Karlsbad eller Karlovy Vary?

I dag är det dags för en liten språk- och historielektion. Anledningen är en stort upplagd artikel i DN med ännu större bilder, en fin reklam för den tjeckiska kurorten Karlsbad. Och som så vanligt är, skriver man att ”numera heter staden Karlovy Vary”.

Det är detta ”numera” som jag hakar upp mig på.

Sanningen är att staden alltid har hetat Karlovy Vary – och Karlsbad samtidigt. Och det beror på att den ligger i ett land som heter Čechy, mera känt under det tyska namnet Böhmen. Konungariket Böhmen har sedan urminnes tider bebotts av tjecker, men under århundraden också varit del av det Heliga romerska riket av tyska nationen och påverkats av den tyska kulturen.

Karlovy Vary – Karls varma källor – bär sitt namn efter Karl IV, böhmisk kung och romersk kejsare under 1300-talet. Karel, som var döpt till Václav och son till Jean de Luxembourg känd som John the Blind, och en tjeckisk prinsessa, var en upplyst monark, kanske den bästa tjeckerna någonsin haft. Han har också gett sitt namn åt den välkända bron i Prag och inte minst det universitet där som han grundade 1348.

Karlovy Vary ligger i ett gränsområde som under medeltiden var glesbebyggt och som böhmiska kungar koloniserade med duktiga tyska hantverkare och borgare från angränsande Sachsen och Thüringen. Med tiden blev dessa etniska tyskar det dominerande elementet i det område som senare blev känt som Sudetland.

Sedan Trettioåriga kriget tillhörde Böhmen (och Mähren) den Habsburgska monarkin där tyskan var ämbetsspråk och där samtliga orter fick bredvid sina inhemska också tyska namn. Så de städer där jag är född och uppväxt hette både Hodonín och Göding respektive Břeclav och Lundenburg, beroende på vem för tillfället satt vid makten.

Och makten över Böhmen-Mähren har skiftat. I den Habsburgska monarkin var det tyskarna som hade överhanden och tyskan det dominerande språket, något som vändes upp och ner i det flernationella Tjeckoslovakien. Nu var det sudettyskarna som blev en underordnad minoritet och missnöjda med sin lott. Under den följande nazistiska ockupationen, i det s.k. Protektoratet, blev tyskarna åter herrar på täppan och tyskan ämbetsspråket.

Det flerhundraåriga experimentet i Böhmen och Mähren, i Österrike-Ungern och i Tjeckoslovakien med flerspråkiga och multikulturella statsbildningar lyckades inte. Efter trehundra års konfliktfylld samlevnad höll det på att sluta illa för tjeckerna under Protektoratet och slutade med en katastrof för sudettyskarna efter kriget.

Annonser

Klådans epistel

Til Broder Klådan rörande hans Musa, och tillika et slags ad notitiam at Klådan led oskyldigt på Klubben i Gamla Stan.

Tjenare Klådan hur är det fatt?

Hvar är din Klubb? Och hvar är din skatt?

Ach! Hur din läpp är kluven och stor!

Hvar har du varit? Svara min Bror.

Til Klubben, min Far,

Mitt bidrag jag bar;

Där börjas krakel,

Om mej och mit spel;

Och bäst ja spelte, Pling plingeli plång,

Kom en hop tjejer båd’ bred och lång,

Högg mej på truten. Pling plingeli plång.

 

Jag satt och spelte nykter och sur

Akademins Pålska i Eken, G dur;

Rundt kring mig satt kulturens män;

Den drack en stop, et halfstop drack den.

Men hur det var fatt,

Slog nå’n av min hatt,

En ann’ sad’ åt mej:

Hvad fan angå dej

Akademins affärer? Pling plingeli pläng,

Nu är det slut på ditt gamla gäng,

Spelet är kass. Pling plingeli pläng.

 

Rättvisa verld, nu frågar jag sist:

Led jag ej orätt? – Klådan jo visst.

Lider jag oskyldigt? Gutår!

Klubben är sönder och näsan är sår.

Tvi sådan förtret!

Ej bättre jag vet

Än fly ur ert land,

Med kassan i hand,

Spela för Bacchus och Venus, kling klang.

Bland Fransoser ta stämma och rang.

Följ mig min Musa. Pling plingeli plang.

Galtungs förvillelser

I senaste numret av SKMA:s Nyhetsbrev skriver norske journalisten och författaren John Færseth om Johan Galtungs märkliga konspirationsteorier om judisk världsmakt.

