FLYKTEN (5) i Vorarlberg

Vi är alltså i Saalfelden men vet inte mycket om platsen.

Jag har min lilla karta över Österrike i skala 1:2 000 000 (urriven ur en fickatlas) att gå efter. Vi säter i gång omedelbart. Det är en mörk natt och vi marscherar i snabb takt genom den breda alpdalen på en vacker alpväg som går mestadels genom hög och tät granskog. Vi går snabbt och tyst genom den oändligt långa byn Leogang och andra mindre samhällen utan att möta en människa.

Vägen följer Leogangbäcken, och går genom en gammal granskog och där, i det ogenomträngliga mörker möter vi plötsligt en man – det är vid midnatt – och jag vet inte vem av oss blev mera rädd. Vi stannar och pratar med den mörka figuren. Vi behöver inte smyga med vårt ärende, han är ensam och det är långt till närmaste polis. Vi får veta att gränsen inte alls är bevakad på denna sida, men att fransmännen har en postering på andra sidan i byn Hochfilzen, strax efter där vägen, bäcken och järnvägsspåret trängs ihop genom det smala Griessenspasset. Han lämnar oss sitt namn och adress: Andreas Nussbaumer från Leogang bei Saalfelden. Han vill att vi skall skriva och berätta hur det gick.

Vi får snart syn på den franska posteringen. Den ligger i ett litet hus, kanske en banvaktstuga, i utkanten av byn. Det lyser i huset, men vi ser inget som rör sig, ingen patrullerande vakt utanför. Natten är kolmörk, så vi lämnar landsvägen och smyger nedhukade några hundra meter i diket mellan vägen och något som kanske är en järnvägsvall. Vi hör att det pratas livligt i huset när vi kryper förbi, bara några meter från fransmännen.

Trötta men lyckliga kommer vi vid tvåtiden till nästa hållplats, ett helt mörkt litet hus med skylten: Pfaffensschwendt.

I mörkret verkar den lilla hållplatsen stå där helt ensam vid järnvägsspåret. Det är mörkt i väntsalen men i biljettluckan lyser det och där inne rör sig en man med glasögon. Vi undrar om han har lagt märke till oss. Vi är trötta efter den långa nattmarschen och etablerar oss på träbänkarna här inne, äter något litet och pysslar om våra fotsår. Med hjälp av en ficklampa ser jag att nästa tåg går först om flera timmar, så vi lägger oss till rätta på de hårda träbänkarna och sover.

Vi väcks av skenet av en bländande ficklampa och en lugn men bestämd röst:

”Ausweise bitte!”

I den mörka väntsalen ser vi bara skuggan av mannen bakom ficklampan, men visst är det en österrikisk polis.

Turen som vi hade hela fredagen den 13 har lämnat oss ett par timmar in på den 14. Naturligtvis har vi gjort en dumhet, eller två. Vi borde inte ha gått in på en bemannad hållplats nära gränsen klockan två på natten när det tidigaste tåget skulle gå klockan sex eller så. Men vi var trötta efter den långa vandringen och behövde sova. Vi tror att det är mannen i biljettluckan som har ringt efter polisen.

Vi har inga Ausweise. Polisen förhör oss och söker igenom våra väskor, och då tror jag bestämt att vi skall bli anhållna och satta i en cell någonstans. Av erfarenhet vet jag att man då måste lämna innehållet i sina fickor. Det får bara inte ske. Jag ber honom att få gå ut och kissa. Det får jag och då passar jag på att i de täta buskarna bakom stationshuset slänga bort min lilla belgiska FN-pistol. Med sorg i hjärtat, men jag kommer i alla fall inte ha någon användning för den längre. Jag köpte den en gång, tillsammans med hölster och en ask patroner, för fem hundra spänn av en kompis. Jag tror att den ursprungligen tillhörde någon tysk officer.

Men det blev inget anhållande. I stället skall vi återvända med närmaste tåg dit vi kom ifrån, till den amerikanska zonen. Det finns gott om flyktingar överallt, ingen vill ha oss på halsen. Så polisen överlämnar oss till tågbefälet på det första morgontåget mot Zell am See med order att släppa av oss där. I Zell finns de amerikanska ockupationsmyndigheterna och där skall vi anmäla oss. Vi behövde i alla fall inte betala för en tågbiljett.

Det gryr en vacker sommarmorgon och vi färdas tillbaka genom samma vida alpdal som vi under den gångna natten hade avverkat till fots – helt förgäves. Järnvägen går genom Leogangdalen, med Leoganger Steinberge och den över 2600 m höga Birnhorn på norrsidan, i söder något lägre alper. I Saalfelden svänger den mot söder, mot Saalachdalen och Zeller See. En alpdal en tidig morgon, när de blå skuggorna och disen fortfarande ligger över sluttningarna och solstrålarna börjar bryta över bergstopparna är en skönhetsupplevelse, men vi är för nedslagna för att kunna njuta av denna skönhet.

Zell am See ligger vackert, med sina villor och småhotell klättrande i sluttningen mot sjön. Vi är så gott som utan pengar, så vi ser ingen annan möjlighet än att plikttroget anmäla oss hos myndigheten. Först hittar vi en amerikansk officersskola, men så småningom frågar vi oss fram till den myndighet som har hand om flyktingar och som man kallar ”säkerhetstjänst”, således möjligen CIA. Men byggnaden är till synes helt tillbommad och övergiven. Vi ringer på den höga järngrinden och det dyker upp en man, en ungersk chaufför anställd hos amerikanerna, som förklarar att de har tagit med sig sina seder till Europa, de arbetar inte på lördagar: det är ju lördag och en underbar sommardag, så de ligger någonstans vid sjön och badar. Vi får komma igen på måndag.

Ungraren är en hygglig man som det går att prata med, och han tycker att det inte spelar någon roll för någon om vi anmäler oss eller fortsätter vidare. Han är flykting själv och förstår hur vi har det, så han ger oss några brödkuponger och visar oss till ett billigt värdshus dit han senare kommer med en tjeckisk student av vilken vi får veta mera om läget. Det låter inget vidare. Vår landsman varnar oss för att stanna och anmäla oss, för då blir vi fast i den byråkratiska flyktingkvarnen med usla läger, inget arbete och lång väntan på emigration.

Så vi bestämmer oss att fortsätta, fortfarande med Schweiz som det hägrande målet. Robert skall försöka den tidigare prövade metoden. Han går med sitt partikort till socialdemokraterna (de tycks ha en avdelning i varje by) och där visar man sig lika hjälpsam som partikamraterna i Schladming. En vänlig man vid namn Hans Paeyer åker med oss på eftermiddagen tillbaka till Saalfelden där han bor. Dessa österrikiska sossar är underbara människor. Vi följer med honom till ett värdshus. Det är lördag kväll och den enkla krogen är full med folk. Röken ligger tätt under bruna takbjälkar, det är stora ekbord med eller utan rutiga dukar och sejdlar med skummande öl. Vi får sitta i ett stort och bullrigt sällskap, mest järnvägare som vi tror, det pratas, spelades kort och åts gulasch. Vi blir bjudna på middag, av Hans Paeyer, tror jag, och vi har det gott och avslappnat i detta sällskap, fast vi knappt förstår deras salzburgska dialekt.

Vi bryter upp efter midnatt och följer med till järnvägstationen där man överlämnar oss till en järnvägare som skulle följa med ett godståg. Tågsättet står redan på ett sidospår och denna gång arrangeras överfarten så att vi får stå i bromshytter på ett par av vagnarna. På vissa gamla godsvagnar finns det en bromshytt, en liten kur uppsatt högt upp på vagnsgaveln med små fönster och bra utsikt över tåget. Inne finns det en järnratt med en klyka som via en vertikal axel går ner till hjulbromsarna. Jag antar att avsikten är att öka tågets bromsförmåga i vissa lägen genom manuell bromsning. I alla fall placeras vi nu, Meloun och jag i en sådan bromshytt och Robert i en annan och smugglas utan problem över zongränsen till Fieberbrunn i den franska ockupationszonen. Där sätter vi oss på ett persontåg igen och kommer på morgonen till Innsbruck, äter något litet och kl. 10 fortsätter vi vidare, hela den underbart vackra vägen över Arlberg och St Anton till Feldkirch i Vorarlberg.

Vi går efter kartan och väljer utan någon större kunskap Feldkirch därför att det ligger alldeles på gränsen till Liechtenstein, så nära det hägrande Schweiz man nu kan komma.

En vecka har nu gått sedan vi gick hemifrån. Den längsta veckan i våra liv. Vi är trötta efter flera nätter utan riktig vila och söker nattlogi. Det visar sig inte vara så lätt. Feltkirch är fullt med flyktingar och alla tycks ha samma planer och förhoppningar som vi. Efter mycket letande och frågande hittar vi rum hos en fru Walcher på Roseggergasse 6.

Feldkirch är en behaglig liten stad och vi passar på att se oss omkring. Sommarklädda, glada människor promenerar till synes bekymmerslöst i den varma augustikvällen. Det är svårt för oss att smälta in i denna avspända stämning efter den vecka vi har bakom oss och med den ständigt borrande tanken på hur vi skall skaffa mat och betala för rummet. Vi hör tjeckiska talas och kommer i samspråk med en tjeckisk familj med fyra barn, flyktingar som vi men tydligen lyckligare lottade i fråga om medel. Ett par tjeckiska studenter stöter till. De väntar på något slags stipendium som skall ge dem möjlighet att emigrera. Det kvittar vart.

Den stora besvikelsen för oss är att ingen av dem tror det vara möjligt att komma till Schweiz. Det finns ingen som helst chans att få visum för flyktingar och illegal gränsövergång är inte att tänka på. De varnar oss för det. Schweizarna är hårda mot illegala invandrare, människorna är lojala mot myndigheterna och anmäler misstänkta omedelbart till polisen. Åker man fast blir man utvisad och får tio års inreseförbud. Här rasar våra Schweizdrömmar.

Det är måndag den 16 augusti. Våra pengar är på upphällningen och utan matkuponger kan vi inte skaffa mat. Man måste köpa kuponger eller handla bröd för dubbla priset, vilket går på ett ut. Skall vi stanna i Feldkirch och försöka oss ändå på att ta oss till Schweiz över Tre Systrar? Det är sannolikt att schweizarna skall sända oss tillbaka och att vi blir portförbjudna i Schweiz för flera år fram. Vi försöker det socialdemokratiska partiet igen. Denna gång har vi ingen tur med oss. Vi får tala med en herr Möhlich som uppenbarligen är sudettysk och följaktligen inte särskilt vänligt sinnad. Han rekommenderar oss att ta oss över med Arlbergexpressen till Buchs, hur det nu skulle gå till. Någon annan hjälp kan vi inte få. Vi är rätt nedslagna. Denna kväll äter vi schäffle, en mycket beskedlig måltid.

Sedan håller vi rådslag. Robert har sålt sin kamera för ett relativt bra pris av 260 schilling, så vi funderar på att köpa en ryggsäck och försöka oss över de Tre Systrarna, ca 2000 m, till Liechtenstein. Men efter alla avrådanden vi har fått blir det inte så. Vad göra? Pengarna är nästan slut, vi måste ha mat och betala för rummet, så i stället går vi kl. 11 till I.R.O.:s kontor – och där börjar vår olycka. International Refugee Organization är ett FN-organ som tar hand om de många hundra tusen D.P:s, displaced persons, som nu fyller tusentals läger runtom i Europa. En doktor Schuritz registrerar oss som flyktingar. Jag har fått nr 41. Sedan skall vi anmäla oss hos den franska ockupationsmyndigheten, Mission de Contrôle, som sköter de lokala flyktinglägren.

Lieutenant Granger lyssnar litet förstrött på oss – Roberts franska – och skickar oss till Bregenz där vi får anmäla oss hos den franske lägerkommendanten.

