Vem vann i de tyska delstatsvalen?

Rapporteringen om valresultaten i Mecklenburg-Vorpommern och i Berlin har varit ganska märklig

Enligt våra medier var det viktigaste resultatet av de tyska delstatsvalen att Merkels CDU blev den stora förloraren. I Mecklenburg-Vorpommern blev nykomlingen, det invandringskritiska AfD större än CDU och landets näst största parti. I det röda Berlin lyckades de med sina 14,2% att hamna först på femte plats.

Allt detta är rätt och riktigt, men som vanligt bara halva sanningen. Det som tycks vara helt ointressant är den betydande förskjutning av väljaropinionen från vänster till höger.

Före valet i M-V hade SPD, Die Linke och Die Grünen sammanlagt 62,7% och CDU, FDP och NPD 31,8%; efter valet har vänsterblocket minskat till 48,6% och mitten-höger ökat till 44,8%. Samtidigt som det högerextrema NPD har reducerats med hälften till obetydliga 3%.

På liknande sätt har vänstern (inklusive Piratpartiet) i Berlin gått tillbaka från 66,5% till 54,1% och höger-mitten ökat från 25,1% till 38,5%.

I båda fallen är SPD:s valförlust större än CDU:s, så det förefaller någon märkligt att framställa Merkels parti som den stora förloraren. Det partiet som tappade mest var Piratpartiet i Berlin som nästan har utplånats från 8,9% till 1,7%.

AfD, Alternative für Deutschland, har bara funnits i tre år och kallas högerpopulistiskt. Partiets program liknar Sverigedemokraternas: invandringsbegränsning, social marknads-ekonomi, mer direktdemokrati, tysk kultur i stället för multikulturalism, stärkning av den traditionella familjen, religionsfrihet men avvisande av islam, mindre makt för EU, bort från Euro, mer kärnkraft.

 

Malin Ullgren DN kritiserar Jan Björklund

 

Hon skriver att Jan Björklund ”ger efter lusten” och att det är något slags ”borgerlig impuls” att jämföra Sverigedemokraterna med Vänsterpartiet och du menar att sådan jämförelse är orimlig. Sverigedemokraterna är ett extremt högerparti med nazistiskt förflutet, Vänsterpartiet står däremot för demokratisk socialism och har rötter i fackförenings- och rösträttsrörelsen.

Det är lätt att bli hemmablind, eller åtminstone enögd.

Om hon kunde ägna några minuter av sin dyrbara tid till att läsa de båda partiernas program skulle hon upptäcka att de på vissa punkter sammanfaller på ett sympatiskt sätt, på andra ställen på ett sätt som gör det helt berättigat att kalla dem extrema i det svenska politiska fältet.

När V står för människors lika värde säger SD att de försvarar alla individers grundläggande människovärde, båda partier förespråkar en generell och solidariskt finansierad välfärd, båda önskar fler folkomröstningar och båda avvisar all tanke på att Sveriges skulle anslutas till Nato. De är också rörande eniga om att vi skall lämna EU, SD därför att de öppet kallar sig nationalister, V för att de vill försvara den nationella självbestämmanderätten – vad det nu är för skillnad.

Om SD har fula bruna fläckar så är Vänsterpartiets historia inte så helt fläckfri som du tycks tro. Under nästan hela sin existens var partiet – under flera tidigare namn – lydig medlem av Komintern, en trogen Sovjetsatellit och en devot beundrare av massmördaren Stalin. Man tog parti för Sovjet när de överföll Finland, man hade förståelse för när Stalin lierade sig med och stödde Hitler 1939-1941 och man gillade Sovjets ockupation av de Baltiska staterna.

 När man läser partiernas program upptäcker man också att Sverigedemokraternas anslutning till den svenska demokratimodellen är helt förbehållslös, där däremot Vänsterpartiets program är fullt med förbehåll och gammaldags marxistiska klasskampsparoller och sätter som partiets mål en förvandling av den liberala demokratin till en s.k. ekonomisk demokrati, d.v.s. en socialisering av näringslivet. I kampen för ett socialistiskt Sverige betonar V fackets betydelse, men tycks ha måttliga framgångar där. En opinionsundersökning 2015 visar att ca 6% av manliga LO-medlemmar sympatiserar med V och drygt 30% med SD.

Är SD ett fascistiskt parti? Det finns ingen antydan på det i deras partiprogram och samtliga historiker och statsvetare som tidigare yttrat sig – bland dem exempelvis Alf W. Johansson och Heléne Lööw – säger att Sverigedemokraterna inte är ett fascistiskt parti. De är helt klart invandringskritiska och xenofobiska, de avskyr multikulturalism och mycket annat, men fascister i ordets vedertagen betydelse är de inte.

Det är som Dick Harrison har skrivit om Henrik Arnstad: ”debattörer som brukar fascisttermen utan urskiljning sätter krokben för sig själva när de spelar ut fascistkortet på ett lättvindigt sätt”.

 

Assangecirkusen – varför är Stockholm farligare än London?

