Josef in memoriam

I dag, på årsdagen av hans död, minns jag min vän Josef – och den gamla onda tiden.

Josef var min bästa vän under de fyra gymnasieåren. Det mesta av dem satt vi i samma bänk, andra bänken framifrån i mittraden.  Många tyckte kanske att vi var ett omaka par. Josef har alltid haft något bondskt över sig, med sin rundhyllta figur, något kutryggig, med det ostyriga styva sandfärgade håret i pannan. Med åren har han blivit mer kutryggig och bondsk.

Och så ögat. Josef var sedan en olycka i barndomen blind på ett öga, men det hindrade honom aldrig mycket. Han var begåvad och klok, alltid realistisk, men kunde vara på ett nästan barnsligt sätt envis.

Det som låg honom i fatet alla år var att han kom från vad regimen kallade ”de byrika”, ett slags kulakfamilj. Han kom från Pavlovice, en köping som inte är mycket mer än en by, en ganska typisk mährisk by som inte är mycket mer än en enda lång gata, en kilometer eller två av småhus och radhus med små väl eller illa skötta trädgårdstäppor framför. I mitten en katolsk kyrka, prästgård, rådhuset och skola i två våningar, konsum, ett par tvåvånings hyreshus. I västra byänden den kooperativa vinföreningen, i östra Horáčeks lanthandel. Runtomkring en leende sydmährisk bygd med mjuka långsträckta höjder, så långt ögat når täckta av vingårdar där vinstockarna står i räta rader som prydliga små soldater. Och så fruktodlingar.

Det är här Josef var hemma, mycket påtagligt hemma. Horáčeks lanthandel ägdes av Josefs pappa Josef. En stor lanthandel där man sålde allt bygden behövde, från kryddor och fotogen till kol och jordbruksredskap. Josefs far, som Josef var en trogen kopia av, var också han av det rundhyllta, gemytliga och i sig fullständigt trygga slaget. Han ägde också ett av köpingens två hyreshus, en välskött vingård och, kanske det viktigaste, en stor och rikt bärande aprikosodling. Köpingens stolthet är en egen aprikossort, prunus armeniaca pavlovensis, en väldoftande saftig frukt som jag stiftade nära bekantskap med under flera sommarlov då jag hjälpte till med skörden. Jag hjälpte gärna till, det var alltid bråttom, frukten mognar samtidigt, det behövdes mycket folk, man skördade och lastade en järnvägsvagn aprikoser om dagen.

Visst var jag ibland avundsjuk på Josef. När han hade macka med kyckling till skollunch under de magra krigsåren, när han fick en liten sportbil som belöning för ett fint studentbetyg. Men vi hade alltid mycket gemensamt och vi gillade varandra. Josef hade ett sant intresse för litteratur och konst. Han läste poesi, och under krigsåren, när även frukt var en eftertraktad bristvara, skaffade han sig en fin liten konstsamling, grafik mest. Han kunde åka ända till Prag med en väska full med prunus armeniaca pavlovensis och knöt kontakter med kända konstnärer, kontakter som även jag har haft glädje av.

Efter studenten fick han jobb på ett mekaniskt företag i grannskapet. Det var ett stort företag som tillverkade stålkonstruktioner för fabriksanläggningar, broar och liknande, och Josef började arbeta där på inköpsavdelningen. Det gick bra för honom, bright som han var, och han avancerade snabbt till inköpare. Han hade inte blamerat sig under ockupationen, hans lilla svartabörshandel med aprikoser räknades snarare som ett sabotage av tyskarnas krigsekonomi och således som en förtjänst, så det fortsatte att gå bra för honom även efter kriget och också senare när kamraterna hade tagit över. Förvånansvärt nog, för han var en av de få som inte skrev på när kamraterna kom och tyckte att han skulle gå med i Partiet. Men Josef menade att han aldrig hade varit partipolitiskt aktiv, ja överhuvud inte intresserad av politik, och att han tänkte förbli så även framledes. Han var en duktig och med tiden oumbärlig medarbetare, aningen enveten och något speciell med sitt ointresse för politik förstås, men Partiet kunde ibland visa överseende med speciella och annars oförargliga människor som Josef.

I alla fall på det lokala planet, förstår jag. Så gick det till här hos oss, där alla känner alla sen barnsben och generationer tillbaka. Men ingen människa är en ö, inte heller satt företagets partikadrer isolerade på en ö. Det kom drös med papper från distriktets kaderkommission, som i sin tur hade fått direktiv från partiets länsavdelning, som hade fått anvisningar från självaste Centralkommitténs kadersekretariat i Prag. Den mytomspunna Centralkommittén, då under ledning av kamrat Klement Gottwald.  Och, som alla visste, hade kamrat Gottwald alltid öronen öppna för signaler från Moskva.

 1950 kom signaler att det tjeckoslovakiska jordbruket inte hade följt med tiden, att byarna fortfarande var fulla med byrika och kulaker. Kulaker, rika bönder och bykapitalister hade ingen plats i ett socialistiskt samhälle, så Centralkommittén utlyste kulakaktionen. All jordegendom skulle socialiseras, kapitalister exproprieras, bönderna tvingas in i jordbrukskooperativ. Med sin stora lanthandel, hyreshuset, kärleksfullt skötta vingård och lönsamma aprikosodlingar var Josefs far en bykaptalist med råge. Familjen kunde skatta sig lycklig att de fick behålla och bo kvar i det gamla huset vid huvudgatan.

Kulakaktionen hälsades inte med glädjerop på den böhmiska landsbygden. Självägande bönder som hade odlat sin jord i generationer protesterade och saboterade. På sina håll tog motståndet våldsamma former. I en by i närheten av oss slutade kollektiviseringstvånget med att de hetlevrade sydmähriska slovakerna dödade tre lokala kommunistfunktionärer.

De skyldiga straffades, sju av dem hängdes och lika många dömdes på livstid. Händelsen utnyttjades av regimen till att etablera en våldsam jakt på ”kulaker”. Rättegångar pågick i hela landet, med dödsdomar, livstidsdomar, fängelser, femtio tusen bönder hamnade där, och ännu fler i tvångsarbetsläger, deras egendomar exproprierades. Kulaker, bykapitalister och deras familjemedlemmar betraktades som farliga regimmotståndare och sabotörer, de skulle spåras upp och oskadliggöras överallt där de hade nästlat in sig. Partiet påbjöd utrensningar på alla arbetsplatser.

Med sin familjebakgrund tillhörde Josef kategorin presumtiva brottslingar och rensningsaktionen på företaget drabbade givetvis honom. Något sabotage eller statsfientlig verksamhet kunde man inte anklaga honom för, men som son till en bykapitalist kunde han omöjligen fortsätta att arbeta som inköpare på ett stort statligt företag. Direktiven uppifrån måste följas men kamraterna i kaderfemman var inte hjärtlösa. Josef var gift och hans Maria väntade barn, så han fick ett annat jobb på företaget.

Det lustiga med socialistiska företag var att de ibland drev sidoverksamheter som knappast hade någon direkt betydelse för eller ens anknytning till huvudproduktionen. Ofta handlade det om en verksamhet som var försvarbar ur affärssynpunkt men samtidigt hade en social karaktär, som åt de anställda tillhandahöll varor eller tjänster som var svårtåtkomliga på den öppna marknaden.

