Röttböll och Wirtén vill slåss

Folkbiblioteken har fått fiender – dags att slåss, utropar Grethe Rottböll och Per Wirtén i Expressen. De hyser farhågor för folkbibliotekens framtid. Bland annat menar de att det finns en risk att biblioteksfrågan kan bli partipolitisk, något som inte får hända.

När det gäller politisering varnar de för Sölvesborg, där SD nu vill forma biblioteken efter egna politiska värderingar. Det är något helt nytt, säger de, aldrig tidigare har det politiska etablissemanget på sådant vis försökt begränsa bibliotekens programverksamhet eller vilka böcker som ska stå i lånehyllorna.

Rottböll och Wirtén kan ha rätt i att politikerna tidigare inte öppet visat något större intresse för vad som står på bibliotekens bokhyllor, däremot verkar de väl optimistiska när de tror att andra, exempelvis de som ställer böckerna dit, är fria från partipolitik.

De klåfingriga SD-politikerna i Sölvesborg kom i konflikt med kulturchefen. Hon berättar hur omöjligt det är att vara opolitisk tjänsteperson under SD-styre. Hon tycker att politiker skall hålla sig på armlängds avstånd från ”verksamheten” och söker skydd bakom bibliotekslagen, som om hon inte förstod att alla lagar och förordningar ger det ”opolitiska” tjänstefolket åtskilligt tolkningsutrymme, något som den politiska majoriteten i Sövesborg ogillar därför att den tolkar lagen på sitt sätt.

Hur ser en opolitisk tjänsteperson ut? Att påstå att en kultur- eller bibliotekschef, eller vilken annan tjänsteman som helst, är en tabula rasa vad gäller politik och agerar städse oväldigt och opartiskt är en omhuldad myt. Så är det naturligtvis inte. De ”opolitiska” tjänstemännen har makten att välja, vraka och censurera böcker de skaffar till de offentliga biblioteken, och de vill gärna hålla alla andra på armslängds avstånd från sin verksamhet. Det räcker med att påminna om den bibliotekarie i Ekerö som fick en bakläxa av JO för att hon hade vägrat att anskaffa en bok vars innehåll gick emot hennes ”värderingar”, rättare sagt hennes uttalade politiska övertygelse.

Så frågan är inte fullt så enkel som Rottböll och Wirtén vill framställa den.

 Maj 1945

Den här dagen minns vi mer än vanligt. Ibland önskar man att minnet skulle vara barmhärtigare.

Bildresultat för auschwitz

Det är vår. Vi sitter på det tidiga morgontåget och väntar på att stinsen med den röda mössan skall dyka upp och vinka av oss. Men det dröjer. Man har lappat och reparerat och tågen har börjat rulla igen men bara det ena spåret är helt och vi måste vänta på ett mötande tåg. Så vi har tid att titta och fundera, stirra på den gula fasaden på stationshuset som är koppärrig efter det amerikanska flyganfallet i november i fjol, eller om det kanske var ryssarnas katiusjaraketer i april, det kan kvitta nu, huvudsaken är att det är över. Bombkratrarna mellan spåren är fortfarande bara delvis igenfyllda och här och där sticker svarta rälser upp mot himlen som sotiga grisknorrar. På stickspåret intill står ett sönderskjutet lok och en lång rad utbrända godsvagnar, minnen av Mustangpiloternas favoritlek under den gångna vintern.

Våren 1945 blir för alltid vår oförglömliga vår. Efter sex år av ockupation och krig, oändliga år, långa år av halvsvält, fruktan och hat, men också av förväntan och väntan på det liv som skulle komma, det riktiga livet efter kriget. Nu svävar vi bland molnen, vi är som berusade av den ovana, underbara, efterlängtade friheten.

Men för några av oss dämpas glädjen när det förfärliga börjar tränga igenom och vi börjar förstå och tvingas att inse. Men det är svårt att ta till sig, att acceptera…

Farmor Amalia har kommit tillbaka från Theresienstadt och efter en tid också faster Irena från Slovakien dit hon hade flytt och där hon gömde sig hos en kusin. De lever i sitt gamla hus, värdshuset vid huvudgatan, men huset har blivit illa skadat av tysk eller rysk beskjutning och de bor i gårdshuset.