 

Annonser

FLYKTEN (4) Över Raxalp

Nu återstår bara en sista lunch hos fru Maria. Vi bjuder på vår konserv av hästkött vartill hon tillagar potatis och gurksallad. Vi siktar på att komma till Schweiz. År 1948, bara tre år efter kriget ligger Europa fortfarande i ruiner och är överlupet av miljoner och åter miljoner flyktingar. Det råder brist på allt, maten är strängt ransonerad. Tyskland och Österrike är uppdelade i zoner och ockuperade av de fyra segrarmakterna. Stalins skräckvälde sträcker sig från Stilla Havet till Östersjön och över halva Europa, från Baltikum över Polen och Östtyskland till Tjeckoslovakien, Ungern och hela Balkan utom Grekland.

Schweiz skall bli vår etapp på vägen till Sverige, det är också ett fritt land som skonats av kriget och där vi tror situationen för politiska flyktingar kan vara gynnsammare. För att komma dit måste vi ta oss igenom Österrike på hela dess längd och passera sammanlagt tre bevakade zongränser: mellan de ryska och engelska, engelska och amerikanska och amerikanska och franska ockupationszonerna. Vi får rådet att försöka ta oss från den ryska till den engelska zonen över Raxalp.

Kl. 11.20 tar vi tåget från Südbahnhof och efter ett par timmar stiger vi av i Payerbach-Reichenau vid foten av Raxalp. Den som rest från Wien i sydlig riktning glömmer säkert aldrig den imponerande syn man möter efter bara någon mil, då den blå alpen plötsligt reser sig framför en från den omgivande slätten som en vägg, först i tusen meters höjd med Hohe Wand, sedan Raxalpen med sina tvåtusen meter.

Det är en överväldigande mäktig och vacker natur som vi tyvärr inte har mycket sinne för att njuta av. Det är onsdag men tåget var fullt med ledigt och semesterklädda wienare på utflykt. För oss blev det ett par nervösa timmar, vi är på helspänn och ständigt på vår vakt och spanar efter eventuella soldater eller gendarmer, men vi har tur igen och det blir ingen poliskontroll denna gång heller.

Från stationen i Payerbach är det en promenad på fyra fem kilometer genom den vackra Schwarzabäcksdalen.

Vi vandrade genom de båda långsträckta byarna Payerbach och Reichenau och sedan genom turistorten Hirschwang. Därifrån går linbana till Gsohlhirn, 1543 meter över havet. Vi konstaterade snart att vi skiljer oss obehagligt från den mängd turister som stiger av tåget och drar i lämmeltåg mot linbanestationen. Här är det idel rutiga skjortor med uppkavlade ärmar, lederhosen med glada hängslen, tirolerhattar och ryggsäckar, och vi känner oss – och blir också – uttittade, med våra trenchcoats och resväskor. Det är den 11 augusti och solen gassar för fullt. Nu är tiden inne, tycker vi, att ta fram de svenska studentmössor som Robert och jag hade fått av Kerstin just för detta ändamål. Vi sätter på oss mössorna , vilket bara bekräftar vår exotism men möjligen inte gör saken bättre.

I trängseln i linbanevagnen vågar vi knappt prata med varandra, men blir ändå tillfrågade av nyfikna medresenärer vad vi är för ena. Mannen som frågar lyste upp när han får höra att vi är svenska studenter och vänder sig mot sin fru: ”Du ser att det inte var något slaviskt språk de talade!”

Det blir lättare när lämmeltåget sprids uppe på fjället.

Otto Haus

Klockan är kvart över fyra när vi startar vandringen längs alpryggen, på sjuttonhundrameters höjd, börbi Otto Haus, över Jakobskogel, Weisser Kogel och Seehütte till Karl Ludwig Haus, 1804 m och alldeles på gränsen mellan länderna Niederösterreich och Steiermark och nu också den tillfälliga gränsen mellan de ryska och engelska ockupationszonerna. Vi kommer fram vid sjutiden, lagom till en middag på fläskfyllda knödel med surkål och därtill vatten. Vi håller oss för oss själva – ”svenska studenter” – jag yttrar en och annan svensk glosa för att sprida ytterligare dimma, och så drar vi oss tillbaka till ett avskilt hörn på det gemensamma stora loftet där vi skall sova.

Innan vi hunnit lägga oss på de utbredda madrasserna kommer det in en ung österrikare, en tjänsteande på turisthotellet, och börjar samla personliga legitimationer. När han kommer till oss kan vi inget annat än lägga korten på bordet. Vi pratar en stund viskande med honom. Han verkar inte chockerad eller fientlig. Tvärtom. Han erbjuder sig att väcka oss tidigt nästa morgon och visa oss bästa vägen till engelska zonen. Sen går han.

Vad skall vi tro? Kan vi lita på hobom? Skall han anmäla oss? Skall de ringa efter polis? Vi är oroliga men så trötta efter dagens vandring att vi ändå somnar och sover hela natten.

Karl Ludwig Haus med vår branta stig till friheten

Han väcker oss faktiskt och vi hinner äta frukost på te och medhavd choklad med bröd. Han hämtar oss och leder oss runt hotellet, där på östsidan alpen stupar hundratals meter rakt ner. Det såg vi går, men i dag syns ingenting. Hela trakten är försänkt i tjock vit dimma, endast de närmaste svarta bergstopparna skymtar som grå skepnader och även deras hjässor försvinner i det vita. Vi befinner oss i moln som lägrar sig över alptopparna. Grabben leder oss ett hundratal meter genom det vita, neråt på en mycket brant sluttning, sedan genom hög granskog och till en annan stig, sedan är det bara att fortsätta, säger han. Han får Roberts reservoarpenna som tack och vi börjar klättringen ner i det tjocka vita.

Den tvärbranta stigen för oss genom tät och hög granskog ner under molnet.

Där öppnar sig ett fantastiskt alpsceneri, under oss ligger skogklädda sluttningar ända ner till Raxendalen – och vi är fria. Dimman har stigit och sommarsolen värmer och vi kan äntligen andas ut. Nu verkar Schweiz inte så avlägset och omöjligt.

Klockan är närmare ett när vi äter en lunch på soppa och bröd i den lilla byn Stojen, nere i dalen, där vår stig mötte den stora landsvägen. Sedan är det bara att fortsätta till hållplatsen i Kapellen, där vi kl. 14.22 sätter oss på det lilla lokaltåget och kommer kl. 14.40 till Mürzzuschlag, en större ort i Mürzdalen. Ett mål på bröd och salt, vi är rätt hungriga alla tre. Kl. 16.25 sitter vi på tåget till Salzburg. Vi får sällskap med en ung flicka som råder oss att stiga av i Selzthal, en liten ort. Det gör vi, vi kommer till Selzthal vid niotiden på kvällen, äter kvällsmål på te, soppa, bröd och kracherle, som allt kostar 23 schilling, och övernattar på det lilla hotellet intill stationen.

Vi fortsätter med tåg från Selzthal på morgonen – det är fredag den 13 – och kommer efter några timmar till Schladming, sista större ort före Salzburggränsen och nu också gränsen till den amerikanska ockupationszonen.

Nästan en vecka har gått och vi kan inte leva hur länge som helst utan matkuponger och med våra begränsade medel. Det är bråttom att fortsätta, men hur? Vi vandrar planlöst i den sommarhetta lilla staden när Robert får en ingivelse. Vi frågar oss fram tills vi hittar en skylt till den lokala avdelningen av socialdemokratiska partiet. Robert är organiserad socialdemokrat – vilket jag inte visste – och när han visar sin partilegitimation löser sig vårt problem. De österrikiska socialdemokraterna har alltid haft goda kontakter med de tjeckiska och under den onda nazitiden efter Anschluss var det många av dem som flydde till Tjeckoslovakien (och till Sverige) och även på annat sätt fick hjälp därifrån. Nu får även vi två partilösa, Zdeněk, eller Meloun som han kallas, och jag, nytta av den socialdemokratiska internationella solidariteten.

En partikamrat ledsagar oss till järnvägstationen, där vi blir omhändertagna av en järnvägare och ganska omgående inlåsta bland andra kollin i en godsvagn. Det är bara att förlita sig på de österrikiska järnvägarna och Guds försyn. Efter en del växlingar, stötar och rörelser fram och tillbaka kommer vi i väg och efter ett par timmar blir vi åter utsläppta och kan bara andas ut, tacka och ge oss i väg. Då har vi passerat zongränsen och är i Radstadt i den amerikanska zonen. Vi tar närmaste tåg över Bischofhofen och Zell am See och kommer mot kvällen till Saalfelden, ca 20 km från den sista zongränsen, den mellan den amerikanska och den franska zonen. Där borta hägrar sedan Schweiz!

 

 

FLYKTEN (3) – Wien

Diskussionen fortsätter när vi har vaknat. Det börjar ljusna och vi ser att vi i går höll på att gå i helt fel riktning, men nu väljer vi rätt och följer åsen mot söder. Vi struntar i våra tidigare försiktiga planer och vandrar vidare i den begynnande gryningen.

Det är här som Roberts sjukdom visar sig för första gången. När vi vandrar på den dammiga landsvägen utstöter han plötsligt ett halvkvävt skrik, viker sig i midjan och faller handlöst framstupa i väggruset. Vi andra blir helt överrumplade, men innan vi hinner göra något, efter bara några sekunder, reser han sig och gnider sitt litet förvridna ansikte. Det var magkramp, förklarar han. Han har bara skrapat ansiktet litet grand i gruset. Zdeněk och jag förstår ingenting.

Vi kommer till Alt Lichtenwarth vid sjutiden, det är ljusan dag och byn håller på att vakna, men vi ser bara ett par gamla människor och ingen tycks lägga märke till oss. Så när vi ser en pump på det lilla torget ställer vi ifrån oss vårt bagage, tar av oss våra varma kläder och pumpar, dricker och tvättar oss – vilken lycka.

Märkligt nog, tycker vi, bryr sig byborna inte om oss, en liten grupp konstiga främlingar som drar förbi med sina små väskor en tidig morgon, så vi vågar vandra vidare på småvägar och kommer till en större ort som enligt vår karta heter Hauskirchen.

Sedan vidare över Rannersdorf-Prinzendorf. Vid tiotiden äter vi en liten lunch av våra förråd av konserverat hästkött och äpplen utanför Bullendorf, en liten by med järnvägshållplats. Efter noggrann observation och då ingen rysk patrull eller österrikisk polis syns till bestämmer vi oss att vi är tillräckligt långt från gränsen och vid en pytteliten hållplats, så vi vågar oss ner till stationen och tar tåget kl. 11.30 till Wien.

Det finns bara några få människor som kände till våra planer. Av en pålitlig äldre arbetskamrat till Zdeněk har vi fått adress till hans syster fru Maria i Wien. Att detta är en mycket värdefull hjälp är lätt att förstå. Det svåra problemet med valuta löstes åtminstone delvis med hjälp av en underbar kvinna, en skådespelerska på den lilla kooperativa scen i Prag där jag var revisor. Av henne fick jag köpa en liten summa österrikiska schilling som räcker till tågbiljetterna till Wien.

Vi har alltså undvikit felet att ta huvudjärnvägen – Nordbahn – i stället tagit lokallinjen över Wilfersdorf och Mistelbach och klarat oss utan någon kontroll. Naturligtvis är det nervöst att sitta på det lilla långsamma tåget och hålla utkik på varje station om det skulle dyka upp några gröna ryska uniformer eller gråklädda österrikiska lantpoliser. Men allt har hittills gått väl, vi far utan missöden genom det vackra österrikiska sommarlandskapet och stiger av i en förstad till Wien vid halv sex tiden på eftermiddagen. Inga kontroller här heller. Vi tar spårvagn till Wien X, stadsdelen Favoriten, en arbetarförstad i söder med höga hyreshus och en stor tjeckisk befolkning.

Fru Maria, en medelålders tjeckiska är enastående vänlig och gästfri och vi får stanna hos henne ett par nätter. Första kvällen bjuder hon på en härlig middag på tjeckiska knödlar fyllda med plommon och strödda med kvarg och socker.

