Tjecker och Tjeckien i dag

Författaren till följande artikel är fil. dr. i historia och statsvetenskap och en i Tjeckien känd politisk kommentator. Då texten är ett privat meddelande kan jag inte publicera hans namn. Fotnoterna är mina.

Vi sätter etiketter, beskrivande stereotyper, på alla folk. Om tyskarna säger man att de gör allting till hundra procent, vare sig det handlar om att skapa ett Tredje rike eller att bekämpa klimatförändringar. Om ryssarna sägs att Ryssland alltid är svagare – eller starkare – än vad man tror, och så vidare. Dessa folkstereotypier är givetvis bara bonmots, men oftast innehåller de en kärna av sanning.

Om tjeckerna säger man att de – i Švejks efterföljd – äger en subversiv humor, att de förr eller senare plockar sönder och förlöjligar varje grandios idé. Jag tänker på det här talesättet varje gång jag passerar den tjeckisk-tyska gränsen. När politikerna i Tyskland på dödligt allvar kämpar för ett förenat Europa, för grön energi, mot farliga gasemissioner, för ”genderjämställdhet” eller för syriska migranters rättigheter, är dessa teman för majoriteten av människor i Tjeckien helt främmande, jag skulle till och med säga att tjeckerna ser på dem med ett visst löje.

Vad gäller ekonomin finns det inte längre någon avgrundsskillnad mellan Tjeckien och Tyskland. Levnadsstandarden är något lägre hos oss, men inte på något dramatiskt sätt. Men synen på omvärlden, på politiken, skiljer sig antagligen mer än exempelvis år 2000. I Västeuropa skulle man kanske säga att det handlar om den tjeckiska demokratins omognad. Många tjecker skulle däremot säga att det inte är Tjeckien utan Västeuropa som har förändrats, som har blivit onormalt. Jag vet inte vilket som är rätt, men det spelar ingen roll. Faktum kvarstår, att tjecker (och slovaker, polacker, ungrare…) ser världen på annat sätt än tyskar, svenskar, fransmän… Tjeckerna är inte politiskt korrekta, de gillar inte att anamma politiskt korrekta moderniteter som de är hånfulla mot. De har ingen böjelse för att rädda världen, de har aldrig haft några kolonier, de lider inte av det rika Nords skuldkänslor mot det fattiga Söder (redan därför att de ännu för inte så länge sedan inte var särskilt rika själva). Tjeckerna är ointresserade av globala problem och högflygande idéer.  De gillar bäst att sitta trygga i sin bergomgärdade gryta till land och kritisera andra med sin spydiga humor.

De mångomtalade romerna är ett bra exempel. Jag vill påstå att efter kommunismens fall 1989 var majoriteten av den tjeckiska allmänheten beredd att försvara romerna mot fysiska och verbala angrepp. Det fanns primärt en positiv inställning till dem. Fortfarande är det så att säkert nittio procent skulle fördöma varje fysiskt angrepp mot romer, men samtidigt tror jag att det är lika många som inte skulle röra ett finger att aktivt försvara dem. Kring hjälpaktioner riktade till romer har det vuxit upp en hel subkultur av NGO:s som använder ett politiskt korrekt språk och metoder lånade från Västeuropa – inclusion, social exclusion, street-workers, social rådgivning etc.  Dessa NGO:s använder en västeuropeisk vokabulär som tjeckerna inte förstår. Till det kommer att trettio år efter den totalitära regimens fall har romerna fortfarande inte förmått att hävda sig ekonomiskt eller socialt. Vi har några romska sångare, några företagare etc, men de är få, ett magert resultat av trettio år. Under samma tid har tjeckerna sett en annan nationell minoritet som inget NGO har brytt sig om och som visar en fantastisk social framgång. Det är vietnameserna. I varenda mindre tjeckisk stad kan man se en vietnamesisk butik där någon ur ägarfamiljen sitter bakom disken, 14 timmar om dagen, sju dagar i veckan. Deras barn finns nu i tjeckiska gymnasier och högskolor. Föräldrarna äger bilar och bygger sig hus. De unga är fullständigt integrerade och talar perfekt tjeckiska. Ännu för tjugo år sedan såg tjeckerna ner på dem och förlöjligade dem. De kallades för sitt sjungande uttal av tjeckiskan för ”rörsångare”. Allt detta är borta. Varje ny sociologisk undersökning visar att andelen tjecker som accepterar en vietnames som granne ökar.[1]

Jag berättar det här därför att det säkert finns en stark xenofobi i Tjeckien, men att den inte är schablonmässig, generell. Vi har en halv miljon utlänningar och de blir så som vietnameserna allt mer respekterade. Det förekommer inga större protester mot invandring av slovaker eller ukrainare. Judar och israeler åtnjuter här ett gott rykte. Något romerna saknar. De är inte hatade på något våldsamt sätt, jag skulle snarare säga att de för den breda allmänheten är ointressanta. På samma sätt är allmänheten ointresserad av NGO:s alla högtravande paroller om nödvändigheten att bekämpa diskrimineringen av romer. Tjeckerna tror helt enkelt inte på att alla etniska grupper har likadana förmågor. Därför är också en helt överväldigande majoritet mot invandring av arabiska flyktingar… I Västeuropa är det nästan tabu att öppet säga att vissa migranter är ekonomiskt och socialt inte önskvärda eller till och med farliga. I Tjeckien är det helt normalt, eller, som man sade förr, salongsfähigt. Och jag talar inte om några radikalt nationalistiska grupper, detta är en åsikt som gäller i mainstream tjeckiska samhället.

Det är just på denna folkliga bas som Tomio Okamura har byggt upp sin karriär[2]. Han argumenterar ungefär så här: ”Jag är inte xenofob, för övrigt är min far japan och jag själv ser ut som en asiat. Men vi vill inte ha några muslimer, och romerna skall inte ha några speciella rättigheter eller extra förmåner. Vi tar inget diktat från Bryssel, här lever vi efter våra egna regler”. Vissa kritiker kallar honom fascist, men han fick 10% i senaste valet. Jag skulle säga att han med sin försäljarjargong säger vad majoriteten av folket tycker. Med andra ord, Okamura skulle aldrig ha blivit den politiska kraft han är om han inte hade sin bas i något annat än ett parti, nämligen i allmänhetens inställning. Plus att Okamura har använt sig av samma taktik som vissa politiker i väst (exempelvis Trump). Han ledde sin valkampanj under slagordet ”jag kämpar för er, vanliga människor, jag bekämpar eliterna, politikerna i Prag…”, ett urgammalt men fortfarande effektivt politiskt trick.

Och så Andrej Babiš.[3] Även han bygger på något som har djupa rötter i den tjeckiska mentaliteten. Tjeckerna äger en subversiv humor men de är också evigt missnöjda och grälsjuka, något vi kan läsa om redan i 1800-talets memoarer. I Böhmen och Mähren kunde man redan då föra våldsamma gräl om rena bagateller, politiska partier beskyllde varandra för hemskaste saker, mångåriga vänner blev osams för futtigheter och slutade hälsa på varandra, föreningar uteslöt sina medlemmar för åsiktsdifferenser, författare skrev elaka pamfletter… Även politiken efter 1990 har varit full av skandaler, korruption, gräl och osämja. Babiš erbjöd väljarna sin version, som i stort låter så här: ”Jag kommer att göra slut på det här grälandet, hädanefter skall politikerna lägga manken till, som miljardär går jag inte in i politiken för egen vinnings skull, både vänster och höger har svikit, hädanefter skall politiken skötas som ett framgångsrikt företag”. Det liknar väldigt mycket det som Trump säger i USA, men Babiš förnekar bestämt att han skulle vara en tjeckisk Trump.  Berättelsen som Babiš presenterar för allmänheten är till en del smart marketing och till en del moraliserande kitch, men rätt många väljare, kring 30%, har köpt och köper den. Babiš ägnar sig inte så mycket åt att lösa problem med musliminvandringen eller med EU:s framtid (det överlåter han till Okamura och president Zeman), han bryr sig mer om skatter och utbyggnaden av infrastruktur. Hans 5 år i politiken har inte visat någon fantastisk förändring, men det förklarar han med att fientliga politiker och media sätter hinder i vägen för hans reformer. Babišs förakt för politiska partier har också djupare rötter. Redan förre presidenten Havel, fastän han inte hade något politiskt gemensamt med Babiš, visade en återkommande tendens till att betrakta politiska partier som ”ett nödvändigt ont” och höger-vänster-ideologin som något överspelat. Det förefaller som om en del väljare alltsedan 1990 hade väntat på att ”oberoende” fackmän skall göra politik utan ideologi och utan konflikter. Och som det ofta blir får ädla avsikter oanade konsekvenser. Václav Havels anhängare hade länge gisslat politisk korruption och stelnade ideologier, men frukterna skördades inte av en Havelarvinge utan av Babiš.

