Huset Windsor

I kväll ger TV 1 andra delen av en välgjord dokumentär om huset Windsor. Den första delen som gick för en vecka sedan handlade mest om kungen Georg VI.

Ett av mina första politiska minnen är hans radiotal till det brittiska folket efter krigsutbrottet den 3 september 1939. Vi var ockuperade sedan våren detta år, men det var fortfarande inte förbjudet att lyssna på BBC, något vi hjälpligt kunde göra på kortvågen.

Hitlers anfall på Polen startade det krig som Chamberlain trodde sig ha förhindrat genom överenskommelsen i München hösten 1938. Priset var Tjeckoslovakiens delning och undergång. När nu kriget ändå kom greps hela Europa av fasa men vi i det tyska Protektoratet jublade. Ett krig var för oss det enda hoppet om befrielse.

 Så vi kände att den engelske kungens tal var riktat också till oss. Vi hade följt dramat med Edward VII och Mrs Simpson, vi kände inte till deras beundran för Hitler, så många sympatiserade med dem, och vi undrade hur det skulle gå för den nye oerfarne och stammande kungen. Jag minns väl hans stamning, de långa tysta avbrotten under hans tal.

Det väcker också funderingar om monarkins vara eller icke vara. Jag är uppvuxen och dresserad som en övertygad republikan och när jag, som nu i den engelska dokumentären, ser den otidsenliga cirkusen kring de kungliga, inte minst det fjäskande hovet, reagerar jag med ryggmärgen.

Som historien med brödraparet Edward och Georg visar kan monarkin vara rena lotteriet. Vem vet hur det hade gått om den Hitlervänlige Edward VII inte hade abdikerat? Vem kunde ha trott att en oerfaren tjugoårig flicka skulle bli en av britternas klokaste monarker?

Monarkin kan vara otidsenlig och slumpberoende, det finns gott om exempel på kungar som har svikit, vi har sett det i Belgien och Spanien. Men så länge kungarna ”sköter sig” skall monarkins betydelse för kontinuiteten och dess värde som enande nationell symbol i partipolitikens skiftande värld inte underskattas.

Och för övrigt, även i den bästa av alla republikanska världar kan man begåvas med en Trump och i de mindre demokratiska av en Putin. �?��

”Studentfiranden ställs in…smärtsamt”, skriver SvD i dag.

Det väcker minnen.

Vintern 1941-42 hade vi ett långt vinterlov. Kriget gick inte längre så bra för tyskarna och bristen på kol blev allt värre. Att elda i tjeckiska skolor tyckte man var onödigt så vi blev hemförlovade från Jul till slutet på mars.
Vi kom till skolan varje måndag, satt där med ytterkläder och halsdukar på, lämnade våra hemläxor och fick med oss hem nya arbetsuppgifter för veckan. Vi hade ju läxböcker, så vi pluggade hemma, höll kontakt med varandra, träffades och skickade uppgifter sinsemellan på posten.

Det var den våren, 1942, som vi skulle ta studentexamen. Men den 27 maj gjorde man attentat mot Heydrich som efter en vecka dog av sina skador. Det var det första och enda lyckade attentatet mot en hög nazistisk dignitär och det utlöste en våg av repressalier. Bara några timmar efter attentatet proklamerades undantagstillstånd igen. Hitler beordrade att 10 000 tjecker skulle, såvitt de inte redan fanns i koncentrationsläger, häktas och skjutas. Den som visste om eller gömde attentatsmännen skulle skjutas med hela familjen. En miljon mark blev belöningen för angivaren, en oerhörd summa pengar. Protektoratsregeringen toppade med 20 miljoner kronor, dubbelt så mycket. Polisgeneralen Daluege som blivit Heydrichs efterträdare tillkallade stora polisstyrkor från gränsprovinserna som under de närmaste veckorna systematiskt omringade och genomsökte hundratals samhällen. Alla personer som uppehöll sig oanmälda i protektoratet skulle skjutas omedelbart.

Det vi kände först efter attentatet var förstås en väldig glädje och tillfredsställelse över att den för oss mest förhatlige nazisten nu fått sitt straff. Men sedan levde vi i ett tillstånd av förlamning och skräck, för nu gällde det verkligen livet.

Det blev snabbt känt att polis och Gestapo på nätterna omringade samhällen och genomsökte vartenda hus och varje sängmadrass. Så vi letade fram alla förbjudna och gömda ting och grävde ner eller slängde och brände dem. De populära lösa kortvågsrören, ”Churchillspolarna”, slängdes, misstänkta böcker, gamla hagelbössor plockades fram från bakom vindsbalkarna och kasserades eller grävdes ner. Själv grävde jag på natten ner i häcken utanför huset den obrukbara revolver jag hade haft gömd och så fyllde jag i stället sängmadrassen med ett dock något ofarligare litet bibliotek av kommunistisk litteratur som kusinen Karl nu inte vågade ha kvar hemma.