Vecka efter vecka väntar de och jag med dem och hoppas, men det kommer inget livstecken från dem vi väntar på. Varken från min far, från Irenas man eller dotter Gertie, inte heller från släktingarna Redlich eller någon annan av släkten. Jag har inte fått ett livstecken från pappa sedan han deporterades till Theresienstadt i september 1943. Vi frågar de få som har återvänt, vi efterforskar hos myndigheterna men det enda vi får veta är att de vid olika tillfällen hade transporterats till Auschwitz. Vi läser och hör och vet vad som har skett där, Oswiecim, Auschwitz, är det hemska ordet, helvetet, slutstationen utan återvändo.

Men vi hoppas ändå, dag efter dag, vecka efter vecka hoppas vi att ett under kan ha skett, att kanske, kanske…Det är mot allt förnuft, sinnessjukt, men hoppet, även det mest vansinniga hoppet är svårast av allt att ge upp.

Bara en handfull judar har kommit tillbaka och de två kvinnorna i Hodonín är ganska ensamma. Mamma och jag besöker dem ofta, farmor förargar sig över gamla judinnor ‘som bara gråter och gråter och inte gör något’, men själv sörjer hon mycket min far och sitt barnbarn Gertie, mågen Oswald och alla de andra. Den enda goda nyheten har hon fått från pappas yngre bror Béďa som äntligen hade nått sitt drömland Palestina efter sex års internering på Mauritius.

Kupén där jag sitter är fylld med folk, arbetare mest, på väg till jobbet. Äntligen, äntligen kommer det väntade tåget, sceneriet förändras, stationshuset försvinner ur vår åsyn bakom en rad personvagnar som stannar på spåret intill.  Alla vänder sina ansikten mot fönstret och det blir tyst i kupén. Något liknande vi ser nu har vi aldrig sett. I tågfönstren mittemot oss trängs människor, eller snarare skepnader, hemska, knappt mänskliga varelser, klädda i randiga trasor och med hungerurgröpta ansikten. Judar. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå, det slår snabbt och hårt. Det är så han kanske såg ut, måste ha sett ut när… Kunde kanske han…? Nej, nej för Guds skull, nej, jag slår snabbt ifrån mig denna omöjliga, vansinniga tanke.

De är så nära att vi nästan kan röra vid varandras utsträckta händer och det är en skrämmande och frånstötande syn. De trängs i fönstren för att se på oss och de bara tittar och tittar på oss med halvöppna munnar och tomma ögon i svarta ögonhålor. Det är oändliga minuter och det är dödstyst i kupén. Vi kan inte slita ögonen från den spöklika synen tills den, eller är det kanske vi, börjar sakta, sakta röra på sig och allt snabbare suddas ut. Mardrömmen viker. Där ute skiner solen och det är strålande vårmorgon igen. Jag andas ut.

Närmast fönstret sitter två kraftiga medelålders män, de ser ut som arbetare. Den ene, med en liten röd stjärna på kavajslaget, vänder sig till sin kamrat:

”Så jävla synd att Hitler inte har lyckats ta kål på hela jävla patrasket”, säger han.

Det är dödstyst i kupén. Ingen annan säger något. Inte jag heller. Jag hör hanen gala.      

Då kom Petrus ihåg Jesu ord, hur han hade sagt: »Förrän hanen gal, skall du tre gånger förneka mig.« Och han gick ut och grät bitterligen.

Matt. 26:75

SD och konst i Sölvesborg

 Sven Jonson, Nocturne, u.å.

Finns det konst som kan älskas av alla? Konst som provocerar? Här en replik som inte passar DN-Kultur men som kanske kan intressera några.

”I Sölvesborg fick kultur- och bibliotekschefen Sofia Lenninger lämna sin tjänst”, står det i DN-Kultur (14/1) och Lenninger berättar hur omöjligt det är att vara opolitisk tjänsteperson under SD-styre. Bland annat har politikerna i Sövesborg ogillat att hon hade anordnat arabiskspråkig dockteater.

Hur ser en opolitisk tjänsteperson ut? DN-Kultur presenterar Lenninger generöst med en bild över hela förstsidan och med ett porträtt i helfigur inne i tidningen. Jag har svårt att tro att hon inte skulle förstå vilka tydliga politiska signaler hon sänder redan genom sin klädsel och övriga framtoning.

Så är det med alla tjänstemän och tjänstekvinnor.  Att påstå att en kultur- eller bibliotekschef, eller vilken annan tjänsteman som helst, är en tabula rasa vad gäller politik är en myt och förbannad lögn. Det räcker med att påminna om den bibliotekarie i Ekerö som vägrade att anskaffa en bok vars innehåll gick emot hennes ”värderingar”, rättare sagt hennes uttalade politiska övertygelse.