 Josefs stål- och järnföretag drev ett hönseri och hans nya jobb blev att sköta de äggvärpande fåglarna. Naturligtvis drevs även hönseriet i stor skala, och ägg och fjäderfä såldes och distribueras på företagets egna lastbilar. Så småningom avancerade Josef igen, från hönsskötare till hjälpförare, och med denna nya erfarenhet till chef för lastbilscentralen. När kamrat Josif Vissarionovitj och kamrat Gottwald 1953 rätt oväntat hade lämnat det jordiska kom kulakaktionen av sig och Josef var tillbaka på sin gamla plats som inköpare av järnprodukter.

Tills den mytomspunna Centralkommittén i Prag påbjöd ny rensning och hela historien upprepades på nytt. Hönseriet, lastbilen…

När Josef och jag träffades satt vi och skrattade åt det hela, men när det begav sig var det säkert inte så roligt, tänkte jag och jämförde våra liv. Hur skulle det kännas att skyffla hönsskit dagarna i ända, att få lönen halverad, att bli socialt stämplad, uthärda år efter år, att kämpa sig upp igen. Och Josef visade inget hat, inte ens någon avoghet som jag kunde märka.

Men Josef var speciell. Han var den ende av kompisarna som inte var rädd att hålla kontakt med mig under alla dessa år. Har skickade böcker, grafik – och så aprikoser förstås. Tjugo kilo aprikoser i trälådor, som jag hade himla sjå att få igenom den svenska tullen och växtkontrollen, hälften var ruttna när jag hämtade dem. Och han kom och hälsade på. Hur lyckades han med det när min mor fick avslag efter avslag i sjutton år?

Josef var litet av en Švejk. Både hans utseende och beteende kunde lura folk till att tro att han var en onkel från landet, en lantis som man behandlade med visst överseende men annars hur som helst. Men Josef var klok. Jag vet att han avskydde kommunistregimen lika mycket som jag men han skulle aldrig utmana den direkt. Regimen var stark och obarmhärtig och tillät inte att någon utmanade den. Den var totalitär i sina anspråk på att bestämma över människornas liv och den gjorde det med hjälp av sina ”organ”. Men den hade en svaghet. Den ville utåt framstå och respekteras som demokratisk, som en demokrati bland andra, verkliga demokratier. Det fanns en författning och lagar som garanterade fria val, yttrandefrihet och andra medborgarliga friheter och rättigheter. Men alla visste, både de där uppe och de där nere, att allt var på låtsas. När det kom till krita vågade ingen åberopa dessa på pappret så vackra rättigheter. Utom några få.

Josef var en av de få. För Josef kunde läsa, han visste sina pappersrättigheter och han litade på att regimen för skams skull inte kunde blankt förneka dem. Det krävdes förvisso en del mod, men Josef var orädd och han bedömde rätt var exakt den gräns gick som man inte fick överskrida. Så Josef gick till vederbörande organ, han var väl påläst i lagen, och han pekade ut för organen att lagen säger att varje välfrejdad tjeckoslovakisk medborgare har rätt att vartannat år göra en resa utomlands. Josef visade organen ett intyg på att han var en mångårig och uppskattad medarbetare som kamraterna i kaderfemman inte hade något ont att säga om, och att han inget annat önskade än att utnyttja sin lagligen garanterade rätt till en utlandsresa, i detta fall till Sverige.

Så en vacker julidag på 1960-talet mötte jag min gamle bänkkamrat Josef vid färjan i Trelleborg. Han var sig lik, bara något rundare och kutryggigare och den ostyriga luggen i pannan har blivit helvit. Han besökte oss flera gånger, och som sagt, uppvaktat mig, skickat böcker. Han valde omsorgsfullt och har berikat min bokhylla och mitt liv med något av det vackraste som skrivits på tjeckiska – Sova, Šrámek, Seifert – poesi som vi som gymnasister älskade och kunde utantill. Det var inga slumpmässigt valda presenter, allt Josef gjorde skedde med eftertanke.

Och hans omtanke gällde min identitet. Han ville att jag inte skulle glömma att jag är en tjeck. Var Josef en tjeckisk nationalist? Säkert var han det, det var vi, i min genration, alla. Vi var födda och växte upp i en republik som fortfarande gick i kolt och där patriotismen, nationalismen, lärdes ut redan i förskolan. Det var en nationalism som kunde gränsa till chauvinism och var riktad mot arvsfienden tyskarna och allt tyskt.

I det historiska narrativet är vi tjecker det fridfulla duvfolket som inget annat önskar än att få leva i trygghet och fred bakom våra gränsberg, att i lugn och ro få odla sin humle och dricka sitt mjöd. Men de oroliga germanerna som sedan urminnes tider drivs av Drang nach Osten, våra grannar saxare och thüringer, har tagit sig över Böhmerwald och Erzgebirge och koloniserat en stor del av Böhmen och Mähren. Alltsedan medeltiden levde de två folkslagen i samma statsbildning, men deras samlevnad var allt annat än problemfri. Under den gamla Habsburgmonarkin var det tyskarna och tyskan som dominerade, efter 1918, när maktrelationerna vänts upp och ner, blev det tjeckernas tur, men alltid var det ett av de två folken som kände sig förtryckt. Under naziockupationen höll det på att sluta illa för tjeckerna. Hitler tyckte att det slaviska elementet i hjärtat av hans tusenårsrike var outhärdligt och Heydrich planerade en fullständig germanisering av Böhmen och Mähren och förflyttning av tjeckerna till öst. Det blev inte så, i stället slutade kriget med en katastrof för sudettyskarna.

Under århundradens kamp mellan tjecker och tyskar var något av det skamligaste att byta sida, att förråda sin nationella identitet, för tjeckerna synonymt med att förtyskas. Det vanligaste tecknet på sådan anpassning var det som vår klasskompis Ludvík gjorde under ockupationen, att förtyska sitt namn. Det första man då oftast gjorde var att avlägsna de besvärliga diakritiska tecknen, strecket och den lilla haken i sitt namn. Och det var precis vad jag hade gjort när jag hade flyttat till Sverige. Av rent praktiska skäl måste jag säga till mitt försvar, det finns ingen ”hake” i den svenska typografin, och strecket över det sista ”á” har jag behållit. Även om detta lilla streck, som i tjeckiskan anger vokallängd, tolkas här som en accent och gör att mitt namn uttalas fel.

Så i Josefs ögon var jag redan misstänkt och han gjorde allt som var i hans makt för att påminna mig om att jag var en tjeck. Något jag är honom tacksam för varje gång jag tar fram ett band tjeckisk poesi ur min bokhylla.

Tack Josef och vila i frid.

100 000 ÅR

Bildresultat för Radioaktivitet

Under några veckor har vi haft en köldknäpp som har påverkat vår elförsörjning och som på nytt väckt frågan om den svenska kärnkraften och med den den segdragna debatten om slutförvaring av kärnavfallet.

Kärnkraftsindustrin anser att frågan är tillräckligt utredd och väntar på besked från regeringen, men miljöminister Bolund dröjer med svaret med hänvisning till att slutförvaret är en så viktig sak at han måste fundera på det hela ett tag till.

Knäckfrågan tycks vara skyddsförmågan hos de kapslar som det använda kärnbränslet skall förvaras i. Kärnkraftsmotståndarna menar (se debattartikel i SvD 14/2) att kapslarnas kopparhölje inte kommer att hålla i 100 000 år.

