SD och Lärarförbundets värderingar

”Lärarförbundet stänger ute SD-politiker”

meddelar GP den 15 oktober. Lärarförbundets lokalavdelning i Kungsbacka säger nej till att samarbeta med Sverigedemokraterna och det centrala förbundet ger fullt stöd till lokalförbundets beslut.

– Lärarförbundet är en demokratisk medlemsorganisation med tydliga värderingar som utgår från öppenhet och människors lika värde. När det gäller kontakter med politiska partier väljer vi att ha dialog utifrån politisk funktion, till exempel med ordförande i en utbildningsnämnd eller ledamöter i riksdagens utbildningsutskott, oavsett partitillhörighet. I övrigt undviker vi samarbete med partier och organisationer som har en värdegrund som strider mot våra värderingar, skriver Anders Åhlin, förbundssekreterare på Lärarförbundet i ett mejlsvar till Kungsbacka-Posten.

Vad är det då i SD:s partiprogram som strider mot Lärarförbundets värderingar?

– SD pratar dessutom i sitt principprogram om att människor har en ”nedärvd essens som inte kan undertryckas” och att det finns ”nedärvda egenskaper som fö̈renar en viss grupp av människor”. Dessa åsikter går inte att förena med Lärarförbundets värdegrund. Detta förhållningssätt gäller alla partier och organisationer som har en värdegrund, ideologi eller grundläggande principer som går stick i stäv med Lärarförbundets värderingar, skriver Anders Åhlin.

Sverigedemokraterna kallar sig ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, med värdekonservatism och upprätthållande av en solidarisk välfärdsmodell som viktigaste mål för sin politik. De gillar den svenska nationen, kungen och monarkin, kyrkan och folkhemmet, och de vill ha lag och ordning, försiktigt framåtskridande och ett demokratiskt, jämställt och miljövänligt samhälle.

I programpunkten ”Synen på människan” skriver de ”att varje människa har ett grundläggande och okränkbart värde och att varje människa har rätt till frihet, självbestämmande, trygghet, gemenskap samt de basala andliga och materiella grundförutsättningar som krävs för att kunna leva ett värdigt liv”, samt ”att de flesta människor är sociala och kollektiva varelser som har ett nedärvt behov av att tillhöra en större gemenskap, att de flesta människor primärt identifierar sig med andra individer som påminner om en själv och att de flesta människor har lättare att visa solidaritet och empati med individer som man upplever är en del av samma gemenskap som man själv tillhör”.

Det är formuleringar som jag har svårt att invända något emot.

När de vidare skriver att ”varje människa är unik, men vi präglas också av vår omgivning och av vårt historiska, kulturella och sociala arv, vilket gör att vi också blir mer eller mindre lika varandra”, är det en banalitet, och när man vidare säger: ”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst”, slår man i öppna dörrar.  Mig veterligt är det i dag ingen seriös forskare eller debattör som hävdar en sådan teori.

Det finns en passus i SD:s principprogram som kan diskuteras. Varför vi inte föds som ”blanka blad” förklarar SD så här: ”Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns här en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur stor utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och anat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få”.

Här är det uttrycket ”essens” som vållar Lärarförbundet huvudbry. Vad är en essens? En filosof skulle säga att människans essens är de grundläggande egenskaper som gör att vi är de vi är. Man brukar också tala om en människas väsen eller natur. Jag tror att SD med det här uttrycket menar den delen av vår personlighet som beror på det biologiska arvet. Jag tror också att få skulle i dag förneka att vissa personlighetsdrag ärvs, och vad jag vet anser man f.n. att i samverkan ”nature and nurture”, arv och miljö, har de två faktorerna ungefär lika stor betydelse. Återstår frågan vad som är genetiskt gemensamt och vad som är unikt för vissa grupper. Vad vi kan se är att trots i stort sett samma arvsmassa uppvisar mänskligheten en stor variation i utseende och beteende. Under sin långa utvecklingshistoria har de olika populationerna genom naturligt urval utbildat olika fenotypiska drag, anpassat sig till sina miljöer och utformat olika överlevnadsstrategier och beteendemönster. Det har skett i samverkan mellan arv och miljö, men forskningen är enig om att även om vissa psykiska drag och karaktärsegenskaper ärvs inom familjer och grupper, är dessa drag inte helt biologiskt bestämda och ärftligt konstanta över tiden. Så ”essensen” finns, den kan variera i olika grupper, men den är inte oföränderlig och evig.

Formuleringen ”essens” i principprogrammet kan diskuteras, men att använda det till att utesluta en kommunalpolitiker ur skolsamarbete är ett dåligt skäl.

Annonser

Muslimskt parti i Sverige?

Inte helt oväntat kommer vi snart se en nykomling i svensk politik, ett invandrarparti. Tidigare centerpartisten Mikail Yüksel samlade häromdagen i Göteborg ett hundratal förhoppningsfulla som skall bilda ett riksdagsparti med namnet ”Nyans”, ett parti som riktar sig till invandrare.

Yüksel kryssades in som riksdagskandidat före valet i fjol av sina många vänner i Göteborg, men hans karriär inom Centerpartiet blev kort. Han uteslöts efter bara ett par veckor när partiledningen fick reda på att han hade planerat att starta en avdelning av  den turkiska högerextrema nyfascistiska organisationen Grå vargarna i Sverige.

Det nya partiet som han planerar säger sig vilja samla röster från det mångkulturella samhället i förorterna och man preciserar två viktiga programpunkter som man vill driva. Den första är kravet på en lagstiftning som kriminaliserar islamofobi, den andra ett krav på att svenska muslimer skall få status som nationell minoritet.

Det är inte alls osannolikt att Nyans kan samla tillräckligt många röster för att få ett antal platser i kommunfullmäktige, däremot är det mycket tveksamt om det skall kunna locka den kvarts miljon väljare som krävs till att komma över 4%-spärren i riksdagsvalet. Av de annonserade programpunkterna att döma inriktar man sig i första hand på den omkring miljon muslimer som finns i Sverige. Men förortssamhället är som sagt mångkulturellt, alla där är inte muslimer, alla muslimer är inte religiösa, många av dem har säkert andra politiska preferenser och som alla vet, är även det muslimska samhället splittrat i flera rivaliserande samfund.

Ändå kan ett nytt parti indirekt komma att påverka svensk politik.  Även om man inte kommer in i riksdagen kan man locka tillräckligt många väljare för att partistrategerna i några etablerade riksdagspartier kan känna viss oro.

Kravet på en särlagstiftning med straff för islamofobi är ett önsketänkande som vi får hoppas förblir en dröm. Men också önskemålet om minoritetsstatus för svenska muslimer är orealistiskt.

För att en grupp skall kunna få status som nationell minoritet krävs det enligt både folkrätt och svensk lagstiftnig att:

  1. Det ska vara en grupp med en uttalad samhörighet, som går att urskilja från den övriga befolkningen.
  2. Gruppen ska ha en religiös, språklig, traditionell eller kulturell särart, som den inte delar med andra.
  3. Gruppen ska också ha en uttalad vilja att behålla sin identitet.
  4. Sist men inte minst ska gruppen ha historiska eller långvariga band med Sverige.

Det verkar ganska uppenbart att svenska muslimer inte uppfyller ovanstående kriterier.

 

Ingen slöja i franska skolan

Frankrike har sedan 2004 ett förbud att i statliga skolor bära framträdande religiösa symboler och kläder (”Dans les écoles, les collèges et les lycées publics, le port de signes ou tenues par lesquels les élèves manifestent ostensiblement une appartenance religieuse est interdit”). Förbudet gäller män som kvinnor, således både huvudslöja och kippa, men inte diskreta tecken som kors eller anan religiös symbol vid halskedjan.

Lagen som antogs i Nationalförsamlingen med en överväldigande majoritet (494 för, 36 mot, 31 avstå) överklagades till Europadomstolen som godkände den.

Det kan vara intressant att följa den debatt som fördes i Frankrike och som skilde sig markant från den svenska. Den fördes på en helt annan filosofisk nivå och den handlade om principer. Det talades inte så mycket om det individuella förtrycket eller den enskildes rätt att demonstrera sin tro, utan om vikten av en religiöst neutral skola, en fredad plats för alla, samt om vikten att motarbeta skillnader och fördjupa sammanhållningen inom samhället.

Till skillnad från Sverige har Frankrike en lång (sedan 1871 resp. 1905)och stolt tradition av laïcité, åtskillnad mellan stat och kyrka, en tradition som konsekvent tillämpas, inte minst i skolan.

”Laïcité är en grundbeståndsdel av vår kollektiva historia, bindemedlet i vår nationella identitet…den är en grundsten på vilken de tre omistliga värden vilar: samvetsfriheten, rätten att fritt välja mellan olika andliga och religiösa värden, den politiska maktens neutralitet”, sammanfattades frågan av inledningstalaren i Senaten.

Lagen skall vara en garanti för respekten för var och ens samvetsfrihet och för social fred. Den motarbetar inte religionen, den förbjuder inte religiös tro i skolan, sade talaren vidare. Lagen skall fördjupa nationalsamhällets enighet samtidig som den respekterar skillnaderna i härkomst och olikheterna i religiös trosbekännelse. Den syftar till att i en social institution trygga ett neutralt utrymme, respekten för var och ens tro och det lugn som är nödvändigt för utbildningsuppdraget.

