionella styrka. Etnicitet och nationalism tar ofta över alla andra intressen och lojaliteter. Teoretiker som inte tar med den här känslomässiga sidan av nationalismen måste komma med en annan förklaring till dess dragningskraft, menar han. Kellas avvisar Gellners och andras funktionalism då den inte förmår förklara just den här, ibland oerhört våldsamma sidan av etnicitet och nationalism. Han tillstår att Benedict Anderson har ett originellt perspektiv på hur nationalismen utvecklades, men menar att hans teori bygger på Gellners, den tål inte heller en konfrontation med empirin och är inte giltig för alla samhällen.

Kellas kan dock inte sägas vara primordialist, han accepterar och infogar i sin teori historiska och funktionalistiska element som modernisering och andra sociala förändringar. Hans sista bok, Nationalistic Politics in Europe (2003) är en empirisk studie, en stort upplagd genomgång av aktuella författningar och valresultat i europeiska stater. Där konstaterar han att efter diktaturernas fall i Portugal och Spanien på 1970- och 1980-talen och efter Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet är demokratin fast etablerad i Europa, men också att det är nationalismen som åter igen och fortfarande är den bärande idén i dessa demokratier.

Kellas valundersökning visar också att fler och fler européer röstar på nationalistiska, invandringskritiska och EU-fientliga partier. Han menar att nationalismen fortsätter att vara den starkaste politiska kraften och drar slutsatsen att även om samarbetet inom EU kommer att fortsätta och kanske utökas, är det den demokratiska nationalstaten som är den mest funktionella och naturliga politiska enheten.

Trots alla spådomar om nationalismens död efter 1945 och trots bildandet av EU är det alltså nationalismen som är den ledande politiska ideologin i vår värld. Flernationella och fleretniska konglomerat som Sovjet och Jugoslavien har splittrats och försvunnit och ersatts av nationalstater och antalet stater i Europa har efter 1945 ökat från 32 till 45. Och som vi vet finns det i Europa ytterligare ett antal regioner, enligt den amerikanske politologen Walker Connor ett tjugotal, under etnisk mobilisering med krav på självbestämmande och med nationsbildning som mål.

Att Benedict Andersons bok har fått så stort inflytande får snarare tillskrivas de två titelordens trollkraft och användbarhet i debatten än styrkan i hans teori. Kritikerna menar att teorin inte är så allmängiltig, att vare sig de sociala förändringarna eller språkutvecklingen har varit så enkelriktade som Anderson vill göra gällande. Anthony D. Smith är en ledande brittisk nationalismforskare med imponerade produktion och meritlista från Oxord och London School of Economics. I Nationalism and Modernism. A critical survey of recent theories of nations and nationalism (1998) sammanfattar och analyserar han olika riktningar och positioner i forskningen om nationalism och etnicitet. Själv räknas han till etnosymbolisterna, en forsknings-inriktning som framhåller betydelsen av etnicitet, myter, symboler och nationell kultur.

Smith medger originaliteten i Andersons ansats men visar som Kellas på teorins brister. Anderson utgår från marxismen men har insett begränsningen av dess nationalismteori och betonar sådant som exempelvis Hobsbawm och Gellner har förbisett, nationalismens subjektiva och kulturella dimensioner. Anderson skiljer också på ett äldre, simultant, och ett nytt, transversalt tidsbegrepp. Det är först i den transversala tidsuppfattningen som människorna ser historien som en orsakskedja där den föreställda språkgemenskapen är både fixerad, bestående och historisk, en gemenskap som sträcker sig över generationer tillbaka i tiden.

Smith menar att detta är en föga uppmärksammad ny och postmodern tolkning av den marxistiska medernitetsteorin som tillsammans med Andersons betoning på det föreställda leder utöver den marxistiska teorins begränsningar.

