Studenterna på Himmelska fridens torg – 30 år

I dagarna är det 30 år sedan händelserna på Tiananmentorget, Himmelska fridens torg, i Peking. I mitten av maj började hundratusentals studenter samlats där. De krävde respekt för mänskliga rättigheter, en demokratisering av samhället och en större tankefrihet och frihet i allmänhet. Den 4 juni satte regeringen in armén och protesterna slutade med en massaker.

När jag den veckan promenerade i folkträngseln på den flotta Wangfujing Dajie och på det enorma torget hade jag inte en aning om den dramatik som väntade. Det är kilometerlångt mellan porten till den Förbjudna staden och Maoseleet på motsatta sidan. Endast maratonlöpare skulle orka med att avverka detta torg till fot. Men det fanns cykelrikshor och kluriga kineser som trampade dem. Kineserna är borna affärsmän, något som Trump sent omsider har upptäckt, de älskar att göra business och är mästare på att förhandla. Det gäller att pruta, men man lyckas aldrig att pruta tillräcklig.

           

Kön utanför Maos grav var lång och jag har inget större intresse för mumifierade kineser. Det var regnigt och jag led fortfarande av sviterna efter den magsjuka jag hade ådragit mig i Karachi. Men försök bara att hitta en toa på Tiananmen! Torget är omgivet av regeringsbyggnader och det var en helg. Allt verkade övergivet och stängt. Men äntligen hittade jag en olåst port i en helt folktom byggnad och en vänlig vakt som släppte in mig. Kinesiska toaletter är som de är, man får stå och huka, men hur gör man med sitt regnskydd, jacka och kamera när det inte finns en enda krok att hänga något på?

Vi märkte inte mycket av det som drog ihop sig på torget och vi förstod inte att det var något historiskt stort som höll på att hända. Vi var fullt upptagna med att utforska det exotiska Kina. Den Förbjudna staden, Beihaiparken med sjön och pagoderna, utsikten från Coal Hill, folklivet på de små marknaderna.

          

Kineser älskar mat och barn

             

Vårt hotell var flott, vi åt middagar på hotell Kunluns restaurang på 25 våningen. Den flotta krogen skulle rotera men det gjorde den inte. Man sade att en ambitiös byggare hade fyllt centralschaktet där det skulle dras elledningar m.m. med betong.

På eftermiddagen kunde man inta sitt kaffe på det ännu flottare Palace Hotel till tonerna av ljuva wienervalser från en osynlig men livs levande stråkkvartett.

           

Jag gjorde små avstickare i de otaliga vingliga gränderna i miljonstadens bostadskvarter och upptäckte att det var långt till jämlikheten mellan människor i detta kommunistiska paradis.

.           

Så här bodde och arbetade unga bagare

Oron på Tiananmen ökade och den lokala engelskspråkiga tidningen rapporterade om förhandlingar mellan regeringen och studenterna. Polisen började spärra av torget och man stängde av den Förbjudna staden för turister. Men den stora nyheten var besöket av Gorbatjov, det första besök av en sovjetisk ledare på trettio år. Han anlände den 15 maj, samma dag som vi lämnade Peking.

Så skrev China Daily den 15 maj 1989. I dag är detta ickehistoria i Kina.

Kina är ett fantastiskt land med grandiosa historiska minnesmärken. Den invallade medeltida staden Xian, kejsargravarna, den begravda armén – men allt detta överträffas av den stora muren. Att vandra på de slitna stenarna är att uppleva historia.

      

Men det är de modiga studenterna på Himmelska fridens torg vi minns i dag.

Annonser

KD, Adaktusson och abortfrågan

Precis några dagar före EU-valet upptäckte engagerade journalister på DN att kristdemokraten Lars Adaktusson hade i EU-parlamentet gång på gång röstat olämpligt i abortfrågor.  Andra tidningar hakade på och KD, som i flera månader haft en uppåtgående trend, fick se sin framgång reducerad i EU-valet. Adaktusson, numera var kvinnas niding, har gjort sig osynlig.

Rätten till fri abort är något som anses givet av de flesta i det här landet. Vi är ju, gu’bevars, ett modernt, framstegsvänligt och i stort sett sekulariserat samhälle där kvinnans rätt till sin kropp är en självklar rättighet. Men, konstigt nog, finns det samhällen och människor som inte tycker samma som vi. Det finns fortfarande en hel del troende kristna – som jag antar Adaktusson räknar sig till – och några andra grupper som har en annan uppfattning.

Tillåt mig här en personlig reminiscens. Min mor höll på att dö efter en illegal abort. Jag var fjorton år och de dagar hon låg i hög feber var fyllda av ångest. Mor låg för döden. Det var på 1930-talet, jag var äldst av fyra syskon, lillasystern var bara drygt ett år gammal. Med morfar levde vi sju personer i ett rum och kök. Styvfar gick periodvis arbetslös. När vi gick till handlarn delade jag skammen med mor som inte kunde betala med pengar som andra kunder utan med det gröna ”tiggarkortet” hon hade fått från socialen. Så det hon gjorde var en förtvivlans handling. Mor överlevde, tack vare vår snälle doktor Láníček som hade mottagning i gatuhuset och som skötte oss alla utan at någonsin ta betalt.

Så jag vill säkert inte ha tillbaka ett abortförbud med stränga straff.

Men rätten till abort är mer än en social fråga. Det är också en medicinsk och etisk fråga som det inte finns ett enkelt eller entydigt svar på. Var går gränsen mellan kvinnans kropp och det ofödda barnets kropp? När blir de tu två egna kroppar? Rimligtvis borde det vara när barnet blir livsdugligt utanför mammas mage. Men som det nu är flyttas den här gränsen ständigt.

Är Adaktusson och andra kristna som ställer den etiska frågan, som diskuterar den här gränsen och vill värna det ofödda barnets rätt till liv bara enfaldiga bakåtsträvare värda vårt fördömande?

Skall barnmorskor som inte vill assistera vid abort söka sig till ett annat jobb? Att vid långt framskriden graviditet abortera ett livsdugligt foster är säkert påfrestande även för andra än de samvetsömma. Det är därför förvånande att människor som exempelvis när det gäller heltäckande slöja är så måna om andras samvetsfrihet, intar en helt annan attityd gentemot sjukvårdspersonalen som har liknande bekymmer med sitt samvete. I Norge har man löst problemet på ett pragmatiskt sätt. Den som har samvetsproblem slipper, det finns alltid andra bland personalen som kan ta över. Så enkelt kan det vara i Norge. Här gör vi det till en principiell kvinnosaksfråga.

Adaktusson är uträknad och KD slickar sina sår. Men borde man inte vara något försiktigare i sina fördömanden och nyansera abortdebatten litet grand?

Den kontroversielle Sven Lindqvist

De mortuis nil nisi bene säger man. Sven Lindqvist är död och må han vila i frid. Han var en kulturpersonlighet med starkt engagemang. Så starkt att han ibland spårade ut. För några år sedan hade jag en kontrovers med honom i DN (DN Kultur 2006-08-18).

Replik – Laglösa bomber

Relaterad bild

Civila offer

Hizbollahs taktik gör bostadsområden till stridszoner.

I artikeln om Libanonkriget (DN 7/8) skriver Sven Lindqvist att båda parter brutit mot folkrätten men säger att det bara är Israel som begår ”krigsförbrytelser under USA:s beskydd”.

FN och Human Rights Watch (HRW) har en annan uppfattning. Samma dag publicerade FN en rapport som innehåller kritik av båda parterna men med en klar markering. Man ”beklagar” (deplore) den israeliska bombningen av infrastruktur men ”fördömer” (condemn) Hizbollahs raketattacker mot civila.

HRW har tidigare kritiserat Israel, men i en dagsaktuell rapport säger man att Hizbollahs ”blinda raketbombardemang av civila områden utan tvekan är en krigsförbrytelse”. Hizbollahs taktik att lagra vapen i eller nära civila hem och placera raketramper inom bebodda områden eller i närheten av FN-posteringar fördöms som en ”allvarlig kränkning av krigslagarna”.

När Lindqvist tror att Genèvekonventionen är ”gällande folkrätt” och bindande även för stater som inte biträtt den har han fel. De internationella konventionerna och avtalen är dispositiva och en stor del av folkrätten är sedvanerätt och föremål för tolkning och utveckling.

Lindqvist driver en tes om bombkriget som en fortsättning på kolonialkrigen med en bild av västmakterna som krigsförbrytare. Kritiken mot terrorbombningar är berättigad men bombning av bostadsområden har aldrig dömts ut generellt som krigsförbrytelse. Lindqvist är selektiv och nämner inte att det var det tyska flygvapnet som lade War­szawa och Krakow i ruiner redan under krigets första dagar, att det var områdesbombningen av Rotterdam som utlöste den engelska flygoffensiven mot Tyskland, att nazisterna också lade ”bombmattor” över Coventry och London, att de tyska raketerna V 1 och V 2 var ett terrorvapen, och han är så angelägen att driva sin tes att han utan reservation övertar den ökände nazisten David Irvings uppgift om 100.000 döda i Dresdenkatastrofen. Det verkliga antalet offer var högst 35.000.

Israels rätt till självförsvar är obestridlig och ingen seriös instans har heller påstått att Israel brutit mot den så kallade proportionalitetsprincipen. Israel följer också konsekvent folkrättens regel att varna befolkningen inför flyganfallen. Att kriget krävt så många civilas liv är i stor utsträckning följden av Hizbollahs taktik att placera sina militära anläggningar i civila byggnader och tätbebyggda områden och förvandla dessa områden till stridszon som inte åtnjuter skydd enligt folkrätten.

 Leo Kramár, Författare

Tjernobyl

Svenske regissören Johan Rencks film ”Chernobyl” gör succé världen runt. Dess manus är den ryske vetenskapsmannen Valerij Alexejevitj Legasovs  anklagelseartikel, samtidigt hans testamente, publicerat i Pravda två år efter Tjernobylkatastrofen. Jag översatte den för flera år sedan och har försökt att publicera den, men förgäves. Kanske för att den inte är en kritik av kärnkraften utan av det korrumperade sovjetsamhället. Jag återger här en autentisk och skakande berättelse. Den är mycket lång men värd att läsa – hur relevant är Tjernobylolyckan för våra förhållanden?

Relaterad bild

Valerij Alexejevitj Legasov

DET ÄR MIN SKYLDIGHET ATT BERÄTTA …

(”Pravda” 20 maj 1988)

Jag hade aldrig någonsin trott att jag skulle komma på att börja skriva mina memoarer när jag knappt fyllt femtio. Men det har inträffat händelser av sådan storleksordning och med inblandade med så olika intressen och tolkningar av det som hände att jag känner det som min plikt att redovisa det jag vet och hur jag såg på och uppfattade händelserna.

26 april 1986. Det var lördag, en underbar dag. Jag funderade på om jag skulle åka till min institution på universitetet (lördag var min vanliga institutionsdag) eller till partiavdelningens ekonomimöte som skulle börja kl. 10, eller kanske att strunta i allt och åka bort med Margarita Michajlovna, min hustru och kamrat och vila ut någonstans. På grund av min läggning och mångårig inpräntad vana åkte jag naturligtvis till partigruppens ekonomimöte.

Före mötet fick jag höra att det inträffat ett haveri vid kärnkraftverket i Tjernobyl. Jag fick veta det av chefen för den styrelse som vår institution lyder under. Han berättade om det ganska lugnt fast med en viss harm.

Man satte i gång med rapporten. Föredragningen var, ärligt talat, rutinmässig och tråkig. Vi var vana vid att allting inom vår förvaltning var utmärkt och förträffligt, alla indextal vackra, alla planmål uppfyllda. Föredragningen liknade mest en segerrapport. Man sjöng kärnenergins lovsång och prisade de stora framgångar vi uppnått. Rapportören rabblade också hastigt fram att det inträffat ett haveri (Tjernobylverket hörde under ministeriet för energi och elektrifiering), ”dom har visst ställt till med något slags haveri där men det kommer inte att hindra utvecklingen av kärnenergin”.

Vid 12-tiden gjorde vi en paus. Jag tog mig upp till andra våningen till den vetenskaplige sekreterarens rum. Där fick jag veta, att man utsett en regeringskommission och att jag skulle ingå i den. Kommissionen skulle samlas på flygplatsen Vnukovo kl 16. Jag begav mig omedelbart till min institution där jag försökte få tag i någon av reaktorexperterna. Efter mycket besvär lyckades jag hitta avdelningschefen Alexander Kalugin som konstruerat och lett kärnkraftverk med en RBMK-reaktor[1] – likadan som den som fanns i Tjernobylverket. Han visste redan om haveriet eftersom det under natten kommit larm ”ett, två, tre, fyra” från kärnkraftverket. Det betydde att det i verket hade uppstått en situation med kärnbränsle-, radioaktivitets-, brand- och explosionsfara, d v s det hade inträffat alla faromoment.

Jag åkte snabbt hem. Min hustru återvände skyndsamt från sitt arbete och jag berättade att jag måste åka på tjänsteresa, att jag inte visste vad det handlade om, vad som skulle ske och hur länge jag skulle vara borta. På Vnukovo fick jag veta att till ordförande för kommissionen utsetts viceordföranden i ministerrådet SSSR Boris Sjtjerbin, chef för byrån för värme- och energiförsörjning. Så snart han kom steg vi ombord på ett väntande plan och flög till Kiev varifrån vi tog bilar till platsen för det inträffade.

Det var oroliga samtal på planet. Jag berättade för Boris Sjtjerbin om olyckan vid Three Miles Island i USA 1979; med all sannolikhet hade orsakerna till detta haveri ingen relevans för händelsen i Tjernobyl på grund av den principiella olikheten i reaktorkonstruktionen. Flygresan förflöt under gissningar och diskussioner.