Johan Galtungs bisarra fantasier om den hemliga judiska makten är inte, som man kunde tro, ett tecken på en gammal mans sviktande omdöme.  Varken hans judeofobi eller hans konspirationstänkande är något nytt. Redan för nästan femtio år sedan ogillade han FN:s beslut och avvisade staten Israels anspråk på legitimitet. Och när självmordsbombarna gång på gång sprängde tiotals israeler till döds misstänkte han att de illistiga israelerna utsatte sig avsiktligt för bomberna för att rättfärdiga sina motanfall mot palestinierna.

När han sedan använde uppgifter i nynazisten William Pierces antisemitiska pamflett som källa visade han inte bara en osedvanlig slapphet som forskare utan hamnade också i ett illa valt sällskap. Pierce har varit den stora kunskaps- och inspirationskällan för både Breivik och Malmöskytten Mangs.

Det som framför allt utmärker Galtung är hans hat av ”kapitalism” och USA. Den liberala västerländska demokratin har han kallat strukturell fascism och USA ett mördarland som utövar nyfascistisk statsterrorism. USA och Västeuropa är rika, västerländska länder som för krig för att säkra råvaror och marknader. De är ett system som kallas imperialism skriver han på sedvanligt marxistiskt sätt.

Han har varit en beundrare av kommunistiska diktaturer, inte minst Sovjet, och han har kritiserat västs stöd för sovjetiska dissidenter som Solzjenitsyn och Sacharov. Sovjets imperialism störde honom inte alls. När sovjetiska tanks krossade den ungerska revolten uppmanade fredsaposteln Galtung ungrarna att inte bjuda motstånd mot Röda armén. Kuba och Kina såg han som föredömen vad gällde decentraliserad och demokratisk(!) arbetsgemenskap. Teorin om öppet samhälle är fel, säger han, sannolikt också teorin(!) om demokrati. Han är övertygad om att i båda dessa fall kommer vi så småningom att inse att Kina är bättre än västerlandet.

Under det kalla kriget var Galtung den främste förkämpen för den s. k. lika-kålsupar-teorin. För att uppnå den önskade symmetrin mellan supermakterna pressade han ofta fakta och argument över alla rimliga gränser. Gulag jämställde han med imperialismen i Tredje världen, fredsrörelserna i Västeuropa tyckte han var en pendang till Solidaritet i Polen, och när det var omöjligt att hitta någon motsvarighet till Sovjets stridsvagnar i Östeuropa, utvecklade han begreppet ”strukturellt våld”, något som USA sades utöva mot sina allierade.

Galtung fortsätter med sina skruvade paralleller ännu. I en intervju som han gav häromåret gör han ett likhetstecken mellan de ungdomar som mördats på Utøya och talibaner som stupar i strid. Mördaren Breivik och norska soldater som riskerar sina liv i Afghanistan är enligt Galtungs logik lika goda kålsupare. Lika slapp är hans jämförelse mellan Breivik och Hitler, och hans påstående i samma intervju att Hitler gav 60 000 tyska judar tillstånd att resa till Palestina och att de fick ta med sig allt de ägde är en slarvig historieförvanskning.

Galtung älskar att profetera men den världsberömde professorn är en urusel profet. 1956 var han säker på att Sovjets ekonomi snart skulle gå förbi västs och sin senaste bok förutspår han att USA kommer att gå under som imperium senast 2020. Nu är det så att han redan 1984 spådde att USA snart skulle ”dö”. Han säger också att han i ett föredrag 1980 förutsåg Sovjetunionens sammanbrott, men det han säger är bara halva sanningen. I sina böcker från den tiden talar han alltid om två imperier – Sovjet och USA med sina respektive allierade – som två parallella system som båda befinner sig i en djup kris. 1984 profeterar han att dessa två ”tvillingar” håller på att dö och att deras tid är tämligen kort, gissningsvis tio år.

Om Sovjet skriver han: ”Förenta Staterna har…föresatt sig att genom militära hot, politiskt handlande och ekonomiska sanktioner…försöka tvinga Sovjetunionen på knä. Men den politiken kommer inte att lyckas. Sovjetunionen kommer inte att låta sig hotas till kapitulation”. Som vi vet var det precis vad USA lyckades med. Galtung hävdade också naivt att de nationella minoriteterna önskade stanna kvar inom sovjetsystemet. Det visade sig snart att esterna och alla de andra inte alls ville vara kvar. Sovjetimperiet kollapsade bl. a. till följd av inre spänningar och är i dag ett minne blott. USA finns kvar som en supermakt.

