Månadsarkiv: oktober 2016

DN och polisvåldet i USA

I dag skriver jag till mitt kära husorgan:

Sanna Torén Björling rapporterar regelbundet om rasismens och polisvåldet i USA. Det hon skriver om stämningarna och vreden i det afroamerikanska samhället är säkert sant men det är inte hela sanningen. För att ge läsarna en sann bild skulle det vara på sin plats med mer bakgrundsinformation, bland annat USA:s mord- och brottsstatistik.

Enligt FBI förövades i USA i fjol drygt 15 000 mord. Enligt statistik var ca 52% av de dödade (där man känner till offrens identitet) svarta, samtidigt som  53% av de mord där man kunde fastställa mördarens identitet har förövats av svarta. Då afroamerikaner utgör 13% av USA:s befolkning innebär det en överrepresentation för både offer och förövare på över 400%. Det tragiska är att över 80% av de dödade svarta – omkring 6 000 oftast unga svarta män – har dödats av andra svarta, även de oftast unga män. Risken för en ung afroamerikan att dö en våldsam död är mångdubbelt större än för en vit eller en latino – och det är inte polisens fel. Fler vita och latinos dödas av afroamerikaner än tvärtom.

Statistiken visar liknande överrepresentation för svarta för rån (55%) och olaga vapeninnehav (40%). För att inte tala om drogmissbruk. Det är kanske inte så förvånande att poliserna blir snabba med vapen när de konfronteras med unga svarta män.

Polisen i USA dödar varje år 400-900 människor (statistiken är bristfällig), majoriteten av dem vita och latinos. Som högst dödar poliserna årligen 200-300 afroamerikaner.

Rasismen och polisrasismen i USA finns och måste bekämpas, men drogmissbruket, kriminaliteten, våldet och dödandet inom det afroamerikanska samhället är ett viktigare, ett gigantiskt samhällsproblem. Varför det är så söker sociologer förklaringar till: rasism, fattigdom, droger, hopplöshet, inte minst bristen på goda förebilder – över 70% av svarta barn föds utom äktenskapet och växer upp utan far.

Kanske något som Sanna och DN skulle kunna undersöka närmare och upplysa oss om?

Annonser

De två Dylan

Bob Dylans Nobelpris kommenteras, bedöms och fördöms av litteraturkritiker och andra i alla våra medier. Märkligt nog har jag  inte sett att en enda av dem påminner om att Bob Dylan beundrade och influerades av den store walesiske poeten Dylan Thomas. Bara det att Bob gjorde hans namn till sitt eget talar ett tydligt språk och borde väcka nyfikenhet.

Jag är inte mannen att bedöma hur Bob Dylan har påverkats av Dylan Thomas poesi, det får någon litteraturforskare göra. Vad jag vet är att Bob Dylans nobelpris skulle glädja mycket min svåger Lars Fohlin. Synd bara att Lasse inte fick uppleva det, han beundrade de två Dylan.

konst-lars-fohlin-001

Lars Fohlin (1934-1997), Hommage to Mr. Dylan

Vi minns Babij Jar

Vid Babij Jar finns ingen minnessten.                                                                                                                           Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen.

Vildgräset susar över Babij Jar, och träden
står likt stränga domare.
Allt skriar ljudlöst här.

(övers. Hans Björkegren)

Så skrev Jevgenij Jevtusjenko 1961, en dikt som fick Sjostakovitj att komponera sin 13. symfoni.

I dagarna har det gått 75 år sedan nazisternas massmord på judar i Babij Jar, Käringravinen, utanför Kiev. Under förespegling av evakuering samlade man under två höstdagar, den 29 och 30 september 1941 alla stans kvarvarande judar och förde dem till ravinen. De fick klä av sig och ställa sig vid branten eller lägga sig med ansiktet ner i ravinen och man dödade dem, en efter en, med nackskott.

Med tysk grundlighet höll man noga räkning på offren och SS-Standartenführer, överste Blobel kunde rapportera till Himmler att 33 771 judar hade ”evakuerats” och att staden Kiev var judenfrei. Det var mest kvinnor och barn som hade mördats, de flesta männen var inkallade och vid fronten. En ingenjörsavdelning sprängde sedan ravinen och dolde de nakna människokropparna under ett tjockt lager jord.

Oro för invandring måste tas på allvar

(En äldre artikel som publicerats på SvD Brännpunkt den 2 maj 2014 och som fortfarande kan vara av intresse)

Hur kan det komma sig att i ett dokumenterat invandrarvänligt land som Sverige lockar ett invandringskritiskt parti så många sympatisörer? Den frågar ställer författaren Leo Kramár.

Sverige har under några få årtionden haft en invandring som omskapat den demografiska strukturen på sätt som saknar motstycke i historien.

Fenomenet är inte specifikt för Sverige. I hela Europa finns i dag politiska partier som bygger sina framgångar på invandringsmotstånd, framför allt på motstånd mot invandringen från ickeeuropeiska länder. Utvecklingen är oroande, den debatteras flitigt, men man ställer sällan frågan varför.

Varför tänker var tionde svensk rösta på Sverigedemokraterna? En färsk opinions-undersökning visar att ytterligare tio procent, sammanlagt alltså tjugo procent av de tillfrågade, anser att Sverigedemokraterna har den bästa invandringspolitiken.

Det är uppenbart att det är SD:s kritik av invandringen som drar och att denna kritik är mer utbredd än vad SD:s opinionssiffror antyder.