Det första vi såg när vi lämnade planet i Kijev var en stor kavalkad av svarta regeringsbilar och en orolig skara av ukrainska ledare. De hade inga exakta uppgifter men berättade att det stod illa till. Vi satte oss snabbt i bilarna och for till kärnkraftverket. Jag måste säga, att jag då inte hade en tanke på att vi förflyttade oss i riktning mot en tilldragelse av en global storleksordning, en händelse som för evigt skulle bli en del av mänsklighetens historia så som utbrott av kända vulkaner, Pompejis undergång eller liknande.

Fastän kärnkraftverket kallas för Tjernobyl ligger det 18 km från denna mycket gröna, mycket trevliga landsortsstad som gjorde just ett sådant intryck på oss. Där var allt stilla och lugnt, livet pågick som vanligt. Men i Pripjat’ kunde man redan känna oro. Vi åkte direkt till partiets stadskommittés hus som ligger vid stadens huvudtorg. Här mötte vi representanter för myndigheterna. Man rapporterade att i verkets 4:e block hade inträffat två explosioner i följd när man höll på med en ickeordinarie[2] test av turboaggregatets arbete under fri gång[3], att reaktorbyggnaden förstörts och några få hundra människor blivit strålskadade. Man tillade att två människor omkommit och att de övriga fanns på stadens sjukhus samt att strålningssituationen på block nr 4 var tämligen besvärlig. Strålningssituationen i Pripjat’ skilde sig visserligen väsentligt från det normala men utgjorde ännu inte någon stor fara för befolkningen.

Regeringskommissionen överlade energiskt under ledning av Boris Sjtjerbin och delades sedan in i grupper som var och en skulle lösa vissa uppgifter. Själv ledde jag gruppen som skulle samordna åtgärderna för lokalisering av haveriet. På vägen till kraftverket frapperades vi av himlen. Redan på ett avstånd av 8-10 km syntes ett hallonrött sken. Man vet ju att ett kärnkraftverk med alla anläggningar och rörverk ur vilka det uppenbart ingenting läcker ut är en i sig mycket ren och noggrann anläggning. Och här plötsligt såg det ut som en stor metallurgisk fabrik eller kemiskt verk med ett enormt hallonrött sken över halva himlen.

Det blev snart tydligt, att ledningen för kärnkraftverket och ledningen av energidepartementet[4] som också var närvarande i åtskilligt motsade varandra. Å ena sidan hade den ena delen av personalen, verksledningen och ledningen av energiministeriet handlat djärvt. Teknikerna i block 1 och 2 hade inte lämnat sina poster, inte ens de som arbetade i block 3 som dock befann sig i samma byggnad som block 4, olika styrkor stod i beredskap, man kunde hitta varje önskad person och utfärda alla önskvärda order (och de blev utförda). Men vilka order skulle man ge och hur skulle man utvärdera situationen innan regeringskommissionen kom den 26 april kl 20? Det förelåg ingen känd plan[5]. Allt detta fick utföras av kommissionen.

Först och främst fick block 3 order att stoppa reaktorn och man lät den svalna. Block 1 och 2 fortsatte driften trots det att deras inre miljö redan hade ganska hög nivå av radioaktivitet. Den inre nedsmustningen av block 1 och 2 berodde på inströmning av ventilationsluft som inte stängts av efter haveriet så att den nedsmutsade yttre luften sögs in genom luftintaget till block 1 och 2.

Boris Sjtjerbin tillkallade ofördröjligen arméns ABC-enheter som anlände under ledning av general Pikalov, samt ett helikopterförband under general Antosjkin. Man började besiktiga block 4 från luften. Under den första överflygningen blev det uppenbart att reaktorn var helt förstörd. Det övre locket som skulle hermetiskt tillsluta reaktorrummet låg nästan vertikalt med någon vinkel. Man såg att det hade lyfts av och att följden av detta var att det skulle krävas speciellt stora insatser. Den övre delen av reaktorhallen var helt förstörd, på taket till maskinhallen och på platsen utanför låg bitar av grafitblock, en del hela, en del sönderbrutna. Av förödelsens karaktär var det klart för mig, att det hade inträffat en omfattande explosion. Ur reaktorkratern strömmade ut en några hundra meter hög vit pelare av förbränningsprodukter, tydligen av grafit, och inne i reaktorrummet såg man isolerade fläckar av kraftig röd glöd. Här kunde man utan tvekan säga att orsaken till dessa glöd var de upphettade grafitblocken som blivit kvar, alltså brinnande grafit; detta var svårt, ty när grafiten brinner utvecklas det genom en kemisk reaktion regelmässigt en vitaktig produkt – en summa av koloxider – och den färg som nu speglade sig i skyn var från hettan i den förstörda grafiten, från en mäktig smälta av grafitblock.

Den första fråga som vi alla ställde oss var om reaktorn eller en del av den fortfarande var i gång, d. v. s. om framställningsprocessen av kortlivade radioaktiva isotoper fortsatte. De första mätningarna visade att det förekom en kraftig neutronstrålning. Det kunde tyda på att reaktorn arbetade. Jag fick ta mig så nära som möjligt i en pansarbandvagn för att övertyga mig om att så inte var fallet. På kvällen den 26 april hade man försökt alla tänkbara sätt med vattenbegjutning men det resulterade bara i en enorm ångutveckling och översvämning av transportkorridorer till de angränsande blocken.

Brandförsvaret hade under den första natten likviderat brandhärdarna i maskinhallen och de hade agerat mycket professionellt och noggrant. Ofta tänker jag att en del av dem fick höga strålningsdoser därför att de stod på anvisade ställen som observatörer för att rapportera om det uppstod nya brandhärdar. Det gjorde det inte, fastän det i maskinhallen fanns mycket smörjmedel och väte i generatorerna, således många källor som kunde initiera inte bara bränder utan också explosiva processer och som kunde ha lett till förstörelse av block 3. Brandmännens handlande i dessa konkreta situationer var inte bara heroiskt utan också ändamålsenligt, intelligent och effektivt och det var de som vidtog de första målmedvetna åtgärderna för att förhindra ytterligare spridning av haveriet.

Nästa fråga kom när vi fått klart för oss att ur reaktorkratern i det förstörda block 4 steg upp en ganska kraftig ström av radioaktiva aerosoler. När grafiten brann förde varje dess partikel med sig ett stort antal radioaktiva källor. Det var en besvärlig uppgift. Grafitens normala brinnhastighet ligger någonstans kring ett ton i timmen. I block 4 fanns det ca 2,5 tusen ton. Följaktligen skulle det under 240 timmar vid normal förbränning utvecklas radioaktivitet som skulle breda ut sig över ett stort område vilket skulle bli intensivt nedsmittat av olika radiumnuklider.

Strålningsläget krävde att man skulle vidta effektiva åtgärder, i första hand med luften inom 200 meter över reaktorn. Men då de använda teknikerna med vatten, skum och andra traditionella hjälpmedel inte förmådde stoppa grafitbranden, var man tvungen att hitta icketraditionella lösningar. Vi började fundera på det. Våra överväganden skedde under samtidiga konsultationer med Moskva där vid telefonen satt A. P. Alexandrov, medarbetare i Institutet för kärnkraftenergi och konsult i energidepartementet. Redan den följande dagen kom det flera utlandstelegram med förslag på olika varianter av medel för släckning av grafitbrand. Efter överväganden och många konsultationer om ämnen med temperatur-stabilisernade egenskaper stannade vi för två komponenter – bly och dolomit.

Ett ännu svårare problem som kommissionen skulle lösa var frågan om staden Pripjat’s öde. På kvällen den 26 april var strålningsläget där mer eller mindre gynnsamt, de vid olika tillfällen uppmätta värdena låg mellan milliröntgen och tiotalet milliröntgen. Detta var visserligen ett hälsovådligt läge, men det medgav ännu ett visst rådrum. Hälsovårdens verksamhet utstakades genom instruktioner att evakuering skulle påbörjas om det inom bostadsområden skulle uppstå risk för en strålningsdos av 25 biologiska röntgen per person. Evakueringen skulle ske ovillkorligen om hotet ökade till 75 biologiska röntgen under vistelsen i det drabbade området. Men i intervallet 25-75 röntgen skulle de lokala myndigheterna avgöra själva. Det var ungefär på det här sättet man överlade.

Fysikerna som anade att dynamiken inte skulle vända till det bättre insisterade på en omedelbar evakuering. Medicinarna fick ge vika och vid 22- eller 23-tiden den 26 april, efter att ha lyssnat till vår diskussion och våra argument, accepterade Boris Sjtjerbin att beordra en ovillkorlig evakuering som skulle ske nästa dag. Tyvärr vidarebefordrades denna information muntligen, dels vid ankomstställen och infarter dels genom anslag, och uppenbarligen nådde den inte alla, ty på morgonen den 27 april kunde man på stadens gator se såväl mammor med barnvagnar som lekande barn och alla andra tecken på ett normalt söndagsliv. Kl. 11 meddelade man officiellt att hela staden skulle evakueras. Kl. 14 samlade man alla transportmedel och de tilldelades sina transportvägar. Evakueringen genomfördes tillräckligt noggrant, snabbt och riktigt, även om den skedde under onormala förhållanden och fastän det inträffade åtskilliga slarv och missgrepp. Exempelvis vände sig en stor grupp invånare till kommissionen med vädjan att få evakueras i egna bilar av vilka det fanns några tusen i staden. Efter vissa överväganden lämnade man tillstånd till detta, vilket var ett misstag, ty en del av bilarna var nedsmittade och de poster som skulle mäta radioaktivitet samt tvättstationerna blev organiserade först något senare. Men jag upprepar att evakueringen av staden skedde vid tiden då strålningsnivån fortfarande inte var hög. Det visade sig sedan också att praktiskt taget ingen av de ca 50 000 människor som fanns i bostadsområden och som inte varit på själva kraftverket under haveriet, drabbades av någon betydande hälsoskada.

De efterföljande åtgärderna inriktades på en större noggrannhet vid den radiakmätning som organiserades av stadsmyndigheterna, av general Pikalovs personal och av personalen från kärnkraf-tverket. Man lärde sig större noggrannhet vid bestämning av isotopsammansättningen. De militära radiakmätarna arbetade bra men den bästa och riktigaste informationen vad gällde isotopsammansättningen och de olika strålningstyperna fick vi från det laboratorium som man satte upp i det drabbade området. På deras data baserade vi våra beslut. Klart var att under de första dagarna förändrades läget hela tiden beroende på förändringar av krafterna och karaktären av rörelsen på luftmassorna och på krafterna i hettan kring block 4 som i sin tur berodde på de massor som störtat ner i reaktorn.

Några personliga reflexioner från den här första tiden.

Kraftverkspersonalen. Vi mötte människor som var beredda att göra vad som helst och på vilka villkor som helst. Följaktligen sådana handlingar som måste utföras i den givna situationen, som att planera och organisera arbetet. Vare sig verkscheferna eller ledningen för ministeriet hade någon uppfattning om i vilken ordning man skulle utföra de nödvändiga åtgärderna, varken på ett i förväg fastlagt och inövat sätt eller i ett ad-hoc-alternativ. Det var den statliga kommissionen som fick ta på sig ansvaret för bedömningen av situationen och ledningen av de nödvändiga åtgärderna. Man lade märke till tafatthet till och med i småsaker. Jag kommer ihåg att under de första dagarna då kommissionen fanns i Pripjat’ fanns det inte syrgasapparater och persondosimetrar TLD i erforderlig mängd. Inte ens de inte särskilt tillförlitliga s. k. penndosimetrarna räckte åt alla. På kraftverket saknades automatiska dosimetrar som på telemetrisk väg kunde rapportera radiakläget inom några kilometer runt verket, så att man var tvungen att organisera ett stort antal människor för rapporteringsarbete. Det fanns inga fjärrstyrda flygplan utrustade med mätinstrument och man behövde därför ett stort antal helikopterförare för mätningar och undersökningar. Man saknade till och med den mest elementära hygieniska kultur, alldeles särskilt under de första dagarna. Bostäderna i Pripjat’ var redan den 27, 28 och 29 april starkt nedsmittade men ändå hämtade folk matvaror – korvar, gurkor, burkar med Pepsi-Cola och läsk – allt detta hade stått fritt i rummen – och där hämtade och hanterade folk sakerna med bara händer. Och detta fortfarande några dagar efter det att allt mer eller mindre normaliserats och det hade kommit upp matsalar och tält som motsvarade de sanitära och hygieniska kraven, visserligen primitiva, men där man dock kunde kontrollera både händerna och kvalitén på dryckesvarorna med avseende på strålningsrisker.

Den 2 maj, när kommissionen hade etablerat sig i Tjernobyl, kom Nikolaj Ryzjkov[6] och Jegor Ligatjev dit. Deras besök hade stor betydelse. Man sammankallade en partikonferens för Tjernobyldistriktet. Av våra föredragningar (och det kom an på mig att bli den föredragande) bildade de sig en uppfattning om läget och fick klart för sig att det här inte var fråga om ett banalt missöde utan om ett storskaligt haveri med ytterst långtgående konsekvenser och att det förestod ett oerhört arbete. Efter föredragningen och efter det vi förklarat läget och de kunde bilda sig en egen uppfattning, fattade de de övergripande besluten om hur man skulle organisera arbetet under hela den följande perioden, storleksordningen på arbetet och hur det skulle fördelas mellan de olika förvaltningarna och företagen i vårt land. Man bildade en operativ grupp under ledning av Nikolaj Ryzjkov som i praktiken hade under sig Sovjetunionens hela industri. Från det ögonblicket var den statliga kommissionen endast en förvaltningsmekanism i det jättelika statliga arbetet som skulle utföras under ledning av den operativa gruppen inom det kommunistiska partiets centralkommittés politbyrå.

