Månadsarkiv: september 2016

Vem vann i de tyska delstatsvalen?

Rapporteringen om valresultaten i Mecklenburg-Vorpommern och i Berlin har varit ganska märklig

Enligt våra medier var det viktigaste resultatet av de tyska delstatsvalen att Merkels CDU blev den stora förloraren. I Mecklenburg-Vorpommern blev nykomlingen, det invandringskritiska AfD större än CDU och landets näst största parti. I det röda Berlin lyckades de med sina 14,2% att hamna först på femte plats.

Allt detta är rätt och riktigt, men som vanligt bara halva sanningen. Det som tycks vara helt ointressant är den betydande förskjutning av väljaropinionen från vänster till höger.

Före valet i M-V hade SPD, Die Linke och Die Grünen sammanlagt 62,7% och CDU, FDP och NPD 31,8%; efter valet har vänsterblocket minskat till 48,6% och mitten-höger ökat till 44,8%. Samtidigt som det högerextrema NPD har reducerats med hälften till obetydliga 3%.

På liknande sätt har vänstern (inklusive Piratpartiet) i Berlin gått tillbaka från 66,5% till 54,1% och höger-mitten ökat från 25,1% till 38,5%.

I båda fallen är SPD:s valförlust större än CDU:s, så det förefaller någon märkligt att framställa Merkels parti som den stora förloraren. Det partiet som tappade mest var Piratpartiet i Berlin som nästan har utplånats från 8,9% till 1,7%.

AfD, Alternative für Deutschland, har bara funnits i tre år och kallas högerpopulistiskt. Partiets program liknar Sverigedemokraternas: invandringsbegränsning, social marknads-ekonomi, mer direktdemokrati, tysk kultur i stället för multikulturalism, stärkning av den traditionella familjen, religionsfrihet men avvisande av islam, mindre makt för EU, bort från Euro, mer kärnkraft.

 

Annonser

Malin Ullgren DN kritiserar Jan Björklund

 

Hon skriver att Jan Björklund ”ger efter lusten” och att det är något slags ”borgerlig impuls” att jämföra Sverigedemokraterna med Vänsterpartiet och du menar att sådan jämförelse är orimlig. Sverigedemokraterna är ett extremt högerparti med nazistiskt förflutet, Vänsterpartiet står däremot för demokratisk socialism och har rötter i fackförenings- och rösträttsrörelsen.

Det är lätt att bli hemmablind, eller åtminstone enögd.

Om hon kunde ägna några minuter av sin dyrbara tid till att läsa de båda partiernas program skulle hon upptäcka att de på vissa punkter sammanfaller på ett sympatiskt sätt, på andra ställen på ett sätt som gör det helt berättigat att kalla dem extrema i det svenska politiska fältet.

När V står för människors lika värde säger SD att de försvarar alla individers grundläggande människovärde, båda partier förespråkar en generell och solidariskt finansierad välfärd, båda önskar fler folkomröstningar och båda avvisar all tanke på att Sveriges skulle anslutas till Nato. De är också rörande eniga om att vi skall lämna EU, SD därför att de öppet kallar sig nationalister, V för att de vill försvara den nationella självbestämmanderätten – vad det nu är för skillnad.

Om SD har fula bruna fläckar så är Vänsterpartiets historia inte så helt fläckfri som du tycks tro. Under nästan hela sin existens var partiet – under flera tidigare namn – lydig medlem av Komintern, en trogen Sovjetsatellit och en devot beundrare av massmördaren Stalin. Man tog parti för Sovjet när de överföll Finland, man hade förståelse för när Stalin lierade sig med och stödde Hitler 1939-1941 och man gillade Sovjets ockupation av de Baltiska staterna.

 När man läser partiernas program upptäcker man också att Sverigedemokraternas anslutning till den svenska demokratimodellen är helt förbehållslös, där däremot Vänsterpartiets program är fullt med förbehåll och gammaldags marxistiska klasskampsparoller och sätter som partiets mål en förvandling av den liberala demokratin till en s.k. ekonomisk demokrati, d.v.s. en socialisering av näringslivet. I kampen för ett socialistiskt Sverige betonar V fackets betydelse, men tycks ha måttliga framgångar där. En opinionsundersökning 2015 visar att ca 6% av manliga LO-medlemmar sympatiserar med V och drygt 30% med SD.

Är SD ett fascistiskt parti? Det finns ingen antydan på det i deras partiprogram och samtliga historiker och statsvetare som tidigare yttrat sig – bland dem exempelvis Alf W. Johansson och Heléne Lööw – säger att Sverigedemokraterna inte är ett fascistiskt parti. De är helt klart invandringskritiska och xenofobiska, de avskyr multikulturalism och mycket annat, men fascister i ordets vedertagen betydelse är de inte.

Det är som Dick Harrison har skrivit om Henrik Arnstad: ”debattörer som brukar fascisttermen utan urskiljning sätter krokben för sig själva när de spelar ut fascistkortet på ett lättvindigt sätt”.

 

Assangecirkusen – varför är Stockholm farligare än London?

SVT:s Uppdrag granskning har tagit sig an Assangefallet och skickat en reporter till London och till Washington för att reda ut det hela. Man skriver att Wikileaksgrundaren Julian Assange säger att han inte vill komma till Sverige av rädsla för att bli utlämnad till USA. De amerikanska dokument som Uppdrag granskning tagit del av visar att en utredning pågår och att han har skäl för sin rädsla.