Joseph Conrad – inte bara ”Mörkrets hjärta”

Anneli Jordahl recenserar i Sydsvenskan i dag en nyutkommen Joseph Conrad-biografi, Maya Jasanoffs ”Gryningsvakten. Joseph Conrad i en global värld”. Conrad är en av de få romanförfattare som jag fortfarande läser och uppskattar, så jag blir nyfiken – och besviken.

Bildresultat för joseph conrad

Utöver en kort redogörelse för Conrads omväxlande levnadsbana får vi läsa bara en mycket smal betraktelse över hans författarskap. Av hans stora litterära verk är det bara ”Mörkrets hjärta”, en kortroman på drygt 100 sidor om belgiernas härjningar i Kongo som omnämnes och diskuteras.

Nigerianen Chinua Achebe menade att Conrad skildrar afrikaner på ett stereotypt sätt och kallade honom en jävla rasist. Jasanoff fördömer inte ”Conrads klichéer” om afrikaner och asiater på samma sätt, hon förstår att det skulle vara ohistoriskt, men Jordahl tycker att Conrad visst kunde gestalta åtminstone någon afrikan som en medmänniska.

Jag undrar om Achebe och Jordahl har läst Conrad och i så fall hur. Joseph Conrad har faktiskt skrivit mer än ”Mörkrets hjärta”, och även där och bortsett från bokens grundtema som är en förintande kritik av européerna, kan en uppmärksam läsare finna annat än klichéer om de svarta.

Problemet, om det nu skall kallas ett problem, med Conrad är att han vägrar se saker annat än vad de är, att han inte eufemiserar. Han är en ensamseglare på världens hav och känner samma främlingskap med det vita etablissemanget i Bryssel – vitmenade gravar – som med de svarta i Afrika. Men han är en skarp observatör som ser ondskan där den finns och kan känna och uttrycka en stark känsla av solidaritet och medkänsla med och till och med beundran för de afrikaner han möter. ”But he – den vite mannen – must att least be as much of a man as these – de svarat krigarna – on the shore”. Detta är inte rasism i mina ögon.

Som sagt, Conrad har skrivit mycket mer än om Kongo. Och han kan vara lika ”stereotypiserande” om vita, engelsmän, holländare, spanskättlingar i Sydamerika eller tyskar. Få författare har visat en så djup och inträngande psykologisk insikt som Conrad.  En dödens tystnad skulle sprida sig i biblioteket och bibliotekarien skulle kanske svimma om jag frågade efter den av hans böcker jag sätter högst. Den heter ”The Nigger of ’The Narcissus’” och är en berättelse om en långsamt döende svart sjöman och hans vita kamrater på ett seglande fartyg mitt i oceanen. Bara en man med Conrads geni och långa erfarenhet av sjölivet kunde skriva en så gripande och samtidigt helt osentimental roman, utan varje spår av rasism eller docerande antirasism.

När Jordahl sedan tillåter sig en liten pik mot Kipling är hon lika vilse. Visst var Kipling en imperialist som de flesta européer på hans tid. Men få i hans tid, eller senare för den delen, visste lika mycket om och kände så stor sympati, respekt och beundran för de ”underkuvade raser” som Kipling. Ett otal av hans ballader och inte minst hans underbara bok om det gamla Indien, ”Kim”, vittnar om det. Det gäller bara att verkligen läsa det han har skrivit.

 

Liberalernas dilemma

Nyamko Sabunis framgång hos liberalerna runt om i landet chockar många inom det vänsterliberala Stockholmsetablissemanget.

Ledarskribenten Martin Liby Troein i DN är en av dem. Han tycker att Sabuni har hejats fram av diverse högerdebattörer som vill locka L tillbaka till det borgerliga lägret. ”Faktum är att borgerligheten har varit som starkast när de(!) har samspelat”, skriver han. En observation som det knappast behövs en ledarskribent att upplysa oss om.

Han menar att samspelet mellan liberaler och konservativa drevs av både gemensamma värderingar och av lagkänsla och var möjligt så länge de senare hållit rågången åt höger och rensat ut sitt gamla nationalistiska idéarv. – Nu svänger Moderaterna ”borgerligt” som ett identitetspolitiskt(!) vapen och Kristersson mässar(!) ständigt om ”borgerligt sällskap”, skriver han.

MLT anser att liberala idéer är större än Liberalernas väljarkår och att de mår bättre i sällskap med Löfvén än i alliansen med de borgerliga. Det är förvisso vackert att han är trogen J. S. Mills 1800-tals idéer, men även en L- politiker är beroende av sina väljare – och de är födda under 2000-talet. Opinionsundersökningarna visar att en stor del av liberala väljare ogillar Björklunds politik och L-samarbetet med S.

Liberalerna har efter valet halverats och pendlar kring 4%-spärren. Det finns en stor risk för att nedgången fortsätter om man inte snabbt ändrar sin politik. MLT kallar det ”att stryka på foten”, men det förefaller vara bättre att pruta något på sin liberala fundamentalism än att åka ur riksdagen.

Flykten från Liberalerna visar att vi är många borgerliga väljare som någon gång röstat på L och som uppfattar januariöverenskommelsen som ett svek mot den borgerliga alliansen, ett svek som vi sent kommer att glömma. Om Liberalerna skall finnas kvar som ett riksdagsparti måste de ompröva sin politik. Vill de vara ett borgerligt parti med klart avståndstagande från socialismen eller skall de fortsätta som Socialdemokratins stödparti?

För att vinna tillbaka sina väljare och att välkomnas i det borgerliga blocket krävs det också en ändring av partiets rigida inställning till Sverigedemokraterna och det otidsenliga avståndstagande från alla former av nationalism. En sådan ideologisk förändring finns det en möjlighet till under Nyamko Sabunis ledning.

Om någon så är det Sabuni som kan rädda kvar Liberalerna i riksdagen. En smal chans men ändå.

Studenterna på Himmelska fridens torg – 30 år

I dagarna är det 30 år sedan händelserna på Tiananmentorget, Himmelska fridens torg, i Peking. I mitten av maj började hundratusentals studenter samlats där. De krävde respekt för mänskliga rättigheter, en demokratisering av samhället och en större tankefrihet och frihet i allmänhet. Den 4 juni satte regeringen in armén och protesterna slutade med en massaker.

När jag den veckan promenerade i folkträngseln på den flotta Wangfujing Dajie och på det enorma torget hade jag inte en aning om den dramatik som väntade. Det är kilometerlångt mellan porten till den Förbjudna staden och Maoseleet på motsatta sidan. Endast maratonlöpare skulle orka med att avverka detta torg till fot. Men det fanns cykelrikshor och kluriga kineser som trampade dem. Kineserna är borna affärsmän, något som Trump sent omsider har upptäckt, de älskar att göra business och är mästare på att förhandla. Det gäller att pruta, men man lyckas aldrig att pruta tillräcklig.

           

Kön utanför Maos grav var lång och jag har inget större intresse för mumifierade kineser. Det var regnigt och jag led fortfarande av sviterna efter den magsjuka jag hade ådragit mig i Karachi. Men försök bara att hitta en toa på Tiananmen! Torget är omgivet av regeringsbyggnader och det var en helg. Allt verkade övergivet och stängt. Men äntligen hittade jag en olåst port i en helt folktom byggnad och en vänlig vakt som släppte in mig. Kinesiska toaletter är som de är, man får stå och huka, men hur gör man med sitt regnskydd, jacka och kamera när det inte finns en enda krok att hänga något på?

Vi märkte inte mycket av det som drog ihop sig på torget och vi förstod inte att det var något historiskt stort som höll på att hända. Vi var fullt upptagna med att utforska det exotiska Kina. Den Förbjudna staden, Beihaiparken med sjön och pagoderna, utsikten från Coal Hill, folklivet på de små marknaderna.

          

Kineser älskar mat och barn

             

Vårt hotell var flott, vi åt middagar på hotell Kunluns restaurang på 25 våningen. Den flotta krogen skulle rotera men det gjorde den inte. Man sade att en ambitiös byggare hade fyllt centralschaktet där det skulle dras elledningar m.m. med betong.

På eftermiddagen kunde man inta sitt kaffe på det ännu flottare Palace Hotel till tonerna av ljuva wienervalser från en osynlig men livs levande stråkkvartett.

           

Jag gjorde små avstickare i de otaliga vingliga gränderna i miljonstadens bostadskvarter och upptäckte att det var långt till jämlikheten mellan människor i detta kommunistiska paradis.

.           

Så här bodde och arbetade unga bagare

Oron på Tiananmen ökade och den lokala engelskspråkiga tidningen rapporterade om förhandlingar mellan regeringen och studenterna. Polisen började spärra av torget och man stängde av den Förbjudna staden för turister. Men den stora nyheten var besöket av Gorbatjov, det första besök av en sovjetisk ledare på trettio år. Han anlände den 15 maj, samma dag som vi lämnade Peking.

Så skrev China Daily den 15 maj 1989. I dag är detta ickehistoria i Kina.