SVT:s Uppdrag granskning har tagit sig an Assangefallet och skickat en reporter till London och till Washington för att reda ut det hela. Man skriver att Wikileaksgrundaren Julian Assange säger att han inte vill komma till Sverige av rädsla för att bli utlämnad till USA. De amerikanska dokument som Uppdrag granskning tagit del av visar att en utredning pågår och att han har skäl för sin rädsla.

Assange har suttit instängd på den ecuadoranska ambassaden i London sedan den 19 juni 2012 och mår inte bra. Man har förebrått åklagaren Marianne Ny för att hon envisats med att Assange måste förhöras i Sverige och att hon inte har drivit förundersökningen tillräckligt effektivt. Men hon har redan för ett och ett halvt år sedan, och upprepade gånger därefter, begärt att få höra Assange på ambassaden. Den 16 juni 2015 reste biträdande åklagaren Isgren till London men fick inte träffa honom.  Först efter ett par nya framställningar gav Ecuador den 8 augusti i år sitt tillstånd till förhör på sina villkor. Inte utan skäl säger Ny att ett förhör med på förhand ställda frågor tolkat av en ecuadoransk tolk inte kommer att ha samma kvalitet som ett ordinarie förhör här hemma.

Assanges advokat Hurtig var i Uppdrag granskning påtagligt osäker med sina uppgifter om åklagarens och sin klients förehavanden före och under Assanges flykt från Sverige. Hur det gick till kommer bäst fram i protokollet från förhandlingen om Assanges utlämning till Sverige vid City of Westminster Magistrates’ Court den 24 februari 2012. Det blir enklast att citera domaren Howard Riddle. Han skriver:

I am sure that constant attempts were made by the prosecuting authorities to arrange interrogation in the period 21st – 30th September, but those attempts failed… Mr Hurtig said in his statement that it was astonishing that Ms Ny made no effort to interview his client. In fact this is untrue. He says he realised the mistake the night before giving evidence. He did correct the statement in his evidence in chief. However this was very low key and not done in a way that I, at least, immediately grasped as significant. It was only in cross-examination that the extent of the mistake became clear. I do not accept that this was a genuine mistake. It cannot have slipped his mind. For over a week he was attempting (he says without success) to contact a very important client about a very important matter. The statement was a deliberate attempt to mislead the court. I did in fact mislead [the witnesses] Ms Brita Sundberg-Weitman and Mr Alhem. Had they been given the true facts then that would have changed their opinion on a key fact in a material way [min fetstil].

Efter flykten till England och efter en svensk begäran om utlämnig greps Assange i december 2010 av brittisk polis. Hans begäran att bli fri mot borgen avvisades av underrätten – som det senare visade sig på goda grunder – men tillstyrktes i högre instans och han släpptes mot borgen efter en vecka. Hans advokater överklagade underrättens beslut om utlämning och saken behandlades i alla instanser, tills Högsta domstolen den 14 juni 2012 beslöt att han skulle utlämnas till Sverige. Under den här tiden bodde Assange på en herrgård hos en av sina rika supporters. När utlämningsbeslutet kom visade sig att hans rädsla för att bli utlämnad till USA var så stor att han i stället för att inställa sig hos polisen flydde till Ecuadors ambassad. Hans vänners borgen har förverkats och de kunde känna sig blåsta på sammanlagt 93 500£. Det var säkert bara småpotatis för lady Caroline Evans, nobelpristagaren John Sulston eller markisinnan av Worcester, men inte för alla. Den snälle domaren Riddle gav två av dem rabbatt på 8 000£ och en på 10 000£ p.g.a. deras ”små omständigheter”.

För Assange blev saken inte utagerad i och med förlusten av borgenssumman, något han är medveten om. I slutet på intervjun med Uppdrag granskning säger han att ”…brittiska regeringen kommer att gripa mig även om förundersökningen läggs ner”. Han har brutit mot domstolsbeslutet om borgen och kan vänta sig upp till 3 månaders fängelse.

Publicitet och sensationsmakeri har präglat hela Assangefallet. En rad kändisar – Bianca Jagger, Jemina Khan, Ken Loach, Michael Moore, Naomi Wolf, John Pilger – men också Assanges engelska advokater uttalade sig på det mest insinuanta och okunniga sättet om Sveriges rättsväsen och om Sverige som jämställdes med en US-beroende bananrepublik. Det hela är egentligen en politisk konspiration, Assange blev utsatt för en CIA-organiserad honeytrap, åklagaren är en rabiat feminist, advokat Borgström en politisk figur som företräder ”andra krafter”, svenska domstolar med valda nämndemän är politiska och regeln att handlägga sexbrottsmål bakom stängda dörrar en hemlig rättegång.

Kvarstår knäckfrågan om Assanges rädsla för utlämning till USA är berättigad. Professor Wrange, som Uppdrag granskning frågade, bedömer en utlämning till USA för spionage som ganska osannolik. Men enligt Uppdrag granskning kan Assange vara misstänkt för andra brott, sammansvärjning, datorbedrägeri och stöld av statliga dokument.