Assange har suttit instängd på den ecuadoranska ambassaden i London sedan den 19 juni 2012 och mår inte bra. Man har förebrått åklagaren Marianne Ny för att hon envisats med att Assange måste förhöras i Sverige och att hon inte har drivit förundersökningen tillräckligt effektivt. Men hon har redan för ett och ett halvt år sedan, och upprepade gånger därefter, begärt att få höra Assange på ambassaden. Den 16 juni 2015 reste biträdande åklagaren Isgren till London men fick inte träffa honom.  Först efter ett par nya framställningar gav Ecuador den 8 augusti i år sitt tillstånd till förhör på sina villkor. Inte utan skäl säger Ny att ett förhör med på förhand ställda frågor tolkat av en ecuadoransk tolk inte kommer att ha samma kvalitet som ett ordinarie förhör här hemma.

Assanges advokat Hurtig var i Uppdrag granskning påtagligt osäker med sina uppgifter om åklagarens och sin klients förehavanden före och under Assanges flykt från Sverige. Hur det gick till kommer bäst fram i protokollet från förhandlingen om Assanges utlämning till Sverige vid City of Westminster Magistrates’ Court den 24 februari 2012. Det blir enklast att citera domaren Howard Riddle. Han skriver:

I am sure that constant attempts were made by the prosecuting authorities to arrange interrogation in the period 21st – 30th September, but those attempts failed… Mr Hurtig said in his statement that it was astonishing that Ms Ny made no effort to interview his client. In fact this is untrue. He says he realised the mistake the night before giving evidence. He did correct the statement in his evidence in chief. However this was very low key and not done in a way that I, at least, immediately grasped as significant. It was only in cross-examination that the extent of the mistake became clear. I do not accept that this was a genuine mistake. It cannot have slipped his mind. For over a week he was attempting (he says without success) to contact a very important client about a very important matter. The statement was a deliberate attempt to mislead the court. I did in fact mislead [the witnesses] Ms Brita Sundberg-Weitman and Mr Alhem. Had they been given the true facts then that would have changed their opinion on a key fact in a material way [min fetstil].

Efter flykten till England och efter en svensk begäran om utlämnig greps Assange i december 2010 av brittisk polis. Hans begäran att bli fri mot borgen avvisades av underrätten – som det senare visade sig på goda grunder – men tillstyrktes i högre instans och han släpptes mot borgen efter en vecka. Hans advokater överklagade underrättens beslut om utlämning och saken behandlades i alla instanser, tills Högsta domstolen den 14 juni 2012 beslöt att han skulle utlämnas till Sverige. Under den här tiden bodde Assange på en herrgård hos en av sina rika supporters. När utlämningsbeslutet kom visade sig att hans rädsla för att bli utlämnad till USA var så stor att han i stället för att inställa sig hos polisen flydde till Ecuadors ambassad. Hans vänners borgen har förverkats och de kunde känna sig blåsta på sammanlagt 93 500£. Det var säkert bara småpotatis för lady Caroline Evans, nobelpristagaren John Sulston eller markisinnan av Worcester, men inte för alla. Den snälle domaren Riddle gav två av dem rabbatt på 8 000£ och en på 10 000£ p.g.a. deras ”små omständigheter”.

För Assange blev saken inte utagerad i och med förlusten av borgenssumman, något han är medveten om. I slutet på intervjun med Uppdrag granskning säger han att ”…brittiska regeringen kommer att gripa mig även om förundersökningen läggs ner”. Han har brutit mot domstolsbeslutet om borgen och kan vänta sig upp till 3 månaders fängelse.

Publicitet och sensationsmakeri har präglat hela Assangefallet. En rad kändisar – Bianca Jagger, Jemina Khan, Ken Loach, Michael Moore, Naomi Wolf, John Pilger – men också Assanges engelska advokater uttalade sig på det mest insinuanta och okunniga sättet om Sveriges rättsväsen och om Sverige som jämställdes med en US-beroende bananrepublik. Det hela är egentligen en politisk konspiration, Assange blev utsatt för en CIA-organiserad honeytrap, åklagaren är en rabiat feminist, advokat Borgström en politisk figur som företräder ”andra krafter”, svenska domstolar med valda nämndemän är politiska och regeln att handlägga sexbrottsmål bakom stängda dörrar en hemlig rättegång.

Kvarstår knäckfrågan om Assanges rädsla för utlämning till USA är berättigad. Professor Wrange, som Uppdrag granskning frågade, bedömer en utlämning till USA för spionage som ganska osannolik. Men enligt Uppdrag granskning kan Assange vara misstänkt för andra brott, sammansvärjning, datorbedrägeri och stöld av statliga dokument.

Enligt vårt avtal med USA utlämnas inte personer misstänkta för politiska brott och brott mot militär lag eller om utlämningen skulle strida mot krav på humanitet, inte heller om den misstänktes rättssäkerhet inte kan garanteras. Assange kan därför knappast utlämnas om han skulle bli anklagad för spioneri, och de eventuella tilläggsbrott som UG nämner skulle säkert inte bedömas separat, utan som något som har samband med Assanges publicistiska verksamhet och således även de som politiska brott.

Varför är Assange så förtvivlat rädd för att återvända till Sverige? Under tidigare förhandlingar ställde han som villkor att den svenska regeringens skulle utfärda en garanti för att han inte skulle utlämnas till USA. Det var ett spel för gallerierna då i alla fall hans svenska jurister måste veta att kravet inte kan uppfyllas. Ett utlämningsärende handläggs i Sverige av juridiska myndigheter, från åklagaren ända upp till Högsta domstolen, innan det eventuellt hamnar på regeringens bord.

Ännu märkligare med Assanges rädsla är att både Sverige och Storbritannien tillhör EU och har införlivat EU:s utlämningsavtal med USA i sin lagstiftning. Utlämningsreglerna är således likadana i Sverige som i Storbritannien. Dessutom är det så att då Assange först utlämnas från Storbritannien till Sverige måste ett eventuellt svenskt utlämningsbeslut till USA också godkännas av Storbritannien.