Smiths starkaste kritik ligger på det semantiska planet. Att nationen som andra stora gemenskaper är föreställd är en tämligen banal observation. Problemet är att begreppet imagined, föreställd, kan och har misstolkats just på sätt som Anderson tar avstånd från, som imaginär, som något påhittat, en kulturprodukt utan någon realitet utöver i sina avbilder och representationer, något som har lett debatten om nationalismen på avvägar.

Svenske forskaren Fredrik Meiton har i en mycket läsvärd recension (Respons 3/2014) analyserat Anderson teori och han har föga förståelse för Smith och andra som uppfattar Anderson som en postmodernist eller poststrukturalist. Meiton menar att Andersons metod är historiematerialistisk och mekanistisk och att hans bok är ett försök att återupprätta den gamla marxistiska förklaringsmodellen enligt vilken det var de ekonomiska krafterna som har spelat en avgörande roll vid nationalstaternas uppkomst.

(Publ. 2016-06-26)

[1] Benedict Anderson, Imagined Communities (1983), sid.49.

[2] A.a., sid. 49

[3] A.a., sid. 49

[4] A.a., sid. 58

Katalonien och Finland

Om drygt en månad firar Finland 100 år av sin självständighet. Vad har Finland gemensamt med Katalonien?

En hel del. Finnar och katalaner är två små folk med eget språk och särpräglad nationell kultur, de har länge levt i beroende av andra och deras historia av kampen för oberoende har många likheter.

Så som katalanerna i dag krävde finnarna 1917 större autonomi och eventuellt oberoende från Ryssland. Våren-sommaren 1917 vädjade de till den provisoriska regeringen i Petrograd men deras krav avvisades av Kerenskij som i stället lätt ryska trupper marschera in i Helsingfors.

Men i november samma år störtades den provisoriska regeringen av bolsjevikerna och Lenin, som följde det socialdemokratiska partiets tidigare beslut om folkens rätt till självbestämmande, medgav finnarna den frihet som de borgerliga vägrade dem.

Folkens rätt till självbestämmande är en av FN:s ledande principer som garanteras i första artikeln av FN:s stadga. 1917 hade Finland drygt tre miljoner invånare. I dag är det knappast någon som skulle hävda att finnarna inte var ett folk med rätt att bilda en egen stat. Med sina sju och en halv miljon invånare är Katalonien större än ett flertal av Europas länder.  Bör de inte tillerkännas samma rätt?

Rajoy i Madrid begår samma historiska misstag som Kerenskij gjorde 1917 och han agerar värre än bolsjeviken Lenin.

Norska valet och den nationalistiska populismen

Det är märkligt tyst i massmedierna om valresultatet i Norge. Jag tror att många hade färdigskrivna glädjeepistlar om vänsterblockets seger som de fick slänga i papperskorgen och måste skriva om. Så de sitter där nu och är sura när de ser Mor Ernas glada nuna.

En norsk statsvetares kommentar är antagligen typisk för hur tankegångarna gick. Han är överraskad. Som så många andra trodde han att Fremskrittspartiet skulle gå tillbaka, för så brukar det gå för populistpartier.

Oxford Dictionary of Politics skriver: “Politicians of any party may appeal to populist sentiment when it suits them, and denounce such appeals when that suits them”. Politikerna ser sällan bjälken i sitt eget öga och beteckningen populism har blivit synonymt med allt man tycker illa om. Och det norska Fremskrittspartiet är synnerligen illa omtyckt av sina konkurrenter, på samma sätt som Sverigedemokraterna här.  Det kan säkert finnas inslag i deras politik som är populistiska, precis som det gör i de flesta andra partier, men när man schablonmässigt kallar dem populistiska, missar man huvudpoängen.