Sedan har vi presidenten Miloš Zeman. Hans politiska framgångar beror på att han åsiktsmässigt står nära både Okamura och Babiš. Majoriteten av unga människor och storstadsbor hatar Zeman eller skrattar åt honom, men det bara stärker honom i andras ögon. Han vill framstå som ”en vanlig man som försvarar vanliga människor mot de rika stadsbornas intriger”. Hos Zeman finns dessutom ett starkt moment av öppenhet gentemot Ryssland. Rysslandsympatier har i Tjeckien djupa rötter som går tillbaka till 1800-talet. Dessa sympatier dalade efter ockupationen 1968 men har börjat öka den senaste tiden. Och det handlar inte om tjeckiska kommunister som stöder Putin.[4] Det handlar om en ny russofili. Som jag nämnde tidigare, tjeckerna gillar inte den från Väst importerade politiska korrektheten.  Man gillar inte teorier om att man fritt kan välja sitt kön eller att ett etniskt blandat multikulturellt samhälle skulle vara det ideala. Och det är Moskva som i sin propaganda berättar för tjeckerna att just Ryssland är ett land där liknande tokiga påhitt inte har en chans. Att Ryssland är det sista fästet för försvar av traditionella värden. Det är en propaganda som köps av en del av det tjeckiska samhället. Men observera, att även om nittio procent tjecker avvisar Västs politiskt korrekta moderniteter så är det långtifrån lika många som litar på Ryssland. Jag skulle gissa att kanske trettio procent gör det.

Och de traditionella politiska partierna?  De har förlorat mycket av sin dragningskraft och söker sedan flera år, utan framgång, ett sätt att besegra Zeman, Babiš och Okamura. De är så upptagna av det att de håller på att tappa egna teman, egna berättelser. Vi lever i tevetider då en stark berättelse tyvärr kan smälla högre än ett genomarbetat politiskt program. Både väljare och motståndare kan oftast väldigt snabbt beskriva Okamura – även om anhängare och motståndare kommer att beskriva honom helt olika – men de kan inte i ett par meningar beskriva ledaren för kristdemokraterna och ännu mindre partiets program. En hyperaktiv tysk-japansk företagare är alltid mer fotogenisk och underhållande än en gammaldags ”byråkratisk” politiker.

Medborgardemokraterna  (tidigare det viktigaste högerparti) har f.n. ca 15% men håller på att vinna terräng igen.[5] De är måttligt euroskeptiska, NATO- och USA-vänliga och kritiska mot Babišs ”vänsterpolitik”.

Tjeckiska Piratpartiet fick i senaste valet över 10% och är därmed det mest framgångsrika piratparti i världen.  Partiet samlar unga väljare, opponerar mot alla andra partier, men till skillnad från andra liknande europeiska partier står det för en milt högersinnad ekonomisk politik.

Socialdemokratin, det tidigare viktigaste vänsterpartiet, har chanserat till drygt 7%. Partiet försöker att definiera sig som ett sant arbetar- och vänsterparti, men i ett land med 3% arbetslöshet och ökande välstånd utan framgång.

Kristdemokraterna, TOP 09 och Borgmästarna kan betecknas som moderata högerpartier. De ligger alla kring spärren på 5% och löper risken att slåss ut i nästa val. De betecknar sig själva som ”proeuropeiska”, något som uppfattas som ”probrysselsk” och uppskattas inte av många väljare.

Tjeckien har god ekonomi, arbetslösheten och kriminaliteten är minimala och relationen till grannarna, inte minst slovakerna, god. Antisemitismen är praktiskt taget obefintlig och samtliga partier är eniga om stödet till Israel – nästan det enda de är eniga om.


[1] Under kommunistregimen importerade man några tiotusental vietnameser som arbetskraft. Enligt senaste uppskattning lever i Tjeckien mellan 50 000 och 100 000 människor med vietnamesiskt ursprung.

[2] Tomio Okamura är ledare för partiet SPD, som fick 10,64% i valet 2017

[3] Andrej Babiš leder partiet ANO som fick 29,64 % i valet 2017.

[4] Kommunistpartiet fick 7,76% i valet 2017

[5] ODS fick 11,32% i valet 2017.

Annonser

Ockuperade – oktober 1938

Ingen trodde att Münchenöverenskommelsen skulle direkt beröra oss i Břeclav. Men Hitler bestämde själv om den s.k. femte zonen och med folkräkningen 1910 som grund blev också vår stad, med en obetydlig andel tysktalande, en del av Sudetlandet. De tyska truppernas intåg började den 1 oktober, till oss skulle de komma den 10. Bildergebnis für besetzung sudetenland Den 10 oktober var en vacker molnfri dag men livet i stan hade stannat av. Förmiddagens långa tystnad bröts plötsligt av flygplansbuller och en lågflygande smäcker Ju 88, ett tyskt bombplan med svartvita kors på vingarna svepte snabbt över oss. Det var det första vi fick se av den tyska krigsmakten som vi skulle få uppleva så mycket av under de kommande sex åren. På trottoaren utanför vårt hus började folk samlas.

Det var från Poštornáhållet, från den österrikiska gränsen de kom. Vi stod på vår gata, utanför vårt hus, vi stod där, förskrämda och tysta. Först kom en motorcykel med sidvagn och tre man i stålhjälmar och grå regnkappor, med kulsprutepistoler över bröstet, bilglasögon i pannan och gasmasker på ryggen. De körde snabbt förbi men efter dem kom en lång kolonn av fordon, bilar, motorcyklar och stridsvagnar, allt i fältgrått, stålhjälmar, vapen. De stannade och stod långa stunder, vagnbesättningarna öppnade luckor och stod orörliga i sina vagnar, svarta baskrar på. På de små stridsvagnarna fanns rödvitröda vimplar och vagnarna var märkta ”Division Prinz Eugen”. Här stod vi stumma och stirrade på denna invasion av marsmänniskor, vi var alla tysta, ingen sade något, ingen hurrade. De i sina bilar och sina tanks, i grå regnkappor och grå stålhjälmar och med alla sina vapen tittade rakt fram. Bara ett par meter skilde oss från dem men det fanns en avgrund mellan oss. De måste ha förstått att vi avskydde dem och hatade dem.

Bildergebnis für einmarsch in die tschechoslowakei 1939 (Bilden är från mars 1939 när tyskarna ockuperade resten av Tjeckoslovakien)

Vi var ockuperade. I en handvändning var vi en del av Nazityskland. Vi var alla chockade och oroliga och rädda. Det blev inget krig nu, men det här var nästan ännu värre. Vad skulle ske med oss? Jag var 14 år och hade just börjat på gymnasiet. Det talades om folkomröstning, men någon sådan blev inte av. Det blev obehagligt att röra sig ute på stan. Det var inte längre vår stad. De fåtaliga tyskarna hade hängt ut hakkorsfanor på sina hus, också på stadshuset hängde nu en hakkorsfana och över hela fasaden en lång svart fana med två stora vita SS-blixtar på. Framför porten stod två bredbenta SS-män i svarta uniformer, blanka stövlar, hotfulla svarta pistolhölster och dödskallemärken i mössorna. De såg brutala och farliga ut och man fick hjärtklappning när man var tvungen att gå förbi. Jag vågade inte se på dem.

Styvfar Jan som var vid järnvägen och således statsanställd fick order att flytta omedelbart till restrepubliken, till Brno. Resten av familjen – morfar, mamma och vi fyra barn – måste tills vidare stanna kvar i väntan på att han skulle hitta en bostad åt oss och också vi kunde flytta.

Snabba förändringar skedde nu. Vår stad hette inte längre Břeclav utan Lundenburg, och vår gata hade bytt namn från Palackého till Konrad Henlein Straße, efter ledaren för det sudettyska nazistpartiet och den som ivrigast arbetat för Sudeternas införlivande med det tyska riket.

Motorcykelsoldaterna hade satt upp svartgula affischer på lyktstolparna med ett kort meddelande: ”RECHTS FAHREN” och därmed infördes utan vidare högertrafiken. Men mycket obehagligare svartgula affischer kom upp inom ett par dagar. Alla judar och halvjudar beordrades att inställa sig på kommunalkontoret för registrering, vid risk av stränga straff. När mamma såg dessa anslag blev hon helt utom sig: jag skulle ut, och bort från tyskarna snarast möjligt.