Listan på Galtungs omdömeslösheter och felslagna profetior kan göras hur lång som helst. Priset tar nog hans beundran för ”Ceaucescu” (sic!) och för Rumänien, som han kallar en viktig fredsaktör i Europa, ett land där folket ”spontant” och i hundratusental demonstrerade för fred. Jugoslavien ansåg den berömde och firade fredsforskaren vara ett av Europas tre ”säkraste” länder, tillsammans med Schweiz och Albanien (!), alla värda tre stjärnor i Galtungs Michelin, där Sverige fick bara två. Jugoslavien äger ”en inre styrka” och dess etniska motsättningar har överdrivits, skriver han 1984, bara några få år innan landet dränks i blod i etniska strider och sprängs i småbitar.

Det är alltså den här eminente forskaren, tänkaren och profeten som universitet världen över har belönat med ett tiotal hedersdoktorat ett antal hedersprofessurer och ett otal andra utmärkelser.

Den institution som har reagerat på Galtungs antisemitiska förlöpningar är schweiziska World Peace Academy i Basel som i september 2012 uteslöt honom med motivering att han utan grund hade länkat ihop Breivik med israeliska Mossad och försåtligt antytt att Sions vises protokoll är akta, m.m.

 

 

Puigdemont fri även i Tyskland

Som man kunde vänta sig har katalanske politikern Carles Puigdemont blivit frisläppt efter tio dagars häkte i tyska Neumünster.

På samma sätt som belgiska domstolar tidigare har nu Oberlandesgericht, den högsta juridiska instansen i landet Schleswig, underkänt Spaniens krav på Puigdemonts utlämnande.

Föga överraskande. Snarare kan man undra hur de spanska juristerna tänkte när det i sin Europeiska arresteringsorder uppgav ”rebellion” och ”seduction”, uppror respektive uppvigling, som grunder för Puigdemonts utlämning.  Både de belgiska och de tyska domarna konstaterade att liknande brottsrubricering inte finns angiven i EAO och inte existerar i resp. länder, och att det för utlämning nödvändiga rekvisitet dubbel straffbarhet följaktligen inte föreligger.

Man ifrågasätter också att de spanska domstolarna betecknar Puigdemonts uppmaning till en folkomröstning om Kataloniens självständighets som uppvigling respektive uppmaning till uppror. ”Det är en politisk handling som inte skulle vara straffbar i Bundesrepubliken enligt gällande lagar”, säger en tysk domare, och ”även om separatiststrävanden strider mot spansk lag….skall de bekämpas på politisk väg, inte med överdrivna straffpåföljder”. I EU:staternas utlämningsavtal  finns dessutom som regel en garanti för att utlämning inte får ske för militära och politiska brott.

Kvarstår dock spanska anklagelser om korruption och mutor som domstolen kommer att pröva närmare. Puigdemont är tills vidare fri mot en borgenssumma på 75 000 € men får inte lämna Tyskland.

Tyskarna undrar varför Puigdemont anhölls först när han hade kommit till Tyskland. Han hade rest från Belgien till Finland, där han höll ett föredrag, och sedan tillbaka över Sverige och Danmark, och EAO gäller i alla dessa länder.

Brå sviker sin uppgift att förebygga brott

Brottsförebyggande rådet (Brå) har, som namnet visar, till uppgift att bedriva forskning som skall leda till att förebygga brott. Det är regeringen som närmare bestämmer hur det skall gå till.

I sin färska redovisning av brottsligheten konstaterar Brå att det under 2017 skett 113 fall av dödligt våld, en ökning med nästan 7% jämfört med 2016. Antalet fall 2017 är den högsta nivån av konstaterade fall av dödligt våld sedan 2002, då Brå började ta fram statistiken.

Andra brottstyper där antalet anmälda brott ökade var våldtäkter som ökade med 10 % och sexuellt ofredande med 3 procent.

Regeringen har gett Brå uppdrag att utreda varför sexualbrotten i Sverige har ökat så mycket. Moderaterna kräver att Brå skall ta reda på gärningsmännens bakgrund, något som inte uttryckligen ingår i regeringens uppdrag, men Brå avvisar kravet och justitieministern svarar undvikande.

I ett längre perspektiv hade mordfrekvensen i Sverige minskat, från 108 mord/år under femårsperioden 1990-1994 till 83 mord/år under femårsperioden 2010-2014. Men 2015 inträder ett trendbrott och under treårsperioden 2015-2017 ökar antalet mord med 33%.