***

Nu är det tisdag den 10 augusti, vi skall söka upp svenska beskickningen och ansöka om inresetillstånd. Beskickningen ligger på Liechtensteinstrasse i Alsergrund, i anslutning till innerstaden i nordväst, dit vi måste ta oss tvärs över hela stan.

Österrike är ockuperat av de allierade och indelat i fyra ockupationszoner. Vi finns i Niederösterreich, den ryska ockupationszonen, men Wien förvaltas av de fyra segrarmakterna gemensamt, så här kör militärjeepar omkring med fyra soldater i fyra olika uniformer: den ryska, engelska, franska och amerikanska. Hur de konverserar med varandra vet jag inte. Vi är hela tiden nervösa och håller utkik efter dessa jeepar, men ännu mer efter de svartklädda österrikiska poliserna som när som helst kan avkräva oss identitetshandlingar. Vi har inga. Själv har jag kvar mitt tjeckoslovakiska pass från förra årets resa till Sverige, men det är nu utgånget och ogiltigt och vi finns ju här illegalt.

När vi kommer fram till beskickningen ser vi att det stora husets port bevakas av österrikisk polis. Hur skall vi klara den österrikiske polisen som står vid beskickningsentrén? Vi ser att han kontrollerar alla inpasserande. Här är goda råd dyra.

Efter ett kort samråd siktar jag resolut mot porten och säger högt till polisen: ”Ich bin bestellt” och går bara förbi i förlitan på att min trenchcoat av engelskt snitt och utländska uttal är tillräckligt imponerande. Det går vägen. Jag får träffa den unga dam som jag har hälsningar till från Anne-Marie på svenska ambassaden i Prag och jag får ansökningsblanketter att fylla i. Vi vill visa oss så litet som möjligt ute och återvänder därför kortaste vägen tillbaka till fru Maria.

Det är lunch på stuvad kruskål och bröd och sedan gulasch med potatis till middag, vilket jag noggrant noterar i min almanacka. Fru Marias goda mat kommer vi att minans länge!

Den duktiga fru Maria har också hjälpt oss att växla våra tjeckiska kronor mot österrikiska schilling. Hon och andra Wientjecker kan använda tjeckiska pengar vid besök av släkten i Tjeckoslovakien, något som fortfarande är tillåtet.

Nästa dag upprepar jag tricket med polisen och lämnar tillbaka våra ansökningar på beskickningen. Vi hoppas att de skall bli beviljade snart. Hur länge kan det dröja, kanske några veckor?

Vi känner oss ganska nöjda. Hittills har allt gått bra, vi sover en natt till här, i morgon bär det vidare.

 

 

 

 

 FLYKTEN (2)

Det är den 8 augusti och en söndag.  En underbar solig och het sommardag. Vi har ätit en söndagsmiddag med familjen och klockan två kramade jag om mor och syster Mila. Mila grät och det gjorde mor också när hon stängde grinden efter oss.

Syrran väntar barn vilken dag som helst. De gifte sig, Tomáš och hon, förra sommaren. Jag körde gästerna från stationen i en trilla, bröllopet var i den provisoriska kyrkan, den gamla blev sönderbombad och har rivits.

Styvfar Jan visste och vi hade sagt adjö efter middagen, nu var han på fotboll, lillebror Mirek fick inte veta någonting.

Det känns konstigt i magen, litet overkligt. Får jag se Mílas unge? När skall vi ses igen?

Vi är mer eller mindre stadsklädda för att inte väcka uppmärksamhet, Zdeněk, Robert och jag. Visserligen har jag min trenchcoat på i augustihettan och vi bär på var sin liten väska. Ryggsäckar skulle vara för iögonenfallande. Vi tar snabbt bakgatorna och tvärar över ängarna mot Lanžhot och sedan in i den höga tallskogen. Nu får vi ta det försiktigt men vi ser inte en människa och vi undviker att följa den smalspåriga järnvägen. Det hörs inte ett ljud från jaktslottet denna söndag och vi går snabbt, vi håller oss till skogsbrynet intill den uthuggna skogsgatan, det är en kilometerlång sikt åt båda håll.

Robert går först, Zdeněk några meter efter honom, jag går sist. Jag håller hårt i min lilla FN-pistol i fickan och blir allt nervösare. Vi har diskuterat det här, och var tveksamma, men vi är beslutna att ta oss över gränsen till varje pris, så jag har tagit den med. Men nu tänker jag desperat fram och tillbaka och undrar – skall jag skjuta om det dyker upp soldater eller gränspoliser? Skulle jag skjuta först? Vilken chans skulle jag ha med min lilla 6,35 mm pistol mot deras k-pistar?

Som tur är möter vi ingen, men efter några kilometer hör vi ljud – som av skogsavverkning. Ljudet blir starkare och snart ser vi vad som är på gång. Bara ett hundratal meter från oss, i en av de breda skogsgatorna och i klart solljus bygger soldater, i bara byxor och med solbrända överkroppar, stängsel och höga bevakningstorn. De är fullt upptagna med sitt arbete och vi passerar tyst och snabbt förbi.

Vi har kommit tidigt till vårt ställe. För tidigt. Solen står högt på himlen och jag svettas i min trenchcoat. Vi måste vänta in mörkret, terrängen på den österrikiska sidan är helt öppen, utan minsta skog på miltals håll, bara slätt och åkrar, där kan inte ens en mus röra sig osedd. Så vi trycker under täta hasselbuskar i åbrinken, svettas i våra tjocka kläder och hoppas att ingen vakt med hund skall hitta på att ta stigen vid ån.

Nu kommer myggen. Ju längre dagen lider desto hungrigare blir myggorna. Vi svär tyst och drar våra kläder över huvuden och ansikten, vilket dock begränsar möjligheten att se och höra. Bara det inte kommer vakter med hundar, är vår enda tanke. Det blir långa och nervösa timmar i väntan på mörker.

Äntligen kommer mörkret. Klockan är över nio och vi klär av oss, packar våra kläder i bylten som vi lägger med väskorna på huvudet och vadar ner i ån. Det är inte djupt, vattnet är behagligt kylande efter den heta dagen och alla myggbetten och vi behöver knappt simma. Efter bara några minuter är vi på andra sidan. Nu är det helmörkt. Vi måste gå hela natten för att komma så långt från gränsen som möjligt. Sedan skall vi väl hitta en skyddad plats någonstans att sova på under dagen. Vi går efter kartan och min karta stämmer men vi har tappat kompassen. Det var en liten vridbar kompass fäst i ett svart plastband som ett armbandsur som Robert bar på vänster handled. Antagligen lossnade kompassen ur sin infattning när han tog sig över Dyje. Vi vågar inte gå på någon av stigarna som leder från ån utan tvärar över åkrarna tills vi stöter på landsvägen mellan Bernhardtstal och Rabensburg och kommer till vägskälet där vi till vår lättnad hittar den stod med Mariabilden som skulle finnas där enligt kartan. Vi korsar vägen och vänder söderut, hela tiden över åkrarna, cirka en kilometer mellan landsvägen och järnvägen för att undvika banvaktshuset, sedan över järnvägsvallen, hela tiden västerut och bort från gränsen. Vi vill komma så snabbt som möjligt bort från det platta landskapet och siktar på högre terräng, en liten ås som höjer sig ett femtiotal meter över slätten och som kallas Zeiselbergen. Där borde det finnas träd och buskar och med säkerhet högvuxna vingårdar där vi kan försvinna.

Enligt kartan skulle det inte finnas något annat än åkrar mellan oss och Zeiselbergen. Men till vår häpnad ser vi efter några kilometer att himlen rakt framför oss, där det enligt kartan inte skulle finnas något, plötsligt återspeglar ett sken som över en stad. Vi går försiktigt fram och kommer till ett stort klart upplyst område: ett borrtorn och baracker, kranar och maskiner. Tydligen har vi rakt framför oss en ny anläggning för oljeutvinning – inget ovanligt i denna oljerika trakt. Vi får göra en stor omväg över åkrar med vete, betor och hög majs.

Vi kommer till Zeiselbergen klockan två, förfärligt törstiga. Det är den andra luckan – efter kompassen – i vår planering. Vi har inte tänkt på att ta vatten med oss. Vi försöker släcka törsten med den äckligt sötade kondenserade mjölk vi har burkar av och med den tyvärr alldeles för mogna majsen. Det går dåligt.

Det blir en häftig diskussion – den första irriterade diskussionen i vårt lilla sällskap – om den fortsatta riktningen. Det är natt, vi har ingen kompass, vi ser inga stjärnor, och vi har tappat färdriktningen. Vi bestämmer att vila några timmar i det täta buskaget och invänta ljuset.

FLYKTEN TILL FRIHETEN (1)

I augusti i år firar jag ett jubileum. Det blir 70 år sedan jag lämnade mitt hemland för en osäker framtid. Det är en personlig historia men också en historia om flyktingskap gemensam för många i min generation. Min berättelse om flykten följer dag för dag anteckningar i min almanacka för 1948 och de brev som jag har kvar.

Vill någon vara med på min sentimental journey så välkommen.

Men först något om bakgrunden.

Efter kriget började jag läsa på Handelshögskolan i Prag samtidigt som jag arbetade halvtid på en revisionsbyrå. Under kommunistkuppen i februari 1948 deltog jag i en studentdemonstration, fick stryk av polisen och satt inne en kort tid. Min vänlige arbetsgivare med goda kontakter tyckte att allt skulle ordna sig och erbjöd mig att gå med i kommunistpartiet, men tanken tilltalade mig inte.  På högskolan skulle vi skriva på en lojalitetsdeklaration till Gottwald och den nya regimen, något som jag inte heller gillade, så det blev slut med studierna. Jag var 24 år och efter att i sex år ha hukat under nazistisk ockupation orkade jag inte med att anpassa mig till ett  liv i ofrihet och underkastelse. Jag bestämde mig för att lämna mitt hemland.

Jag var hemma i Sydmähren och kände väl till trakten där gränsen mot den av Sovjet ockuperade zonen i Österrike inte var så väl bevakad, så jag och mina vänner Zdeněk a Robert bestämde att gå över gränsen där.

*** 

Vårterminen är slut och jag har tagit semester från jobbet och rest hem från Prag till Břeclav i början av augusti, med Robert. Zdeněk kom några dagar senare. Vi har förberett oss för den här ”utflykten”. Jag bodde i YMCA Na Poříčí där vi samlades ett par gånger i veckan, simmade i basängen och sprang ett par kilometer, runt runt på ”läktaren” i träningshallen.

Vi bor hos mina föräldrar i det gamla låga huset i Stará Břeclava. Det är nu augusti, en underbar sommar, det har inte regnat på flera veckor. Robert och jag är ute och rekognoscerar i skogarna mot den österrikiska gränsen. En dag lånade vi ett par enmanskanoter och paddlade neråt Dyje så långt mot gränsen man kunde komma, eller fick komma, för gränszonen får inte beträdas. Denna gränszon är olika bred på olika ställen, beroende på hur nära gränsen byarna och åkrarna ligger. Vi paddlade i alla fall längs Gamla Dyjes smala och krokiga armar som ibland liknade en slingrande bäck genom yppig vegetation av ekar, bokar och aspar, med gamla kullvräkta stammar ibland över halva strömmen. Vi fick inte reda på något men hade en skön och spännande dag.

En annan dag cyklade vi västerut mot Valtice och Mikulov, där Dyje lämnar gränsen och gör en vid sväng mot norr och in i Mähren. Här går statsgränsen tvärs över öppna svagt böljande åkermarker utan minsta skogsdunge och de små byarna i Österrike syns med sina kyrkor på ett par tre kilometers avstånd. På ett ställe går landsvägen inte mer än tusen meter från själva gränsen. Det var lockande och vi såg inga vakter men på långt avstånd syntes bevakningstorn och vi kände att vi var noga observerade. Vi vågade inte ens stanna utan bara cyklade vidare. Här var övergången uppenbart omöjlig.