Jag känner inte till en enda stor eller liten omständighet som skulle ha förbisetts av politbyråns operativa grupp. Jag kan berätta, att dess sammanträden hade en mycket lugn och behärskad karaktär där man förlitade sig maximalt på synpunkter från specialisterna. Enligt min mening var det ett exempel på ett perfekt organiserat arbete. Från början skulle jag kanske kunna tro att man skulle fatta auktoritära beslut mera inriktade på att förringa händelsen än att komma till rätta med situationen. Inget sådant inträffade. Arbetet organiserades som i ett bra veteskapligt kollektiv. Först tog man uppmärksamt emot informationer, adekvata informationer inhämtade från olika källor. Och det hände ofta att informationerna som kom från militära källor skilde sig från de som gavs av de civila vetenskapliga institutionerna och dessa i sin tur hade i början också olika uppfattningar. Allt detta tillsammans skapade en nog så nervös stämning. Men den operativa gruppen visade ingen nervositet utan insisterade på kompletterande upplysningar och preciseringar och försökte hela tiden få en säker bild av sakläget. I alla sina beslut försökte gruppen alltid finna lösningar som tog maximalt hänsyn till människornas intressen. När man exempelvis skulle bestämma utsträckningen av det drabbade området och storleken på den ekonomiska ersättningen till de evakuerade tog man beslut som var fördelaktiga för offren av haveriet. Detta gällde i samtliga fall.

Några ord om armén. Omfattningen av de militära insatserna var mycket stor. ABC-enheterna fick i första hand utföra arbetet med identifiering och avgränsning av det nedsmittade område. På arméns axlar lades även uppgifter i själva kraftverket och arbetet med dekontaminering av byar, samhällen och vägar i en zon på 30 km. Armén utförde ett enormt jobb med dekontaminering av staden Pripjat’. Själv har jag aldrig bevittnat någon händelse där någon av Sovjetarmén tillkallad specialist eller andra ickemilitärer på något sätt skulle ha frestats att fuska med sitt jobb eller känna sig tvångsrekryterad, oftast till svåra eller farliga jobb. Det kan hända att sådant verkligen inträffade här och där, själv råkade aldrig bevittna något sådant. Några gånger hjälpte jag själv till i tämligen farliga delar av block 4. Jag förklarade för människorna under vilka förhållanden de skulle arbeta och talade om att jag helst ville arbeta tillsammans med sådana som ville hjälpa mig frivilligt. Och det hände inte en enda gång att någon efter en sådan förklaring skulle ha lämnat ledet och hållit sig undan.

Informationstjänsten. Det visade sig att trots att vi har ett specialförlag för litteratur om kärnenergi[7], medicinska förlag, ett vetenskapligt förlag[8], färdig litteratur som snabbt kunde distribueras och förklara vilken dosbelastning av människan är relativt acceptabel och vilken som är ytterst farlig, hur man skall bete sig när man finns i ett område med förhöjd radioaktivitet och där man kunde få intelligenta råd vad man skall mäta, hur man skall göra det och hur man skall behandla grönsaker, frukt etc, fanns det överhuvud ingenting av detta att tillgå. Det fanns en mängd böcker för specialister, tjocka, kunskapsrika och bra böcker men i hela landet fanns inte ett spår av små broschyrer eller folders.

Nu är kanske ögonblicket inne då jag skall redogöra för några personliga intryck av hur jag råkade in i den här historien, hur jag bands samman med den, hur jag uppfattade kärnkraftens historia och utveckling och hur jag uppfattar dem i dag. Sällan har någon av oss yttrat sig öppet och redigt om detta ämne.

Jag är utexaminerad från den fysikalisk-kemiska fakulteten vid Mendelejevs institut för kemisk teknologi i Moskva. Vid institutet utbildas specialister, i huvudsak forskare som skulle arbeta med teknologi inom kärnkraftsindustrin. Det handlar om att kunna framställa isotoper, att arbeta med radioaktiva ämnen, att utvinna uran ur malmen och att omvandla det till användbar råvara, att förvandla det till kärnbränsle, att kunna omarbeta använt kärnbränsle som ännu innehåller en kraftig radioaktiv komponent, att ur det utvinna nyttiga och tvärtom avskilja de skadliga produkterna, att kunna anrika dem på något sätt och att förvara dem så att de inte kan vålla skada på människor. Och hur man kan utnyttja en del av de radioaktiva ämnena till nytta för folkhushållningen och för medicinen. Det var alltså den typen av specialfrågor jag hade studerat.

Jag gjorde mitt diplomarbete på Kurtjatovinstitutet i ämnet bearbetning av kärnbränsle. Mitt diplomarbete gillades av akademiledamoten I. K. Kikoni söm ville ha mig till kandidataspirant. Emellertid hade jag och några studiekamrater kommit överens att jobba en tid inom kärnkraftsindustrin för att få praktisk erfarenhet på området som skulle bli vårt forskningsfält, och eftersom jag hade agiterat för denna idé kunde jag nu inte acceptera aspiranterbjudandet. I stället for jag till Sibirien där jag deltog i uppbyggnaden av en radiumkemisk fabrik. Detta var en mycket givande, intressant period med insyn i det praktiska arbetet. Jag arbetade där cirka två år varefter jag blev ”utplockad” till kandidataspirant i nämnda Kurtjatovinstitut.

Där arbetade jag med teknologiska processer, försvarade sedan mina vetenskapskandidat- och doktorsavhandlingar och blev invald i Vetenskapsakademin. Mitt vetenskapliga arbete har belönats med ett statligt pris. Detta om min professionella verksamhet. Den här verksamheten har dragit till sig intresserade unga människor som med sitt engagemang, goda utbildning och förstånd numera vidareutvecklar detta område av kemisk fysik, och jag tror att ur denna forskning kommer ännu många viktiga rön både för praktiken och för vetenskapen. Den framgångsrika forskningen på detta område har tilldragit sig uppmärksamhet och jag blev utnämnd till ställföreträdare för institutets direktör. Samtidigt avgränsades mina vetenskapliga funktioner genom mitt eget vetenskapliga arbete. Vid fördelning av ansvarsområden som hittills hörde samman blev nu mina uppgifter kemifysiken, radiumkemin samt utnyttjandet av kärn- och plasmakällor för teknologiska ändamål. När A. P. Alexandrov blivit vald till Vetenskapsakademins president rekommenderade han mig till förste ställföreträdare för institutets direktör.

Jag funderade på kärnenergins framtid och på vilka villkor den skulle få plats inom den sovjetiska energiproduktionen. Vi lyckades organisera ett forskningssystem med inriktning på vilka kärnkraftverk man skulle bygga med hänsyn till ändamålsenlighet, hur de skulle drivas rationellt och om de skulle producera bara elektrisk energi eller också andra energibärare, i synnerhet väte. Väteenergiforskningen blev det område som jag ägnade min speciella uppmärksamhet. Allt detta var ämnesområden som kompletterade den gängse kärnenergiforskningen.

Då kärnenergins risker var den allt överskuggande fråga som i alla sammanhang ställdes av den allmänna opinionen i hela världen var jag intresserad av att jämföra kärnkraftens realistiska risker och hot med faror hotande från andra energiproducerande system. Jag sysslade med stor entusiasm med dessa frågor, i huvudsak med klarläggande av risker med andra, alternativa energikällor.

I det teknisk-vetenskapliga rådet på institutet diskuterades rätt ofta olika koncept för kärnenergins utveckling men ytterst sällan de tekniska aspekterna, dvs egenskaperna hos de olika reaktortyperna eller bränslesorterna. Dessa frågor dryftades i de teknisk-vetenskapliga samrådsorganen. Icke desto mindre blev jag av den information jag hade tillgång till övertygad om att inte allt inom utvecklingen av kärnkraften var så lyckat som det påstods. Ytligt kunde man inte se att våra reaktorer skilde sig mycket från de västliga, till exempel i sin grundidé; i vissa avseenden var de till och med bättre, men vad de saknade var ett bra styrsystem och bra system för diagnostik. Amerikanen Rasmussen har gjort en riskanalys av ett kärnkraftverk där han konsekvent letade fram alla möjliga historiska missöden som lett till haverier, systematiserade dem och utvärderade sannolikheten av de olika händelserna och sannolikheten med vilken respektive händelse kunde leda till exempelvis ett radioaktivt utsläpp. Detta fick vi lära oss från utländska källor. I Sovjetunionen hade jag inte sett ett enda vetenskapligt kollektiv som åtminstone i någon mån skulle ha ställt och på ett kompetent sätt undersökt dessa frågor. Den som hos oss mest aktivt tog upp kärnkraftens säkerhetsfrågor var V. A. Sidorenko. Jag uppfattade hans tillvägagångssätt som seriöst. Han hade en faktisk kunskap om kärnkraftverken, om den använda utrustningen och om de missöden som inträffat under tiden. Hans ansträngningar riktades i huvudsak mot att komma till rätta med dessa problem, i första hand genom organisationsåtgärder, för det andra genom ett system för framställande av dokument som skulle finnas på alla kärnkraftverk och för det tredje verkade han mycket för att det skapades nödvändiga tillsyns- och kontrollorgan.

Stor oro väckte hos honom och hos hans likasinnade kvalitén på den utrustning som levererades till kärnkraftverken. Den senaste tiden började vi alla också känna oro med anledning av undervisningen och utbildningsnivån hos den personal som projekterade, byggde och skötte driften av kärnkraftverk. Antalet objekt hade ju ökat mycket men nivån på utbildningen av den personal som deltog i processen hade snarare sjunkit. V. A. Sidorenko var den främste vad gällde dessa frågor. Tyvärr fick han inte det stöd han borde ha haft. Vartenda papper och vartenda steg krävde ett oerhört mödosamt arbete. Historiskt sett kan man förstå det, vår vetenskapsgren byggde ju på hög kvalifikation och stor ansvarskänsla hos de människor som arbetade inom den. Och det är faktiskt så att i händerna på kvalificerad personal kan våra anläggningar anses tillförlitliga och säkra i drift. Oron för kärnkraftens säkerhet uppfattades som ett konstlat problem då det fanns en krets av högkvalificerade specialister och man var övertygad om att säkerhetsfrågorna löstes på ett ytterst kvalificerat och samvetsgrant sätt vid utbildning av personalen.

Men allt fler resurser lades ner på saker utan direkt betydelse för kärnkraften. Man uppförde industrianläggningar för produktion av bränslestavar och industrianläggningar för metallurgisk forskning, en stor mängd av byggnadsresurser användes till uppförande av objekt som inte hade någon relevans för vår myndighets arbetsområde. Vetenskapliga organisationer började försvagas och från att en gång ha varit mycket effektiva fick de se nivån på modern utrustning sänkas; personalens genomsnittsålder ökade och man var alltmer obenägen att acceptera nya angreppssätt. Så småningom vande man sig vid ett rutinmässigt arbete och rutinmässigt sätt vid tacklande av olika problem. Jag såg allt detta, men det var svårt för mig att lägga mig i dessa frågor riktigt fackmannamässigt, då alla inlägg i detta avseende bemöttes fientligt, och en ickespecialists försök att komma med egen uppfattning om andras arbete ansågs inte relevanta och accepterades inte.

Det växte upp en generation av ingenjörer som var kvalificerade för sitt arbete men som inte förhöll sig kritiskt till själva anläggningarna och säkerhetssystemen. Jag kände samvetsförebråelser, ty från min professionella ståndpunkt var det uppenbart att man borde göra något nytt, att försöka att stanna till och söka efter något annat. Jag riskerade rätt mycket. Under min verksamhet hade jag lett 10 forskningsprojekt varav fem misslyckades och genom dessa misslyckanden vållade jag det allmänna en förlust på 25 miljoner rubel. Dessa projekt misslyckades inte därför att de från början varit felaktiga. De var lockande och intressanta, men det visade sig snart, att det saknades nödvändiga material och organisationer som skulle vara kapabla exempelvis att tillverka en ovanlig kompressor eller värmeväxlare. Slutresultatet blev, att några från början fascinerande idéer visade sig under projekteringen för dyra och klumpiga och lämpade sig inte för praktiskt utförande. Jag är rädd för att två av projekten förtjänar sådant omdöme på grund av här uppräknade skäl. Tre av dem har däremot visat sig som ytterst lyckosamma. Bara ett av dessa slutförda projekt, som vi lagt ner 17 miljoner rubel på, har gett en årlig avkastning som täcker de 25 nedlagda forskningsmiljonerna som ännu inte slutat positivt, även med ränta på ränta. Risknivån i mina arbeten har således varit rätt hög – 50-70 procent. Jag har inte sett något liknande på reaktorområdet.

Jag intresserade mig endast obetydligt för traditionellt reaktorbyggande och jag hade naturligtvis ingen aning om graden av dess risker. Där fanns en känsla av oro men där fanns också ”valarna”, dessa giganter och erfarna människor, och jag trodde i mitt stilla sinne att de inte skulle tillåta något otrevligt. En jämförelse mellan västliga anläggningar och våra ledde till slutsatsen att det antagligen fanns många problem beträffande de existerande anläggningarnas säkerhet, men att dessa risker var mindre än riskerna som hängde samman med den traditionella energin och dess större mängder av kancerogena ämnen och den radioaktivitet som släptes ut i atmosfären från kolupplag.

