Historien om Finlands frigörelse

 

I år firar Finland 100 år av sitt oberoende.  Det var den 6 december 1917 som den finska lantdagen förklarade Finland som en självständig stat. Att frigörelsen blev ganska odramatiskt får man tacka bolsjevikerna och inte minst Lenin och Stalin för.

Sedan 1809 var Finland ett ryskt storfurstendöme med vidsträckt autonomi och självstyre. I slutet av 1800-talet började man dock inskränka den finska autonomin och inledde en förryskningsprocess. 1917 hade Finland ett partipolitiskt sammansatt parlament, lantdagen, och en senat, formellt under ledning av den ryske guvernören som representant för tsaren men de facto en regering ledd av två finska vice ordföranden.

Efter tsarens abdikation i mars 1917 styrdes Ryssland av en svag provisorisk regering. Det militära sammanbrottet hage givit de centrifugala krafterna i det mångnationella ryska samväldet fritt spelrum och imperiet hotades av sönderfall. Finnarna, ukrainarna, balterna och de kaukasiska folken krävde större autonomi och eventuellt oberoende, något som regeringen i Petrograd försökte till varje pris förhindra.

De finska politiska partierna var vacklande i sin inställning. Petrogradregeringen hade återgett Finland den tidigare större autonomin och de borgerliga var lojala och ville vara kvar; socialdemokraterna följde däremot partiets tidigare kongressbeslut och åberopade folkens rätt till självbestämmande. I juni åkte riksdagsmannen Evert Huttunen till Petrograd där han på Allryska sovjetkongressen vädjade till de ryska partikamraterna om stöd för finnarnas krav på fullständigt oberoende. Kongressen fann en kompromiss och beslöt att finnarna skulle få ett ännu större mått av självbestämmande. Förslaget accepterades och den finska lantdagen, där socialdemokraterna hade majoritet, antog den 18 juli den s.k. maktlagen. Hädanefter skulle regeringen i Petrograd bestämma endast om utrikespolitiken och försvaret.

När Kerenskijs regering den 7 november störtades av bolsjevikerna befann sig det ryska samväldet i ett tillstånd av upplösning. I detta läge utfärdade Folkkommissariernas råd, Rysslands nya regering, den 15 november en Deklaration om Rysslands folks rättigheter. Deklarationen som slår fast ”Rysslands folks rätt till självbestämmande, även innebärande separation och bildande av en oberoende stat”, är undertecknad av Rådets ordförande V. Uljanov (Lenin) och folkkommissarien för nationaliteter Josef Dzjugasjvili (Stalin).

Någon kanske höjer på ögonbrynen. Folkens rätt.. secession…oberoende stat! Vad tog det åt dessa övertygade marxister och antinationalister? Förklaring ligger längre tillbaka i tiden.

Internationalisterna Marx och Engels har inte skrivit många rader om nationella frågor. I sina brev till Engels är Marx hånfull mot proudhonisterna som ansåg att nationalismen och nationen var föråldrade fördomar och som ”avskaffat” nationaliteterna, men han var också nedlåtande mot små nationer som han inte betraktade som historiska och därför inte värda något stöd i sin befrielsekamp. Självklart ansåg Marx att den nationella frågan var underordnad arbetarfrågan, men där de nationella rörelserna redan existerade skulle man stödja det progressiva i dem. Sålunda stödde han polackerna och ungrarna därför att de var ”revolutionära folk” men var emot tjeckerna och sydslaverna som han ansåg reaktionära.[1]

Londoninternationalen 1896 fattade däremot ett helt entydig beslut:

”The Congress declares, that it stands for the full right of all nations to selfdetermination (Selbstbestimmungsrecht)”, och i de ryska marxisternas 1903-års program fastslår man ytterligare att:

”…the right of nations to selfdetermination… has always been understood to mean the right to secession”[2]

Lenin sammanfattade sin syn på frågan i en rad polemiska artiklar skrivna 1914. Här hävdar han nationernas obetingade rätt till secession och bildande av oberoende stater, och avvisar all storrysk eller annan chauvinism. Med en av sina vanliga sofismer bevisar han samtidigt att det inte finns någon motsättning mellan partiets krav på internationalism och Londonresolutionen. Tvärtom är det så att den proletära internationalismen främjas genom de enskilda nationernas separatistiska nationalism. Som exempel använder han den då aktuella separationen av Norge från Sverige.[3]

På Lenins uppmaning sammanfattade Stalin partiets inställning 1913 i essän ”Nationalitetsproblemen och socialdemokratin”. Gång på gång betonar han här partiets klara inställning till självbestämmanderätten och förtydligar ytterligare att den innebär att varje folk får ”ordna sitt liv som man själv önskar”. Samtidigt räknar han med att vad missnöjda minoriteter i första hand önskar är att använda sitt språk, och att missnöjet försvinner om de får egna skolor och alla medborgerliga och religiösa (sic) rättigheter.

