Kategoriarkiv: Nationalism

Nationalismens återkomst

Daniel Jacksons artikel i The Spectator (15/11) är bara en ytterligare vittnesbörd om den något yrvakna och senkomna insikten om att nationalismen är en politisk kraft att räkna med. Det gemensamma för många bedömare är att de talar om nationalismens pånyttfödelse eller återkomst.

Att nationalismen skulle vara död har både liberaler och marxister – från helt olika utgångspunkter – trott och hävdad sedan 1920-talet. En minst sagt märklig blindhet med tanke på hur etnonationalismen – en term präglad av amerikanske politologen Walker Connor – har lett till sprängning av stora multietniska imperier efter det första världskriget och till Sovjetunionens, Tjeckoslovakiens och Jugoslaviens sönderfall efter det andra.

Nationalismen och etnonationalismen fick en dubiös klang efter erfarenheterna från trettiotalet och de båda världskrigen. Nationalismen och etniciteten ansågs vara primitiva eller t. o. m. patologiska företeelser tillhörande ett förutvecklingsskede, dömda att försvinna med moderniseringen. De skulle ersättas av andra, meromfattande typer av identifikation i det kommande massindustriella samhället. Etniciteten och nationalismen fördömdes också som avvikande, föråldrade, atavistiska och ödeläggande för moderniseringen, utvecklingen, universalismen och vetenskapen.

Den här synen speglas i de sammanfattningar och anvisningar för svenska skolor och studenter, där man nästan uteslutande rekommenderar kritiska författare som marxister Ernest Gellner och Eric Hobsbawn, eller Benedict Anderson (som man misstolkar).  Ett hedersamt undantag är Hettne-Sörlin-Østergårds ”Den globala nationalismen”(1998), en värdefull genomgång av nyare forskning.

Forskning om nationalism och etnopolitik – ett ämne praktiskt taget okänt vid svenska universitet – är högst levande i engelsktalande länder och i Tyskland.

För den intresserade vill jag rekommendera James G. Kellas, The Politics of Nationalism and Ethnicity (1991) en utmärkt summering av forskningen och teorier om nationalismen, dessutom skriven på ett lättillgängligt språk. Kellas sammanfattar sin undersökning i en egen integrerad teori där han betonar etnocentrismens och nationalismens starka emotionella styrka. Etnicitet och nationalism tar ofta över alla andra lojaliteter. Teoretiker som inte tar med den här känslomässiga sidan av nationalismen måste komma med en annan förklaring till dess dragningskraft, menar han. Kellas avvisar Gellners och andras funktionalism då den inte förmår förklara just den här, ibland oerhört våldsamma sidan av etnicitet och nationalism. Han tillstår att Benedict Anderson har ett originellt perspektiv på hur nationalismen utvecklades, men hans teori bygger på Gellners, den tål inte heller en konfrontation med empirin och är inte giltig för alla samhällen.

Kellas sista bok (han dog i fjol), Nationalistic Politics in Europe (2003) är en empirisk studie, en stort upplagd genomgång av aktuella författningar och valresultat i europeiska stater. Där konstaterar han att efter diktaturernas fall i Portugal och Spanien på 1970- och 1980-talen och efter Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet är demokratin fast etablerad i Europa, men också att det är nationalismen som åter igen och fortfarande är den bärande idén i dessa demokratier.

Kellas valundersökning visar också att fler och fler européer röstar på nationalistiska, invandringskritiska och EU-fientliga partier. Han menar att nationalismen fortfarande är den starkaste politiska kraften och drar slutsatsen att även om samarbetet inom EU kommer att fortsätta och kanske utökas, är det den demokratiska nationalstaten som är den mest funktionella och naturliga politiska enheten.

Jag delar inte Jacksons och andras panik att nationalismens ”återkomst” skulle betyda slutet på liberalismens era. Nationalismen eller patriotismen har alltid funnits som politisk kraft, den växer nu i styrka, men det betyder inget principiellt nytt. Inser man inte att ekonomiska och materiella, ”rationella”, överväganden inte alltid styr mänskligt beteende kan man aldrig förstå centraleuropéernas motstånd mot invandring eller varför britterna valde Brexit.

