Kulturhot, DN och de faktaresistenta

(Den här artikeln publiceras i dag på Det goda samhället)

Medier och journalister påstår ofta och klagar över att de som söker sin information på alternativa medier inte bryr sig om fakta, att de är faktaresistenta. Min erfarenhet är att faktaresistensen inte är mindre på de stora redaktionerna. Här ett exempel som handlar om hoten mot den svenska kulturen.

Skrönor om den hotade kulturen har fått ny näring när Akademibokhandeln inställde mötet med författaren Gellert Tamas om hans bok Det svenska hatet. Bokhandeln har inte fått några hot och Tamas är förvånad och förargad över deras agerande.

I en debattartikel i DN-Kultur beskrev Alexandra Pascalidou (23/11) sin utsatthet som invandrare och offentlig person i Sverige. Det hon berättar om hatbrev och andra hot är upprörande och kan inte lämna någon oberörd.

Ola Larsmo, författare och PEN-ordförande, skrev i DN (22/11) om hot mot kulturarbetare och meddelade att Svenska PEN har på gång ett projekt som skall öka medvetenheten om vad hatspråket på medierna betyder för vårt samhälle. För att visa hur utbredda och farliga hoten är åberopar han en rapport 2016:3 från Myndigheten för kulturanalys.

Det är samma rapport som togs upp av Aftonbladet i april i år. Henrik Arnstad skrev då: ”vid över hälften av händelserna med politiska motiv anges förövarna ingå i ’någon form av högerextrem eller rasistisk grupp’, skriver myndigheten. I de fall förövarna ansågs tillhöra ett specifikt politiskt parti angavs Sverigedemokraterna i 58 procent”. I sin egenskap av ordförande i svenska PEN anslöt sig Ola Larsmo reservationslöst till Arnstads påståenden.

DN-Kultur skrev i samma anda en dag senare och i nu upprepar Ola Larsmo det han sagt tidigare och åberopar samma statistik. Så här skriver han: ”Som Myndigheten för kulturanalys visar i sin rapport ”Hotad Kultur” (rapport 2016:3) har 35 procent av författarna drabbats av hot och trakasserier och 19 procent under det senaste året. De som hotats bedömer att 50 procent av hoten kommer från en ’högerextrem grupp’. 15 procent att de kommer från en ’religiös grupp’. Liknande undersökningar visar att ca 30 procent av alla journalister upplevt liknande hot”. Det låter onekligen skrämmande. Larsmo säger vidare att detta är i dag det snabbast växande hotet mot yttrandefriheten och en förutsättning för det extrema våldet.

Den åberopade rapporten finns tillgänglig på nätet, så vem som helst kan läsa den. Jag undrar om Larsmo har gjort det och i så fall hur. Den korrekta titeln är ”Hotad kultur?”. Myndigheten har, på goda grunder, använt ett frågetecken, man vill visa att undersökningens resultat inte är så entydiga som Larsmo vill göra gällande. Genom att trolla bort frågetecknet förvandlar han ett ifrågasättande till ett påstående, till ett faktum. Det är ett anmärkningsvärt stilgrepp av en försvarare av redbarhet i den offentliga debatten.

De statistiska uppgifter Larsmo använder är tagna ur sammanfattningen. För att veta vad de representerar bör man läsa vidare i rapporten. Det han har uppenbarligen inte gjort.

Hur tillförlitlig är undersökningen? Författarna hade till sitt förfogande SFF:s och KRO/KIF:s medlemsregister och enkäten riktades till organisationernas samtliga ca 6 300 medlemmar, men endast 2 926, knappa 46% av de tillfrågade, svarade. Ett statistiskt bortfall på över 54% är anmärkningsvärt, något som manar till försiktighet vid tolkning av resultaten. Ett osäkerhetsmoment som ökar vid stort bortfall är att de tillfrågade som inte har utsatts brukar ha ett mindre intresse att svara än de som har drabbats, samtidigt som de som blivit utsatta är mer benägna att delta. Av dem som har svarat har 37% av författarna ”någon gång”, d.v.s. under hela sin yrkeskarriär, upplevt hot etc. Om svarsfrekvensen var lika mellan de två grupperna (något som rapporten inte redovisar), innebär det att av SFF:s 3 300 medlemmar blev kring 520 någonsin hotade och av dessa ca 270 under det senaste året.   