Kina är ett fantastiskt land med grandiosa historiska minnesmärken. Den invallade medeltida staden Xian, kejsargravarna, den begravda armén – men allt detta överträffas av den stora muren. Att vandra på de slitna stenarna är att uppleva historia.

      

Men det är de modiga studenterna på Himmelska fridens torg vi minns i dag.

KD, Adaktusson och abortfrågan

Precis några dagar före EU-valet upptäckte engagerade journalister på DN att kristdemokraten Lars Adaktusson hade i EU-parlamentet gång på gång röstat olämpligt i abortfrågor.  Andra tidningar hakade på och KD, som i flera månader haft en uppåtgående trend, fick se sin framgång reducerad i EU-valet. Adaktusson, numera var kvinnas niding, har gjort sig osynlig.

Rätten till fri abort är något som anses givet av de flesta i det här landet. Vi är ju, gu’bevars, ett modernt, framstegsvänligt och i stort sett sekulariserat samhälle där kvinnans rätt till sin kropp är en självklar rättighet. Men, konstigt nog, finns det samhällen och människor som inte tycker samma som vi. Det finns fortfarande en hel del troende kristna – som jag antar Adaktusson räknar sig till – och några andra grupper som har en annan uppfattning.

Tillåt mig här en personlig reminiscens. Min mor höll på att dö efter en illegal abort. Jag var fjorton år och de dagar hon låg i hög feber var fyllda av ångest. Mor låg för döden. Det var på 1930-talet, jag var äldst av fyra syskon, lillasystern var bara drygt ett år gammal. Med morfar levde vi sju personer i ett rum och kök. Styvfar gick periodvis arbetslös. När vi gick till handlarn delade jag skammen med mor som inte kunde betala med pengar som andra kunder utan med det gröna ”tiggarkortet” hon hade fått från socialen. Så det hon gjorde var en förtvivlans handling. Mor överlevde, tack vare vår snälle doktor Láníček som hade mottagning i gatuhuset och som skötte oss alla utan at någonsin ta betalt.

Så jag vill säkert inte ha tillbaka ett abortförbud med stränga straff.

Men rätten till abort är mer än en social fråga. Det är också en medicinsk och etisk fråga som det inte finns ett enkelt eller entydigt svar på. Var går gränsen mellan kvinnans kropp och det ofödda barnets kropp? När blir de tu två egna kroppar? Rimligtvis borde det vara när barnet blir livsdugligt utanför mammas mage. Men som det nu är flyttas den här gränsen ständigt.

Är Adaktusson och andra kristna som ställer den etiska frågan, som diskuterar den här gränsen och vill värna det ofödda barnets rätt till liv bara enfaldiga bakåtsträvare värda vårt fördömande?

Skall barnmorskor som inte vill assistera vid abort söka sig till ett annat jobb? Att vid långt framskriden graviditet abortera ett livsdugligt foster är säkert påfrestande även för andra än de samvetsömma. Det är därför förvånande att människor som exempelvis när det gäller heltäckande slöja är så måna om andras samvetsfrihet, intar en helt annan attityd gentemot sjukvårdspersonalen som har liknande bekymmer med sitt samvete. I Norge har man löst problemet på ett pragmatiskt sätt. Den som har samvetsproblem slipper, det finns alltid andra bland personalen som kan ta över. Så enkelt kan det vara i Norge. Här gör vi det till en principiell kvinnosaksfråga.

Adaktusson är uträknad och KD slickar sina sår. Men borde man inte vara något försiktigare i sina fördömanden och nyansera abortdebatten litet grand?

Den kontroversielle Sven Lindqvist

De mortuis nil nisi bene säger man. Sven Lindqvist är död och må han vila i frid. Han var en kulturpersonlighet med starkt engagemang. Så starkt att han ibland spårade ut. För några år sedan hade jag en kontrovers med honom i DN (DN Kultur 2006-08-18).

Replik – Laglösa bomber

Relaterad bild

Civila offer

Hizbollahs taktik gör bostadsområden till stridszoner.

I artikeln om Libanonkriget (DN 7/8) skriver Sven Lindqvist att båda parter brutit mot folkrätten men säger att det bara är Israel som begår ”krigsförbrytelser under USA:s beskydd”.

FN och Human Rights Watch (HRW) har en annan uppfattning. Samma dag publicerade FN en rapport som innehåller kritik av båda parterna men med en klar markering. Man ”beklagar” (deplore) den israeliska bombningen av infrastruktur men ”fördömer” (condemn) Hizbollahs raketattacker mot civila.

HRW har tidigare kritiserat Israel, men i en dagsaktuell rapport säger man att Hizbollahs ”blinda raketbombardemang av civila områden utan tvekan är en krigsförbrytelse”. Hizbollahs taktik att lagra vapen i eller nära civila hem och placera raketramper inom bebodda områden eller i närheten av FN-posteringar fördöms som en ”allvarlig kränkning av krigslagarna”.

När Lindqvist tror att Genèvekonventionen är ”gällande folkrätt” och bindande även för stater som inte biträtt den har han fel. De internationella konventionerna och avtalen är dispositiva och en stor del av folkrätten är sedvanerätt och föremål för tolkning och utveckling.

Lindqvist driver en tes om bombkriget som en fortsättning på kolonialkrigen med en bild av västmakterna som krigsförbrytare. Kritiken mot terrorbombningar är berättigad men bombning av bostadsområden har aldrig dömts ut generellt som krigsförbrytelse. Lindqvist är selektiv och nämner inte att det var det tyska flygvapnet som lade War­szawa och Krakow i ruiner redan under krigets första dagar, att det var områdesbombningen av Rotterdam som utlöste den engelska flygoffensiven mot Tyskland, att nazisterna också lade ”bombmattor” över Coventry och London, att de tyska raketerna V 1 och V 2 var ett terrorvapen, och han är så angelägen att driva sin tes att han utan reservation övertar den ökände nazisten David Irvings uppgift om 100.000 döda i Dresdenkatastrofen. Det verkliga antalet offer var högst 35.000.

Israels rätt till självförsvar är obestridlig och ingen seriös instans har heller påstått att Israel brutit mot den så kallade proportionalitetsprincipen. Israel följer också konsekvent folkrättens regel att varna befolkningen inför flyganfallen. Att kriget krävt så många civilas liv är i stor utsträckning följden av Hizbollahs taktik att placera sina militära anläggningar i civila byggnader och tätbebyggda områden och förvandla dessa områden till stridszon som inte åtnjuter skydd enligt folkrätten.

 Leo Kramár, Författare

Tjernobyl

Svenske regissören Johan Rencks film ”Chernobyl” gör succé världen runt. Dess manus är den ryske vetenskapsmannen Valerij Alexejevitj Legasovs  anklagelseartikel, samtidigt hans testamente, publicerat i Pravda två år efter Tjernobylkatastrofen. Jag översatte den för flera år sedan och har försökt att publicera den, men förgäves. Kanske för att den inte är en kritik av kärnkraften utan av det korrumperade sovjetsamhället. Jag återger här en autentisk och skakande berättelse. Den är mycket lång men värd att läsa – hur relevant är Tjernobylolyckan för våra förhållanden?

Relaterad bild

Valerij Alexejevitj Legasov

DET ÄR MIN SKYLDIGHET ATT BERÄTTA …

(”Pravda” 20 maj 1988)

Jag hade aldrig någonsin trott att jag skulle komma på att börja skriva mina memoarer när jag knappt fyllt femtio. Men det har inträffat händelser av sådan storleksordning och med inblandade med så olika intressen och tolkningar av det som hände att jag känner det som min plikt att redovisa det jag vet och hur jag såg på och uppfattade händelserna.

26 april 1986. Det var lördag, en underbar dag. Jag funderade på om jag skulle åka till min institution på universitetet (lördag var min vanliga institutionsdag) eller till partiavdelningens ekonomimöte som skulle börja kl. 10, eller kanske att strunta i allt och åka bort med Margarita Michajlovna, min hustru och kamrat och vila ut någonstans. På grund av min läggning och mångårig inpräntad vana åkte jag naturligtvis till partigruppens ekonomimöte.

Före mötet fick jag höra att det inträffat ett haveri vid kärnkraftverket i Tjernobyl. Jag fick veta det av chefen för den styrelse som vår institution lyder under. Han berättade om det ganska lugnt fast med en viss harm.

Man satte i gång med rapporten. Föredragningen var, ärligt talat, rutinmässig och tråkig. Vi var vana vid att allting inom vår förvaltning var utmärkt och förträffligt, alla indextal vackra, alla planmål uppfyllda. Föredragningen liknade mest en segerrapport. Man sjöng kärnenergins lovsång och prisade de stora framgångar vi uppnått. Rapportören rabblade också hastigt fram att det inträffat ett haveri (Tjernobylverket hörde under ministeriet för energi och elektrifiering), ”dom har visst ställt till med något slags haveri där men det kommer inte att hindra utvecklingen av kärnenergin”.

