De hotade journalisterna

Public service står under angrepp av Europas politiker! Ingen mindre än radions vd Cilla Benkö och hennes strateg Gabriel Byström slår i larmklockan i DN i dag.

Tjeckiens president Miloš Zeman visar upp en replika av en kalasjnikov med texten ”för journalister”.

Jag vill på intet sätt underskatta de verkliga hot, förföljelser och mord som journalister runtomkring i världen utsätts för. För att visa att dessa hot är aktuella för oss här och nu citerar man en kollega – ”Retoriken hos politiska ledare är på många håll förfärande hätsk i fråga om misstro mot journalister, men också i form av direkta uppmaningar till våld”, och för att illustrera det skriver man:

”Den tjeckiske presidenten Miloš Zeman tyckte förra året att det var en god idé att visa upp en replika av en kalasjnikov med texten ´för journalister´ på en presskonferens”. Det låter illa. En president som hotar journalisterna med ett vapen, även om det var en ”replika”.

Var det det? Som tur är bistår DN tjänstvilligt med en bild av den åberopade händelsen. Det vi ser är att en road tjeckisk president inte visar en vapenreplika utan ett leksaksvapen där patronmagasinet ersatts med en flaska Becherovka, ett uppskattat tjeckiskt örtbrännvin. Alla i Tjeckien känner till bakgrunden till och skrattar åt den här bilden. Zeman är ökänd för sin alkoholism och för sitt något egendomliga skämtlynne. När han träffade Putin i Peking våren 2017 skämtade han och undrade om Putin inte kunde likvidera besvärliga journalister. Putin skruvade på sig och svarade att man kanske skulle kunna begränsa deras antal. Så när Zeman i oktober samma år besökte Plzeň blev han av skämtsamma värdar presenterad leksaken han visar på bilden, med tydlig syftning på hans förkärlek för starka drycker och klumpiga skämt. Något som visar att man i Tjeckien har sinne för humor och kan driva med sin president.

Så var det med det hotet. Vill man vara snäll kan man tro att det hela beror på 1) bristande kunskap om vad en vapenreplika är, 2) en något lättvindig användning av ett lockande exempel och 3) dålig källgranskning. Sammanlagt och i för sig redan det en ganska allvarlig synd när det gäller två så erfarna journalister. Är man lagt åt det mera skeptiska hållet skulle man kunna kalla det ett försåtligt falskt argument.

”Uttalanden som hade varit otänkbara för bara några år sedan passerar numera närmast under radarn eftersom tonläget har höjts och angrepp mot medier har blivit en del i det offentliga samtal som successivt förråats och polariserats. Steg för steg förflyttas gränserna för vad som är möjligt att säga och göra”, skriver man. Så är det säkert. Men när det börjar blåsa kyliga vindar kan man välja att härda sig eller att dra offerkoftan på. Den kan värma en stund men blir lätt sliten och tunn.

”Public service ökar kunskapen hos medborgarna och påverkar nyhetsutbudet i positiv riktning”, deklarerar paret Benkö-Byström stolt. När public service är så utmärkt på alla sätt, borde man kanske inte undra varför somliga är kritiska och missnöjda?

Den politiska snedrekryteringen av svenska journalistkåren är notorisk och flertal undersökningar har visat att den var värst i public service. Varför det är så kan man bara gissa. Något beror säkert på Journalisthögskolan; ingen mindre än Uppdrag-granskning-Janne har kallat den Kommunisthögskolan, och han om någon borde veta; något beror på den kollegiala andan, kamaraderiet, man rekryterar helst folk med samma åsikter.

Följden blev att så länge den politiska makten låg i händerna på politiker som den stora majoriteten av journalister gillade, svek de sin uppgift att granska makten, de blev en del av den och dess tjänare.  När sedan vindar börjar vända, som i USA och många länder i Europa, blir man förvånad och förfärad över att de politiker som man i åratal motarbetat, förhånat och förlöjligat, när de nu kommit till makten, inte visar sann kristen ödmjukhet och försonlighet utan tvärtom vill ge igen. Det gäller Trump, Orbán och andra.

Medierna ser sig gärna som den fjärde statsmakten och de använder flitigt sin makt till att påverka politiken. Men som historien visat om och om igen, är föreställningen om mediernas stora makt bedräglig och slår ofta fel. Jag lägger inga politiska, etiska eller moraliska värderingar häri. Jag anser att yttrandefriheten är en förutsättning för demokrati och att den inte skall begränsas i onödan. Men de som utövar den yrkesmässigt bör veta sina gränser och känna sitt ansvar. Driver man en politisk linje och har satsat på fel häst och förlorat sitter man illa till. Svinhugg går igen, som det heter på svenska.

Annonser

Kalla fakta om farlig extremism

Institutet för framtidsstudier har publicerat en forskningsrapport (2018/4) Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige. under tiden 1995-2016 1). Forskningsprojektet har finansierats av Myndighen för samhällsskydd och beredskap och letts av professor Christofer Edling.  I forskningsteamet har bl. a. ingått kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki.

Det är en utförlig rapport och den är ovanlig i sitt slag då den för första gång sedan Brå:s rapport 2005:17 åtminstone summariskt redogör för de brottsmisstänktas ursprung.  Summariskt därför att SCB beslöt att forskarna inte skulle få tillgång till data om de undersöktas födelseländer, endast uppgift om individen var född i Sverige respektive utomlands, och i så fall i vilken region. Personuppgifterna är anonymiserade, så restriktionen handlar inte om den personliga integriteten och vi kan bara gissa vad SCB:s försiktighet beror på.

Rapporten har inte fått den uppmärksamhet i medier som den förtjänar och man kan undra varför. DN skriver i en längre artikel att rapporten är unik och berättar att ”två tredjedelar är födda i Sverige, men en majoritet har rötter i andra länder. Medelåldern är 26,3 år, men den vanligaste åldern är blott 19. Den yngsta är 15 år och den äldsta 88” 2).  SVT rapporterar på  ungefär samma sätt. AB begränsar sig till att konstatera att den typiske medlemmen i de studerade grupperna är en man på 19 år, född i Sverige med utländsk bakgrund.

Ingen journalist eller debattör tycks ha ansett det mödan värt att studera rapporten närmare. Här en kort sammanfattning.

Forskarna har undersökt bakgrunden hos drygt 15 000 medlemmar i våldsbenägna extremistgrupper och organisationer, ”familjer” eller ”miljöer”, de största av dem nätverk (5 094 medlemmar), MC-gäng (5 693), fotbollsfirmor (835) och islamistiska miljön (785), under tiden 1995-2016. Majoriteten av dem, över 13 000 individer är misstänkta för brott. Bara 37,5% av dem som tillhör dessa miljöer har två föräldrar födda i Sverige, jämfört med befolkningen i stort där andelen svensk födda med svenskfödda föräldrar är 66,8%. I den undersökta populationen har alltså 62,5% invandrarbakgrund, jämfört med 23,2% i hela befolkningen, en överrepresentation för dem med invandrarbakgrund på 2,7 gånger.