Den häktningsvåg som nu svepte över landet drabbade som vanligt främst de intellektuella. Frank och Daluege lyckades få Hitler att ändra den vansinniga ordern om 10.000 avrättningar, men i stället utökades dödsstraffet  att gälla även för dem som uttalade sig gillande om attentatet. Längre och längre svartinramade spalter med dödsdömda fyllde tidningars förstasidor varje dag, hundratals tjecker fick gunga i galgen bara för sin lösmynthets skull. Den 9 juni jämnades byn Lidice med marken.

Det var i den här stämningen som vi genomgick vår studentexamen.

Det gick bra, men någon studentfest blev det inte. Undantagstillstånd rådde, utegångsförbud gällde igen efter kl. 22 och alla nöjen, dans, teater och bio var förbjudna. Att samlas fler än tre stycken kunde betyda koncentrationsläger. Så den studentfesten är mig Heydrich fortfarande skyldig. Men vad gjorde det? Vi överlevde i alla fall, vilket människorna i Lidice och Ležáky och ytterligare halvtannat tusen tjecker inte har gjort.

Så det finns hopp även för svenska studenter detta trista coronaår 2020.

 

Camus: Pesten

Det kan verka makabert, men Albert Camus ”Pesten” upplever en ny popularitet, ges ut i nya upplagor och läses som aldrig tidigare.

Så jag tar fram den ur bokhyllan, en Delfinbok m/1962 för 3:50, ett slitet litet häfte med tättryckta gulnade blad och snåla marginaler.

Det borde jag inte ha gjort. Jag försökte läsa den tidigare och minns att jag lade den ifrån mig oläst. Som kvällslektyr var den snarare ångestskapande än lugnande, och den är det inte mindre i dag.

Pestens stad heter Oran och är en livlig hamnstad vackert belägen på en platå vid Medelhavet. Staden ligger i Algeriet och har alltid legat där men i Camus berättelse tror vi snarast att vi befinner oss i en fransk provinsstad. Vid den tid, 1940-talet, som historien utspelar sig, hade Oran ett par hundra tusen invånare och av författaren att döma måste majoriteten av dem ha varit fransmän. Jämte ett litet antal spanjorer, sjömän som bodde i hamnkvarteret och som mest sysslade med smuggling.

Stadens torg pryddes av statyer av Marianne och Jeanne d’Arc och dess boulevarder, kaféer, lyxbutiker, kyrkor och operahus befolkades och frekventerades av franska affärsmän, tjänstemän och rentierer, övervakade av prefekten och hans franska gendarmer. Att det förekom folk av andra slag i avlägsna förstäder får man en antydan om när doktor Rieux under sin dystra förrättning hastigt passerar ett negerkvarter eller när han blir uppmärksammad på att en neger drar en likkärra. Om det till äventyrs också fanns araber som levde i Oran förblir de osynliga genom hela berättelsen.

Detta är ingen förebråelse. Camus var ett par år kommunist och en sträng anhängare av Algeriets självständighet. Men så var tidens anda och synen på tillvaron.

Pesten drabbar staden hårt, från april till januari, vecka efter vecka skördar den fler och fler offer, något den outtröttlige Tarrou för sin noggranna statistik över men som Rieux och stadens myndigheter står i stort sett maktlösa inför. Paris förklarar staden i sträng karantän och det som är romanens huvudtema är hur människorna klarar sina liv i påtvingad isolering och saknad och längtan efter sina älskade och kära.

Att leva instängd inom stadens trånga murar och utlämnad åt den dödande sjukdomen sätter människorna på hårda prov, även den medkännande Rieux och hans självuppoffrande vänner.  Och Camus sätter även läsaren på prov, det är nästan outhärdligt att följa ett döende barns svåra och utdragna dödskamp.

”Pesten” är en roman, en fiktion, men ibland kan författarens fantasi på ett nästan parodiskt sätt påminna om våra dagars verklighet :

”Doktor Richard ansåg exempelvis att pestens kurva med dess oavbrutna stegring i början och dess därpå följande konstanta nivå var i hög grad lugnande.´Kurvan är bra, den är utmärkt´, sade han… Prefekturen, som länge hade önskat lugna den allmänna stämningen men av pesten hade förmenats möjligheten till detta, ämnade sammankalla läkarna och begära rapport rörande saken, när även doktor Richard plötsligt skördades av pesten, och detta just medan sjukdomen befann sig på den stillastående nivån”.