Vid 12-tiden gjorde vi en paus. Jag tog mig upp till andra våningen till den vetenskaplige sekreterarens rum. Där fick jag veta, att man utsett en regeringskommission och att jag skulle ingå i den. Kommissionen skulle samlas på flygplatsen Vnukovo kl 16. Jag begav mig omedelbart till min institution där jag försökte få tag i någon av reaktorexperterna. Efter mycket besvär lyckades jag hitta avdelningschefen Alexander Kalugin som konstruerat och lett kärnkraftverk med en RBMK-reaktor[1] – likadan som den som fanns i Tjernobylverket. Han visste redan om haveriet eftersom det under natten kommit larm ”ett, två, tre, fyra” från kärnkraftverket. Det betydde att det i verket hade uppstått en situation med kärnbränsle-, radioaktivitets-, brand- och explosionsfara, d v s det hade inträffat alla faromoment.

Jag åkte snabbt hem. Min hustru återvände skyndsamt från sitt arbete och jag berättade att jag måste åka på tjänsteresa, att jag inte visste vad det handlade om, vad som skulle ske och hur länge jag skulle vara borta. På Vnukovo fick jag veta att till ordförande för kommissionen utsetts viceordföranden i ministerrådet SSSR Boris Sjtjerbin, chef för byrån för värme- och energiförsörjning. Så snart han kom steg vi ombord på ett väntande plan och flög till Kiev varifrån vi tog bilar till platsen för det inträffade.

Det var oroliga samtal på planet. Jag berättade för Boris Sjtjerbin om olyckan vid Three Miles Island i USA 1979; med all sannolikhet hade orsakerna till detta haveri ingen relevans för händelsen i Tjernobyl på grund av den principiella olikheten i reaktorkonstruktionen. Flygresan förflöt under gissningar och diskussioner.

Det första vi såg när vi lämnade planet i Kijev var en stor kavalkad av svarta regeringsbilar och en orolig skara av ukrainska ledare. De hade inga exakta uppgifter men berättade att det stod illa till. Vi satte oss snabbt i bilarna och for till kärnkraftverket. Jag måste säga, att jag då inte hade en tanke på att vi förflyttade oss i riktning mot en tilldragelse av en global storleksordning, en händelse som för evigt skulle bli en del av mänsklighetens historia så som utbrott av kända vulkaner, Pompejis undergång eller liknande.

Fastän kärnkraftverket kallas för Tjernobyl ligger det 18 km från denna mycket gröna, mycket trevliga landsortsstad som gjorde just ett sådant intryck på oss. Där var allt stilla och lugnt, livet pågick som vanligt. Men i Pripjat’ kunde man redan känna oro. Vi åkte direkt till partiets stadskommittés hus som ligger vid stadens huvudtorg. Här mötte vi representanter för myndigheterna. Man rapporterade att i verkets 4:e block hade inträffat två explosioner i följd när man höll på med en ickeordinarie[2] test av turboaggregatets arbete under fri gång[3], att reaktorbyggnaden förstörts och några få hundra människor blivit strålskadade. Man tillade att två människor omkommit och att de övriga fanns på stadens sjukhus samt att strålningssituationen på block nr 4 var tämligen besvärlig. Strålningssituationen i Pripjat’ skilde sig visserligen väsentligt från det normala men utgjorde ännu inte någon stor fara för befolkningen.

Regeringskommissionen överlade energiskt under ledning av Boris Sjtjerbin och delades sedan in i grupper som var och en skulle lösa vissa uppgifter. Själv ledde jag gruppen som skulle samordna åtgärderna för lokalisering av haveriet. På vägen till kraftverket frapperades vi av himlen. Redan på ett avstånd av 8-10 km syntes ett hallonrött sken. Man vet ju att ett kärnkraftverk med alla anläggningar och rörverk ur vilka det uppenbart ingenting läcker ut är en i sig mycket ren och noggrann anläggning. Och här plötsligt såg det ut som en stor metallurgisk fabrik eller kemiskt verk med ett enormt hallonrött sken över halva himlen.

Det blev snart tydligt, att ledningen för kärnkraftverket och ledningen av energidepartementet[4] som också var närvarande i åtskilligt motsade varandra. Å ena sidan hade den ena delen av personalen, verksledningen och ledningen av energiministeriet handlat djärvt. Teknikerna i block 1 och 2 hade inte lämnat sina poster, inte ens de som arbetade i block 3 som dock befann sig i samma byggnad som block 4, olika styrkor stod i beredskap, man kunde hitta varje önskad person och utfärda alla önskvärda order (och de blev utförda). Men vilka order skulle man ge och hur skulle man utvärdera situationen innan regeringskommissionen kom den 26 april kl 20? Det förelåg ingen känd plan[5]. Allt detta fick utföras av kommissionen.

Först och främst fick block 3 order att stoppa reaktorn och man lät den svalna. Block 1 och 2 fortsatte driften trots det att deras inre miljö redan hade ganska hög nivå av radioaktivitet. Den inre nedsmustningen av block 1 och 2 berodde på inströmning av ventilationsluft som inte stängts av efter haveriet så att den nedsmutsade yttre luften sögs in genom luftintaget till block 1 och 2.

Boris Sjtjerbin tillkallade ofördröjligen arméns ABC-enheter som anlände under ledning av general Pikalov, samt ett helikopterförband under general Antosjkin. Man började besiktiga block 4 från luften. Under den första överflygningen blev det uppenbart att reaktorn var helt förstörd. Det övre locket som skulle hermetiskt tillsluta reaktorrummet låg nästan vertikalt med någon vinkel. Man såg att det hade lyfts av och att följden av detta var att det skulle krävas speciellt stora insatser. Den övre delen av reaktorhallen var helt förstörd, på taket till maskinhallen och på platsen utanför låg bitar av grafitblock, en del hela, en del sönderbrutna. Av förödelsens karaktär var det klart för mig, att det hade inträffat en omfattande explosion. Ur reaktorkratern strömmade ut en några hundra meter hög vit pelare av förbränningsprodukter, tydligen av grafit, och inne i reaktorrummet såg man isolerade fläckar av kraftig röd glöd. Här kunde man utan tvekan säga att orsaken till dessa glöd var de upphettade grafitblocken som blivit kvar, alltså brinnande grafit; detta var svårt, ty när grafiten brinner utvecklas det genom en kemisk reaktion regelmässigt en vitaktig produkt – en summa av koloxider – och den färg som nu speglade sig i skyn var från hettan i den förstörda grafiten, från en mäktig smälta av grafitblock.

Den första fråga som vi alla ställde oss var om reaktorn eller en del av den fortfarande var i gång, d. v. s. om framställningsprocessen av kortlivade radioaktiva isotoper fortsatte. De första mätningarna visade att det förekom en kraftig neutronstrålning. Det kunde tyda på att reaktorn arbetade. Jag fick ta mig så nära som möjligt i en pansarbandvagn för att övertyga mig om att så inte var fallet. På kvällen den 26 april hade man försökt alla tänkbara sätt med vattenbegjutning men det resulterade bara i en enorm ångutveckling och översvämning av transportkorridorer till de angränsande blocken.

Brandförsvaret hade under den första natten likviderat brandhärdarna i maskinhallen och de hade agerat mycket professionellt och noggrant. Ofta tänker jag att en del av dem fick höga strålningsdoser därför att de stod på anvisade ställen som observatörer för att rapportera om det uppstod nya brandhärdar. Det gjorde det inte, fastän det i maskinhallen fanns mycket smörjmedel och väte i generatorerna, således många källor som kunde initiera inte bara bränder utan också explosiva processer och som kunde ha lett till förstörelse av block 3. Brandmännens handlande i dessa konkreta situationer var inte bara heroiskt utan också ändamålsenligt, intelligent och effektivt och det var de som vidtog de första målmedvetna åtgärderna för att förhindra ytterligare spridning av haveriet.

Nästa fråga kom när vi fått klart för oss att ur reaktorkratern i det förstörda block 4 steg upp en ganska kraftig ström av radioaktiva aerosoler. När grafiten brann förde varje dess partikel med sig ett stort antal radioaktiva källor. Det var en besvärlig uppgift. Grafitens normala brinnhastighet ligger någonstans kring ett ton i timmen. I block 4 fanns det ca 2,5 tusen ton. Följaktligen skulle det under 240 timmar vid normal förbränning utvecklas radioaktivitet som skulle breda ut sig över ett stort område vilket skulle bli intensivt nedsmittat av olika radiumnuklider.

Strålningsläget krävde att man skulle vidta effektiva åtgärder, i första hand med luften inom 200 meter över reaktorn. Men då de använda teknikerna med vatten, skum och andra traditionella hjälpmedel inte förmådde stoppa grafitbranden, var man tvungen att hitta icketraditionella lösningar. Vi började fundera på det. Våra överväganden skedde under samtidiga konsultationer med Moskva där vid telefonen satt A. P. Alexandrov, medarbetare i Institutet för kärnkraftenergi och konsult i energidepartementet. Redan den följande dagen kom det flera utlandstelegram med förslag på olika varianter av medel för släckning av grafitbrand. Efter överväganden och många konsultationer om ämnen med temperatur-stabilisernade egenskaper stannade vi för två komponenter – bly och dolomit.