Bland reaktorexperterna ansågs RBMK-reaktorn som dålig. Man betraktade den inte som dålig ur säkerhetssynpunkt; ur den aspekten uppfattades den till och med som en av de bättre. Den ansågs dålig ur ekonomisk synpunkt då den hade en hög bränsleförbrukning och för hög kapitalkostnad, samt för att dess kringutrustning var hantverksmässig[9]. Mig som kemist oroade också det faktum att man i dessa anläggningar förvarade mycket grafit, zirkonium och vatten. Jag oroades också av det ovanliga, för mig otillräckliga skyddssystemet som skulle träda i funktion i extrema situationer: endast operatören själv kunde föra in stavar avsedda till katastrofskydd, antingen automatiskt med hjälp av en givare eller manuellt. Mekaniken kunde fungera bra eller dåligt och det fanns inga andra av operatören oberoende skyddssystem som skulle fungera självständigt efter läget i reaktorn. Av konstruktionsspecialister blev jag tillfrågad om förslag till ändringar i reaktorns skyddssystem. Mina förslag förkastades aldrig men de behandlades ytterst långsamt.

Jag vill redovisa en synpunkt som jag står fast vid men som inte delades av mina kolleger och som ledde till viss friktion dem emellan. Det är så att vare sig i Väst eller hos oss delar man inom flygverksamheten eller i välutvecklade industrigrenar på funktionerna ”vetenskaplig handledare” och ”konstruktör”. Jag menar att det skall finnas vetenskaplig ledning för vissa frågor, exempelvis utvecklingen av flyget. Men när det gäller flygplanskonstruktion måste det finnas en enda chef som både är konstruktör, projektör och vetenskaplig ledare, och all makt och hela ansvaret måste finnas på samma hand. Detta förefaller mig vara uppenbart.

När kärnenergin föddes var allting rationellt. Då det handlade om nya vetenskapsgrenar som kärnfysik och neutronfysik fanns där en veteskaplig ledare som uppdrog åt konstruktörerna att lösa de grundläggande principerna för byggande av reaktorer. Den vetenskaplige ledaren var ansvarig för att dessa principer var fysikaliskt riktiga och säkra. Konstruktören realiserade dessa principer under löpande konsultationer med fysikerna för att försäkra sig om att han inte bröt mot de för ett reaktorbygge gällande fysikaliska lagarna. Allt detta var berättigat i kärnkraftsindustrins gryning. Men när konstruktionsbyråerna hade vuxit och skaffat sig egna datorer och fysikavdelningar, skapade detta ett system av dubbelstyrning (och i verkligheten tredubbel styrning, för det finns också månghövdade departementala och mellandepartementala samrådsorgan) som ledde till ett slags kollektivt ansvar för en reaktors driftsegenskaper. Det är denna situation vi har i dag och jag anser att den är felaktig. Jag är nu så som tidigare övertygad om att man skall ha en organisation med en vetenskaplig ledare som följer vissa projekt och bland dem väljer ut de bästa, och på så sätt styr kärnenergins utvecklingsstrategi. Det är här som en vetenskaplig ledares funktion ligger, inte i konstruktionen av konkreta reaktorer med tidigare fastställda egenskaper. Hela den här röran med frånvaron av personligt ansvar för reaktorns egenskaper har lett till en stor ansvarslöshet, något som kom i dager i Tjernobyl.

Under sitt framträdande den 14 juni sade Nikolaj Ryzjkov att det syntes honom att Tjernobylhaveriet inte var en slump utan att kärnkraften med en viss oundviklighet hade marscherat mot en så svår olycka. Dessa ord slog mig med sin riktighet fastän jag själv inte skulle ha kunnat formulera problemet på så sätt. Jag kom exempelvis ihåg en händelse där svetsarna på ett kärnkraftverk, när de skulle laga svetsfogen på en huvudledning, i stället för att utföra lagningen ordentligt svetsade med elektroden bara lätt på ytan. Detta kunde ha lett till en fruktansvärd olycka med explosion i huvudledningen, ett haveri i VVER-anläggningen[10] med total förlust av värmebäraren och en härdsmälta. Det var tur att där fanns välutbildad, uppmärksam och noggrann personal, då svetsfogen som avslöjades av en tekniker inte kunde ses i mikroskop. En undersökning visade att det helt enkelt handlade om fusk vid svetsning. När man undersökte dokumentationen fann man att alla underskrifter fanns där: svetsarens, att han utfört foglagningen yrkesmässigt och teknikerns som genom en gamma-felsökare har kontrollerat svetsfogen – en svetsfog som inte existerade i sinnevärlden. Allt detta gjordes i arbetsproduktivitetens namn, det gällde att svetsa så många fogar som möjligt. Ett sådant fusk överstiger helt enkelt vår fattningsförmåga. Efter det synade man på många kärnkraftverk liknande ställen och det var inte överallt som allt stod rätt till.

Ofta förekom det sprickor i viktiga ledningar och illa fungerande spjäll på kanaler från RBMK-reaktorn, och allt detta kunde pågå år efter år. Man struntade helt i sådant som de tioåriga övnings-genomgångarna, man brydde sig i allra största utsträckning inte als om de femåriga, och likadant var det med analyssamtalen om utformningen av de diagnostiska system som skulle kontrollera utrustningens skick. Man skall komma ihåg att antalet ingenjörer och övrig teknisk driftpersonal på kärnkraftverken har sjunkit brant. Var och en som besökte en byggnadsplats för ett kärnkraftverk förskräcktes över hur man på dessa viktiga objekt kunde arbeta på samma sätt som på vilket vanligt fuskbygge som helst. Alla dessa olika episoder hade jag i huvudet när Nikolaj Ryzjkov sade att kärnkraftindustrin varit på väg mot ett Tjernobyl, men i förstone hade jag framför mig bilden av specialisterna i mitt eget institut som förhållit sig mycket konkret och mycket professionellt till allt som gällde konstruktionen av kärnkraftverk.

Trogen min natur började jag mer uppmärksamt studera dessa frågor och här och var inta en mera aktiv ställning. Jag pekade på att det behövdes en ny generation av säkrare VTGR-reaktorer[11]. Detta väckte en enorm storm av indignation, man sade att det handlade om två helt olika saker, att jag var okunnig, att jag lade mig i och att man överhuvud inte kunde jämföra en reaktortyp med en annan. Det var en svår situation. Långsamt arbetade man på alternativa reaktorer, långsamt försökte man förbättra de befintliga, men det som var bedrövligast var att det var omöjligt att få till stånd en seriös och objektiv vetenskaplig analys av det verkliga sakläget och att skapa en fullständig händelsekedja, att grundligt analysera alla tänkbara fel och att finna medel till deras avlägsnande. Strax före händelserna i Tjernobyl fungerade och utvecklades allting på detta sätt och antalet företag som fick order att tillverka olika utrustningskomponenter till kärnkraftverk bara växte. Man började bygga Atommaskinkomplexet[12] som lockade till sig många unga. Företaget blev ett misslyckande. Mest av allt hade det behövts långt fler specialister med gedigna yrkeskunskaper. Det kunde man observera även på kärnkraftverken.

Efter min vistelse på kärnkraftverket i Tjernobyl kom jag till den entydiga slutsatsen att Tjernobylolyckan var en apoteos, en kulmen på hela den felaktiga ledning av folkhushållet som rådde i vårt land under många tiotal år. För det som hände i Tjernobyl fanns det definitivt inte bara abstrakta utan även konkreta upphovsmän. I dag vet vi att säkerhetssystemet i denna reaktor var defekt, att en rad vetenskapliga medarbetare kände till det, samt att de kommit med förslag hur man skulle avlägsna dessa brister. Men konstruktören var inte med på ett snabbt utförande av de föreslagna kompletteringsarbeten och hade inte heller bråttom med att förändra säkerhetssystemet. På själva Tjernobylkraftverket förekom under en rad år följande: man genomförde experiment vars program uppgjorts utomordentligt vårdslöst och slarvigt och man utförde inga simuleringar av tänkbara situationer före experimenten. Ringaktningen för konstruktörens och den vetenskaplige ledarens synpunkter var fullständig och dessa fick kämpa sig till att de tekniska rutinerna skulle följas på rätt sätt. Man ägnade ingen som helst omtanke åt instrumentens skick eller åt ett planmässigt förebyggande underhåll och reparationer av utrustningen. En av verkets direktörer sade direkt så här: ”Vad är det ni oroar er för? En kärnreaktor är som en samovar, den är betydligt enklare än ett värmeverk. Vi har erfaret folk, det kommer aldrig att hända något”.

När man tittar på händelseförloppet, varför den ene handlade si och den andre så, är det omöjligt att peka ut en enda skyldig, någon som initierat de händelser som ledde till brottet. Bakom den ende döljer sig hela komplex: teknikerna gjorde misstag därför att de till varje pris ville avsluta experimentet – de kallade det ”en hederssak”; planen för utförande av experimentet var uppgjord på ett mycket undermåligt och odetaljerat sätt och den hade inte godkänts av de behöriga specialisterna. I mitt kassaskåp ligger en loggbok med nedtecknade telefonsamtal som kärnkraftsteknikerna förde strax innan olyckan. Man får gåshud på hela kroppen när man läser dessa utskrifter. En av teknikerna ringer till en annan och frågar: ”Här i programmet står vad man måste göra men sedan har någon strukit över en hel del. Hur skall jag göra?” Hans kollega funderar en kort stund och säger: ”Du skall göra det som är överstruket”. Detta var standarden på de i förväg iordningställda viktiga dokumenten på ett objekt som faktiskt var ett kärnkraftverk. Det som någon strukit över skulle teknikern tolka och vare sig nu överstrykningen var rätt eller fel skulle detta bidra till dessa oförutsedda händelser. Man kan inte lägga hela skulden på respektive tekniker, skulden vilar också på den som gjort programmet, den som strök i det, den som signerade det och den som inte koordinerade det. Själva faktum att personalen på verket självständigt kunde igångsätta händelser som inte sanktionerats av fackmän visar en felaktig inställning hos fackmännen på detta kärnkraftverk. Och det faktum att representanter för kärnkraftsinspektionen[13] vid tillfället var närvarande där och inte hade informerats om det pågående experimentet och ej heller om dess program – det är något som har en vida större räckvidd än för det berörda verket.

Men låt oss återvända till händelserna i Tjernobyl som jag avvikit från för mycket. Militärflyget och dess helikopteravdelning arbetade ytterst ambitiöst. De var ett exempel på en bra organisation. Med förakt för alla faror ansträngde sig samtliga besättningar att fullgöra sina uppgifter hur svåra och komplicerade dessa än var. Särskilt svårt var det de första dagarna. Man fick order att släppa ner säckar med sand men de lokala ledarna klarade inte av att snabbt organisera tillräckligt med folk som skulle göra i ordning säckarna och sanden. Jag såg med egna ögon hur besättningarna, unga officerare, lastade sandsäckar i helikoptern, flög, kastade dem över målet, återvände och gjorde samma arbete upprepade gånger. Om jag inte missminns handlade det om följande tal: under det första dygnet släppte man tiotals ton, under det tredje-fjärde dygnet hundratals ton och slutligen rapporterade generalmajor Antosjkin på kvällen att man under ett dygn släppt ner ettusenetthundra ton material. Den 2 maj var reaktorn praktiskt taget övertäckt och vid den tiden hade utsläppet av radionuklider ur reaktorbuken reducerats på ett märkbart sätt.

Omkring den 9 maj visade det sig att block 4 slutade att ryka, brinna, leva; ytligt var det lugnt och vi ville på Segerdagens kväll fira denna dag. Tyvärr upptäckte man just den dagen inuti block 4 en inte särskilt stor men klart lysande hallonröd fläck som skvallrade om att på det stället var temperaturen fortfarande hög. Det var nödvändigt att fastställa om det glödande var fallskärmar som använts vid nedsläpp av bly och andra material. Jag trodde knappast det var så, snarare liknade det en glödande sandmassa, jord och annat man släppt ner. Helgen var fördärvad och man beslöt att släppa ytterligare 80 ton bly i reaktorns gap. Därefter avbröts helgfirandet och vi firade Segerdagen i större lugn och ro den 10 maj.

Redan då, under dessa tunga dagar befann vi oss paradoxalt nog i en upprymd stämning. Det hade inget samband med det att vi deltog i likvideringen av en så tragisk händelse. Tragiken förblev den tunga bakgrund på vilken allt annat utspelades. Men en viss upprymdhet berodde på hur människorna arbetade, hur snabbt de responderade på våra krav, hur snabbt man räknade fram olika tekniska alternativ – och vi började redan där på platsen beräkna de första alternativen för ett kupolbygge över det förstörda blocket.

Legasov lämnade ovanstående artikeln till ”Pravda” strax före tvåårsdagen av Tjernobylkatastrofen. På själva årsdagen, den 26 april 1988 tog han sitt liv. Dessa reflektioner är hans testamente, en anklagelse och ett desperat rop som självmordet givit en särskild tyngd åt. Det är fortfarande en öppen fråga hur stort intryck de ansvariga i Ryssland tagit av Legasovs kritik. Akademiledamoten Ju. Tretjakovs runa över honom var: ”Legasov var på en gång en Don Quijote och en Jeanne d’Arc, ingen lätt person enligt hans omgivning.”