Det tsarryska imperiet hade knappt hunnit konsolidera sig efter en intensiv period av expansion när kriget 1914 bröt ut. Under drygt hundra år hade man erövrat Svartahavskusten med Krim, vunnit Polen och Finland, förvärvat Bukovina och Bessarabien och avslutat erövringen av Kaukasien. Expansionen var avslutad i början av 1800-talet, men den brutala koloniseringen av de nya områdena möttes med våldsamt motstånd som fortsatte långt in på detta århundrade. Ett två år långt uppror i Polen kuvades först 1863, kriget mot bergsborna i Kaukasus fortsatte in på 1870-talet och den etniska oron där blossade upp då och då, senast under året 1905.

I en tidningsartikel i maj 1917, ”Finland och Ryssland” klandrar Lenin den tsaristiska expansionen och annekteringen av Finland och angriper den provisoriska regeringen som inte har gått tillmötes finnarnas krav på större autonomi. Han åberopar Sovjetkongressernas tidigare beslut och visar på skilsmässan mellan Sverige och Norge som båda länderna vunnit på. Han utropar: ”Ge Finland rätten till secession!” [4]

Maktbytet i Petrograd förändrade inställningen i Helsingfors. De ryska bolsjevikerna hoppades på och uppmuntrade en revolution i Finland, något de borgerliga fruktade. Socialdemokraterna däremot välkomnade utvecklingen i Ryssland, de kände sig solidariska med det ryska broderpartiet och ville avvakta, men de hade förlorat valet i oktober och var nu i minoritet både i lantdagen och i senaten.

Lantdagen ansåg att den bolsjevikiska regeringen inte var laglig och hade inte erkänt den, men novemberdeklaration var en tydlig signal, ett grönt ljus, så man tog ett steg längre. Redan samma dag som deklarationen kom, den 15 november, förklarade sig lantdagen som innehavare av den högsta statsmakten i Finland.

För att klarlägga regeringens inställning skickade Lenin sin kommissarie för nationaliteter, Josef Stalin, till de finska socialdemokraternas extra kongress den 27 november. Och Stalin talade klarspråk:

…Då måste jag helt kategoriskt förklara att vi inte skulle vara demokrater – för att inte tala om socialism! – om vi inte tillerkände Rysslands folk deras  fria rätt till självbestämmande… En fullständig frihet för det finska folket och för alla övriga Rysslands folk att ordna sina liv![5]

Detta var Stalins första officiella framträdande som folkkommissarie.  I sitt tal den 27 november 1917 bekräftade han Leninregerings deklaration om Finlands rätt till självständighet.

Redan den 22 november hade Ukraina förklarat sig som autonom folkrepublik och liknande förklaring gjordes av Moldavien den 2 december.

Den 4 december inkom finska senaten till lantdagen med en proposition där man hänvisade till lantdagens novemberbeslut och överlämnade ett förslag till en ny författning ”byggd på grundsatsen att Finland skall vara en oberoende republik”. Förslaget utgår ifrån att ”det ryska folket har…flerfaldiga gånger förklarat sig ärna medgiva det finska folket rätt att själv styra sina öden”. Här citerar man nästan ordagrant kamrat Stalin och med ryska folket menas här tydligen det socialdemokratiska partiet och Lenins bolsjevikregering, de enda som hade uttalat sig på detta sätt.

Propositionen antogs den 6 december med 100 borgerliga röster för och 88 socialdemokratiska röster mot.