Lenninger tycker att politiker skall hålla sig på armlängds avstånd från ”verksamheten”, och som en riktig paragrafryttare försöker hon gömma sig bakom bibliotekslagen, som om hon inte förstod att alla lagar och förordningar ger det ”opolitiska” tjänstefolket åtskilligt tolkningsutrymme, det som gett exempelvis henne en möjlighet att anordna arabiskspråkig teater, något som den politiska majoriteten i Sövesborg ogillar därför att den tolkar lagen på sitt sätt.

Det kan vara intressant att stanna upp här. Jag tror inte att Sofia Lenninger medvet vill sabotera invandrarnas integration. Men när hon vurmar för arabiskspråkig dockteater för invandrarbarn i Sölvesborg är det precis det hon gör. I all sin välvilja tycks hon inte förstå att det dessa barn behöver mest är att vara tillsammans med svensktalande barn på svenskspråkig dockteater och minst av allt att hållas kvar i den särskiljande, avskiljande, inskränkande och ofta frihetsbegränsande miljön som de etniska och religiösa grupperingarna är.

Sölvesborgspolitikernas beslut att inte köpa ”provocerande” konst för skattepengar har mötts av ett ramaskri från kulturetablissemanget. Man talar om förbud och censur och skulle SD komma i regeringsställning ser man Tredje riket och domedagen nära – när det värsta man kunde frukta är återkomsten av sovjetisk socialrealism. Och som vanligt har man svårt att skilja på konstnärlig frihet och den kommunala rätten att använda skattepengar efter eget sköns.

När Lenninger säger att inget avsiktligt provocerande har köpts in verkar hon lyckligt omedveten om att frågan om vad som är provocerande är högst individuell och att andra människor kan bli provocerade av saker hon själv uppfattar som naturliga, exempelvis hur hon själv klär sig och uppträder.

Principiellt handlar det om konstens ställning och funktion i samhället. Vad är konst och vad är bra konst? När konstprofessorn Lars Vilks säger att konst är vad en konstnär anser är konst är det ett uppenbart cirkelresonemang, men faktum är att det inte finns några objektiva kriterier på vad konst, eller bra eller dålig konst är. I slutändan är det så att bilden finns i betraktarens öga, att allt handlar om tycke och smak.

Stop nu, säger en vän av ordning. Här finns ju vi, vi som har gått på Valand och Mejan, vi som i åratal har studerat konsthistoria och estetik och doktorerat på van Goghs avskurna öra, skall inte vi kunna bedöma vad som är bra eller dålig konst bättre än det estetiskt obildade vanliga folket?

Förvisso. Men här stöter man på den så ofta åberopade och lika ofta missförstådda demokratiprincipen. Finns det någon ”opolitisk” konst och hur demokratiskt är det, hur långt sträcker sig ”experternas”, den estetiskt mer sofistikerade minoritetens rätt att i uppfostringssyfte pådyvla sin konstsyn den fåkunniga majoriteten?

På de flesta ställen har politikerna överlåtit beslutsfattande i konstfrågor till experterna. Det kan bero på att frågan inte anses tillräckligt viktig, men ofta, tror jag, sker det med en suck av uppgivenhet då man är osäker i sin konstsmak och hellre väljer att se kejsaren välklädd än att framstå som en bracka som inte begriper sig på modern konst.

Är det verkligen så att experterna, de opolitiska tjänstemännen, är så opolitiska och oväldiga som Lenninger vill framställa det? Har hon aldrig ens hört talas om att det även i konstvärlden finns vänskapsband och kotterier där vissa föredras och gynnas på andras bekostnad?

De styrande i Sölvesborg har satt ner foten. De vill själva bestämma vilken konst de vill ha hängande i sina arbetsrum och i det offentliga rummet. De är valda i god demokratisk ordnig, de har fått uppdrag att företräda väljarna i alla avseende, utom, enligt Lenninger och hennes vänner, i valet av offentlig konst.

Det är en fråga om konstens ställning och funktion i en demokrati som är värd att diskutera.

 

SD och Lärarförbundets värderingar

”Lärarförbundet stänger ute SD-politiker”

meddelar GP den 15 oktober. Lärarförbundets lokalavdelning i Kungsbacka säger nej till att samarbeta med Sverigedemokraterna och det centrala förbundet ger fullt stöd till lokalförbundets beslut.