Vi luskade vidare och försökte ta reda på allt om gränsen och övergångsmöjligheten. Man håller på att bygga hinder och bevakningstorn längs hela gränsen mot Österrike. Här hade det varit lätt att komma över hittills, lättare än över den böhmisk-bayerska gränsen, den enda som gränsar till den amerikanska ockupationszonen. Det var där som de flesta tjecker försöker komma ”över kullarna”, över Böhmerwald. Där är bevakningen sträng redan från början och många har åkt fast. Problemet med vår österrikiska gräns är att där på andra sidan finns den ryska ockupationszonen. Kommunisterna bryr sig således inte så mycket om denna gränsbit, de låter ryssarna på andra sidan ta eventuella rymlingar. Vi får dagligen höra att man har tagit och skickat tillbaka en eller ett par sådana. De som åker fast gör oftast det felet att de efter övergången av Dyje går till närmaste järnvägshållplats – Bernhardsthal, Rabensburg eller Hohenau – för att ta tåget till Wien. Naturligtvis finns det ryska militärpoliser på alla småstationer närmast gränsen. Det förekommer också kontroller på tåg och slutligen på Nordbahnhof i Wien, dit de flesta av de våra försöker komma. Det finns således några farliga punkter att undvika.

Jag har köpt detaljkarta och kompass. Det var inte utan viss försiktighet; att anskaffa dylikt kunde väcka misstänksamhet och leda till anmälan från någon rättroende.

Nästa dag gick vi till fots, i bara shorts och skjorta, och dök in i skogarna vid Dyje som här böjer av mot söder och under ett par mil bildar gränsen mellan Mähren och Österrike tills den flyter in i Morava och med denna ännu längre ner uppslukas av Donau. Intill kröken på den mähriska sidan, på de högre torra sandmarkerna, växer här hög tall- och granskog genomskuren av långa raka skogsgator, Föhrenwald. Längre ner på sankmarkerna och längs den slingriga Dyjeån mäktiga gamla ekar kringrända av yppig undervegetation av al och asp, här och där genombruten av ljusa gläntor och sura ängar. Förr i tiden, när furste Liechtenstein härskade i Sydmähren, fanns här gott om vildsvin. Kvar finns det lilla jaktslottet Pohansko där herrskapet brukade vila efter lyckad jakt. På den österrikiska sidan ett öppet skoglöst slättlandskap med vete- och sockerbetsfält.

Det hördes röster från jaktslottet och vi såg att folk bärgade hö på de vida ängarna där ikring. Vi gjorde en vid båge genom tallskogen och följde sedan under 5-6 km den gamla smalspåriga järnväg som ledde till ett nu nedlagt sågverk, och sedan ungefär lika långt genom skogen mot sydväst för att komma till Dyje bortom och söder om samhället Bernhardstal på den andra sidan. Ån går här i korta bågar i en fåra med höga leriga strandbrinkar, den är trög och inte särskilt bred och verkar inte heller vara djup. Gamla ekar och pilar och tätt buskage böjer sig långt över den mörka vattenytan, det är bukoliskt vackert och kunde vara ett parklandskap varsomhelst i England. I fredens tid brukade fridsamma gamla män stå här på båda sidor med sina nät som de tyst och stilla sänkte och halade upp i hopp om en gädda eller en mal. Det var ett bra ställe, skyddat från insyn från alla håll.

Vi gick samma väg tillbaka rätt upprymda. I höjd med jaktslottet, när vi korsade en bred skogsgata, blev vi plötsligt anropade. ”Stanna!”  Förbannat också! Hundra meter från oss stod en ung man i grönt och hatt. En jägmästarelev med dubbelbössa. Han var tydligen av den rätta tron, stram och tillät ingen diskussion. I stället ledde han oss till jaktslottet där folk höll på med höskörden. Där överlämnade han oss till en gränsvakt.

Gränsvakten var en medelålders rundhyllt man, han lät oss sitta under ekarna, själv satte han sig mittemot oss, grönklädd i kortärmad skjorta med axelklaffar och koppel, mössan med grönt band och röd femuddig stjärna och med k-pisten över knäna och började förhöra oss. Jag gick över till vår lokala mährisk-slovakiska dialekt och försökte förklara att vi var studenter på ferie hemma i Břeclav som tog sig en promenad. Det lät plausibelt, så lätt klädda och utan bagage som vi var. Han frågade var vi bodde och efter namnet på min far.

”Ni vet väl att det är förbjudet att vistas här i gränsområdet?”

Nej, det hade vi ingen aning om. Han tycktes inte tro på det.

”Det är allmänt känt och det finns det anslag om. Det är misstänkt när grabbar som ni springer så nära gränsen. Det är så att här går det mycket folk som försöker ta sig över till Österrike. Det är ganska lätt på många ställen.”

Vi låtsades vara häpna.

”Jodå, det är inte alls svårt. Bara ett par kilometer här nedåt Dyje ligger det en kullvräkt ek över strömmen, exempelvis, där är det hur lätt som helst.”

Nu var vi verkligen häpna. Vad menade han?

”Men det finns väl bevakning. Gränsen är väl noga bevakad?”

Det närmade sig en annan grönklädd gränsvakt med k-pist under ekarna från jaktslottet. En yngre man. Han gjorde en ansats att komma till vår lilla grupp, men vår man vinkade bort honom: ”Jag tar hand om dom här!” Den yngre fortsatte vidare.

”Bevakad. Ja visst. Men inte så som vi var vana vid att bevaka. Kan ni tro, att dom här nya,” och han nickade åt den andre som höll på att avlägsna sig från oss, ”dom har hittat på att bevaka gränsen till häst! Till häst! Idioter.” Han ruskade på huvudet och höll sedan på en bra stund att visa sitt missnöje med sina nya kamrater och med tingens gång. Han berättade också för oss att man patrullerar smalspåret regelbundet var fjärde timme. Vi bara undrade och teg.

”Packa er i väg grabbar och jag vill inte se er här mera”, avslutade han samtalet.

Vi tackade och gav oss i väg det snabbaste vi kunde. Båda är vi mycket brydda över hela episoden. Känner oss dumma att ha åkt fast så enfaldigt och samtidigt glada att vi slapp så billigt undan. Vilken otrolig tur. Hela vårt äventyr kunde ha slutat redan här, innan det egentligen började. Nu undrar vi bara hur vi skulle ta gränsvaktens tydliga vinkar. Kan vi lita på honom?

F.f.

 

De frustrerade

Jag läser inte serier. De som jag ser i min tidning är illa tecknade, fula och ointressanta. Men jag har ändå en gammal favorit, fransyskan Claire Bretécher och hennes De frustrerade. Här en av hennes gamla, fortfarande lika aktuell.

De beslöjade

Jag ska ut, morsan, blir inte sen! Och du får lägga av den där slöjan, du bor ju i Paris, du får sluta med det där…

…du är helt ute, du måste hänga med.

Men du förstår, Marie-Bénédicte det var en förfärlig förnedring. Man tar på den där slöjan för att vara som alla andra…för att inte bli kränkt…för att inte chockera…för att…för att göra honom nöjd.

…å så tittar han inte ens på en, talar inte med en…man existerar inte. Jag vill räknas till de intellektuella, till den europeiska feminismen, har tagit en master i filosofi, 8 år psykoanalys, 2 romaner , 3 essäer, artiklar i le Monde, 10 år som militant… och så blir jag behandlad som en arabkvinna…men faktiskt, konstigt nog, måste jag säga, känner jag mig i dag mer solidarisk med dessa kvinnor…närmare deras mentalitet och deras vardag.

Nu går jag morsan, kompisarna väntar…

Går du?

Visst, jag har sagt det ju…

Ta på dej slöjan, jäkla slampa!

 

 

Israel – en sjuttioåring som lever farligt

Israel fyller 70 år och Nathan Shachar berättar i DN om landets historia på sitt sedvanligt kunniga och initierade sätt. Han har under femtio år samlat personliga erfarenheter och en imponerande kunskap om hela regionen. Jag tror att den som verkligen vill förstå det som händer där i dag och varför det händer bör absolut läsa hans böcker.

Ändå blir jag litet förundrad över de slutsatser han drar i slutet av sin artikel. Han skriver där att Israels överlevnad inte längre ligger i vägskålen, att de gamla slagorden om att kasta judarna i havet inte hörs längre och att Israels territorium är säkrat – därför att arabiska ledare ser Israel som sin allierade inför den kommande kraftmätningen med Iran.

Kraftmätningen mellan sunni och shia, i första hand mellan regionens stormakter Saudiarabien och Iran är redan på gång, som en öppen konflikt med stridshandlingar i Syrien, i Irak och i Jemen och som politisk strid bl. a. i Libanon där det av Iran stödda Hizbollah nyss vann parlamentsvalet.

Enligt säkerhetsrådets resolution 1701 (2006) skulle Libanons regering efter Israels tillbakadragande ta över kontrollen över gränsen mot Israel och förhindra införsel av vapen och annat krigsmateriell dit. Vad som i verkligheten har hänt är att Hizbollah har byggt upp och tränat upp en formidabel armé som i dag beräknas till 65 000 man, och förvandlat gränsen mot Israel till en befäst krigszon med, enligt israelisk uppskattning, över 130 000 missiler och raketer riktade mot Israel.

På liknande sätt har Hamas moderniserat sin raketarsenal i Gaza med iransk hjälp och beskjutit Israel regelbundet alltsedan israelerna utrymde Gazaremsan 2005. Och trots diverse och motstridiga uttalanden står kravet på ett Palestina från Jordan till havet i Hamas grunddokument kvar.

Utvecklingen i Libanon och i Gaza visar hur svårt det är att lita på internationella avtal eller ensidiga utspel. När Sharons regering 2005 beslöt att riva de israeliska bosättningarna och utrymma Gaza varnade hökarna för följderna – och fick rätt. Denna fredsgest, som av EU, Kofi Annan och andra statsmän hälsades som ett modigt beslut som öppnade vägen till en bestående fred, framställdes av palestinierna som ett tecken på svaghet och en stor seger för Hamas, något som bidrog till Hamas valseger 2006.

Det finns ingen som kan garantera att liknande inte händer om Israel avslutar ockupationen av Västbanken.

Israels strategiska läge har ytterligare försämrats genom Irans närvaro i Syrien, där Iranstödda Hizbollah numera behärskar regionen som gränsar till Golanhöjderna. Hizbollah har redan beskjutit IDF:s baser på Golan med raketer och israelerna har som vanligt slagit hårt tillbaka. Det är omöjligt att förutse hur styrkemätningen mellan Iran och Saudiarabien utvecklas och hur konflikten slutar. Det som är klart är att israelerna ser Iran som den farligaste fienden och ett dödligt hot mot Israels existens, och att det för närvarande är Iran som har etablerat sig både politiskt och militärt och stärkt sin ställning i Libanon, Syrien och Irak.

Shachars artikel i DN:

https://www.dn.se/nyheter/varlden/alla-som-kom-till-israel-hade-en-thriller-i-bagaget/

 

 

 

Karl Marx 200 år

 

Ekonomen (1)

Ingen annan har någonsin haft så stort – och katastrofalt – inflytande på samhällsutvecklingen som Karl Marx. Jesus Kristus och Muhammed får ursäkta, men vare sig korstågen, Trettioåriga kriget eller den tusenåriga striden mellan sunni och shia kan mäta sig med det elände som den samhällsfilosofi som bär Marx namn har ställt till.

I mitten av 1900-talet var marxismen den politiska ideologi som styrde en tredjedel av världens befolkning. Vad är då marxism?

Marx var från början filosof, han övergick till att studera ekonomi och var aktiv som politiker inom arbetarrörelsen, men hans stora inflytande var som samhällskritiker och samhällsteoretiker. Marxismen är en doktrin som bygger på hans och Friedrich Engels arbeten och som har utvecklats av deras disciplar och utläggare i en mängd olika riktningar. För att nämna bara några: Den ortodoxa marxismen, historisk marxism, Hegeliansk marxism, Austromarxism, Frankfurtskolan, marxism-leninism, Mao Zedongs bondemarxism, fransk (existentiell)marxism, västmarxism, östeuropeisk marxism, strukturell eller Althussermarxism, analytisk marxism.[1]

Det alla dessa skolor har gemensamt är att de utgår från och vidareutvecklar Marx och Engels ekonomiska och samhällsteoretiska tänkande.