Jag hoppas innerligt att våra kurvuttolkare slipper den arme doktor Richards öde.

Som ett sidotema låter Camus läkaren, pragmatikern och ateisten Rieux föra en filosofisk diskurs med jesuitpatern Paneloux om Guds kärlek till mänskligheten och hur människornas kärlek till Gud prövas i pestens tid. En svår prövning även för prästen och hans tro.

Det kan finnas en påtaglig bakgrund till romanen. Åren 1944 och 1945 upplevde man i Algeriet ett par utbrott av böldpest, men Camus började skriva på sin bok redan tidigare, under den nazistiska ockupationen, och han har bekräftat att den kan läsas som en allegori och en psykologisk studie av människors beteende under den bruna pestens tid.

Mycket tyder på det. Camus avslutar sin berättelse:

”… beslöt doktor Rieux att skriva ned den  berättelse, som slutar här, ty han ville inte vara en av dem som tiger; han ville avlägga sitt vittnesmål till förmån för de pestsmittade, han ville åtminstone lämna efter sig ett minne om den orättvisa och det våld som hade övats mot dem, och i sitt vittnesbörd ville han endast berätta vad man lär sig inse under hemsökelsens gissel: att det finns mer att beundra hos människorna än att förakta”.

 

Röttböll och Wirtén vill slåss

Folkbiblioteken har fått fiender – dags att slåss, utropar Grethe Rottböll och Per Wirtén i Expressen. De hyser farhågor för folkbibliotekens framtid. Bland annat menar de att det finns en risk att biblioteksfrågan kan bli partipolitisk, något som inte får hända.

När det gäller politisering varnar de för Sölvesborg, där SD nu vill forma biblioteken efter egna politiska värderingar. Det är något helt nytt, säger de, aldrig tidigare har det politiska etablissemanget på sådant vis försökt begränsa bibliotekens programverksamhet eller vilka böcker som ska stå i lånehyllorna.

Rottböll och Wirtén kan ha rätt i att politikerna tidigare inte öppet visat något större intresse för vad som står på bibliotekens bokhyllor, däremot verkar de väl optimistiska när de tror att andra, exempelvis de som ställer böckerna dit, är fria från partipolitik.

De klåfingriga SD-politikerna i Sölvesborg kom i konflikt med kulturchefen. Hon berättar hur omöjligt det är att vara opolitisk tjänsteperson under SD-styre. Hon tycker att politiker skall hålla sig på armlängds avstånd från ”verksamheten” och söker skydd bakom bibliotekslagen, som om hon inte förstod att alla lagar och förordningar ger det ”opolitiska” tjänstefolket åtskilligt tolkningsutrymme, något som den politiska majoriteten i Sövesborg ogillar därför att den tolkar lagen på sitt sätt.

Hur ser en opolitisk tjänsteperson ut? Att påstå att en kultur- eller bibliotekschef, eller vilken annan tjänsteman som helst, är en tabula rasa vad gäller politik och agerar städse oväldigt och opartiskt är en omhuldad myt. Så är det naturligtvis inte. De ”opolitiska” tjänstemännen har makten att välja, vraka och censurera böcker de skaffar till de offentliga biblioteken, och de vill gärna hålla alla andra på armslängds avstånd från sin verksamhet. Det räcker med att påminna om den bibliotekarie i Ekerö som fick en bakläxa av JO för att hon hade vägrat att anskaffa en bok vars innehåll gick emot hennes ”värderingar”, rättare sagt hennes uttalade politiska övertygelse.

Så frågan är inte fullt så enkel som Rottböll och Wirtén vill framställa den.

 Maj 1945

Det har gått obegripliga 75 år och åter påminns man om krigsslutet, den efterlängtade freden, friheten. Oförglömliga minnen, men ibland önskar man att minnet skulle vara barmhärtigare.

Bildresultat för auschwitz

Det är vår. Vi sitter på det tidiga morgontåget och väntar på att stinsen med den röda mössan skall dyka upp och vinka av oss. Men det dröjer. Man har lappat och reparerat och tågen har börjat rulla igen men bara det ena spåret är helt och vi måste vänta på ett mötande tåg. Så vi har tid att titta och fundera, stirra på den gula fasaden på stationshuset som är koppärrig efter det amerikanska flyganfallet i november i fjol, eller om det kanske var ryssarnas katiusjaraketer i april, det kan kvitta nu, huvudsaken är att det är över. Bombkratrarna mellan spåren är fortfarande bara delvis igenfyllda och här och där sticker svarta rälser upp mot himlen som sotiga grisknorrar. På stickspåret intill står ett sönderskjutet lok och en lång rad utbrända godsvagnar, minnen av Mustangpiloternas favoritlek under den gångna vintern.