– Lärarförbundet är en demokratisk medlemsorganisation med tydliga värderingar som utgår från öppenhet och människors lika värde. När det gäller kontakter med politiska partier väljer vi att ha dialog utifrån politisk funktion, till exempel med ordförande i en utbildningsnämnd eller ledamöter i riksdagens utbildningsutskott, oavsett partitillhörighet. I övrigt undviker vi samarbete med partier och organisationer som har en värdegrund som strider mot våra värderingar, skriver Anders Åhlin, förbundssekreterare på Lärarförbundet i ett mejlsvar till Kungsbacka-Posten.

Vad är det då i SD:s partiprogram som strider mot Lärarförbundets värderingar?

– SD pratar dessutom i sitt principprogram om att människor har en ”nedärvd essens som inte kan undertryckas” och att det finns ”nedärvda egenskaper som fö̈renar en viss grupp av människor”. Dessa åsikter går inte att förena med Lärarförbundets värdegrund. Detta förhållningssätt gäller alla partier och organisationer som har en värdegrund, ideologi eller grundläggande principer som går stick i stäv med Lärarförbundets värderingar, skriver Anders Åhlin.

Sverigedemokraterna kallar sig ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, med värdekonservatism och upprätthållande av en solidarisk välfärdsmodell som viktigaste mål för sin politik. De gillar den svenska nationen, kungen och monarkin, kyrkan och folkhemmet, och de vill ha lag och ordning, försiktigt framåtskridande och ett demokratiskt, jämställt och miljövänligt samhälle.

I programpunkten ”Synen på människan” skriver de ”att varje människa har ett grundläggande och okränkbart värde och att varje människa har rätt till frihet, självbestämmande, trygghet, gemenskap samt de basala andliga och materiella grundförutsättningar som krävs för att kunna leva ett värdigt liv”, samt ”att de flesta människor är sociala och kollektiva varelser som har ett nedärvt behov av att tillhöra en större gemenskap, att de flesta människor primärt identifierar sig med andra individer som påminner om en själv och att de flesta människor har lättare att visa solidaritet och empati med individer som man upplever är en del av samma gemenskap som man själv tillhör”.

Det är formuleringar som jag har svårt att invända något emot.

När de vidare skriver att ”varje människa är unik, men vi präglas också av vår omgivning och av vårt historiska, kulturella och sociala arv, vilket gör att vi också blir mer eller mindre lika varandra”, är det en banalitet, och när man vidare säger: ”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst”, slår man i öppna dörrar.  Mig veterligt är det i dag ingen seriös forskare eller debattör som hävdar en sådan teori.

Det finns en passus i SD:s principprogram som kan diskuteras. Varför vi inte föds som ”blanka blad” förklarar SD så här: ”Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns här en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur stor utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och anat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få”.

Här är det uttrycket ”essens” som vållar Lärarförbundet huvudbry. Vad är en essens? En filosof skulle säga att människans essens är de grundläggande egenskaper som gör att vi är de vi är. Man brukar också tala om en människas väsen eller natur. Jag tror att SD med det här uttrycket menar den delen av vår personlighet som beror på det biologiska arvet. Jag tror också att få skulle i dag förneka att vissa personlighetsdrag ärvs, och vad jag vet anser man f.n. att i samverkan ”nature and nurture”, arv och miljö, har de två faktorerna ungefär lika stor betydelse. Återstår frågan vad som är genetiskt gemensamt och vad som är unikt för vissa grupper. Vad vi kan se är att trots i stort sett samma arvsmassa uppvisar mänskligheten en stor variation i utseende och beteende. Under sin långa utvecklingshistoria har de olika populationerna genom naturligt urval utbildat olika fenotypiska drag, anpassat sig till sina miljöer och utformat olika överlevnadsstrategier och beteendemönster. Det har skett i samverkan mellan arv och miljö, men forskningen är enig om att även om vissa psykiska drag och karaktärsegenskaper ärvs inom familjer och grupper, är dessa drag inte helt biologiskt bestämda och ärftligt konstanta över tiden. Så ”essensen” finns, den kan variera i olika grupper, men den är inte oföränderlig och evig.

Formuleringen ”essens” i principprogrammet kan diskuteras, men att använda det till att utesluta en kommunalpolitiker ur skolsamarbete är ett dåligt skäl.