Sedan gick det vecka efter vecka och i Helsingfors väntade man på reaktionen i Petrograd. Även utomlands dröjde man med ett erkännande i väntan på Ryssland. I slutet av december for därför en finsk delegation till Petrograd med en officiell begäran om erkännande av självständigheten. På nyårsaftonen 1917 mötte delegationen Lenin som bekräftade att folkkommissariernas råd hade godkänt Finlands secession. Regeringsbeslutet fastställdes några dagar senare, den 4 januari 1918 av Allryska centrala exekutivkommittén, det högsta lagstiftande och verkställande organet.

Det var först nu som Finland var fritt.

Bolsjevikerna handlade i överensstämmelse med partikongressernas resolutioner, men de var övertygade om att randstaterna skulle göra sina egna revolutioner och sedan återförena sig med det socialistiska Ryssland. När revolutionerna och anslutningarna uteblev utsattes Lenin och Stalin för kritik, både utifrån och inom partiet. I ett tal inför Centralkommittén i januari 1918 medgav Stalin att regeringen ”mot sin önskan skänkte frihet, inte till folket eller till representanter av det finska proletariatet, utan till de finska borgarna”, men han skylde på de finska socialdemokraternas opåräknade feghet.[6]

Några dagar senare, i ett tal på Tredje allryska sovjetkongressen gick han ett steg längre. Principen om folkens självbestämmande, förklarade han, ”borde tolkas som självbestämmanderätt inte för bourgeoisien utan för de arbetande massorna”, och den ”måste användas som ett medel i kampen för socialismen och måste underordnas socialismens principer”. [7]

Det var ett erkännande att den hittills förordade nationalitetspolitiken hade misslyckats. För att kunna hålla kvar de kvarstående randnationerna och locka tillbaka de redan avfallna såg man sig nödsakad att revidera sitt motstånd mot federalismen. Stalin presenterade för kongressen ett förslag till en ny, federalistisk författning. Där talar man förvisso om en ”frivillig union av Rysslands folk”, men där någon rätt till utträde inte längre omnämnes. Förslaget antogs enhälligt av kongressen.[8]

Under inbördes- och interventionskriget 1918-1922 bildades det självständiga stater överallt på det gamla Rysslands territorium och det tog åratal att med vapenmakt besegra dessa folk och ansluta dem till Sovjetstaten. Detta gällde ukrainarna, kosackerna, georgierna och andra kaukasier, krimtatarerna, kalmuckerna, de sibiriska folken och de turkiska folken i Centralasien. Ännu så sent som 1924 bekämpade man lokala etniska motståndsnästen.[9]

I Finland gjorde de missnöjda socialisterna en ansats till revolution. Den 27 januari 1918 de avsatte man och arresterade senaten, upplöste lantdagen och proklamerade en finsk socialistisk arbetarrepublik. Det gick bra i början, på kort tid erövrade röda garden hela södra Finland och det verkade som om revolutionen skulle lyckas. I sitt tal på Tredje allryska sovjetkongressen den 31 januari meddelade Lenin stolt att ”våra idéer har segrat i Finland”, och att ”revolutionen har segrat och de som har segrat förenas med oss i en mäktig revolutionär federation”. [10]

Lenins glädje var något förhastad. Revolutionen i Finland slogs ner och i april samma år flydde dess ledare till Ryssland. Någon rysk-finsk federation blev aldrig av och Finland förblev ett fritt land.

[1] Lenin, V. I., Selected works (Moskva, 1967, s. 635ff); Stalin, J. V., The essential Stalin. Major theoretical writings 1905-1952, Bruce Franklin (Ed., London, 1973, s. 148); Kloss, Heinz, Grundfragen der Ethnopolitik im 20. Jahrhudnert (1969, s. 421).

[2] Lenin, (a.a., s. 632, 642)

[3] Lenin, (a.a., s. 624ff)

[4] Pravda Nr. 46, 15 maj 1917 (Lenin. Collected Works. Volume 24, April – June 1917, Progress förlag, Moskva, 1964.

[5] http://www.histdoc.net/history/ru/Stalin_Helsinki_Nov_14_1917.htm

[6] https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1917/12/22.htm

[7] https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1918/01/15.htm

[8] Deutscher, Isaac, Stalin (Stockholm, 1973, s. 145ff); https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1918/01/15.htm

[9] Conquest, Robert, Den stora deportationen (Stockholm, 1973, s. 31ff, 42f, 50f, 56f); Simon, Gerhard, ”Regionalismus in der Sowjetunion“, i Osteuropa 1987:2, s. 750f.