Enligt vårt avtal med USA utlämnas inte personer misstänkta för politiska brott och brott mot militär lag eller om utlämningen skulle strida mot krav på humanitet, inte heller om den misstänktes rättssäkerhet inte kan garanteras. Assange kan därför knappast utlämnas om han skulle bli anklagad för spioneri, och de eventuella tilläggsbrott som UG nämner skulle säkert inte bedömas separat, utan som något som har samband med Assanges publicistiska verksamhet och således även de som politiska brott.

Varför är Assange så förtvivlat rädd för att återvända till Sverige? Under tidigare förhandlingar ställde han som villkor att den svenska regeringens skulle utfärda en garanti för att han inte skulle utlämnas till USA. Det var ett spel för gallerierna då i alla fall hans svenska jurister måste veta att kravet inte kan uppfyllas. Ett utlämningsärende handläggs i Sverige av juridiska myndigheter, från åklagaren ända upp till Högsta domstolen, innan det eventuellt hamnar på regeringens bord.

Ännu märkligare med Assanges rädsla är att både Sverige och Storbritannien tillhör EU och har införlivat EU:s utlämningsavtal med USA i sin lagstiftning. Utlämningsreglerna är således likadana i Sverige som i Storbritannien. Dessutom är det så att då Assange först utlämnas från Storbritannien till Sverige måste ett eventuellt svenskt utlämningsbeslut till USA också godkännas av Storbritannien.

Hur räknar professor Sarnecki?

Huvudpoängen i professor Sarneckis debattartikel i DN är, som det står i rubriken, att ökad invandring inte leder till ökat antal brott.

Om vi accepterar Sarneckis antagande att invandrarnas överrepresentation inte har förändrats sedan 1970-talet och att deras brottsbenägenhet fortsätter att vara cirka 2,5 gånger större än de inföddas, är detta ett helt felaktigt och ohållbart påstående.

Det är nästan pinsamt att behöva påpeka att antalet brott i absoluta tal måste öka om den del av befolkningen som är svårare belastad ökar och om brottsligheten bland resten av befolkningen förblir oförändrad. Om Sarneckis antagande om invandrarnas överrepresentation håller kommer antalet brott i Sverige att öka med den ökade invandringen.

Ett enkelt numeriskt exempel visar det ologiska i Sarneckis logik.

År 1 finns det i Sverige 9 miljoner invånare, varav 90% infödda med en brottskoefficient 0,100 och 10% med invandrarbakgrund med brottskoefficient 0,250.  Antalet registrerade brott blir då 810 000 för de infödda och 250 000 för de med invandrarbakgrund, sammanlagt 1 060 000.

År 20 har befolkningen i huvudsak genom invandring ökat till 10 miljoner, varav 82% infödda och 18% med invandrarbakgrund, båda grupper med samma brottsbenägenhet som år 1. Antalet brott blir nu 820 000 respektive 450 000, sammanlagt 1270 000, en ökning med 210 000, varav 200 000, 19% beroende på ökad invandring.

Den matematikintresserade kan själv räkna ut summan av alla brott som registrerats under de 20 åren och som beror på invandringen.

DN, Sarnecki och invandrarbrott

För inte så länge sedan (9.2 och 20.2) publicerade DN ett reportage, ett par artiklar som på ett grovt sätt misstolkade statistiska uppgifter om invandrares brott, något jag kritiserade på den här sidan (DN har fel om flyktingbrott 9.2, Flyktingbrott 10.2 och DN fortsätter att vilseleda 21.2.2016).

Det är knappast en tillfällighet att DN publicerar (26.8) en debattartikel om invandrar-brottsligheten av kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki. Under rubriken ”Ökad invandring leder inte till ökat antal brott” skriver nu Sarnecki på samma tema och i samma anda. Anledningen till hans inlägg är att de s.k. invandringskritiska krafterna mobiliserar och att man vill förklara brottsligheten med en ökande invandring.

I dag skriver DN i en ledarartikel att fakta inte är farligt och man efterlyser mer data och mer analys. Här kommer både och.

Sarneckis artikel har bemötts på sociala medier av statsvetaren Anders Sundell [1] och ekonomen Tino Sanandaji [2] som båda visar på att hans undersökning är behäftad med metodologiska fel och innehåller logiska motsättningar. I korthet går den här kritiken ut på att Sarnecki vilseleds av och drar felaktiga slutsatser till följd av falska och elaborerade statistiska samband.

Det Sarnecki säger är i korthet att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken därför att de är fattiga och att de är fattiga därför att de är invandrare.  Det skulle jag kalla ett cirkelresonemang och inte en förklaring och definitivt inte något bevis för det man påstår i DN-rubriken.

Till att börja med konstaterar Sarnecki att invandrares överrepresentation i brottsstatistiken är cirka 2,5 gånger, något som inte förändrats sedan 1970-talet. Deras barns brottslighet är något lägre. Dessa uppgifter är svåra att verifiera. Sannolikt är de tagna från Brå:s rapport från 2005 [3], som, vad jag vet, är den senaste undersökning som har kartlagt invandrarnas brottslighet i Sverige. Det är oklart vad Sarnecki grundar sitt antagande om en sedan 2005 oförändrad överrepresentation på.  Går man tillbaka till Brå:s rapport 1996:2 kan man se att 1983 låg invandrarrelaterad brottslighet på ca 13%, tio år senare på 15,4% och det senast rapporterade året 2005 på ca 16% av registrerade misstänkta brott.