* * *
*    

© Översättning Leo Kramár

[1] RBMK-reaktor, lättvattenreaktor med grafit som moderator (Översätarens noter)

[2]  ”nesjtatnyj”

[3]  ”v rezjime svobodnogo vybega”. Kraftförsörjningen till reaktorns cirkulationspumpar var inte säkrad vid yttre elavbrott och frånslag av turbinerna. Pumparna skulle drivas av dieselmotorer som tog en viss tid att starta. Enligt det svenska företaget Kärnkraftssäkerhet och Utbildning AB  gick experimentet ut på att ”pröva om den levande kraften i de nedvarvade turbinerna kunde driva pumparna under det kritiska tidsintervallet”. (DN 1996-04-19)

[4]  ”Minenergo”, ministeriet för energi och elektrifiering

[5]  ”osoznannyj plan”, ”katastrofplan”

[6] Nikolaj Ryzjkov var Sovjetunionens regeringschef

[7]  ”Atomenergoizdat”

[8]  ”Znanije”-förlaget

[9]  ”po neindustrialnoj osnove”, på ett icke fabriksmässigt sätt

[10]  ”VVER”- Vodno-vodjanoj energetitjeskij reaktor, vattenkyld reaktor

[11]  ”reaktor VTGR ili zjitkosolevoj reaktor”, reaktor med flytande natrium-kylning

[12]  ”Atommasj” (i Volgodonsk där man skulle tillverka reaktorer om 1 milj. kW. För det måste man    snabbutbilda 2.300 ingenjörer)

[13] 15 ”Gosatomenergonadzor”, Statens kärnenergiinspektion

 

EU-valet

Ebba Busch Thor har gett sig in i EU-valdebatten. Hon är en skicklig politiker och det är tack vare hennes tydliga ledarskap och klara besked som opinionssiffrorna för Kd är rekordhöga.  Först knäckte hon Centerpartiet och Annie Lööf. Liberalerna knäckte sig själva. Att en massa moderatväljare tänker rösta på Kd beror till viss del på Kristerssons velande och den ideologiska splittringen inom partiet. SD:s sjunkande opinionssiffror visar att inte heller Jimmie Åkesson kan vara säker på sitt väljarunderlag.

Nu gäller det EU och där börjar det kärva. EBT konstaterar att EU är på väg att bli en superstat, något hon vill förhindra, men samtidigt vill hon ge EU mera makt på vissa områden, exempelvis vad gäller klimatet, och hon vill öka dess överstatlighet genom att avskaffa medlemmarnas vetorätt i utrikespolitiska frågor.

Här är EBT på farliga vägar. Hon vill uppenbarligen fria till olika väljargrupper samtidigt och intar här en omöjlig ståndpunkt. Eller snarare två oförenliga ståndpunkter. Det går inte att både äta upp EU-kakan och behålla den, inte ens att bara plocka russinen ur den.

Hon har rätt i att det hos många väljare finns en oro för mer överstatlighet och federalism, det hon kallar en superstat. Hon förstår bättre än de flesta andra politiker att valet kommer att handla om EU:s framtida utveckling och inriktning: skall vi ha en Europeisk statsfederation eller Nationernas Europa?

Oppositionen mot mera överstatlighet växer i hela Europa och Brexit borde vara en varning för herrarna Macron, Juncker och andra att människorna inte accepterar att makten flyttas längre och längre bort från dem. Hur kan vi, svenska väljare med våra 2,7%, påverka besluten i EU-parlamentet?

Jag är en varm anhängare av europeiskt samarbete men anser att sådant samarbete skulle begränsas till områden som ekonomi, miljö, kriminalpolitik och kanske försvar och kanske några till, och bedrivas på regerings- och UD-nivå på liknande sätt som man gjorde i EEG och Efta. Utan en enorm och dyr EU-byråkrati och det ganska lama och kostsamma EU-parlamentet.

Ceterum censeo senatum Argentoratum esse delendam.

Jag kommer att rösta på det parti som först föreslår att avskaffa Strasbourgcirkusen.

Vad Gerstein såg i Bełżec

Kurt Gersteins ögonvittnesberättelse om massgasningar i förintelselägren:

Bildresultat för kurt gerstein

„Tübingen/Württemberg, Gartenstr. 24, f. n. Rottweil, den 4. Mai 1945.

Om personen Kurt Gerstein, byråingenjör utan tjänst, civilingenjör, den 27 september 1936 entledigad från Högre preussiska gruvförvaltningen p.g.a. statsfientlig verksamhet.

Född den 11 augusti 1905 i Münster/Westfalen, delägare i verkstadsföretaget De Limon Fluhme & Co i Düsseldorf, Industriestr. 1-17, specialtillverkning av automatiska smörjanordningar för lokomotiv samt Knorr- och Westinghouse-bromsar.

  1. Levnadsbana

1905-1910 Münster/Westfalen. 1910-1919 Saarbrücken. 1919 till 1921 Halberstadt, 1921-1925 Neuruppin nära Berlin. Där studentexamen vid humanistiskt gymnasium. Studier: Universitet Magdeburg/Lahn 1925-1927, Berlin 1927-1931, Tekniska högskolan i Aachen 1927. Civilingenjörsexamen 1931 i Berlin-Charlottenburg. Från 1925 aktiv medlem i organiserad evangelisk ungdom (CVJM – YMCA) och i bibelstudiekretsar vid högskolorna.

Politisk verksamhet: Aktiv anhängare av Brüning och Stresemann[1]. – Från juni 1933 förföljd av Gestapo till följd av kristen verksamhet mot nazistaten. Den 2 maj 1933 inträde i NSDAP, den 2 oktober 1936 utesluten ur NSDAP p.g.a statsfientlig (religiös) verksamhet för Bekännelsekyrkan.[2] Samtidigt entledigad från befattningen som statstjänsteman. Den 30 januari 1935 offentligt misshandlad och skadad för att ha stört dramat ”Wittekind” som uppfördes vid partiets ”Weihefeier” på stadsteatern i Hagen/Westfalen.[3] Den 27 november 1935 examen i ekonomidepartementet som bergasessor, samtliga examen med utmärkt beröm. Ända till arrestering den 27 september 1937 anställd som statstjänsteman vid Saargrubenverwaltung i Saarbrücken. Denna första arrestering var följden av en distribution av 8 500 stats(nazi)fientliga broschyrer till samtliga höga departements- och justistjänstemän i Tyskland. Av eget intresse studerade jag sedan medicin på Deutsches Institut für Ärztliche Mission i Tübingen, något som var möjligt genom mitt ekonomiska oberoende. Som delägare i firman De Limon Fluhme & Co i Düsseldorf hade jag en genomsnittlig årlig inkomst om 18 000 riksmark. Cirka en tredjedel av denna inkomst brukade jag använda för mina religiösa ideal. Så exempelvis lät jag trycka ca 230 000 religiösa och andra nazifientliga broschyrer och distribuerade dem på egen bekostnad.

Den 14 juli 1938 blev jag häktad för andra gång, anklagad för statsfientlig verksamhet och satt i koncentrationsläger Welzheim. Dessförinnan blev jag flera gånger varnad och förhörd av Gestapo och belagd med förbud att tala offentligt i hela riket.

När jag hörde om att man hade börjat döda sinnessjuka i Grafeneck och Hadamar bestämde jag mig att åtminstone göra ett försök att få en inblick i dessa ugnar och kamrar för att se vad det är som sker där. Detta desto mer, då min svägerska – Bertha Ebeling – blivit dödad i Hadamar. Med två rekommendationer av den Gestapotjänsteman som bearbetade mitt ärende lyckades det mig ganska lätt att komma in i SS. Dessa herrar menade att min idealism, som de beundrade, kunde bli till nytta för nazismen.

Bildergebnis für kurt gerstein

Jag gick in i SS den 10 mars 1941. Min grundutbildning fick jag i Hamburg-Langehoorn, i Arnhem i Nederländerna och i Oranienburg. I Nederländerna tog jag omedelbart kontakt med den holländska motståndsrörelsen (civilingenjör Ubbing i Doesburg). Med min dubbla utbildning förflyttades jag snabbt till den teknisk-medicinska tjänsten och underställdes SS-Führungshauptamt, tjänstegruppen D för sanitetsväsen inom Waffen-SS, avdelning hygien. Utbildningen skedde i en läkarkurs tillsammans med 40 läkare. –

I hygientjänsten kunde jag själv bestämma min verksamhet. Jag konstruerade mobila och fasta desinfektionsanläggningar för truppen, för krigsfångeläger och för koncentrationsläger. Härvid hade jag helt oförtjänt stora framgångar och förvärvade ryktet som ett tekniskt geni. Faktiskt blev det så att man i viss utsträckning lyckades begränsa den förfärliga vågen av fläcktyfus som härjade i lägren 1941. Tack vare dessa framgångar befordrades jag snabbt till fänrik och löjtnant.–

Vid julen 1941 fick domstolen som tidigare beslutat om min uteslutning ur NSDAP kännedom om att jag hade gått in i SS och blivit befordrad där. Man inledde en skallgång mot mig, men tack mina stora framgångar och min personlighet skyddades jag av mina överordnade och fick vara kvar. I januari 1942 blev jag utnämnd till chef för avdelningen hälsoteknik och blev samtidigt placerad som chef för samma sektor under chefsläkaren för SS och polis, ett slags dubbelbefattning. Därmed tog jag över hela desinfektionstjänsten inklusive desinfektion med höggiftiga gaser.

I denna egenskap fick jag den 8 juni 1942 besök av en tidigare för mig okänd SS-Sturmführer Günther från Reichssicherheitshauptamt, Berlin W, Kurfürstenstraße.[4] Günther kom civilklädd. Jag fick order att anskaffa 100 kg blåsyra och i ett topphemligt riksuppdrag åka i bil till en okänd ort som endast bilföraren kände till.

Bildergebnis für ss-sturmführer rolf günther

 Rolf Günther

Några veckor senare åkte vi till Prag. Jag kunde i någon mån föreställa mig uppdragets art, men jag accepterade det ändå då det här genom en slump erbjöd sig för mig tillfälle att få insyn i saker som jag sedan länge var nyfiken på. Dessutom var jag som expert på blåsyra så kompetent, en auktoritet, att det för mig var lätt att under någon förevändning förklara blåsyran som oduglig – p.g.a. nedbrytning e. dyl. – och så förhindra dess användning för avlivningsändamål. Tillsammans med oss åkte – mera av en tillfällighet – SS-Obersturmbannführer Pfannenstiel, ordinarie professor i hygien på universitetet i Marburg/Lahn.[5]

Bildergebnis für wilhelm pfannenstiel

Wilhelm Pfannenstiel

Vi åkte sedan med bil till Lublin där vi togs emot av SS-Gruppenführer Globocnek[6]. I fabriken i Collin[7] lät jag avsiktligt förstå att syran var avsedd till dödande av människor. Omedelbart dök där upp en man som visade stort intresse för vår bil och som försvann i rasande fart när han kände sig iakttagen. Globocnek sade: Hela den här angelägenheten är en av de hemligaste saker som för närvarande överhuvudtaget finns, man kan säga den allra hemligaste. Den som skulle berätta om den blir skjuten på stället. Så sent som i går blev två pratmakare skjutna. Sedan förklarade han för oss:

Bildergebnis für odilo globocnik

  1. Belcec, vid landsvägen och järnvägssträckan Lublin-Lemberg, där den korsar demarkationslinjen till Ryssland. Maxkapacitet 15 000 personer per dag.
  2. 120 km nordöst från Warszawa, Maxkapacitet 25 000 personer per dag.
  3. Sobibor, också i Polen, jag vet inte exakt var, 20 000 personer maxkapacitet per dag.
  4. – Då under uppbyggnad – Maidanek nära Lublin.

Belcec, Treblinca och Maidanek har jag personligen ingående besiktigat tillsammans med ledaren för dessa anstalter, poliskaptenen Wirth.[8]

Globocnek vände sig direkt till mig och sade: Det är er uppgift speciellt att utföra desinfektion av det mycket omfattande klädlagret. Hela den här textilsamlingen har man ju gjort bara för att förklara ursprunget till det här klädmaterialet för östarbetarna, för att framställa det som resultat av det tyska folkets offervilja. I verkligheten är [efter] tillkomsten av våra anstalter allt 10-20 gånger större än den här klädsamlingen.

(Därefter avhandlade jag möjligheten att desinficera dessa textilmassor i befintliga tvätterier och desinficeringsanstalter – det handlade bara i ett enda överfyllt förråd om ca 40 miljoner kilo = 60 kompletta godståg – med tillräckligt stora företag. Det visade sig vara helt omöjligt att placera så stora beställningar. Jag utnyttjade dessa förhandlingar till att på ett skickligt sätt sprida kunskapen om judeutrotningens faktiska verklighet. För Globocnek räckte det sedan med att man besprutade hela rasket med litet Detenolin (?), så det åtminstone luktade som efter desinfektion. Något som sedan också skedde).

Ert andra och ännu viktigare uppdrag är omställningen av våra gaskammare, som nu arbetar med dieselavgaser, till en bättre och snabbare sak. Jag tänker framför allt på blåsyra. I förrgår var Ledaren och Himmler här. Enligt deras anvisning måste jag föra er dit personligen, jag får inte utfärda skriftliga intyg eller inträdeskort för någon. –

Därpå frågade Pfannenstiel: Och vad sade Ledaren då? Glob: Snabbare, snabbare genomföra hela aktionen. Hans följeslagare, departementsrådet dr. Herbert Lindner[9] frågade då: Herr Globocnek, anser ni det bra och riktigt att begrava hela dessa lik i stället för att förbränna dem? Det kunde komma en generation efter oss som inte förstod det hela! –

Därpå Globocnek: Mina herrar, skulle det någonsin efter oss komma en generation som skulle vara så slapp och knäsvag att den inte skulle förstå vår stora uppgift, då har hela nationalsocialismen förvisso varit förgäves. Jag är tvärtemot av den uppfattningen att man borde fästa ner bronstavlor på vilka det står att vi hade modet att genomföra detta stora och så nödvändiga verk.

Därpå Ledaren: Bra Globocnek, det är helt och hållet också min uppfattning!

Senare har den andra uppfattningen slagit igenom. Liken brändes på stora improviserade grillar av järnvägsräls med hjälp av bensin och diesel.