Våren 1945 blir för alltid vår oförglömliga vår. Efter sex år av ockupation och krig, oändliga år, långa år av halvsvält, fruktan och hat, men också av förväntan och väntan på det liv som skulle komma, det riktiga livet efter kriget. Nu svävar vi bland molnen, vi är som berusade av den ovana, underbara, efterlängtade friheten.

Men för några av oss dämpas glädjen när det förfärliga börjar tränga igenom och vi börjar förstå och tvingas att inse. Men det är svårt att ta till sig, att acceptera…

Farmor Amalia har kommit tillbaka från Theresienstadt och efter en tid också faster Irena från Slovakien dit hon hade flytt och där hon gömde sig hos en kusin. De lever i sitt gamla hus, värdshuset vid huvudgatan, men huset har blivit illa skadat av tysk eller rysk beskjutning och de bor i gårdshuset.

Vecka efter vecka väntar de och jag med dem och hoppas, men det kommer inget livstecken från dem vi väntar på. Varken från min far, från Irenas man eller dotter Gertie, inte heller från släktingarna Redlich eller någon annan av släkten. Jag har inte fått ett livstecken från pappa sedan han deporterades till Theresienstadt i september 1943. Vi frågar de få som har återvänt, vi efterforskar hos myndigheterna men det enda vi får veta är att de vid olika tillfällen hade transporterats till Auschwitz. Vi läser och hör och vet vad som har skett där, Oswiecim, Auschwitz, är det hemska ordet, helvetet, slutstationen utan återvändo.

Men man hoppas ändå, dag efter dag, vecka efter vecka hoppas man att ett under kan ha skett, att kanske, kanske…Det är mot allt förnuft, sinnessjukt, men hoppet, även det mest vansinniga hoppet är svårast av allt att ge upp.

Bara en handfull judar har kommit tillbaka och de två kvinnorna i Hodonín är ganska ensamma. Mamma och jag besöker dem ofta, farmor förargar sig över gamla judinnor ‘som bara gråter och gråter och inte gör något’, men själv sörjer hon mycket min far och sitt barnbarn Gertie, mågen Oswald och alla de andra. Den enda goda nyheten har hon fått från pappas yngre bror Béďa som äntligen hade nått sitt drömland Palestina efter sex års internering på Mauritius.

Kupén där jag sitter är fylld med folk, arbetare mest, på väg till jobbet. Äntligen, äntligen kommer det väntade tåget, sceneriet förändras, stationshuset försvinner ur vår åsyn bakom en rad personvagnar som stannar på spåret intill.  Alla vänder sina ansikten mot fönstret och det blir tyst i kupén. Något liknande vi ser nu har vi aldrig sett. I tågfönstren mittemot oss trängs människor, eller snarare skepnader, hemska, knappt mänskliga varelser, klädda i randiga trasor och med hungerurgröpta ansikten. Judar. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå, det slår snabbt och hårt. Det är så han kanske såg ut, måste ha sett ut när… Kunde kanske han…? Nej, nej för Guds skull, nej, jag slår snabbt ifrån mig denna omöjliga, vansinniga tanke.

De är så nära att vi nästan kan röra vid varandras utsträckta händer och det är en skrämmande och frånstötande syn. De trängs i fönstren för att se på oss och de bara tittar och tittar på oss med halvöppna munnar och tomma ögon i svarta ögonhålor. Det är oändliga minuter och det är dödstyst i kupén. Vi kan inte slita ögonen från den spöklika synen tills den, eller är det kanske vi, börjar sakta, sakta röra på sig och allt snabbare suddas ut. Mardrömmen viker. Där ute skiner solen och det är strålande vårmorgon igen. Jag andas ut.

Närmast fönstret sitter två kraftiga medelålders män, de ser ut som arbetare. Den ene, med en liten röd stjärna på kavajslaget, vänder sig till sin kamrat:

”Så jävla synd att Hitler inte har lyckats ta kål på hela jävla patrasket”, säger han.

Det är dödstyst i kupén. Ingen annan säger något. Inte jag heller.

Jag hör hanen gala.      

Då kom Petrus ihåg Jesu ord, hur han hade sagt: »Förrän hanen gal, skall du tre gånger förneka mig.« Och han gick ut och grät bitterligen.