Hon ringde från husvärdens telefon till min morbror, taxiägaren i Hodonín och onkel Viktor kom efter ett par timmar. Demarkationslinjen, det var ett nytt ord för oss, den provisoriska gränsen, var de första dagarna inte helt avspärrad, man tillät en viss rörelse. Mamma packade mina få tillhörigheter, mest skolböcker i en röd bordsduk, jag satte mig bak i Tatrabilen och vi åkte.

Demarkationslinjen gick bara några kilometer från stan, nära den lilla hållplatsen Hrušky, och där blev det stopp. Den rödvita bommen vid järnvägsövergången var nedfälld och vid bommen stod ett par tyska soldater i blanka grå regnkappor, med gasmaskfodral på ryggen och med gevär i rem över axeln. Några fler tyskar syntes utanför stationshuset. Det var då jag blev litet nervös, kanske litet rädd också.

Onkel Viktor hade vevat ner sin fönsterruta och såg sig omkring, men ingen kom, ingenting hände och bommen förblev stängd.

Det var höst, det var i oktober, det hade regnat massor och i väst syntes mörkgrå och regntunga moln som bredde ut sig över slätten. Potatisen och sockerbetorna var redan hemkörda och en snål kall vind blåste över de upplöjda fälten. Bara ett stenkast från oss, runtomkring på de blöta leråkrarna såg jag människor som satt och låg på sina väskor och klädbylten, det var en massa människor, kanske hundra, de satt och låg och stod där överallt, barn också, och huttrade i höstkylan.  De väntade också på att bli släppta genom bommen.

”Det är för jävligt,” sade onkel Viktor, ”judar, ingen vill ha dom”.

Äntligen kom en lång tysk soldat i grå kappa med ett svart pistolhölster vid livremmen. Han böjde sig ner mot onkel Viktors fönster och började fråga ut honom. Jag såg att det var en löjtnant och hörde att onkeln svarar något på tyska. Sedan knackade tysken på min fönsterruta så jag måste veva ner den och han stack in huvudet. Han var ung och rödbrusig under den gråa stålhjälmen och hans ansikte var alldeles inpå mig. Jag hade aldrig varit så nära en tysk. Han lät blicken svepa genom kupén och så tittade han med sina klarblå ögon stint på mig och så frågade han vad jag hade i det röda byltet mellan fötterna.

”Büchern”, sade jag och jag skämdes med det samma för den felaktiga böjningen. Jag hade ju läst tyska i flera år och visste att det heter ”Bücher”, men jag hade aldrig någonsin talat med en tysk officer och jag blev så förbaskat nervös och förvirrad när han stirrade på mig. Men tysken sade ingenting, han tittade på mig och på det röda knytet en stund till, sedan drog han tillbaka sitt stora huvud och vinkade åt soldaterna vid bommen att låta oss passera.  De vevade upp bommen och vi korsade den förfärliga demarkationslinjen.

Jag fick bo ett par månader hos moster Kamilla tills vi hittade en bostad åt familjen och de kunde också flytta.

Men jag kunde inte låta bli att tänka på de där judarna utanför stationen, barn i min ålder och yngre som fanns kvar där på sina väskor och bylten på de blöta leråkrarna, under bar himmel i höstrusket under de tunga regnskyarna. Den bilden har för alltid fastnat i mitt huvud och jag har aldrig kunnat bli av med den.

Hösten 1938 – München och ockupationen

Med Österrikes ”Anschluss”, anslutningen till Tyskland i mars 1938, förändrades vår situation radikalt och det tyska hotet mot Tjeckoslovakien blev akut. Plötsligt fanns Hitlers krigsmakt alldeles inpå oss, bara några kilometer från vårt eget hem. Man genomförde en delmobilisering och vi såg militären rycka in i de gränsbefästningar, den ”lilla Maginotlinjen” man höll på att färdigställa vid gränsen mot Österrike, Tjeckoslovakiens ”veka livet”. Sedan stegrades den internationella krisen – men vi visste inte mot vad – en kulmen, en peripeti, en katastrof?

Under Münchenkrisen utvecklades händelserna med rasande fart. Folk satt som fastklistrade vid radion och vi slukade tidningarna. Vi hatade lord Runciman  som umgicks med den tyska adeln på slotten i Sudetlandet och vi hatade Chamberlain med paraplyet som gav bort delar av vårt land till Hitler. Men vi var inte alls förberedda för det förödande slaget som skulle drabba oss själva mest påtagligt. Břeclav med sina 17% tyskar förklarades som en del av Sudetlandet och hörde till de delarna av landet som Hitler skulle få. Den 10 oktober skulle vi som femte och sista etapp besättas av tyskarna. Om ett par dagar.

Det låter som en klyscha, men jag kan inte hitta något annat uttryck för det som jag kände: vår hela värld störtade samman. Den republik som jag var född och levt hela mitt liv i höll på att försvinna. Den värsta, mest hatade fienden skulle ta ifrån oss vårt hem och allt som vi trott på och lärt oss att vörda och älska. Som skalden skrev :

Ack, ljuva Böhmen, fosterland!

Du, sandal sliten i tusen år,

slängd mellan himlavagnens spår,

åter förlorad vid vägens rand!

Så mången gång du mörkret trotsat,

älvarnas remmar har du lossat,

barfota gått i blodig sand.

Ack, ljuva Böhmen, fosterland!

Vår barndom tog slut den hösten. En stor besvikelse och sorg, ett hårt vuxenallvar ersatte bryskt sommarens barnsliga lekar. Vad skulle det bli av oss? Vad skulle hända med vår familj?

Stan förändrades snabbt. För några dagar sedan hyllade vi våra soldater och officerare när de visade sig på gatorna. Nu såg vi dem återvända, svikna, bittra, skamsna och demoraliserade från sina gränsbefästningar som de fick överge utan ett skott. De skämdes och vi skämdes med dem och alla hatade vi England och Frankrike som ”sålt oss”, som trott att eftergifterna skulle pacificera Hitler. Man sjöng visan om den svekfulla Marion; ”Marion slå in i glasen… ” Den sista tjeckiska polisavdelningen avtågade i god ordning mot stationen och folk vinkade och grät öppet på huvudgatan.

Och värre ting skulle komma.

Alliansen och SD:s värderingar

Den borgerliga alliansen har en historisk chans att åstadkomma ett regimskifte. I stället för att ta chansen håller alliansen på att spricka och skälet till splittringen är inställningen till Sverigedemokraterna. Centerpartiet och Liberalerna avvisar bestämt allt samarbete med SD, de kan inte ens tänka sig en borgerlig regering med SD:s tysta stöd.

Skälet som anges är att de inte delar SD:s värderingar. Man säger inte konkret vilka värderingar man avser, man påstår bara generellt att SD:s åsikter strider mot humanismen och demokratin. Jag undrar vad man stöder sig på.

Ett parti bedöms vanligtvis efter sina officiella dokument, efter hur det agerar i riksdagen och andra fora och efter partiföreträdarnas ställningstaganden och yttranden. Partiprogrammet och andra tryckta dokument som föreläggs väljarna är svårast att svika och brukar därför anses viktigast.

Jag har därför gått igenom SD:s Principprogram 2011 och Valmanifest 2018. Sverigedemokraterna kallar sig ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, med värdekonservatism och upprätthållande av en solidarisk välfärdsmodell som viktigaste mål för sin politik. De gillar den svenska nationen, kungen och monarkin, kyrkan och folkhemmet, och de vill ha lag och ordning, försiktigt framåtskridande och ett demokratiskt, jämställt och miljövänligt samhälle.

De säger vidare att ”varje människa har ett grundläggande och okränkbart värde och att varje människa har rätt till frihet, självbestämmande, trygghet, gemenskap samt de basala andliga och materiella grundförutsättningar som krävs för att kunna leva ett värdigt liv”.

Sverigedemokraterna sticker inte under stol med att de är nationalister och att de anser nationen som en viktig gemenskap. Men de hävdar att deras nationalism är demokratisk, ickerasistisk och öppen för alla som vill assimilera till den svenska kulturella gemenskapen. Deras restriktiva inställning till invandringen är välkänd och den har redan påverkat de flesta partier och svensk invandringspolitik.

Nationalism och socialkonservatism ses med oblida ögon av många i Sverige, men de är legitima politiska ideologier som hävdar sig bra och vinner terräng i Europa och i världen.

Vad är det då som strider mot Annie Lööfs och Jan Björklunds demokratiska eller humanitära principer?