Den undersökta gruppen skulle från början omfatta nästan 18 000 individer, men drygt 1 800 av dem måste exkluderas pga ofullständiga personnummer. Forskarna drar den slutsatsen att dessa med största sannolikhet tillhör gruppen utrikes födda, och att den här gruppen följaktligen underskattats i undersökningen med drygt 10%. Det betyder att andelen utrikesfödda som i studien beräknas till 32,9% av den undersökta populationen, i verkligheten skall vara 36,3%. Jämfört med andelen utrikesfödda i hela befolkningen som är omkring 18% ser vi även här en överrepresentation i storleksordning 2 gånger.

 Medlemskapet i dessa grupper överlappar och varierar vad gäller ursprung. Så icke överraskande har 78,5% helsvensk bakgrund i vit makt-miljön mot endast 1,9% i den islamistiska.

Rapporten visar vidare att av de redovisade utlandsfödda brottsmisstänkta (32,9% av samtliga brottsmisstänkta) var drygt hälften (17,1%) födda i regionerna Västra Asien och Östra Afrika. Enligt befolkningsstatistiken fanns det den 31.12.2015 ca en halv miljon födda i dessa regioner i landet, ca 5% av hela befolkningen. Här föreligger en överrepresentation i faktorstorlek 3 gånger.

Utredarna börjar sin rapport med att de blivit förvånade över att den organiserade extremismen är större än vad de hade förväntat sig och de avslutar med ett konstaterande att det är sannolikt att de faktiska miljöerna är ännu större än vad som framkommer i rapporten. 

Inget nytt under solen. Tidigare Brå-rapporter (1996 och 2005) visade en överrepresentation för brott bland utlandsfödda på generellt 2,5 gånger, för våldsbrott 3,4 gånger och för våldtäkt i vissa grupper på 4,5 gånger. Den slutsats som dras i rapporten från 2005 är att ”ju allvarligare ett brott är desto större är sannolikheten att utrikesfödda är registrerade som misstänkta”, samt att ”[D]e som är från Afrika och Mellanöstern har den högsta registrerade brottsligheten”.

Det är inte bra om den här rapporten förtigs och läggs till handlingarna. Förhoppningsvis tas den på allvar av våra myndigheter och hjälper dem att rikta polisiära och förebyggande åtgärder där de kan göra mest nytta. Det är oftast människor i utsatta områden, invandrare själva som drabbas av den här typen av kriminalitet och som ropar på hjälp.  Men undersökningen borde också vara en bra utgångspunkt för en debatt om invandringens effekter på vårt samhälle och om integrationen i förorterna, en seriös debatt som inte blundar för obehagliga fakta och som inte avfärdas med upprörda beskyllningar för rasism och invandrarfientlighet.

1) https://www.iffs.se/media/22498/brott_2018_4.pdf.

2) https://www.dn.se/nyheter/sverige/ny-studie-fler-i-organiserad-brottslighet-an-forskarna-trott/

(Publicerat på Det goda samhället i dag)

Parkinsons hypotes i fara!

Alla känner till, eller borde känna, professor Cyril Northcote Parkinsons lag. Vad är mindre känt, även bland akademiker, är hans hypotes om lokalers, i synnerhet parlamentens, betydelse för politiska beslut. Det som händer just i dessa dagar, när Mrs. May kämpar för Brexit och oppositionsropen från bänkarna bakom henne är minst lika högljudda som missnöjesyttringar från bänkarna framför henne, är att hypotesen löper en allvarlig risk att bli falsifierad.

Tillåt mig att här i korthet presentera de viktigaste punkter i professor Parkinsons undersökning.[1]

”The British, being brought up on team games, enter their House of Commons in the spirit of those who would rather be doing something else.  So the British instinct is to form two opposing teams, with referee and linesmen, and let them debate until they exhaust themselves. The House of Commons is so arranged that the individual member is practically compelled to take one side or the other before he knows what the arguments are, or even (in some cases) before he knows the subject of the dispute. His training from birth has been to play for his side, and this saves him from undue mental effort. If the speaker is on his own side of the House, he will say ‘Hear hear!’ If he is on the opposite side, he can safely say ‘Shame!’ or merely ‘Oh!’ At some later stage he may have time to ask his neighbour what the debate is supposed to be about. The men who sit opposite are entirely wrong and all their arguments are so much drivel. The men on his own side are statesmanlike, by contrast, and their speeches a singular blend of wisdom, eloquence and moderation. Nor does it make the slightest difference whether he learned his politics at Harrow or in following the fortunes of Aston Villa. In either school he will have learned when to cheer and when to groan.

The British system depends entirely on its seating plan. If the benches did not face each other, no one could tell the truth from falsehood, wisdom from folly – unless indeed listening to it all.

In France the initial mistake was made of seating the representatives in a semi-circle, all facing the chair. The resulting confusion could be imagined if it were not notorious. No real opposing teams could be formed and no one could tell (without listening) which argument was the most cogent. Instead of having two sides, one in the right and the other in the wrong – so that the issue is clear from the outset – the French form a multitude of teams facing in all directions. With the field in such confusion, the game cannot even begin. Basically their representatives are of the Right and the Left, according to where they sit. This is a perfectly sound scheme. But the semi-circular chamber allows of subtle distinctions between the various degrees of rightness and leftness. There is none of the clear-cut British distinction between rightness and wrongness. One deputy is described, politically, as to the left of Monsieur Untel but well to the right of Monsieur Quelquechose. What is anyone to make of that?

Tänk nu den svenska Riksdagen där ledamöterna sitter huller om buller placerade efter sina valdistrikt och tvingas ibland att i samma bänk frotteras med sina värsta politiska motståndare. Inget att undra på att detta leder till en total förvirring där högern ibland inte går att skilja från vänstern och vem som helst tycks kunna alliera sig med vems som helst.

Detta förutsågs redan 1997 av några framsynta politiker – möjligen hade de tagit del av professor Parkinsons forskning – nämligen herrarna Hökmark och Tobisson som motionerade om en ändrad placering av riksdagsledamöterna efter partipolitisk tillhörighet. Men ingen rubbar den svenska riksdagens sittvanor så lät. Motionen avslogs med lätt hand av Konstitutionsutskottet och våra riksdagsledamöter sitter fortfarande så som de alltid har suttit. Med de ödesdigra konsekvenser vi just nu bevittnar.

[1] C. Northcote Parkinson, Parkinson’s Law, or The Pursuit of Progress (Penguin Books, 1957)

Ockuperade – oktober 1938

Ingen trodde att Münchenöverenskommelsen skulle direkt beröra oss i Břeclav. Men Hitler bestämde själv om den s.k. femte zonen och med folkräkningen 1910 som grund blev också vår stad, med en obetydlig andel tysktalande, en del av Sudetlandet. De tyska truppernas intåg började den 1 oktober, till oss skulle de komma den 10. Bildergebnis für besetzung sudetenland Den 10 oktober var en vacker molnfri dag men livet i stan hade stannat av. Förmiddagens långa tystnad bröts plötsligt av flygplansbuller och en lågflygande smäcker Ju 88, ett tyskt bombplan med svartvita kors på vingarna svepte snabbt över oss. Det var det första vi fick se av den tyska krigsmakten som vi skulle få uppleva så mycket av under de kommande sex åren. På trottoaren utanför vårt hus började folk samlas.