Matt. 26:75

SD och konst i Sölvesborg

 Sven Jonson, Nocturne, u.å.

Finns det konst som kan älskas av alla? Konst som provocerar? Här en replik som inte passar DN-Kultur men som kanske kan intressera några.

”I Sölvesborg fick kultur- och bibliotekschefen Sofia Lenninger lämna sin tjänst”, står det i DN-Kultur (14/1) och Lenninger berättar hur omöjligt det är att vara opolitisk tjänsteperson under SD-styre. Bland annat har politikerna i Sövesborg ogillat att hon hade anordnat arabiskspråkig dockteater.

Hur ser en opolitisk tjänsteperson ut? DN-Kultur presenterar Lenninger generöst med en bild över hela förstsidan och med ett porträtt i helfigur inne i tidningen. Jag har svårt att tro att hon inte skulle förstå vilka tydliga politiska signaler hon sänder redan genom sin klädsel och övriga framtoning.

Så är det med alla tjänstemän och tjänstekvinnor.  Att påstå att en kultur- eller bibliotekschef, eller vilken annan tjänsteman som helst, är en tabula rasa vad gäller politik är en myt och förbannad lögn. Det räcker med att påminna om den bibliotekarie i Ekerö som vägrade att anskaffa en bok vars innehåll gick emot hennes ”värderingar”, rättare sagt hennes uttalade politiska övertygelse.

Lenninger tycker att politiker skall hålla sig på armlängds avstånd från ”verksamheten”, och som en riktig paragrafryttare försöker hon gömma sig bakom bibliotekslagen, som om hon inte förstod att alla lagar och förordningar ger det ”opolitiska” tjänstefolket åtskilligt tolkningsutrymme, det som gett exempelvis henne en möjlighet att anordna arabiskspråkig teater, något som den politiska majoriteten i Sövesborg ogillar därför att den tolkar lagen på sitt sätt.

Det kan vara intressant att stanna upp här. Jag tror inte att Sofia Lenninger medvet vill sabotera invandrarnas integration. Men när hon vurmar för arabiskspråkig dockteater för invandrarbarn i Sölvesborg är det precis det hon gör. I all sin välvilja tycks hon inte förstå att det dessa barn behöver mest är att vara tillsammans med svensktalande barn på svenskspråkig dockteater och minst av allt att hållas kvar i den särskiljande, avskiljande, inskränkande och ofta frihetsbegränsande miljön som de etniska och religiösa grupperingarna är.

Sölvesborgspolitikernas beslut att inte köpa ”provocerande” konst för skattepengar har mötts av ett ramaskri från kulturetablissemanget. Man talar om förbud och censur och skulle SD komma i regeringsställning ser man Tredje riket och domedagen nära – när det värsta man kunde frukta är återkomsten av sovjetisk socialrealism. Och som vanligt har man svårt att skilja på konstnärlig frihet och den kommunala rätten att använda skattepengar efter eget sköns.

När Lenninger säger att inget avsiktligt provocerande har köpts in verkar hon lyckligt omedveten om att frågan om vad som är provocerande är högst individuell och att andra människor kan bli provocerade av saker hon själv uppfattar som naturliga, exempelvis hur hon själv klär sig och uppträder.

Principiellt handlar det om konstens ställning och funktion i samhället. Vad är konst och vad är bra konst? När konstprofessorn Lars Vilks säger att konst är vad en konstnär anser är konst är det ett uppenbart cirkelresonemang, men faktum är att det inte finns några objektiva kriterier på vad konst, eller bra eller dålig konst är. I slutändan är det så att bilden finns i betraktarens öga, att allt handlar om tycke och smak.

Stop nu, säger en vän av ordning. Här finns ju vi, vi som har gått på Valand och Mejan, vi som i åratal har studerat konsthistoria och estetik och doktorerat på van Goghs avskurna öra, skall inte vi kunna bedöma vad som är bra eller dålig konst bättre än det estetiskt obildade vanliga folket?

Förvisso. Men här stöter man på den så ofta åberopade och lika ofta missförstådda demokratiprincipen. Finns det någon ”opolitisk” konst och hur demokratiskt är det, hur långt sträcker sig ”experternas”, den estetiskt mer sofistikerade minoritetens rätt att i uppfostringssyfte pådyvla sin konstsyn den fåkunniga majoriteten?

På de flesta ställen har politikerna överlåtit beslutsfattande i konstfrågor till experterna. Det kan bero på att frågan inte anses tillräckligt viktig, men ofta, tror jag, sker det med en suck av uppgivenhet då man är osäker i sin konstsmak och hellre väljer att se kejsaren välklädd än att framstå som en bracka som inte begriper sig på modern konst.