Ett ännu svårare problem som kommissionen skulle lösa var frågan om staden Pripjat’s öde. På kvällen den 26 april var strålningsläget där mer eller mindre gynnsamt, de vid olika tillfällen uppmätta värdena låg mellan milliröntgen och tiotalet milliröntgen. Detta var visserligen ett hälsovådligt läge, men det medgav ännu ett visst rådrum. Hälsovårdens verksamhet utstakades genom instruktioner att evakuering skulle påbörjas om det inom bostadsområden skulle uppstå risk för en strålningsdos av 25 biologiska röntgen per person. Evakueringen skulle ske ovillkorligen om hotet ökade till 75 biologiska röntgen under vistelsen i det drabbade området. Men i intervallet 25-75 röntgen skulle de lokala myndigheterna avgöra själva. Det var ungefär på det här sättet man överlade.

Fysikerna som anade att dynamiken inte skulle vända till det bättre insisterade på en omedelbar evakuering. Medicinarna fick ge vika och vid 22- eller 23-tiden den 26 april, efter att ha lyssnat till vår diskussion och våra argument, accepterade Boris Sjtjerbin att beordra en ovillkorlig evakuering som skulle ske nästa dag. Tyvärr vidarebefordrades denna information muntligen, dels vid ankomstställen och infarter dels genom anslag, och uppenbarligen nådde den inte alla, ty på morgonen den 27 april kunde man på stadens gator se såväl mammor med barnvagnar som lekande barn och alla andra tecken på ett normalt söndagsliv. Kl. 11 meddelade man officiellt att hela staden skulle evakueras. Kl. 14 samlade man alla transportmedel och de tilldelades sina transportvägar. Evakueringen genomfördes tillräckligt noggrant, snabbt och riktigt, även om den skedde under onormala förhållanden och fastän det inträffade åtskilliga slarv och missgrepp. Exempelvis vände sig en stor grupp invånare till kommissionen med vädjan att få evakueras i egna bilar av vilka det fanns några tusen i staden. Efter vissa överväganden lämnade man tillstånd till detta, vilket var ett misstag, ty en del av bilarna var nedsmittade och de poster som skulle mäta radioaktivitet samt tvättstationerna blev organiserade först något senare. Men jag upprepar att evakueringen av staden skedde vid tiden då strålningsnivån fortfarande inte var hög. Det visade sig sedan också att praktiskt taget ingen av de ca 50 000 människor som fanns i bostadsområden och som inte varit på själva kraftverket under haveriet, drabbades av någon betydande hälsoskada.

De efterföljande åtgärderna inriktades på en större noggrannhet vid den radiakmätning som organiserades av stadsmyndigheterna, av general Pikalovs personal och av personalen från kärnkraf-tverket. Man lärde sig större noggrannhet vid bestämning av isotopsammansättningen. De militära radiakmätarna arbetade bra men den bästa och riktigaste informationen vad gällde isotopsammansättningen och de olika strålningstyperna fick vi från det laboratorium som man satte upp i det drabbade området. På deras data baserade vi våra beslut. Klart var att under de första dagarna förändrades läget hela tiden beroende på förändringar av krafterna och karaktären av rörelsen på luftmassorna och på krafterna i hettan kring block 4 som i sin tur berodde på de massor som störtat ner i reaktorn.

Några personliga reflexioner från den här första tiden.

Kraftverkspersonalen. Vi mötte människor som var beredda att göra vad som helst och på vilka villkor som helst. Följaktligen sådana handlingar som måste utföras i den givna situationen, som att planera och organisera arbetet. Vare sig verkscheferna eller ledningen för ministeriet hade någon uppfattning om i vilken ordning man skulle utföra de nödvändiga åtgärderna, varken på ett i förväg fastlagt och inövat sätt eller i ett ad-hoc-alternativ. Det var den statliga kommissionen som fick ta på sig ansvaret för bedömningen av situationen och ledningen av de nödvändiga åtgärderna. Man lade märke till tafatthet till och med i småsaker. Jag kommer ihåg att under de första dagarna då kommissionen fanns i Pripjat’ fanns det inte syrgasapparater och persondosimetrar TLD i erforderlig mängd. Inte ens de inte särskilt tillförlitliga s. k. penndosimetrarna räckte åt alla. På kraftverket saknades automatiska dosimetrar som på telemetrisk väg kunde rapportera radiakläget inom några kilometer runt verket, så att man var tvungen att organisera ett stort antal människor för rapporteringsarbete. Det fanns inga fjärrstyrda flygplan utrustade med mätinstrument och man behövde därför ett stort antal helikopterförare för mätningar och undersökningar. Man saknade till och med den mest elementära hygieniska kultur, alldeles särskilt under de första dagarna. Bostäderna i Pripjat’ var redan den 27, 28 och 29 april starkt nedsmittade men ändå hämtade folk matvaror – korvar, gurkor, burkar med Pepsi-Cola och läsk – allt detta hade stått fritt i rummen – och där hämtade och hanterade folk sakerna med bara händer. Och detta fortfarande några dagar efter det att allt mer eller mindre normaliserats och det hade kommit upp matsalar och tält som motsvarade de sanitära och hygieniska kraven, visserligen primitiva, men där man dock kunde kontrollera både händerna och kvalitén på dryckesvarorna med avseende på strålningsrisker.

Den 2 maj, när kommissionen hade etablerat sig i Tjernobyl, kom Nikolaj Ryzjkov[6] och Jegor Ligatjev dit. Deras besök hade stor betydelse. Man sammankallade en partikonferens för Tjernobyldistriktet. Av våra föredragningar (och det kom an på mig att bli den föredragande) bildade de sig en uppfattning om läget och fick klart för sig att det här inte var fråga om ett banalt missöde utan om ett storskaligt haveri med ytterst långtgående konsekvenser och att det förestod ett oerhört arbete. Efter föredragningen och efter det vi förklarat läget och de kunde bilda sig en egen uppfattning, fattade de de övergripande besluten om hur man skulle organisera arbetet under hela den följande perioden, storleksordningen på arbetet och hur det skulle fördelas mellan de olika förvaltningarna och företagen i vårt land. Man bildade en operativ grupp under ledning av Nikolaj Ryzjkov som i praktiken hade under sig Sovjetunionens hela industri. Från det ögonblicket var den statliga kommissionen endast en förvaltningsmekanism i det jättelika statliga arbetet som skulle utföras under ledning av den operativa gruppen inom det kommunistiska partiets centralkommittés politbyrå.

Jag känner inte till en enda stor eller liten omständighet som skulle ha förbisetts av politbyråns operativa grupp. Jag kan berätta, att dess sammanträden hade en mycket lugn och behärskad karaktär där man förlitade sig maximalt på synpunkter från specialisterna. Enligt min mening var det ett exempel på ett perfekt organiserat arbete. Från början skulle jag kanske kunna tro att man skulle fatta auktoritära beslut mera inriktade på att förringa händelsen än att komma till rätta med situationen. Inget sådant inträffade. Arbetet organiserades som i ett bra veteskapligt kollektiv. Först tog man uppmärksamt emot informationer, adekvata informationer inhämtade från olika källor. Och det hände ofta att informationerna som kom från militära källor skilde sig från de som gavs av de civila vetenskapliga institutionerna och dessa i sin tur hade i början också olika uppfattningar. Allt detta tillsammans skapade en nog så nervös stämning. Men den operativa gruppen visade ingen nervositet utan insisterade på kompletterande upplysningar och preciseringar och försökte hela tiden få en säker bild av sakläget. I alla sina beslut försökte gruppen alltid finna lösningar som tog maximalt hänsyn till människornas intressen. När man exempelvis skulle bestämma utsträckningen av det drabbade området och storleken på den ekonomiska ersättningen till de evakuerade tog man beslut som var fördelaktiga för offren av haveriet. Detta gällde i samtliga fall.

Några ord om armén. Omfattningen av de militära insatserna var mycket stor. ABC-enheterna fick i första hand utföra arbetet med identifiering och avgränsning av det nedsmittade område. På arméns axlar lades även uppgifter i själva kraftverket och arbetet med dekontaminering av byar, samhällen och vägar i en zon på 30 km. Armén utförde ett enormt jobb med dekontaminering av staden Pripjat’. Själv har jag aldrig bevittnat någon händelse där någon av Sovjetarmén tillkallad specialist eller andra ickemilitärer på något sätt skulle ha frestats att fuska med sitt jobb eller känna sig tvångsrekryterad, oftast till svåra eller farliga jobb. Det kan hända att sådant verkligen inträffade här och där, själv råkade aldrig bevittna något sådant. Några gånger hjälpte jag själv till i tämligen farliga delar av block 4. Jag förklarade för människorna under vilka förhållanden de skulle arbeta och talade om att jag helst ville arbeta tillsammans med sådana som ville hjälpa mig frivilligt. Och det hände inte en enda gång att någon efter en sådan förklaring skulle ha lämnat ledet och hållit sig undan.

Informationstjänsten. Det visade sig att trots att vi har ett specialförlag för litteratur om kärnenergi[7], medicinska förlag, ett vetenskapligt förlag[8], färdig litteratur som snabbt kunde distribueras och förklara vilken dosbelastning av människan är relativt acceptabel och vilken som är ytterst farlig, hur man skall bete sig när man finns i ett område med förhöjd radioaktivitet och där man kunde få intelligenta råd vad man skall mäta, hur man skall göra det och hur man skall behandla grönsaker, frukt etc, fanns det överhuvud ingenting av detta att tillgå. Det fanns en mängd böcker för specialister, tjocka, kunskapsrika och bra böcker men i hela landet fanns inte ett spår av små broschyrer eller folders.