Andra dagen åkte vi till Belcec. Där hade man på en kulle norr om landsvägen Lublin-Lemberg, i vänstra hörnet av demarkationslinjen byggt upp en liten järnvägsstation för detta ändamål. Syd om landsvägen några hus med skylt ”Sonderkommando Belcec der Waffen-SS”. Då den riktige chefen för samtliga dödsanläggningar poliskaptenen Wirth ännu inte var där, blev jag av Globocnek föreställd för SS-Hauptsturmführer Obermayer (från Pirmasens)[10]. Han lät mig denna eftermiddag se bara så mycket som han var tvungen att visa. Denna dag såg jag inga döda, men över hela trakten låg en peststank och överallt svärmade miljoner flugor.-

Nära den lilla bangården stod en stor barack, den så kallade garderoben med en stor lucka för värdesaker. Sedan följde ett rum med omkring 100 stolar, frisörrummet. Sedan en liten allé i det fria under björkar, omgärdad med taggtråd till höger och vänster, med skyltar: ”Till inhalations- och badrum”! –

Framför oss ett slags badhus med geranium, sedan en liten trappa och därefter på varje sida till höger och till vänster tre rum 5 x 5 meter, 1,90 meter höga, med garageliknande trädörrar. På bortre väggen, knappt siktbar i dunklet en stor rampdörr av trä. På taket som ett ”djupsinnigt litet skämt” en Davidstjärna!! – Framför byggnaden en skylt med text: Heckenholt-Stiftung! – Mera fick jag inte se denna eftermiddag[11].

Lorenz Hackenholt (främst t.h.)

Nästa morgon kort före klockan sju meddelar man mig: Om tio minuter kommer den första transporten! – Och verkligen efter några minuter anlände det första tåget från Lemberg. 45 järnvägsvagnar med 6 700 människor, av vilka 1 450 var döda redan vid ankomsten. Genom gallerförsedda luckor tittade fasansfullt bleka och ängsliga barn, ögonen fulla av dödsångest, vidare män och kvinnor. Tåget kör in: 200 ukrainare river upp dörrarna och piskar ut folk ur vagnarna med sina läderpiskor. En stor högtalare ger vidare anvisningar: Klä av sig helt, även proteser, glasögon etc. Värdesaker lämnas i luckan, utan kvitto. Skor bindes ordentligt ihop (för textilsamling), för hur annars kunde man i en hög på drygt 25 meter hitta och föra samman ett par skor.

Bildergebnis für sonderkommando belzec

Sedan kvinnor och flickor till frisören som med ett par tre klipp klipper av hela håret och låter det försvinna i potatissäckar.

”Det är avsett för något slags specialändamål för ubåtar, för tätning eller något liknande”, förklarar för mig en SS-Unterscharführer[12] som tjänstgör där.

Sedan börjar lämmeltåget röra sig framåt. Först en bildskön ung flicka, så går de längs allén, alla nakna, män, kvinnor, barn, utan proteser. Själv står jag tillsammans med kapten Wirth uppe på en ramp mellan kamrarna. Mödrar med dibarnen vid bröstet kommer upp, tvekar, stiger in i dödskamrarna! – I ett hörn står en stark SS-man som med pastoral stämma säger till de arma: Det händer er inte det minsta! Där i kammaren får ni bara hålla andan, det utvidgar lungorna, den här inhalationen är nödvändig för alla smittsamma sjukdomars skull. På frågan vad som kommer att ske med dem svarar han: Ja, självklart, männen måste arbeta, bygga hus och vägar, men kvinnorna behöver inte arbeta. Bara om de vill kan de hjälpa i hushållet eller i köket.

För några av dessa arma en liten stråle av hopp som räcker till att de utan motstånd tar de få stegen till kamrarna – flertalet har fattat, lukten skvallrar om deras öde! – Så de stiger uppför den lilla trappan och då ser det allt. Mammor med barnen vid bröstet, små nakna barn, vuxna, män och kvinnor, alla nakna – de tvekar, men de stiger in i dödskamrarna, trängda av andra bakom sig eller drivna av SS-mäns läderpiskor. De flesta utan ett ord. En judinna, kanske 40 år gammal, åkallar med lågande ögon det blod som här utgjutes över mördarna. Hon får ta emot 5 eller 6 slag med ridpiskan över ansiktet av kapten Wirth personligen, sedan försvinner även hon i kammaren.

Christian Wirth

Christian Wirth

Många människor ber. Jag ber med dem, jag trycker mig i ett hörn och ropar högt till min och deras Gud. Hur gärna hade jag gått tillsammans med dem in i kamrarna, hur gärna hade jag dött deras död. Då hade de hittat en SS-officer i uniform i sina kamrar – saken skulle uppfattas och behandlas som ett olycksfall och glömmas bort utan spår. Därför får jag inte ännu, jag måste först förkunna det jag upplever här! –

Kamrarna fylls. De skall packas ordentligt – så är kapten Wirths order. Människorna står på varandras fötter. 700-800 på 25 kvadratmeter, 45 kubikmeter! SS tvingar dem fysiskt så tätt ihop som det överhuvud går. – Dörrarna stängs. Under tiden väntar de övriga ute i det fria, nakna. Man säger till mig. Också på vintern, precis så! Ja, men de kan ju bli dödssjuka, säger jag. – Ja, de´ ä´ därför di ä´ här, svarar SS-mannen på sin plattyska. – Nu äntligen förstår jag varför hela anläggningen heter Heckenholt-stiftelse. Heckenholt är chauffören som styr dieselmotorn, en liten tekniker, samtidigt den som har byggt det hela. Människorna där inne skall dödas medelst dieselavgaser. Men dieselmotorn fungerar inte! Kapten Wirth kommer. Man kan se att han tycker det är pinsamt att något sådant måste hända just när jag är här. Men ja, jag ser allt. Och jag väntar. Och registrerar allt på mitt stoppur. 50 minuter, 70 minuter – dieseln startar inte! Människorna väntar i sina gaskammare. Förgäves. Man hör att de gråter, snyftar…Kapten Wirth slår ukrainaren som hjälper unterscharführer Heckenholt vid dieseln 12 eller 13 gånger med sin ridpiska i ansiktet. Efter 2 timmar och 49 minuter – stoppuret har registrerat allt – startar dieseln. Ända till detta ögonblick lever människorna i dessa 4 kammare, fyra gånger 750 människor i fyra gånger 45 kubikmeter! – Ytterligare 25 minuter förflyter. Rätt, nu är många döda. Det kan man se genom ett litet, litet fönster när kammaren för ett ögonblick upplyses av elektriskt ljus. Efter 28 minuter lever bara några få. Äntligen, efter 32 minuter är allt dött. – –

Männen från arbetskommandot öppnar dörren på baksidan. De är själva judar och för deras förfärliga tjänst har man lovat dem frihet och en viss promillesats av alla värdesaker som de hittar. I kamrarna står de döda sammanpressade rätt upp och ner som basaltpelare. Där finns inte någon plats att falla eller ens att böja sig. Även i döden kan man känna igen familjerna. Förstelnade i döden, trycker de varandras händer så att man får anstränga sig för att slita dem loss och göra kammaren fri för nästa laddning. Man kastar ut liken som de är, blöta av svett och urin, exkrementer och menstruationsblod på benen. Barnlik flyger i luften. Det är ont om tid, ukrainarnas ridpiskor susar över arbetskommandot. Två dussin ”tandläkare” öppnar med hakar munnen och letar efter guld. Med guld till vänster, utan guld till höger. Andra ”tandläkare” bryter med tänger och hammare guldtänder och guldkronor ur käkarna. –

Bildergebnis für sonderkommando belzec

Sonderkommando Bełżec

Bland allesamman springer kapten Wirth runt. Han är i sitt element. – Några arbetare undersöker genitalier och bakdelar efter guld, briljanter och värdesaker. Wirth kallar på mig. Lyft bara den här konservburken med guldtänder, det är bara från i går och förrgår! På ett otroligt vardagligt och falskt sätt säger han mig: Ni kan inte tro vad vi hittar varje dag av guld och briljanter – han säger brillanter med två ”l” – och dollar. Men se själv! Och han förde mig till en juvelerare som förvaltade alla dessa skatter och lät mig se alltsamman. Han visade mig sedan också en tidigare chef för ”Kaufhaus des Westens” i Berlin och en violinist: Detta är en kapten i den gamla kejserlig-kungliga österrikiska armén, riddare av Järnkorset 1:a klass, som nu är ”Lagerältester” i det judiska arbetskommandot! –

De nakna liken släpades på träbårar till gravar på 100x20x12 meter bara några meter längre bort. Efter några dagar jäste liken upp och en kort tid därefter sjönk de så starkt ihop att man kunde kasta ett nytt skikt ovanpå i samma grav. Sedan skyfflade man 10 cm sand över så att bara några enstaka huvuden och armar stack upp. – Jag såg på ett sådant ställe judar som klättrade runt på liken och arbetade i gravarna. Man berättade för mig att vid ankomsten av en transport hade av misstag folk inte blivit avklädda. Det måste givetvis åtgärdas för klädernas och värdesakernas skull som på så detta sätt hamnat i graven. –

Varken i Belcec eller i Treblinka har man gjort sig omaket att registrera eller räkna de dödade. Alla tal var bara uppskattningar efter innehållet i järnvägsvagnarna… – Kapten Wirth bad mig, att jag i Berlin inte skulle föreslå några ändringar, utan låta allt vara som det var och som det har visat sig fungera väl. – Blåsyran lät jag begrava under min tillsyn, då den ansågs ha undergått nedbrytning. –

Bildergebnis für sonderkommando belzec

På andra dagen, den 19 augusti 1942, åkte vi i kapten Wirths bil till Treblinka, 120 km nordnordost från Warszawa. Den här anläggningen var ungefär likadan, bara mycket större än Belcec. 8 gaskammare och verkliga berg av väskor, kläder och underkläder. Till vår ära gavs där i samlingssalen en bankett i typisk gammaltysk Himmlerstil. Maten var enkel men riklig. Himmler hade själv befallt att SS-männen i detta kommando skulle få så mycket kött, smör och annat, särskilt alkohol, som de önskade.

Sedan åkte vi i bil till Warszawa. Jag lyckades inte få en sovvagnsplats och på tåget därifrån träffade jag sekreteraren vid svenska legationen i Berlin, baron von Otter. Under intryck av de ganska färska fasansfulla upplevelserna berättade jag för honom alltsammans och bad honom att omedelbart underrätta sin regering och de allierade, då varje dag av dröjsmål kostade ytterligare tusenden och tiotusenden livet. Han bad mig om referens och jag gav honom namnet på herr superintendent dr Otto Dibelius, Berlin, Brüderweg 2, Lichterfelde-West, en förtrogen vän till kyrkoherde Martin Niemöller och medlem av den kyrkliga motståndsrörelsen mot nazismen.

Jag träffade herr von Otter senare två gånger på den svenska beskickningen. Då hade han underrättat Stockholm och meddelade mig att rapporten har haft en påtaglig inverkan på de svensk-tyska relationerna. Jag försökte att underrätta den påvliga nuntien i Berlin på samma sätt. Där blev jag tillfrågad om jag var soldat. Därefter avböjde man all diskussion med mig och jag uppmanades att lämna Hans Helighets ambassad. När jag hade lämnat den påvliga ambassaden förföljdes jag av en polis på cykel som körde om mig, steg av cykeln, men sedan helt obegripligt lät mig löpa. Jag har sedan dess berättat allt för hundratals personer, bl.a. för den katolska Berlinbiskopens ombudsman herr dr. Winter, med en uttrycklig önskan om att det skulle vidarebefordras till påvestolen. –

Jag måste tillägga att SS-Sturmbannführer Günther från Reichssicherheitshauptamt i början av 1944 upprepade gånger krävde av mig stora mängder blåsyra för ett mycket skumt ändmål. Han förevisade mig ett skjul på Kurfürstenstrasse i Berlin där han tänkte lagra den. Jag förklarade för honom att jag omöjligen kunde ta ansvar för det. Det handlade om flera järnvägsvagnar, tillräckligt att döda många miljoner människor. Han förklarade att han själv ännu inte visste om giftet skulle komma till användning och för vem och på vilket sätt. Men det skulle ständigt hållas i beredskap. Senare tänkte jag ofta på Goebbels ord. Jag kan tänka mig att de ville döda en stor del av det tyska folket, i så fall inklusive prästerskapet eller misshagliga officerare. Så mycket förstod jag av de frågor som ställdes av Günther beträffande det tekniska genomförandet att det skulle ske i något slags läsesalar eller klubbrum. Kan hända skulle han likvidera gästarbetare eller krigsfångar – vad vet jag. I varje fall ordnade jag så att den blåsyra som skickades till koncentrationslägren Oranienburg och Auschwitz för desinfektionsändamål försvann direkt efter ankomsten. Detta var ganska farligt för mig, men jag kunde då helt enkelt säga att giftet befann sig redan i ett tillstånd av farligt nedbrytning.

Jag är säker på att Günther ville ha giftet för att eventuellt avliva miljoner människor. 8 500 kilo räckte för 8 miljoner människor. Jag har fått räkningar på 2 175 kilogram. Räkningarna lät jag alltid ställas i mitt namn, till synes för diskretionens skull, i verkligheten för att ha större frihet att disponera över och eventuellt låta giftet försvinna. Framför allt undvek jag att vidarebefordra räkningarna och därmed påminna om saken. Hellre lät jag räkningarna ligga obetalda och tröstade företaget…”

Källa.

Vierteljahreshefte für Zeitgeschichte, 1953, Heft 2, S. 185–194.

© Översättning Leo Kramár

[1] Heinrich Brüning, ledare av det katolska Zentrumpartei. Gustav Stresemann, ledare av det liberala Deutsche Volkspartei.

[2] Bekennende Kirche var en oppositionsrörelse mot nationalsocialistisk dominans inom den protestantiska kyrkan.