Det finns en passus i SD:s principprogram som kan diskuteras. När de skriver att ”varje människa är unik, men vi präglas också av vår omgivning och av vårt historiska, kulturella och sociala arv, vilket gör att vi också blir mer eller mindre lika varandra”, är det en banalitet, och när man vidare säger: ”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst”, slår man i öppna dörrar.  Mig veterligt är det i dag ingen som hävdar en sådan teori. Varför vi inte föds som ”blanka blad” förklarar SD så här: ”Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns här en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur stor utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och anat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få”.

Här är det uttrycket ”essens” som har vållat många huvudbry. Vad är en essens? En filosof skulle säga att essens är de grundläggande egenskaper som gör att vi är de som vi är. Man brukar också tala om en människas väsen eller natur. Jag tror att SD med det här uttrycket menar den delen av vår personlighet som beror på det biologiska arvet. Jag tror också att få skulle i dag förneka att vissa personlighetsdrag ärvs, och vad jag vet anser man f.n. att i samverkan ”nature and nurture”, arv och miljö, har de två faktorerna ungefär lika stor betydelse.

Återstår frågan vad som är genetiskt gemensamt och vad som är unikt för vissa grupper. Vi ser att trots i stort sett samma arvsmassa uppvisar mänskligheten en stor variation i utseende och beteende. Under sin långa utvecklingshistoria har de olika populationerna genom naturligt urval utbildat olika fenotypiska drag, anpassat sig till sina miljöer och utformat olika överlevnadsstrategier och beteendemönster. Det har skett i samverkan mellan arv och miljö, men forskningen är enig om att även om vissa psykiska drag och karaktärsegenskaper ärvs inom familjer och grupper, är dessa drag inte helt biologiskt bestämda och ärftligt konstanta över tiden. Så ”essensen” finns, den kan variera i olika grupper, men den är inte oföränderlig och evig.

Formuleringen om ”essens” har ifrågasatts och av vissa betecknats som rasism, något jag ser som en långsökt tolkning. I övrigt undrar jag i vad mån Sverigedemokraternas ”värderingar” vad gäller demokrati, jämlikhet eller människors lika värde skiljer sig från Annie Lööfs eller Jan Björklunds.

Passet

Jag vill minnas att hon hette ”Örnen”, en av de stora färjorna som på den tiden trafikerade rutten Köpenhamn-Malmö.

Den civilklädde passpolis som granskade våra enkla provisoriska resedokument tog oss en och en, min kompis och mig, till en hytt, förhörde oss och fyllde i sina formulär.

Polisen var medelålders, en lång och vänlig man, han såg väldigt svensk ut, tyckte jag. Förhöret gick till på tyska. Han lyssnade uppmärksamt på min berättelse och jag tyckte att han var sympatiskt inställd. Han frågade vart jag skulle och påpekade att mitt uppehållstillstånd inte gällde Stockholm. Det stämde, men när jag berättade att jag hade vänner där nickade han bara och lämnade utan vidare tillbaka mina papper.

Nu skall jag bekänna en lögn, ett litet fusk som förhoppningsvis är preskriberat för länge sedan och som, hoppas jag, också kan förlåtas mig.

När polisen frågade om jag hade något pass svarade jag nej. Det var inte sant, eller i alla fall bara till hälften osant. Jag hade kvar mitt tjeckoslovakiska pass som var utgånget för länge sedan och ogiltigt. Jag hade inte alls väntat mig hans fråga, han hade fått se de enkla resedokument som IRO, International Refugee Organization hade försett oss med, och det gamla passet förvarade jag bara som ett minne.

Kanske ändå inte bara som ett minne. Det lilla häftet med mörkblå hårda pärmar och med det dubbelsvansade lejonet och ”Tjeckoslovakiska Republiken” på, med mitt studentfotografi och min underskrift kändes oerhört viktigt för mig, jag kunde bara inte lämna det ifrån mig. För mig var det det enda beviset att jag var jag, att jag fanns till, att jag trots allt var tjeckoslovakisk medborgare, och, som det stod på pärmens insida, ”befanns under den tjeckoslovakiska statens beskydd”. Nu hade jag ju mer eller mindre ofrivilligt undandragit mig detta beskydd, men jag kände mig fortfarande som en tjeckoslovak och skulle göra det i många år framledes.

Jag kunde bara inte släppa det tjeckiska passet ifrån mig. Det var en viktig del av mig, det var ett bevis på min riktiga identitet, och den här känslan hade bara förstärkts under tiden i flyktinglägret. Där träffade jag och såg omkring mig så många olyckliga vinddrivna existenser, flyktingar från Europas alla hörn, de flesta av dem utan något pass, människor utan land, utan identitet, de ”statslösa”.

Finns det något värre i världen än att vara ”statslös”? En människa utan nationalitet, utan land? Kan man överhuvud vara det? Skyddslös, hemlös? Utlämnad åt andra på nåd och onåd? Att inte tillhöra någonstans, att inte ha något ”hemma”? Jag fruktade det ordet.

Passet har jag fortfarande kvar, för att minnas.

FLYKTEN – Lager Weidach (9)

Från byggnadsplatsen tar vi en lång promenad hem, oftast efter järnvägsspåret från Lauterach. När vi hade kommit hem en kväll och höll på att laga mat, stiger plötsligt in en österrikisk gendarm och börjar utan vidare se sig omkring i rummet, rotar i vedhögen och askhinken. Sedan frågar han om vi har en yxa. Ja visst har vi en liten yxa vid vedkaminen. Gendarmen, en äldre sammanbiten man tittar noga på yxan, befaller oss att lägga den i en portfölj och att följa med till polisstationen. Vi är naturligtvis skakade och undrar vad som är på gång. Han vill inte lämna någon förklaring och vi får gå i gåsmarsch framför honom på järnvägsspåret tillbaka. Vi måste hålla avstånd på några meter och får inte prata med varandra.

På polisstationen blir vi åtskilda och så vidtar förhöret. Det visar sig att på en av gårdarna i utkanten av stan, nära järnvägen, som vi dagligen passerar, hade man någon natt tidigare stulit höns. Höns! Vi som hade trott det handlade minst om ett mord. Samma dag när vi gick förbi gården såg någon där att en av oss pekade mot just den gården, alltså blev vi misstänkta. Hur vi blev identifierade vet jag inte, men konstapeln påstår att det på yxan finns spår av blod, hönsblod bestämt, menar han. Så där sitter vi och kan i värsta fall bli fast, anklagade för hönsstöld bara några dagar innan vi äntligen skall lämna det gästfria Österrike för drömlandet Sverige. Det känns fruktansvärt att bli misstänkt och förhörd. Varför pekade någon av oss mot gården? Jag kan inte minnas det, men så småningom klarnar det ändå för förhörsledaren att det inte är något hönsblod på yxan, att vi kanske inte är skyldiga, och vi får löpa. Ordentligt omskakade. Jag borde akta mig för yxor.

Efter den här obehagliga händelsen är vi mycket otåliga och ivriga att komma bort från lägret, från Bregenz, från Österrike. Allt verkar vara klart, beskedet om att transitvisum – engångs! – genom Danmark är beviljat kom i slutet av januari, återstår nu ett par utresetillstånd från de franska och österrikiska myndigheterna och ett resedokument som skall ersätta passet. Vi är erkända som eligible, så det utfärdas av IRO, ett enkelt A4-papper med foto och fingeravtryck som skickas till de svenska och danska beskickningarna i Wien för visering. Som tur är har vi färdiga foton.

Den tyska kontoristen på IRO som skriver ut handlingarna, flykting hon också, skakar på huvudet när hon ser att vi skall fara till Sverige. Sverige? Är ni inte riktigt kloka, tycker hon. Där är ju ryssarna när som helst! Bort från Europa skall man, så långt som möjligt bort från Europa, är hennes välmenande råd. Så är stämningen bland flyktingarna här. Det är februari 1949 och man väntar ett nytt krig och rysk ockupation av Västeuropa när som helst. Men vi är optimister, vi skall till Sverige.

Men inget är enkelt och inget går snabbt där borta. Det dröjer ytterligare en månad, först den 11 mars kommer beskedet att viseringarna är klara och vi kan hämta dem på IRO i Bregenz. Vi ber inte om biljett eller biljettpengar, vi har sparat och kan betala resan själva. Nu har vi bråttom, vi är nervösa, det danska transitvisumet går ut den 19. Äntligen har vi i handen alla dessa efterlängtade papper och visumstämplar som vi väntat på i över sju månader, nu får inget hända som skulle hindra oss att komma i väg snarast möjligt.