En annan förändring är att i mer än en tredjedel (35 %) av konstaterade fallen av dödligt våld 2017 användes skjutvapen. Antalet fall ökade från 30 till 40, vilket är 28% högre jämfört med 2016. Samtidigt skedde kring 75 procent av samtliga fall av konstaterat dödligt våld 2017 i storstadsregionerna Stockholm, Väst och Syd.

Inte bara morden och skjutningarna utan även den övriga grova brottsligheten har ökat. Där misshandel generellt har hållit sig konstant på samma nivå eller till och med minskat, visar misshandel av barn (0-17 år) ett märkligt trendbrott med ca 33% ökning mellan 2014-2017. Liknande tvär ökning visar bidragsbrotten som från 2014 till 2017 har ökat med ca 48%.

Narkotikabrott har ökat med 11 procent jämfört med 2016. Den senaste tioårsperioden har de anmälda narkotikabrotten ökat med 28 procent.

Vill man förebygga brott borde man undersöka vilka ändrade parametrar som ligger bakom den oroande utvecklingen där år 2014 tycks vara en vändpunkt. Flera omständigheter tyder på att man borde pröva hypotesen att en bidragande orsak kan vara den förändrade demografin som blev följden av massinvandringen 2015 och därefter.

Tidigare Brårapporter (1996 och 2006) visar en överrepresentation för brott bland utlandsfödda på generellt 2,5 gånger, för våldsbrott 3,4 gånger och för våldtäkt i vissa grupper på 4,5 gånger. Den slutsats som dras i rapporten från 2005 är att ”ju allvarligare ett brott är desto större är sannolikheten att utrikesfödda är registrerade som misstänkta”, samt att ”[D]e som är från Afrika och Mellanöstern har den högsta registrerade brottsligheten”.

I brist på nyare statistik antar exempelvis kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki att den här överrepresentationen är oförändrad. Det finns omständigheter som talar mot Sarneckis enkla extrapolering av statistiken. Brås nämnda undersökningar visar en tendens till att invandrarrelaterad brottslighet ökar, från 13% år 1983 till 15,4% tio år senare och 19,9% i slutet på 1990-talet. En annan faktor som talar emot Sarnecki är att vi under de senaste åren har haft ökad invandring av unga män som generellt är mer brottsbenägna, samt många fler från de av Brå särskilt utpekade områden.

70 år sedan Jan Masaryks död

Tidigt på morgonen den 10 mars 1948 hittades utrikesminister Jan Masaryk död. Man fann honom, klädd i pyjamas, på den stenlagda innergården nedanför badrumsfönstret till hans tjänstebostad på tredje våningen i utrikesministeriets byggnad.

Jan Masaryk var den enda borgerliga regeringsledamot som inte hade avgått under februarikrisen. Han stannade i förhoppning att kunna påverka utrikespolitiken och kanske också för att president Beneš satt kvar och Masaryk hade lovat sin far att alltid stå vid presidentens sida och stödja honom.

Man kan inte säga att Jan Masaryk var vördad på samma sätt som sin far. Han var en helt annan typ av politiker, av det folkligare slaget, och som sådan var han högst uppskattad och säkert den mest populära regeringsmedlem.

Som ung var Jan något av en playboy. Begåvad, med en amerikansk mor redan som barn två- och senare flerspråkig, gift med och skild från miljonärsdottern Crane och barnlös. Han hade haft ett flerårigt förhållande med författarinnan Marcia Davenport men levde de sista åren som ungkarl. Han blev 61 år.

Jan Masaryk var yrkesdiplomat, under många år ambassadör i London och under kriget utrikesminister i Benešs exilregering. Han var känd för sin folklighet och frispråkighet. Det engelska ölet under krigsåren tyckte han smakade som om någon hade druckit det innan. När somliga optimistiska politiker efter kriget hoppades att Tjeckoslovakien skulle bli en bro mellan väst och öst, sade han på sitt realistiska och kärva sätt att en bro är något hästarna pissar på.

Jag hade precis kommit tillbaka till mitt studentrum efter veckan i finkan och nyheten om Jan Masaryks död blev en fruktansvärd chock. Så länge Beneš satt som president och Masaryk var kvar i regeringen hade vi dock en liten smula hopp. Men nu var han borta och naturligtvis trodde ingen av oss att det var så som myndigheterna påstod, att han hade begått självmord. Alla var vi övertygade om att det var kommunisterna som hade tagit livet av honom.

I dag finns det tillräckligt med vittnesmål och andra bevis att det var så. Masaryk visade inga tecken på akut depression. Dagen innan deltog han i mottagningen för den nye polske ambassadören, varefter han hade ett längre privat samtal med president Beneš. Enligt vittnen var han på gott humör och man förmodar att han då hade föreslagit och fått presidentens lov att emigrera.  Med all sannolikhet avlyssnades samtalet trots alla försiktighetsåtgärder av StB eller NKVD, något som fick ödesdigra följder.