Den grupp som skiljer sig från andra vad gäller näthot och övriga hot är journalister och samhällsengagerade skribenter. Och det är, enligt rapporten, ytterligare en liten grupp i den här kategorin, kanske ett par hundra individer, som drar på sig nästan 90% av näthoten. Det är denna exklusiva grupp som Alexandra Pascalidou tillhör. Hennes erfarenheter är bittra, men de kan inte generaliseras. Den stora gruppen, uppemot 90% av kulturarbetarna delar på de resterande 10% , ofta bara ett eller ett par näthot per individ under hela yrkeskarriären.

Det vanligaste var hot/påhopp via sociala medier och hotfulla telefonsamtal eller brev. Fysiskt våld är mycket ovanligt, ca 3% blev under samma tid utsatta för våld i form av knuff, slag, spark eller liknande, och ca 4% av annan form av våld enligt egen beskrivning. Våld med vapen är praktiskt taget obefintligt (0,3%). I detta avseende skiljer sig författare och journalister antagligen inte nämnvärt från befolkningen i stort. Det stämmer också dåligt med Larsmos antagande att näthoten skulle vara en förutsättning för extremt våld.

Av sammanlagt 1018 rapporterade händelser uppgav man i kring 250 fall att förövaren företrädde en politisk organisation eller hade politiska motiv. Då de flesta förövare var anonyma säger rapporten att de här uppgifterna bygger på upplevelse eller bedömning och bör tolkas med viss försiktighet.

Av 182 händelser där en enskild person ansågs ha ett politiskt motiv uppfattade man i 107 av fallen eller ca 10% av samtliga rapporterade fall, motivet som högerextremt-rasistiskt.

Av de 156 personer som uppfattade förövarna som representanter för en politisk organisation eller sammanslutning uppgav hälften att det handlade om en högerextrem -rasistisk grupp. Det är alltså dessa ca 80 drabbade i en undersökt population på över 6 000 personer, och mellan 100-150 fall av hot som kan ha inträffat under hela yrkeskarriären, som får Ola Larsmo att slå larm och skriva att ”av dem som hotas bedömer 50% av hoten kommer från ’högerextrem grupp’”, och det direkt i anslutning till uppgiften att det var 35% av författarna hade drabbats av hot.

Vid en tredjedel, 52 av dessa händelser, uppfattades förövaren tillhöra ett politiskt parti och i 30 av dessa fall uppges han tillhöra Sverigedemokraterna. Det är dessa 30, eller  1% av respondenter och 0,5% av alla tillfrågade som blir Arnstads 58% i AB.

Hur läser Ola Larsmo offentliga utredningar och hur handskas han med statistiska uppgifter? Hur kan han med hela sin auktoritet som PEN-ordförande föra fram och stödja påståenden som inte har någon täckning i de källor han åberopar? DN-Kultur och Ola Larsmo har tagit del av fakta som visar att Larsmos användning av statistik är vilseledande. Har DN inget ansvar för att det man publicerar är någorlunda korrekt?

Skjutningar i svensk TV-debatt

I söndagens Agenda i SVT 2 utfrågades inrikesminister Anders Ygeman om behovet av strängare vapenlagstiftning. Det skjuts friskare än någonsin i våra stora städer: Stockholm 106 skjutningar i år, Göteborg 36 och Malmö 145. I Malmö har man i år haft 6 mord (jämfört med Köpenhamns 3) och 60 utredare arbetar med ouppklarade mordfall.  Polisen går på knäna och hinner inte med den s. k. vardagsbrottsligheten, stölder, inbrott och små bedrägerier som  drabbar oss vanliga människor.

Antalet mord minskade under 2000-talet  men 2013 bröts den nedåtgående trenden och kurvan stiger brant uppåt, från 68 (2012) till 112 i fjol, och den stigande trenden fortsätter i år. Morden och skjutningarna är koncentrerade till de s.k. utsatta områdena. Av dem är 15 särskilt utsatta och 6 klassas som riskområden.

Inrikesministern är väl medveten om att det förhåller sig så men när han skulle förklara varför och vilka åtgärder regeringen kan och vill vidta blev han rätt otydlig. Vice chefsåklagare Thomas Ahlstrand från Göteborg som deltog i samtalet var betydligt mera konkret  och pessimistisk, ”dystopisk” enligt Ygeman, om samhällets möjligheter att snabbt vända den negativa utvecklingen.

Samtalet pågick i drygt 20 minuter men det var bara åklagaren som mycket försiktigt på slutet vågade ta i sin mun ordet ”integration” och till och med mumlade väldigt otydligt det förbjudna ordet ”ass-m-l-t-n”.