Återstår bara resan till Sverige. Vi säger adjö till våra kamrater, de mindre lyckliga, i Lager Weidach, de avundas oss förstås men önskar lycka till. Vi tar snälltåget från Bregenz till Hamburg, där vi skall byta till Köpenhamn och sedan färjan till Malmö. På tåget står vi i korridoren och pratar med konduktören. När han hör vilka vi är och vart vi skall, och att vi har biljett bara till Hamburg, lovar han ordna saken. Vi förstår, plockar fram ett par köttkonserver från US-Army överskottslager och efter en stund har vi ett par biljetter till Köpenhamn.

I Hamburg skall vi byta tåg och vänta några timmar. När vi anländer till den imponerande Huvudbangården ser vi på andra sidan plattformen ett tågsätt med ”Kopenhagen” på. Vårt tåg, tänker vi, greppar snabbt vårt lätta bagage och stiger på. Tåget går efter bara några minuter och vi andas ut. Nu är det bara två gränser kvar. Men när konduktören kommer gör han sura miner: detta är ett expresståg som våra biljetter inte gäller för. Vi får stiga av vid närmaste tågstopp i Flensburg vid danska gränsen, säger han. Gode Gud, skall han verkligen kasta av oss i Flensburg, innan vi är i Danmark, så nära det hägrande målet? Så vi plockar fram ett cigarettpaket ur bagaget och det räcker som tilläggsbiljett för expresståg till Köpenhamn.

Våra österrikiska sparpengar pengar är slut när vi kommer dit. Jag har visserligen ett antal dollar fastsydda någonstans i kläderna som en sista reserv, men också en liten skatt i svenska mynt i portmonän. Två svenska silverfemmor och några enkronor som jag hade haft hem som souvenir från Sverigeresan 1947. Vidunderligt nog räcker detta lilla kapital till färjebiljetterna Köpenhamn-Malmö för både mig och Robert.

Först när vi finns ombord på den svenska ”Örnen” andas vi ut. Först nu känner vi oss riktigt säkra och fria.

Det är den 16 mars 1949 och ett nytt liv börjar.

 

 

FLYKTEN – Lager Weidach (8)

Till min födelsedag i början av december har jag fått ett telegram från Kerstin med gratulation och ett tillägg att goda nyheter följde efter i brev. Äntligen skulle våra problem lösa sig. Den kära snälla Kerstin. Om hon visste vad hennes brev och nyheter betyder för oss här i lägret. Kanske hon anar i alla fall.

Men våra förhoppningar att snabbt få resa blir åter svikna på nytt. I brevet får vi veta att det kommer att dröja ytterligare tre månader innan alla formaliteterna blir klara. Tre månader till! Och det största bakslaget är att Zdeněk inte får arbetstillstånd i Sverige. Robert och jag får komma dit på något slags studentkvot. Meloun är inte student, ”bara” en mycket kvalificerad tekniker från Škoda, och trots att Kerstins far har skaffat honom en anställning på Sandviken så blev det nej. Arbetsmarknadsmyndigheten ger inte sitt tillstånd. Det är en stor besvikelse för oss alla.

Efter det nedslående beskedet beslutar sig Zdeněk för Westward Ho! Han är besviken på Sverige så han tar värvning som industriarbetare i England och får resa med kort varsel redan i december. Han packar sin lilla säck och vi tar avsked från honom på stationen. Undrar när vi får ses igen.

Nu är vi kvar bara två, Robert och jag, och det känns trist utan den alltid rolige och allmänt kloke Meloun. Vi undrar hur det skall gå för honom och själva väntar vi nu mycket otåligt på att alla formaliteter med vår utresa skall bli avklarade. Om det nu verkligen handlar bara om formaliteter. Vi har fått så många bakslag att vi inte längre tror på någonting.

Ingen av oss kunde tro när vi gick hemifrån i början av augusti att vi skulle få vara med om en jul i Alperna. Men så har det blivit och Julen 1948 får vi ”fira” i Lager Weidach.. Det är en vit jul med massor av snö och vykortsvackra vyer som vi tyvärr inte är i stämning för att uppskatta. Vi orkar inte med någon julgran i baracken eller bry oss om några julklappar, vi är för nedslagna för det. Vi har skrivit en massa brev och vi får brev med julhälsningar från våra närmaste, men stämningen är tryckt. Det har gått snart fem månader sedan vi gick hemifrån, över fyra långa månader här i lägret, och våra utsikter att snabbt komma härifrån verkar sämre än någonsin.

Nu är det i alla fall Julafton och vi går till midnattsmässan. Vi går inte till Bregenz, utan till en liten bykyrka som ligger närmare. Det är en stjärnklar natt, himlavalvet reser sig som en jättekupa över det böljande landskapet inbäddat i lysande mjuka snödrivor, trädgrenarna sviktar under snötyngden. Vi passerar stugor och gårdar halvt dolda bakom snövallar. Det lyser i fönstren i det vita mörkret, där inne finns varma ombonade hem. Hem! Gud vad man känner sig utestängd och vad jag avundas människorna där inne och deras varma hem! Vi känner väl alla på samma sätt.

Kyrkan ligger på en kulle som sig bör. En midnattsmässa i en bykyrka i Alperna är något av en saga, en falsk saga kanske men en vacker sådan. Från det vita mörkret kommer människorna vandrande till fots från sina stugor, männen i traktens grågröna kostymer och kvinnorna i folkdräkter. En stor katolsk mässa är en fest för öga och öra och inte minst för luktsinnet med sin doft av rökelse. Och vem kunde sjunga Stille Nacht vackrare än österrikiska bybor? Jag tänker på dem där hemma, på julaftnar med alla ljusen och familjen som samlas vid julbordet. Jag minns midnattsmässorna när jag var liten, tillsammans med mamma, mormor, morfar. Det är en julafton, den första julafton någonsin långt borta från hemmet. Det känns i magen och tankarna flyger lätt långt vilse en sådan stund.

Den första februari får vi äntligen flytta till ett annat läger, IRO:s läger Vorkloster, en trevligare anläggning. Vi har fåt ett rum för två i en tegelbarack, ett litet vitkalkat rum med ett fönster och kamin, där vi snabbt har etablerat oss. Vi arbetar fortfarande på strumpfabriken och vi har grävt oss djupare och djupare ner i den enorma grundgropen. Nu äntligen är hela grunden utgrävd, man har börja sätta gjutform för grundmurarna och vi har fått ett lättare arbete.

Det är riktigt kallt om morgnarna när vi vandrar till jobbet och det första jag får göra är att göra upp en brasa på träpinnar under betongblandaren för att tina upp den. Sedan kommer det vanliga arbetet med gjutning av grundsulor och i mitten stora fyrkantiga pelargrunder som skall bära upp hela fabriksbyggnaden. Jag tycker det är ett intressant arbete, allting är nytt för mig och jag suger i mig en massa ny kunskap om hur man bygger hus. Vem vet, kanske måste jag få jobba som byggnadsarbetare en lång tid fram. Så jag har tagit fram mitt blåa skrivhäfte med glosor på franska och gör där noggranna ritningar av hur man bygger och förstärker gjutform för en strumpfabrik.

Det är fortfarande mest Ausländer vi har som arbetskamrater. Flyktingar mest och en och annan österrikisk-italienare från Sydtirol. Österrikarna är få och gamla, veteraner från både det första och det andra världskriget. Vid lunchrasten i arbetsboden röker de långpipor och berättar att vid deras gamla österrikiska regemente fick alla mannar av tradition bära helskägg, och hur traumatiskt det var när de i Wehrmacht måste raka av skägget för gasmaskens skull. De och sydtyrolarna har utöver sin frankiska dialekt det gemensamt att de avskyr och talar illa om våra grannar schweizarna. De är egoistiska, snåla och självgoda, ogina mot sina gästarbetare och mot sina krigsprövade grannar… är deras omdöme. Och ack så neutrala, kunde man tillägga. Alla avundas men ingen älskar de neutrala.

Vi har fått brev från Meloun. Efter en lång odyssé genom ett antal läger i Tyskland och ett flertal kortvariga adresser i England har han hamnat på ett valsverk i Swansea i Wales. Han skriver och berättade på sitt oefterhärmliga sätt att han där vänder glödande järnstänger med en pincett som är något större och tyngre än den vi använder hemma.