Marx viktigaste arbete är Kapitalet som han började skriva på 1850 och vars första del blev klar 1866. Marx var övertygad om att han hade skrivit ett epokgörande verk. Han trodde att han med sin analys av värdeformen hade löst en gåta som ”människoanden sedan mer än 2000 år förgäves försökt utröna” och att hans namn nu skulle spridas över hela Europa. Men när boken kom ut 1867 – på tyska och i Tyskland – möttes den i stort sett av tystnad och av negativ eller på sin höjd oförstående kritik. Var och en som har försökt läsa den förstår varför. Det hjälpte inte att hans vänner skrev positiva recensioner eller, som Engels, anonyma kritiska inlägg för att locka fram en debatt. Fake news är tydligen ingen modern uppfinning.

Trots att Marx privatekonomi under de senare åren var tryggad genom Engels årliga understöd, orkade han aldrig skriva färdigt de återstående två delarna. De sammanställdes ur hans efterlämnade papper av Engels och kom ut först efter Marx död, 1885 respektive 1894. Somliga tolkar det så att han själv insåg bristerna i sina teorier som han lagt fram i del ett och började tveka om möjligheten att bygga ett hållbart ekonomiskt system.

Kapitalet är en tröttsam bok där författaren med pinsam tysk grundlighet lägger ut och grälar med allehanda gamla ekonomer. Han kritiserar och avvisar de flesta av dem och accepterar andra, som exempelvis Ricardo och Adam Smith och deras arbetsvärdeteori, som blir en grundsten i hans eget systembygge. Men Marx fördjupar sig så mycket i ekonomisk historia att han missar eller inte förmår att ta till sig nya och aktuella ekonomiska idéer. Han sitter fast i 1700-talets föråldrade ekonomiska tänkande och räknas därför till de klassiska ekonomerna.

Den omvälvande innovation med vilken Marx tror sig kunna förklara hur kapitalistisk ekonomi fungerar och som hela hans systembygge och hans kritik av kapitalismen grundas i är hans mervärdeteori. Även den bygger på Malthus och Ricardos ”järnhårda lönelag”, som hävdar att arbetarnas löner aldrig tillåts överstiga det absolut nödvändiga för livsuppehälle, och som Marx accepterar som arbetshypotes. Mervärdeteorin har han ägnat hundratals sidor av kamerala kalkyler och övningar i aritmetik åt och den är genomtröskad till leda i tusentals böcker och artiklar av både anhängare och kritiker. Marx var alltid i grund och botten en hegeliansk filosof som löste ekonomiska problem i sin kammare – i dag skulle vi säga att han byggde förenklade teoretiska modeller – utan att bry sig om empiri och verkligheten. Något som den österrikiske nationalekonomen Böhm-Bawerk visade redan 1896 i en av de första kritiska genomgångarna av Marx arbetsvärdeteori och mervärdehypotes.

Hur vacker den teoretiska modellen än är så har vare sig Marx eller någon av hans lärjungar lyckats kvantifiera mervärdet i realtermer. Något som beror på att det är omöjligt att på något annat än etiskt normativt sätt avgöra priset på eller lönen för kapitalistens funktion som entreprenör. Förenklat uttryckt är det så att av kombinationen material-arbete-kapital blir det ingen nyttig produkt eller mervärde utan en entreprenör som har en idé, kreativitet och organisations- och marknadsföringsförmåga, och vågar ta risken. Det finns inget objektivt sätt eller mått att mäta med vad entreprenörskapet och risktagande är värt. Marx är medveten om att företagandet innebär risk, men han dribblar bort problemet genom att säga att risken är en naturlig del av produktionsprocessen, och att när kapitalisten usurperar produktionsprocessen privatiserar han också denna samhälleliga risk.[2] Genom att helt sonika inrangera företagsrisken i den mervärdeskapande produktionsprocessen som en ”naturlig del” slipper Marx att diskutera den besvärliga frågan om risken för kapitalförlust berättigar till någon premie eller del av det uppkomna mervärdet.

Räntan på lånat kapital uppfattar Marx som en annan benämning på den del av mervärdet som företagaren överlämnar till långivaren och det räntebärande kapitalet kallar han en ”automatisk fetisch som befruktar sig själv, den pengahäckande penningen”. [3] Detta är en uppfattning om pengar och räntan som hystes av kyrkan på 300-talet och som fortfarande omfattas av ett fåtal människor även i dag, men som förkastades redan av Thomas av Aquino för 800 år sedan. Den helige Thomas förstod något som har undgått Marx, nämligen att räntan är en betalning för den nytta som lånat kapital tillför långtagaren och som långivaren avstår från under en viss tid. Det är inte pengar, utan som det heter i den marxska terminologin, ”pengar som förvandlas till [arbetande real-]kapital” som bidrar till den produktions- och mervärdeökning som tillåter företaget att betala ränta.

Marx missuppfattning om lånekapitalets, räntans och tidsfaktorns funktion och betydelse ledde till orealistisk prisbildning och felaktig allokering av investeringar i stater med socialistisk planekonomi  och den bidrog till Östblockets låga levnadsstandard och till Sovjetunionens ekonomiska kollaps.

(F.f.)

[1] Per Månson, Moderna samhällsteorier (Stockholm, 2000)

[2] Ökonomische Manuskripte 1863-1868, (del. 3, Der Umlauf des Kapitals s. 302)

[3] Das Kapital, Band 3, s. 351, 404.

Karl Marx 200 år

Den 5 maj för 200 år sedan föddes Karl Marx. Det är ett jubileum vi säkert blir påminda om, en del kommer att kalla honom ett geni, andra en ond ande.

Liv[1]

Marx var varken det ena eller det andra. Han var en människa på gott och ont och han var, trots all sin originalitet också en produkt av sin tid.

Carl föddes och växte upp i ett förmöget advokathem med en älskande mor som aldrig slutade med sina omsorger och en liberalt sinnad, välvillig och frikostig pappa. Familjen var judisk men assimilerad och konverterade kort efter Carls födelse till protestantismen. Carl var ett begåvat och brådmoget barn och han visade tidigt sina anlag som ledare, men också den självhävdelse och självöverskattning som blev så utmärkande för honom senare i livet.

Det förväntades att han skulle överta sin fars praktik. Efter gymnasiet, där flera av hans lärare var liberala humanister och misstänkta för revolutionära idéer, började han läsa juridik i Bonn. Men här upptäckte han Hegel och då blev det slut med juridiken. Till sin fars besvikelse växlade han till filosofi.

Studietiden i Bonn var kort men vild och fylld av superi, kortspel, galna upptåg och krakel med polisen. Karl var dyr i drift, 700 thaler kostade han sina föräldrar under året i Bonn, pengar som far Heinrich levererade med ett försynt påpekande att 500 brukar räcka även för de rikaste studenterna. Det hela slutade med en duell och ett lätt sår i pannan som inte avskräckte Marx att senare i livet i tid och otid utmana sina motståndare. Till sina föräldrars lättnad flyttade han efter bara ett år till universitetet i Berlin.

Marxbiografer funderar fortfarande över varför Marx inte lade fram sin doktorsavhandling i Berlin. I stället skickade han den ganska tunna luntan om grekisk filosofi (jämte avgiften om 12 thaler) till universitetet i Jena, känt för sin liberala inställning. Det fungerade och efter ett par veckor fick Karl sitt diplom på att han nu var filosofie doktor – utan att någonsin ha satt sin fot i Alma Mater Jenensis lärosalar.

Han räknade med en akademisk karriär och kunde nu gifta sig med sin barndomskärlek, den vackra Jenny von Westphalen. Jennys familj var med rätta tveksam och hon själv kunde inte ana vilket strävsamt liv som väntade henne. Men otroligt nog varade deras äktenskap trots alla påfrestningar i nästan 40 år, tills Jenny dog 1881.

Som person var Marx knappast tilltalande. En som kanske bäst fångade hans karaktär var Jenny som i sina brev kallade honom ”sitt svarta lilla vildsvin”. ”Svart” syftade på hans utseende; han kallades inom familjen ”Morianen” för sin mörka hy och vilda mörka hårväxt på huvudet, hakan, kroppen och händerna. Och under hela sitt liv attackerade han alla sina verkliga och inbillade fiender med samma besinningslösa ursinne som ett uppretat vildsvin.

Marx hade ett häftigt lynne, han var stridslysten och han kom lätt i konflikt även med sina bästa vänner. Författandet av strids- och försvarsskrifter och svavelosande pamfletter, och alla dessa gräl och dispyter med sina fiender och tidigare vänner tog mycket tid från hans viktigare arbeten. Som debattör var han fruktad för sitt verbala våld, han var mästare i att förolämpa sina motståndare med de grövsta invektiv och tillmälen. Här följde han en urgammal tysk tradition, välkänd från Luther, en tradition som fördes vidare av hans lärjungar, inte minst av Lenin, och som blev stilbildande för den marxistiska rörelsen ända till våra dagar.

Det var ett sätt man kan förstå med tanke på Marx avsky för och hat av det kapitalistiska systemet och hans stora medkänsla med de exploaterade och förtryckta proletärerna. Han förstod kapitalismens historiska funktion men hyste en viss beundran för den och för kapitalisterna. Dem han hatade mest, häftigast och hela sitt liv var demokratiska borgerliga politiker – han kallade dem filistrar och demokratiska dumskallar  –  och de fackföreningsledare och reformsocialister som genom lagstiftning, avtal och löneförhandlingar ville förbättra arbetarnas villkor och som därmed pacificerade arbetarklassen och satte käppar i hjulet för hans storvulna idéer om en världsrevolution.

Det är ingen överdrift eller svartmålning att påstå att det som alltsedan barndomen utmärker Marx personlighet är en oerhörd självöverskattning.  Det var ett personlighetsdrag som ledde till att han alltid och fullständigt hänsynslöst även mot sina närmaste satte sin person och sina behov först. Han bröt tidigt med och struntade fullkomligt i sina föräldrar vilkas ekonomiska stöd han utnyttjade maximalt.  Som utsvävande student kom han inte till sin fars begravning, han besökte aldrig sin gamla mor, och i sina brev till Engels klagade han bittert över att hon inte ville dö så han äntligen skulle få det efterlängtade arvet.

Marx var, med dagens mått mätt, en egotrippad mansgris, men han älskade verkligen sin Jenny och sina barn och han var en älskad make och far och han sörjde djupt när den glade sjuåringen Edgar dog i tuberkulos. Men den som är mest värd vår medkänsla och beundran är den tappra Jenny. Hon fick vara med på oräkneliga flyttar på flykt undan den preussiska polisen och fordringsägarna, om sju havandeskap på fjorton år, hon fick se fyra av sina barn dö i späd ålder och hon måste föra en ständig kamp med familjens usla ekonomi. Smycken, möbler, kläder och oftast familjesilver hon hade fått som arv efter sin mor vandrade otaliga gånger fram och tillbaka på diverse pantbanker. Vid ett tillfälle blev pantlånaren misstänksam när en enkelt klädd kvinna ville pantsätta silver märkt med hertigfamiljen Argylls vapen och larmade polisen. Arma Jenny fick sitta i förhör och bevisa att hon härstammade från den skotska högadeln och att silvret var hennes egendom. Kanske hjälpte det att Karl var noga med att det på hennes visitkort stod Mme Jenny Marx, née Baronesse de Westphalen.

Den store ekonomiske tänkaren var fullständig renons på att sköta sin egen och familjens ekonomi. I ekonomiska frågor var Marx en äkta bohem. Under hela sitt liv hade han nästan aldrig en stadig inkomst och familjen Marx levde jämt ur hand i mun. Och ofta var handen nästan tom. Redan under sin studietid i Bonn blev Marx lagsökt för skulder och han förföljdes och plågades av arga fordringsägare under alla år. Det som vid ett par tillfällen räddade familjen i en fullständigt desperat situation – de stod vräkta på gatan – var några välkomna arv. Men då skenade Karls optimism i väg, han hyrde en dyr villa, Jenny köpte dyra kläder, man ordnade överdådiga fester för sina tonåriga döttrar och familjen levde några glada men korta månader vad man ansåg ståndsmässigt. Han höll också koll på börsen och när tillfället gavs satsade han friskt en del av arvet – och vann en mindre förmögenhet.