Det är, ack så typiskt för den svenska debatten. Alla vet vad det handlar om men alla rör sig krig det farliga ämnet invandringsproblematik som katten runt den heta gröten. I stället för de farliga orden använder man eufemismer: utsatta områden, kriminella gäng,  när vi alla förstår att det handlar invandrargetton och invandrarbrottslighet.

Det som är gemensamt för de utsatta områdena är ett ovanligt hög procent av boende med invandrarbakgrund: Halunda-Norsborg – 79%, Rinkeby-Tensta – 91%, Husby – 86%, Vivalla, Örebro – 75%, Rosengård, Malmö – 86%, Biskopsgården, Hammarkullen, Göteborg – 80-90%). Det är, som polisen skriver, områden med parallella samhällsstrukturer och med våldsbejakande religiös extremism, och som Thomas Ahlstrand beskriver det, enklaver med egna värdenormer där de kriminella endast känner solidaritet med den egna gruppen och är helt ointresserad av majoritetssamhället.

Kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki som har undersök brottsligheten i Sverige sedan 1970-talet visar att invandrarnas brottslighet hela tiden har legat stabilt på ca 2,5 gånger de inföddas. Den logiska konsekvensen blir att de etniska enklaverna blir flerdubbelt kriminellt belastade – och det är de som lever där som blir värst utsatta och drabbade.

Om man skall komma till rätta med ett problem måste man medge att det finns och analysera det förutsättningslöst. Det är ingen rasism eller främlingsfientlighet att tala klarspråk att den grova kriminaliteten med skjutningar och mord är koncentrerad till invandrartäta områden. Man skall inte behöva påpeka att de kriminella är en liten grupp som de flesta invandrare avskyr och tar avstånd från. Alla borde inse att man genom att tala tyst om, att förtiga den här verkligheten inte hjälper människorna som trängs i dessa överbefolkade och brottsdrabbade getton utan tvärtom, gör dem en björntjänst.

”Ledarsidornas SD-kritik har inte hindrat ökat stöd”

De svenska ledarsidorna har haft en betydligt mer negativ ton än andra nordiska länders ledarsidor när dessa skrivit om radikala högerpopulistiska partier, skriver statsvetaren Anders Hellström och journalisten Anna-Lena Lodenius i en debattartikel i DN  i dag.

Det som Anders Helsltröm och Anna-Lena Lodenius har kommit fram till bekräftar (som forskningen så ofta gör) den bild av verkligheten man själv intuitivt skapar sig genom egna begränsade observationer. Jag uppskattar särskilt deras  sakliga approach till ett så känsligt ämne som SD och dess bakgrund och deras försiktiga sätt att dra slutsatser. En alltigenom förtroendegivande forskning, skulle jag säga.

Att kalla tidningarnas behandling av SD kritisk är närmast ett understatement. Kritiken antog ibland former aldrig tidigare skådade i svensk press (som jag har läst sedan salig Tingstens dagar) och den begränsade sig inte till ledarsidorna utan var oftast grövre och hätskare på nyhetssidor. Man kan gott tala om en ostracisering av ett politiskt parti som ibland tangerade vad vi i andra sammanhang anser vara okränkbara demokratiska rättigheter och förutsättningar för yttrandefriheten, så exempelvis när DN vägrade att publicera SD:s valannons.

På en punkt skulle jag vilja gå längre än deras  bedömning. Jag tror – utan några bevis – att den här taktiken bidrog till att många människor uppfattade tidningarnas angrepp som överdrivna och ojusta och sökte sig till alternativa medier som Avpixlat. Där hittar man inte bara motberättelser, utan också alternativ information och får bekräftelse på att ”gammelmedia mörkar”, alltså inte berättar riktigt allt som läsarna/väljarna anser sig ha rätt att få veta. Avpixlat framstod då som sanningssökare och SD som underdog värt sympati.

Det finns en annan aspekt på pressens misslyckande. USA-valet bekräftar vad redan vårt riksdagsval 2014 visade: påståendet att pressen är ”den fjärde statsmakten” är en myt. Trots alla våra massmediers hätska kampanj blev Sverigedemokraterna valets vinnare. Samma sak har uppenbarligen hänt i USA. Det visar sig att mediernas makt att påverka är begränsad, populus vulgus är inte så lätt att leda som många tycks tro.