Det är vad den förvånade norske statsvetaren gör.  Han och andra tycks inte ha förstått att den ledande idén i dessa partier är nationalismen. Fremskrittspartiet i Norge, Dansk folkeparti i Danmark, Sverigedemokraterna och en rad andra partier i Europa deklarerar sig själva som nationalistiska eller nationalkonservativa. 1930- och 1940-tals föreställningar om nationalismen som något antikverat och malignt, något som var dömt att försvinna med moderniseringen, har visat sig falska. Nationalismen är inte populism, den är en högst levande och legitim politisk ideologi och den är på tillväxt i hela Europa. Enligt en ledande nationalismforskare, James G. Kellas, fortsätter nationalismen att vara den starkaste politiska kraften i Europa, och han menar att även om samarbetet inom EU kommer att fortsätta och kanske utökas, är det den demokratiska nationalstaten som är den mest funktionella och naturliga politiska enheten. Hans stora empiriska studie från 2003 visar också att fler och fler européer röstar på nationalistiska och EU-fientliga partier.

Nationalismens återkomst

Andreas Bergströms funderingar är bara en ytterligare vittnesbörd om den något yrvakna och senkomna insikten om att nationalismen är en politisk kraft att räkna med. Det gemensamma för många bedömare är att de talar om nationalismens pånyttfödelse eller återkomst.

Staffanstorp - nationaldagen 2013 010

Att nationalismen skulle vara död har både liberaler och marxister – från helt olika utgångspunkter – trott och hävdad sedan 1920-talet. En minst sagt märklig blindhet med tanke på hur etnonationalismen – en term präglad av amerikanske politologen Walker Connor – har lett till sprängning av stora multietniska imperier efter det första världskriget och till Sovjetunionens, Tjeckoslovakiens och Jugoslaviens sönderfall efter det andra.

Nationalismen och etnonationalismen fick en dubiös klang efter erfarenheterna från trettiotalet och de båda världskrigen. Nationalismen och etniciteten ansågs vara primitiva eller t. o. m. patologiska företeelser tillhörande ett förutvecklingsskede, dömda att försvinna med moder-niseringen. De skulle ersättas av andra, meromfattande typer av identifikation i det kommande massindustriella samhället. Etniciteten och nationalismen fördömdes också som avvikande, föråldrade, atavistiska och ödeläggande för moderniseringen, utvecklingen, universalismen och veten-skapen.

Den här synen speglas i de sammanfattningar och anvisningar för svenska skolor och studenter, där man nästan uteslutande rekommenderar kritiska författare som marxister Ernest Gellner och Eric Hobsbawn, eller Benedict Anderson (som man misstolkar).  Ett hedersamt undantag är Hettne-Sörlin-Østergårds ”Den globala nationalismen”(1998), en värdefull genomgång av nyare forskning.

Forskning om nationalism och etnopolitik – ett ämne praktiskt taget okänt vid svenska universitet – är högst levande i engelsktalande länder och i Tyskland.

För den intresserade vill jag rekommendera James G. Kellas, The Politics of Nationalism and Ethnicity (1991) en utmärkt summering av forskningen och teorier om nationalismen, dessutom skriven på ett lättillgängligt språk. Kellas sammanfattar sin undersökning i en egen integrerad teori där han betonar etnocentrismens och nationalismens starka emotionella styrka. Etnicitet och nationalism tar ofta över alla andra lojaliteter. Teoretiker som inte tar med den här känslomässiga sidan av nationalismen måste komma med en annan förklaring till dess dragningskraft, menar han. Kellas avvisar Gellners och andras funktionalism då den inte förmår förklara just den här, ibland oerhört våldsamma sidan av etnicitet och nationalism. Han tillstår att Benedict Anderson har ett originellt perspektiv på hur nationalismen utvecklades, men hans teori bygger på Gellners, den tål inte heller en konfrontation med empirin och är inte giltig för alla samhällen.

Kellas sista bok (han dog i fjol), Nationalistic Politics in Europe (2003) är en empirisk studie, en stort upplagd genomgång av aktuella författningar och valresultat i europeiska stater. Där konstaterar han att efter diktaturernas fall i Portugal och Spanien på 1970- och 1980-talen och efter Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet är demokratin fast etablerad i Europa, men också att det är nationalismen som åter igen och fortfarande är den bärande idén i dessa demokratier.