Forskningen om extremnationalistiska, fascistiska och nazistiska rörelsers framväxt under mellankrigstiden har flera förklaringsteorier. Den amerikanske sociologen Talcott Parsons förklarar framgångarna med hjälp av anomiteorin. Begreppet anomi lanserades i slutet av 1800-talet av Émile Durkheim men blev mera känt sedan Robert Merton återupplivat det vid studiet av sociala strukturer på 1930-talet. Vad Durkheim menade med anomi var ett tillstånd av social otrygghet som människor upplever vid snabba samhällsförändringar och den osäkerhet de känner när samhällets värderingar inte stämmer överens med deras upplevda verklighet. Merton utvecklade teorin vidare till att gälla situationen där människan känner att omgivningen inte ger henne chansen att leva upp till samhälleliga krav vad gäller inkomst, status etc. I båda fallen kan resultatet bli att individen utvecklar ett avvikande, aggressivt och eventuellt asocialt beteende.

Parsons definierar anomi som ett tillstånd i samhället där ett stort antal individer inte lyckats införliva sådana fasta institutionella normer som är grundläggande för personlig stabilitet och nödvändiga för att det sociala systemet fungerar friktionsfritt. Anomi kan uppstå till följd av snabba förändringar i den sociala situationen där den etablerade ordningen rubbas, exempelvis genom urbanisering, migration eller brytning med traditionella värden och därmed följande krav på anpassning.

Parsons visar att den avmystifiering av tillvaron, den rationaliseringsprocess som enligt Max Weber styr utvecklingen i det moderna samhället, fortskrider mycket ojämnt inom den sociala strukturen. Olika delar av befolkningen ”rationaliseras” olika snabbt och i olika grad. Det är de högtutbildade, professionals, som rationaliseras snabbast, som blir bäst integrerade i samhället och har lättast att anpassa sig till förändringar.

Lågutbildade, underprivilegierade och de grupper som är starkt beroende av traditionella värden har det svårast. Det är dessa som ofta söker sig till nationalismen, en ideologi som erbjuder individen en självklar grupptillhörighet och som framstår som en försvarare av traditionella värden.

Sverige har under några få årtionden haft en invandring som omskapat den demografiska strukturen på sätt som saknar motstycke i historien. Under samma tidsperiod har globaliseringen och senare den ekonomiska krisen radikalt påverkat svensk ekonomi och arbetsmarknad. Det har varit våldsamma och i historiskt perspektiv snabba förändringar som av många människor upplevs som hotfulla. Parsons analys hjälper oss att förstå vilka befolkningsgrupper som drabbas hårdast. Vi vet också att de människor som sympatiserar med Sverigedemokraterna oftare finns bland LO-medlemmar än bland den högutbildade elit som sitter trygg på sina välbetalda jobb och kanske har nytta och nöje av multikulturen.

Ett av politikernas favoritslagord är att man bör ta människornas oro på allvar. Man kan tycka att det borde man göra särskilt när det gäller människor i underläge.

Vi måste sluta blunda för att det finns en stor grupp människor som oroas av invandringen och som har svårt att finna sin plats i ett multikulturellt samhälle. De söker sig till ett parti som förstår deras oro och lovar förändring. I stället för att använda invektiv, förhåna, stöta ifrån och behandla dem som känner sig hotade av utvecklingen och svikna av sitt samhälle som parias borde det politisk-kulturella komplexet, de som har makten, försöka förstå orsakerna till den oroande utvecklingen och söka konstruktiva lösningar.

 

Yrsa och den normbildande svenskheten

 

Jag har aldrig varit någon större beundrare av Yrsa Stenius. Som politisk chefredaktör på Aftonbladet och senare Pressombudskvinna var hon snarare den svenska vänsterns idol än min. Men när jag nu läser Magnus Lintons recension av hennes memoarbok (DN-Kultur 6/10), blir jag riktigt förtjust.

För vad säger den frispråkiga Yrsa som yrvaken svarade ”Kyss fittan!” när hon hade väckts av en telefonröst som presenterade sig som statsminister Palme, vad säger hon om Sverige och svenskarna utifrån sin finlandssvenska utsiktspunkt?

Jo, hon som har levat det mesta av sitt liv här och sett och lyssnat, talar om för de tondöva att det visst finns något som heter svenskhet, och att Sverige, ”förnuftets och måttfullhetens hemvist på jorden”, bebos av ett folk som är särpräglat av en unik lång historia av fred och lugn. Att svenskens ideal är ”Ordning och reda! Kontroll!” Och att allt som bryter mot ordnings- och kontrollbehovet får detta av en lång fred och folkhemstanke präglade folk att förfalla åt katastrofkänslor.

Och inte oväntat har hon litet till övers inte bara för de svenska journalisternas ”upphöjda självbild”, utan också för svenskarnas dragning åt moraliserande och trång intolerans. En paradox, skriver recensenten, med tanke på den normliberalism Sverige är känt för.

En paradox verkligen. Samtidigt som man är så normkritisk inbördes upphöjer man gärna Sverige och svenska vanor som en norm för andra mindre upplysta, mindre jämställda, mindre feministiska, mindre framgångsrika, mindre framstegsvänliga, helt enkelt mindre utvecklade och efterblivna länder.

Det behövs tydligen en klarsynt och frispråkig invandrare för att tala om för alla som förnekar att det finns något som heter svenskhet, att Sverige bebos – eller ända tills ganska nyligen har bebotts – av ett särpräglat folk med särpräglade traditioner och normer, det vi brukar kalla kultur. Och att, som Yrsa Stenius ser det, svenskarna inte är blygsammare än att uppfatta sina vanor och seder som så gedigna att de helst skulle vara en norm för alla andra.