 

 

FLYKTEN – Lager Weidach (7)

Egentligen är det förfärligt hur lätt vi har anpassat oss till lägermentaliteten. De franska myndigheterna är för det mesta osynliga, lägret sköts av en ukrainsk eller rumänsk ”sekreterare” och hans landsmän och den österrikiska polisen undviker i stort sett att lägga sig i vad som händer här. I lägret gäller egna lagar, vilket betyder den starkastes rätt och det enda sättet att skydda sig är att hålla ihop. På vår lucka har vi en värdefull tillgång, en vedyxa. Vi lånar ut den ibland, men är väldigt noga med att alltid få den tillbaka. En dag försvann den. I en av de andra barackerna bor en tjeck, en kraftigt byggd karl med tjurnacke och boxerutseende. Han kallas ”Åttan” och det påstås att han är en vanlig förbrytare som flytt från fängelset i Brno. I alla fall är han för stor och stark för att någon vågar sätta sig mot honom och i sin barack utövar han ett skräckregemente, särskilt när han blir full. Nu fanns vår yxa i hans barack och ingen vågade gå dit och hämta den. Jag måste ha fått en knäpp av storhetsvansinne, eller kanske styrkevansinne och gick in att hämta yxan. Ett nyfiket gäng stod utanför och stirrade genom fönster på vad som skulle hända. Det som hände var att han efter en kort boxningsmatch och jakt rund mittstolpen fullkomligt vansinnig slog ner mig på rygg, låg på knäna grensle över mig och dunkade mitt huvud i trägolvet. Jag trodde att han skulle slå ihjäl mig, men av någon anledning besinnade han sig och släppte mig.

Det var en mycket obehaglig upplevelse men det som följde var, tycker jag, ännu obehagligare. Efter den här händelsen beslöt kollektivet att ”Åttan” måste bort från lägret. Lägerledningen hade inga maktmedel och den österrikiska polisen var synnerligen ointresserad av det som hände i lägret och brydde sig inte om våra klagomål. ”Åttan” var också tillräckligt smart och åkte aldrig fast för diverse småstölder och krogbråk utanför. Nu hade han inte visat sig i lägret på flera dagar. Nästa lördag kom det bud på kvällen att han satt och festade på en krog i närheten och ett stort gäng från lägret gick dit och hämtade honom för att överlämna honom till polisen. Hämtningen skedde naturligtvis inte utan ett rejält slagsmål och inför ögonen på en talrik och bestört österrikisk lördagspublik. Polisen kom och hämtade den ganska illa tilltygade ”Åttan”, men flera av oss inblandade blev sedan också kallade till förhör på polisstationen. Det var en farlig situation, även ett aldrig så lindrigt straff för misshandel skulle ha stoppat våra utresemöjligheter.

Jag tänker nu ofta på den här episoden, och fasar över hur lätt kulturfernissan ramlar av en, hur lätt man ylar med flocken och hur lätt man faller tillbaka i ett primitivt beteende. Kanske lättast när man är ung. För Zdeněk, den ende av oss som inte deltog i våldsamheterna, har jag sedan dess känt en högaktning. Han tog avstånd, kanske för att han var något äldre och klokare än vi andra, men kanske därför att han trots sitt cyniska skal är en bättre människa. Jag skäms och jag har dåligt samvete för ”Åttan”. Han hade ju kunnat slå ihjäl mig men gjorde inte det.

En sak har det lärt mig. Egentligen vet vi ingenting om oss själva innan vi blivit utsatta för en prövning. Och vi vet ingenting om hur vi eller någon annan kommer att handla i en farlig eller kritisk situation. Andra har förstått det och jag kan bara bekräfta det. Det kan vara bra att komma ihåg ifall man skulle frestas att bli för säker på sin egen höga moral och förträfflighet eller för snabb att döma och fördöma andra.

Nu har hösten övergått till vinter och vi sitter fortfarande kvar i Lager Weidach. Arbetet på mejeriet har avslutats och med vintern har vi flyttat till en annan arbetsplats, vi bygger en strumpfabrik långt utanför staden. Det är längre promenader på morgnarna och kvällarna och arbetet är mycket tyngre. Vinter har kommit till Vorarlberg och vi måste ha varmare kläder och bättre skor. Vi kan inte göra som estländaren, urmakaren som envisas med att gå i bara skjorta och shorts fast de snöar. Så nu åker han på skidor klädd på detta sätt och skidorna har han försett med små bromsklaffar där bak, hans egen uppfinning, fast jag inte förstår hur bromsningen går till.

Med hjälp av klädkuponger som vi har fått av UNRA försöker vi rusta oss för vintern. När vi gick hemifrån i augusti räknade ingen av oss med att vi skulle behöva varma kläder. Själv har jag köpt en kort varm militär vinterrock av US-Armys överskottslager. Den är riktigt fin och jag är mycket glad åt den. Jag har också kommit över ett par tjocka varma stövlar, de skaver litet grand men det får ge sig med tiden. Så nu är jag rustad för en vinter i Alperna.

Vi gräver grunden till fabriken, en grund på så där fyrtio gånger tjugofem meter och på den ena sidan säkert över sex meter djup. Grävmaskinen har grävt upp runt om där man skall gjuta ytterväggar och nu gräver vi med korpar, skyfflar och spadar upp allt som är kvar i den enorma gropen. Den enda mekaniska hjälp vi har är en flyttbar jordtransportör, en lång kranarm med ett gummiband på rullar som sträcker sig upp ur grunden. Vi hackar sönder och skyfflar den steniga jorden upp på bandet som transporterar den upp och tömmer den på flakvagnar där uppe. Efter höstregnen har det kommit snö och frost och det är tuffa tag på bygget. Det är hårda vintrar här i Alperna, marken har frusit till sten och den blir allt svårare att spetta sönder och skyffla. Vi började på den grundare sidan där djupet är på cirka fyra meter, sedan har vi fördjupat och jämnat graven för grundmurarna runt hela bygget. Nu håller vi på med att spetta bort och avverka den stora massan jord och sten i mitten. Men tjälen blir djupare och djupare – och jorden fryser ju till sten alltefter vi frigör den – så vi gör så att vi gräver underifrån och låter så den flera meter höga bumlingen av frusen mark rasa ner och slås i mindre stycken. Det är visserligen inte riskfritt men underlättar jobbet.

I början, när det hade regnat och jorden var lerig, måste transportbandet ständigt rengöras. Särskilt rullarna högst uppe, där det svarta gummibandet vänder, blev snabbt igenslammade och hela maskineriet krånglade. Det var en av våra tjeckiska rumskamrater som fick klättra dit upp, omkring åtta meter gissar jag, och med ett järnspett skrapa rullarna rena. Av någon anledning misslyckades han en dag och inte bara spettet utan hela handen drogs in mellan rullarna och bandet. Stackars killen hängde där uppe och skrek med handen upp till underarmen fastklämd mellan rullarna och gummibandet. Vi stannade maskinen och bände loss honom och han fick ganska snabbt skjuts till sjukhuset. Som tur är är sjukvården välordnad här och vi är alla med i invalidkassan. Fast det har tagit lång tid för honom att läka de avslitna senorna och han går fortfarande med armen i förband.

FLYKTEN – Lager Weidach (6)

Kvällarna ägnar vi åt brevskrivande till höger och vänster. Aldrig har jag skrivit så många brev och aldrig heller registrerat dem och de eventuella svaren så noga som nu: till Sverige, Schweiz, England, Kanada och till Baťa i Brasilien, men allt verkar hopplöst. Vårt hopp om framtiden i Sverige krymper för varje dag. Jag har inte gett upp hoppet, läser svenska om kvällarna och skriver ner glosor i min lilla bruna notisbok. Jag har ingen svensk ordbok men har tagit med mig Lehrbuch der schwedischen Sprache utgiven av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, en bra gammaldags grammatik med korta läsestycken. Vi följer naturligtvis världspolitiken i österrikiska tidningar och i lägerbiblioteket, där jag har stiftat bekantskap med Christian Science Monitor, ”grundad av Mary Baker Eddy”, den enda engelskspråkiga tidning att tillgå där. Jag tecknar också en del, bland annat några av mina kompisar på luckan.

Robert

Brev från Sverige, från Alena och ett par från mamma, förmedlade genom Kerstin, lyser upp vår tillvaro och hjälper oss att hålla modet uppe. Det kommer också några paket, från mamma genom fru Maria i Wien och från Kerstin. De är välkomna.

Läget i världen ser inte precis lovande ut för oss. Vi hoppas på något – en stor och snabb förändring som skulle göra det möjligt för oss att återvända. Vi hoppas att vårt flyktingskap inte blir långvarigt, att någonting händer och vi får återvända hem. Men det ser inte ut så – åtminstone inte för den närmaste tiden. Sovjets ockupation av Östeuropa verkar permanent och snarare ännu mera hotfull. Det finns små ljusglimtar. Kommunisterna har inte lyckats ta över makten i Finland och Italien, som våra kamrater där hemma hoppades på. En av dem, han läste på journalisthögskolan och praktiserade på Rudé Právo, skulle resa till Italien för att bevaka valen där för sin tidnings räkning och vi hade långa gräl om det förväntade resultatet. Alla var också nästan säkra på att Finland skulle falla på samma sätt som Tjeckoslovakien. Men det har inte hänt. Finnarna har klarat sig, kanske tack vare det tjeckiska varnande exemplet. En annan ljusglimt är att ryssarna inte har lyckats att knäcka amerikanerna med blockaden av Berlin.