Kellas valundersökning visar också att fler och fler européer röstar på nationalistiska, invandringskritiska och EU-fientliga partier. Han menar att nationalismen fortfarande är den starkaste politiska kraften och drar slutsatsen att även om samarbetet inom EU kommer att fortsätta och kanske utökas, är det den demokratiska nationalstaten som är den mest funktionella och naturliga politiska enheten.

Jag delar inte Bergströms och andras panik att nationalismen skulle betyda slutet på liberalismens era. Nationalismen eller patriotismen har alltid funnits som politisk kraft, den växer nu i styrka, men det betyder inget principiellt nytt. Inser man inte att ekonomiska och materiella, ”rationella”, överväganden inte alltid styr mänskligt beteende kan man aldrig förstå centraleuropéernas motstånd mot invandring eller varför britterna valde Brexit.

( Uppdaterat 2020-02-19)

Yrsa och den normbildande svenskheten

 

Jag har aldrig varit någon större beundrare av Yrsa Stenius. Som politisk chefredaktör på Aftonbladet och senare Pressombudskvinna var hon snarare den svenska vänsterns idol än min. Men när jag nu läser Magnus Lintons recension av hennes memoarbok (DN-Kultur 6/10), blir jag riktigt förtjust.

För vad säger den frispråkiga Yrsa som yrvaken svarade ”Kyss fittan!” när hon hade väckts av en telefonröst som presenterade sig som statsminister Palme, vad säger hon om Sverige och svenskarna utifrån sin finlandssvenska utsiktspunkt?

Jo, hon som har levat det mesta av sitt liv här och sett och lyssnat, talar om för de tondöva att det visst finns något som heter svenskhet, och att Sverige, ”förnuftets och måttfullhetens hemvist på jorden”, bebos av ett folk som är särpräglat av en unik lång historia av fred och lugn. Att svenskens ideal är ”Ordning och reda! Kontroll!” Och att allt som bryter mot ordnings- och kontrollbehovet får detta av en lång fred och folkhemstanke präglade folk att förfalla åt katastrofkänslor.

Och inte oväntat har hon litet till övers inte bara för de svenska journalisternas ”upphöjda självbild”, utan också för svenskarnas dragning åt moraliserande och trång intolerans. En paradox, skriver recensenten, med tanke på den normliberalism Sverige är känt för.

En paradox verkligen. Samtidigt som man är så normkritisk inbördes upphöjer man gärna Sverige och svenska vanor som en norm för andra mindre upplysta, mindre jämställda, mindre feministiska, mindre framgångsrika, mindre framstegsvänliga, helt enkelt mindre utvecklade och efterblivna länder.

Det behövs tydligen en klarsynt och frispråkig invandrare för att tala om för alla som förnekar att det finns något som heter svenskhet, att Sverige bebos – eller ända tills ganska nyligen har bebotts – av ett särpräglat folk med särpräglade traditioner och normer, det vi brukar kalla kultur. Och att, som Yrsa Stenius ser det, svenskarna inte är blygsammare än att uppfatta sina vanor och seder som så gedigna att de helst skulle vara en norm för alla andra.

 

Svenska värderingar

Hallå där ni som inte tror att det finns en genuin svensk kultur eller svenska värderingar – har ni aldrig varit på Allsången på Skansen, eller åtminstone sett den på teven? Som i kväll när man firade kronprinsessans födelsedag?

Något mer svenskt finns inte världen runt. Har ni sett något annat folk samlas i tusentals, vecka efter vecka, i sol och vind och dur och skur för att sjunga tillsammans? Svenskarna är fantastiska älskare av unison sång i det fria, barnsligt glada, öppna, roade av och tacksamma för allt som bjuds från scenen hur enkelt det än vara må. Och kungen med familjen deltar av hjärtans lust, klappar i takt och utbyter skämt med artisterna på scenen. Folkligare monarki har man inte sett.