Ett hundra tusen år. Smaka riktigt på det. Det är denna otroliga tidsrymd som den samlade expertisen anser att kapslarna måste hålla tätt. På 500 meters djup i den svenska graniten.

I mina barnbarns skolböcker står det så här: Om cirka 5000 år bildas ett tusen meter tjockt istäcke i den skandinaviska fjällkedjan. Det är starten på en ny istid som kommer att drabba Sverige hårt. När istäcket är som störst når det långt ner i Europa. Ovanpå vad som en gång var Stockholm är isen 2,5 kilometer tjock. Ismassorna kommer att svälla till 3-4 kilometers tjocklek, vilket kommer att pressa jordskorpan hundratals meter ner. Sverige kommer att ligga begravt under isen i tiotusen år, kanske längre.

Enligt SKB:s klimatmodell är vi nu på väg till en ny istid som kommer att kulminera om ca 5 000 år och därefter om ca 20 000, 60 000 och 100 000 år. Under de varmare mellanperioderna blir temperaturen fortfarande mycket låg och sannolikt blir Skandinavien först efter år 120 000 åter beboeligt. Analyser av borrkärnor från havsbotten visar att istiderna varit regelbundet återkommande 750 000 år bakåt i tiden. Historiskt har Skandinavien och norra Europa haft återkommande istidsperioder och det finns ingen anledning att tro att den klimatcykel som upprepats under de senaste 150 miljoner år skulle ändras.

Dessa återkommande istidsperioder beror på de s.k. Milanković-cyklerna, långsamma variationer hos instrålningen av solljus till jordytan, orsakade av regelbundna förändringar av jordens elliptiska rörelse kring solen och lutningen av jordens rotationsaxel.

Så jag undrar. Har minister Bolund och alla de andra läst på när de gick i skolan? Vem eller vilka är det de vill skydda i 100 000 år mot radioaktiv strålning? Den mänskliga civilisationen har funnits i kanske 6 000 år. Är det inte väl optimistiskt att tro att den fortfarande existerar om 50 000 eller 100 000 år? Och om Skandinavien efter 120 000 år åter blir beboelig och en civilisations finns då, är det inte sannolikt att man för länge sedan kommit till rätta med dagens banala tekniska problem? 

Det beräknas att slutförvaret av använt kärnbränsle kommer att kosta 143 miljarder kronor, ett ofattbart belopp som kärnkraftsindustrin betalar med en löpande avgift till Kärnavfalsfonden, f.n. med ca 5 öre för varje producerad kWh.

Jag, en fåkunnig lekman, tar mig för pannan och undrar om jag cyklar eller om Sveriges samtliga vetenskapsmän och politiker har drabbats av ett totalt hjärnsläpp.

Jan Patočka

(Föredrag på ”Patočkadagen” på Tjeckiska centret i samarbete med Södertörns högskola 2007-10-09)

Ärade vänner!

Under den här eftermiddagen har vi hört och lärt oss mycket om Jan Patočkas filosofi. Patočka var en djupt tänkande filosof men han var ingen kammarlärd avskärmad från verkligheten. Och vi vet alla hur den verkligheten såg ut. Han upplevde två världskrig och en sex år lång tysk ockupation som inskränkte hans filosofiska verksamhet. 1945 kom så den efterlängtade friheten, men redan 1948 tog kommunisterna makten och satte munkavle på honom igen. Den korta Pragvåren under Dubček, då han fick tillbaka sitt jobb som universitetslärare, slutade 1968 med sovjetisk ockupation och den så kallade normaliseringen. Den satte definitivt stopp för hans karriär som professor. Men inte för hans lärargärning. Hur det gick till har ni precis hört av Ivan Chvatík som var med.

Många har vittnat om att den kommunistiska censuren var svårare att kringgå än den nazistiska. Patočka var en otroligt flitig skribent, men bara litet av det han skrev blev publicerat under hans liv. Hans sista stora verk, de Kätterska essäerna, kom ut i samizdatupplaga om sex eller tolv maskinskrivna blad som spreds från hand till hand. Man hade alltså inte ens tillgång till en dupliceringsapparat.

Först var det kriget och ockupationen, sedan det kommunistiska förtrycket och isoleringen från västvärlden som gjorde att Patočkas namn och filosofi förblev nästan okända utanför en liten krets av filosofer och studenter. Det var ett tragiskt öde för en av Husserls och fenomenologins främsta uttolkare och utvecklare. Men trots svårigheterna och riskerna var det många tjeckiska intellektuella som läste de slitna och svårlästa karbonkopiorna av hans föreläsningar och som inspirerades av hans tankar om människans frihet och ansvar. Det visade sig så småningom att dessa till synes abstrakta filosofiska idéer skulle få ett oväntat politiskt genomslag.

Det var framförallt två händelser eller omständigheter som direkt eller indirekt ledde till Charta 77. Den ena var Helsingforskonferensen som avslutades i augusti 1975. Konferensen hade till syfte att minska spänningarna under det kalla kriget. Spänningen och fruktan för Sovjet hade ökat efter Warszawapakttruppernas intåg i Prag sommaren 1968 och den s.k. Brezjnevdoktrinen[1]. Här i Stockholm talade Palme om ”diktaturens kreatur”. Så Brezjnev behövde bättra på sitt anseende. När de båda supermakterna – för det fanns faktiskt två på den tiden – möttes i Helsingfors hade de helt olika mål. Brezjnevs mål var ekonomiskt samarbete och ”gränsernas okränkbarhet”, Carter och amerikanerna pressade fram ”den tredje korgen”, som innebar att kommunistländerna lovade att respektera FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Konferensen blev en succé och alla var nöjda. Brezjnev skrev gladeligen på, han hade ju fått ett kvitto på att Sovjets erövringar i Europa och dess intressesfär blev internationellt godkända och skulle vara för evigt. Hur det sedan gick med de mänskliga rättigheterna vet vi ju.

Tjeckoslovakiens president ratificerade Helsingforsöverenskommelsen och parlamentet fastställde den som lag som publicerades i oktober 1976. För kommunisterna var det bara ytterligare en ploj till att lugna de naiva svärmarna i Väst. Hemmaopinionen brydde man sig inte om.

Men hemmaopinionen fanns. Den direkta och påtagliga anledningen till att den lät höra av sig var det förtryck och förföljelser som de oppositionella, framförallt de som hade varit engagerade i Dubčeks reformer, utsattes för. Efter 1968 utrensades nästan en halv miljon medlemmar ur kommunistpartiet. 10 000 arméofficerare förlorade sina jobb. Ett par tusen journalister och tusentals forskare och lärare fick publiceringsförbud och måste försörja sig som eldare eller fönsterputsare. Därtill kom polistrakasserier, husundersökningar, misshandel och fängelsedomar. Och det grymmaste var att bestraffningarna drabbade även familjemedlemmar, inte minst barnen som uteslöts från högre utbildning, gymnasium inräknat.

 Det saknades inte protester. Kända personligheter som Václav Havel skrev öppna brev till högsta myndigheter och fick fängelsestraff för ”förtal” av den socialistiska samhällsordningen. Men det var när Tjeckoslovakien hade undertecknat Helsingforsöverenskommelsen som dissidenterna såg en möjlighet. 142 människor, en blandad skara av intellektuella, kristna, antikommunister och reformkommunister undertecknade den 1 januari 1977 ett manifest som de kallade Charta 77. Man åberopade republikens författning och gällande lag och krävde att myndigheterna skulle sluta med rättsövergrepp mot enskilda människor och att de skulle respektera mänskliga rättigheter. Några dagar senare skickade man brev med samma krav till regeringen, till parlamentet och till utlandspressen, undertecknade av Chartans nyutsedda talesmän, f. d. utrikesministern Jiří Hájek och filosofiprofessorn Jan Patočka.