Det var från Poštornáhållet, från den österrikiska gränsen de kom. Vi stod på vår gata, utanför vårt hus, vi stod där, förskrämda och tysta. Först kom en motorcykel med sidvagn och tre man i stålhjälmar och grå regnkappor, med kulsprutepistoler över bröstet, bilglasögon i pannan och gasmasker på ryggen. De körde snabbt förbi men efter dem kom en lång kolonn av fordon, bilar, motorcyklar och stridsvagnar, allt i fältgrått, stålhjälmar, vapen. De stannade och stod långa stunder, vagnbesättningarna öppnade luckor och stod orörliga i sina vagnar, svarta baskrar på. På de små stridsvagnarna fanns rödvitröda vimplar och vagnarna var märkta ”Division Prinz Eugen”. Här stod vi stumma och stirrade på denna invasion av marsmänniskor, vi var alla tysta, ingen sade något, ingen hurrade. De i sina bilar och sina tanks, i grå regnkappor och grå stålhjälmar och med alla sina vapen tittade rakt fram. Bara ett par meter skilde oss från dem men det fanns en avgrund mellan oss. De måste ha förstått att vi avskydde dem och hatade dem.

Bildergebnis für einmarsch in die tschechoslowakei 1939 (Bilden är från mars 1939 när tyskarna ockuperade resten av Tjeckoslovakien)

Vi var ockuperade. I en handvändning var vi en del av Nazityskland. Vi var alla chockade och oroliga och rädda. Det blev inget krig nu, men det här var nästan ännu värre. Vad skulle ske med oss? Jag var 14 år och hade just börjat på gymnasiet. Det talades om folkomröstning, men någon sådan blev inte av. Det blev obehagligt att röra sig ute på stan. Det var inte längre vår stad. De fåtaliga tyskarna hade hängt ut hakkorsfanor på sina hus, också på stadshuset hängde nu en hakkorsfana och över hela fasaden en lång svart fana med två stora vita SS-blixtar på. Framför porten stod två bredbenta SS-män i svarta uniformer, blanka stövlar, hotfulla svarta pistolhölster och dödskallemärken i mössorna. De såg brutala och farliga ut och man fick hjärtklappning när man var tvungen att gå förbi. Jag vågade inte se på dem.

Styvfar Jan som var vid järnvägen och således statsanställd fick order att flytta omedelbart till restrepubliken, till Brno. Resten av familjen – morfar, mamma och vi fyra barn – måste tills vidare stanna kvar i väntan på att han skulle hitta en bostad åt oss och också vi kunde flytta.

Snabba förändringar skedde nu. Vår stad hette inte längre Břeclav utan Lundenburg, och vår gata hade bytt namn från Palackého till Konrad Henlein Straße, efter ledaren för det sudettyska nazistpartiet och den som ivrigast arbetat för Sudeternas införlivande med det tyska riket.

Motorcykelsoldaterna hade satt upp svartgula affischer på lyktstolparna med ett kort meddelande: ”RECHTS FAHREN” och därmed infördes utan vidare högertrafiken. Men mycket obehagligare svartgula affischer kom upp inom ett par dagar. Alla judar och halvjudar beordrades att inställa sig på kommunalkontoret för registrering, vid risk av stränga straff. När mamma såg dessa anslag blev hon helt utom sig: jag skulle ut, och bort från tyskarna snarast möjligt.

Hon ringde från husvärdens telefon till min morbror, taxiägaren i Hodonín och onkel Viktor kom efter ett par timmar. Demarkationslinjen, det var ett nytt ord för oss, den provisoriska gränsen, var de första dagarna inte helt avspärrad, man tillät en viss rörelse. Mamma packade mina få tillhörigheter, mest skolböcker i en röd bordsduk, jag satte mig bak i Tatrabilen och vi åkte.

Demarkationslinjen gick bara några kilometer från stan, nära den lilla hållplatsen Hrušky, och där blev det stopp. Den rödvita bommen vid järnvägsövergången var nedfälld och vid bommen stod ett par tyska soldater i blanka grå regnkappor, med gasmaskfodral på ryggen och med gevär i rem över axeln. Några fler tyskar syntes utanför stationshuset. Det var då jag blev litet nervös, kanske litet rädd också.

Onkel Viktor hade vevat ner sin fönsterruta och såg sig omkring, men ingen kom, ingenting hände och bommen förblev stängd.

Det var höst, det var i oktober, det hade regnat massor och i väst syntes mörkgrå och regntunga moln som bredde ut sig över slätten. Potatisen och sockerbetorna var redan hemkörda och en snål kall vind blåste över de upplöjda fälten. Bara ett stenkast från oss, runtomkring på de blöta leråkrarna såg jag människor som satt och låg på sina väskor och klädbylten, det var en massa människor, kanske hundra, de satt och låg och stod där överallt, barn också, och huttrade i höstkylan.  De väntade också på att bli släppta genom bommen.

”Det är för jävligt,” sade onkel Viktor, ”judar, ingen vill ha dom”.

Äntligen kom en lång tysk soldat i grå kappa med ett svart pistolhölster vid livremmen. Han böjde sig ner mot onkel Viktors fönster och började fråga ut honom. Jag såg att det var en löjtnant och hörde att onkeln svarar något på tyska. Sedan knackade tysken på min fönsterruta så jag måste veva ner den och han stack in huvudet. Han var ung och rödbrusig under den gråa stålhjälmen och hans ansikte var alldeles inpå mig. Jag hade aldrig varit så nära en tysk. Han lät blicken svepa genom kupén och så tittade han med sina klarblå ögon stint på mig och så frågade han vad jag hade i det röda byltet mellan fötterna.

”Büchern”, sade jag och jag skämdes med det samma för den felaktiga böjningen. Jag hade ju läst tyska i flera år och visste att det heter ”Bücher”, men jag hade aldrig någonsin talat med en tysk officer och jag blev så förbaskat nervös och förvirrad när han stirrade på mig. Men tysken sade ingenting, han tittade på mig och på det röda knytet en stund till, sedan drog han tillbaka sitt stora huvud och vinkade åt soldaterna vid bommen att låta oss passera.  De vevade upp bommen och vi korsade den förfärliga demarkationslinjen.

Jag fick bo ett par månader hos moster Kamilla tills vi hittade en bostad åt familjen och de kunde också flytta.

Men jag kunde inte låta bli att tänka på de där judarna utanför stationen, barn i min ålder och yngre som fanns kvar där på sina väskor och bylten på de blöta leråkrarna, under bar himmel i höstrusket under de tunga regnskyarna. Den bilden har för alltid fastnat i mitt huvud och jag har aldrig kunnat bli av med den.