Och för övrigt, själva Skansen. En speciellt svensk kulturyttring som har fått många efterföljare, folkloristiska friluftsmuseer runtom i Europa och som till och med har lånat det svenska namnet, något som säkert skulle glädja filologen Hazelius.

Och titta sen över det böljande tusenhövdade folkhavet som stämmer in i allsången eller hurrar för kronprinsessan. Jag spanar och letar, men hur jag än anstränger mig ser jag bara svenska ansikten, blonda barn, inte en enda svartskalle som skulle likna min egen, så långt ögat når. Allsång verkar vara en rent svensk kulturyttring, en musikalisk och estetisk värdering, och en som tydligen inte delas av eller lockar våra invandrare. Jo visst, i första raden sitter det ett par, men drottningen är här så att säga å tjänstens vägnar och Mr. O’Neil är ju bara en gäst.

Föreställda gemenskaper och nationalstaten

Den svenska debatten om nationalismen är ensidig och okunnig. Debattörerna är kvar i 1930- och 1950-tals föreställningar om nationalismen som en skadlig och passerad ideologi. Ofta är det Benedict Anderson som används som ett argument, men både han och annan forskning, men framför allt den politiska verkligheten, visar något helt annat.

Benedict Anderson dog den 13 december i Indonesien, det land han tillika med Thailand och Filippinerna hade inriktat sig på i sin forskning och som blev hans andra fosterland. Anderson levde och engagerade sig politiskt i de länder som var hans studieobjekt, han behärskade deras språk och han betraktade sig själv som specialist på Sydostasien. Betecknande nog heter hans självbiografi A Life Beyond Boundaries (kommer ut på engelska senare i år). Han har skrivit ett femtontal böcker om länderna i Sydostasien men det blev hans bok om nationalismen, Imagined Communities (1983) som gjorde honom vida känd.

Enligt Anderson är nationen en föreställd gemenskap. Det är en numera välkänd och beryktad formulering som tyvärr blivit missförstådd – även av historiker som Hobsbawm – och missbrukad som få i den politiska debatten. Anderson har själv reagerat mot dessa missförstånd, han har sagt att det känns som om hans bok var en dotter som rymt med en busschaufför. I förordet till andra upplagan (1991) skriver han att ”banalitetens vampyrer har nu sugit nästan allt blod ur de två titelorden” och, till skillnad från många av sina beundrare, konstaterar han att det så länge förutspådda slutet på ’nationalismens era’ ännu på länge inte är i sikte, samt att nationalismen, eller nation-ness som han helst ville kalla det, utgör det mest legitima värdet i vår tids politiska liv. Nationen definierar han på följande sätt:

”I antropologisk anda föreslår jag följande definition av nationen: det är en föreställd politisk gemenskap – och föreställd som i grunden både begränsad och oinskränkt”.[1]

Man kan fundera över varför politologen Anderson påpekar att han uttalar sig i en antropologisk anda; innebörden av att nationen kan föreställas som både begränsad och oinskränkt (sovereign) förklarar han senare. Det intressanta är vad han menar med begreppet föreställd.