 Den revolution inom nyhetsförmedling och opinionsbildning som Facebook och andra sociala medier innebär kan jämställas med Gutenbergs förbättring av boktryckskonsten, folkspråkens ersättning av latinet eller den ökning av läskunnighet som följde efter folkskolans införande i början av 1800-talet. Det som händer är att ett litet privilegierat skikt tappar sitt monopol på kunskapsspridning och opinionsbildning. Det måste vara ett hårt slag mot det massmediala etablissemanget. Inte konstigt att journalistfrälset, den lilla självutnämnda och självtillräckliga grupp som uppfattat sina prerogativ som gudagivna, blir skakad och oroad när dess ställning hotas av det simpla folket som plötsligt inte längre vill veta sin plats som lydiga nyhetskonsumenter och formbara objekt för påverkan.

Om jag själv var journalist på radio, teve eller någon av våra ledande tidningar skulle jag börja tvivla på egen betydelse.

 

Nationalismens återkomst

Daniel Jacksons artikel i The Spectator (15/11) är bara en ytterligare vittnesbörd om den något yrvakna och senkomna insikten om att nationalismen är en politisk kraft att räkna med. Det gemensamma för många bedömare är att de talar om nationalismens pånyttfödelse eller återkomst.

Att nationalismen skulle vara död har både liberaler och marxister – från helt olika utgångspunkter – trott och hävdad sedan 1920-talet. En minst sagt märklig blindhet med tanke på hur etnonationalismen – en term präglad av Walker Connor – har lett till sprängning av stora multietniska imperier efter det första världskriget och till Sovjet-unionens, Tjeckoslovakiens och Jugoslaviens sönderfall efter det andra.

Nationalismen och etnonationalismen fick en dubiös klang efter erfarenheterna från trettiotalet och de båda världskrigen. Nationalismen och etniciteten ansågs vara primitiva eller t. o. m. patologiska företeelser tillhörande ett förutvecklingsskede, dömda att försvinna med moderniseringen. De skulle ersättas av andra, meromfattande typer av identifikation i det kommande massindustriella samhället. Etniciteten och nationalismen fördömdes också som avvikande, föråldrade, atavistiska och ödeläggande för moderni-seringen, utvecklingen, universalismen och vetenskapen.

Den här synen speglas i de sammanfattningar och anvisningar för skolor och studenter, där man nästan uteslutande rekommenderar kritiska författare som marxister Ernest Gellner och Eric Hobsbawn, eller Benedict Anderson (som man misstolkar).  Ett hedersamt undantag är Hettne-Sörlin-Østergårds ”Den globala nationalismen”(1998), en värde-full genomgång av nyare forskning.

Forskning om nationalism och etnopolitik – ett ämne praktiskt taget okänt vid svenska universitet – är högst levande i engelsktalande länder och i Tyskland.

För den intresserade vill jag rekommendera James G. Kellas, The Politics of Nationalism and Ethnicity (1991) en utmärkt summering av forskningen och teorier om nationalismen, dessutom skriven på ett lättillgängligt språk. Kellas sammanfattar sin undersökning i en egen integrerad teori där han betonar etnocentrismens och nationalismens starka emotionella styrka. Etnicitet och nationalism tar ofta över alla andra lojaliteter. Teoretiker som inte tar med den här känslomässiga sidan av nationalismen måste komma med en annan förklaring till dess dragningskraft, menar han. Kellas avvisar Gellners och andras funktionalism då den inte förmår förklara just den här, ibland oerhört våldsamma sidan av etnicitet och nationalism. Han tillstår att Benedict Anderson har ett originellt perspektiv på hur nationalismen utvecklades, men hans teori bygger på Gellners, den tål inte heller en konfrontation med empirin och är inte giltig för alla samhällen.

Hans sista bok (han dog i fjol), Nationalistic Politics in Europe (2003) är en empirisk studie, en stort upplagd genomgång av aktuella författningar och valresultat i europeiska stater. Där konstaterar han att efter diktaturernas fall i Portugal och Spanien på 1970- och 1980-talen och efter Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet är demokratin fast etablerad i Europa, men också att det är nationalismen som åter igen och fortfarande är den bärande idén i dessa demokratier.

Kellas valundersökning visar också att fler och fler européer röstar på nationalistiska, invandringskritiska och EU-fientliga partier. Han menar att nationalismen fortfarande är den starkaste politiska kraften och drar slutsatsen att även om samarbetet inom EU kommer att fortsätta och kanske utökas, är det den demokratiska nationalstaten som är den mest funktionella och naturliga politiska enheten.