Muslimskt parti i Sverige?

Inte helt oväntat kommer vi snart se en nykomling i svensk politik, ett invandrarparti. Tidigare centerpartisten Mikail Yüksel samlade häromdagen i Göteborg ett hundratal förhoppningsfulla som skall bilda ett riksdagsparti med namnet ”Nyans”, ett parti som riktar sig till invandrare.

Yüksel kryssades in som riksdagskandidat före valet i fjol av sina många vänner i Göteborg, men hans karriär inom Centerpartiet blev kort. Han uteslöts efter bara ett par veckor när partiledningen fick reda på att han hade planerat att starta en avdelning av  den turkiska högerextrema nyfascistiska organisationen Grå vargarna i Sverige.

Det nya partiet som han planerar säger sig vilja samla röster från det mångkulturella samhället i förorterna och man preciserar två viktiga programpunkter som man vill driva. Den första är kravet på en lagstiftning som kriminaliserar islamofobi, den andra ett krav på att svenska muslimer skall få status som nationell minoritet.

Det är inte alls osannolikt att Nyans kan samla tillräckligt många röster för att få ett antal platser i kommunfullmäktige, däremot är det mycket tveksamt om det skall kunna locka den kvarts miljon väljare som krävs till att komma över 4%-spärren i riksdagsvalet. Av de annonserade programpunkterna att döma inriktar man sig i första hand på den omkring miljon muslimer som finns i Sverige. Men förortssamhället är som sagt mångkulturellt, alla där är inte muslimer, alla muslimer är inte religiösa, många av dem har säkert andra politiska preferenser och som alla vet, är även det muslimska samhället splittrat i flera rivaliserande samfund.

Ändå kan ett nytt parti indirekt komma att påverka svensk politik.  Även om man inte kommer in i riksdagen kan man locka tillräckligt många väljare för att partistrategerna i några etablerade riksdagspartier kan känna viss oro.

Kravet på en särlagstiftning med straff för islamofobi är ett önsketänkande som vi får hoppas förblir en dröm. Men också önskemålet om minoritetsstatus för svenska muslimer är orealistiskt.

För att en grupp skall kunna få status som nationell minoritet krävs det enligt både folkrätt och svensk lagstiftnig att:

  1. Det ska vara en grupp med en uttalad samhörighet, som går att urskilja från den övriga befolkningen.
  2. Gruppen ska ha en religiös, språklig, traditionell eller kulturell särart, som den inte delar med andra.
  3. Gruppen ska också ha en uttalad vilja att behålla sin identitet.
  4. Sist men inte minst ska gruppen ha historiska eller långvariga band med Sverige.

Det verkar ganska uppenbart att svenska muslimer inte uppfyller ovanstående kriterier.

 

Ingen slöja i franska skolan

Frankrike har sedan 2004 ett förbud att i statliga skolor bära framträdande religiösa symboler och kläder (”Dans les écoles, les collèges et les lycées publics, le port de signes ou tenues par lesquels les élèves manifestent ostensiblement une appartenance religieuse est interdit”). Förbudet gäller män som kvinnor, således både huvudslöja och kippa, men inte diskreta tecken som kors eller anan religiös symbol vid halskedjan.

Lagen som antogs i Nationalförsamlingen med en överväldigande majoritet (494 för, 36 mot, 31 avstå) överklagades till Europadomstolen som godkände den.

Det kan vara intressant att följa den debatt som fördes i Frankrike och som skilde sig markant från den svenska. Den fördes på en helt annan filosofisk nivå och den handlade om principer. Det talades inte så mycket om det individuella förtrycket eller den enskildes rätt att demonstrera sin tro, utan om vikten av en religiöst neutral skola, en fredad plats för alla, samt om vikten att motarbeta skillnader och fördjupa sammanhållningen inom samhället.

Till skillnad från Sverige har Frankrike en lång (sedan 1871 resp. 1905)och stolt tradition av laïcité, åtskillnad mellan stat och kyrka, en tradition som konsekvent tillämpas, inte minst i skolan.

”Laïcité är en grundbeståndsdel av vår kollektiva historia, bindemedlet i vår nationella identitet…den är en grundsten på vilken de tre omistliga värden vilar: samvetsfriheten, rätten att fritt välja mellan olika andliga och religiösa värden, den politiska maktens neutralitet”, sammanfattades frågan av inledningstalaren i Senaten.