[10] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1918/jan/10.htm

Annonser

Katalonien och Finland

Om drygt en månad firar Finland 100 år av sin självständighet. Vad har Finland gemensamt med Katalonien?

En hel del. Finnar och katalaner är två små folk med eget språk och särpräglad nationell kultur, de har länge levt i beroende av andra och deras historia av kampen för oberoende har många likheter.

Så som katalanerna i dag krävde finnarna 1917 större autonomi och eventuellt oberoende från Ryssland. Våren-sommaren 1917 vädjade de till den provisoriska regeringen i Petrograd men deras krav avvisades av Kerenskij som i stället lätt ryska trupper marschera in i Helsingfors.

Men i november samma år störtades den provisoriska regeringen av bolsjevikerna och Lenin, som följde det socialdemokratiska partiets tidigare beslut om folkens rätt till självbestämmande, medgav finnarna den frihet som de borgerliga vägrade dem.

Folkens rätt till självbestämmande är en av FN:s ledande principer som garanteras i första artikeln av FN:s stadga. 1917 hade Finland drygt tre miljoner invånare. I dag är det knappast någon som skulle hävda att finnarna inte var ett folk med rätt att bilda en egen stat. Med sina sju och en halv miljon invånare är Katalonien större än ett flertal av Europas länder.  Bör de inte tillerkännas samma rätt?

Rajoy i Madrid begår samma historiska misstag som Kerenskij gjorde 1917 och han agerar värre än bolsjeviken Lenin.

Kvinnofrid

Med början i USA och Weinsteinskandalen pågår nu även här en debatt om kvinnofrid. Kända kvinnor träder fram och vittnar om att liknande övergrepp försiggår bakom kulisserna på de svenska scenerna, bland den s.k. kultureliten och litet varstans.

Jag bara häpnar över den förändring som uppenbart har skett under bara ett par generationer. I min generation lärde vi oss att visa aktning för flickor som vi kom i fysisk beröring först  som tonåringar på danslektioner. Och vi hade ju mammor som vi älskade och respekterade. Sederna och flickorna var kanske något friare på landet och inom arbetarklassen (något man som blyg gymnasist fick erfara under sommarloven), men även där visade man alltid respekt för kvinnorna. Som hade mer makt än vad man ibland tror och som skulle muntligen och handgripligen tillrättavisa varje fräckhet.

Jag har blivit bemött på facebook med påpekandet att det är dokumenterat att kvinnor blev antastade redan på 1800-talet. Det är säkert så, men jag är inte född på 1800-talet och inte i Sverige. Min erfarenhet daterar sig från 1930- och 1940-talen i ett katolskt centraleuropeiskt land och den uppfostran vi som barn och tonåringar fick då. I den miljö jag är uppvuxen i var det inte accepterat att i ord eller handling vara ohövlig eller fräck mot flickor och kvinnor och jag har aldrig hört från mina kvinnliga kamrater och vänner om något liknande.

Jag kan inte låta bli att reflektera över något jag uppfattar som en stor attitydförändring på bara ett par generationer? Varför har mäns attityd till kvinnor förändrats så?

Den förändrade mansrollen är alltid en klyscha man kan falla tillbaka på. Men varför och hur har männens ställning ändrats?

I den skola jag gick på 1930-talet växte vi upp utan någon verklig kontakt med flickor, och senare, som tonåriga gymnasister på 1940-talet, hade vi få kvinnliga klasskamrater. Vi läste poesi, Ovidius kärleksdikter och Shakespeares sonetter och vi hade romantiska och kanske orealistiska föreställningar om flickor och kvinnor som något vida finare och bättre än män. Det var otänkbart att närma sig en flicka på ett fräckt sätt eller att i kontakt med kvinnor använda ett vulgärt språk. Skulle någon av oss ha använt uttryck som jag själv som lärare fick höra och som är så vanliga numera, hade det blivit en skandal utan like och vederbörande skulle antagligen få lämna skolan som olämplig.