Anderson hade sina rötter i den engelska akademiska marxismen och hans arbetsmetod är historiematerialistisk. Dock fördömer han inte nationalismen så som exempelvis Tom Nairn som något patologiskt och han kritiserar Ernest Gellners påstående att ”nationalismen… uppfinner nationer där de inte finns”.  Han tycker förvisso att nationalism och nationalitet är kulturella artefakter av ett speciellt slag, men han betonar att de snarare hör till samma kategori som ”frändskap” och ”religion” än till ”liberalism” eller ”fascism”. – Antagligen är jag den ende som inte tycker att nationalismen är något fult, säger han, och tycker att Gellners formulering leder tanken till något slags ”påhittande” eller ”fabrikation” snarare än ”föreställande” och ”skapande”, att den förutsätter att det i motsats till nationer skulle finnas andra, ”verkliga” gemenskaper.[2]

Så är det inte: ”I verkligheten är alla gemenskaper större än primitiva [primordial] byar med direkta personliga kontakter (och kanske även dessa) föreställda”.[3]

Den viktigaste föreställda gemenskapen som föregick nationalstaten var kristendomen, the imagined community of Christendom, med latinet som en förenande länk. Det är med kristendomens avtynande som en dominerande andlig kraft som nationalismen vuxit fram, snarare som en emotionell bindning än som konstruerad politisk ideologi. Som alla andra föreställda gemenskaper är nationen inte något imaginärt utan en reell företeelse som omfattar även tidigare generationer, och nationalismen en påtaglig politisk realitet. Och även om nationalstaten betraktas av många som en modern företeelse med början i Upplysningen och den Franska revolutionen, är nationerna själva urgamla, säger Anderson.

Benedict Andersons egentliga forskning gäller nationalstatens uppkomst och hans originella bidrag är dels upptäckten av en föregångare till den postkoloniala nationalismen bland den kreolska befolkningen i Latinamerika redan på 1700-talet, dels teorin om läskunnighetens och den tryckta skriftens, bokens, stora betydelse för utveckling av nationalstaten. Slutet av femtonhundratalet betraktas ofta som början på kapitalismens era. Det var den kapitalistiska ekonomin och Luthers reformation som drog nytta av den nya boktryckarkonsten, och det var vad Anderson kallar print capitalism som han menar var den viktigaste förutsättningen för skapandet av nationalspråk och nationalstater.  Själv sammanfattar han sin teori så här:

”…det var den samfällda verkan av kapitalismen och tryckteknologin på det mänskliga språkets olycksaliga mångfald som skapade möjligheten av en ny form av föreställd gemenskap som i sin grundstruktur satte scenen för den moderna nationen”.[4]

Idén om tryckkapitalismens, kommunikationens betydelse för bildande av nya nationalstater utvecklar han i Long-Distance Nationalism. World Capitalism and the Rise of Identity Politics (1992) till att gälla även den moderna världen, då de nya kommunikationsmedlen ger upphov till en ”e-mail nationalism”.

Andersons ansats är i grunden marxistisk och funktionalistisk och hans betoning av kommunikationsgemenskapen påminner om Karl W. Deutschs äldre teori om komplementära kommunikationsvanor. Men han hävdar samtidigt nationalismens närhet till religionen och släktkänslan, att nationalismen med Hobsbawms vändning utfyller ett känslomässigt tomrum, och han närmar sig därmed primordialismen.  Det är också en slutsats som Hettne-Sörlin-Østergård drar i Den globala nationalismen (1998), den bästa översikt av ämnet på svenska. Det är dock märkligt att författarna, som diskuterar Andersons teori på flera ställen, inte som han uppmärksammat språkets viktiga roll vid bildandet av nationalstater och dess stora betydelse för den nationella identiteten.

Benedict Andersson är i dag en av de mest kända nationalismforskare, hans bok har haft stort inflytande och är – något oförtjänt – en av de vanligast förekommande kursböckerna vid våra högskolor. Det finns kritiker som menar att hans bidrag till forskning om nationalismen överskattas, att hans teori om skriftspråkets betydelse på sin höjd kan tjäna som en delförklaring för nationalstatens och nationalismens uppkomst, att han som strukturalist betraktar språket enbart som ett kommunikationsmedel och inte inser dess identitetsskapande och känslomässiga betydelse. För flertalet av hans forskarkolleger framstår hans teori som en av många och knappast den mest betydelsefulla förklaring till nationalstatens uppkomst.