Jag delar inte Jacksons och andras panik att nationalismens ”återkomst” skulle betyda slutet på liberalismens era. Nationalismen eller patriotismen har alltid funnits som politisk kraft, den växer nu i styrka, men det betyder inget principiellt nytt. Inser man inte att ekonomiska och materiella, ”rationella”, överväganden inte alltid styr mänskligt beteende kan man aldrig förstå centraleuropéernas motstånd mot invandring eller varför britterna valde Brexit.

Affären Assange

Assangeaffären har kommit i en ny fas, förhör pågår på Ecuadors ambassad i London, så det kan vara bra med en kort sammanfattning

I augusti 2010 besökte Julian Assange Sverige för att presentera Wikileaks senaste offentliggörande. Under besöket anhölls Assange av jouråklagaren i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande av två kvinnor. Anhållandet hävdes knappt ett dygn senare, den 25 augusti, av ordinarie åklagare Eva Finné, och misstankarna ändrades till ofredande. Den 1 september återupptogs förundersökningen, nu av överåkla-gare Marianne Ny och rubriceringen ändrades till att återigen gälla våldtäkt. 

Den 18 november häktades Assange i sin frånvaro av Stockholms tingsrätt och den 7 december rapporterades att han gripits av brittisk polis då han kommit till polisstationen. Den 16 december släpptes Julian Assange fri mot borgen. Den 24 februari 2011 beslutade en brittisk domstol att Julian Assange ska utlämnas till Sverige. Det överklagades, och en ny rättegång om utlämning genomfördes 12-13 juli 2011. Den 2 november 2011 beslutade High Court i England att man avslår hans överklagan och att han fortfarande ska utlämnas till Sverige.

Den 19 juni 2012 framkom att Assange sökt politisk asyl i Ecuador och därmed befann sig på landets ambassad i London. Den 16 augusti 2012 kom beskedet att Ecuador beviljat honom asyl. Nio personer som ställde borgen för Assange har därför av en brittisk domstol beordrats betala 93 000 pund till det brittiska statsverket.

Den 16 juli 2014 prövade Stockholms tingsrätt återigen häktningsskälen och fann att Assange alltjämt var på sannolika skäl misstänkt för brott och att häktningen skulle bestå. Den 16 november 2014 beslutade Svea hovrätt, efter att Assange överklagat dit, att han skulle vara fortsatt häktad. Men i sitt beslut riktade hovrätten kritik mot åklagaren i målet, Marianne Ny, för att inte göra tillräckligt för att driva förundersökningen framåt (så långt Wikipedia).

I december 2014 överklagar Assange häktningsbeslutet till Högsta domstolen som avslår. Den 13 mars 2015 söker åklagarna Assanges tillstånd att förhöra honom i London, Ingrid Isgren reser den 16-17 juni dit, men får inte förhöra honom. En ny begäran den 22 december avslås av Ecuador igen; begäran förnyas den 8 mars 2016 och accepteras av Ecuador den 8 augusti. Den 13 oktober bestäms att förhöret skalla hållas den 14 november.

Är anklagelserna mot Assange påhittade eller riggade?

Konspirationsteorin att Assange skulle ha utsatts för en honeytrap av amerikanska myndigheter är inte trovärdig. De två målsäganden var/är socialdemokrater och hängivna anhängare och beundrare av Assange. Hade de varit tubbade hade de anmält honom direkt efter händelserna. De gick till polisen först när de hade blivit oroliga för att de kunde ha blivit smittade med HIV genom oskyddade samlag och när Assange hade vägrat att testa sig.

Blev de två kvinnorna tubbade av åklagaren att göra anmälan om våldtäkt?

Det är riktigt att de båda kvinnorna gjorde anmälan om våldtäkt först efter det de kommit i kontakt med polisen, men det är knappast märkligt. De flesta av oss, misstänker jag, visste inte att Assanges beteende som det beskrivits av målsägandena i juridisk mening betraktas som våldtäkt. Men så är lagen, både här och i Storbritannien. Brottet våldtäkt faller under allmänt åtal och när polisen och åklagaren får kännedom om det är de skyldiga att föra saken vidare.

Hur är bevisningen i målet?

Som i de flesta våldtäktsmål handlar det här om två motparters utsagor om händelser utan vittnen, alltså ett besvärligt bevisläge. Ett ganska skakig bevisning, skulle man kunna säga.

Varför har Assange flytt från Sverige?