Nu har vi sedan många år haft samkönad undervisning och umgänget mellan pojkar och flickor har blivit naturligare och mer avspänt. Kvinnorna har blivit mer jämställda som arbetskamrater och ibland konkurrenter. Det är naturligtvis bra och har säkert också bidragit till att man har en mer realistisk syn på det andra könet och på sexualitet över huvud taget. Men tyvärr verkar det som om den här avromantiseringen av kvinnor och avmystifieringen av sexrelationer också har haft negativa effekter.

Jämställdheten har sitt pris. Det är lättare att vara närgången mot en jämlik än mot en idealiserad varelse. Det är därför viktigt att pojkar hemma och i skolan lär sig var gränserna för den personliga integriteten går och att det inte accepteras att överskrida dem.

Och kanske skulle det inte skada med litet svärmisk kärlekspoesi i skolan och en något mer romantisk syn på könsrelationer?

Anders Lindberg reser

Att Anders Lindberg på AB har svårt med att orientera sig i tillvaron är knappast någon nyhet, så ingen blir särskilt förvånad över att han placerar landet Sachsen i sydöstra Tyskland.

Han befinner sig i Freiberg, som han alltså tror ligger i Tysklands sydost, rapporterar från ett möte med Alternative für Deutschland och tycker att det är något visst med tysk fascism.

Dessa fascister är missnöjda med Merkels invandringspolitik som, som en föredragshållande professor säger, ledet till en ”Auslöschung”, utslocknandet av det tyska folket, ett ord som Anders något fritt översätter med ”utrotning”.

I Dresden hittar han en minnessten som påminner om Förintelsens offer men också om de 20 000 Dresdenbor som dog i eldstormen efter de allierades bombräd våren 1945. Genom detta minne kunde kommunisterna jämställa västmakterna med Hitlers regim, en tradition som efter murens fall togs över av nazisterna, skriver Lindberg.

Inte bara av kommunister och nynazister. Det är en tradition som också togs över av svenska vänsterdebattörer, bl.a. Lindbergs åsiktsfrände Sven Lindqvist, som i sin bok ”Utrota varenda jävel” och flera tidningsartiklar jämställer bombningen av Dresden med nazismens krigsförbrytelser och dessutom fullständigt kritklöst övertar den ökände nynazisten och Förintelseförnekaren David Irvings lögn om 100 000 offer.

 

 

Norska valet och den nationalistiska populismen

Det är märkligt tyst i massmedierna om valresultatet i Norge. Jag tror att många hade färdigskrivna glädjeepistlar om vänsterblockets seger som de fick slänga i papperskorgen och måste skriva om. Så de sitter där nu och är sura när de ser Mor Ernas glada nuna.

En norsk statsvetares kommentar är antagligen typisk för hur tankegångarna gick. Han är överraskad. Som så många andra trodde han att Fremskrittspartiet skulle gå tillbaka, för så brukar det gå för populistpartier.

Oxford Dictionary of Politics skriver: “Politicians of any party may appeal to populist sentiment when it suits them, and denounce such appeals when that suits them”. Politikerna ser sällan bjälken i sitt eget öga och beteckningen populism har blivit synonymt med allt man tycker illa om. Och det norska Fremskrittspartiet är synnerligen illa omtyckt av sina konkurrenter, på samma sätt som Sverigedemokraterna här.  Det kan säkert finnas inslag i deras politik som är populistiska, precis som det gör i de flesta andra partier, men när man schablonmässigt kallar dem populistiska, missar man huvudpoängen.

Det är vad den förvånade norske statsvetaren gör.  Han och andra tycks inte ha förstått att den ledande idén i dessa partier är nationalismen. Fremskrittspartiet i Norge, Dansk folkeparti i Danmark, Sverigedemokraterna och en rad andra partier i Europa deklarerar sig själva som nationalistiska eller nationalkonservativa. 1930- och 1940-tals föreställningar om nationalismen som något antikverat och malignt, något som var dömt att försvinna med moderniseringen, har visat sig falska. Nationalismen är inte populism, den är en högst levande och legitim politisk ideologi och den är på tillväxt i hela Europa. Enligt en ledande nationalismforskare, James G. Kellas, fortsätter nationalismen att vara den starkaste politiska kraften i Europa, och han menar att även om samarbetet inom EU kommer att fortsätta och kanske utökas, är det den demokratiska nationalstaten som är den mest funktionella och naturliga politiska enheten. Hans stora empiriska studie från 2003 visar också att fler och fler européer röstar på nationalistiska och EU-fientliga partier.