Bara två månader tidigare dog James G. Kellas professor i statsvetenskap vid universitetet i Glasgow. Kellas var inte så produktiv eller berest som Anderson, han verkade hela sitt liv vid ett och samma lärosäte och har skrivit få böcker – främst om skotsk politik – men han har också lämnat ett viktigt bidrag till studiet av nationalismen.

Hans The Politics of Nationalism and Ethnicity (1991) är en utmärkt summering av forskningen och teorier om nationalismen, dessutom skriven på ett lättillgängligt språk. Kellas sammanfattar sin undersökning i en egen integrerad teori där han betonar etnocentrismens och nationalismens starka emotionella styrka. Etnicitet och nationalism tar ofta över alla andra intressen och lojaliteter. Teoretiker som inte tar med den här känslomässiga sidan av nationalismen måste komma med en annan förklaring till dess dragningskraft, menar han. Kellas avvisar Gellners och andras funktionalism då den inte förmår förklara just den här, ibland oerhört våldsamma sidan av etnicitet och nationalism. Han tillstår att Benedict Anderson har ett originellt perspektiv på hur nationalismen utvecklades, men menar att hans teori bygger på Gellners, den tål inte heller en konfrontation med empirin och är inte giltig för alla samhällen.

Kellas kan dock inte sägas vara primordialist, han accepterar och infogar i sin teori historiska och funktionalistiska element som modernisering och andra sociala förändringar. Hans sista bok, Nationalistic Politics in Europe (2003) är en empirisk studie, en stort upplagd genomgång av aktuella författningar och valresultat i europeiska stater. Där konstaterar han att efter diktaturernas fall i Portugal och Spanien på 1970- och 1980-talen och efter Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet är demokratin fast etablerad i Europa, men också att det är nationalismen som åter igen och fortfarande är den bärande idén i dessa demokratier.

Kellas valundersökning visar också att fler och fler européer röstar på nationalistiska, invandringskritiska och EU-fientliga partier. Han menar att nationalismen fortsätter att vara den starkaste politiska kraften och drar slutsatsen att även om samarbetet inom EU kommer att fortsätta och kanske utökas, är det den demokratiska nationalstaten som är den mest funktionella och naturliga politiska enheten.

Trots alla spådomar om nationalismens död efter 1945 och trots bildandet av EU är det alltså nationalismen som är den ledande politiska ideologin i vår värld. Flernationella och fleretniska konglomerat som Sovjet och Jugoslavien har splittrats och försvunnit och ersatts av nationalstater och antalet stater i Europa har efter 1945 ökat från 32 till 45. Och som vi vet finns det i Europa ytterligare ett antal regioner, enligt den amerikanske politologen Walker Connor ett tjugotal, under etnisk mobilisering med krav på självbestämmande och med nationsbildning som mål.

Att Benedict Andersons bok har fått så stort inflytande får snarare tillskrivas de två titelordens trollkraft och användbarhet i debatten än styrkan i hans teori. Kritikerna menar att teorin inte är så allmängiltig, att vare sig de sociala förändringarna eller språkutvecklingen har varit så enkelriktade som Anderson vill göra gällande. Anthony D. Smith är en ledande brittisk nationalismforskare med imponerade produktion och meritlista från Oxord och London School of Economics. I Nationalism and Modernism. A critical survey of recent theories of nations and nationalism (1998) sammanfattar och analyserar han olika riktningar och positioner i forskningen om nationalism och etnicitet. Själv räknas han till etnosymbolisterna, en forsknings-inriktning som framhåller betydelsen av etnicitet, myter, symboler och nationell kultur.