Under kvällen agerade Masaryk normalt, förberedde ett tal, åt sin kvällsmat med en öl till och bad kammartjänaren Příhoda att bli väckt klockan halv nio.

Det finns fler omständigheter som talar mot självmordshypotesen. Med tillgång till mediciner och vapen, varför skulle han välja det ganska osäkra fallet från tredje våningen? Vidare de konstaterade skadorna på kroppen, fallsättet – med ryggen utåt och det långa avståndet från huset – men också oordningen i bostaden och den för självmord ovanliga klädseln, samt att Masaryk inte efterlämnade något avskedsbrev eller annat budskap.

Jan Masaryks eventuella flykt till London skulle ha gett den tjeckoslovakiska exilen en ledargestalt och vållat Gottwaldregeringen en oerhörd skada och prestigeförlust. Enligt kriminologer och forskare på ÚDV (Myndigheten för dokumentation och undersökning av kommunismens brott) som har granskat polisens originalhandlingar, råder det inget tvivel om att Masaryk mördades på order från Moskva.

 

 

 

 

Att bliva svensk

I dessa identitetsstinna dagar tvingas man att fundera över vem man är. Inte så lätt med mitt brokiga själv.

När slumpen fört mig till Sverige har jag bestämt mig att bli svensk. Jag har faktiskt ansträngt mig ärligt under nästan sjuttio år men är inte säker på hur mycket jag har lyckats.

Sverigedemokraterna säger att det är skillnad på att vara svensk medborgare och riktig svensk. Inte ens att bli svensk medborgare var så lätt på min tid. I sju år fick jag regelbundet inställa mig hos myndigheten för att i mitt främlingspass få stämplat ett uppehålls- och arbetstillstånd.

När jag sedan fått och kysst det efterlängtade brevet från saligt statsråd Ulla Lindström tjänade jag i tio månader troget kung och fosterland, för att inte tala om alla de helger som jag sedan under drygt 25 år tillbragt tillsammans med goda kamrater i Hemvärnet.

Stor möda har jag lagt ner på att lära ärans och hjältarnas språk. Ack kära gamla ”Lehrbuch der schwedischen Sprache, vierte, umgearbeitete, erweiterte Auflage“, utgivet av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, som jag då och då vid behov fortfarande plockar fram från hyllan. Ack min kära svensklärarinna som plågade våra tjeckiska talorgan med de omöjliga ljuden i ”Sju sjömäns sju skitiga skjortor” och i den ”glada skatans skratt”.

Jag har lärt mig att äta hårt bröd och ta en snaps till sill, att ta med sig en blomma när man er bjuden på middag och tacka för maten, och att ta av skorna ibland. Jag har till och med lärt mig att stå på ett par skidor.

Jag kan alltså med gott samvete påstå att jag har gjort så gott jag har kunnat för att bli en riktig svensk. Men i dag är jag mycket tveksam. Vissa tvivel har jag förstås haft redan tidigare. Så exempelvis har jag aldrig kunnat uppbringa en verkligt sann beundran för Selma Lagerlöf eller August Strindberg. Som ursäkt kan jag anföra att vi i min tjeckiska folkskola hade som rekommenderad bredvidläsning ”Nils Holgerssons underbara resa”, en bok som jag fann oändligt tråkig. Och så slumpade det sig så att jag började min läsning av Strindberg med hans ”Blå böcker” – oj, vilken kuf, aldrig mer med mitt skohorn.

Det som slutligen gör att jag antagligen aldrig kommer genom svenskhetens nålsöga är att jag helt saknar känslan för Ingmar Bergman. Jag har sett hans tidiga svartvita filmer, ”Gycklarnas afton”, ”Jungfrukällan” och andra, jag stod i kö för att se ”Tystnaden” när den premiärvisades på Röda Kvarn, och den var bra på många vis, men jag kan ändå inte med Bergman.

Droppen kom i går. Man tar upp det för länge sedan avklarade Palmemordet igen och säger att landet fortfarande är traumatiserat. Jag känner mig inte det lilla minsta traumatiserad. Skälet kan vara att jag hade varit med om mord på politiker tidigare, men mest för att jag inte var någon beundrare av Palme. Jag gillade inte hans högtravande symbolpolitik och utstuderade retorik som jag uppfattade som oäkta, men kanske också för att jag med min plebejiska bakgrund alltid har haft svårt för självmedvetna och arroganta överklasskillar som Palme, Carl Bildt eller Reinfeldt. Jag gillar raka politiker med enkel bakgrund som Göran Persson, Löfven eller gamle Gösta Bohman, folk som står med bägge fötter stadigt på jorden.