Sarnecki skriver att han valt våldsbrotten för jämförelsen därför att invandrare är särskilt kraftigt överrepresenterade just vad gäller dessa brott och därför att han vill visa att det saknas samband mellan utvecklingen av våldsbrott och andelen invandrare i Sverige. Vad gäller dessa brott stod invandrare enligt 1996-års rapport för 19,9%, en 3,4 gånger stor överrepresentation.

Statistiska jämförelser i tid kan visa helt olika resultat beroende på vilken utgångspunkt man väljer. Bortsett från att de två diagram Sarnecki visar är ett exempel på vad statistiker kallar falska samband, har han av någon anledning valt olika tidsperioder och dessutom en helt oläslig skala på de brottsutsatta. Det är riktigt att dödligt våld sedan 1976 visar en nedåtgående trend. Men som man kan se av Brå:s diagram här nere, bryts trenden 2012 och kurvan stiger tvärt från ca 70 dödsfall till någonstans kring 117 år 2015. Vi saknar mordstatistik för 2016, men med hänsyn till att brott mot person under första halvåret ökat med 9% [4] är det sannolikt att den uppåtgående trenden för dödligt våld fortsätter.

       Brå: Dödligt våld 2006-2015                                               Asylsökande 2013-2016

Dödligt våld           Migrationsverket

Mordstatistiken säger inte allt. På varje fullbordat mord/dråp får man räkna med det dubbla av misslyckade mordförsök

Liknande trendbrott och betydande uppgång sedan 2012 visar knivbrott, våldtäkter och andra sexbrott, misshandel, hot om våld. Organiserad brottslighet har en stigande tendens sedan många år tillbaka och bedrägeribrotten har under en tioårsperiod ökat med skrämmande 224 procent, enligt Brå 2015 [5].

Såväl 1996-års som 2005-års Brå-rapport visar att av alla brottsmisstänkta hade ca 60% båda föräldrar födda i Sverige, resten, drygt 40% hade olika invandrarbakgrund, samtidigt som de utgjorde mellan 15-20% av befolkningen.  Överriskerna för de grövsta brotten, mord/dråp, våldtäkt och rån var 3 gånger och människor med ursprung i Sydamerika och Afrika var misstänkta för flest brott. Misstänkta för våldtäkt var 4,5 gånger vanligare bland invandrare.

Den slutsats som dras i rapporten är att ”ju allvarligare ett brott är desto större är sannolikheten att utrikesfödda är registrerade som misstänkta”, samt att ”[D]e som är från Afrika och Mellanöstern har den högsta registrerade brottsligheten”.

Efter 1994 har vi ingen offentlig statistik över invandrarrelaterad brottslighet, inte heller liknande undersökningar som publicerades 1996 och 2005 av Brå. Var och en får, så som professor Sarnecki, extrapolera gammal statistik, göra sina antaganden och dra egna slutsatser.

Man kan ifrågasätta om den parameter Sarnecki valt – andelen invandrare i Sverige – är rätt mått när man vill visa att ökad invandring inte leder till ökad brottslighet. Borde man inte jämföra ökningen av den ena parametern med ökningen av den andra? Händelsevis sammanfaller alla de trendbrott och ökningar med den stora invandring på över 250 000 människor vi haft under de senaste 2 ½ åren, som Migrationsverket visar.

Är det så att brottsligheten minskar och färre utsätts för brott?

Under det första halvåret 2016 anmäldes och registrerades totalt 748 0001 brott vid polis, tull eller åklagare. Det är 3 procent fler anmälda brott jämfört med första halvåret 2015. Under de första halvåren de senaste tio åren har de anmälda brotten ökat med 16 procent. Ökningen har skett successivt sedan det första halvåret 2007[6]. Den största ökningen uppvisar bedrägerier med 23%, våldtäkter 10% och sexuellt tvång och utnyttjande 12%.

Är det så att färre utsätts för brott som Sarnecki menar? Det beror vilka brott – så här skriver Brås utredare Sven Granath:[7]

”Det finns inga indikationer på att våldet ökar i samhället, däremot har det blivit vanligare med uppgörelser i kriminella kretsar, ofta med skjutvapen. Brottsligheten förändras hela tiden i takt med samhället. I dag ser vi fler bedrägerier än tidigare, framför allt via nätet. Där har också andra typer av brott blivit vanligare, t.ex. vissa typer av kränkningar och ofredanden. Det finns en liten grupp högaktiva yrkeskriminella som utnyttjar ny teknik och nya metoder att utföra brott, exempelvis vid utpressning, grova rån och narkotikabrott. Samtidigt minskar vissa traditionella stöldbrott som stölder ur och av bilar. En typ av våldsbrott som fått mycket uppmärksamhet är också sexualbrott med inslag av våld, och där är utvecklingen mycket svår att följa” –

Valda brott , ökning i procent 1975 – 2014. Befolkningsökning under samma tid ca 20%

                      Granath

Den här statistiken stämmer inte riktigt överens med uppklarade och dömda brott. Är det så, som ibland påstås, att man anmäler för mycket?