Hasse Alfredson in memoriam

 

Hasse Alfredson var en stor underhållare, han kunde driva hejdlöst och underbart med saker och människor men han var aldrig elak. I ett gammalt klipp jag har hittat instucket i en av hans böcker, en intervju i DN i januari 2001, sammanfattar han sin livsfilosofi i fyra ord: man skall vara hygglig.

Han säger i samma andetag att man skall ta orden på allvar men inte låta sig styras av någon bok – vare sig av Bibeln eller av Kapitalet.

Det är en livsfilosofi som kunde tjäna som ett rättesnöre för var och en och för ett gott samhälle.

Att vara hygglig är en skönt alfredsonsk formulering av den gamla gyllene regeln – gör inte mot andra det du inte vill de skall göra mot dig.

Att ta orden på allvar innebär att lyssna till andra och ta det de säger prima facies, att tro på att de verkligen menar det de säger, att ge dem förmånen av god tro, att inte, som så många gör, avsiktligt missförstå och förvränga andras idéer och uttalanden.

Och slutligen manar Hasse till en sund skepsis mot auktoriteter, mot gudomliga budskap, mot eviga sanningar huggna i sten, mot fundamentalism, bokstavstroende och falska profeter som döljer sin hybris under vetenskapens mantel.

Jag brukar inte skriva till författare, men en gång gjorde jag ett undantag. Jag hade läst Hasses bok ”Attentatet i Pålsjö skog”. Det är, som undertiteln meddelar, ”en historia om några sabotörer och Sverige under andra världskriget”, men den innehåller som inledning och under lätt förklädnad också en finstämd berättelse om Hasse Alfredsons skånska barndom och ungdom.

”Attentatet” är en fiktion, en kontrafaktisk historia om man så vill, en spänningsroman om hur det kunde ha blivit om Hitler hade ockuperat Sverige 1941. Hasse har bra reda på det politiska läget i Sverige då och demonstrerar hur olika människor skulle ha kunnat bete sig och agera i olika situationer.

Det som frapperade och fascinerade mig mest var hur väl Hasse Andersson på ett intuitivt sätt hade förstått och trovärdigt fångat upp och skildrat atmosfären och stämningen i ett ockuperat land, något han givetvis aldrig hade upplevt själv men som jag så väl kände igen.

Det är därför jag skrev några rader till honom. Och bara efter en vecka eller så fick jag ett fint inslaget bokpaket med prydligt textat namn och adress. Inuti fanns hans bok ”De döda kring Maria” med en längre tillägnan från tillgivne Hans Alfredson.

RIP

I kulturskogen

Det svenska litterära kulturlivet liknar, tycker jag, en frodig tropisk urskog. Mäktiga gamla halvruttna trädstammar som är omgivna av brokig undervegetation och som tjänar som näring åt slingrade lianer och diverse småkryp.

De små vegeterar på de halvstora och det minimala krypet lever av de små.

I begynnelsen var ordet. Och ordet publicerades på DN:s Kultur, eller om de nu var i söndagsbilagan, som en följetong. Det var första delen av en deckare och den började med en personbeskrivning av en polis, vill jag minnas. Klantigare och fyrkantigare personbeskrivning hade jag sällan läst, så jag sade till mig själv, aldrig i livet denne Stieg Larsson eller vad de nu var han hette.  Och så har det förblivit.

Men ack vad man kan missta sig. Det blev tre böcker i tidens anda och smak där man gisslar de mäktiga och hyllar de små, med en osannolik intrig och ännu osannolikare bovar, men med en garanterat genusriktig och politiskt korrekt hjälte. Och det blev miljonupplagor och en film och ett miljonarv att bråka om.

Inte nog med det. En följetong är en följetong, det visste redan Dickens och Dumas fils. Författaren är död, men den enes död blir den andres bröd, så varför kunde man inte haka på en så bra draghäst? Det blev en fjärde bok och fortsättning följer, det får vi bekräftat på DN-Kultur i dag. Komplett med ett helporträtt av följetongskrivaren och med den för en kulturpersonlighet viktiga upplysningen att han vid detta tillfälle var iförd Aldenwingtips och regndränkt linnekostym i trång skärning…

Riv ner statyerna!