Det var mot rättslösheten och de upprörande orättvisorna som chartisterna protesterade. Patočka motiverar och förklarar grunderna och skälen för protesten i ett dokument som publicerades i januari, med den talande titeln Om plikten att värja sig mot orätt. Han sätter här den etiska grunden för Chartan: Inget samhälle kan fungera utan en moralisk bas men moralen finns inte för samhällets skull utan för individen, för att människan är en människa. Och det är inte människan som definierar moralen godtyckligt efter sina behov och önskningar, det är moralen som definierar människan.

Det var alltså inga revolutionära krav, undertecknarna hade gjort en noggrann juridisk analys av texten och var mycket noga med att påpeka att de inte var ett politiskt parti och att de agerade inom ramen för gällande lag. Det är svårt att veta vilken respons de förväntade sig, men statsapparatens reaktion blev våldsam. Man satte igång en sanslös desinformations- och förtalskampanj i medierna, spred komprometterande falska Charta-77-dokument, man påbjöd massprotester och väckelsemöten på arbetsplatser. Hundratusentals skrev på fördömanden men ingen fick läsa den text man fördömde. För den stora allmänheten förblev innehållet i Chartan okänt. Jag minns att mina tjeckiska vänner som kom hit på besök ivrigt frågade efter och läste texterna. De modiga människor som inte skrev på fördömanden förlorade sina arbeten. Förföljelser och polistrakasserier mot undertecknarna ökade. För Jan Patočkas del betydde det att hans tid som Chartans talesman blev kort. Han dog i hjärtinfarkt den 13 mars samma år efter ett 11 timmar långt polisförhör.

Jan Patočka hade tidigare inte engagerat sig politiskt, men han var ingen opolitisk filosof. Och hans filosofi blev den viktigaste inspirationskällan för dissidentrörelsen, inte minst för Václav Havels politiska tänkande och fortsatta verksamhet. Peter Pithart skriver – Pithart var en av undertecknarna och är numera talman i Senaten – att professor Patočka i sina seminarier under flera år i bästa sokratiska anda ”fördärvade ungdomen” och att utan honom och Václav Havel hade Chartan antagligen aldrig blivit till.

Som fenomenolog sökte Patočka efter meningen i den mänskliga existensen. Som moralfilosof lärde han att endast ett liv i sanning är ett värdigt liv och att sanningen endast är möjlig i ett fritt samhälle. Människan träder in i historien när hon reser sig över blotta livsuppehållandet, när hon börjar problematisera sin tillvaro, när hon vill förstå sig själv och börjar ifrågasätta det till synes självklara i världen. Han lärde också, att människan måste vara politisk i vidare bemärkelse, att hon är skyldig att ta ansvar för sitt samhälle och att hon måste handla, och handla i överensstämmelse med sin övertygelse även om det sker till priset av personliga uppoffringar. Det är kanske just den här uppmaningen, att förverkliga de etiska målen i en handling, som gör honom så ovanlig bland filosofer – och farlig för makten.

Det är uppenbart att filosofen Patočka måste komma i konflikt med den totalitära staten. Normaliseringsåren kännetecknades av en tyst överenskommelse mellan den styrande eliten och folket: ni sköter ert och vi sköter vårt. Ni sköter era jobb och era privata affärer. Vi sköter politiken och erbjuder er en hygglig – i alla fall i jämförelse med andra kommunistländer – levnadsstandard. Patočkas filosofi bröt mot detta kontrakt på ett sätt som makten inte kunde tillåta. På det teoretiska planet förkastade man hans filosofi, fenomenologin, som oförenlig med marxismen. Fenomenologin hade blivit komprometterad av Heideggers flirt med nazismen, men det var säkert framförallt dess krav på ett förutsättningslöst ifrågasättande som störde den marxistiska ortodoxin.  På vardagsplanet var hans uppmaning till medborgarna att aktivt delta i politiken och kravet på en statsstyrelse ansvarig inför folket oförenliga med den ”existerande socialismen”, d.v.s kommunistpartiets diktatur.

Det som slutligen var avgörande för Patočkas kritik av det kommunistiska samhället var den allomfattande offentliga lögnen. Alla kände till att den fanns, även eliten, och de flesta anpassade sina liv därefter. Eller som man sade: Ni ger oss låtsaspengar och vi ger er låtsasarbete. Det var ett liv i lögn, det som Patočka kallar ett ickeautentiskt liv. De få som försökte leva ett liv i sanning drabbades hårt. Det var en grym värld, som han själv uttryckte det. Det sant mänskliga för Patočka var vad han kallade ”omsorgen om själen”, och det kan låta högtravande och patetiskt i våra öron. Men vad han menade var att människan skall leva ett autentiskt, om sig självt medvetet liv som syftar något högre än att bara arbeta och konsumera.

Så förvandlades – som Pithart skriver[2] – den vänlige men stränge professorn till en upprorsmakare som talade om de ”omskakades solidaritet”, om plikten att handla och uppmanade till en ”riskfylld personlig insats och eventuellt offer”.

Patočka kom fram till att ett autentiskt liv är möjligt bara i ett fritt samhälle. Målet för Charta 77-rörelsens definierar han som ett liv i sanning i ett fritt samhälle och han ser det som logiskt och uppenbart att endast ett samhälle som respekterar de mänskliga rättigheterna är fritt:

”Idén om mänskliga rättigheter är inget annat än övertygelsen, att även stater, även samhället i sin helhet, är underordnade moraliska överväganden…något som är högre än de själva…”.[3]

Han intar här en filosofisk ståndpunkt som man kan kalla humanistisk och normativ. Han står för vissa absoluta värden och till dem räknar han mänskliga rättigheter. Och han tvekar inte att handla för att försvara dem och kämpa mot orätt.

Vad ledde Charta-rörelsen till? Framförallt riktade den omvärldens blick på förtrycket i Tjeckoslovakien och gav upphov till ett omfattande internationellt stöd till dissidentrörelsen. Under några år ledde den också till hårdare, men ändå på något sätt tveksammare åtgärder från regimens sida. Man hade nu världens ögon på sig. Under de kommande åren skrev allt som allt ca 1 200 människor på Chartan, många av dem arresterades och dömdes, omkring 200 emigrerade eller tvingades att emigrera.

Sedan förde rörelsen en tynande tillvaro. Var man för tidigt ute? Man kan säga så, det blev inga folkliga massprotester. Tiden var kanske inte mogen och dissidentrörelsen i Tjeckoslovakien var ganska isolerad. Polska Solidarność låg fortfarande tre år fram i tiden. Men idéer verkar på lång sikt och de underminerar makten långsamt men säkert. Aviezer Tucker skriver i sin avhandling[4], att Patočkas inflytande på sammetsrevolutionen kan jämföras med det som Voltaire och Rousseau hade på den Stora franska. Och 1989 föll den kommunistiska maktapparaten ihop som ett korthus. Då var filosofen död i tolv år, men hans idéer högst levande.