Är det verkligen så att experterna, de opolitiska tjänstemännen, är så opolitiska och oväldiga som Lenninger vill framställa det? Har hon aldrig ens hört talas om att det även i konstvärlden finns vänskapsband och kotterier där vissa föredras och gynnas på andras bekostnad?

De styrande i Sölvesborg har satt ner foten. De vill själva bestämma vilken konst de vill ha hängande i sina arbetsrum och i det offentliga rummet. De är valda i god demokratisk ordnig, de har fått uppdrag att företräda väljarna i alla avseende, utom, enligt Lenninger och hennes vänner, i valet av offentlig konst.

Det är en fråga om konstens ställning och funktion i en demokrati som är värd att diskutera.

 

SD och Lärarförbundets värderingar

”Lärarförbundet stänger ute SD-politiker”

meddelar GP den 15 oktober. Lärarförbundets lokalavdelning i Kungsbacka säger nej till att samarbeta med Sverigedemokraterna och det centrala förbundet ger fullt stöd till lokalförbundets beslut.

– Lärarförbundet är en demokratisk medlemsorganisation med tydliga värderingar som utgår från öppenhet och människors lika värde. När det gäller kontakter med politiska partier väljer vi att ha dialog utifrån politisk funktion, till exempel med ordförande i en utbildningsnämnd eller ledamöter i riksdagens utbildningsutskott, oavsett partitillhörighet. I övrigt undviker vi samarbete med partier och organisationer som har en värdegrund som strider mot våra värderingar, skriver Anders Åhlin, förbundssekreterare på Lärarförbundet i ett mejlsvar till Kungsbacka-Posten.

Vad är det då i SD:s partiprogram som strider mot Lärarförbundets värderingar?

– SD pratar dessutom i sitt principprogram om att människor har en ”nedärvd essens som inte kan undertryckas” och att det finns ”nedärvda egenskaper som fö̈renar en viss grupp av människor”. Dessa åsikter går inte att förena med Lärarförbundets värdegrund. Detta förhållningssätt gäller alla partier och organisationer som har en värdegrund, ideologi eller grundläggande principer som går stick i stäv med Lärarförbundets värderingar, skriver Anders Åhlin.

Sverigedemokraterna kallar sig ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, med värdekonservatism och upprätthållande av en solidarisk välfärdsmodell som viktigaste mål för sin politik. De gillar den svenska nationen, kungen och monarkin, kyrkan och folkhemmet, och de vill ha lag och ordning, försiktigt framåtskridande och ett demokratiskt, jämställt och miljövänligt samhälle.

I programpunkten ”Synen på människan” skriver de ”att varje människa har ett grundläggande och okränkbart värde och att varje människa har rätt till frihet, självbestämmande, trygghet, gemenskap samt de basala andliga och materiella grundförutsättningar som krävs för att kunna leva ett värdigt liv”, samt ”att de flesta människor är sociala och kollektiva varelser som har ett nedärvt behov av att tillhöra en större gemenskap, att de flesta människor primärt identifierar sig med andra individer som påminner om en själv och att de flesta människor har lättare att visa solidaritet och empati med individer som man upplever är en del av samma gemenskap som man själv tillhör”.

Det är formuleringar som jag har svårt att invända något emot.

När de vidare skriver att ”varje människa är unik, men vi präglas också av vår omgivning och av vårt historiska, kulturella och sociala arv, vilket gör att vi också blir mer eller mindre lika varandra”, är det en banalitet, och när man vidare säger: ”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst”, slår man i öppna dörrar.  Mig veterligt är det i dag ingen seriös forskare eller debattör som hävdar en sådan teori.

Det finns en passus i SD:s principprogram som kan diskuteras. Varför vi inte föds som ”blanka blad” förklarar SD så här: ”Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns här en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur stor utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och anat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få”.