Statyer, eller det de representerar, väcker starka känslor. Det finns människor som blir hänförda av en krigarkonung med befallande gest, andra kan känna sig kränkta vid blotta åsynen av en ridande potentat.

I oroliga tider kan även oskyldiga statyer, i likhet med människor, gå sällsamma öden till mötes.

Tomáš Masaryk föddes 1850 i min hemstad Hodonín i Sydmähren. För att vara son till en knappt läskunnig slovakisk herrskapskusk som varit livegen, gjorde Tomáš en anmärkningsvärd klassresa. Professor, filosof och politiker, medlem av Riksrådet i Wien, Tjeckoslovakiens skapare och förste president. Som övertygad humanist och försvarare av kvinnans jämställdhet fogade han sin amerikanska hustrus namn Garrigue till sitt eget.

Det är klart att vi i Hodonín var enormt stolta över vår store landsman. Hans officiella porträtt fanns överallt och ibland kunde vår beundran närma sig dyrkan och personkult. Tonåringar bar gärna en skärmmössa, ”masarykovka” med ett litet rött-vitt band på, som han. I skolan firade vi Masaryks födelsedag den 7 mars, skolklassen fotograferades samlad kring hans byst och jag gjorde otaliga teckningar av TGM, till häst och utan, för mina klasskompisar.

Inget var då naturligare än att hans födelsestad skulle resa en staty av sin store son. Efter en riksinsamling avtäcktes monumentet – för det blev ett sådant – hösten 1931.

Som skolpojke vandrade jag fyra gånger dagligen på vägen till och från skolan förbi monumentet och kunde devisen på det utantill: ”Förunna bildning till var och en, kräv anständighet av alla människor, och var vaksamma”.

I mars 1939 tågade tyska armén in och vi befann oss plötsligt under det stora tyska Rikets beskydd som Protektorat Böhmen und Mähren. Märkligt nog dröjde det till juni 1940 som reichsprotektor von Neurath befallde protektoratregeringen att avlägsna allt som påminde om republiken – allt alltifrån statsvapen, monument och museiföremål, till stämplar, husskyltar och brevkuvert.

Masarykstatyn monterades ner och transporterades till Nationalgalleriet i Prag där den och reliefen skulle smältas ner och metallen användas till krigsmateriell. Graniten från monumentet auktionerades bort.

Efter kriget uppdagades det att personalen på Nationalgalleriet hade räddat Hodonínstatyn (och flera andra) undan förintelsen. Den blev nedgrävd i sanden i en Moldauhamn där den hade legat till september 1945, då den installerades på sin gamla plats i Hodonín, nu tyvärr utan den vackra reliefen.

Man kunde tro att den gamle presidenten skulle få stå där i fred, men tiderna förändras ibland väldigt snabbt. Kommunisterna gillade aldrig Masaryk och i början på 1950-talet började man ta bort hans statyer som hade ställts upp på nytt på många ställen runt om i landet. Statyn i Hodonín fick stå kvar längre, antagligen för att Pragregeringen inte hade stöd av Hodonínkommunister och inte ville provocera i onödan. Tills vidare satte man framför den en plåttavla med en text där Masaryk beskrevs som proletariatets fiende.

1960 började man också i Hodonín i sedvanlig ordning organisera en opinion och samla underskrifter bland anställda på företagen, skolor och myndigheter för avlägsnandet av statyn. När ”hodoňáci” vaknade den 23 februari 1961 var den borta.

Men det kom bättre tider. Under Pragvåren 1968 bildade man en kommitté under ledning av min gamle klasskompis Zdeněk Čermák. Masarykmonumentet skulle förnyas. Man hittade statyn, förvisso med huvudet avskuret och kroppen styckad i flera delar, i foderrännan i stallet på ett närbeläget slott. Det gick dock att reparera den och efter restaurering i Prag var statyn på väg hem. Men, som sagt, läget förändras ibland förunderligt snabbt. Pragvåren hade tagit slut med den sovjetiska ockupationen i augusti. Den ryske kommendanten i Hodonín, som antagligen aldrig ens hade hört namnet Masaryk förut, blev uppmärksammad på fallet, förklarade uppställningen av statyn vara en kontrarevolutionär handling och Masaryk blev beslagtagen och med eskort av fem sovjetiska pansarfordon bortförd till okänd plats.