Smith medger originaliteten i Andersons ansats men visar som Kellas på teorins brister. Anderson utgår från marxismen men har insett begränsningen av dess nationalismteori och betonar sådant som exempelvis Hobsbawm och Gellner har förbisett, nationalismens subjektiva och kulturella dimensioner. Anderson skiljer också på ett äldre, simultant, och ett nytt, transversalt tidsbegrepp. Det är först i den transversala tidsuppfattningen som människorna ser historien som en orsakskedja där den föreställda språkgemenskapen är både fixerad, bestående och historisk, en gemenskap som sträcker sig över generationer tillbaka i tiden.

Smith menar att detta är en föga uppmärksammad ny och postmodern tolkning av den marxistiska medernitetsteorin som tillsammans med Andersons betoning på det föreställda leder utöver den marxistiska teorins begränsningar.

Smiths starkaste kritik ligger på det semantiska planet. Att nationen som andra stora gemenskaper är föreställd är en tämligen banal observation. Problemet är att begreppet imagined, föreställd, kan och har misstolkats just på sätt som Anderson tar avstånd från, som imaginär, som något påhittat, en kulturprodukt utan någon realitet utöver i sina avbilder och representationer, något som har lett debatten om nationalismen på avvägar.

Svenske forskaren Fredrik Meiton har i en mycket läsvärd recension (Respons 3/214) analyserat Anderson teori och han har föga förståelse för Smith och andra som uppfattar Anderson som en postmodernist eller poststrukturalist. Meiton menar att Andersons metod är historiematerialistisk och mekanistisk och att hans bok är ett försök att återupprätta den gamla marxistiska förklaringsmodellen enligt vilken det var de ekonomiska krafterna som har spelat en avgörande roll vid nationalstaternas uppkomst.

Gr. 2018-01-15

[1] Benedict Anderson, Imagined Communities (1983), sid.49.

[2] A.a., sid. 49

[3] A.a., sid. 49

[4] A.a., sid. 58

Exit Britannia

Historien upprepar sig inte som många kanske tror, och det vi kallar ”utveckling” och ”framsteg” är inte något automatiskt och rätlinjigt skeende.

Jag är inte någon anhängare av Hegels och Marx historiska determinism men anser att det ligger mycket i deras dialektik, antagandet att förändringar inte sker i harmoni och samförstånd utan genom motsättningar och konflikter, enligt den välkända formeln om tes, antites och syntes.

Det är lätt att tycka att EU:s utveckling är ett bevis för den här historieuppfattningen.

Opinionsundersökningar visar att den nationella identiteten bland européer är mycket starkare än den europeiska. Omkring 90% av de tillfrågade bekänner sig till en nationell identitet, ca hälften av dem kan förena den med en europeisk, men endast några få procent säger sig vara uteslutande européer. Känslan av europeisk samhörighet i Storbritannien är bland de lägsta och det engelsmännen reagerar så starkt mot är Brysselbyråkraternas och Eurofederalisternas ständigt ökande klåfingrighet, främst kravet på gemensam invandringspolitik.

Det tycks för många vara svårt att inse att det inte bara handlar om ekonomi, om pengar, utan om känslor. Det handlar alltså inte om att plocka russin ur kakan utan om en gränsdragning mellan den nationella och övernationella bestämmanderätten, om gränserna för den nationella suveräniteten. Engelsmännen tycker att här har EU gått för långt och de har medhåll av flera EU-medlemmar i Centraleuropa.

Utfallet av folkomröstningen blir en minnesbeta för makthungriga byråkrater och fede-ralister i Bryssel: tassa inte för mycket på medlemsstaternas suveränitet. Nationalismen är fortfarande den bärande idén i Europas demokratier och som statsvetaren James G. Kellas har visat, trots utvidgat samarbete i EU är den demokratiska nationalstaten den mest funktionella och naturliga politiska enheten.

Historiens pendel har svängt, EU-politikerna har drivit sin tes för långt och möts nu av en antites. Om Hegel och Marx hade rätt skulle konflikten kunna utmynna i en syntes. Vad vi får hoppas på nu är en förnuftig uppgörelse med Storbritannien om ekonomiskt sam-arbete.