Yrsa och den normbildande svenskheten

 

Jag har aldrig varit någon större beundrare av Yrsa Stenius. Som politisk chefredaktör på Aftonbladet och senare Pressombudskvinna var hon snarare den svenska vänsterns idol än min. Men när jag nu läser Magnus Lintons recension av hennes memoarbok (DN-Kultur 6/10), blir jag riktigt förtjust.

För vad säger den frispråkiga Yrsa som yrvaken svarade ”Kyss fittan!” när hon hade väckts av en telefonröst som presenterade sig som statsminister Palme, vad säger hon om Sverige och svenskarna utifrån sin finlandssvenska utsiktspunkt?

Jo, hon som har levat det mesta av sitt liv här och sett och lyssnat, talar om för de tondöva att det visst finns något som heter svenskhet, och att Sverige, ”förnuftets och måttfullhetens hemvist på jorden”, bebos av ett folk som är särpräglat av en unik lång historia av fred och lugn. Att svenskens ideal är ”Ordning och reda! Kontroll!” Och att allt som bryter mot ordnings- och kontrollbehovet får detta av en lång fred och folkhemstanke präglade folk att förfalla åt katastrofkänslor.

Och inte oväntat har hon litet till övers inte bara för de svenska journalisternas ”upphöjda självbild”, utan också för svenskarnas dragning åt moraliserande och trång intolerans. En paradox, skriver recensenten, med tanke på den normliberalism Sverige är känt för.

En paradox verkligen. Samtidigt som man är så normkritisk inbördes upphöjer man gärna Sverige och svenska vanor som en norm för andra mindre upplysta, mindre jämställda, mindre feministiska, mindre framgångsrika, mindre framstegsvänliga, helt enkelt mindre utvecklade och efterblivna länder.

Det behövs tydligen en klarsynt och frispråkig invandrare för att tala om för alla som förnekar att det finns något som heter svenskhet, att Sverige bebos – eller ända tills ganska nyligen har bebotts – av ett särpräglat folk med särpräglade traditioner och normer, det vi brukar kalla kultur. Och att, som Yrsa Stenius ser det, svenskarna inte är blygsammare än att uppfatta sina vanor och seder som så gedigna att de helst skulle vara en norm för alla andra.

 

Svenska värderingar

Hallå där ni som inte tror att det finns en genuin svensk kultur eller svenska värderingar – har ni aldrig varit på Allsången på Skansen, eller åtminstone sett den på teven? Som i kväll när man firade kronprinsessans födelsedag?

Något mer svenskt finns inte världen runt. Har ni sett något annat folk samlas i tusentals, vecka efter vecka, i sol och vind och dur och skur för att sjunga tillsammans? Svenskarna är fantastiska älskare av unison sång i det fria, barnsligt glada, öppna, roade av och tacksamma för allt som bjuds från scenen hur enkelt det än vara må. Och kungen med familjen deltar av hjärtans lust, klappar i takt och utbyter skämt med artisterna på scenen. Folkligare monarki har man inte sett.

Och för övrigt, själva Skansen. En speciellt svensk kulturyttring som har fått många efterföljare, folkloristiska friluftsmuseer runtom i Europa och som till och med har lånat det svenska namnet, något som säkert skulle glädja filologen Hazelius.

Och titta sen över det böljande tusenhövdade folkhavet som stämmer in i allsången eller hurrar för kronprinsessan. Jag spanar och letar, men hur jag än anstränger mig ser jag bara svenska ansikten, blonda barn, inte en enda svartskalle som skulle likna min egen, så långt ögat når. Allsång verkar vara en rent svensk kulturyttring, en musikalisk och estetisk värdering, och en som tydligen inte delas av eller lockar våra invandrare. Jo visst, i första raden sitter det ett par, men drottningen är här så att säga å tjänstens vägnar och Mr. O’Neil är ju bara en gäst.