[3] Nazisterna försökte ersätta den kristna Julen med hedniska, ”ariska”, fester och riter.

[4] SS-Sturmbannführer – major. Rolf Günther var Adolf Eichmanns ställföreträdare i Reichssicherheitshauptamt – Överstyrelsen för rikets säkerhet, en central polismyndighet ledd av Reinhard Heydrich med underställda bl. a. Gestapo och Sicherheitsdienst, och med 3 000 anställda.

[5] SS-Obersturmbannführer – överstelöjtnant. Wilhelm Pfannenstiel var lärare på  Rasse- und Siedlungshauptamt der SS – SS-Ras- och bosättningsstyrelse – och sanitetsinspektör för alla koncentrationsläger.

[6] SS-Gruppenführer – general. Odilo Globocnic, en av de mest beryktade krigsförbrytarna, tog sitt liv 1945.

[7] Kolín i Tjeckien, dåvarande Protektorat Böhmen und Mähren, där Zyklon B tillverkades under annat namn.

[8] Poliskapten och SS-Sturmbannführer (major) Christian Wirth var förste kommendant i Bełżec och under Odilo Globocnics ledning inspektör över alla förintelseläger.

[9] Dr Herbert Linden, departementsråd i Reichsinnenministerium och ansvarig för euthanasiprogrammet.

[10] SS-Untersturmführer (fänrik) Josef Oberhauser var Wirths ställföreträdare i Bełżec.

[11] SS-Hauptscharführer (fanjunkare) Lorenz Hackenholt började sin bana som gasningspecialist i Aktion T4 – eutanasiprogrammet – som kamouflerades med namnet ”Gemeinnützige Stiftung für Anstaltpflege“, ”Allmännyttig stiftelse för anstaltsvård”.

[12] SS-Unterscharführer – furir.

Gåtan Kurt Gerstein

Bildresultat för kurt gerstein

Kurt Gerstein

I dagarna visas på några få biografer en dokumentärfilm om svenske diplomaten Göran von Otter.  Filmen är en viktig påminnelse om Sveriges agerande under kriget men kommer knappast med något nytt för den historieintresserade.

Göran von Otter

Göran von Otter var under kriget förste sekreterare på svenska legationen i Berlin.  Natten mellan den 22 och 23 augusti 1942, när han åker snälltåg från Warszawa till Berlin, kommer han i samtal med en SS-officer. Och SS-Obersturmführer, löjtnant Kurt Gerstein är uppenbarligen ur gängorna. Han har varit med om gasning av ett stort antal judar i förintelselägret Bełżec och är angelägen om att von Otter rapporterar om det till sin regering.

Von Otter avlägger en muntlig rapport för sina chefer i Berlin men resten är tystnad.  Flera forskare – Steven Koblik i sin bok, Ingvar Svanberg och Mattias Tydén också en bok, Paul Levine i en doktorsavhandling om svenska UD  – har letat efter hans rapport i UD:s och andra arkiv men förgäves.

En aktuell och mycket läsvärd översikt av spaningen efter von-Otter-rapporten har skrivits av Mose Apelblat i en historisk facktidskrift.[1] Det mest sannolika är att von Otters rapport ansågs oviktig och kanske besvärande för det neutrala Sveriges relationer med det då segerrika Nazityskland. En bidragande orsak kan ha varit att på UD och i diplomatkåren satt många människor med sympatier för Tyskland och inte så få uttalade antisemiter.

Men vad hade Gerstein berättat för von Otter? Märkligt nog har jag inte hittat hans berättelse på svenska. Och vem var Kurt Gerstein?

Gerstein skrev ner sin berättelse 1945, under den tid då de franska ockupationsmyndigheterna hade börjat granska honom. Det han såg i Bełżec är säkert sant och korrekt återgivet och har bekräftats av andra vittnen, men den självbiografi som finns i början på berättelsen och de känslor han ger uttryck för bär en prägel av självförsvar.

I självbiografin finns det märkliga luckor och det finns annat som får en del tyska historiker att tvivla på att han alltid var en övertygad motståndare till nazismen. Gerstein var en gåtfull personlighet.  Född 1905 i en kristen domarfamilj blir han tidigt religiöst inriktad och aktiv i kristna studentföreningar. Efter studentexamen läser han till civilingenjör, kompletterar sedan med bergsingenjörsexamen och arbetar i olika gruvförvaltningar i Köln, i Bonn m. fl.

Efter Hitlers maktövertagande går han (och hans far och fyra bröder) in i NSDAP. Det sker redan i mars eller maj 1933, kort efter nazisternas valseger, och kan förklaras som en skyddsåtgärd för att behålla jobbet som statstjänstemän. Så gjorde många men förvisso inte alla. Ännu svårare är att förstå är att han 1934 också går in i SA, något han inte talar om i sin biografi. Samtidigt är han fortfarande kyrkligt aktiv, blir medlem i den oppositionella Bekännelsekyrkan och kritisk mot NSDAP:s antikyrkliga politik, något som leder till hans första konflikt med regimen.  Den 24 september 1936 häktas han av Gestapo och sätts i skyddshäkte, misstänkt för spridande av statsfientlig propaganda, men släpps redan den 18 oktober. Han utesluts ur partiet men får trots detta behålla sitt arbete. Han häktas på nytt i juli 1938, denna gång anklagad för högförräderi, men släpps efter sex veckor i brist på bevis.

Gerstein gifter sig och arbetar vidare som bergsingenjör men hans rykte är skadat och han förlorar jobbet i den statliga gruvförvaltningen.  Det är nu, 1940 som han anmäler sig som frivillig till SS och inkallas i mars 1941 till Waffen-SS, Standarte (regemente) ”Germania”.

Bildresultat för kurt gerstein

Gerstein som Waffen-SS-soldat

Hur skall man förklara detta vacklande mellan ett kyrkligt och oppositionellt engagemang på den ena sidan och flerårigt medlemskap i NSDAP och de illa sedda och hatade organisationerna SA och SS å den andra? Själv har han ingen annan förklaring än att han gick in i SS för att han ville ta reda på mera om den mystiska Aktionen T4, sedan hans svägerska blivit dödad i det beryktade eutanasiprogrammet.

Hur det nu än var så blev Gerstein som chef för avdelningen ”Hälsoteknik” inom Waffen-SS allt djupare involverad i Förintelsen. Han arbetade i den här befattningen ända till krigets slut och det blev hans uppgift att anskaffa och leverera Zyklon B till Auschwitz och andra förintelseläger. Och när han krävde att gastillverkaren Degesch skulle leverera en specialsort av Zyklon B, fri från retnings- och varningsämnen, förstod han säkert att gasen inte var avsedd för desinficering av de dödade judarnas kläder.

I april 1945 anmäler han sig själv till de franska ockupationsmyndigheterna, behandlas i början välvilligt men efter en kort tid flyttas han till ett fängelse i Paris som misstänkt krigsförbrytare. I juli  samma år hittas han död i sin cell.

Bildresultat för kurt gerstein

 Gerstein ca 1945

Kurt Gersteins förfäran efter upplevelsen i Belzec var säkert äkta, lika som hans behov att varna, men för mig förblir han en psykologisk gåta. Möjligen tyder hans självmord på att han var och förblev en olöst och outhärdlig gåta för sig själv.

(Fortsättning – Gersteins berättelse – följer)

 

[1] http://balticworlds.com/reporting-on-the-holocaust/

Konsumtionssamhälle

Som om det inte räckte med IS, klimatkrisen och Annie Lööf har vetenskapen upptäckt en ny plåga – köpberoende. Vi lever i ett konsumtionssamhälle och det finns folk som shoppar så intensivt för att dämpa sin inre oro att de hamnar hos kronofogden. Sådan är kapitalismen.

Ibland blir jag så stressad av all världens elände att jag tar fram min gamle vän Geoffrey Chaucer för att komma bort från alltihopa.

Men se, så här berättar den fromme kyrkoherden i ”The Parson’s Tale”

–  Avarice, after the descripcion of seint Augustin, is likerousnesse in herte to have erthely thinges. Som other folk seyn, that Avarice is, for purchasen manye erthely thinges, and no-thing yeve to hem that han nede. And understond, that Avarice ne stand nat only in lond ne catel, but somtyme in science and in glorie, and in every manere of outrageous thing…

–  Coveitise is for to coveite swiche thinges as thou hast nat; and Avarice is for to with-holde and kepe swiche thinges as thou hast, with-oute rightful nede. Soothly, this Avarice is a sinne that is ful dampnable…

Kapitalism och konsumtionssamhälle eller ej, människan har inte förändrats särskilt mycket sedan 1380-talet.

(Det kan vara roligt att tampas med Chaucers medeltidsengelska. Den har något annorlunda stavning och uttal men större likheter med den moderna än vad man i förstone tror: Erth/Earth; seyn/say; yeve to hem/give them; nede/need; lond ne catel/land or cattle; coveit/covet; kepe/keep; sinne/sin).

15 mars 1939 – en svart dag att minnas

– Nu är dom här igen.

Ett ögonblick fattar jag ingenting, men så ser jag hans ansikte i snögloppet i det svaga lyktskenet, de höga kindkotorna är alldeles vita, han har mörka ringar under ögonen och de skarpa dragen kring munnen är djupa. Det är inte als hans vanliga ansikte, han ser helt förstörd ut.

– Dom är här igen, tyskarna.

Det är fortfarande ganska mörkt och det har börjat snöa. Vintern har kommit tillbaka, nu i mitten av mars, och den regnblandade snön blåser oss i ansiktet. Vi står tätt inpå varandra, han har dragit upp axlarna och kragen på överrocken, kepsen djupt ner i pannan. De blöta snöflingorna smälter långsamt på axlarna.

Det finns inte mycket mer att säga. De är här igen. Vi står vid trappstegen till min järnvägsvagn, mitt lokaltåg går om ett par minuter och det gör hans också. Vi brukar mötas här ibland, min styvfar och jag. Han är på väg hem från nattskiftet och jag på väg till skolan i motsatt riktning, och vi byter tåg på den här lilla stationen.

Jag ser bara hans mörka rygg, jag anar hur han känner, en gammal järnvägsarbetare och socialdemokrat.

Vagnen är full, även kupén där jag brukar sitta, det är skolungdomar, gymnasister, klasskompisar från byarna runt omkring, jag får stå den knappa halvtimme det tar, men det är jag van vid. Ser mig omkring och undrar om de har hört något, om de vet. När jag berättar blir det en upprörd stämning, någon skriker och protesterar högt, en flicka börjar gråta. En kille svär och förbannar Hácha, någon menar att vi måste göra något, protestera, slås.

Tyskarna är här igen, sa styvfar Jan. Men varför? Vad kan det betyda? Visst kunde man ana att något obehagligt var i görningen, det har hörts hotfullt tal från Führern under en längre tid, men Hácha har ju krumbuktat sig och lovat lydnad och vänskap, så varför detta? Det är svårt att fatta. I oktober förra året tågade tyskarna in i vår stad vid gränsen och vi fick flytta. Vi förlorade vårt hem med alla kära platser där vi hade vuxit upp, vi blev flyktingar och våra vänner och kamrater skingrades alla vindars väg.  Nu var det hemska året 1938 slut men tydligen inte våra prövningar. Vi har ändå trott att Hitler skulle vara nöjd, han hade ju sagt att det var hans tyskar i Sudetlandet han ville ha och inget mer, inga fler tjecker. Förbannade lögnare Hitler, förbannade tyskar!

Stämningen i lämmeltåget från järnvägsstationen längs hela huvudgatan är upprörd. En av flickorna, jag känner henne till utseende, hon går i hushållsskolan två trappor upp, har plockat fram ett smalt band, ett rött-vitt band som hon klipper i småbitar och delar ut. Jag ser mig omkring och ser att några killar redan har fäst det rödvita bandet på mössan eller på rockslaget. Tjejen har med sig också en ask med knappnålar, så klart, det är sånt flickorna där uppe sysslar med. Det är sådant band president Masaryk hade på sin skärmmössa, ”masarykovka” kallades den.

När vi kommer till vägkorsningen, utanför länsstyrelsen mitt i stan där tåget börjar splittras, delas åt olika skolor till, upphör sorlet. Tvärgatan, min skolgata är full med militärfordon, samma grå bilar och motorcyklar som jag minns så väl från oktober i fjol. De kommer söderifrån, från Österrike, eller Ostmark som det nu heter och från det ockuperade gränslandet som vi har flytt ifrån. Och nu är de här igen.

Vi är ockuperade. Snart får vi lära oss att leva i ett ”protektorat”, bara det ett förnedrande namn som hittills har använts om kolonierna i Afrika, och att leva under det tusenåriga Tredje Rikets ”beskydd”. Vi känner oss förnedrade, fråntagna all stolthet och värdighet, så småningom skall vi lära oss också att vi endast är tolererade, att vi finns bara på nåder i det stora Riket så länge man behöver vår arbetskraft. Det enda vi tillåts är att hata.

De välbekanta gulsvarta affischerna med ”RECHTS FAHREN” dyker upp vid vägarna igen – och det är bäst att lyda, för vem vill möta en tysk stridsvagn på fel sida av vägen? Men nu sitter där även större anslag  undertecknade av en tysk general, som förkunnar att vi befinner oss under militärförvaltning och att varje fientlig handling mot den tyska krigsmakten bestraffas strängt, om nödvändigt med tagande och avrättning av gisslan.

Kasernerna töms på våra arma avväpnade och desorienterade värnpliktiga och den tyska armén drar in.