Nu är kanske ögonblicket inne då jag skall redogöra för några personliga intryck av hur jag råkade in i den här historien, hur jag bands samman med den, hur jag uppfattade kärnkraftens historia och utveckling och hur jag uppfattar dem i dag. Sällan har någon av oss yttrat sig öppet och redigt om detta ämne.

Jag är utexaminerad från den fysikalisk-kemiska fakulteten vid Mendelejevs institut för kemisk teknologi i Moskva. Vid institutet utbildas specialister, i huvudsak forskare som skulle arbeta med teknologi inom kärnkraftsindustrin. Det handlar om att kunna framställa isotoper, att arbeta med radioaktiva ämnen, att utvinna uran ur malmen och att omvandla det till användbar råvara, att förvandla det till kärnbränsle, att kunna omarbeta använt kärnbränsle som ännu innehåller en kraftig radioaktiv komponent, att ur det utvinna nyttiga och tvärtom avskilja de skadliga produkterna, att kunna anrika dem på något sätt och att förvara dem så att de inte kan vålla skada på människor. Och hur man kan utnyttja en del av de radioaktiva ämnena till nytta för folkhushållningen och för medicinen. Det var alltså den typen av specialfrågor jag hade studerat.

Jag gjorde mitt diplomarbete på Kurtjatovinstitutet i ämnet bearbetning av kärnbränsle. Mitt diplomarbete gillades av akademiledamoten I. K. Kikoni söm ville ha mig till kandidataspirant. Emellertid hade jag och några studiekamrater kommit överens att jobba en tid inom kärnkraftsindustrin för att få praktisk erfarenhet på området som skulle bli vårt forskningsfält, och eftersom jag hade agiterat för denna idé kunde jag nu inte acceptera aspiranterbjudandet. I stället for jag till Sibirien där jag deltog i uppbyggnaden av en radiumkemisk fabrik. Detta var en mycket givande, intressant period med insyn i det praktiska arbetet. Jag arbetade där cirka två år varefter jag blev ”utplockad” till kandidataspirant i nämnda Kurtjatovinstitut.

Där arbetade jag med teknologiska processer, försvarade sedan mina vetenskapskandidat- och doktorsavhandlingar och blev invald i Vetenskapsakademin. Mitt vetenskapliga arbete har belönats med ett statligt pris. Detta om min professionella verksamhet. Den här verksamheten har dragit till sig intresserade unga människor som med sitt engagemang, goda utbildning och förstånd numera vidareutvecklar detta område av kemisk fysik, och jag tror att ur denna forskning kommer ännu många viktiga rön både för praktiken och för vetenskapen. Den framgångsrika forskningen på detta område har tilldragit sig uppmärksamhet och jag blev utnämnd till ställföreträdare för institutets direktör. Samtidigt avgränsades mina vetenskapliga funktioner genom mitt eget vetenskapliga arbete. Vid fördelning av ansvarsområden som hittills hörde samman blev nu mina uppgifter kemifysiken, radiumkemin samt utnyttjandet av kärn- och plasmakällor för teknologiska ändamål. När A. P. Alexandrov blivit vald till Vetenskapsakademins president rekommenderade han mig till förste ställföreträdare för institutets direktör.

Jag funderade på kärnenergins framtid och på vilka villkor den skulle få plats inom den sovjetiska energiproduktionen. Vi lyckades organisera ett forskningssystem med inriktning på vilka kärnkraftverk man skulle bygga med hänsyn till ändamålsenlighet, hur de skulle drivas rationellt och om de skulle producera bara elektrisk energi eller också andra energibärare, i synnerhet väte. Väteenergiforskningen blev det område som jag ägnade min speciella uppmärksamhet. Allt detta var ämnesområden som kompletterade den gängse kärnenergiforskningen.

Då kärnenergins risker var den allt överskuggande fråga som i alla sammanhang ställdes av den allmänna opinionen i hela världen var jag intresserad av att jämföra kärnkraftens realistiska risker och hot med faror hotande från andra energiproducerande system. Jag sysslade med stor entusiasm med dessa frågor, i huvudsak med klarläggande av risker med andra, alternativa energikällor.

I det teknisk-vetenskapliga rådet på institutet diskuterades rätt ofta olika koncept för kärnenergins utveckling men ytterst sällan de tekniska aspekterna, dvs egenskaperna hos de olika reaktortyperna eller bränslesorterna. Dessa frågor dryftades i de teknisk-vetenskapliga samrådsorganen. Icke desto mindre blev jag av den information jag hade tillgång till övertygad om att inte allt inom utvecklingen av kärnkraften var så lyckat som det påstods. Ytligt kunde man inte se att våra reaktorer skilde sig mycket från de västliga, till exempel i sin grundidé; i vissa avseenden var de till och med bättre, men vad de saknade var ett bra styrsystem och bra system för diagnostik. Amerikanen Rasmussen har gjort en riskanalys av ett kärnkraftverk där han konsekvent letade fram alla möjliga historiska missöden som lett till haverier, systematiserade dem och utvärderade sannolikheten av de olika händelserna och sannolikheten med vilken respektive händelse kunde leda till exempelvis ett radioaktivt utsläpp. Detta fick vi lära oss från utländska källor. I Sovjetunionen hade jag inte sett ett enda vetenskapligt kollektiv som åtminstone i någon mån skulle ha ställt och på ett kompetent sätt undersökt dessa frågor. Den som hos oss mest aktivt tog upp kärnkraftens säkerhetsfrågor var V. A. Sidorenko. Jag uppfattade hans tillvägagångssätt som seriöst. Han hade en faktisk kunskap om kärnkraftverken, om den använda utrustningen och om de missöden som inträffat under tiden. Hans ansträngningar riktades i huvudsak mot att komma till rätta med dessa problem, i första hand genom organisationsåtgärder, för det andra genom ett system för framställande av dokument som skulle finnas på alla kärnkraftverk och för det tredje verkade han mycket för att det skapades nödvändiga tillsyns- och kontrollorgan.

Stor oro väckte hos honom och hos hans likasinnade kvalitén på den utrustning som levererades till kärnkraftverken. Den senaste tiden började vi alla också känna oro med anledning av undervisningen och utbildningsnivån hos den personal som projekterade, byggde och skötte driften av kärnkraftverk. Antalet objekt hade ju ökat mycket men nivån på utbildningen av den personal som deltog i processen hade snarare sjunkit. V. A. Sidorenko var den främste vad gällde dessa frågor. Tyvärr fick han inte det stöd han borde ha haft. Vartenda papper och vartenda steg krävde ett oerhört mödosamt arbete. Historiskt sett kan man förstå det, vår vetenskapsgren byggde ju på hög kvalifikation och stor ansvarskänsla hos de människor som arbetade inom den. Och det är faktiskt så att i händerna på kvalificerad personal kan våra anläggningar anses tillförlitliga och säkra i drift. Oron för kärnkraftens säkerhet uppfattades som ett konstlat problem då det fanns en krets av högkvalificerade specialister och man var övertygad om att säkerhetsfrågorna löstes på ett ytterst kvalificerat och samvetsgrant sätt vid utbildning av personalen.

Men allt fler resurser lades ner på saker utan direkt betydelse för kärnkraften. Man uppförde industrianläggningar för produktion av bränslestavar och industrianläggningar för metallurgisk forskning, en stor mängd av byggnadsresurser användes till uppförande av objekt som inte hade någon relevans för vår myndighets arbetsområde. Vetenskapliga organisationer började försvagas och från att en gång ha varit mycket effektiva fick de se nivån på modern utrustning sänkas; personalens genomsnittsålder ökade och man var alltmer obenägen att acceptera nya angreppssätt. Så småningom vande man sig vid ett rutinmässigt arbete och rutinmässigt sätt vid tacklande av olika problem. Jag såg allt detta, men det var svårt för mig att lägga mig i dessa frågor riktigt fackmannamässigt, då alla inlägg i detta avseende bemöttes fientligt, och en ickespecialists försök att komma med egen uppfattning om andras arbete ansågs inte relevanta och accepterades inte.

Det växte upp en generation av ingenjörer som var kvalificerade för sitt arbete men som inte förhöll sig kritiskt till själva anläggningarna och säkerhetssystemen. Jag kände samvetsförebråelser, ty från min professionella ståndpunkt var det uppenbart att man borde göra något nytt, att försöka att stanna till och söka efter något annat. Jag riskerade rätt mycket. Under min verksamhet hade jag lett 10 forskningsprojekt varav fem misslyckades och genom dessa misslyckanden vållade jag det allmänna en förlust på 25 miljoner rubel. Dessa projekt misslyckades inte därför att de från början varit felaktiga. De var lockande och intressanta, men det visade sig snart, att det saknades nödvändiga material och organisationer som skulle vara kapabla exempelvis att tillverka en ovanlig kompressor eller värmeväxlare. Slutresultatet blev, att några från början fascinerande idéer visade sig under projekteringen för dyra och klumpiga och lämpade sig inte för praktiskt utförande. Jag är rädd för att två av projekten förtjänar sådant omdöme på grund av här uppräknade skäl. Tre av dem har däremot visat sig som ytterst lyckosamma. Bara ett av dessa slutförda projekt, som vi lagt ner 17 miljoner rubel på, har gett en årlig avkastning som täcker de 25 nedlagda forskningsmiljonerna som ännu inte slutat positivt, även med ränta på ränta. Risknivån i mina arbeten har således varit rätt hög – 50-70 procent. Jag har inte sett något liknande på reaktorområdet.