Så jag är just nu mycket osäker på om ja någonsin kan räknas som riktigt svensk.

En dag i februari 1948

Så här dags för 70 år sedan satt jag antagligen och åt min första arrestsoppa med en aluminiumsked ur en plåtmugg. I samma stora plåtmugg fick man sedan på kvällen och på morgonen en slev blaskigt surrogatkaffe. Vi hade bara kallt vatten att diska muggen med, så det flöt stora fettringar på kaffet och det smakade kålsoppa. Muggen sträckte man ut tre gånger om dagen genom en lucka i dörren och fick den påfylld tillbaka med ett stycke svartbrödlimpa. Ett tvättfat och en toastol fanns i ett hörn av rummet, bara delvis skymda.

Med ett par undantag var vi bara studenter som fanns där, vi var ett femtontal i en cell avsedd för åtta, så det var trångt när vi skulle sova på den egendomliga långa britsen vid ena väggen under de högt sittande små fönstren. Vi låg direkt på brädorna med huvuden mot väggen, men av någon obegriplig anledning lutade britsen, så man gled lite neråt mot fötterna när man skulle sova. Vi sov med kläderna på och hade var sin filt, men varje gång någon vände sig måste hela raden följa efter.

Det var ganska god stämning bland oss studenter. Vi hade fått mellan fem och tio dagar var för deltagande i otillåten demonstration, jag tror att man mest ville få bort oss från gatorna under en tid. Undantaget var ett par äldre herrar i mörka kostymer som satt häktade och kallades med jämna mellanrum till förhör. De var båda mycket oroliga och olyckliga, en av dem var en högre militär, den andre ett gammalt gråhårigt undervisningsråd, han satt mest i ett hörn och bad.

Dagen innan, då regeringskrisen kulminerade den 25 februari, spred sig på det studenthem jag bodde på nyheten att man hade arresterat halva styrelsen för vår förening. Förbundsstyrelsen dominerades av nationella socialister, ibland kallat Benešparti, som i Prag leddes av primatorn Zenkl  och som jag var medlem i. Spontant samlades vi samma eftermiddag på Karlsplatsen för att tåga till slottet, uppvakta och stödja president Beneš och kräva att våra representanter skulle släppas fria.

Uppgifter om hur många vi var skiljer sig, men det handlade om flera tusen, och när vi tågade genom Prag mötte vi ett tåg av beväpnade arbetarmiliser som marscherade i motsatt riktning. Ingenting hände ända tills vi kom upp i den ganska branta Nerudagatan. Där den smalnar av stod en flerdubbel poliskordon som spärrade av gatan.

Ett polisbefäl ställde sig på en bil och med en högtalare uppmanade oss att skingras. Det var lättare sagt än gjort. Gatan var sprängfylld med människor ända ner till Lillsidans torg, ingen av dem hörde vad polisen ropade och de trängde på. Som vanligt var, började vi sjunga nationalsången, men det hjälpte givetvis inte. Efter ytterligare någon uppmaning gjorde polisen en chock. De hade fördelen av gatans lutning och trycket och trängseln blev oerhörda, jag minns att en telefonkiosk som stod i vägen svajade betänkligt, och vi som fanns längst fram hade inte en chans.

De unga poliserna var ganska ivriga, så jag fick ett slag i skallen med en k-pist så skinnet sprack och blodet rann. Såret satt i bakhuvudet, så tydligen var jag inte särskilt aggressiv eller modig utan befann mig på reträtt.

Neråt torget skingrades vi och flydde genom Lillsidan, över Karlsbron och till Gamla stan. Där någonstans hann polisen upp oss, haffade mig och min vän Robert och ledde oss till den beryktade ”Fyran”, polisstationen nr. 4 på Bartolomějskágatan. Där fanns det redan många av våra kolleger och där fick vi sitta på hårda träbänkar och se på när nya fångar leddes in av bistra civilklädda män med batonger och pistolhölster under kavajen.

Efter några timmar fick vi komma till polisdomaren. Det var en äldre herre, helt uppenbart av den gamla stammen och nervös och oförberedd på den tillströmning av flera hundra studenter under några kvälls- och nattimmar, som han nu måste döma på löpande band. Efter ett kort förhör, där en av poliserna vittnade mot oss, dömdes vi till fem dagars arrest.