Föreställda gemenskaper och nationalstaten

Den svenska debatten om nationalismen är ensidig och okunnig. Debattörerna är kvar i 1930- och 1950-tals föreställningar om nationalismen som en skadlig och passerad ideologi. Ofta är det Benedict Anderson som används som ett argument, men både han och annan forskning, men framför allt den politiska verkligheten, visar något helt annat.

Benedict Anderson dog den 13 december i Indonesien, det land han tillika med Thailand och Filippinerna hade inriktat sig på i sin forskning och som blev hans andra fosterland. Anderson levde och engagerade sig politiskt i de länder som var hans studieobjekt, han behärskade deras språk och han betraktade sig själv som specialist på Sydostasien. Betecknande nog heter hans självbiografi A Life Beyond Boundaries (kommer ut på engelska senare i år). Han har skrivit ett femtontal böcker om länderna i Sydostasien men det blev hans bok om nationalismen, Imagined Communities (1983) som gjorde honom vida känd.

Enligt Anderson är nationen en föreställd gemenskap. Det är en numera välkänd och beryktad formulering som tyvärr blivit missförstådd – även av historiker som Hobsbawm – och missbrukad som få i den politiska debatten. Anderson har själv reagerat mot dessa missförstånd, han har sagt att det känns som om hans bok var en dotter som rymt med en busschaufför. I förordet till andra upplagan (1991) skriver han att ”banalitetens vampyrer har nu sugit nästan allt blod ur de två titelorden” och, till skillnad från många av sina beundrare, konstaterar han att det så länge förutspådda slutet på ’nationalismens era’ ännu på länge inte är i sikte, samt att nationalismen, eller nation-ness som han helst ville kalla det, utgör det mest legitima värdet i vår tids politiska liv. Nationen definierar han på följande sätt:

”I antropologisk anda föreslår jag följande definition av nationen: det är en föreställd politisk gemenskap – och föreställd som i grunden både begränsad och oinskränkt”.[1]

Man kan fundera över varför politologen Anderson påpekar att han uttalar sig i en antropologisk anda; innebörden av att nationen kan föreställas som både begränsad och oinskränkt (sovereign) förklarar han senare. Det intressanta är vad han menar med begreppet föreställd.

Anderson hade sina rötter i den engelska akademiska marxismen och hans arbetsmetod är historiematerialistisk. Dock fördömer han inte nationalismen så som exempelvis Tom Nairn som något patologiskt och han kritiserar Ernest Gellners påstående att ”nationalismen… uppfinner nationer där de inte finns”.  Han tycker förvisso att nationalism och nationalitet är kulturella artefakter av ett speciellt slag, men han betonar att de snarare hör till samma kategori som ”frändskap” och ”religion” än till ”liberalism” eller ”fascism”. – Antagligen är jag den ende som inte tycker att nationalismen är något fult, säger han, och tycker att Gellners formulering leder tanken till något slags ”påhittande” eller ”fabrikation” snarare än ”föreställande” och ”skapande”, att den förutsätter att det i motsats till nationer skulle finnas andra, ”verkliga” gemenskaper.[2]

Så är det inte: ”I verkligheten är alla gemenskaper större än primitiva [primordial] byar med direkta personliga kontakter (och kanske även dessa) föreställda”.[3]

Den viktigaste föreställda gemenskapen som föregick nationalstaten var kristen-domen, the imagined community of Christendom, med latinet som en förenande länk. Det är med kristendomens avtynande som en dominerande andlig kraft som nationalismen vuxit fram, snarare som en emotionell bindning än som konstruerad politisk ideologi. Som alla andra föreställda gemenskaper är nationen inte något imaginärt utan en reell företeelse som omfattar även tidigare generationer, och nationalismen en påtaglig politisk realitet. Och även om nationalstaten betraktas av många som en modern företeelse med början i Upplysningen och den Franska revolutionen, är nationerna själva urgamla, säger Anderson.