Här är det uttrycket ”essens” som vållar Lärarförbundet huvudbry. Vad är en essens? En filosof skulle säga att människans essens är de grundläggande egenskaper som gör att vi är de vi är. Man brukar också tala om en människas väsen eller natur. Jag tror att SD med det här uttrycket menar den delen av vår personlighet som beror på det biologiska arvet. Jag tror också att få skulle i dag förneka att vissa personlighetsdrag ärvs, och vad jag vet anser man f.n. att i samverkan ”nature and nurture”, arv och miljö, har de två faktorerna ungefär lika stor betydelse. Återstår frågan vad som är genetiskt gemensamt och vad som är unikt för vissa grupper. Vad vi kan se är att trots i stort sett samma arvsmassa uppvisar mänskligheten en stor variation i utseende och beteende. Under sin långa utvecklingshistoria har de olika populationerna genom naturligt urval utbildat olika fenotypiska drag, anpassat sig till sina miljöer och utformat olika överlevnadsstrategier och beteendemönster. Det har skett i samverkan mellan arv och miljö, men forskningen är enig om att även om vissa psykiska drag och karaktärsegenskaper ärvs inom familjer och grupper, är dessa drag inte helt biologiskt bestämda och ärftligt konstanta över tiden. Så ”essensen” finns, den kan variera i olika grupper, men den är inte oföränderlig och evig.

Formuleringen ”essens” i principprogrammet kan diskuteras, men att använda det till att utesluta en kommunalpolitiker ur skolsamarbete är ett dåligt skäl.

Muslimskt parti i Sverige?

Inte helt oväntat kommer vi snart se en nykomling i svensk politik, ett invandrarparti. Tidigare centerpartisten Mikail Yüksel samlade häromdagen i Göteborg ett hundratal förhoppningsfulla som skall bilda ett riksdagsparti med namnet ”Nyans”, ett parti som riktar sig till invandrare.

Yüksel kryssades in som riksdagskandidat före valet i fjol av sina många vänner i Göteborg, men hans karriär inom Centerpartiet blev kort. Han uteslöts efter bara ett par veckor när partiledningen fick reda på att han hade planerat att starta en avdelning av  den turkiska högerextrema nyfascistiska organisationen Grå vargarna i Sverige.

Det nya partiet som han planerar säger sig vilja samla röster från det mångkulturella samhället i förorterna och man preciserar två viktiga programpunkter som man vill driva. Den första är kravet på en lagstiftning som kriminaliserar islamofobi, den andra ett krav på att svenska muslimer skall få status som nationell minoritet.

Det är inte alls osannolikt att Nyans kan samla tillräckligt många röster för att få ett antal platser i kommunfullmäktige, däremot är det mycket tveksamt om det skall kunna locka den kvarts miljon väljare som krävs till att komma över 4%-spärren i riksdagsvalet. Av de annonserade programpunkterna att döma inriktar man sig i första hand på den omkring miljon muslimer som finns i Sverige. Men förortssamhället är som sagt mångkulturellt, alla där är inte muslimer, alla muslimer är inte religiösa, många av dem har säkert andra politiska preferenser och som alla vet, är även det muslimska samhället splittrat i flera rivaliserande samfund.

Ändå kan ett nytt parti indirekt komma att påverka svensk politik.  Även om man inte kommer in i riksdagen kan man locka tillräckligt många väljare för att partistrategerna i några etablerade riksdagspartier kan känna viss oro.

Kravet på en särlagstiftning med straff för islamofobi är ett önsketänkande som vi får hoppas förblir en dröm. Men också önskemålet om minoritetsstatus för svenska muslimer är orealistiskt.

För att en grupp skall kunna få status som nationell minoritet krävs det enligt både folkrätt och svensk lagstiftnig att:

  1. Det ska vara en grupp med en uttalad samhörighet, som går att urskilja från den övriga befolkningen.
  2. Gruppen ska ha en religiös, språklig, traditionell eller kulturell särart, som den inte delar med andra.
  3. Gruppen ska också ha en uttalad vilja att behålla sin identitet.
  4. Sist men inte minst ska gruppen ha historiska eller långvariga band med Sverige.

Det verkar ganska uppenbart att svenska muslimer inte uppfyller ovanstående kriterier.

 

Ingen slöja i franska skolan

Frankrike har sedan 2004 ett förbud att i statliga skolor bära framträdande religiösa symboler och kläder (”Dans les écoles, les collèges et les lycées publics, le port de signes ou tenues par lesquels les élèves manifestent ostensiblement une appartenance religieuse est interdit”). Förbudet gäller män som kvinnor, således både huvudslöja och kippa, men inte diskreta tecken som kors eller anan religiös symbol vid halskedjan.

Lagen som antogs i Nationalförsamlingen med en överväldigande majoritet (494 för, 36 mot, 31 avstå) överklagades till Europadomstolen som godkände den.

Det kan vara intressant att följa den debatt som fördes i Frankrike och som skilde sig markant från den svenska. Den fördes på en helt annan filosofisk nivå och den handlade om principer. Det talades inte så mycket om det individuella förtrycket eller den enskildes rätt att demonstrera sin tro, utan om vikten av en religiöst neutral skola, en fredad plats för alla, samt om vikten att motarbeta skillnader och fördjupa sammanhållningen inom samhället.