Jag intresserade mig endast obetydligt för traditionellt reaktorbyggande och jag hade naturligtvis ingen aning om graden av dess risker. Där fanns en känsla av oro men där fanns också ”valarna”, dessa giganter och erfarna människor, och jag trodde i mitt stilla sinne att de inte skulle tillåta något otrevligt. En jämförelse mellan västliga anläggningar och våra ledde till slutsatsen att det antagligen fanns många problem beträffande de existerande anläggningarnas säkerhet, men att dessa risker var mindre än riskerna som hängde samman med den traditionella energin och dess större mängder av kancerogena ämnen och den radioaktivitet som släptes ut i atmosfären från kolupplag.

Bland reaktorexperterna ansågs RBMK-reaktorn som dålig. Man betraktade den inte som dålig ur säkerhetssynpunkt; ur den aspekten uppfattades den till och med som en av de bättre. Den ansågs dålig ur ekonomisk synpunkt då den hade en hög bränsleförbrukning och för hög kapitalkostnad, samt för att dess kringutrustning var hantverksmässig[9]. Mig som kemist oroade också det faktum att man i dessa anläggningar förvarade mycket grafit, zirkonium och vatten. Jag oroades också av det ovanliga, för mig otillräckliga skyddssystemet som skulle träda i funktion i extrema situationer: endast operatören själv kunde föra in stavar avsedda till katastrofskydd, antingen automatiskt med hjälp av en givare eller manuellt. Mekaniken kunde fungera bra eller dåligt och det fanns inga andra av operatören oberoende skyddssystem som skulle fungera självständigt efter läget i reaktorn. Av konstruktionsspecialister blev jag tillfrågad om förslag till ändringar i reaktorns skyddssystem. Mina förslag förkastades aldrig men de behandlades ytterst långsamt.

Jag vill redovisa en synpunkt som jag står fast vid men som inte delades av mina kolleger och som ledde till viss friktion dem emellan. Det är så att vare sig i Väst eller hos oss delar man inom flygverksamheten eller i välutvecklade industrigrenar på funktionerna ”vetenskaplig handledare” och ”konstruktör”. Jag menar att det skall finnas vetenskaplig ledning för vissa frågor, exempelvis utvecklingen av flyget. Men när det gäller flygplanskonstruktion måste det finnas en enda chef som både är konstruktör, projektör och vetenskaplig ledare, och all makt och hela ansvaret måste finnas på samma hand. Detta förefaller mig vara uppenbart.

När kärnenergin föddes var allting rationellt. Då det handlade om nya vetenskapsgrenar som kärnfysik och neutronfysik fanns där en veteskaplig ledare som uppdrog åt konstruktörerna att lösa de grundläggande principerna för byggande av reaktorer. Den vetenskaplige ledaren var ansvarig för att dessa principer var fysikaliskt riktiga och säkra. Konstruktören realiserade dessa principer under löpande konsultationer med fysikerna för att försäkra sig om att han inte bröt mot de för ett reaktorbygge gällande fysikaliska lagarna. Allt detta var berättigat i kärnkraftsindustrins gryning. Men när konstruktionsbyråerna hade vuxit och skaffat sig egna datorer och fysikavdelningar, skapade detta ett system av dubbelstyrning (och i verkligheten tredubbel styrning, för det finns också månghövdade departementala och mellandepartementala samrådsorgan) som ledde till ett slags kollektivt ansvar för en reaktors driftsegenskaper. Det är denna situation vi har i dag och jag anser att den är felaktig. Jag är nu så som tidigare övertygad om att man skall ha en organisation med en vetenskaplig ledare som följer vissa projekt och bland dem väljer ut de bästa, och på så sätt styr kärnenergins utvecklingsstrategi. Det är här som en vetenskaplig ledares funktion ligger, inte i konstruktionen av konkreta reaktorer med tidigare fastställda egenskaper. Hela den här röran med frånvaron av personligt ansvar för reaktorns egenskaper har lett till en stor ansvarslöshet, något som kom i dager i Tjernobyl.

Under sitt framträdande den 14 juni sade Nikolaj Ryzjkov att det syntes honom att Tjernobylhaveriet inte var en slump utan att kärnkraften med en viss oundviklighet hade marscherat mot en så svår olycka. Dessa ord slog mig med sin riktighet fastän jag själv inte skulle ha kunnat formulera problemet på så sätt. Jag kom exempelvis ihåg en händelse där svetsarna på ett kärnkraftverk, när de skulle laga svetsfogen på en huvudledning, i stället för att utföra lagningen ordentligt svetsade med elektroden bara lätt på ytan. Detta kunde ha lett till en fruktansvärd olycka med explosion i huvudledningen, ett haveri i VVER-anläggningen[10] med total förlust av värmebäraren och en härdsmälta. Det var tur att där fanns välutbildad, uppmärksam och noggrann personal, då svetsfogen som avslöjades av en tekniker inte kunde ses i mikroskop. En undersökning visade att det helt enkelt handlade om fusk vid svetsning. När man undersökte dokumentationen fann man att alla underskrifter fanns där: svetsarens, att han utfört foglagningen yrkesmässigt och teknikerns som genom en gamma-felsökare har kontrollerat svetsfogen – en svetsfog som inte existerade i sinnevärlden. Allt detta gjordes i arbetsproduktivitetens namn, det gällde att svetsa så många fogar som möjligt. Ett sådant fusk överstiger helt enkelt vår fattningsförmåga. Efter det synade man på många kärnkraftverk liknande ställen och det var inte överallt som allt stod rätt till.

Ofta förekom det sprickor i viktiga ledningar och illa fungerande spjäll på kanaler från RBMK-reaktorn, och allt detta kunde pågå år efter år. Man struntade helt i sådant som de tioåriga övnings-genomgångarna, man brydde sig i allra största utsträckning inte als om de femåriga, och likadant var det med analyssamtalen om utformningen av de diagnostiska system som skulle kontrollera utrustningens skick. Man skall komma ihåg att antalet ingenjörer och övrig teknisk driftpersonal på kärnkraftverken har sjunkit brant. Var och en som besökte en byggnadsplats för ett kärnkraftverk förskräcktes över hur man på dessa viktiga objekt kunde arbeta på samma sätt som på vilket vanligt fuskbygge som helst. Alla dessa olika episoder hade jag i huvudet när Nikolaj Ryzjkov sade att kärnkraftindustrin varit på väg mot ett Tjernobyl, men i förstone hade jag framför mig bilden av specialisterna i mitt eget institut som förhållit sig mycket konkret och mycket professionellt till allt som gällde konstruktionen av kärnkraftverk.

Trogen min natur började jag mer uppmärksamt studera dessa frågor och här och var inta en mera aktiv ställning. Jag pekade på att det behövdes en ny generation av säkrare VTGR-reaktorer[11]. Detta väckte en enorm storm av indignation, man sade att det handlade om två helt olika saker, att jag var okunnig, att jag lade mig i och att man överhuvud inte kunde jämföra en reaktortyp med en annan. Det var en svår situation. Långsamt arbetade man på alternativa reaktorer, långsamt försökte man förbättra de befintliga, men det som var bedrövligast var att det var omöjligt att få till stånd en seriös och objektiv vetenskaplig analys av det verkliga sakläget och att skapa en fullständig händelsekedja, att grundligt analysera alla tänkbara fel och att finna medel till deras avlägsnande. Strax före händelserna i Tjernobyl fungerade och utvecklades allting på detta sätt och antalet företag som fick order att tillverka olika utrustningskomponenter till kärnkraftverk bara växte. Man började bygga Atommaskinkomplexet[12] som lockade till sig många unga. Företaget blev ett misslyckande. Mest av allt hade det behövts långt fler specialister med gedigna yrkeskunskaper. Det kunde man observera även på kärnkraftverken.

Efter min vistelse på kärnkraftverket i Tjernobyl kom jag till den entydiga slutsatsen att Tjernobylolyckan var en apoteos, en kulmen på hela den felaktiga ledning av folkhushållet som rådde i vårt land under många tiotal år. För det som hände i Tjernobyl fanns det definitivt inte bara abstrakta utan även konkreta upphovsmän. I dag vet vi att säkerhetssystemet i denna reaktor var defekt, att en rad vetenskapliga medarbetare kände till det, samt att de kommit med förslag hur man skulle avlägsna dessa brister. Men konstruktören var inte med på ett snabbt utförande av de föreslagna kompletteringsarbeten och hade inte heller bråttom med att förändra säkerhetssystemet. På själva Tjernobylkraftverket förekom under en rad år följande: man genomförde experiment vars program uppgjorts utomordentligt vårdslöst och slarvigt och man utförde inga simuleringar av tänkbara situationer före experimenten. Ringaktningen för konstruktörens och den vetenskaplige ledarens synpunkter var fullständig och dessa fick kämpa sig till att de tekniska rutinerna skulle följas på rätt sätt. Man ägnade ingen som helst omtanke åt instrumentens skick eller åt ett planmässigt förebyggande underhåll och reparationer av utrustningen. En av verkets direktörer sade direkt så här: ”Vad är det ni oroar er för? En kärnreaktor är som en samovar, den är betydligt enklare än ett värmeverk. Vi har erfaret folk, det kommer aldrig att hända något”.

