Månadsarkiv: november 2014

Fascism och kapitalism

Debattinlägg till Kajsa Ekis Ekmans och Stefan Arvidssons artiklar om relationen mellan fascism och kapitalism på DN-Kultur

Kajsa Ekis Ekmans och Stefan Arvidssons framställningar av relationen mellan fascism och kapitalism (DN 28/10 och 5/11) är högst diskutabla.

Ekis Ekman värmer bara upp gammal soppa. Den fascismteori som hon fortfarande tror på har ursprungligen formulerats av kommunistiska Internationaler 1923 och 1928 och har senare modifierats och kritiserats av diverse marxistiska tänkare och teoretiker. Den tas i dag inte på allvar av någon fascismforskare utanför den akademiska tokvänstern.

Arvidssons upptäckt att fascismens upprinnelse skulle finnas hos Pinkertons detektiver i USA är däremot en smärre historisk sensation.

De flesta som studerat fascismen historia är eniga om att fascismens ideologiska rötter finns i den revolutionära syndikalismen och hos det sena 1800-talets socialister och anarkosyndikalister, namn som Georges Sorel och Benedetto Croce. Alla den första generationens ledande fascister började sin politiska bana som socialister och deras retorik och politiska mål är radikalt socialistiska. De italienska fascisterna kallar sitt 1919-års program, som uttryckligen vänder sig till arbetare, för revolutionärt och de kräver inte bara åtta timmars arbetsdag, minimilön och kvinnlig rösträtt, de gormar också mot ”bankimperialismen”, kräver att företag skall socialiseras eller ledas av ”proletära organisationer” och de talar om arbetarnas seger.

De tyska nationalsocialisternas program, de 25 punkterna från 1920, ställde liknande krav: avskaffande av arbetsfria inkomster, förstatligande av aktiebolag, kommunalisering av stora varuhus, arbetarnas vinstandel i storföretag, indragning av krigsvinster och ersättningsfri expropriering av mark för allmänna ändamål. Hitler skrev och talade ofta om sin ”socialkänsla” för arbetare. Han hatade marxismen men beundrade socialdemokratin för dess organisationsförmåga och sade sig se rött när han tänkte på det ”borgerliga avskum” och den ”plutokrati” som motarbetade arbetarnas strävan efter rättvisa.

Många arbetare attraherades av fascisternas och nazisternas socialistiska program. Tvärtemot vad man ofta tror utgjorde arbetare den största grupp som sökte medlemskap i och som röstade på nazipartiet under åren 1925-1932.

Det är riktigt att stora kapitalägare och vissa borgerliga politiker blev efter 1917 så uppskrämda av bolsjevikrevolutionen och av framväxten av Moskvastödda kommunistpartier att de – inte av övertygelse utan av politisk opportunism – stödde och lierade sig med fascister och nazister. Lika sant är att dessa – också de av opportunism – övergav den revolutionära retoriken och de flesta av sina socialistiska mål. Men den grundprincip som i nazisternas program 1920 stod tryckts på egen rad i extra stora bokstäver och som upprepades i kanten på deras mynt, ”Allmännytta går före egennytta”, den övergavs aldrig.

Fascismen och nazismen är kollektivistiska och antiindividualistiska ideologier som i grunden är oförenliga med liberalismen och med liberal marknadsekonomi, det som Ekis Ekman kallar kapitalism. De ekonomiska system som fanns i det fascistiska Italien och det nazistiska Tyskland var inte ”kapitalism” utan kontrollerade ekonomier, i Italien en korporativ ekonomisk-politisk struktur och i Tyskland en planekonomi där inte kapitalägarna utan staten och partiet bestämde allt som skulle produceras och som dikterade löner, vinstuttag och andra villkor för företagen. Det var auktoritära och dirigistiska system med socialistiska drag som vare sig ideologiskt eller praktiskt hade något gemensamt med ”kapitalismen” och som stod i total motsättning till liberala idéer om individens frihet från kollektivt tvång.