[1] Brezjnevdoktrinen gick ut på att Sovjetunionen var berett på att försvara sina erövringar och sitt herravälde i  Östeuropa med vapen. Invasionen av Tjeckoslovakien visade att det var allvarligt menat.

[2] Petr Pithart, Dějiny a politika (Historien och politiken, Prag, 1990)

[3] Jan Patočka, ”O povinnosti bránit se proti bezpráví”,(Om skyldigheten att försvara sig mot orätt) i Charta 77, 1977-1989, (ed. Vílém Prečan, Bratislava 1990).

[4] Aviezer Tucker, The philosophy and politics of Czech dissidence from Patočka to Havel (Pittsburgh, 2000). H/hI5/)

In Memoriam

Ninna

I dag har vi i St. Olofs kapell i Lund tagit avsked från Ninna, min första hustru och mor till våra barn Leo, Helena, Susanna och Jan.

Ninna kom från en borgerlig Stockholmsfamilj, pappa Nils var läkare och mamma Karin lärare. Ninna hade två syskon, yngre syster Åsa och lillebror Erik. Familjen bodde i Bromma, men inte i något av de gröna villaområdena utan i ett av trevåningshusen vid Brommaplan.

Ninnas far Nils var en vänlig men något tillbakadragen skåning från Råå, hans stora intressen var matematik och språk och hans klientel var framför allt arbetare och annat enkelt folk från Riksby. Det hände att han inte tog betalt för sin behandling, i synnerhet om det var en patient han kunde prata ryska eller spanska med. Men familjens ekonomi var allt annat än lysande.

Mamma Karins släkt kom från Uppsala och det var hon som styrde och ställde i det Raabska hemmet. Ibland med hjälp av ”mostrarna”, sina systrar. Karin hade fyra systrar som alla bodde i Stockholm och umgicks flitigt sinsemellan. Som lärare tjänade Karin egna pengar som hon ibland använde på ett klokt sätt. På 1940-talet köpte hon nedlagda skolan i Vimosågen vid Kättbosjön i Dalarna, alltsedan dess under alla år vårt och våra barns och barnbarns älskade sommarviste.

Ninna hade det inte lätt.  Hon var musikalisk, hennes mor hade stora planer för hennes framtid som konsertpianist och drev henne hårt. Ninna gick i Höglandsskolan i Bromma, en dyr privatskola med inriktning på konst och musik. Hennes klasskamrater hade namn som Ångström, Tottie och Kugelberg, flickor från fina familjer som bodde i stora villor i Ålsten och Äppelviken och som Ninna inte vågade bjuda hem till hyreshuset på Brommaplan.

Vi träffades på en maskeradbal som hennes väninna Mona ordnade i sin far Stig Söderstens stora ateljé, och vi blev förälskade. Det var givetvis obetänksamt av Ninna att bli kär i en hitflugen främmande fågel och det visade sig snart att några i hennes familj och släkt inte gillade mig, en mörkhårig utlänning med tvivelaktigt påbrå.

Men Ninna visade redan då sin styrka. Hon revolterade, framförallt mot sin mor. När hon hade fyllt 18 förlovade vi oss, först i hemlighet, sedan flyttade hon hemifrån och skaffade sig snabbt en utbildning och arbete. Hon blev en mycket duktig kontorist och deltog i DN:s tävling i maskinskrivning där hon blev avporträtterad av Björn Berg.

Jag fick ett bra jobb i Avesta och vi gifte oss i Bromma gamla kyrka. Inte utan förhinder. Det var söndag, den vackra kyrkan var sprängfylld med folk, och då, när vi stod där framför prästen vid altaret, hördes det röster bakom oss. Det var mostrarna Brynhild och Gudrun som enligt en gammal sed protesterade och ville stoppa vigseln. Men kyrkoherde Arvidsson, Ninnas konfirmationspräst, spände sin blick över våra huvuden och det blev åter tyst i församlingen. Vi blev gifta.

Våra första två barn är födda i Avesta där vi tillbringade tio lyckliga år. Vi blev välkomna i brukssamhället och snabbt accepterade av vänliga rumpmasar. Ninna sjöng alt i kyrkokören och åkte regelbundet till pianolektioner i Stockholm. Det fortsatte hon med när vi senare, efter en årslång sejour i Hamburg hade flyttat till Täby, där våra sista två barn är födda.

Tiden läker alla sår och även mostrarna försonade sig så småningom med Ninnas val av make. När moster Brynhild kom i tidsnöd med sitt översättningsarbete kom hon till Avesta och fick hjälp med ett par kapitel i någon engelsk herrgårdsroman. Och när lilla Leo föddes, ett ljushårigt och blåögt gossebarn, blev alla synder förlåtna och vi var välkomna på kaffe hos moster Dagmar och morbror Otto på Artillerigatan, med utsikten över kungens hovstallar, och på julmiddagar hos moster Astrid och morbror Emmanuel i deras magnifika våning på Linnégatan.

Sommaren 1962 drabbades Ninna och hennes familj av ett hårt slag när hennes lillebror Erik omkom, knappt 20 år gammal, i en bilolycka i Tyskland. Det var en traumatiserande händelse för Ninna som hade babyn Susanna, född i april samma år, att ta hand om. Hennes mor repade sig aldrig från förlusten av sin omhuldade son.

Som det ofta händer, växer man ifrån varandra, och vi skildes efter drygt tjugo års äktenskap när vår fortsatta samlevnad blivit ohållbar. Det var ett svårt beslut som följdes av en period av sorg och bitterhet, men allt som åren gick kunde vi återupprätta en vänskaplig relation och mötas och umgås på barnens och barnbarnens högtidsdagar.

Den Ninna som jag, och jag tror också andra som kände henne skall minnas, var en rak och ärlig människa oförmögen till förställning, en varmhjärtad mor och mormor som älskade och alltid visade omsorg om barn, både sina egna och andras. Och hon blev efter förtjänst älskad tillbaka, något som våra barnbarn, de ingiftas barn och barnbarn och båda mina styvdöttrar säkert kan vittna om.

Må hon vila i frid.

 

Huset Windsor

I kväll ger TV 1 andra delen av en välgjord dokumentär om huset Windsor. Den första delen som gick för en vecka sedan handlade mest om kungen Georg VI.

Ett av mina första politiska minnen är hans radiotal till det brittiska folket efter krigsutbrottet den 3 september 1939. Vi var ockuperade sedan våren detta år, men det var fortfarande inte förbjudet att lyssna på BBC, något vi hjälpligt kunde göra på kortvågen.

Hitlers anfall på Polen startade det krig som Chamberlain trodde sig ha förhindrat genom överenskommelsen i München hösten 1938. Priset var Tjeckoslovakiens delning och undergång. När nu kriget ändå kom greps hela Europa av fasa men vi i det tyska Protektoratet jublade. Ett krig var för oss det enda hoppet om befrielse.

 Så vi kände att den engelske kungens tal var riktat också till oss. Vi hade följt dramat med Edward VII och Mrs Simpson, vi kände inte till deras beundran för Hitler, så många sympatiserade med dem, och vi undrade hur det skulle gå för den nye oerfarne och stammande kungen. Jag minns väl hans stamning, de långa tysta avbrotten under hans tal.

Det väcker också funderingar om monarkins vara eller icke vara. Jag är uppvuxen och dresserad som en övertygad republikan och när jag, som nu i den engelska dokumentären, ser den otidsenliga cirkusen kring de kungliga, inte minst det fjäskande hovet, reagerar jag med ryggmärgen.