Hösten 1938 – München och ockupationen

Med Österrikes ”Anschluss”, anslutningen till Tyskland i mars 1938, förändrades vår situation radikalt och det tyska hotet mot Tjeckoslovakien blev akut. Plötsligt fanns Hitlers krigsmakt alldeles inpå oss, bara några kilometer från vårt eget hem. Man genomförde en delmobilisering och vi såg militären rycka in i de gränsbefästningar, den ”lilla Maginotlinjen” man höll på att färdigställa vid gränsen mot Österrike, Tjeckoslovakiens ”veka livet”. Sedan stegrades den internationella krisen – men vi visste inte mot vad – en kulmen, en peripeti, en katastrof?

Under Münchenkrisen utvecklades händelserna med rasande fart. Folk satt som fastklistrade vid radion och vi slukade tidningarna. Vi hatade lord Runciman  som umgicks med den tyska adeln på slotten i Sudetlandet och vi hatade Chamberlain med paraplyet som gav bort delar av vårt land till Hitler. Men vi var inte alls förberedda för det förödande slaget som skulle drabba oss själva mest påtagligt. Břeclav med sina 17% tyskar förklarades som en del av Sudetlandet och hörde till de delarna av landet som Hitler skulle få. Den 10 oktober skulle vi som femte och sista etapp besättas av tyskarna. Om ett par dagar.

Det låter som en klyscha, men jag kan inte hitta något annat uttryck för det som jag kände: vår hela värld störtade samman. Den republik som jag var född och levt hela mitt liv i höll på att försvinna. Den värsta, mest hatade fienden skulle ta ifrån oss vårt hem och allt som vi trott på och lärt oss att vörda och älska. Som skalden skrev :

Ack, ljuva Böhmen, fosterland!

Du, sandal sliten i tusen år,

slängd mellan himlavagnens spår,

åter förlorad vid vägens rand!

Så mången gång du mörkret trotsat,

älvarnas remmar har du lossat,

barfota gått i blodig sand.

Ack, ljuva Böhmen, fosterland!

Vår barndom tog slut den hösten. En stor besvikelse och sorg, ett hårt vuxenallvar ersatte bryskt sommarens barnsliga lekar. Vad skulle det bli av oss? Vad skulle hända med vår familj?

Stan förändrades snabbt. För några dagar sedan hyllade vi våra soldater och officerare när de visade sig på gatorna. Nu såg vi dem återvända, svikna, bittra, skamsna och demoraliserade från sina gränsbefästningar som de fick överge utan ett skott. De skämdes och vi skämdes med dem och alla hatade vi England och Frankrike som ”sålt oss”, som trott att eftergifterna skulle pacificera Hitler. Man sjöng visan om den svekfulla Marion; ”Marion slå in i glasen… ” Den sista tjeckiska polisavdelningen avtågade i god ordning mot stationen och folk vinkade och grät öppet på huvudgatan.

Och värre ting skulle komma.

Alliansen och SD:s värderingar

Den borgerliga alliansen har en historisk chans att åstadkomma ett regimskifte. I stället för att ta chansen håller alliansen på att spricka och skälet till splittringen är inställningen till Sverigedemokraterna. Centerpartiet och Liberalerna avvisar bestämt allt samarbete med SD, de kan inte ens tänka sig en borgerlig regering med SD:s tysta stöd.

Skälet som anges är att de inte delar SD:s värderingar. Man säger inte konkret vilka värderingar man avser, man påstår bara generellt att SD:s åsikter strider mot humanismen och demokratin. Jag undrar vad man stöder sig på.

Ett parti bedöms vanligtvis efter sina officiella dokument, efter hur det agerar i riksdagen och andra fora och efter partiföreträdarnas ställningstaganden och yttranden. Partiprogrammet och andra tryckta dokument som föreläggs väljarna är svårast att svika och brukar därför anses viktigast.

Jag har därför gått igenom SD:s Principprogram 2011 och Valmanifest 2018. Sverigedemokraterna kallar sig ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, med värdekonservatism och upprätthållande av en solidarisk välfärdsmodell som viktigaste mål för sin politik. De gillar den svenska nationen, kungen och monarkin, kyrkan och folkhemmet, och de vill ha lag och ordning, försiktigt framåtskridande och ett demokratiskt, jämställt och miljövänligt samhälle.

De säger vidare att ”varje människa har ett grundläggande och okränkbart värde och att varje människa har rätt till frihet, självbestämmande, trygghet, gemenskap samt de basala andliga och materiella grundförutsättningar som krävs för att kunna leva ett värdigt liv”.

Sverigedemokraterna sticker inte under stol med att de är nationalister och att de anser nationen som en viktig gemenskap. Men de hävdar att deras nationalism är demokratisk, ickerasistisk och öppen för alla som vill assimilera till den svenska kulturella gemenskapen. Deras restriktiva inställning till invandringen är välkänd och den har redan påverkat de flesta partier och svensk invandringspolitik.

Nationalism och socialkonservatism ses med oblida ögon av många i Sverige, men de är legitima politiska ideologier som hävdar sig bra och vinner terräng i Europa och i världen.

Vad är det då som strider mot Annie Lööfs och Jan Björklunds demokratiska eller humanitära principer?

Det finns en passus i SD:s principprogram som kan diskuteras. När de skriver att ”varje människa är unik, men vi präglas också av vår omgivning och av vårt historiska, kulturella och sociala arv, vilket gör att vi också blir mer eller mindre lika varandra”, är det en banalitet, och när man vidare säger: ”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst”, slår man i öppna dörrar.  Mig veterligt är det i dag ingen som hävdar en sådan teori. Varför vi inte föds som ”blanka blad” förklarar SD så här: ”Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns här en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur stor utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och anat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få”.

Här är det uttrycket ”essens” som har vållat många huvudbry. Vad är en essens? En filosof skulle säga att essens är de grundläggande egenskaper som gör att vi är de som vi är. Man brukar också tala om en människas väsen eller natur. Jag tror att SD med det här uttrycket menar den delen av vår personlighet som beror på det biologiska arvet. Jag tror också att få skulle i dag förneka att vissa personlighetsdrag ärvs, och vad jag vet anser man f.n. att i samverkan ”nature and nurture”, arv och miljö, har de två faktorerna ungefär lika stor betydelse.

Återstår frågan vad som är genetiskt gemensamt och vad som är unikt för vissa grupper. Vi ser att trots i stort sett samma arvsmassa uppvisar mänskligheten en stor variation i utseende och beteende. Under sin långa utvecklingshistoria har de olika populationerna genom naturligt urval utbildat olika fenotypiska drag, anpassat sig till sina miljöer och utformat olika överlevnadsstrategier och beteendemönster. Det har skett i samverkan mellan arv och miljö, men forskningen är enig om att även om vissa psykiska drag och karaktärsegenskaper ärvs inom familjer och grupper, är dessa drag inte helt biologiskt bestämda och ärftligt konstanta över tiden. Så ”essensen” finns, den kan variera i olika grupper, men den är inte oföränderlig och evig.