Nej, säger Brå, statistiken visar antalet anmälda brott och inte det totala antalet faktiskt begångna brott. Det faktiska antalet brott är oftast högre än det antal anmälda brott som redovisas i statistiken. Ett undantag är anmälda fall av dödligt våld, där det faktiska antalet brott är lägre än antalet anmälda händelser.

Det är inte bara så som Sven Granath skriver att vissa typer av brott blivit vanligare, de har också blivit svårare. Exempelvis smuggling och användning av skjutvapen har blivit grövre – gängkrig med automatgevär och handgranater – och vi har fått nya brottstyper som tvångsäktenskap av minderåriga, hedersvåld och hedersmord.

Om vi accepterar Sarneckis antagande att invandrarnas överrepresentation inte har förändrats sedan 1970-talet och att den fortsätter att ligga på cirka 2,5 gånger, hur förhåller det sig till hans påstående att ökad invandring inte leder till ökat antal brott?

Det är nästan pinsamt att behöva påpeka att antalet brott i absoluta tal måste öka om den del av befolkningen som är svårare belastad ökar och om brottsligheten bland resten av befolkningen förblir oförändrad. Om Sarneckis antagande om invandrarnas överrepresentation håller kommer antalet brott i Sverige att öka med den ökade invandringen.

Sarneckis resonemang om den sociala utsattheten och fattigdomen är inget nytt, dessa parametrar diskuteras och värderas i de rapporter jag har nämnt och i andra undersökningar och de räcker inte som förklaring till invandrarnas dokumenterat högre brottsbenägenhet.  Brå:s rapport 1996: ”Invandrarnas överrepresentation i brottslighet förklaras således inte av en ogynnsam fördelning vad gäller kön, ålder och bostadsort … inte heller kan [den] förklaras med att invandrare är sämre lottade än svenskar när det gäller socioekonomisk status.”

Problemet med den invandringskopplade brottsligheten löser man inte med förnekanden, bortförklaringar eller svepande statistiska jämförelser och falska samband. Vill man komma till rätta med ett problem måste man erkänna att problemet finns och analysera det förutsättningslöst. Den här typen av brott drabbar inte generellt, den är lokaliserad till vissa områden och den drabbar övervägande dem som bor i dessa områden, invandrarna själva. Vi gör både dem och oss själva en björntjänst om vi inte inser det och agerar därefter.

[1] https://politologerna.wordpress.com/2016/08/27/invandring-och-brottslighet-en-kommentar-till-jerzy-sarnecki/

[2] https://www.facebook.com/tino.sanandaji?fref=ts

[3] Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet RAPPORT 2005:17

[4]http://www.bra.se/download/18.4c6bfd2115573fb537e448dd/1467876753563/Sammanfattning_anmalda_prel_halvar_2016.pdf

[5] https://www.stoldskyddsforeningen.se/privat/pressrum/nyheter-fran-ssf/bra-bedrageribrotten-okade-under-2015/

[6] Brå: Anmälda brott. Preliminär statistik för första halvåret 2016

[7] https://www.bra.se/bra/nytt-fran-bra/arkiv/nyheter/2015-08-21-valdet-blir-inte-vanligare—men-det-forandras.html

 

Svenska kyrkan och förföljda kristna

Svenska kyrkan har kritiserats för tystnaden kring och bristande stöd till förföljda kristna i Mellanöstern. Ärkebiskopen Antje Jackelén har i ett par debattartklar i DN försvarat sitt pastorat.

Läser man Jackeléns båda debattartiklar får man ytterligare bekräftelse på att kritiken mot Svenska kyrkan är berättigad. Det hon berättar är att man inte bör göra skillnad på kristna och andra, att kyrkan ger mycket pengar till flyktingar i allmänhet och att kyrkan verkar i det tysta.

Och det är främst kyrkans tystnad när det gäller förföljelsen av de kristna som man kritiserar. De kristna är för närvarande den mest förföljda religiösa minoritet i Mellanöstern.  De sunimuslimska länderna är i dag i princip judenfrei  och på god väg att bli christenfrei.

Svenska kyrkan har sedan årtionden ekonomiskt och moraliskt stött palestinierna samtidigt som man uppmanar till bojkott av Israel, det enda landet i Mellanöstern – möjligen med undantag för Libanon – där de kristna får leva och verka i fred. Däremot har vare sig Jackelén eller någon annan av de ledande kyrkoföreträdarna velat eller vågat öppet kritisera regimerna i länder som diskriminerar, förföljer och fördriver judar och kristna.

När Jackelén påstår att ett öppet ställningstagande skulle vara kontraproduktivt står det i skarp kontrast mot kyrkans högljudda engagemang för palestinierna. Av hennes texter framgår det ganska tydligt att kyrkans tystnad mest beror på rädslan för att framstå som islamofobisk och/eller oviljan att stöta sig med muslimska förtryckarregimer.