 

 

Februarikuppen 1948

Det var i dag för 70 år sedan, den 25 februari 1948, som kommunisterna tog makten i Prag genom en kupp. Hur det gick till har jag börjat berätta om och skall återkomma till senare. Här bara ett personligt minne.

Prags studenter var de enda som samlade sig till en protest mot kuppen. Jag var med i det tåget som på väg till slottet och till president Beneš stoppades av polisen i Nerudagatan och skingrades. Protesten renderade mig en blodig skalle, några dagars arrest och slutet på mina studier.

I Nerudagatan sitter i dag en bronsplatta till åminnelse av den 25 februari.

DEN 25 FEBRUARI 1948 BLEV PÅ DENNA PLATS OCH PÅ SLOTTSTORGET HÖGSKOLESTUDENTER SOM I ETT MÅNGTUSENHÖVDAT TÅG DROG TILL SLOTTET FÖR ATT STÖDJA PRESIDENT BENEŠ I HANS STRÄVAN ATT BEVARA FRIHET OCH DEMOKRATI BRUTALT ANGRIPNA AV BEVÄPNAD POLIS. TILL MINNE AV DE MODIGA STUDENTER SOM I VÅRT FOLKS ÖDESSTUND VÅGADE STÅ EMOT DEN FRAMKOMMANDE RÄTTSLÖSHETEN.

PRAGS AKADEMISKA KLUBB 48                   TJECKISKA REPUBLIKENS SENAT

Den här plattan har inte suttit där så länge. På en utställning av tjeckiska exlibris i Stockholm 2003 träffade jag Petr Pithart som då var senatens – första kammarens – president . Jag tyckte att det var sorgligt att det i Prag inte fanns något minnesmärke av februaridagar 1948. Pithart lovade att han skulle se till att det skulle bli ett sådant. Jag vill inte ta åt mig äran, men jag är glad och litet stolt.

 

Pragkuppen i februari 1948

Februari 1948 – 1

Den historiska åttan

Den tjeckiska historien är ett bra exempel på den Hegelska Världsandens plötsliga katastrofsprång, eller snarare korta skov som visar en viss förkärlek för siffran åtta.

I år kommer man att fira flera jubileer. Framför allt hundraårsjubileum av den tjeckiska statens pånyttfödelse i oktober 1918. Furstendömet och senare konungariket Böhmen var en självständig och tidvis mäktig stat under medeltiden med kulmen i slutet av 1300-talet då böhmiske kungen Karl IV kröntes till tysk kejsare och Prag blev det Tysk-romerska rikets huvudstad. Det efter honom benämnda Karlsuniversitetet firar också jämna år. Det grundades 1348 som det första universitet norr om Alperna och var under många år ett lärosäte för studenter från det fjärran Sverige.

Men Tjeckoslovakien blev inte gammalt. Det stympades av Hitler hösten 1938 och upphörde att existera ett halvår senare. Kriget och den nazistiska ockupationen slutade 1945, men friheten varade inte länge denna gång heller. I februari 1948 tog kommunisterna makten genom en kupp.

Och, sedan tjeckerna efter en period av totalitarism började bygga en socialism med mänskligt ansikte, härsknade Moskva till och 1968 tågade sovjetiska stridsvagnar in i Prag.

Man kommer säkert också att minnas en annan historisk händelse. Det var i maj 1618 som de tjeckiska protestanterna lyfte ut två kejserliga ståthållare genom fönstren på Hradčanyslottet. Trots ett fall på något tiotal meter klarade sig de två katolska herrarna med livet i behåll, men ingen anade då att defenestrationen i Prag skulle starta det trettioåriga kriget. Vid dess slut 1648 hade Böhmen upphört att vara en självständig stat.

 

Krisåret 1947

Men nu är det februari och jag minns de händelser för 70 år sedan som förändrade hela mitt liv.

Våren 1945 var en oförglömlig vår. Ingen som inte var med om den kan någonsin föreställa sig den jublande glädje vi upplevde. Efter sex års av tysk ockupation, kriget, ständigt hot om tvångsarbete, Gestapo, Heydrichterrorn och Förintelsen, var vi äntligen fria. Nu var det slut på kriget, slut på allt elände, slut på väntan, slut på det provisoriska livet, det nya, det verkliga livet började.

Jag tog studenten 1942 men tyskarna hade stängt de tjeckiska högskolorna, så jag började arbeta på en revisionsbyrå i vår lilla stad. Efter krigets slut flyttade firman en del av verksamheten till Prag och jag fick möjlighet att flytta med, arbeta halvtid och börja läsa på Handels.