Detta är kanske den knepigaste frågan i hela Assangesaken. Det har påståtts av försvarsadvokaterna att Assange under andra hälften av september 2010 var tillgänglig för förhör i Sverige, men att åklagaren inte gjort några försök att nå honom.  Påståendet framfördes under utlämningsförhandlingen i England och smulades sönder av domaren Howard Riddle. Domaren fann det visat att Ny hade gjort upprepade försök att nå Assange men fått undvikande svar av hans advokat.  Riddle betecknade den svenske advokaten som ”ett otillförlitligt vittne” som i sin skriftliga inlaga ”gjort ett medvetet försök att vilseleda domstolen”, något som han först under korsförhör och motvilligt tvingades erkänna – innan han ”uppenbart besvärad” lämnade domstolen. En skammens dag för svenska advokatkåren.

 Kan Assange utlämnas från Sverige till USA?

Flykten från Sverige motiverar Assange med sin rädsla för att bli utlämnad till USA. Som villkor för inställelse har han krävt svenska regeringens garanti för att inte bli utlämnad.

I Sverige är det domstolar, i sista hand Högsta domstolen och regeringen som fattar det slutliga avgörandet i alla utlämningsärenden utanför EU. Varje utlämningsfall bedöms efter de omständigheter som gäller i det enskilda fallet. Den svenska regeringen kan inte gå förbi det rättsliga förfarandet och i förväg ge en garanti om att inte utlämna Assange till USA.

När Storbritannien verkställer Supreme Court’s beslut att överlämna Assange till Sverige är Sverige bundet av den så kallade specialitetsprincipen. Den innebär att Sverige inte får lämna honom vidare till ett tredje land, exempelvis USA, utan tillstånd från Storbritannien. Det innebär att Assange inte skulle hamna i ett sämre läge i Sverige än när han befinner sig på brittiskt territorium.

Vad säger den brittiska rättvisan?

Assange lurade den brittiska rättvisan när han flydde till Ecuadors ambassad i stället för att inställa sig i domstolen. Han lurade också sina anhängare på de 93 000 pund de ställt som borgen för honom. Saken är inte utagerad i och med förlusten av borgenssumman. Han har brutit mot domstolsbeslutet om borgen och kan vänta sig upp till 3 månaders fängelse. Antagligen blir han gripen av brittisk polis så snart han lämnar ambassaden.

 

Påvliga skämt

Il Papa har hamnat i blåsväder och i korselden från de rättroende. Han har oförsiktigt sagt saker som är på tvärs med svenska värderingar (som är, som alla vet, universella). Känslorna svallar, men varför denna upprördhet?

Vad gäller kvinnliga präster så har Papa Franciskus visat ett stort tillmötesgående. Han har ju närmat sig dem – representerade av vår Antje – så mycket som man överhuvud kan begära och tillåta. Han till och med kysste henne på båda kinder. I kyskhetens namn kan man väl inte kräva mer av en kyrkans tjänare som avlagt löfte om celibat.

Man kan inte påstå att Franciskus är något charmtroll, men när han vinkade till avsked på flygplanstrappan ville han ändå visa sin lättsammare sida:

”Då sade man mig: Svenska kvinnor är mycket starka, mycket duktiga. Därför kanske vissa svenska män söker en kvinna från andra nationaliteter”.

Vad är det som är klandervärt, antastligt eller stötande i detta påvliga skämt?

  1. För det första kan Franciskus inte själv göras fullt ansvarig för yttrandet, han citerar ju bara, hänvisar till någon som har sagt så till honom. Nu sade han detta utan några som helst reservationer, så man kan lätt tolka det så att han tycker på samma sätt. Å andra sidan har yttrandet fällts utanför protokollet och utan manuskript, så det torde inte uppfattas som officiellt och ofelbart.
  2. Uppfattat som ett konstaterande är hans yttrande utan tvekan sanningsenligt. Svenska kvinnor är starka och duktiga, något som vare sig de själva eller vi som är gifta kan förneka. Det är också sant att åtskilliga svenska män har hittar sina partners i Thailand och annanstans. Vad som kan ifrågasättas är påvens ”därför”. Det är ett antagande att det finns ett samband och något som måste betraktas som obevisat, en hypotes värd att verifieras eller falsifieras av en engagerad genusforskare.
  3. Som ett värdeomdöme kan epitet ”mycket stark” och ”mycket duktig” inte uppfattas annat än positiva, något som borde gillas och uppskattas av svenska kvinnor, inte minst när det kommer från ett statsöverhuvud och en företrädare för så där 1,3 miljard troende. Svenska karlar kan däremot känna sig pikade och utpekade som fega och rädda för de starka och duktiga kvinnorna. Förvånande nog har det inte hörts några arga eller kritiska röster från den maskulina (manhaftiga, Gr-nk-p-gs-v-ck-bl-d) sidan.