Men hodoňáci gav sig inte så lätt. Čermák vände sig ända till regeringen och presidenten och fick så småningom ett besked att statyer var en kommunal angelägenhet, samt att enligt det nyligen tecknade avtalet mellan Tjeckoslovakien och Sovjet hade Sovjetarmén ingen rätt att blanda sig i kommunala beslut. Ett besked som lugnade både de lokala kommunisterna och den ryska översten. Lagom till nationaldagen den 28 oktober stod Masaryk åter igen på sin sockel.

Men tro inte han fick stå där länge. Även Hodonín drabbades av den s.k. normaliseringen, rättare sagt en radikalisering och brutalisering av makten som kulminerade efter publiceringen av Charta 77 i januari 1977. Stadsplanerarna i Hodonín kom nu fram till att platsen där statyn stod behövdes för trafiken, en märklig upptäckt för alla som känner till stadens topografi, och den 23 mars fick Masaryk stryka på foten och hamnade i en lagerlokal en gång till.

Där fick han vila tills sammetsrevolutionen var ett faktum. Då restes han på nytt och var åter på sin rättmätiga plats lagom till sin 140:e födelsedag den 7 mars 1990. Han var ju, som Václav Havel sade i sitt invigningstal, en man som kunde stå på sig.

Skall vi göra som nazisterna och kommunisterna, riva ner statyer och tro att vi därmed kan ändra historien?

 

Det farliga Afghanistan

Jag skulle egentligen känna sympati och ha förståelse för de unga männen som sitter på trappan i Stockholm och protesterar mot utvisningar till Afghanistan. Det gör jag inte.

Jag kom ju själv hit som flykting och levde under ett antal år i osäkerhet om jag skulle få stanna. Jag kom, efter nio månaders väntan i ett skitigt flyktingläger, fullt legalt, och som statslös fick jag ett dokument, ett främlingspass. Där står det klart och tydligt:

Detta pass gäller icke för vistelse i eller för återresa till Sverige, med mindre särskilt tillstånd tecknats däri.

Och detta särskilda tillstånd tecknades i passet av Statens utlänningskommission som man fick besöka med jämna mellanrum. Man levde på lånad tid, först sex, sedan nio månader, sedan, om man skötte sig, ett år i taget. I sju år.

Ändå har jag alltså svårt att sympatisera med dessa män från Afghanistan.

Det är lätt men missvisande att, som många medkännande gör, dra orimliga historiska paralleller. Det tål inte heller jämförelse med min egen situation 1949.

Då som nu gjorde myndighten individuella bedömningar av skyddsbehovet. Då som nu måste man visa att man riskerar personliga represalier. Krigstilltånd elller risken för terrordåd i ett land är inte ett asylskäl.  Ännu mindre blotta önskan om ett lugnare eller ljusare framtid, hur förståelig sådan önskan än må vara. Man behöver inte vara legalistisk för att inse att myndigheterna följer gällande lagstiftning och att allt annat skulle leda till anarki.

Jag har under alla år följt situationen i Afghanistan. Säkerhetsläget där har ändrats hela tiden, men det är inte värre nu än vad det varit många gånger tidigare. USA förstärker sin insats och skickar unga grabbar för att hjälpa den afghanska regeringen i kampen mot talibaner. Flera av de afghanska unga män som sitter på trappan och protesterar är i värnpliktsåldern. Känner de inget ansvar för dem som de lämnat? Borde de inte hellre ha stannat hemma, göra sin plikt som män och försvara sina systrar och fästmör mot talibanerna?

 

8 augusti

Den 8 augusti är min mycket privata minnesdag. Det var en tidig söndagsmorgon, och jag ser dem som om det var i dag, min mor och syrran vid trädgårdsstaketet. En sista kram, sedan stängdes grinden. Mamma var tapper men syrran grät. Lillebrorsan fick inget veta, för säkerhets skull. Det skulle ta många år innan jag stod vid min mors grind igen. Då var hon borta för länge sedan.

Jag längtar hem sen åtta långa år.

I själva sömnen har jag längtan känt.

Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går

—men ej till människor! Jag längtar marken,

jag längtar stenarna, där barn jag lekt.

Heidenstam var en lyckans ost. En flykting saknar även människorna och det dröjde 37 år innan jag återsåg stenarna där barn jag lekt.