När man tittar på händelseförloppet, varför den ene handlade si och den andre så, är det omöjligt att peka ut en enda skyldig, någon som initierat de händelser som ledde till brottet. Bakom den ende döljer sig hela komplex: teknikerna gjorde misstag därför att de till varje pris ville avsluta experimentet – de kallade det ”en hederssak”; planen för utförande av experimentet var uppgjord på ett mycket undermåligt och odetaljerat sätt och den hade inte godkänts av de behöriga specialisterna. I mitt kassaskåp ligger en loggbok med nedtecknade telefonsamtal som kärnkraftsteknikerna förde strax innan olyckan. Man får gåshud på hela kroppen när man läser dessa utskrifter. En av teknikerna ringer till en annan och frågar: ”Här i programmet står vad man måste göra men sedan har någon strukit över en hel del. Hur skall jag göra?” Hans kollega funderar en kort stund och säger: ”Du skall göra det som är överstruket”. Detta var standarden på de i förväg iordningställda viktiga dokumenten på ett objekt som faktiskt var ett kärnkraftverk. Det som någon strukit över skulle teknikern tolka och vare sig nu överstrykningen var rätt eller fel skulle detta bidra till dessa oförutsedda händelser. Man kan inte lägga hela skulden på respektive tekniker, skulden vilar också på den som gjort programmet, den som strök i det, den som signerade det och den som inte koordinerade det. Själva faktum att personalen på verket självständigt kunde igångsätta händelser som inte sanktionerats av fackmän visar en felaktig inställning hos fackmännen på detta kärnkraftverk. Och det faktum att representanter för kärnkraftsinspektionen[13] vid tillfället var närvarande där och inte hade informerats om det pågående experimentet och ej heller om dess program – det är något som har en vida större räckvidd än för det berörda verket.

Men låt oss återvända till händelserna i Tjernobyl som jag avvikit från för mycket. Militärflyget och dess helikopteravdelning arbetade ytterst ambitiöst. De var ett exempel på en bra organisation. Med förakt för alla faror ansträngde sig samtliga besättningar att fullgöra sina uppgifter hur svåra och komplicerade dessa än var. Särskilt svårt var det de första dagarna. Man fick order att släppa ner säckar med sand men de lokala ledarna klarade inte av att snabbt organisera tillräckligt med folk som skulle göra i ordning säckarna och sanden. Jag såg med egna ögon hur besättningarna, unga officerare, lastade sandsäckar i helikoptern, flög, kastade dem över målet, återvände och gjorde samma arbete upprepade gånger. Om jag inte missminns handlade det om följande tal: under det första dygnet släppte man tiotals ton, under det tredje-fjärde dygnet hundratals ton och slutligen rapporterade generalmajor Antosjkin på kvällen att man under ett dygn släppt ner ettusenetthundra ton material. Den 2 maj var reaktorn praktiskt taget övertäckt och vid den tiden hade utsläppet av radionuklider ur reaktorbuken reducerats på ett märkbart sätt.

Omkring den 9 maj visade det sig att block 4 slutade att ryka, brinna, leva; ytligt var det lugnt och vi ville på Segerdagens kväll fira denna dag. Tyvärr upptäckte man just den dagen inuti block 4 en inte särskilt stor men klart lysande hallonröd fläck som skvallrade om att på det stället var temperaturen fortfarande hög. Det var nödvändigt att fastställa om det glödande var fallskärmar som använts vid nedsläpp av bly och andra material. Jag trodde knappast det var så, snarare liknade det en glödande sandmassa, jord och annat man släppt ner. Helgen var fördärvad och man beslöt att släppa ytterligare 80 ton bly i reaktorns gap. Därefter avbröts helgfirandet och vi firade Segerdagen i större lugn och ro den 10 maj.

Redan då, under dessa tunga dagar befann vi oss paradoxalt nog i en upprymd stämning. Det hade inget samband med det att vi deltog i likvideringen av en så tragisk händelse. Tragiken förblev den tunga bakgrund på vilken allt annat utspelades. Men en viss upprymdhet berodde på hur människorna arbetade, hur snabbt de responderade på våra krav, hur snabbt man räknade fram olika tekniska alternativ – och vi började redan där på platsen beräkna de första alternativen för ett kupolbygge över det förstörda blocket.

Legasov lämnade ovanstående artikeln till ”Pravda” strax före tvåårsdagen av Tjernobylkatastrofen. På själva årsdagen, den 26 april 1988 tog han sitt liv. Dessa reflektioner är hans testamente, en anklagelse och ett desperat rop som självmordet givit en särskild tyngd åt. Det är fortfarande en öppen fråga hur stort intryck de ansvariga i Ryssland tagit av Legasovs kritik. Akademiledamoten Ju. Tretjakovs runa över honom var: ”Legasov var på en gång en Don Quijote och en Jeanne d’Arc, ingen lätt person enligt hans omgivning.”

* * *
*    

© Översättning Leo Kramár

[1] RBMK-reaktor, lättvattenreaktor med grafit som moderator (Översätarens noter)

[2]  ”nesjtatnyj”

[3]  ”v rezjime svobodnogo vybega”. Kraftförsörjningen till reaktorns cirkulationspumpar var inte säkrad vid yttre elavbrott och frånslag av turbinerna. Pumparna skulle drivas av dieselmotorer som tog en viss tid att starta. Enligt det svenska företaget Kärnkraftssäkerhet och Utbildning AB  gick experimentet ut på att ”pröva om den levande kraften i de nedvarvade turbinerna kunde driva pumparna under det kritiska tidsintervallet”. (DN 1996-04-19)

[4]  ”Minenergo”, ministeriet för energi och elektrifiering

[5]  ”osoznannyj plan”, ”katastrofplan”

[6] Nikolaj Ryzjkov var Sovjetunionens regeringschef

[7]  ”Atomenergoizdat”

[8]  ”Znanije”-förlaget

[9]  ”po neindustrialnoj osnove”, på ett icke fabriksmässigt sätt

[10]  ”VVER”- Vodno-vodjanoj energetitjeskij reaktor, vattenkyld reaktor

[11]  ”reaktor VTGR ili zjitkosolevoj reaktor”, reaktor med flytande natrium-kylning

[12]  ”Atommasj” (i Volgodonsk där man skulle tillverka reaktorer om 1 milj. kW. För det måste man    snabbutbilda 2.300 ingenjörer)

[13] 15 ”Gosatomenergonadzor”, Statens kärnenergiinspektion

 

EU-valet

Ebba Busch Thor har gett sig in i EU-valdebatten. Hon är en skicklig politiker och det är tack vare hennes tydliga ledarskap och klara besked som opinionssiffrorna för Kd är rekordhöga.  Först knäckte hon Centerpartiet och Annie Lööf. Liberalerna knäckte sig själva. Att en massa moderatväljare tänker rösta på Kd beror till viss del på Kristerssons velande och den ideologiska splittringen inom partiet. SD:s sjunkande opinionssiffror visar att inte heller Jimmie Åkesson kan vara säker på sitt väljarunderlag.

Nu gäller det EU och där börjar det kärva. EBT konstaterar att EU är på väg att bli en superstat, något hon vill förhindra, men samtidigt vill hon ge EU mera makt på vissa områden, exempelvis vad gäller klimatet, och hon vill öka dess överstatlighet genom att avskaffa medlemmarnas vetorätt i utrikespolitiska frågor.

Här är EBT på farliga vägar. Hon vill uppenbarligen fria till olika väljargrupper samtidigt och intar här en omöjlig ståndpunkt. Eller snarare två oförenliga ståndpunkter. Det går inte att både äta upp EU-kakan och behålla den, inte ens att bara plocka russinen ur den.

Hon har rätt i att det hos många väljare finns en oro för mer överstatlighet och federalism, det hon kallar en superstat. Hon förstår bättre än de flesta andra politiker att valet kommer att handla om EU:s framtida utveckling och inriktning: skall vi ha en Europeisk statsfederation eller Nationernas Europa?

Oppositionen mot mera överstatlighet växer i hela Europa och Brexit borde vara en varning för herrarna Macron, Juncker och andra att människorna inte accepterar att makten flyttas längre och längre bort från dem. Hur kan vi, svenska väljare med våra 2,7%, påverka besluten i EU-parlamentet?

Jag är en varm anhängare av europeiskt samarbete men anser att sådant samarbete skulle begränsas till områden som ekonomi, miljö, kriminalpolitik och kanske försvar och kanske några till, och bedrivas på regerings- och UD-nivå på liknande sätt som man gjorde i EEG och Efta. Utan en enorm och dyr EU-byråkrati och det ganska lama och kostsamma EU-parlamentet.

Ceterum censeo senatum Argentoratum esse delendam.

Jag kommer att rösta på det parti som först föreslår att avskaffa Strasbourgcirkusen.