Lagen skall vara en garanti för respekten för var och ens samvetsfrihet och för social fred. Den motarbetar inte religionen, den förbjuder inte religiös tro i skolan, sade talaren vidare. Lagen skall fördjupa nationalsamhällets enighet samtidig som den respekterar skillnaderna i härkomst och olikheterna i religiös trosbekännelse. Den syftar till att i en social institution trygga ett neutralt utrymme, respekten för var och ens tro och det lugn som är nödvändigt för utbildningsuppdraget.

Joseph Conrad – inte bara ”Mörkrets hjärta”

Anneli Jordahl recenserar i Sydsvenskan i dag en nyutkommen Joseph Conrad-biografi, Maya Jasanoffs ”Gryningsvakten. Joseph Conrad i en global värld”. Conrad är en av de få romanförfattare som jag fortfarande läser och uppskattar, så jag blir nyfiken – och besviken.

Bildresultat för joseph conrad

Utöver en kort redogörelse för Conrads omväxlande levnadsbana får vi läsa bara en mycket smal betraktelse över hans författarskap. Av hans stora litterära verk är det bara ”Mörkrets hjärta”, en kortroman på drygt 100 sidor om belgiernas härjningar i Kongo som omnämnes och diskuteras.

Nigerianen Chinua Achebe menade att Conrad skildrar afrikaner på ett stereotypt sätt och kallade honom en jävla rasist. Jasanoff fördömer inte ”Conrads klichéer” om afrikaner och asiater på samma sätt, hon förstår att det skulle vara ohistoriskt, men Jordahl tycker att Conrad visst kunde gestalta åtminstone någon afrikan som en medmänniska.

Jag undrar om Achebe och Jordahl har läst Conrad och i så fall hur. Joseph Conrad har faktiskt skrivit mer än ”Mörkrets hjärta”, och även där och bortsett från bokens grundtema som är en förintande kritik av européerna, kan en uppmärksam läsare finna annat än klichéer om de svarta.

Problemet, om det nu skall kallas ett problem, med Conrad är att han vägrar se saker annat än vad de är, att han inte eufemiserar. Han är en ensamseglare på världens hav och känner samma främlingskap med det vita etablissemanget i Bryssel – vitmenade gravar – som med de svarta i Afrika. Men han är en skarp observatör som ser ondskan där den finns och kan känna och uttrycka en stark känsla av solidaritet och medkänsla med och till och med beundran för de afrikaner han möter. ”But he – den vite mannen – must att least be as much of a man as these – de svarat krigarna – on the shore”. Detta är inte rasism i mina ögon.

Som sagt, Conrad har skrivit mycket mer än om Kongo. Och han kan vara lika ”stereotypiserande” om vita, engelsmän, holländare, spanskättlingar i Sydamerika eller tyskar. Få författare har visat en så djup och inträngande psykologisk insikt som Conrad.  En dödens tystnad skulle sprida sig i biblioteket och bibliotekarien skulle kanske svimma om jag frågade efter den av hans böcker jag sätter högst. Den heter ”The Nigger of ’The Narcissus’” och är en berättelse om en långsamt döende svart sjöman och hans vita kamrater på ett seglande fartyg mitt i oceanen. Bara en man med Conrads geni och långa erfarenhet av sjölivet kunde skriva en så gripande och samtidigt helt osentimental roman, utan varje spår av rasism eller docerande antirasism.

När Jordahl sedan tillåter sig en liten pik mot Kipling är hon lika vilse. Visst var Kipling en imperialist som de flesta européer på hans tid. Men få i hans tid, eller senare för den delen, visste lika mycket om och kände så stor sympati, respekt och beundran för de ”underkuvade raser” som Kipling. Ett otal av hans ballader och inte minst hans underbara bok om det gamla Indien, ”Kim”, vittnar om det. Det gäller bara att verkligen läsa det han har skrivit.

 

Liberalernas dilemma

Nyamko Sabunis framgång hos liberalerna runt om i landet chockar många inom det vänsterliberala Stockholmsetablissemanget.

Ledarskribenten Martin Liby Troein i DN är en av dem. Han tycker att Sabuni har hejats fram av diverse högerdebattörer som vill locka L tillbaka till det borgerliga lägret. ”Faktum är att borgerligheten har varit som starkast när de(!) har samspelat”, skriver han. En observation som det knappast behövs en ledarskribent att upplysa oss om.