Formuleringen om ”essens” har ifrågasatts och av vissa betecknats som rasism, något jag ser som en långsökt tolkning. I övrigt undrar jag i vad mån Sverigedemokraternas ”värderingar” vad gäller demokrati, jämlikhet eller människors lika värde skiljer sig från Annie Lööfs eller Jan Björklunds.

Passet

Jag vill minnas att hon hette ”Örnen”, en av de stora färjorna som på den tiden trafikerade rutten Köpenhamn-Malmö.

Den civilklädde passpolis som granskade våra enkla provisoriska resedokument tog oss en och en, min kompis och mig, till en hytt, förhörde oss och fyllde i sina formulär.

Polisen var medelålders, en lång och vänlig man, han såg väldigt svensk ut, tyckte jag. Förhöret gick till på tyska. Han lyssnade uppmärksamt på min berättelse och jag tyckte att han var sympatiskt inställd. Han frågade vart jag skulle och påpekade att mitt uppehållstillstånd inte gällde Stockholm. Det stämde, men när jag berättade att jag hade vänner där nickade han bara och lämnade utan vidare tillbaka mina papper.

Nu skall jag bekänna en lögn, ett litet fusk som förhoppningsvis är preskriberat för länge sedan och som, hoppas jag, också kan förlåtas mig.

När polisen frågade om jag hade något pass svarade jag nej. Det var inte sant, eller i alla fall bara till hälften osant. Jag hade kvar mitt tjeckoslovakiska pass som var utgånget för länge sedan och ogiltigt. Jag hade inte alls väntat mig hans fråga, han hade fått se de enkla resedokument som IRO, International Refugee Organization hade försett oss med, och det gamla passet förvarade jag bara som ett minne.

Kanske ändå inte bara som ett minne. Det lilla häftet med mörkblå hårda pärmar och med det dubbelsvansade lejonet och ”Tjeckoslovakiska Republiken” på, med mitt studentfotografi och min underskrift kändes oerhört viktigt för mig, jag kunde bara inte lämna det ifrån mig. För mig var det det enda beviset att jag var jag, att jag fanns till, att jag trots allt var tjeckoslovakisk medborgare, och, som det stod på pärmens insida, ”befanns under den tjeckoslovakiska statens beskydd”. Nu hade jag ju mer eller mindre ofrivilligt undandragit mig detta beskydd, men jag kände mig fortfarande som en tjeckoslovak och skulle göra det i många år framledes.

Jag kunde bara inte släppa det tjeckiska passet ifrån mig. Det var en viktig del av mig, det var ett bevis på min riktiga identitet, och den här känslan hade bara förstärkts under tiden i flyktinglägret. Där träffade jag och såg omkring mig så många olyckliga vinddrivna existenser, flyktingar från Europas alla hörn, de flesta av dem utan något pass, människor utan land, utan identitet, de ”statslösa”.

Finns det något värre i världen än att vara ”statslös”? En människa utan nationalitet, utan land? Kan man överhuvud vara det? Skyddslös, hemlös? Utlämnad åt andra på nåd och onåd? Att inte tillhöra någonstans, att inte ha något ”hemma”? Jag fruktade det ordet.

Passet har jag fortfarande kvar, för att minnas.

FLYKTEN – Lager Weidach (9)

Från byggnadsplatsen tar vi en lång promenad hem, oftast efter järnvägsspåret från Lauterach. När vi hade kommit hem en kväll och höll på att laga mat, stiger plötsligt in en österrikisk gendarm och börjar utan vidare se sig omkring i rummet, rotar i vedhögen och askhinken. Sedan frågar han om vi har en yxa. Ja visst har vi en liten yxa vid vedkaminen. Gendarmen, en äldre sammanbiten man tittar noga på yxan, befaller oss att lägga den i en portfölj och att följa med till polisstationen. Vi är naturligtvis skakade och undrar vad som är på gång. Han vill inte lämna någon förklaring och vi får gå i gåsmarsch framför honom på järnvägsspåret tillbaka. Vi måste hålla avstånd på några meter och får inte prata med varandra.

På polisstationen blir vi åtskilda och så vidtar förhöret. Det visar sig att på en av gårdarna i utkanten av stan, nära järnvägen, som vi dagligen passerar, hade man någon natt tidigare stulit höns. Höns! Vi som hade trott det handlade minst om ett mord. Samma dag när vi gick förbi gården såg någon där att en av oss pekade mot just den gården, alltså blev vi misstänkta. Hur vi blev identifierade vet jag inte, men konstapeln påstår att det på yxan finns spår av blod, hönsblod bestämt, menar han. Så där sitter vi och kan i värsta fall bli fast, anklagade för hönsstöld bara några dagar innan vi äntligen skall lämna det gästfria Österrike för drömlandet Sverige. Det känns fruktansvärt att bli misstänkt och förhörd. Varför pekade någon av oss mot gården? Jag kan inte minnas det, men så småningom klarnar det ändå för förhörsledaren att det inte är något hönsblod på yxan, att vi kanske inte är skyldiga, och vi får löpa. Ordentligt omskakade. Jag borde akta mig för yxor.

Efter den här obehagliga händelsen är vi mycket otåliga och ivriga att komma bort från lägret, från Bregenz, från Österrike. Allt verkar vara klart, beskedet om att transitvisum – engångs! – genom Danmark är beviljat kom i slutet av januari, återstår nu ett par utresetillstånd från de franska och österrikiska myndigheterna och ett resedokument som skall ersätta passet. Vi är erkända som eligible, så det utfärdas av IRO, ett enkelt A4-papper med foto och fingeravtryck som skickas till de svenska och danska beskickningarna i Wien för visering. Som tur är har vi färdiga foton.

Den tyska kontoristen på IRO som skriver ut handlingarna, flykting hon också, skakar på huvudet när hon ser att vi skall fara till Sverige. Sverige? Är ni inte riktigt kloka, tycker hon. Där är ju ryssarna när som helst! Bort från Europa skall man, så långt som möjligt bort från Europa, är hennes välmenande råd. Så är stämningen bland flyktingarna här. Det är februari 1949 och man väntar ett nytt krig och rysk ockupation av Västeuropa när som helst. Men vi är optimister, vi skall till Sverige.

Men inget är enkelt och inget går snabbt där borta. Det dröjer ytterligare en månad, först den 11 mars kommer beskedet att viseringarna är klara och vi kan hämta dem på IRO i Bregenz. Vi ber inte om biljett eller biljettpengar, vi har sparat och kan betala resan själva. Nu har vi bråttom, vi är nervösa, det danska transitvisumet går ut den 19. Äntligen har vi i handen alla dessa efterlängtade papper och visumstämplar som vi väntat på i över sju månader, nu får inget hända som skulle hindra oss att komma i väg snarast möjligt.

Återstår bara resan till Sverige. Vi säger adjö till våra kamrater, de mindre lyckliga, i Lager Weidach, de avundas oss förstås men önskar lycka till. Vi tar snälltåget från Bregenz till Hamburg, där vi skall byta till Köpenhamn och sedan färjan till Malmö. På tåget står vi i korridoren och pratar med konduktören. När han hör vilka vi är och vart vi skall, och att vi har biljett bara till Hamburg, lovar han ordna saken. Vi förstår, plockar fram ett par köttkonserver från US-Army överskottslager och efter en stund har vi ett par biljetter till Köpenhamn.