En kristen skall älska sin nästa som sig själv och vända andra kinden till, men det sägs också att charity begins at home. Muslimska länder stöder och hjälper sina förföljda och lidande trosfränder med belopp som Svenska kyrkan inte kan mäta sig med. Borde man inte använda de medel man har till att hjälpa de förföljda och lidande kristna i första hand?

Så som många andra som protesterat mot kyrkans tystnad väntar jag fortfarande på ett klart och tydligt offentligt ställningstagande där Jackelén och kyrkan fördömer och kräver slut på diskriminering, förföljelse och fördrivning av kristna i muslimska länder.

Ryssland och oljan

I en mycket läsvärd artikel i DN i dag[1] analyserar Vitalij Kazakov Rysslands och utvecklingsländernas farliga beroende av oljan. Kazakov skriver att de utvecklingsländer som anammat kapitalismen och låtit utländskt kapital flöda in har tack vare sina komparativa fördelar – naturresurser och låga löner – lyckats hitta en nisch i den globala ekonomin.

Jag läser med gillande att Kazakov, som är lärare vid New Economic School i Moskva, talar som en självklarhet om det viktiga samspelet mellan kapital och komparativa fördelar, något som ända sedan David Ricardo har varit en grundprincip i den klassiska handels-teorin. Det visar att unga ryssar får en gedigen utbildning I nationalekonomi.

Kazakovs poäng är att oljans era är snart slut och att de länder, bl.a. Ryssland, som är beroende av oljeexporten, måste tänka om och snabbt modernisera sin ekonomi, framför allt genom att satsa på forskning och utveckling.

[1] http://www.dn.se/ledare/kolumner/slutet-pa-oljans-hegemoni/

 

Le Figaro: Nu får det vara nog!

Alexis Brézet, politisk redaktör på Le Figaro, uppmanar sina landsmän att vakna. I en ledarartikel (15/7) med rubriken En motstöt utan nåd, skriver han bl. a.:

 – Merah, Charlie, le Bataclan, Magnanville, och nu Nice… Hur många fler barbariska attentat och blinda massakrer behövs det för att vi skall sluta underkasta oss och låta den islamistiska fanatismen föra en strid på liv och död mot vårt land och vår civilisation?

Han talar om islamismens hydra och utropar:  – Vi befinner oss i krig! Och trots detta lämnar vi våra gränser öppna för våra fiender. Denna frivilliga blindhet får inte vara längre… Jihadrekryterarna predikar fräckt sin hatideologi i moskéer som finansieras av fienden.

 –Vi måste beväpna oss mer militärt, polisiärt och juridiskt, men framför allt moraliskt för att kollektivt övervinna den perversa inställning som under en falsk flagg ”att leva tillsammans” hindrar varje energiskt ingripande mot islamismens rötter.

Hela artikeln finns på:

http://www.lefigaro.fr/vox/politique/2016/07/15/31001-20160715ARTFIG00286-une-riposte-sans-pitie.php

Une riposte sans pitié

Publié le 15/07/2016 à 20:45

L’ÉDITORIAL D’ALEXIS BRÉZET

Merah, Charlie, le Bataclan, Magnanville, et maintenant Nice… Combien de temps avant que nos yeux se dessillent? Combien d’attentats sauvages, de massacres aveugles avant que nos dirigeants se résignent à admettre que le fanatisme islamiste a engagé une lutte à mort contre notre pays et notre civilisation? Combien de victimes innocentes – hommes, femmes et enfants – avant que nos gouvernants se décident enfin à prendre contre ces fous d’Allah les mesures sans pitié qu’appelle leur barbarie?

Merah, Charlie, le Bataclan, Magnanville, et maintenant Nice… Plus de deux cents noms gravés dans la mémoire de notre pays, et toujours les mêmes coups de menton, les mêmes déclarations solennelles, les mêmes trémolos dans la voix. Et ensuite? Quelques soldats supplémentaires dans les rues, quelques rustines législatives, quelques bombardements lointains, et puis, plus rien…

«Nous sommes en guerre!» Désormais, c’est dit. Après bien des atermoiements, l’expression est désormais sur toutes les lèvres. Mais, au fond, qui le croit vraiment? «Aux armes, citoyens!», crions-nous à pleins poumons, mais nos armes sont celles de la paix: des bougies, des hashtags, des cortèges et les subtilités de notre Code de procédure pénale.