Benedict Andersons egentliga forskning gäller nationalstatens uppkomst och hans originella bidrag är dels upptäckten av en föregångare till den postkoloniala nationalismen bland den kreolska befolkningen i Latinamerika redan på 1700-talet, dels teorin om läskunnighetens och den tryckta skriftens, bokens, stora betydelse för utveckling av nationalstaten. Slutet av femtonhundratalet betraktas ofta som början på kapitalismens era. Det var den kapitalistiska ekonomin och Luthers reformation som drog nytta av den nya boktryckarkonsten, och det var vad Anderson kallar print capitalism som han menar var den viktigaste förutsättningen för skapandet av nationalspråk och nationalstater.  Själv sammanfattar han sin teori så här:

”…det var den samfällda verkan av kapitalismen och tryckteknologin på det mänskliga språkets olycksaliga mångfald som skapade möjligheten av en ny form av föreställd gemenskap som i sin grundstruktur satte scenen för den moderna nationen”.[4]

Idén om tryckkapitalismens, kommunikationens betydelse för bildande av nya nationalstater utvecklar han i Long-Distance Nationalism. World Capitalism and the Rise of Identity Politics (1992) till att gälla även den moderna världen, då de nya kommunikationsmedlen ger upphov till en ”e-mail nationalism”.

Andersons ansats är i grunden marxistisk och funktionalistisk och hans betoning av kommunikationsgemenskapen påminner om Karl W. Deutschs äldre teori om komple-mentära kommunikationsvanor. Men han hävdar samtidigt nationalismens närhet till religionen och släktkänslan, att nationalismen med Hobsbawms vändning utfyller ett känslomässigt tomrum, och han närmar sig därmed primordialismen.  Det är också en slutsats som Hettne-Sörlin-Østergård drar i Den globala nationalismen (1998), den bästa översikt av ämnet på svenska. Det är dock märkligt att författarna, som diskuterar Andersons teori på flera ställen, inte som han uppmärksammat språkets viktiga roll vid bildandet av nationalstater och dess stora betydelse för den nationella identiteten.

Benedict Andersson är i dag en av de mest kända nationalismforskare, hans bok har haft stort inflytande och är – något oförtjänt – en av de vanligast förekommande kursböckerna vid våra högskolor. Det finns kritiker som menar att hans bidrag till forskning om nationalismen överskattas, att hans teori om skriftspråkets betydelse på sin höjd kan tjäna som är en delförklaring för nationalstatens och nationalismens uppkomst, att han som strukturalist betraktar språket enbart som ett kommunika-tionsmedel och inte inser dess identitetsskapande och känslomässiga betydelse. För flertalet av hans forskarkolleger framstår hans teori som en av många och knappast den mest betydelsefulla förklaring till nationalstatens uppkomst.

Bara två månader tidigare dog James G. Kellas professor i statsvetenskap vid universitetet i Glasgow. Kellas var inte så produktiv eller berest som Anderson, han verkade hela sitt liv vid ett och samma lärosäte och har skrivit få böcker – främst om skotsk politik – men han har också lämnat ett viktigt bidrag till studiet av nationalismen.

Hans The Politics of Nationalism and Ethnicity (1991) är en utmärkt summering av forskningen och teorier om nationalismen, dessutom skriven på ett lättillgängligt språk. Kellas sammanfattar sin undersökning i en egen integrerad teori där han betonar etnocentrismens och nationalismens starka emotionella styrka. Etnicitet och nationalism tar ofta över alla andra intressen och lojaliteter. Teoretiker som inte tar med den här känslomässiga sidan av nationalismen måste komma med en annan förklaring till dess dragningskraft, menar han. Kellas avvisar Gellners och andras funktionalism då den inte förmår förklara just den här, ibland oerhört våldsamma sidan av etnicitet och nationalism. Han tillstår att Benedict Anderson har ett originellt perspektiv på hur nationalismen utvecklades, men menar att hans teori bygger på Gellners, den tål inte heller en konfrontation med empirin och är inte giltig för alla samhällen.