I Hamburg skall vi byta tåg och vänta några timmar. När vi anländer till den imponerande Huvudbangården ser vi på andra sidan plattformen ett tågsätt med ”Kopenhagen” på. Vårt tåg, tänker vi, greppar snabbt vårt lätta bagage och stiger på. Tåget går efter bara några minuter och vi andas ut. Nu är det bara två gränser kvar. Men när konduktören kommer gör han sura miner: detta är ett expresståg som våra biljetter inte gäller för. Vi får stiga av vid närmaste tågstopp i Flensburg vid danska gränsen, säger han. Gode Gud, skall han verkligen kasta av oss i Flensburg, innan vi är i Danmark, så nära det hägrande målet? Så vi plockar fram ett cigarettpaket ur bagaget och det räcker som tilläggsbiljett för expresståg till Köpenhamn.

Våra österrikiska sparpengar pengar är slut när vi kommer dit. Jag har visserligen ett antal dollar fastsydda någonstans i kläderna som en sista reserv, men också en liten skatt i svenska mynt i portmonän. Två svenska silverfemmor och några enkronor som jag hade haft hem som souvenir från Sverigeresan 1947. Vidunderligt nog räcker detta lilla kapital till färjebiljetterna Köpenhamn-Malmö för både mig och Robert.

Först när vi finns ombord på den svenska ”Örnen” andas vi ut. Först nu känner vi oss riktigt säkra och fria.

Det är den 16 mars 1949 och ett nytt liv börjar.

 

 

FLYKTEN – Lager Weidach (8)

Till min födelsedag i början av december har jag fått ett telegram från Kerstin med gratulation och ett tillägg att goda nyheter följde efter i brev. Äntligen skulle våra problem lösa sig. Den kära snälla Kerstin. Om hon visste vad hennes brev och nyheter betyder för oss här i lägret. Kanske hon anar i alla fall.

Men våra förhoppningar att snabbt få resa blir åter svikna på nytt. I brevet får vi veta att det kommer att dröja ytterligare tre månader innan alla formaliteterna blir klara. Tre månader till! Och det största bakslaget är att Zdeněk inte får arbetstillstånd i Sverige. Robert och jag får komma dit på något slags studentkvot. Meloun är inte student, ”bara” en mycket kvalificerad tekniker från Škoda, och trots att Kerstins far har skaffat honom en anställning på Sandviken så blev det nej. Arbetsmarknadsmyndigheten ger inte sitt tillstånd. Det är en stor besvikelse för oss alla.

Efter det nedslående beskedet beslutar sig Zdeněk för Westward Ho! Han är besviken på Sverige så han tar värvning som industriarbetare i England och får resa med kort varsel redan i december. Han packar sin lilla säck och vi tar avsked från honom på stationen. Undrar när vi får ses igen.

Nu är vi kvar bara två, Robert och jag, och det känns trist utan den alltid rolige och allmänt kloke Meloun. Vi undrar hur det skall gå för honom och själva väntar vi nu mycket otåligt på att alla formaliteter med vår utresa skall bli avklarade. Om det nu verkligen handlar bara om formaliteter. Vi har fått så många bakslag att vi inte längre tror på någonting.

Ingen av oss kunde tro när vi gick hemifrån i början av augusti att vi skulle få vara med om en jul i Alperna. Men så har det blivit och Julen 1948 får vi ”fira” i Lager Weidach.. Det är en vit jul med massor av snö och vykortsvackra vyer som vi tyvärr inte är i stämning för att uppskatta. Vi orkar inte med någon julgran i baracken eller bry oss om några julklappar, vi är för nedslagna för det. Vi har skrivit en massa brev och vi får brev med julhälsningar från våra närmaste, men stämningen är tryckt. Det har gått snart fem månader sedan vi gick hemifrån, över fyra långa månader här i lägret, och våra utsikter att snabbt komma härifrån verkar sämre än någonsin.

Nu är det i alla fall Julafton och vi går till midnattsmässan. Vi går inte till Bregenz, utan till en liten bykyrka som ligger närmare. Det är en stjärnklar natt, himlavalvet reser sig som en jättekupa över det böljande landskapet inbäddat i lysande mjuka snödrivor, trädgrenarna sviktar under snötyngden. Vi passerar stugor och gårdar halvt dolda bakom snövallar. Det lyser i fönstren i det vita mörkret, där inne finns varma ombonade hem. Hem! Gud vad man känner sig utestängd och vad jag avundas människorna där inne och deras varma hem! Vi känner väl alla på samma sätt.

Kyrkan ligger på en kulle som sig bör. En midnattsmässa i en bykyrka i Alperna är något av en saga, en falsk saga kanske men en vacker sådan. Från det vita mörkret kommer människorna vandrande till fots från sina stugor, männen i traktens grågröna kostymer och kvinnorna i folkdräkter. En stor katolsk mässa är en fest för öga och öra och inte minst för luktsinnet med sin doft av rökelse. Och vem kunde sjunga Stille Nacht vackrare än österrikiska bybor? Jag tänker på dem där hemma, på julaftnar med alla ljusen och familjen som samlas vid julbordet. Jag minns midnattsmässorna när jag var liten, tillsammans med mamma, mormor, morfar. Det är en julafton, den första julafton någonsin långt borta från hemmet. Det känns i magen och tankarna flyger lätt långt vilse en sådan stund.

Den första februari får vi äntligen flytta till ett annat läger, IRO:s läger Vorkloster, en trevligare anläggning. Vi har fåt ett rum för två i en tegelbarack, ett litet vitkalkat rum med ett fönster och kamin, där vi snabbt har etablerat oss. Vi arbetar fortfarande på strumpfabriken och vi har grävt oss djupare och djupare ner i den enorma grundgropen. Nu äntligen är hela grunden utgrävd, man har börja sätta gjutform för grundmurarna och vi har fått ett lättare arbete.

Det är riktigt kallt om morgnarna när vi vandrar till jobbet och det första jag får göra är att göra upp en brasa på träpinnar under betongblandaren för att tina upp den. Sedan kommer det vanliga arbetet med gjutning av grundsulor och i mitten stora fyrkantiga pelargrunder som skall bära upp hela fabriksbyggnaden. Jag tycker det är ett intressant arbete, allting är nytt för mig och jag suger i mig en massa ny kunskap om hur man bygger hus. Vem vet, kanske måste jag få jobba som byggnadsarbetare en lång tid fram. Så jag har tagit fram mitt blåa skrivhäfte med glosor på franska och gör där noggranna ritningar av hur man bygger och förstärker gjutform för en strumpfabrik.