Drôle de guerre, en vérité! Nous laissons nos frontières (nos lignes, diraient les soldats) ouvertes à nos ennemis. Les agents recruteurs du djihad prêchent impunément leur idéologie de haine dans des mosquées financées par l’ennemi. Les «traîtres» partis combattre en Syrie sont soumis à un simple stage de «déradicalisation». Quant aux «fichés S», susceptibles de se constituer en «cinquième colonne», ils gambadent dans la nature au motif qu’ils «n’ont encore commis aucun crime»…

La guerre, quelle guerre? Mais nous vivons comme si nous étions en paix! L’état d’urgence n’empêche ni les manifestations syndicales ni les rassemblements festifs, dont certains prétendent sans rire qu’ils sont «la meilleure réponse à l’État islamique»… Le président de la République lui-même semble ne pas y croire: il a tranquillement annoncé, le 14 Juillet, la fin de l’état d’urgence et l’allégement du dispositif «Sentinelle», avant de faire machine arrière toute dans la nuit, quand la tragique réalité l’a rattrapé…

Car les soldats du califat, eux, ne font pas la guerre à moitié. Ils viennent jusque dans nos bras «égorger nos fils et nos compagnes», et nous offrons la protection de nos lois à ceux-là mêmes qui veulent nous détruire! Jamais dans l’Histoire un ennemi n’a bénéficié d’autant de complaisance de la part de celui qu’il combat.

Cet aveuglement volontaire n’a que trop duré. Pour gagner la guerre, il faut la mener sans demi-mesure ni pusillanimité. Et pour donner à ceux dont c’est la mission quelque chance de l’emporter, il nous faut réarmer. Réarmement militaire et policier, bien sûr. Réarmement législatif, partout où cela est nécessaire. Réarmement moral, surtout, pour surmonter collectivement ce syllogisme pervers drapé dans les oripeaux du «vivre ensemble» qui prétend disqualifier, en France, toute action un peu énergique contre les racines de l’islamisme radical au motif que «ce serait faire le jeu des terroristes». Comme si nous les combattions mieux en tendant notre cou à leur couteau! Comme si le plus sûr chemin vers des affrontements intercommunautaires n’était pas précisément la démission de l’État, seul détenteur de la force légitime, et seul garant de la paix civile…

Évidemment, pour venir à bout de l’hydre islamiste il n’existe aucune arme miracle. Nous n’écarterons jamais tout risque d’attentat. Est-ce une raison pour ne pas tout tenter? Bien sûr, cette guerre qui nous a été déclarée sera longue et difficile. Nous essuierons sans doute d’autres défaites. Raison de plus pour ne pas perdre davantage de temps. Merah, Charlie, le Bataclan, Magnanville, Nice… C’est maintenant qu’il faut agir si nous voulons un jour interrompre la sinistre litanie.

Alexis Brézet,

né le 24 août 1962 à Toulouse, est un journaliste et éditorialiste français spécialisé dans le domaine de la politique intérieure. Alexis Brézet est ensuite directeur adjoint de la rédaction du Figaro, responsable des rubriques politique et société.

 

Svenska värderingar

Hallå där ni som inte tror att det finns en genuin svensk kultur eller svenska värderingar – har ni aldrig varit på Allsången på Skansen, eller åtminstone sett den på teven? Som i kväll när man firade kronprinsessans födelsedag?

Något mer svenskt finns inte världen runt. Har ni sett något annat folk samlas i tusentals, vecka efter vecka, i sol och vind och dur och skur för att sjunga tillsammans? Svenskarna är fantastiska älskare av unison sång i det fria, barnsligt glada, öppna, roade av och tacksamma för allt som bjuds från scenen hur enkelt det än vara må. Och kungen med familjen deltar av hjärtans lust, klappar i takt och utbyter skämt med artisterna på scenen. Folkligare monarki har man inte sett.

Och för övrigt, själva Skansen. En speciellt svensk kulturyttring som har fått många efterföljare, folkloristiska friluftsmuseer runtom i Europa och som till och med har lånat det svenska namnet, något som säkert skulle glädja filologen Hazelius.

Och titta sen över det böljande tusenhövdade folkhavet som stämmer in i allsången eller hurrar för kronprinsessan. Jag spanar och letar, men hur jag än anstränger mig ser jag bara svenska ansikten, blonda barn, inte en enda svartskalle som skulle likna min egen, så långt ögat når. Allsång verkar vara en rent svensk kulturyttring, en musikalisk och estetisk värdering, och en som tydligen inte delas av eller lockar våra invandrare. Jo visst, i första raden sitter det ett par, men drottningen är här så att säga å tjänstens vägnar och Mr. O’Neil är ju bara en gäst.

Vad kostar asylinvandringen?

Asylsökande driver på ekonomisk tillväxt

är rubriken över Statistiska centralbyråns nyaste rapport (2016-07-05).[1] Det är ett dokument värt att studera och det borde läsas av alla, i synnerhet av alla dem som sprider myter om invandringen.

SCB konstaterar att det rekordstora antalet asylsökande som kom under hösten 2015 har ökat vår BNB under första kvartalet 2016 med 0,5 procent och man beräknar att det totala bidraget till BNP för 2016 blir en procent.  Det låter inte mycket, men betyder en ökning jämfört med förra året med ca 25 procent.

Bruttonationalprodukten visar summan av varor och tjänster som en ekonomi producerar. Utöver marknadsprissatta produkter och tjänster ingår i BNP den offentliga sektorns produktion av tjänster som konsumeras kollektivt och som prissätts till värdet av sin kostnad.