Som tur var fanns där alltid den trogne, hängivne och aldrig svikande vännen Engels. Friedrich Engels var född med silversked i munnen. Med en rik fabrikör till far och smak för dyra vanor förde han ett överklassliv som han gärna skröt med. Ridhästar, rävjakt, bordeauxviner, vackra kvinnor och utflykter till Paris var hans melodi. I Manchester, där han med stor avsmak arbetade i sin fars framgångsrika bomullsfirma, höll han sig med två villor. I den ena bodde hans älskarinna Mary med syster Lizzy och de tre levde i ett lyckligt ménage à trois. Något som den prudentliga Jenny Marx ogillade.

Karl Marx var en flitig skrivare men också en pedant som ändrade och korrigerade i det oändliga. Han trodde redan 1851 att han skulle bli klar med ”hela den ekonomiska skiten” inom fem veckor, men det tog sexton år innan han släppte ifrån sig första delen av Kapitalet. Och det var Jenny och Engels som gjorde det möjligt för honom att sitta på British Museum och läsa gamla ekonomer eller sitta hemma i sitt kaotiska rum och plita sina oläsliga kråkor som sättarna vägrade att befatta sig med och skickade tillbaka. Av alla människor var det bara de två (under en tid också en dyr och försupen sekreterare) som kunde läsa vad han skrev, och de, främst Jenny, skrev rent tusentals och tusentals sidor av hans manuskript till Kapitalet. Engels författade också en stor del av de tidningsartiklar som publicerades under Marx namn och som gav en liten men regelbunden inkomst.

Karl Marx offentliga liv begränsade sig länge till redaktörskapet för några kortlivade tidningar och tidskrifter och senare till ledningen av International Workingmen’s Association, bättre känd som Första Internationalen, som han och Engels var med och grundade 1864. Organisationen var redan från början splittrad mellan Proudhons och Bakunins anarkister och Marx kommunister och den sprack definitivt 1876. Ledningen av Arbetarförbundet och alla gräl och intriger där tog i anspråk mycket av Marx tid och energi.

Internationalens sekreterare Randal Cremer och de engelska fackföreningarna som han representerade tröttnade snabbt på de franska, spanska och tyska pratmakarnas revolutionära radikalism och lämnade organisationen efter ett par år. Engelska arbetarklassen, som Marx trodde var den som skulle börja världsrevolutionen, valde förhandlingens, reformismens väg. Cremer blev senare som Sir William parlamentsledamot för Liberalerna och fick 1903 Nobelpriset för sitt arbete för fred och internationell medling.

För den större allmänheten förblev Marx länge okänd. Första utgåvan av Kapitalet blev ganska obemärkt, det var först 1871, då han för Arbetarinternationalen hade författat ett manifest som publicerades under titeln Inbördeskriget i Frankrike, som hans namn blev känt. Manifestet var en svavelosande vidräkning med Pariskommunens ”bödel” president Thiers och så revolutionärt att de kvarvarande engelska fackföreningarna lämnade Internationalen. Marx hade avslutat pamfletten med överdrivet skryt om Internationalens betydelse för Parisupproret och blev snabbt misstänkt och beryktad som en farlig landsflyktig tysk revolutionär och hemlig konspiratör som agerade bakom Internationalens officiella ledning.

Var Karl Marx en antisemit eller en självhatande jude? Jag tror inte att han var någondera. Åren kring 1848 och i den liberala miljö av upplyst medelklass han växte upp var religionen en ickefråga och om den överhuvud diskuterades var det så som Bruno Bauer gjorde i sin skrift och den unge Marx i sitt beryktade svar. I Till judefrågan skriver han att judendomens kult är egennyttan och schackrandet, och att pengarna är ”judens” Gud.  Det är formuleringar som låter illa i våra öron och de har åberopats och utnyttjats av senare antisemiter. Men 1843 var fördomarna och språkbruket sådana och Marx var bara ett barn av sin tid. Anarkisterna Bakunin och Proudhon och socialister som Fourier, Toussenel eller Tridon överträffade honom vida med sin antijudiska haranger. Det skulle dröja nästan fyrtio år till begreppet antisemitism med koppling till ras skulle dyka upp. Än så länge var det väsentliga i både Bauers och Marx skrifter kritiken av religionen – judaismen – och hos Marx också ett krav på allmän emancipation från religionen och på en sekulär stat.

Marx var ointresserad av sin judiska bakgrund och av sin nominella kristendom men som syns använde han judiska stereotyper som var gängse i hans samtid. Han hyste också då vanliga rasistiska fördomar och, sin vana trogen, använde dem generöst mot sina meningsmotståndare som tillmälen och karikatyrer. Värst utsatt blev den odräglige Lassalle som hade våldgästat familjen Marx i veckor: ”Juden, knipsluge Efraim, judisk nigger vars farmor måste ha parat sig med en nigger… som är efterhängsen som en nigger”, beskriver Marx sin gynnare, vän och konkurrent i brev till Engels. Och den store internationalisten förblev i själ och hjärta alltid tysk, han föraktade fransmän och slaver och höll tummen för Bismarcks seger under fransk-tyska kriget 1870.

Marx tycks ha varit ointresserad av konst och musik. Ibland sjöng han tyska folkvisor för sina barn och när ekonomin tillät följde han någon gång med döttrarna och såg en opera, men han tråkades ut av spektaklet, i synnerhet av baletten.  Att han tyckte illa om Wagners musik är ett oväntat sympatiskt drag som försonar mig litet grand med en annars ganska frånstötande personlighet.

Marx krämpor och sjukdomar var otaliga och envisa: sömnlöshet, huvudvärk, magsmärtor, kräkningar, leverbesvär, reumatism, och dessa alltid närvarande och plågsamma karbunklar, varbölder i baken, grenen eller ryggen, som gjorde att han hade svårt att sitta och ligga och ofta måste skriva stående.  Han försökte förgäves bota dem med arsenik, med kniv, eller som oftast, beroende på obetalda läkarräkningar, med några lådor portvin från vännen Engels.

Det var först när Engels snåle far hade dött och Engels kvickt sålde fabrikerna och befriade sig från utsugarrollen som Marx kunde andas ut. Den generöse vännen tillförsäkrade honom en årlig inkomst om 350 pund, något som gav familjen Marx en hygglig levnadsstandard och den nu åldrade filosofen en möjlighet att då och då lindra sina plågor i Ramsgate eller i Karlsbad med dess läkande varma källor.

Till allas förundran förvandlades Marx på sin ålders höst från en argsint revolutionär till en förnöjd och vänlig bourgeois som läste The Times, tog sina stillsamma promenader och som det var lätt och till och med behagligt att umgås och diskutera med. Han sörjde djupt sin älskade Jenny som avled plötsligt 1881 och han överlevde även äldsta dottern Jennychen som dog i cancer i januari 1883.

Karl Marx somnade för evigt i sin gamla länstol bara ett par månader senare, kort före sin 65-årsdag.

(F. f.)

[1] Den här delen bygger i huvudsak på Francis Wheen, Karl Marx (Norstedts, 2000)

”VÄRLDENS HERRAR”

Antisemiterna har i stor utsträckning utnyttjat myten om judarnas makt, hemliga sammanhållning och strävan efter världsherravälde, en myt som man har sett antydan till hos några författare under det sena 1700-talet och som blev fullt utvecklad under nästa århundrade. Den antika skrönan om judarna som ”mänsklighetens fiender” överlevde in i modern tid i form av blood libel, anklagelsen om ritualmord. De emanciperade judarnas framgångar inom näringslivet och finansvärlden och deras politiska engagemang, speciellt inom den revolutionära socialistiska rörelsen, gav ytterligare näring åt misstänksamhet och konspirationsteorier som kulminerade under 1800-talets sista decennier i den ryska tsarpolisens falsifikat Sions vises protokoll och senare med nazisternas målmedvetna förtalspropaganda. 

Ritualmordet 

Anklagelser om judiska ritualmord förekommer otroligt nog ännu i vår tid. De var under medeltiden vanliga i Västeuropa men med demografiska förändringar och med den ökande upplysningen förflyttades tyngdpunkten österut, till länder som Polen och Ryssland. Antalet domar för judiska ritualmord i Polen i mitten på 1700-talet blev så uppseendeväckande att Vatikanen kände sig tvungen att göra en grundlig undersökning och fördöma anklagelserna – med ett par undantag – som vidskepelse. De två undantagen berodde på att kyrkan då ganska nyligen saligförklarat de påstådda offren. Moderna forskare betraktar alla föregivna ritualmord som ohistoriska. ”Det existerar inte ett enda historiskt dokumenterat fall av detta slag”, konstaterar exempelvis den katolske prästen och forskaren Vacandard.[1]

”Affären Damaskus” upprörde hela den civiliserade världen 1840. En katolsk präst, fader Thomas, abbot i ett franciskankloster i det då turkiska Damaskus försvann spårlöst, och eftersom han sist setts i det judiska kvarteret och det var bara några veckor kvar till påsk arresterade man snabbt ett antal rika judar. Visserligen fanns det vittnen som berättat att en turk hade hotat prästen till livet, men när judarna förhördes med turkiska metoder (en av dem avled, en gick över till islam) erkände de flesta av dem. Till erkännandet bidrog nog också att turkarna höll sextio judiska barn i förvar utan mat. Efter protester och ingripanden från regeringar i hela världen släpptes de överlevande judarna, sultanen förklarade anklagelserna för ritualmord som förtal och lovade judarna fulla medborgerliga rättigheter.

1871 utkom Der Talmudjude, en bok skriven av August Rohling, katolsk präst och teologiprofessor vid det tyska universitetet i Prag. Rohling som var lidelsefull antisemit och antiprotestant, påstod i sin skrift att Talmud innehåller påbud om ritualmord. Rohlings bok blev en bestseller i Österrike och Tyskland, den såldes i en för dåtiden oerhörd upplaga på ett par hundra tusen exemplar och den översattes till flera språk.[2]

Under åren 1867-1914 ägde bara i Österrike-Ungern rum tolv rättegångar med anklagelser om ritualmord, den största av dem 1883 mot femton judar i det ungerska Tiszaeszlár. Alla dessa rättegångar utom en slutade med frikännande och blev blamerande för både de inblandade på åklagarsidan och för den rabiat antisemitiska skandalpressen. I den s. k. Polnáprocessen i Böhmen 1899 blev däremot en judisk vandrande skomakare Hilsner dömd till hängning för ritualmord på en ung tjeckisk kvinna. Kassationsdomstolen i Wien upphävde domen för ”ritualmord” och kejsaren, som fruktade reaktioner utomlands, ändrade straffet till livstid. Hilsner blev benådad 1918 och dog 1928.[3]

I Ryssland blev anklagelse för ritualmord anledning till åtskilliga rättegångar och vad värre var, till många svåra pogromer. 1881 drabbades den judiska befolkningen i hundrasextio städer med många tusen döda som resultat. Åren 1903 och 1905 följde en ny serie pogromer i ett par hundra ryska städer och antalet offer uppskattades till femtio tusen.[4]

1913 blev Mendel Beilis efter en process i Kiev som regisserades av justitieministern och där polisen ordnade falska vittnen (fastän man kände till den verklige mördaren), efter reaktioner utomlands frikänd från anklagelsen för ritualmord. När judiska anarkister kastade bomber och unga judar deltog i revolutionen hade de kanske bättre skäl än många andra.