Kellas kan dock inte sägas vara primordialist, han accepterar och infogar i sin teori historiska och funktionalistiska element som modernisering och andra sociala förändringar. Hans sista bok, Nationalistic Politics in Europe (2003) är en empirisk studie, en stort upplagd genomgång av aktuella författningar och valresultat i europeiska stater. Där konstaterar han att efter diktaturernas fall i Portugal och Spanien på 1970- och 1980-talen och efter Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet är demokratin fast etablerad i Europa, men också att det är nationalismen som åter igen och fortfarande är den bärande idén i dessa demokratier.

Kellas valundersökning visar också att fler och fler européer röstar på nationalistiska, invandringskritiska och EU-fientliga partier. Han menar att nationalismen fortsätter att vara den starkaste politiska kraften och drar slutsatsen att även om samarbetet inom EU kommer att fortsätta och kanske utökas, är det den demokratiska nationalstaten som är den mest funktionella och naturliga politiska enheten.

Trots alla spådomar om nationalismens död efter 1945 och trots bildandet av EU är det alltså nationalismen som är den ledande politiska ideologin i vår värld. Flernationella och fleretniska konglomerat som Sovjet och Jugoslavien har splittrats och försvunnit och ersatts av nationalstater och antalet stater i Europa har efter 1945 ökat från 32 till 45. Och som vi vet finns det i Europa ytterligare ett antal regioner, enligt den amerikanske politologen Walker Connor ett tjugotal, under etnisk mobilisering med krav på självbestämmande och med nationsbildning som mål.

Att Benedict Andersons bok har fått så stort inflytande får snarare tillskrivas de två titelordens trollkraft och användbarhet i debatten än styrkan i hans teori. Kritikerna menar att teorin inte är så allmängiltig, att vare sig de sociala förändringarna eller språkutvecklingen har varit så enkelriktade som Anderson vill göra gällande. Anthony D. Smith är en ledande brittisk nationalismforskare med imponerade produktion och meritlista från Oxord och London School of Economics. I Nationalism and Modernism. A critical survey of recent theories of nations and nationalism (1998) sammanfattar och analyserar han olika riktningar och positioner i forskningen om nationalism och etnicitet. Själv räknas han till etnosymbolisterna, en forsknings-inriktning som framhåller betydelsen av etnicitet, myter, symboler och nationell kultur.

Smith medger originaliteten i Andersons ansats men visar som Kellas på teorins brister. Anderson utgår från marxismen men har insett begränsningen av dess nationalismteori och betonar sådant som exempelvis Hobsbawm och Gellner har förbisett, nationalismens subjektiva och kulturella dimensioner. Anderson skiljer också på ett äldre, simultant, och ett nytt, transversalt tidsbegrepp. Det är först i den transversala tidsuppfattningen som människorna ser historien som en orsakskedja där den föreställda språkgemenskapen är både fixerad, bestående och historisk, en gemenskap som sträcker sig över generationer tillbaka i tiden.

Smith menar att detta är en föga uppmärksammad ny och postmodern tolkning av den marxistiska medernitetsteorin som tillsammans med Andersons betoning på det föreställda leder utöver den marxistiska teorins begränsningar.

Smiths starkaste kritik ligger på det semantiska planet. Att nationen som andra stora gemenskaper är föreställd är en tämligen banal observation. Problemet är att begreppet imagined, föreställd, kan och har misstolkats just på sätt som Anderson tar avstånd från, som imaginär, som något påhittat, en kulturprodukt utan någon realitet utöver i sina avbilder och representationer, något som har lett debatten om nationalismen på avvägar.

Svenske forskaren Fredrik Meiton har i en mycket läsvärd recension (Respons 3/214) analyserat Anderson teori och han har föga förståelse för Smith och andra som uppfattar Anderson som en postmodernist eller poststrukturalist. Meiton menar att Andersons metod är historiematerialistisk och mekanistisk och att hans bok är ett försök att återupprätta den gamla marxistiska förklaringsmodellen enligt vilken det var de ekonomiska krafterna som har spelat en avgörande roll vid nationalstaternas uppkomst.