DN och polisvåldet i USA

I dag skriver jag till mitt kära husorgan:

Sanna Torén Björling rapporterar regelbundet om rasismens och polisvåldet i USA. Det hon skriver om stämningarna och vreden i det afroamerikanska samhället är säkert sant men det är inte hela sanningen. För att ge läsarna en sann bild skulle det vara på sin plats med mer bakgrundsinformation, bland annat USA:s mord- och brottsstatistik.

Enligt FBI förövades i USA i fjol drygt 15 000 mord. Enligt statistik var ca 52% av de dödade (där man känner till offrens identitet) svarta, samtidigt som  53% av de mord där man kunde fastställa mördarens identitet har förövats av svarta. Då afroamerikaner utgör 13% av USA:s befolkning innebär det en överrepresentation för både offer och förövare på över 400%. Det tragiska är att över 80% av de dödade svarta – omkring 6 000 oftast unga svarta män – har dödats av andra svarta, även de oftast unga män. Risken för en ung afroamerikan att dö en våldsam död är mångdubbelt större än för en vit eller en latino – och det är inte polisens fel. Fler vita och latinos dödas av afroamerikaner än tvärtom.

Statistiken visar liknande överrepresentation för svarta för rån (55%) och olaga vapeninnehav (40%). För att inte tala om drogmissbruk. Det är kanske inte så förvånande att poliserna blir snabba med vapen när de konfronteras med unga svarta män.

Polisen i USA dödar varje år 400-900 människor (statistiken är bristfällig), majoriteten av dem vita och latinos. Som högst dödar poliserna årligen 200-300 afroamerikaner.

Rasismen och polisrasismen i USA finns och måste bekämpas, men drogmissbruket, kriminaliteten, våldet och dödandet inom det afroamerikanska samhället är ett viktigare, ett gigantiskt samhällsproblem. Varför det är så söker sociologer förklaringar till: rasism, fattigdom, droger, hopplöshet, inte minst bristen på goda förebilder – över 70% av svarta barn föds utom äktenskapet och växer upp utan far.

Kanske något som Sanna och DN skulle kunna undersöka närmare och upplysa oss om?

De två Dylan

Bob Dylans Nobelpris kommenteras, bedöms och fördöms av litteraturkritiker och andra i alla våra medier. Märkligt nog har jag  inte sett att en enda av dem påminner om att Bob Dylan beundrade och influerades av den store walesiske poeten Dylan Thomas. Bara det att Bob gjorde hans namn till sitt eget talar ett tydligt språk och borde väcka nyfikenhet.

Jag är inte mannen att bedöma hur Bob Dylan har påverkats av Dylan Thomas poesi, det får någon litteraturforskare göra. Vad jag vet är att Bob Dylans nobelpris skulle glädja mycket min svåger Lars Fohlin. Synd bara att Lasse inte fick uppleva det, han beundrade de två Dylan.

konst-lars-fohlin-001

Lars Fohlin (1934-1997), Hommage to Mr. Dylan

Vi minns Babij Jar

Vid Babij Jar finns ingen minnessten.                                                                                                                           Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen.

Vildgräset susar över Babij Jar, och träden
står likt stränga domare.
Allt skriar ljudlöst här.

(övers. Hans Björkegren)

Så skrev Jevgenij Jevtusjenko 1961, en dikt som fick Sjostakovitj att komponera sin 13. symfoni.

I dagarna har det gått 75 år sedan nazisternas massmord på judar i Babij Jar, Käringravinen, utanför Kiev. Under förespegling av evakuering samlade man under två höstdagar, den 29 och 30 september 1941 alla stans kvarvarande judar och förde dem till ravinen. De fick klä av sig och ställa sig vid branten eller lägga sig med ansiktet ner i ravinen och man dödade dem, en efter en, med nackskott.

Med tysk grundlighet höll man noga räkning på offren och SS-Standartenführer, överste Blobel kunde rapportera till Himmler att 33 771 judar hade ”evakuerats” och att staden Kiev var judenfrei. Det var mest kvinnor och barn som hade mördats, de flesta männen var inkallade och vid fronten. En ingenjörsavdelning sprängde sedan ravinen och dolde de nakna människokropparna under ett tjockt lager jord.

Oro för invandring måste tas på allvar

(En äldre artikel som publicerats på SvD Brännpunkt den 2 maj 2014 och som fortfarande kan vara av intresse)

Hur kan det komma sig att i ett dokumenterat invandrarvänligt land som Sverige lockar ett invandringskritiskt parti så många sympatisörer? Den frågar ställer författaren Leo Kramár.