Det är fortfarande mest Ausländer vi har som arbetskamrater. Flyktingar mest och en och annan österrikisk-italienare från Sydtirol. Österrikarna är få och gamla, veteraner från både det första och det andra världskriget. Vid lunchrasten i arbetsboden röker de långpipor och berättar att vid deras gamla österrikiska regemente fick alla mannar av tradition bära helskägg, och hur traumatiskt det var när de i Wehrmacht måste raka av skägget för gasmaskens skull. De och sydtyrolarna har utöver sin frankiska dialekt det gemensamt att de avskyr och talar illa om våra grannar schweizarna. De är egoistiska, snåla och självgoda, ogina mot sina gästarbetare och mot sina krigsprövade grannar… är deras omdöme. Och ack så neutrala, kunde man tillägga. Alla avundas men ingen älskar de neutrala.

Vi har fått brev från Meloun. Efter en lång odyssé genom ett antal läger i Tyskland och ett flertal kortvariga adresser i England har han hamnat på ett valsverk i Swansea i Wales. Han skriver och berättade på sitt oefterhärmliga sätt att han där vänder glödande järnstänger med en pincett som är något större och tyngre än den vi använder hemma.

 

 

Tjecker och Tjeckien i dag

Författaren till följande artikel är fil. dr. i historia och statsvetenskap och en i Tjeckien känd politisk kommentator. Då texten är ett privat meddelande kan jag inte publicera hans namn. Fotnoterna är mina.

Vi sätter etiketter, beskrivande stereotyper, på alla folk. Om tyskarna säger man att de gör allting till hundra procent, vare sig det handlar om att skapa ett Tredje rike eller att bekämpa klimatförändringar. Om ryssarna sägs att Ryssland alltid är svagare – eller starkare – än vad man tror, och så vidare. Dessa folkstereotypier är givetvis bara bonmots, men oftast innehåller de en kärna av sanning.

Om tjeckerna säger man att de – i Švejks efterföljd – äger en subversiv humor, att de förr eller senare plockar sönder och förlöjligar varje grandios idé. Jag tänker på det här talesättet varje gång jag passerar den tjeckisk-tyska gränsen. När politikerna i Tyskland på dödligt allvar kämpar för ett förenat Europa, för grön energi, mot farliga gasemissioner, för ”genderjämställdhet” eller för syriska migranters rättigheter, är dessa teman för majoriteten av människor i Tjeckien helt främmande, jag skulle till och med säga att tjeckerna ser på dem med ett visst löje.

Vad gäller ekonomin finns det inte längre någon avgrundsskillnad mellan Tjeckien och Tyskland. Levnadsstandarden är något lägre hos oss, men inte på något dramatiskt sätt. Men synen på omvärlden, på politiken, skiljer sig antagligen mer än exempelvis år 2000. I Västeuropa skulle man kanske säga att det handlar om den tjeckiska demokratins omognad. Många tjecker skulle däremot säga att det inte är Tjeckien utan Västeuropa som har förändrats, som har blivit onormalt. Jag vet inte vilket som är rätt, men det spelar ingen roll. Faktum kvarstår, att tjecker (och slovaker, polacker, ungrare…) ser världen på annat sätt än tyskar, svenskar, fransmän… Tjeckerna är inte politiskt korrekta, de gillar inte att anamma politiskt korrekta moderniteter som de är hånfulla mot. De har ingen böjelse för att rädda världen, de har aldrig haft några kolonier, de lider inte av det rika Nords skuldkänslor mot det fattiga Söder (redan därför att de ännu för inte så länge sedan inte var särskilt rika själva). Tjeckerna är ointresserade av globala problem och högflygande idéer.  De gillar bäst att sitta trygga i sin bergomgärdade gryta till land och kritisera andra med sin spydiga humor.

De mångomtalade romerna är ett bra exempel. Jag vill påstå att efter kommunismens fall 1989 var majoriteten av den tjeckiska allmänheten beredd att försvara romerna mot fysiska och verbala angrepp. Det fanns primärt en positiv inställning till dem. Fortfarande är det så att säkert nittio procent skulle fördöma varje fysiskt angrepp mot romer, men samtidigt tror jag att det är lika många som inte skulle röra ett finger att aktivt försvara dem. Kring hjälpaktioner riktade till romer har det vuxit upp en hel subkultur av NGO:s som använder ett politiskt korrekt språk och metoder lånade från Västeuropa – inclusion, social exclusion, street-workers, social rådgivning etc.  Dessa NGO:s använder en västeuropeisk vokabulär som tjeckerna inte förstår. Till det kommer att trettio år efter den totalitära regimens fall har romerna fortfarande inte förmått att hävda sig ekonomiskt eller socialt. Vi har några romska sångare, några företagare etc, men de är få, ett magert resultat av trettio år. Under samma tid har tjeckerna sett en annan nationell minoritet som inget NGO har brytt sig om och som visar en fantastisk social framgång. Det är vietnameserna. I varenda mindre tjeckisk stad kan man se en vietnamesisk butik där någon ur ägarfamiljen sitter bakom disken, 14 timmar om dagen, sju dagar i veckan. Deras barn finns nu i tjeckiska gymnasier och högskolor. Föräldrarna äger bilar och bygger sig hus. De unga är fullständigt integrerade och talar perfekt tjeckiska. Ännu för tjugo år sedan såg tjeckerna ner på dem och förlöjligade dem. De kallades för sitt sjungande uttal av tjeckiskan för ”rörsångare”. Allt detta är borta. Varje ny sociologisk undersökning visar att andelen tjecker som accepterar en vietnames som granne ökar.[1]

Jag berättar det här därför att det säkert finns en stark xenofobi i Tjeckien, men att den inte är schablonmässig, generell. Vi har en halv miljon utlänningar och de blir så som vietnameserna allt mer respekterade. Det förekommer inga större protester mot invandring av slovaker eller ukrainare. Judar och israeler åtnjuter här ett gott rykte. Något romerna saknar. De är inte hatade på något våldsamt sätt, jag skulle snarare säga att de för den breda allmänheten är ointressanta. På samma sätt är allmänheten ointresserad av NGO:s alla högtravande paroller om nödvändigheten att bekämpa diskrimineringen av romer. Tjeckerna tror helt enkelt inte på att alla etniska grupper har likadana förmågor. Därför är också en helt överväldigande majoritet mot invandring av arabiska flyktingar… I Västeuropa är det nästan tabu att öppet säga att vissa migranter är ekonomiskt och socialt inte önskvärda eller till och med farliga. I Tjeckien är det helt normalt, eller, som man sade förr, salongsfähigt. Och jag talar inte om några radikalt nationalistiska grupper, detta är en åsikt som gäller i mainstream tjeckiska samhället.