SCB redovisar att de asylsökandes hela bidrag till nationalprodukten ingår i posten ”offentlig konsumtion”, det vill säga statens, kommunernas och landstingens kostnader för de nyanlända. En obetydlig del av bidraget, 0,05 procent, ingår kuriöst nog i posten ”Export av varor och tjänster”. Om någon undrar varför, så beror det på att de dagersätt­ningar och annat som kommuner betalar till asylsökande som inte fått uppehållstillstånd betraktas som resevaluta och export av tjänst.[2]

SCB grundar sina beräkningar på aktuella data och på Migrationsverkets prognos. Man skriver:

Av de statliga myndigheterna är det framförallt Migrationsverkets ökade utgifter som har påverkats av det ökade antalet asylsökande. Migrationsverket har anställt många nya handläggare för att hantera deras ökade antal ärenden. Då de asylsökande behöver boende ökar även Migrationsverkets inköp av boendetjänster kraftigt. Kommunernas konsumtion ökar eftersom asylsökande barn har rätt till skolgång samt att de även ansvarar för de ensamkommande barnen. Landstingens konsumtion ökar då asylsökande barn har rätt till sjukvård och vuxna har rätt till akut vård.

I slutet av 2015 fick kommunerna ett extra tillskott på cirka 10 miljarder för att hantera det ökade antalet asylsökande. Inkluderar man extratillskottet beräknas utgifterna uppgå till totalt 59,3 miljarder under 2016. Det är en ökning på knappt 40 miljarder jämfört med 2015.

59 miljarder, det är nästan 11 miljarder mer än vad försvaret kostar.

Men det är inte hela sanningen. Räknar man BNP per capita får man en annan bild. Vi har under de senaste två och ett halvt åren tagit emot över en kvarts miljon asylsökande.[3] Enligt Migrationsverket tar asylprövningen för närvarande ca 2 år, så de flesta som sökt asyl under hösten 2015 kommer att få ett beslut först 2017.[4] Under 2014 fick 42 % avslag och man kan förvänta samma avslagsprocent för de som kommit senare.

Så länge de asylsökande inte fått uppehållstillstånd ingår de inte ­i den population som BNP räknar med. Men, som vi ser, bidrar de till den offentliga konsumtionen.

För årets första kvartal har BNP per capita stigit med 3,1 procent jämfört med samma kvartal året innan. Det är en klart svagare utveckling än för totala BNP-utvecklingen, säger SCB, och räknar man även med nyanlända i befolkningsunderlaget, de lever ju och konsumerar här, blir tillväxten i BNP per capita bara 2,1 procent för samma period.

Man kan sammanfatta SCB:s rapport så att de nyanländas bidrag till BNP-ökningen inte utgörs av produktion av varor eller tjänster utan av offentlig konsumtion som finansieras genom budgeten, således med skatter, lån, eller besparingar på andra utgiftsposter. Det SCB också visar är att fjolårets befolkningstillväxt gör att BNP räknad per capita, med andra ord landets produktion/konsumtion per individ, ökar väsentligt mindre än under det föregående året. Då BNP anses vara ett mått på välfärden visar SCB att välfärdsökningen saktat av under detta år.

Flyktingmottagningen skapar nya arbetstillfällen – bara Migrationsverket har under 2014-2015 anställt kring 2.500 nya medarbetare – kommuner anställer nya tolkar, lärare, socialarbetare och hälsovårdspersonal och nya företag som inhyser och servar de nyanlända genererar vinster som gör att staten får tillbaka en del i skatt, men även så förblir effekten på statsbudgeten under flera år fram starkt negativ. Enligt Finanspolitiska rådet uppgår den offentliga sektorns genomsnittliga totala nettokostnad per flykting till ca 190 000 kronor första året efter det att den asylsökande folkbokförts i Sverige. Kostnaden trappas ner år efter år och försvinner helt när en invandrare kan försörja sig själv och betalar skatt. Men rådets undersökning av flyktingar som varit här 5-7 år visar att vägen till ett jobb är lång. Bara 35-40 % av dem var sysselsatta efter fem år och knappt 50 % hade arbete efter sju år.[5]

Det som oroar Finanspolitiska rådet är den ökning av arbetslösheten vi måste räkna med när de nyanlända 2014-2016 som fått asyl och blivit folkbokförda registreras som arbetssökande. Rådets ordförande professor John Hassler säger i en intervju att han tvivlar på att regeringen kan uppnå det utlovade sysselsättningsmålet och han fruktar att följden blir en social kris.[6]

[1]http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Asylsokande-driver-pa-ekonomisk-tillvaxt/

[2] http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Asylsokande-i-Nationalrakenskaperna/

[3] http://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik.html

[4]http://www.migrationsverket.se/download/18.23e76fe91505855cf767e4/1445526069526/Migrationsverkets+oktoberprognos+2015+P5-15.pdf

[5]http://www.finanspolitiskaradet.se/download/18.21a8337f154abc1a5dd2876a/1463335875126/Underlagsrapport+2016+1+Ald%C3%A9n+och+Hammarstedt.pdf

[6] http://www.dn.se/ekonomi/finansministern-om-det-ekonomiska-laget/