Lögnen om ritualmord har inte dött ännu. Den fick en ny spridning med nazisternas propaganda under 1930- och 1940-talen och fortsätter att cirkulera i antisemitiska publikationer och som en vandringssägen i Östeuropa och i arabländerna ännu i dag.[5]

 Sions vises protokoll

Antiken hade sina historier om judarnas misantropi men det är först under medeltiden, under korstågens slutfas, som vi möter legenden om judisk konspiration mot mänskligheten. Den gången, 1321 i Frankrike, handlade det om en påstådd maskopi med kungen av Tunis och andra saracener med syfte att förinta kristenheten genom brunnsförgiftning .

Påståenden om judarnas hat traderades även av upplysningsfilosofer och senare av Fichte som ansåg att judarna behärskades av hat mot mänskligheten och bildade en ”stat i staten”. Tanken på att judarna var en stat i staten blev outhärdlig överallt där de moderna nationalstaterna med sitt krav på medborgarnas odelade lojalitet växte fram. Napoleons politik att ”judarna skulle nekas allt som en nation men ges allt [av medborgerliga rättigheter] som individer” blev den vägledande principen.

Den mest kända och spridda skriften om den judiska sammansvärjningen är de s. k. Sions vises protokoll. Skriften påstås återge ett föredrag i vilket ledaren för den ”hemliga judiska världsregeringen” avslöjar de metoder med vilka judarna vill underminera och omstörta det kristna samhället för att upprätta judarnas världsherravälde. Protokollen skulle ha lästs av Theodor Herzl på den första sionistkongressen i Basel i augusti 1897.[6]

Skriften gavs ut i Ryssland 1897, först i form av hektograferade blad och senare samma år som ett anonymt tryck. Utgivaren var en kammarherre Stepanov vid Moskvasynoden, den ortodoxa kyrkans högsta organ. Skriften väckte inget större intresse då och inte heller 1903 när den gick som följetong i en antisemitisk rysk tidning. Stepanovs manuskript (som han hade fått av en bekant) kom i händerna på en annan ämbetsman vid synoden, Sergej Nilus, en religiös mystiker som i sin bok Det stora i det ringa. Nära är den antågande Antikrist och djävulens herravälde på jorden hade samlat diverse profetior och apokalyptiska syner. Boken hade tryckts på det kejserliga tryckeriet i Tsarskoje Selo i ett par upplagor. I den tredje upplagan 1905 och i de följande tog Nilus med Protokollen. En annan, utvidgad version trycktes av en G. Butmi i hans bok Människosläktets fiender utgiven i ett par upplagor 1906 och 1907 i Sankt Petersburg.

Nilus hustru var bekant med den djupt religiösa tsarinnan som läste Nilus böcker vilka hon förmedlade till sin man tsar Nikolaj.[7] Det stora i det ringa gjorde ett starkt intryck på tsaren, men när myndigheternas undersökning visade att Protokollen var en förfalskning, förbjöd han fortsatt tryckning på det kejserliga tryckeriet. Nikolaj II var antisemit men också en gudfruktig kristen och menade att en ”god sak” inte bör främjas med dåliga medel.

Upplagan 1917 fick stor spridning som de vitas propaganda under inbördeskriget. Protokollen användes som ”bevis” för att revolutionen var judarnas verk (många av de ledande bolsjevikerna var judar) och att den var ett led i den judiska konspirationen för världsherravälde. Hetsen mot judarna ledde till ett hejdlöst mördande av den judiska befolkningen överallt där de vita kom till makten. Mellan 60 000 och 120 000 judar uppges ha blivit dödade av Denikins och Petljuras arméer under åren 1918-1920.[8]

Protokollen översattes nu till så gott som alla levande språk, även kinesiskan. De kom till Tyskland med de baltiska flyktingarna, många av tradition antisemiter och antikommunister. En av dem, Tredje rikets främste ideolog Alfred Rosenberg, använde dem för sin bok Die Protokolle der Weisen von Zion und die jüdische Weltpolitik. Boken lästes av hans vän och beundrare Adolf Hitler som till fullo insåg Protokollens propagandavärde. I Mein Kampf skriver han att det i och för sig inte spelar så stor roll vem som är upphovsmannen. Det viktigaste för honom var att protokollen ”med en direkt fasansväckande säkerhet avslöjar judefolkets väsen och verksamhet … och slutmål”.

I Frankrike, med dess grundmurade antisemitiska traditioner trycktes Protokollen efter 1917 i många upplagor och utnyttjades flitigt av fascistiska grupper som Action Française och Croix de Feu. Den gamla judeofobin som tidigare riktats mot kapitalet och bankirerna vändes nu mot den nya fienden, den ”judiska”, bolsjevismen.[9]

En särskilt sorglig roll i Protokollens historia spelade Henry Ford. Protokollen fann sin väg även till Amerika med de ryska emigranterna. Maskinskrivna exemplar spreds redan 1919 bland politiker och i societetskretsarna i Washington och året därpå distribuerades de i bokform gratis till senatorerna och inom administrationen. Publikgenomslaget kom först när de publicerades under en rad år som följetong i Fords organ The Dearborn Independent. Tidningens upplaga steg från sjuttio tusen 1920 till sjuhundra tusen 1925. Tidningsartiklarna samlades och gavs ut i fyra volymer under titeln The International Jew, som också översattes och distribuerades i stor skala utomlands. Genom stämningar och bojkott tvingades Ford 1927 stoppa sin hatkampanj och offentligt ta tillbaka sina beskyllningar och be judarna om förlåtelse, men detta dämpade knappast hans antisemitism.[10]

Fords debacle betydde dock inte att Protokollen försvann från den amerikanska scenen. I Södern speds de av Ku Klux Klan som hatade de svarta likaväl som judar och katoliker, i Norr av den katolske ”radioprästen” Coughlin som från 1926 till 1939 varje vecka samlade miljontals lyssnare i tjugosex stater. Coughlin blev alltmer fascistisk och 1939 måste FBI ingripa mot hans anhängare som började bilda beväpnade grupper och misshandlade judar på New Yorks gator.

I England använde den konservativa Morning Post boken som bevis för att separatfreden mellan Tyskland och Sovjeterna 1917 var ett led i den judiska världssammansvärjningen. Den likaså konservativa The Times protesterade och publicerade 1921 en serie artiklar av sin korrespondent i Konstantinopel Philip Graves som visade att Protokollen var en förfalskning.[11]  Graves undersökning och en senare rättegång i Bern 1934-1935 mot distributören visade att protokollen var ett falsifikat fabricerat av den ryska hemliga polisen Ochrana. Originalmanuskriptet till Protokollen har aldrig hittats. Den förste utgivaren, Stepanov, uppgav under ed att han hade en rysk översättning redan 1895. Graves hade hittat en bok skriven av en fransk katolsk jurist, Maurice Joly, tryckt första gången 1864 och sedan 1868 i Bryssel, en politisk pamflett riktad mot Napoleon III. Under processen i Bern visades att 42 sidor av Jolys gamla bok direkt plagierats i Protokollen.

Utformningen som ”protokoll” tycks ha inspirerats av en kolportageroman från 1868, skriven av en preussisk f. d. posttjänsteman Hermann Goedsche. I kapitlet ”På judekyrkogården i Prag” avlyssnar författaren en mörk natt 1860 när ”furstarna” för Israels tolv stammar, som brukar samlas vart hundrade år, spinner djävulska planer om världsherravälde. Författaren nedtecknade allt som sades fastän det språk som användes på mötet var kaldeiska (!) Kapitlet gavs ut separat på ryska 1872.

När svarandesidan under Bernprocessen blev trängd gjorde man en rockad. Det påstods nu att Protokollen inte kom från den första sionistkongressen utan från ett möte som den judiska välgörenhetsorganisationen B’nai B’rith höll samma år i Basel. Likheten med den ”judiske frimuraren” Jolys bok berodde enligt försvarets nazityska expertis på att B’nai B’rith baserade sitt program på Joly (som inte var jude).

Bortsett från alla andra bevis är det uppenbart att texten i Protokollen inte kunde komma från den bildade skribenten och mångårige Pariskorrespondenten för Neue Freie Presse, dr Theodor Herzl. Och inte från något annan judisk källa heller. Protokollens naiva och groteskt antisemitiska jargong pekar entydigt ut såväl upphovsmannen som den målgrupp pamfletten riktades till.

 Bankirerna

Myten om judarnas finansmakt är gammal. Så länge kyrkans ränteförbud uppehölls hade judiska bankirer i princip ett finansmonopol, men det varade inte länge. Redan tidigt började italienska bankirer konkurrera med de judiska finansmännen och efter reformationen, då det kyrkliga ränteförbudet mildrades och så småningom försvann överallt, efterträddes judarna, på några få undantag när, av kristna bank- och handelshus. Den judiska befolkningen trängdes nu i överfyllda getton, hänvisad till få försörjningsmöjligheter – gårdfarihandlare, pantlånare, lump- och skrotsamlare – i utkanten på det kristna samhället.

Rika judar hörde till undantagen. De utgjorde en försvinnande bråkdel av den hårt diskriminerade och alltmer utarmade europeiska judenheten men de var upphovet till rykten om judarnas hemliga makt och till mycket av den ekonomiska antisemitism som blev vanlig i Västeuropa under 1700- och 1800-talen.

Skyddsjudarna var oftast skickliga hantverkare eller köpmän som ansågs nyttiga och ibland oersättliga för landets ekonomi. De åtnjöt myndigheternas skydd och ibland privilegier i utbyte för väl tilltagna skatter och andra pekuniära motprestationer. Så var det exempelvis med de femtio judiska familjer som år 1670 utvisades från Wien och som fick tillåtelse att bosätta sig i Berlin.

I Sverige var judarna genom en kunglig förordning från 1685 portförbjudna. Gravören Aaron Isaac var den förste som 1775 av Gustav III fick tillåtelse – trots prästerskapets protester – att som skyddsjude bosätta sig i Stockholm. Det kungliga skyddsbrevet hjälpte inte mycket mot pöbeln och stämningen i stan blev så hätsk att Isaac i ett par veckors tid inte kunde lämna sitt hem.[12]  Men i längden gick det bra för Isaac och hans familj.[13]

Institutionen av hovjudar utvecklades framförallt i Tyskland och delvis i Österrike under 1500-talet och under det trettioåriga kriget, men den förekom senare även i andra europeiska länder. Orsakerna var liknande dem vi såg under feodalismen: regenternas ständigt växande behov att finansiera hovstaterna och krigskostnaderna och de egna institutionernas oförmåga att tillfredsställa dessa behov. I det feodalt splittrade Heliga romerska riket där varje småstat skötte sina egna finanser rådde ständig brist på såväl kapital som krigsmateriel. Det rådde en traditionell rivalitet mellan kejsarmakten, småregenterna och de fria städerna, där var och en svartsjukt bevakade sina rättigheter. Det konservativa borgerskapet i städerna höll envist fast vid en medeltida skråekonomi och var inte i stånd att skaffa de materiella resurser och de krediter som krävdes.

För att klara sina behov var furstarna tvungna att söka sig till andra källor. Judarna anlitades i första hand som hov- och krigsleverantörer – den officiella titeln var vanligtvis hovfaktor eller krigsfaktor – och som sådana pressades de att lämna krediter som de själva fick finansiera. För sina tjänster, som ofta skapade ömsesidigt beroende, erhöll de skydd och diverse handelsrättigheter. Dessa privilegierade judar, som på den sociala rangskalan fanns någonstans mellan borgerskapet och adeln och av vilka åtskilliga så småningom kunde räkna sig till adeln, var naturligtvis väldigt få. Mellan dem och den stora massan av fattiga gettojudar och småstadsjudar som mest livnärde sig på gårdfarihandel, Trödeljuden, gapade en vid social klyfta. Det de hade gemensamt var att de alla levde utanför det kristna majoritetssamhällets klassindelning. Yrkesförbuden hänvisade såväl fattiga som rika till marginella och ofta föraktade verksamheter i samhällets utkant.