Han menar att samspelet mellan liberaler och konservativa drevs av både gemensamma värderingar och av lagkänsla och var möjligt så länge de senare hållit rågången åt höger och rensat ut sitt gamla nationalistiska idéarv. – Nu svänger Moderaterna ”borgerligt” som ett identitetspolitiskt(!) vapen och Kristersson mässar(!) ständigt om ”borgerligt sällskap”, skriver han.

MLT anser att liberala idéer är större än Liberalernas väljarkår och att de mår bättre i sällskap med Löfvén än i alliansen med de borgerliga. Det är förvisso vackert att han är trogen J. S. Mills 1800-tals idéer, men även en L- politiker är beroende av sina väljare – och de är födda under 2000-talet. Opinionsundersökningarna visar att en stor del av liberala väljare ogillar Björklunds politik och L-samarbetet med S.

Liberalerna har efter valet halverats och pendlar kring 4%-spärren. Det finns en stor risk för att nedgången fortsätter om man inte snabbt ändrar sin politik. MLT kallar det ”att stryka på foten”, men det förefaller vara bättre att pruta något på sin liberala fundamentalism än att åka ur riksdagen.

Flykten från Liberalerna visar att vi är många borgerliga väljare som någon gång röstat på L och som uppfattar januariöverenskommelsen som ett svek mot den borgerliga alliansen, ett svek som vi sent kommer att glömma. Om Liberalerna skall finnas kvar som ett riksdagsparti måste de ompröva sin politik. Vill de vara ett borgerligt parti med klart avståndstagande från socialismen eller skall de fortsätta som Socialdemokratins stödparti?

För att vinna tillbaka sina väljare och att välkomnas i det borgerliga blocket krävs det också en ändring av partiets rigida inställning till Sverigedemokraterna och det otidsenliga avståndstagande från alla former av nationalism. En sådan ideologisk förändring finns det en möjlighet till under Nyamko Sabunis ledning.

Om någon så är det Sabuni som kan rädda kvar Liberalerna i riksdagen. En smal chans men ändå.

Studenterna på Himmelska fridens torg – 30 år

I dagarna är det 30 år sedan händelserna på Tiananmentorget, Himmelska fridens torg, i Peking. I mitten av maj började hundratusentals studenter samlats där. De krävde respekt för mänskliga rättigheter, en demokratisering av samhället och en större tankefrihet och frihet i allmänhet. Den 4 juni satte regeringen in armén och protesterna slutade med en massaker.

När jag den veckan promenerade i folkträngseln på den flotta Wangfujing Dajie och på det enorma torget hade jag inte en aning om den dramatik som väntade. Det är kilometerlångt mellan porten till den Förbjudna staden och Maoseleet på motsatta sidan. Endast maratonlöpare skulle orka med att avverka detta torg till fot. Men det fanns cykelrikshor och kluriga kineser som trampade dem. Kineserna är borna affärsmän, något som Trump sent omsider har upptäckt, de älskar att göra business och är mästare på att förhandla. Det gäller att pruta, men man lyckas aldrig att pruta tillräcklig.

           

Kön utanför Maos grav var lång och jag har inget större intresse för mumifierade kineser. Det var regnigt och jag led fortfarande av sviterna efter den magsjuka jag hade ådragit mig i Karachi. Men försök bara att hitta en toa på Tiananmen! Torget är omgivet av regeringsbyggnader och det var en helg. Allt verkade övergivet och stängt. Men äntligen hittade jag en olåst port i en helt folktom byggnad och en vänlig vakt som släppte in mig. Kinesiska toaletter är som de är, man får stå och huka, men hur gör man med sitt regnskydd, jacka och kamera när det inte finns en enda krok att hänga något på?

Vi märkte inte mycket av det som drog ihop sig på torget och vi förstod inte att det var något historiskt stort som höll på att hända. Vi var fullt upptagna med att utforska det exotiska Kina. Den Förbjudna staden, Beihaiparken med sjön och pagoderna, utsikten från Coal Hill, folklivet på de små marknaderna.

          

Kineser älskar mat och barn

             

Vårt hotell var flott, vi åt middagar på hotell Kunluns restaurang på 25 våningen. Den flotta krogen skulle rotera men det gjorde den inte. Man sade att en ambitiös byggare hade fyllt centralschaktet där det skulle dras elledningar m.m. med betong.