Vi är illa berörda av mordet på Folke Bernadotte, men något annat viktigt har hänt. FN har antagit en deklaration om de mänskliga rättigheterna, den står i sin helhet i publicerad i Monitorn som jag läser på biblioteket. Det tycker jag är helt fantastiskt och kanske något av stor betydelse, något som kan påverka även situationen i Tjeckoslovakien och till och med vår egen situation och alla DP:s runt om i Europa. Så jag håller på att översätta den för mina kompisar och skriver ner den i mitt skrivhäfte..

Vi är nu i mitten av oktober och i går kom det efterlängtade brevet från en av våra mormonvänner med meddelandet att vår väska är på väg. Äntligen. Det är Guy Colling som skriver, en av de tre amerikanska studenter som besökte Tjeckoslovakien och bodde på YMCA, där vi blev bekanta. En av dem heter Kenneth Olson och är svenskättling från Minnesota. Och som så ofta sker, ett möte med livslevande människor förändrade helt våra (van)föreställningar om mormoner. Det var tre glada och mycket vänliga pojkar som vi vågade anförtro våra flyktplaner. De erbjöd sin hjälp, gav oss en liten ficklampa och annat praktiskt, och åtog sig att smuggla ut en väska med våra saker. Guy, som studerar politics och siktar på diplomatbana, skriver nu från Zürich att han är på väg till Paris. Vår adress har han fått genom Alena och Kerstin – det var duktigt gjort.

Han skriver: ”If I do say so – it was a jolly piece of intrigue…As sure as hell I am glad to be out of that Communist paradise in Czechoslovakia and certainly will do all I can (which isn’t much) to aid in any way whoever I can that is trying to get out of there.”  Resväskan med kläder, böcker och andra personliga ägodelar finns nu på den amerikanska ambassaden i Rom och skall skickas till Ruf-kontoret i Bregenz. Det bättrar något på den dystra stämningen här.

Vår sinnesstämning är annars inte i topp och det märks på hur lätt vi kan bli irriterade på varandra. Det är ständigt nära till gräl och ibland rår det under flera dagar tystnad mellan Zdeněk och Robert. Det är svårt att förstå hur småaktiga vi bästa vänner kan vara mot varandra ibland. På vägen hem från jobbet köper vi varje kväll hos vår bagare en limpa gårdagsbröd utan kuponger. Den här limpan skall delas i tre lika delar. Efter flera svåra diskussioner och tvistande om dessa brödstycken har vi beslutat om följande procedur som sedan följs kväll efter kväll. Bara en person kan dela brödet. De andra två får sedan välja var sin bit. Delaren får ta sista biten. Det låter enkelt, men det är det inte. En brödlimpa är sällan helt jämnbred hela vägen och den är avrundad i ändarna. Vi har ingen våg. Att dela limpan i tre lika tunga stycken är ett konststycke i sig som jag med tiden har blivit riktigt bra på. När jag står vid det grova bordet över limpan med kniven i hand är två par ögon fixerade vid kniven. Jag besiktigar limpan, om den är bredare på någon sida, bedömer ungefärliga vikten av det tjocka mittstycket mot ändstyckena, allt under kritiska blickar och kommentarer från de två. När jag anlägger försiktigt snittet inhämtar jag tyst godkännande från kontrollanterna. Sedan skär jag så rakt jag kan. När operationen är klar kommer mina vänner, besiktigar bitarna, väger dem i handen och väljer var sin tredjedel. Parodiskt? Eller en lektion i lägrets psykologi?

På lördagarna går vi ner till stans badhus och tar ett duschbad. En gång försökte vi bada i Bregenzer Ach, men gav upp försöket. Dels var det klara vattnet hemskt kallt, dels är bäcken så grund att det var omöjligt att doppa sig djupare än upp till knäna. Det var naturligtvis Robert som försökte gå längre, men strömmen är så strid att han gled snabbt ner i forsen och åkte sedan på ryggen, mer eller mindre frivilligt, ett femtiotal meter över den steniga botten och massa stenbumlingar. Han klarade sig utan svårare skrapor. En lördag när vi skulle till badhuset, hittade Meloun inte sin tvål i klädskåpet. Det hör till saken att tvål är en ransonerad bristvara och detta var en speciell tvålbit, en fin tvål som han har haft med sig hemifrån, tror jag. Av någon anledning trodde Meloun att Robert hade tagit tvålen. Han hade kanske rätt. Robert är något tvångsmässig vad gäller den personliga hygienen. Det blev ett fruktansvärt obehagligt gräl mellan Zdeněk och Robert om den där tvålbiten och en misstämning som varade alldeles för länge.

”På luckan” har vi lärt känna andra folkslag och har blivit av med åtminstone en del av våra fördomar. Som barn blev vi alla mer eller mindre uppfostrade till små chauvinister och hade en massa förutfattade meningar om våra grannfolk. Det är befriande att upptäcka hur lika vi i verkligheten är. Mina inlärda föreställningar om ungrare har smält som snön på våren när jag på kvällarna umgås med de snälla ungerska pojkarna och lyssnar till deras vemodiga folkvisor. Jag är fascinerad av det särpräglade ungerska språket och lär mig till och med en del ungerska glosor, bland annat deras arkaiska svordomar.  Som ”Lofasz seketbe”, med ursprung i ryttarfolkets vilda förflutna, som är ett av de mest kärnfulla. I mitt skrivhäfte har jag bland diverse uppbyggliga citat och Máchas ”Máj” också skrivit ner en lång ungersk folkvisa om 19 strofer, ”Kömines Kelemen”, med notskrift och allt. Tyvärr förstår jag inte något av språket, men kanske någon gång i framtiden.

Utöver i arbetet har vi absolut ingen kontakt med lokalbefolkningen. Som lägerinvånare är vi mer eller mindre spetälska. Vi betraktas som opålitliga utlänningar och både de goda Bregenzborna och polisen håller ögonen på oss. Möjligen inte utan anledning, för nöden har ingen lag och vår tillvaro i lägret är tämligen laglös och byggd på hierarki, makt, styrka, gruppsammanhållning och kontakter. Med det österrikiska samhället utanför lägret känner vi ingen solidaritet. Det finns inte mycket att stjäla runt omkring. Den enda gröda som finns så här års i närheten är äpplen. De odlas här i stora mängder, men dessa gröna äpplen som är stora som babyhuvuden är sura, vattniga och fulla av tanninsyra som får munnen att dras ihop och kännas som sandpapper, så man har bråttom att spotta ut tuggan. De kan och används bara på ett sätt, nämligen till tillverkning av Apfelmost, cider, som tycks vara den populäraste alkoholhaltiga drycken i Bregenz med omnejd. Most dricks på de lokala Gastwirtschaften som ungt vin, redan innan det riktigt klarnat efter jäsningen. Vi dricker det utan större entusiasm vid våra sällsynta krogbesök som oftast sker i samband med fackmöten. Det är inte dyrt att gå på krogen här men vi har ingen större lust att sitta ensamma i ett hörn uttittade av ovänliga infödingar vars språk vi knappt förstår.

Det enda vi stjäl är ved till spisen. Ofta bär vi med oss pinnar av rivningsvirke hem från jobbet, men när vintern blir hård måste vi skaffa något rejälare. Det är kallt om nätterna, baracken har bara tunna oisolerade brädväggar och vi huttrar under våra tunna filtar. Vi måste ha ved att elda med i vår lilla spis. En kväll gjorde vi, fem-sex stycken, en djärv expedition till en av gårdarna i utkanten av samhället och släpade med oss hem en hel trädstam som vi sedan fick hiva in i baracken genom ett fönster och såga och hugga sönder där inne. Några moraliska skrupler kände ingen av oss och vi har inget dåligt samvete för den här stölden.  Erst das Brennholz, dann die Morale.