Det var trångt i lektionssalar och ont om rum. Sex årskullar hade väntat på att högskolorna skulle öppnas igen och Prag var sprängfyllt med studenter. Men det var en underbar tid, vi var fria och vi försökte ta igen allt som vi hade försakat under ockupationsåren.

  

Edvard Beneš

Det stora nya och spännande var politiken. Benešregeringen som hade bildads i Moskva leddes av socialdemokraten Fierlinger med kommunisten Gottwald som vice. Socialdemokraterna hade varit det största partiet före kriget, men kommunisterna, som under Röda arméns vingar hade bildat nationalkommittéer och i praktiken styrde landet, hoppades på att vinna det val som skulle hållas i maj 1946. De blev besvikna.

Landet var splittrat. I Böhmen fick kommunisterna drygt 43%, men i Mähren och Slovakien, som hade upplevt Röda arméns framfart, bara 34% respektive 30%. Med socialdemokraternas hjälp blev det ändå en liten socialistisk majoritet och Klement Gottwald ny statsminister.

 

Klement Gottwald

I maj 1948 skulle vi gå till val igen men situationen hade inte utvecklat sig så som kommunisterna och Moskva önskade. Trots stora ansträngningar lyckades man inte med att helt behärska armén, polisen och statsapparaten, och de opinionsundersökningar som det kommuniststyrda informationsministeriet hade gjort (men aldrig publicerat) tydde på att kommunisterna skulle tappa 8-10 procent och därmed riksdagsmajoriteten.

Den heta sommaren

Det vi unga under de långa krigsåren väntade och hoppades på var att gränserna skulle öppnas och vi skulle få resa utomlands. Det visade sig att det trots den återvunna friheten inte var så lätt. Det var inte lätt att få pass och utresetillstånd och ännu svårare att få tilldelning av den hårt reglerade valutan. Men efter mycket krångel lyckades jag, och i juli 1947 satt jag med två kompisar på tåget till Gdynia och Sverige.

Det var en minnesvärd och för mig livsavgörande resa denna exceptionellt heta sommar. Att komma från ett krigshärjat Europa, efter resan genom det totalt förstörda Polen, till det sommarfagra Stockholm blev en drömlik upplevelse. Vi gick genom skinande rena gator, såg vackra välunderhållna hus, Strandvägen med skärgårdsbåtar i Nybroviken, välnärda, välklädda och vänliga människor, konstaplar med sablar och vita sommarmössor. Det var som att befinna sig i en för länge sedan svunnen värld, världen som den var före kriget och som man inte trodde kunde finnas längre.

När tiden för hemresan var inne kom det oroande nyheter. Kommunismen var på frammarsch på många håll i Europa. Italiens kommunistparti väntades vinna i de kommande valen och i Grekland pågick inbördeskrig mellan regeringsarmén och de Jugoslavienstödda kommunisterna. Svenska tidningar rapporterade om politisk oro i Tjeckoslovakien. Frankofilen Beneš ville sluta en mot Tyskland riktad försvarsallians med Frankrike, liknande dem man hade med Sovjet och Jugoslavien. I Paris höll man på med förhandlingar om Marshallplanen, den av USA erbjudna ekonomiska hjälpen till Europa. Tjeckoslovakien och andra östeuropeiska länder var i stort behov av sådan hjälp. Pragregeringen beslöt att man skulle delta i konferensen men först måste man inhämta Stalins godkännande. Gottwald och utrikesminister Jan Masaryk flög till Moskva och där blev det klart och bestämt ”Njet!”, utan några andra skäl än att Tjeckoslovakiens deltagande kunde påverka det tveksamma Sverige. Samtidigt ”avrådde” Stalin bestämt också mot avtalet med Frankrike.

  

Jan Masaryk

Det blev nu uppenbart att det inte längre var Prag som bestämde om Tjeckoslovakiens utrikespolitik. När beskedet nådde Prag var de borgerliga regeringsmedlemmarna förkrossade. Järnridån hade definitivt gått ner vid Tjeckoslovakiens västra gräns.

Våra snälla svenska värdar avrådde oss att åka hem. Vi skrattade, nej, nej, vi kände väl våra vänner kommunister, de var våra kompisar och studiekamrater, de var goda demokrater, nej, det var ingen fara, demokratin var fast förankrat i vårt land och vi hade ju Beneš som var mån om goda relationer med Sovjet.

När semestern var slut var det bara att tacka för all gästfrihet, vinka adjö och åka hem.