Det är just på denna folkliga bas som Tomio Okamura har byggt upp sin karriär[2]. Han argumenterar ungefär så här: ”Jag är inte xenofob, för övrigt är min far japan och jag själv ser ut som en asiat. Men vi vill inte ha några muslimer, och romerna skall inte ha några speciella rättigheter eller extra förmåner. Vi tar inget diktat från Bryssel, här lever vi efter våra egna regler”. Vissa kritiker kallar honom fascist, men han fick 10% i senaste valet. Jag skulle säga att han med sin försäljarjargong säger vad majoriteten av folket tycker. Med andra ord, Okamura skulle aldrig ha blivit den politiska kraft han är om han inte hade sin bas i något annat än ett parti, nämligen i allmänhetens inställning. Plus att Okamura har använt sig av samma taktik som vissa politiker i väst (exempelvis Trump). Han ledde sin valkampanj under slagordet ”jag kämpar för er, vanliga människor, jag bekämpar eliterna, politikerna i Prag…”, ett urgammalt men fortfarande effektivt politiskt trick.

Och så Andrej Babiš.[3] Även han bygger på något som har djupa rötter i den tjeckiska mentaliteten. Tjeckerna äger en subversiv humor men de är också evigt missnöjda och grälsjuka, något vi kan läsa om redan i 1800-talets memoarer. I Böhmen och Mähren kunde man redan då föra våldsamma gräl om rena bagateller, politiska partier beskyllde varandra för hemskaste saker, mångåriga vänner blev osams för futtigheter och slutade hälsa på varandra, föreningar uteslöt sina medlemmar för åsiktsdifferenser, författare skrev elaka pamfletter… Även politiken efter 1990 har varit full av skandaler, korruption, gräl och osämja. Babiš erbjöd väljarna sin version, som i stort låter så här: ”Jag kommer att göra slut på det här grälandet, hädanefter skall politikerna lägga manken till, som miljardär går jag inte in i politiken för egen vinnings skull, både vänster och höger har svikit, hädanefter skall politiken skötas som ett framgångsrikt företag”. Det liknar väldigt mycket det som Trump säger i USA, men Babiš förnekar bestämt att han skulle vara en tjeckisk Trump.  Berättelsen som Babiš presenterar för allmänheten är till en del smart marketing och till en del moraliserande kitch, men rätt många väljare, kring 30%, har köpt och köper den. Babiš ägnar sig inte så mycket åt att lösa problem med musliminvandringen eller med EU:s framtid (det överlåter han till Okamura och president Zeman), han bryr sig mer om skatter och utbyggnaden av infrastruktur. Hans 5 år i politiken har inte visat någon fantastisk förändring, men det förklarar han med att fientliga politiker och media sätter hinder i vägen för hans reformer. Babišs förakt för politiska partier har också djupare rötter. Redan förre presidenten Havel, fastän han inte hade något politiskt gemensamt med Babiš, visade en återkommande tendens till att betrakta politiska partier som ”ett nödvändigt ont” och höger-vänster-ideologin som något överspelat. Det förefaller som om en del väljare alltsedan 1990 hade väntat på att ”oberoende” fackmän skall göra politik utan ideologi och utan konflikter. Och som det ofta blir får ädla avsikter oanade konsekvenser. Václav Havels anhängare hade länge gisslat politisk korruption och stelnade ideologier, men frukterna skördades inte av en Havelarvinge utan av Babiš.

Sedan har vi presidenten Miloš Zeman. Hans politiska framgångar beror på att han åsiktsmässigt står nära både Okamura och Babiš. Majoriteten av unga människor och storstadsbor hatar Zeman eller skrattar åt honom, men det bara stärker honom i andras ögon. Han vill framstå som ”en vanlig man som försvarar vanliga människor mot de rika stadsbornas intriger”. Hos Zeman finns dessutom ett starkt moment av öppenhet gentemot Ryssland. Rysslandsympatier har i Tjeckien djupa rötter som går tillbaka till 1800-talet. Dessa sympatier dalade efter ockupationen 1968 men har börjat öka den senaste tiden. Och det handlar inte om tjeckiska kommunister som stöder Putin.[4] Det handlar om en ny russofili. Som jag nämnde tidigare, tjeckerna gillar inte den från Väst importerade politiska korrektheten.  Man gillar inte teorier om att man fritt kan välja sitt kön eller att ett etniskt blandat multikulturellt samhälle skulle vara det ideala. Och det är Moskva som i sin propaganda berättar för tjeckerna att just Ryssland är ett land där liknande tokiga påhitt inte har en chans. Att Ryssland är det sista fästet för försvar av traditionella värden. Det är en propaganda som köps av en del av det tjeckiska samhället. Men observera, att även om nittio procent tjecker avvisar Västs politiskt korrekta moderniteter så är det långtifrån lika många som litar på Ryssland. Jag skulle gissa att kanske trettio procent gör det.

Och de traditionella politiska partierna?  De har förlorat mycket av sin dragningskraft och söker sedan flera år, utan framgång, ett sätt att besegra Zeman, Babiš och Okamura. De är så upptagna av det att de håller på att tappa egna teman, egna berättelser. Vi lever i tevetider då en stark berättelse tyvärr kan smälla högre än ett genomarbetat politiskt program. Både väljare och motståndare kan oftast väldigt snabbt beskriva Okamura – även om anhängare och motståndare kommer att beskriva honom helt olika – men de kan inte i ett par meningar beskriva ledaren för kristdemokraterna och ännu mindre partiets program. En hyperaktiv tysk-japansk företagare är alltid mer fotogenisk och underhållande än en gammaldags ”byråkratisk” politiker.

Medborgardemokraterna  (tidigare det viktigaste högerparti) har f.n. ca 15% men håller på att vinna terräng igen.[5] De är måttligt euroskeptiska, NATO- och USA-vänliga och kritiska mot Babišs ”vänsterpolitik”.

Tjeckiska Piratpartiet fick i senaste valet över 10% och är därmed det mest framgångsrika piratparti i världen.  Partiet samlar unga väljare, opponerar mot alla andra partier, men till skillnad från andra liknande europeiska partier står det för en milt högersinnad ekonomisk politik.

Socialdemokratin, det tidigare viktigaste vänsterpartiet, har chanserat till drygt 7%. Partiet försöker att definiera sig som ett sant arbetar- och vänsterparti, men i ett land med 3% arbetslöshet och ökande välstånd utan framgång.

Kristdemokraterna, TOP 09 och Borgmästarna kan betecknas som moderata högerpartier. De ligger alla kring spärren på 5% och löper risken att slåss ut i nästa val. De betecknar sig själva som ”proeuropeiska”, något som uppfattas som ”probrysselsk” och uppskattas inte av många väljare.

Tjeckien har god ekonomi, arbetslösheten och kriminaliteten är minimala och relationen till grannarna, inte minst slovakerna, god. Antisemitismen är praktiskt taget obefintlig och samtliga partier är eniga om stödet till Israel – nästan det enda de är eniga om.


[1] Under kommunistregimen importerade man några tiotusental vietnameser som arbetskraft. Enligt senaste uppskattning lever i Tjeckien mellan 50 000 och 100 000 människor med vietnamesiskt ursprung.

[2] Tomio Okamura är ledare för partiet SPD, som fick 10,64% i valet 2017

[3] Andrej Babiš leder partiet ANO som fick 29,64 % i valet 2017.

[4] Kommunistpartiet fick 7,76% i valet 2017

[5] ODS fick 11,32% i valet 2017.