Som historien med brödraparet Edward och Georg visar kan monarkin vara rena lotteriet. Vem vet hur det hade gått om den Hitlervänlige Edward VII inte hade abdikerat? Vem kunde ha trott att en oerfaren tjugoårig flicka skulle bli en av britternas klokaste monarker?

Monarkin kan vara otidsenlig och slumpberoende, det finns gott om exempel på kungar som har svikit, vi har sett det i Belgien och Spanien. Men så länge kungarna ”sköter sig” skall monarkins betydelse för kontinuiteten och dess värde som enande nationell symbol i partipolitikens skiftande värld inte underskattas.

Och för övrigt, även i den bästa av alla republikanska världar kan man begåvas med en Trump och i de mindre demokratiska av en Putin. �?��

”Studentfiranden ställs in…smärtsamt”, skriver SvD i dag.

Det väcker minnen.

Vintern 1941-42 hade vi ett långt vinterlov. Kriget gick inte längre så bra för tyskarna och bristen på kol blev allt värre. Att elda i tjeckiska skolor tyckte man var onödigt så vi blev hemförlovade från Jul till slutet på mars.
Vi kom till skolan varje måndag, satt där med ytterkläder och halsdukar på, lämnade våra hemläxor och fick med oss hem nya arbetsuppgifter för veckan. Vi hade ju läxböcker, så vi pluggade hemma, höll kontakt med varandra, träffades och skickade uppgifter sinsemellan på posten.

Det var den våren, 1942, som vi skulle ta studentexamen. Men den 27 maj gjorde man attentat mot Heydrich som efter en vecka dog av sina skador. Det var det första och enda lyckade attentatet mot en hög nazistisk dignitär och det utlöste en våg av repressalier. Bara några timmar efter attentatet proklamerades undantagstillstånd igen. Hitler beordrade att 10 000 tjecker skulle, såvitt de inte redan fanns i koncentrationsläger, häktas och skjutas. Den som visste om eller gömde attentatsmännen skulle skjutas med hela familjen. En miljon mark blev belöningen för angivaren, en oerhörd summa pengar. Protektoratsregeringen toppade med 20 miljoner kronor, dubbelt så mycket. Polisgeneralen Daluege som blivit Heydrichs efterträdare tillkallade stora polisstyrkor från gränsprovinserna som under de närmaste veckorna systematiskt omringade och genomsökte hundratals samhällen. Alla personer som uppehöll sig oanmälda i protektoratet skulle skjutas omedelbart.

Det vi kände först efter attentatet var förstås en väldig glädje och tillfredsställelse över att den för oss mest förhatlige nazisten nu fått sitt straff. Men sedan levde vi i ett tillstånd av förlamning och skräck, för nu gällde det verkligen livet.

Det blev snabbt känt att polis och Gestapo på nätterna omringade samhällen och genomsökte vartenda hus och varje sängmadrass. Så vi letade fram alla förbjudna och gömda ting och grävde ner eller slängde och brände dem. De populära lösa kortvågsrören, ”Churchillspolarna”, slängdes, misstänkta böcker, gamla hagelbössor plockades fram från bakom vindsbalkarna och kasserades eller grävdes ner. Själv grävde jag på natten ner i häcken utanför huset den obrukbara revolver jag hade haft gömd och så fyllde jag i stället sängmadrassen med ett dock något ofarligare litet bibliotek av kommunistisk litteratur som kusinen Karl nu inte vågade ha kvar hemma.

Den häktningsvåg som nu svepte över landet drabbade som vanligt främst de intellektuella. Frank och Daluege lyckades få Hitler att ändra den vansinniga ordern om 10.000 avrättningar, men i stället utökades dödsstraffet  att gälla även för dem som uttalade sig gillande om attentatet. Längre och längre svartinramade spalter med dödsdömda fyllde tidningars förstasidor varje dag, hundratals tjecker fick gunga i galgen bara för sin lösmynthets skull. Den 9 juni jämnades byn Lidice med marken.

Det var i den här stämningen som vi genomgick vår studentexamen.

Det gick bra, men någon studentfest blev det inte. Undantagstillstånd rådde, utegångsförbud gällde igen efter kl. 22 och alla nöjen, dans, teater och bio var förbjudna. Att samlas fler än tre stycken kunde betyda koncentrationsläger. Så den studentfesten är mig Heydrich fortfarande skyldig. Men vad gjorde det? Vi överlevde i alla fall, vilket människorna i Lidice och Ležáky och ytterligare halvtannat tusen tjecker inte har gjort.

Så det finns hopp även för svenska studenter detta trista coronaår 2020.

Camus: Pesten

Det kan verka makabert, men Albert Camus ”Pesten” upplever en ny popularitet, ges ut i nya upplagor och läses som aldrig tidigare.

Så jag tar fram den ur bokhyllan, en Delfinbok m/1962 för 3:50, ett slitet litet häfte med tättryckta gulnade blad och snåla marginaler.

Det borde jag inte ha gjort. Jag försökte läsa den tidigare och minns att jag lade den ifrån mig oläst. Som kvällslektyr var den snarare ångestskapande än lugnande, och den är det inte mindre i dag.

Pestens stad heter Oran och är en livlig hamnstad vackert belägen på en platå vid Medelhavet. Staden ligger i Algeriet och har alltid legat där men i Camus berättelse tror vi snarast att vi befinner oss i en fransk provinsstad. Vid den tid, 1940-talet, som historien utspelar sig, hade Oran ett par hundra tusen invånare och av författaren att döma måste majoriteten av dem ha varit fransmän. Jämte ett litet antal spanjorer, sjömän som bodde i hamnkvarteret och som mest sysslade med smuggling.

Stadens torg pryddes av statyer av Marianne och Jeanne d’Arc och dess boulevarder, kaféer, lyxbutiker, kyrkor och operahus befolkades och frekventerades av franska affärsmän, tjänstemän och rentierer, övervakade av prefekten och hans franska gendarmer. Att det förekom folk av andra slag i avlägsna förstäder får man en antydan om när doktor Rieux under sin dystra förrättning hastigt passerar ett negerkvarter eller när han blir uppmärksammad på att en neger drar en likkärra. Om det till äventyrs också fanns araber som levde i Oran förblir de osynliga genom hela berättelsen.

Detta är ingen förebråelse. Camus var ett par år kommunist och en sträng anhängare av Algeriets självständighet. Men så var tidens anda och synen på tillvaron.

Pesten drabbar staden hårt, från april till januari, vecka efter vecka skördar den fler och fler offer, något den outtröttlige Tarrou för sin noggranna statistik över men som Rieux och stadens myndigheter står i stort sett maktlösa inför. Paris förklarar staden i sträng karantän och det som är romanens huvudtema är hur människorna klarar sina liv i påtvingad isolering och saknad och längtan efter sina älskade och kära.

Att leva instängd inom stadens trånga murar och utlämnad åt den dödande sjukdomen sätter människorna på hårda prov, även den medkännande Rieux och hans självuppoffrande vänner.  Och Camus sätter även läsaren på prov, det är nästan outhärdligt att följa ett döende barns svåra och utdragna dödskamp.