Så jag undrar inte över att vi inte är välsedda av Vorarlbergarna. För övrigt tycker jag att bergsfolk är mera isolerade och isolationistiska än människorna från slätter. Deras vackra byar kryper ihop i smala djupa dalar och klättrar på sluttningar av berg som det är nästan omöjligt att komma över. De har av naturliga och naturens skäl långt och svårt till grannar, de får oftast lita på sig själva och blir seg sjelv nok. Vorarlbergarna är konservativa lokalpatrioter och traditionalister. Även stadsborna klär sig fortfarande gärna i sina tirolerhattar och söndagskostymer av vadmal och folkdräktssnitt – grå jackor med gröna slag med hjorthornsknappar och grå byxor med gröna revärer – de talar sin obegripliga frankiska dialekt och gillar inte främmande. Dialekten är ett hinder mellan oss och våra österrikiska arbetskamrater – bara äldre gubbar, det är ont om unga män här – när vi sitter i arbetsboden och äter vår matsäck. De har accepterat oss med tiden men de röker sina långpipor och pratar obegripligt sinsemellan. Basen anstränger sig och talar högtyska med oss. De har svårt att förstå varför vi längtar bort från deras vackra Vorarlberg. Vi har det ju bra här, med ordentligt och bra betalt jobb och allt, tycker de. Basen – han har som de flesta en lång krigstjänst i den tyska armén bakom sig – kan vara mera pratsam. Som andra österrikare kan han inte låta bli att pika oss litet grand och undra om tjeckerna inte hade gjort klokare och stannat kvar i Österrike-Ungern 1918 – då kanske vi hade sluppit mycket elände, framför allt kommunisterna och landsflykten. Det tål att tänka på. Vad hade hänt om det gamla Habsburgimperiet inte hade spruckit i småbitar?

 

FLYKTEN – Lager Weidach (5)

En regnig dag som denna minns jag hur jag för 70 år sedan satt i lägret och undrade om jag någonsin skulle komma till Sverige.

Vi blir mer och mer frustrerade över de svenska myndigheterna och mer eller mindre deprimerade ju längre tiden lider. De nya ansökningshandlingarna om visum och arbetstillstånd har äntligen kommit från beskickningen i Wien, men så är vi i mitten av september och har suttit här och väntat i över en månad. Intyg om att Kerstins pappa hade ordnat jobb åt oss i Sverige, för mig hos revisor Schedin, för Robert och Zdenek hos ett företag i Avesta, har vi fått tidigare.

Nu sitter vi med de svenska formulären och funderar över frågorna: Hemlandspass? Har vi inga förstås. Tillstånd att lämna resp. återvända till vistelselandet? Det är Österrike, det. Menar man att vi skall återvände hit? Det är det sista vi önskar. Måste vi ha i så fall ett nytt tillstånd av österrikarna? Fler frågor: Trosbekännelse? Politisk inställning? Sysselsättning under kriget? Hälsotillstånd? Anser ni Eder oförhindrad att arbeta samtliga veckodagar utom söndagar? Vi kommer gärna att arbeta sju dagar i veckan, bara vi får ett jobb. Ekonomiska förutsättningar för resa till och första tidens uppehälle i Sverige?

Det var många frågor det. Murarna kring det förlovade landet tycks vara höga och portarna smala och väl bevakade. Vi fyller i dessa fina blanketter och frankerar de stora kuverten och postar dem och hoppas på Guds försyn. Men hoppet minskar för varje dag som går och ingenting händer. Vi skriver brev och fyller i ansökningar till diverse student- och hjälporganisationer. Från London har vi fått råd att inte dröja oss kvar i Österrike utan så snart som möjligt försöka ta oss ut ur lägret och över till England med den värvningsaktion för arbetare som man hade döpt till Westward Ho!

Alla här och även vi har en känsla att tiden är kort och att det börjar bli bråttom. Berlinblockaden och annat skrämmer oss. Man fruktar allmänt ytterligare sovjetisk expansion och en konflikt med västmakterna. Berlinblockaden har varat nu i flera månader och kan fortsätta hur länge som helst. Ryssarna har inte lyckats med att ta över hela Berlin men frågan är hur länge de nöjer sig med en blockad och vad de gör sedan. Läget verkade kritiskt redan i våras, man talade om ett nytt krig där Tjeckoslovakien skulle ställa upp med 30 divisioner på Sovjets sida. Det var då Meloun sade ”det kommer att fattas en man i dessa divisioner” och bestämde sig för att ansluta sig till oss. Meloun är svag för Patton och US-Army, han är från Pilsen och jobbade som tolk åt jänkarna när de var där våren 1945. Skulle ryssarna bestämma sig så blir Österrike och resten av Tyskland de första att falla, sedan kanske Finland och hela Skandinavien, befarar man. Så vi vet inte vad vi skall tro. Kanske bäst att ge sig av så långt som möjligt från gamla Europa, om tillfället ges.

I mitten av september får vi veta att det kommer en kanadensisk kommission att värva flyktingar för arbete i Kanada, så vi anmäler oss alla tre. Den 28 september tar vi tåget, den nu bekanta sträckan till Innsbruck. Det är en samling på säkert ett hundratal typer från båda läger i Bregenz som tar den här chansen. Bergwerksarbeiter var det kanadensarna söker. Robert går först in och när han kommer ut skrattar han litet. ”Det går efter kilovikt,” säger han och jag ser redan hur mina chanser minskar. Jag får låna hans skinnjacka för att bli tyngre och se kraftigare ut. Vågen där inne visar 62 kilo. Den vänlige store mannen i guldbågade glasögon och vit läkarrock känner på mina bicepsen och tittar i sina papper. ”Student?”, han småler och ruskar på huvudet: ”Sorry for you, boy!”  Det kändes litet som en gammaldags slavmarknad men det var ärligt och rakt på sak. Varken jag eller någon av mina kamrater blir gruvarbetare i Kanada.

Det finns en annan alltid öppen utväg ur lägret och från flyktingtillvaron. Vi finns ju i den franska ockupationszonen och överallt där fransmännen finns finns det också ett värvningskontor till främlingslegionen. Där ställer man inga frågor, kräver inga dokument. Skriver man på får man ett antal schilling i handen och ett par paket Caporal eller om det är Gauloises möjligen, och sedan en biljett till Marseille. Därifrån så småningom till det stora utbildningscentret i Sidi bel Abbès i Algeriet. Det finns kanske några som drömmer romantiska drömmar om främlingslegionen, även bland tjeckerna. Lockelsen att på detta enkla och bekväma sätt komma bort från lägret är stor för unga grabbar, och åtminstone någon av dem har åkt till Dornbirn eller Feldkirch och nosat på möjligheten. Men som tur var får en av pojkarna på vår lucka besök av en kompis som har gjort den erfarenheten. Efter utbildningen i Nordafrika bar det av till Indokina. I Indokina utkämpar fransmännen sin sista förtvivlade strid mot vietnameserna och där kommer främlingslegionen till sin rätta användning. Den här magre och härjade krigsveteranen från Indokina rekommenderade inte någon att försöka den här utvägen. Själv blev han hemskickad och fri efter bara några veckor med flera kulhål i kroppen. Han verkar inte frisk.


Det har gått först veckor, och nu månader. Sommaren har övergått till höst – en tryckande mörk och dyster höst för oss som är ovana att leva under Alperna. Alperna är storslagna och fantastiskt vackra under sommaren och för dem som gillar snö även på vintern, men för en slättbo van vid en vid horisont blir deras tryck under höstmånaderna förkvävande. Vi bor i en alpdal med Pfänder i norr och de branta svarta sluttningarna reser sig som väggar på båda sidor och stänger ut allt ljus och rymd. På förmiddagen ligger de långa blåa skuggorna kvar länge över bergssidorna, solen visar sig kanske en kort kort stund över den smala himmelremsan och försvinner snabbt bakom topparna i väst. Nya långa skuggor lägger sig över dalen och lägret. Och det regnar. Det regnar och regnar hela tiden, gråa moln jagar som trasiga täcken mellan alpsluttningarna och ner från dem strilar kallt höstregn. Allt är fuktigt och blött. Lägergatorna har förvandlats till lervälling, i barackerna är det ruggigt så vi huttrar. Vi eldar i den lilla runda kaminen och hänger våra våta arbetskläder på tork på sängbritsarna.

Livet i lägret har blivit en enda lång väntan, en alltmer uppgiven väntan på inresevisum – vart som helst. Åtminstone för oss som ännu inte har givit upp hoppet. Många av de äldre lägerinvånarna, ibland hela familjer, har redan givit upp och inrättat sina liv därefter. Joselito exempelvis, även om han vet att han så småningom får fara hem till Spanien. Tibor, som tycks ha mer eller mindre etablerat sig som lastbilsmedhjälpare och flyttkarl. Själva väntar vi vecka efter vecka på besked från Sverige. Breven från Alena, Kerstin och andra är ljuspunkterna i tillvaron. Ingen kan föreställa sig vad ett brev från en vän betyder i vår situation. Vi suger i oss varje positiv nyhet eller antydan om att vår sak i Sverige rör sig framåt. Men det rör sig med snigelfart. Om det rör sig alls.