På eftermiddagen kunde man inta sitt kaffe på det ännu flottare Palace Hotel till tonerna av ljuva wienervalser från en osynlig men livs levande stråkkvartett.

           

Jag gjorde små avstickare i de otaliga vingliga gränderna i miljonstadens bostadskvarter och upptäckte att det var långt till jämlikheten mellan människor i detta kommunistiska paradis.

.           

Så här bodde och arbetade unga bagare

Oron på Tiananmen ökade och den lokala engelskspråkiga tidningen rapporterade om förhandlingar mellan regeringen och studenterna. Polisen började spärra av torget och man stängde av den Förbjudna staden för turister. Men den stora nyheten var besöket av Gorbatjov, det första besök av en sovjetisk ledare på trettio år. Han anlände den 15 maj, samma dag som vi lämnade Peking.

Så skrev China Daily den 15 maj 1989. I dag är detta ickehistoria i Kina.

Kina är ett fantastiskt land med grandiosa historiska minnesmärken. Den invallade medeltida staden Xian, kejsargravarna, den begravda armén – men allt detta överträffas av den stora muren. Att vandra på de slitna stenarna är att uppleva historia.

      

Men det är de modiga studenterna på Himmelska fridens torg vi minns i dag.

KD, Adaktusson och abortfrågan

Precis några dagar före EU-valet upptäckte engagerade journalister på DN att kristdemokraten Lars Adaktusson hade i EU-parlamentet gång på gång röstat olämpligt i abortfrågor.  Andra tidningar hakade på och KD, som i flera månader haft en uppåtgående trend, fick se sin framgång reducerad i EU-valet. Adaktusson, numera var kvinnas niding, har gjort sig osynlig.

Rätten till fri abort är något som anses givet av de flesta i det här landet. Vi är ju, gu’bevars, ett modernt, framstegsvänligt och i stort sett sekulariserat samhälle där kvinnans rätt till sin kropp är en självklar rättighet. Men, konstigt nog, finns det samhällen och människor som inte tycker samma som vi. Det finns fortfarande en hel del troende kristna – som jag antar Adaktusson räknar sig till – och några andra grupper som har en annan uppfattning.

Tillåt mig här en personlig reminiscens. Min mor höll på att dö efter en illegal abort. Jag var fjorton år och de dagar hon låg i hög feber var fyllda av ångest. Mor låg för döden. Det var på 1930-talet, jag var äldst av fyra syskon, lillasystern var bara drygt ett år gammal. Med morfar levde vi sju personer i ett rum och kök. Styvfar gick periodvis arbetslös. När vi gick till handlarn delade jag skammen med mor som inte kunde betala med pengar som andra kunder utan med det gröna ”tiggarkortet” hon hade fått från socialen. Så det hon gjorde var en förtvivlans handling. Mor överlevde, tack vare vår snälle doktor Láníček som hade mottagning i gatuhuset och som skötte oss alla utan at någonsin ta betalt.

Så jag vill säkert inte ha tillbaka ett abortförbud med stränga straff.

Men rätten till abort är mer än en social fråga. Det är också en medicinsk och etisk fråga som det inte finns ett enkelt eller entydigt svar på. Var går gränsen mellan kvinnans kropp och det ofödda barnets kropp? När blir de tu två egna kroppar? Rimligtvis borde det vara när barnet blir livsdugligt utanför mammas mage. Men som det nu är flyttas den här gränsen ständigt.

Är Adaktusson och andra kristna som ställer den etiska frågan, som diskuterar den här gränsen och vill värna det ofödda barnets rätt till liv bara enfaldiga bakåtsträvare värda vårt fördömande?

Skall barnmorskor som inte vill assistera vid abort söka sig till ett annat jobb? Att vid långt framskriden graviditet abortera ett livsdugligt foster är säkert påfrestande även för andra än de samvetsömma. Det är därför förvånande att människor som exempelvis när det gäller heltäckande slöja är så måna om andras samvetsfrihet, intar en helt annan attityd gentemot sjukvårdspersonalen som har liknande bekymmer med sitt samvete. I Norge har man löst problemet på ett pragmatiskt sätt. Den som har samvetsproblem slipper, det finns alltid andra bland personalen som kan ta över. Så enkelt kan det vara i Norge. Här gör vi det till en principiell kvinnosaksfråga.

Adaktusson är uträknad och KD slickar sina sår. Men borde man inte vara något försiktigare i sina fördömanden och nyansera abortdebatten litet grand?