[1] Benedict Anderson, Imagined Communities (1983), sid.49.

[2] A.a., sid. 49

[3] A.a., sid. 49

[4] A.a., sid. 58

Exit Britannia

Historien upprepar sig inte som många kanske tror, och det vi kallar ”utveckling” och ”framsteg” är inte något automatiskt och rätlinjigt skeende.

Jag är inte någon anhängare av Hegels och Marx historiska determinism men anser att det ligger mycket i deras dialektik, antagandet att förändringar inte sker i harmoni och samförstånd utan genom motsättningar och konflikter, enligt den välkända formeln om tes, antites och syntes.

Det är lätt att tycka att EU:s utveckling är ett bevis för den här historieuppfattningen.

Opinionsundersökningar visar att den nationella identiteten bland européer är mycket starkare än den europeiska. Omkring 90% av de tillfrågade bekänner sig till en nationell identitet, ca hälften av dem kan förena den med en europeisk, men endast några få procent säger sig vara uteslutande européer. Känslan av europeisk samhörighet i Storbritannien är bland de lägsta och det engelsmännen reagerar så starkt mot är Brysselbyråkraternas och Eurofederalisternas ständigt ökande klåfingrighet, främst kravet på gemensam invandringspolitik.

Det tycks för många vara svårt att inse att det inte bara handlar om ekonomi, om pengar, utan om känslor. Det handlar alltså inte om att plocka russin ur kakan utan om en gränsdragning mellan den nationella och övernationella bestämmanderätten, om gränserna för den nationella suveräniteten. Engelsmännen tycker att här har EU gått för långt och de har medhåll av flera EU-medlemmar i Centraleuropa.

Utfallet av folkomröstningen blir en minnesbeta för makthungriga byråkrater och fede-ralister i Bryssel: tassa inte för mycket på medlemsstaternas suveränitet. Nationalismen är fortfarande den bärande idén i Europas demokratier och som statsvetaren James G. Kellas har visat, trots utvidgat samarbete i EU är den demokratiska nationalstaten den mest funktionella och naturliga politiska enheten.

Historiens pendel har svängt, EU-politikerna har drivit sin tes för långt och möts nu av en antites. Om Hegel och Marx hade rätt skulle konflikten kunna utmynna i en syntes. Vad vi får hoppas på nu är en förnuftig uppgörelse med Storbritannien om ekonomiskt sam-arbete.

Andrew Brown, Brexit och känslorna

Med osviklig näsa för udda politiska tänkare låter DN:s Kultur (19/6) reflektera Andrew Brown över Sveriges förlorade idealism.  Han gör det på två helsidor, men så handlar det inte så mycket om Sverige utan om ”den hemska nationella psykos” som han menar har slagit sina klor i hans landsmän.

Brown, ett diplomatbarn och en produkt av engelska privatskolor är närmast komiskt typisk med sin överklassmasochism. Osökt leder han tanken till de Cambridge-intellektuella som med en klackspark förrådde sitt land till Sovjet, och med sin cynism och sitt förakt för det engelska etablissemanget liknar han också någon av John le Carrés desillusionerade spioner. Att han hatar Thatcher och förvanskar hennes historiska gärning är närmast självklart, men han spinner också på konspirationsteorier om att EU-fientlighet beror på att 80 procent(!) av den brittiska pressen kontrolleras av skatteflyktingar och att till och med vänsterns tidigare ointagliga borg BBC ”skrämts i en makalös utsträckning” till att rapportera balanserat.

Det gamla engelska samhället, skriver Brown, var extraordinärt militaristiskt(!), och alla hörsammade auktoriteten hos en särskild sorts patriotism, men Thatcherismen monterade ner auktoriteten(!) något som Labour fortsatte med, inte minst under den svage Ed Miliband och den ”nästan surrealistiskt inkompetente” Jeremy Corbyn.