Till skillnad från Sverige har Frankrike en lång (sedan 1871 resp. 1905)och stolt tradition av laïcité, åtskillnad mellan stat och kyrka, en tradition som konsekvent tillämpas, inte minst i skolan.

”Laïcité är en grundbeståndsdel av vår kollektiva historia, bindemedlet i vår nationella identitet…den är en grundsten på vilken de tre omistliga värden vilar: samvetsfriheten, rätten att fritt välja mellan olika andliga och religiösa värden, den politiska maktens neutralitet”, sammanfattades frågan av inledningstalaren i Senaten.

Lagen skall vara en garanti för respekten för var och ens samvetsfrihet och för social fred. Den motarbetar inte religionen, den förbjuder inte religiös tro i skolan, sade talaren vidare. Lagen skall fördjupa nationalsamhällets enighet samtidig som den respekterar skillnaderna i härkomst och olikheterna i religiös trosbekännelse. Den syftar till att i en social institution trygga ett neutralt utrymme, respekten för var och ens tro och det lugn som är nödvändigt för utbildningsuppdraget.

Joseph Conrad – inte bara ”Mörkrets hjärta”

Anneli Jordahl recenserar i Sydsvenskan i dag en nyutkommen Joseph Conrad-biografi, Maya Jasanoffs ”Gryningsvakten. Joseph Conrad i en global värld”. Conrad är en av de få romanförfattare som jag fortfarande läser och uppskattar, så jag blir nyfiken – och besviken.

Bildresultat för joseph conrad

Utöver en kort redogörelse för Conrads omväxlande levnadsbana får vi läsa bara en mycket smal betraktelse över hans författarskap. Av hans stora litterära verk är det bara ”Mörkrets hjärta”, en kortroman på drygt 100 sidor om belgiernas härjningar i Kongo som omnämnes och diskuteras.

Nigerianen Chinua Achebe menade att Conrad skildrar afrikaner på ett stereotypt sätt och kallade honom en jävla rasist. Jasanoff fördömer inte ”Conrads klichéer” om afrikaner och asiater på samma sätt, hon förstår att det skulle vara ohistoriskt, men Jordahl tycker att Conrad visst kunde gestalta åtminstone någon afrikan som en medmänniska.

Jag undrar om Achebe och Jordahl har läst Conrad och i så fall hur. Joseph Conrad har faktiskt skrivit mer än ”Mörkrets hjärta”, och även där och bortsett från bokens grundtema som är en förintande kritik av européerna, kan en uppmärksam läsare finna annat än klichéer om de svarta.

Problemet, om det nu skall kallas ett problem, med Conrad är att han vägrar se saker annat än vad de är, att han inte eufemiserar. Han är en ensamseglare på världens hav och känner samma främlingskap med det vita etablissemanget i Bryssel – vitmenade gravar – som med de svarta i Afrika. Men han är en skarp observatör som ser ondskan där den finns och kan känna och uttrycka en stark känsla av solidaritet och medkänsla med och till och med beundran för de afrikaner han möter. ”But he – den vite mannen – must att least be as much of a man as these – de svarat krigarna – on the shore”. Detta är inte rasism i mina ögon.

Som sagt, Conrad har skrivit mycket mer än om Kongo. Och han kan vara lika ”stereotypiserande” om vita, engelsmän, holländare, spanskättlingar i Sydamerika eller tyskar. Få författare har visat en så djup och inträngande psykologisk insikt som Conrad.  En dödens tystnad skulle sprida sig i biblioteket och bibliotekarien skulle kanske svimma om jag frågade efter den av hans böcker jag sätter högst. Den heter ”The Nigger of ’The Narcissus’” och är en berättelse om en långsamt döende svart sjöman och hans vita kamrater på ett seglande fartyg mitt i oceanen. Bara en man med Conrads geni och långa erfarenhet av sjölivet kunde skriva en så gripande och samtidigt helt osentimental roman, utan varje spår av rasism eller docerande antirasism.

När Jordahl sedan tillåter sig en liten pik mot Kipling är hon lika vilse. Visst var Kipling en imperialist som de flesta européer på hans tid. Men få i hans tid, eller senare för den delen, visste lika mycket om och kände så stor sympati, respekt och beundran för de ”underkuvade raser” som Kipling. Ett otal av hans ballader och inte minst hans underbara bok om det gamla Indien, ”Kim”, vittnar om det. Det gäller bara att verkligen läsa det han har skrivit.