”Pesten” är en roman, en fiktion, men ibland kan författarens fantasi på ett nästan parodiskt sätt påminna om våra dagars verklighet :

”Doktor Richard ansåg exempelvis att pestens kurva med dess oavbrutna stegring i början och dess därpå följande konstanta nivå var i hög grad lugnande.´Kurvan är bra, den är utmärkt´, sade han… Prefekturen, som länge hade önskat lugna den allmänna stämningen men av pesten hade förmenats möjligheten till detta, ämnade sammankalla läkarna och begära rapport rörande saken, när även doktor Richard plötsligt skördades av pesten, och detta just medan sjukdomen befann sig på den stillastående nivån”.

Jag hoppas innerligt att våra kurvuttolkare slipper den arme doktor Richards öde.

Som ett sidotema låter Camus läkaren, pragmatikern och ateisten Rieux föra en filosofisk diskurs med jesuitpatern Paneloux om Guds kärlek till mänskligheten och hur människornas kärlek till Gud prövas i pestens tid. En svår prövning även för prästen och hans tro.

Det kan finnas en påtaglig bakgrund till romanen. Åren 1944 och 1945 upplevde man i Algeriet ett par utbrott av böldpest, men Camus började skriva på sin bok redan tidigare, under den nazistiska ockupationen, och han har bekräftat att den kan läsas som en allegori och en psykologisk studie av människors beteende under den bruna pestens tid.

Mycket tyder på det. Camus avslutar sin berättelse:

”… beslöt doktor Rieux att skriva ned den  berättelse, som slutar här, ty han ville inte vara en av dem som tiger; han ville avlägga sitt vittnesmål till förmån för de pestsmittade, han ville åtminstone lämna efter sig ett minne om den orättvisa och det våld som hade övats mot dem, och i sitt vittnesbörd ville han endast berätta vad man lär sig inse under hemsökelsens gissel: att det finns mer att beundra hos människorna än att förakta”.

 

Röttböll och Wirtén vill slåss

Folkbiblioteken har fått fiender – dags att slåss, utropar Grethe Rottböll och Per Wirtén i Expressen. De hyser farhågor för folkbibliotekens framtid. Bland annat menar de att det finns en risk att biblioteksfrågan kan bli partipolitisk, något som inte får hända.

När det gäller politisering varnar de för Sölvesborg, där SD nu vill forma biblioteken efter egna politiska värderingar. Det är något helt nytt, säger de, aldrig tidigare har det politiska etablissemanget på sådant vis försökt begränsa bibliotekens programverksamhet eller vilka böcker som ska stå i lånehyllorna.

Rottböll och Wirtén kan ha rätt i att politikerna tidigare inte öppet visat något större intresse för vad som står på bibliotekens bokhyllor, däremot verkar de väl optimistiska när de tror att andra, exempelvis de som ställer böckerna dit, är fria från partipolitik.

De klåfingriga SD-politikerna i Sölvesborg kom i konflikt med kulturchefen. Hon berättar hur omöjligt det är att vara opolitisk tjänsteperson under SD-styre. Hon tycker att politiker skall hålla sig på armlängds avstånd från ”verksamheten” och söker skydd bakom bibliotekslagen, som om hon inte förstod att alla lagar och förordningar ger det ”opolitiska” tjänstefolket åtskilligt tolkningsutrymme, något som den politiska majoriteten i Sövesborg ogillar därför att den tolkar lagen på sitt sätt.

Hur ser en opolitisk tjänsteperson ut? Att påstå att en kultur- eller bibliotekschef, eller vilken annan tjänsteman som helst, är en tabula rasa vad gäller politik och agerar städse oväldigt och opartiskt är en omhuldad myt. Så är det naturligtvis inte. De ”opolitiska” tjänstemännen har makten att välja, vraka och censurera böcker de skaffar till de offentliga biblioteken, och de vill gärna hålla alla andra på armslängds avstånd från sin verksamhet. Det räcker med att påminna om den bibliotekarie i Ekerö som fick en bakläxa av JO för att hon hade vägrat att anskaffa en bok vars innehåll gick emot hennes ”värderingar”, rättare sagt hennes uttalade politiska övertygelse.

Så frågan är inte fullt så enkel som Rottböll och Wirtén vill framställa den.

 Maj 1945

Det har gått obegripliga 75 år och åter påminns man om krigsslutet, den efterlängtade freden, friheten. Oförglömliga minnen, men ibland önskar man att minnet skulle vara barmhärtigare.

Bildresultat för auschwitz

Det är vår. Vi sitter på det tidiga morgontåget och väntar på att stinsen med den röda mössan skall dyka upp och vinka av oss. Men det dröjer. Man har lappat och reparerat och tågen har börjat rulla igen men bara det ena spåret är helt och vi måste vänta på ett mötande tåg. Så vi har tid att titta och fundera, stirra på den gula fasaden på stationshuset som är koppärrig efter det amerikanska flyganfallet i november i fjol, eller om det kanske var ryssarnas katiusjaraketer i april, det kan kvitta nu, huvudsaken är att det är över. Bombkratrarna mellan spåren är fortfarande bara delvis igenfyllda och här och där sticker svarta rälser upp mot himlen som sotiga grisknorrar. På stickspåret intill står ett sönderskjutet lok och en lång rad utbrända godsvagnar, minnen av Mustangpiloternas favoritlek under den gångna vintern.

Våren 1945 blir för alltid vår oförglömliga vår. Efter sex år av ockupation och krig, oändliga år, långa år av halvsvält, fruktan och hat, men också av förväntan och väntan på det liv som skulle komma, det riktiga livet efter kriget. Nu svävar vi bland molnen, vi är som berusade av den ovana, underbara, efterlängtade friheten.

Men för några av oss dämpas glädjen när det förfärliga börjar tränga igenom och vi börjar förstå och tvingas att inse. Men det är svårt att ta till sig, att acceptera…

Farmor Amalia har kommit tillbaka från Theresienstadt och efter en tid också faster Irena från Slovakien dit hon hade flytt och där hon gömde sig hos en kusin. De lever i sitt gamla hus, värdshuset vid huvudgatan, men huset har blivit illa skadat av tysk eller rysk beskjutning och de bor i gårdshuset.

Vecka efter vecka väntar de och jag med dem och hoppas, men det kommer inget livstecken från dem vi väntar på. Varken från min far, från Irenas man eller dotter Gertie, inte heller från släktingarna Redlich eller någon annan av släkten. Jag har inte fått ett livstecken från pappa sedan han deporterades till Theresienstadt i september 1943. Vi frågar de få som har återvänt, vi efterforskar hos myndigheterna men det enda vi får veta är att de vid olika tillfällen hade transporterats till Auschwitz. Vi läser och hör och vet vad som har skett där, Oswiecim, Auschwitz, är det hemska ordet, helvetet, slutstationen utan återvändo.

Men man hoppas ändå, dag efter dag, vecka efter vecka hoppas man att ett under kan ha skett, att kanske, kanske…Det är mot allt förnuft, sinnessjukt, men hoppet, även det mest vansinniga hoppet är svårast av allt att ge upp.

Bara en handfull judar har kommit tillbaka och de två kvinnorna i Hodonín är ganska ensamma. Mamma och jag besöker dem ofta, farmor förargar sig över gamla judinnor ‘som bara gråter och gråter och inte gör något’, men själv sörjer hon mycket min far och sitt barnbarn Gertie, mågen Oswald och alla de andra. Den enda goda nyheten har hon fått från pappas yngre bror Béďa som äntligen hade nått sitt drömland Palestina efter sex års internering på Mauritius.