Sverige har under några få årtionden haft en invandring som omskapat den demografiska strukturen på sätt som saknar motstycke i historien.

Fenomenet är inte specifikt för Sverige. I hela Europa finns i dag politiska partier som bygger sina framgångar på invandringsmotstånd, framför allt på motstånd mot invandringen från ickeeuropeiska länder. Utvecklingen är oroande, den debatteras flitigt, men man ställer sällan frågan varför.

Varför tänker var tionde svensk rösta på Sverigedemokraterna? En färsk opinions-undersökning visar att ytterligare tio procent, sammanlagt alltså tjugo procent av de tillfrågade, anser att Sverigedemokraterna har den bästa invandringspolitiken.

Det är uppenbart att det är SD:s kritik av invandringen som drar och att denna kritik är mer utbredd än vad SD:s opinionssiffror antyder.

Forskningen om extremnationalistiska, fascistiska och nazistiska rörelsers framväxt under mellankrigstiden har flera förklaringsteorier. Den amerikanske sociologen Talcott Parsons förklarar framgångarna med hjälp av anomiteorin. Begreppet anomi lanserades i slutet av 1800-talet av Émile Durkheim men blev mera känt sedan Robert Merton återupplivat det vid studiet av sociala strukturer på 1930-talet. Vad Durkheim menade med anomi var ett tillstånd av social otrygghet som människor upplever vid snabba samhällsförändringar och den osäkerhet de känner när samhällets värderingar inte stämmer överens med deras upplevda verklighet. Merton utvecklade teorin vidare till att gälla situationen där människan känner att omgivningen inte ger henne chansen att leva upp till samhälleliga krav vad gäller inkomst, status etc. I båda fallen kan resultatet bli att individen utvecklar ett avvikande, aggressivt och eventuellt asocialt beteende.

Parsons definierar anomi som ett tillstånd i samhället där ett stort antal individer inte lyckats införliva sådana fasta institutionella normer som är grundläggande för personlig stabilitet och nödvändiga för att det sociala systemet fungerar friktionsfritt. Anomi kan uppstå till följd av snabba förändringar i den sociala situationen där den etablerade ordningen rubbas, exempelvis genom urbanisering, migration eller brytning med traditionella värden och därmed följande krav på anpassning.

Parsons visar att den avmystifiering av tillvaron, den rationaliseringsprocess som enligt Max Weber styr utvecklingen i det moderna samhället, fortskrider mycket ojämnt inom den sociala strukturen. Olika delar av befolkningen ”rationaliseras” olika snabbt och i olika grad. Det är de högtutbildade, professionals, som rationaliseras snabbast, som blir bäst integrerade i samhället och har lättast att anpassa sig till förändringar.

Lågutbildade, underprivilegierade och de grupper som är starkt beroende av traditionella värden har det svårast. Det är dessa som ofta söker sig till nationalismen, en ideologi som erbjuder individen en självklar grupptillhörighet och som framstår som en försvarare av traditionella värden.

Sverige har under några få årtionden haft en invandring som omskapat den demografiska strukturen på sätt som saknar motstycke i historien. Under samma tidsperiod har globaliseringen och senare den ekonomiska krisen radikalt påverkat svensk ekonomi och arbetsmarknad. Det har varit våldsamma och i historiskt perspektiv snabba förändringar som av många människor upplevs som hotfulla. Parsons analys hjälper oss att förstå vilka befolkningsgrupper som drabbas hårdast. Vi vet också att de människor som sympatiserar med Sverigedemokraterna oftare finns bland LO-medlemmar än bland den högutbildade elit som sitter trygg på sina välbetalda jobb och kanske har nytta och nöje av multikulturen.

Ett av politikernas favoritslagord är att man bör ta människornas oro på allvar. Man kan tycka att det borde man göra särskilt när det gäller människor i underläge.

Vi måste sluta blunda för att det finns en stor grupp människor som oroas av invandringen och som har svårt att finna sin plats i ett multikulturellt samhälle. De söker sig till ett parti som förstår deras oro och lovar förändring. I stället för att använda invektiv, förhåna, stöta ifrån och behandla dem som känner sig hotade av utvecklingen och svikna av sitt samhälle som parias borde det politisk-kulturella komplexet, de som har makten, försöka förstå orsakerna till den oroande utvecklingen och söka konstruktiva lösningar.