Britterna tycker att allt har blivit bara sämre och att det är Bryssels fel. Men egentligen är alltsammans Thatchers fel och ett arv efter henne, fastslår Brown och säger att bägge sidorna är barn av Thatcher. Det hela verkar lätt förvirrat, men Brown har en poäng här när han menar att Thatcher ogillade EU känslomässigt men förordade anslutningen av praktiska skäl.

Han tycker att exitförespråkarnas tänkesätt är fullständigt vansinnigt och bortom alla fakta, fullt av inkonsekvenser och något som faller helt utanför den traditionella politikens förklaringsmodeller. Det är, bara något extremt uttryckt, en åsikt som delas av många bedömare. Det som skiljer honom från andra är att han har förstått vad andra inte tycks ha gjort eller inte velat medge, att det för många britter – och även andra européer – inte alls handlar om ekonomi. Det är så han skriver:

”… nästan ingen – verkar ha förmågan att känna någonting som normala människor känner. I stället för ”känslor”, som kommer inifrån, pratar de om ”värderingar” eller ”övertygelser”, som är ord fullständigt tömda på mening som folk använder bara när de försöker sälja sig själva och alltså ljuger. I motsats till detta garanterar Brexits rena galenskap en känsla av äkthet, av mänskliga känslor”.

Brown säger att Brexit är ren galenskap som ger en falsk känsla av äkthet och han sätter citationstecken runt de ”känslor” som han kallar en hemsk nationell psykos.

Vad handlar den hemska nationella psykosen som han – och många andra – föraktar och fördömer så starkt, om?

De flesta människor vill rå sig själva och ogillar att bli styrda av andra. Som sociala varelser måste vi acceptera att ge upp en del av vårt självbestämmande och överlåta det till en vidare krets, en familj, en klan eller en ännu större ”föreställd gemenskap”, för att tala med Benedict Anderson. I de flesta samhällen har man utformat strukturer och mekanismer för hur sådan maktöverlåtelse skall ske. I en demokrati sker det genom val av representanter till ett beslutande organ. Förutsättningen för att systemet skall fungera är att majoriteten av medlemmarna delar samhällets värderingar och normer, att man identifierar sig med sitt samhälle. Och det är uppenbart att sådan identifikation blir svårare ju större gemenskapen blir och där den enskildes röst väger mindre, där möjligheten att påverka minskar och avståndet till de beslutande ökar.

Opinionsundersökningar visar att den nationella identiteten bland européer är mycket starkare än den europeiska. Omkring 90% av de tillfrågade bekänner sig till en nationell identitet, ca hälften av dem kan förena den med en europeisk, men endast några få procent säger sig vara uteslutande européer.

Som vi har sett och som den aktuella brittiska folkomröstningen visar kan kravet på lojalitet med EU lätt komma i konflikt med nationella känslor, med lojaliteten till den nationella staten.  Känslan av europeisk samhörighet i Storbritannien är bland de lägsta och det engelsmännen reagerar så starkt mot är Brysselbyråkraternas och Euro-federalisternas ständigt ökande klåfingrighet, främst kravet på gemensam invandrings-politik.

Brown talar föraktfullt om en nationell psykos och om vansinne, men han inser i alla fall att det inte bara handlar om ekonomi, om pengar, utan om känslor. Det handlar alltså inte om att plocka russin ur kakan, som man så ofta skriver, utan om en gränsdragning mellan den nationella och övernationella bestämmanderätten, om gränserna för den nationella suveräniteten. Engelsmännen tycker att här har EU gått för långt och de har medhåll av flera EU-medlemmar i Centraleuropa.

Förhoppningsvis stannar Storbritannien kvar i EU, men hur folkomröstningen än utfaller blir den ett memento för makthungriga byråkrater och federalister i Bryssel: tassa inte för mycket på medlemsstaternas suveränitet. Som James G. Kellas har formulerat det, trots utvidgat samarbete i EU är nationalismen fortfarande den bärande idén i Europas demokratier och den demokratiska nationalstaten den mest funktionella och naturliga politiska enheten.