Symbiosen mellan makten och det judiska kapitalet var inte problemfri och den utvecklades alltför ofta efter känt mönster från medeltiden. En av de första hovjudarna var kejsare Rudolf II:s bankir Mordechai Maisl. Maisl kom ur en förmögen släkt, han var en renässansmänniska och humanist, stor byggherre och mecenat och beklädde höga ämbeten i den urgamla judiska församlingen i Prag. Som hovjude finansierade han kejsarens exklusiva vanor – Rudolf var den tidens största konstsamlare och betalade furstliga underhåll till bl. a. Tycho Brahe, Johannes Kepler och de astrologer och alkemister han omgav sig med på slottet i Prag. Maisl fick av kejsaren en hel rad av nådevedermälen, bl. a. fick han bygga en privat synagoga och föra en personlig standert, och det sades att han var den rikaste borgaren i Prag. Fyra dagar efter Maisls död 1601 upphävde kejsare alla hans privilegier, han förklarades i likhet med alla andra judar åter för kejsarens ”träl”, och hans efterlämnade förmögenhet konfiskerades som tillhörig kronan.

Jakob Bassevi började också som hovjude hos Rudolf II och fortsatte hos de två följande kejsarna så framgångsrikt att han av Ferdinandd II år 1622 som den förste icke döpte jude i den Habsburgska monarkin tilldelades ärftligt adelskap och stora privilegier. Som Bassevi von Treuenburg misslyckades han att klara krigsfinanserna vilket ledde till  statsbankrutt. Han blev utfattig och hamnade i fängelse men lyckades fly till Albrecht von Wallenstein där han etablerade sig som hertigens ”finansminister” och byggde upp den store krigarens domäner till ett blomstrande företag.[14]

Kejsaren Leopold I gillade inte judar och han utvisade dem 1670 från Wien. Men bara fyra år senare tvingades han att ta en Samuel Oppenheimer till krigsfaktor och låta honom bosätta sig i huvudstaden. Oppenheimer försåg de kejserliga arméerna med mat, kläder, hästar, pottaska till kruttillverkning – allt på kredit. När kronans skuld blev så stor att den verkade omöjlig att återbetala, sattes han i fängelse. Där satt han tills den turkiska belägringen av Wien tvingade kejsaren att ta sin hovjude åter till nåder och garantera betalning av skulden. Som Oberkriegsfaktor levererade Oppenheimer krigsmateriel till de franska och turkiska krigen, till krigen om den spanska tronföljden och som en de facto finansminister förvaltade han den kejserliga skattkammaren. Efter Oppenheimers död 1703 försökte kronan på sedvanligt sätt slippa från sin skuld, men tiderna var nu annorlunda och sent omsider – efter en process som pågick i sextio år – fick arvingarna betalt.[15]

Den kejserliga hovfaktortraditionen fortsatte även under 1700-talet med namn som Wertheimer, Arnsteiner, Herz och andra och i slutet på seklet blev adlandet av dessa judiska hovleverantörer och bankirer, döpta eller odöpta, snarare regel än undantag.

Även andra regenter anlitade judiska bankirer. Så finansierades exempelvis August av Sachsens fälttåg och hans dyrbara röstköp inför kungavalet i Polen av hovjuden Behrend Lehmann; vår egen drottning Christinas bankir och emissarie hette Diego Teixeira och var en portugisisk marrano.

Av de mindre suveränernas bankirer har hertigens av Württemberg hovjude Josef Süss Oppenheimer gått till historien som ”Juden Süss” (bl a genom en film som nazisterna gjort under 1940-talet i propagandasyfte). Som hertigens allsmäktige ”statsminister” under några få år på 1730-talet agerade Süss så självsvåldigt att han blev allmänt hatad och efter sin husbondes död avrättad.

Dessa hovjudar samlade på sig stora förmögenheter, titlar och ofta också ansenlig makt. Detta och deras ibland skrupelfria metoder – Bassevis myntförsämring, Süss’ arroganta maktutövning – gav näring till ett utbrett judehat och i slutet på 1700-talet till myten om den judiska hemliga sammansvärjningen för världsherravälde. Emancipationen och uppbrottet från getton sammanföll med industrialismen och med framväxten av den liberala ekonomin med dess behov av organiserat kreditväsen, där judarna med sitt traditionella handels- och finanskunnande snabbt fann sin plats. Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet utvecklas ur den gamla hovjudeinstitutionen ett antal framgångsrika bankir- och finanshus av vilka några överlevt till våra dagar.

Inte ens den vildaste antisemit skulle i dag komma på tanken att skrämma folk med namnet Rothschild. Men under 1800-talet representerade Rothschildarna allt som var förhatligt, avskytt och fruktat. De var judar, de var sagolikt rika och de ansågs ha en oerhörd makt – i det fördolda, men desto mera hotfull. De var inkarnationen av den judiska storfinansen och judarnas påstådda strävan efter världsherravälde.

Från ett oansenligt fadershus vid Judengasse i Frankfurts getto byggde de fem bröderna Rothschild på några få decennier upp ett finansimperium som omfattade hela Europa och en bra bit av den övriga världen. De byggde samtidigt upp ett förtroendekapital som varade i århundraden. De var kreativa bankmän, innovativa inom värdetransporter och de insåg värdet av snabb informationsförmedling. Fruktade och skrupelfria som konkurrenter – de pressade ner räntesatser och provisioner – var de samtidigt erkänt ärliga och obrottsligt lojala mot sina uppdragsgivare. De bosatte sig i London, Paris, Wien och Neapel och från sina palats där finansierade de de flesta europeiska regeringar. De byggde de första europeiska järnvägarna och finansierade otaliga industriprojekt under den ekonomiskt mest expansiva tiden i Europas historia. Paul Johnson menar att deras insats som skapare av fungerande kapitalmarknad kanske var en nyckelfaktor vid den moderna världens födelse.[16]

De blev, som sagt, otroligt rika på sina affärer. Av tacksamma regenter blev de adlade och deras barn gifte in sig i den franska och engelska aristokratin. Kungar och kejsare, furstar och statsmän satt vid deras bord. De har varit stora filantroper och alltid stött sina förtryckta trosfränder ekonomiskt och med vädjanden till sina mäktiga politiska vänner. När huset, efter pogromerna i Frankfurt 1819 övervägde att flytta till Wien, rapporterade de kejserliga agenterna att Amschel von Rothschild förbrukade 150 000 gulden årligen i sitt hushåll och skänkte 20 000 gulden till de fattiga.[17] För den tiden en hög självbeskattning, även med hänsyn till bibelns bud. När sionismen började vinna anhängare skänkte Rothschildarna stora summor till inköp av mark i Palestina.

En sådan framgång, rikedom och därmed följande makt väckte naturligtvis ont blod och gav anledning till många rykten. Rothschilds var framgångsrika, rika, mäktiga – och framför allt var de judar. Märkligt nog gjorde de inte så som så många andra judar gjort under upplysningstiden och efter emanciperingen, de konverterade inte. Dessa smarta affärsmän, allmänt beskyllda för att de ingen annan gud hade än mammon, tyckte aldrig att de – särskilt under de första svåra åren – kunde jämna vägen till framgång genom att överge judendomen. Det hade underlättat så mycket för dem, de hade kunnat lämna den trånga Judengasse i Frankfurt, sluppit den särskilda judeskatten, fått tillträde till offentliga ämbeten, bedriva vilken handel som helst. De hade kunnat flytta till Wien utan tidsbegränsat uppehållstillstånd, köpt sig ett hus i stan, kanske blivit socialt accepterade. Lionel Rothschild som upprepade gånger blev invald till det engelska underhuset kunde (före 1858) inte ta säte i bänken därför att han envist vägrade avlägga den kristna eden.[18]

De judiska bankirerna följde bara med större framgång än sina övriga trosfränder en tusenårig tradition, en beprövad strategi för överlevnad. De visste att faran oftast kom från den fientligt inställda, konkurrerande, avundsjuka medelklassen och från de obildade, religiöst vidskepliga och lättmanipulerade lägre skikten av befolkningen. De visste av erfarenhet att de kunde få både skydd och användning för sina kunskaper hos den bildade och affärssinnade adeln som hellre leddes av rationella politiska och ekonomiska överväganden än av affekter och religiösa fördomar. Förutsättningen för symbiosen med makten var pengar. De mäktigas skydd och bevågenhet kunde en paria endast köpa med pengar, ofta med mycket pengar, eller genom att förhjälpa sina höga beskyddare till stora vinster.

Som vi sett i ovanstående exempel hade strategin sina brister. Den politiska makten har vid en avgörande kraftmätning alltid visat sitt övertag över den ekonomiska genom sitt våldsmonopol. Det var den första svagheten, en risk som judarna lärt sig att leva med. De vande sig under årtusenden att köpa skydd för pengar och att med jämna mellanrum bli av med både pengar och skyddet. Mestadels lyckades de dock överleva.

Den andra bristen i strategin var att skyddet ibland var, eller åtminstone uppfattades av andra som ett privilegium förvärvat på andras bekostnad. Forskningen visar att etniska motsättningar ökar när den centrala makten favoriserar en minoritetsgrupp. Hovjudarna hos de enväldiga furstarna under 1500-1700-talen agerade dessutom ibland som härskarnas gråa eminenser och maktens förlängda arm, något som ytterligare ökade judehatet och manade fram konspirationsteorier.

[1] Elphège Vacandard,  ”La question du meurtre rituelle chez les Juifs” i Etudes de critique et d’histoire religieuse, Paris, 1912, cit. i Flannery, a. a., sid. 101.

[2] Rohling, startade en ärekränkningsprocess men blev av både kristen och judisk expertis beslagen med felcitat, fel översättningar och rena förfalskningar och drog sig med vanära tillbaka från sin lärarbefattning.

[3] Tomáš Pěkný, Historie Židů v Čechách a na Moravě, 1993. Stor förtjänst för att Hilsnerfallet togs upp på nytt hade dåvarande riksdagsmannen och senare tjeckoslovakiske presidenten Tomáš Masaryk. 

[4]  Edward H. Flannery, The Anguish of the Jews, 1985.

[5] I Sverige har påståendet om att Talmud påbjuder att mörda kristna senast spritts av den ökände Ahmed Rami i Radio Islam. I den efterföljande processen, där Rami dömdes till sex månaders fängelse, försvarades han av svenska teologer.

[6] Theodor Herzl (1860-1904), judisk-österrikisk journalist och författare, grundare och ledare av den sionistiska rörelsen. Hans tal skulle ha hållits på 24 hemliga sammanträden på kongressen i Basel som varade i tre dagar.

[7] Eduard Radzinskij, Herre fräls och försona Ryssland, Stockholm 1992.

[8] Anton Ivanovitj Denikin (1872-1947), vitrysk general, kämpade mot bolsjevikerna på   den sydvästra fronten. Levde sedan i landsflykt. Simon Vasiljevitj Petljura (1879-1926), ukrainsk politiker och ”hetman”, kämpade mot både bolsjevikerna och mot Denikin. Mördades i exilen i Paris av en judisk flykting.

[9] På svenska har Protokollen publicerats sex gånger, först 1919 i Helsingfors och senast 1940  i Stockholm. De sprids i dag av Radio Islam och citeras i en och annan  nazistpublikation.

[10]  Fords bolag i Tyskland stödde nazisterna ekonomiskt. Hitler hade bilfabrikantens porträtt på väggen i sitt arbetsrum och 1938 belönade han Ford med storkorset av Tyska örnens orden.

[11] Graves artiklar gavs ut samma år i bokform, The Truth about the Protocols, A literary forgery.

[12] Hugo Valentin, Judarnas historia i Sverige, 1924.

[13] Aaron Isaacs minnen har utgivits i svensk översättning av Abraham Brody, 2008.

[14] Tomáš Pĕkný, Historie Židů v Čechách a na Moravĕ, 1993.

[15] William O. McCagg Jr, A History of Habsburg Jews, 1992.

[16] Paul Johnson, Birth of the Modern, 1991.

[17] Egon Caesar Conte Corti, Huset Rothschild, Holger Schildts förlag, 1928.

[18] H. H Ben-Sasson (Ed.), A History of the Jewish People, 1976.