Kupén där jag sitter är fylld med folk, arbetare mest, på väg till jobbet. Äntligen, äntligen kommer det väntade tåget, sceneriet förändras, stationshuset försvinner ur vår åsyn bakom en rad personvagnar som stannar på spåret intill.  Alla vänder sina ansikten mot fönstret och det blir tyst i kupén. Något liknande vi ser nu har vi aldrig sett. I tågfönstren mittemot oss trängs människor, eller snarare skepnader, hemska, knappt mänskliga varelser, klädda i randiga trasor och med hungerurgröpta ansikten. Judar. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå, det slår snabbt och hårt. Det är så han kanske såg ut, måste ha sett ut när… Kunde kanske han…? Nej, nej för Guds skull, nej, jag slår snabbt ifrån mig denna omöjliga, vansinniga tanke.

De är så nära att vi nästan kan röra vid varandras utsträckta händer och det är en skrämmande och frånstötande syn. De trängs i fönstren för att se på oss och de bara tittar och tittar på oss med halvöppna munnar och tomma ögon i svarta ögonhålor. Det är oändliga minuter och det är dödstyst i kupén. Vi kan inte slita ögonen från den spöklika synen tills den, eller är det kanske vi, börjar sakta, sakta röra på sig och allt snabbare suddas ut. Mardrömmen viker. Där ute skiner solen och det är strålande vårmorgon igen. Jag andas ut.

Närmast fönstret sitter två kraftiga medelålders män, de ser ut som arbetare. Den ene, med en liten röd stjärna på kavajslaget, vänder sig till sin kamrat:

”Så jävla synd att Hitler inte har lyckats ta kål på hela jävla patrasket”, säger han.

Det är dödstyst i kupén. Ingen annan säger något. Inte jag heller.

Jag hör hanen gala.      

Då kom Petrus ihåg Jesu ord, hur han hade sagt: »Förrän hanen gal, skall du tre gånger förneka mig.« Och han gick ut och grät bitterligen.

Matt. 26:75

SD och konst i Sölvesborg

 Sven Jonson, Nocturne, u.å.

Finns det konst som kan älskas av alla? Konst som provocerar? Här en replik som inte passar DN-Kultur men som kanske kan intressera några.

”I Sölvesborg fick kultur- och bibliotekschefen Sofia Lenninger lämna sin tjänst”, står det i DN-Kultur (14/1) och Lenninger berättar hur omöjligt det är att vara opolitisk tjänsteperson under SD-styre. Bland annat har politikerna i Sövesborg ogillat att hon hade anordnat arabiskspråkig dockteater.

Hur ser en opolitisk tjänsteperson ut? DN-Kultur presenterar Lenninger generöst med en bild över hela förstsidan och med ett porträtt i helfigur inne i tidningen. Jag har svårt att tro att hon inte skulle förstå vilka tydliga politiska signaler hon sänder redan genom sin klädsel och övriga framtoning.

Så är det med alla tjänstemän och tjänstekvinnor.  Att påstå att en kultur- eller bibliotekschef, eller vilken annan tjänsteman som helst, är en tabula rasa vad gäller politik är en myt och förbannad lögn. Det räcker med att påminna om den bibliotekarie i Ekerö som vägrade att anskaffa en bok vars innehåll gick emot hennes ”värderingar”, rättare sagt hennes uttalade politiska övertygelse.

Lenninger tycker att politiker skall hålla sig på armlängds avstånd från ”verksamheten”, och som en riktig paragrafryttare försöker hon gömma sig bakom bibliotekslagen, som om hon inte förstod att alla lagar och förordningar ger det ”opolitiska” tjänstefolket åtskilligt tolkningsutrymme, det som gett exempelvis henne en möjlighet att anordna arabiskspråkig teater, något som den politiska majoriteten i Sövesborg ogillar därför att den tolkar lagen på sitt sätt.

Det kan vara intressant att stanna upp här. Jag tror inte att Sofia Lenninger medvet vill sabotera invandrarnas integration. Men när hon vurmar för arabiskspråkig dockteater för invandrarbarn i Sölvesborg är det precis det hon gör. I all sin välvilja tycks hon inte förstå att det dessa barn behöver mest är att vara tillsammans med svensktalande barn på svenskspråkig dockteater och minst av allt att hållas kvar i den särskiljande, avskiljande, inskränkande och ofta frihetsbegränsande miljön som de etniska och religiösa grupperingarna är.

Sölvesborgspolitikernas beslut att inte köpa ”provocerande” konst för skattepengar har mötts av ett ramaskri från kulturetablissemanget. Man talar om förbud och censur och skulle SD komma i regeringsställning ser man Tredje riket och domedagen nära – när det värsta man kunde frukta är återkomsten av sovjetisk socialrealism. Och som vanligt har man svårt att skilja på konstnärlig frihet och den kommunala rätten att använda skattepengar efter eget sköns.

När Lenninger säger att inget avsiktligt provocerande har köpts in verkar hon lyckligt omedveten om att frågan om vad som är provocerande är högst individuell och att andra människor kan bli provocerade av saker hon själv uppfattar som naturliga, exempelvis hur hon själv klär sig och uppträder.

Principiellt handlar det om konstens ställning och funktion i samhället. Vad är konst och vad är bra konst? När konstprofessorn Lars Vilks säger att konst är vad en konstnär anser är konst är det ett uppenbart cirkelresonemang, men faktum är att det inte finns några objektiva kriterier på vad konst, eller bra eller dålig konst är. I slutändan är det så att bilden finns i betraktarens öga, att allt handlar om tycke och smak.

Stop nu, säger en vän av ordning. Här finns ju vi, vi som har gått på Valand och Mejan, vi som i åratal har studerat konsthistoria och estetik och doktorerat på van Goghs avskurna öra, skall inte vi kunna bedöma vad som är bra eller dålig konst bättre än det estetiskt obildade vanliga folket?

Förvisso. Men här stöter man på den så ofta åberopade och lika ofta missförstådda demokratiprincipen. Finns det någon ”opolitisk” konst och hur demokratiskt är det, hur långt sträcker sig ”experternas”, den estetiskt mer sofistikerade minoritetens rätt att i uppfostringssyfte pådyvla sin konstsyn den fåkunniga majoriteten?

På de flesta ställen har politikerna överlåtit beslutsfattande i konstfrågor till experterna. Det kan bero på att frågan inte anses tillräckligt viktig, men ofta, tror jag, sker det med en suck av uppgivenhet då man är osäker i sin konstsmak och hellre väljer att se kejsaren välklädd än att framstå som en bracka som inte begriper sig på modern konst.

Är det verkligen så att experterna, de opolitiska tjänstemännen, är så opolitiska och oväldiga som Lenninger vill framställa det? Har hon aldrig ens hört talas om att det även i konstvärlden finns vänskapsband och kotterier där vissa föredras och gynnas på andras bekostnad?

De styrande i Sölvesborg har satt ner foten. De vill själva bestämma vilken konst de vill ha hängande i sina arbetsrum och i det offentliga rummet. De är valda i god demokratisk ordnig, de har fått uppdrag att företräda väljarna i alla avseende, utom, enligt Lenninger och hennes vänner, i valet av offentlig konst.

Det är en fråga om konstens ställning och funktion i en demokrati som är värd att diskutera.