Gatorna börjar skifta namn; Masaryktorget heter nu något annat och Benešgatan har blivit Stationsgatan. Nya gatuskyltar med en mängd för oss hittills okända tyska stormän kommer upp. Först på tyska självklart i den förhatliga frakturstilen; vi lär oss att allt som är tyskt kommer numer och hädanefter alltid först. Sedan dyker det upp affischer om nya obligatoriska legitimationshandlingar, om registrering av judar och halvjudar, och allt med hot om de strängaste straff. I tidningarna kungörelse efter kungörelse med nya tyska lagar och förordningar.

Vi lever med en känsla av förnedring och ökande hat. Vad vi hatar dem. Sedan kommer fruktan. Lärarna vågar inte säga något förstås, ingen vet vem som lyssnar eller pratar bredvid mun och alla vet att tyskarna redan har inrättat en avdelning av  Gestapo i länsstyrelsens hus. Deras svarta blanka Adler står nu parkerad utanför och vi har också sett några av dem när vi passerar huset på väg till skolan. I sin favoritklädsel, stövlar, slokhatt och svart skinnrock eller lodenrock har de blivit ett nytt inslag i stadsbilden.

Geheime Staatspolizei. De är inte hemligare än att vi snart känner igen flera av dem, och vem vet, det kanske är meningen. Deras blotta närvaro och ordet koncentrationsläger, eller KZ som man säger, är nog för att hålla oss nere. Det har blivit snabbt känt på stan att man redan den första natten började hämta folk i hemmen och föra bort dem, okänt vart. Kommunister och socialdemokrater, sägs det.

Vår gamla skola ligger nu vid Schiller-Straße. Nej, ”Bastiljen” har inte blivit flyttad, det har bara kommit upp en ny gatuskylt.

Undervisningen drabbas naturligtvis också. Alla våra läroböcker i historia, geografi, litteraturhistoria – snart sagt alla utom matte – måste retuscheras. Under lärarens ledning och försedda med svart tuschpenna rättar vi våra läroböcker, d.v.s. svärtar över alla historiska och andra olämpligheter, och de är många. Först alla namn: Tjeckoslovakien, republik, Masaryk, Beneš, men också Heine, Einstein, Kafka, Mendelsohn, Mahler, för att inte tala om sådana som Marx och Trotskij. Det är enkelt och tankeväckande för många som aldrig reflekterat över att vederbörande egentligen var judar. Svårare är det med diverse olämpliga påståenden och vändningar. Hela rader och spalter får svärtas över, i historieböckerna får vi helt enkelt tillgripa lim och klistra ihop sidorna. Atlasen är nästintill hopplös, sidorna får skäras ut och förstöras, vilket vi självklart inte gör.

Så håller vi i protektoratet på att bli en del av den stortyska kulturen.

 

Sions vises protokoll – ett hundraårigt falsifikat

Antisemiternas hundraåriga eternell, Sions vises protokoll dyker upp igen och igen. Nu senast på näthandeln, men redan tidigare på internet. För inte så länge sedan fanns den att läsa på Radio Islams hemsida.

Det borde inte förvåna någon. Protokollen har dykt upp överallt och alltid när antisemiterna vädrat morgonluft. Skrönan har under hundra år spritts av hatets kolportörer och lästs och traderats av troskyldiga som hellre lever i en värld full av mysterier och konspirationer än i verkligheten. Den antisemitiska skriften utnyttjas fortfarande av nazistgrupper och som antiisraelisk propaganda i arabländerna där den sprids och citerats till och med i barnens skolböcker.

Vad är då egentligen dessa protokoll och vem var de Sions vise som skulle ha fört dem?

Protokollen påstås återge ett föredrag av ledaren för den hemliga judiska världsregeringen som avslöjar alla de lömska metoder med vilka judarna håller på att underminera och omstörta det kristna samhället för att upprätta judarnas världsherravälde. Talet skulle ha hållits av sionismens grundare Theodor Herzl vid 24 hemliga sammanträden på sionistkongressen som hölls i Basel under de sista dagarna i augusti 1897. Kongressen varade tre dagar, så man fick sno på!

Skriften gavs ut i Ryssland 1897, först i form av hektograferade blad och senare samma år som ett anonymt tryck. Det visade sig att utgivaren var en kammarherre Stepanov vid Moskvasynoden, den ortodoxa kyrkans högsta organ. Skriften väckte inget större intresse då och inte heller 1903 när den gick som följetong i en antisemitisk tidning. Stepanovs manuskript, som han sade sig ha fått av en bekant, kom i händerna på en annan ämbetsman vid synoden vid namnet Sergej Nilus, en religiös mystiker som i en bok med titeln Det stora i det ringa. Nära är den antågande Antikrist och djävulens herravälde på jorden hade samlat diverse spådomar, profetior och apokalyptiska syner. Boken hade tryckts på det kejserliga tryckeriet i Tsarskoje Selo i ett par upplagor. I den tredje upplagan 1905 och i de följande tog Nilus med Protokollen. En annan, utökad version publicerades av en G. Butmi i skriften Människosläktets fiender som kom ut i ett par upplagor 1906 och 1907 i St. Petersburg.

Nilus hustru var bekant med den djupt religiösa tsarinnan. Både hon och tsar Nikolaj läste Nilus böcker. Det stora i det ringa gjorde ett starkt intryck på tsaren, men när myndigheternas undersökning visade att Protokollen var en förfalskning, förbjöd han fortsatt tryckning på det kejserliga tryckeriet. Nikolaj II var antisemit men också en gudfruktig kristen och menade att en god sak inte bör främjas med dåliga medel.

Upplagan 1917 kom lägligt och fick en stor spridning och genomslagskraft som verktyg för de vitas propaganda under inbördeskriget. Protokollen användes som bevis för att revolutionen var judarnas verk och att den var ett led i den judiska konspirationen för världsherravälde. Hetsen mot judarna ledde till ett hejdlöst mördande av den judiska befolkningen överallt där de vita kom till makten. Minst 60 000 och ända upp till 120 000 judar uppges ha blivit dödade av Denikins och Petljuras arméer under åren 1918-1920.

Protokollen har blivit översatta till så gott som alla levande språk, även kinesiskan. Till Tyskland kom de med de baltiska flyktingarna efter första världskriget, många av dem antisemitiska. En av dem var Tredje rikets främste ideolog Alfred Rosenberg som använde skriften i sin bok Die Protokolle der Weisen von Zion und die jüdische Weltpolitik (Sions vises protokoll och den judiska världspolitiken). Boken lästes av hans vän och beundrare Adolf Hitler som snabbt insåg skriftens propagandavärde. Här kunde man slå två flugor i en smäll, både judar och bolsjeviker. I Mein Kampf skriver han att det i och för sig inte spelar så stor roll vem som är upphovsmannen, det viktigaste var att protokollen ”med en direkt fasanväckande säkerhet avslöjar judefolkets väsen och verksamhet … och slutmål”.

På svenska har Protokollen publicerats tidigare sex gånger, först 1919 i Helsingfors och senast 1940 i Stockholm, de spreds av Radio Islam och nu finns de i näthandeln.

I Frankrike, med dess grundmurade antisemitiska tradition trycktes Protokollen efter 1917 i många upplagor och utnyttjades flitigt av fascistiska grupper som Action Française och Croix de Feu. Den gamla judeofobin som tidigare riktats mot kapitalet och bankirerna vändes nu mot den nya fienden, den ”judiska” bolsjevismen.

En sorglig roll i Protokollens historia spelade Henry Ford. Även nu fann Protokollen sin väg till Amerika via de ryska emigranterna. Maskinskrivna exemplar spreds redan 1919 bland politiker och i societetskretsarna i Washington och året därpå distribuerades de i bokform gratis till senatorerna och inom administrationen. Publikgenomslaget kom när de togs om hand av Ford och publicerades under en rad år som följetong i hans veckotidning The Dearborn Independent. Med hjälp av Fordbilars återförsäljare steg tidningens upplaga från sjuttio tusen 1920 till sjuhundra tusen 1925. Tidningsartiklarna samlades och gavs ut i fyra volymer under titeln The International Jew, (upplaga ½ miljon), som översattes och distribuerades i stor skala utomlands. Genom stämningar och bojkott tvingades Ford 1927 stoppa sin hatkampanj och offentligt ta tillbaka beskyllningarna och be judarna om förlåtelse, men detta dämpade knappast hans antisemitism. Adolf Hitler hade Henry Fords porträtt på väggen i sitt rum och 1938 belönade han bilfabrikanten med storkorset av Tyska örnens orden.

Fords debacle betydde dock inte att Protokollen försvann från den amerikanska scenen. I Södern spreds de av Ku Klux Klan som hatade judar och katoliker lika mycket som de svarta, i norr av den katolske ”radioprästen” Coughlin som från 1926 till 1939 varje vecka samlade miljontals lyssnare i tjugosex stater. Pater Coughlin blev alltmer fascistisk och 1939 måste FBI ingripa mot hans anhängare som började bilda beväpnade grupper och misshandlade judar på New Yorks gator.

Protokollens öde i England artade sig annorlunda. Den konservativa Morning Post försökte rida på skräcken för den ryska revolutionen och använde boken som bevis för att separatfreden mellan Tyskland och Sovjeterna 1917 var ett led i den judiska världssammansvärjningen. Den likaså konservativa The Times protesterade och publicerade 1921 en serie artiklar som visade att Protokollen var en förfalskning. Artikelförfattaren, tidningens korrespondent i Konstantinopel Philip Graves, gav ut artiklarna samma år i bokform med titeln The Truth about the Protocols, A literary forgery.

Graves undersökning och senare en rättegång i Bern 1934-1935 visade att protokollen är ett falsifikat hopkommet i den ryska hemliga polisen Ochranas utlandshögkvarter i Paris. Originalmanuskriptet till Protokollen har aldrig hittats. Den förste utgivaren, Stepanov, uppgav under ed att han ägde en rysk översättning redan 1895. Enligt ett vittnesmål hade Nilus sagt att han fått skriften från Ochrana. Graves hade dessutom hittat en bok skriven av en fransk katolsk jurist, Maurice Joly, tryckt första gången 1864 och sedan 1868 i Bryssel, en politisk pamflett riktad mot Napoleon III. Joly fick femton månader fängelse för sin smädelse av kejsaren. Under processen i Bern visades att nästan halva texten i Protokollen var ett plagiat av Jolys bok.

Själva storyn – en judisk världsomfattande konspiration mot mänskligheten – är så gammal att man i själva verket kan hitta dess rötter i antiken och senare under medeltiden. Sannolikt var det i Frankrike, med Louis-Sébastien Merciers framtidsvision L’An 2440 från 1770, som konspirationsteorin fann sin väg in i litteraturen. Extra näring fick den när Napoleon av politiska skäl sammankallade Europas judiske lärde till det Stora Sanhedrin i Paris 1807. Under 1800-talet, blomstringstiden för de stora judiska bankirhusen, blev konspirationsteorierna ett vanligt inslag i både den klerikala och socialistiska propagandan och i agitationen mot judarnas emancipering. I Frankrike kom det ut en rad skrifter, av abbé Burruel, Alphonse Toussenel, Renault Bécourt, Jean Capefigue, abbé Chabauty och de stridbara antisemiterna Édouard Drumond och Roger Henri Gougenot des Mousseaux med olika varianter på samma tema. Utformningen som protokoll tycks ha inspirerats av en kolportageroman från 1868, skriven av en preussisk f. d. posttjänsteman Hermann Goedsche. I kapitlet ”På judekyrkogården i Prag” avlyssnar författaren en mörk natt när furstarna för Israels tolv stammar, som brukar samlas vart hundrade år, spinner djävulska planer om världsherravälde. Underbart nog kunde författaren nedteckna allt som sades fastän det språk som användes på mötet var kaldeiska. Detta kapitel gavs ut separat på ryska 1872.

När svarandesidan under Bernprocessen blev trängd (ett av kärandepartens huvudvittnen var Stockholms överrabbin Marcus Ehrenpreis), gjorde försvaret en rockad. Det påstods nu att Protokollen inte kom från den första sionistkongressen utan från ett möte som den judiska välgörenhetsorganisationen B’nai B’rith hållit samma år i Basel. Vad försvaret inte visste var att den första upplagan utkommit redan 1897 och att Stepanov enligt egen uppgift hade fått manuskriptet 1895. Likheten med den ”judiske frimuraren” Jolys bok berodde enligt försvarets nazityska expertis på att B’nai B’rith baserade sitt program på Joly – som inte var jude!

Bortsett från alla andra bevis är det uppenbart att texten i Protokollen inte kunde komma från den bildade skribenten och mångårige Pariskorrespondenten för Neue Freie Presse, dr. Theodor Herzl. Och inte från någon annan judisk källa heller. Judarna har av sina vedersakare beskyllts för mycket men knappast för att de skulle vara dumma. Dessutom så urbota dumma att de skulle framställa sig själva som en förbrytarmaffia.

Protokollens naiva och grovt antisemitiska jargong pekar entydigt ut såväl upphovsmannen som den målgrupp pamfletten riktades till. Här några citat:

”Den som vill härska måste tillgripa list och hyckleri. – Vår rätt ligger i makten. – Vi får inte avhålla oss från bestickning, bedrägeri och förräderi. – De ickejudiska folken har blivit fördummade genom alkohol. – Våra paroller om frihet, jämlikhet och broderskap har med våra hemliga agenters hjälp lockat till våra led hela legioner som med begeistring bär våra fanor.” (Protokoll nr 1)

”Tack vare pressen har vi samlat i våra händer guldet …” (Protokoll nr 2)

”Vår makt vilar på arbetarens bestående hunger och svaghet. – Med hjälp av guldet som helt är i våra händer kommer vi att med alla hemliga medel åstadkomma en allmän ekonomisk kris och kasta massor av arbetare ut på gatan …” (Protokoll nr 3)

”Vi kommer att höja arbetarlönerna utan att arbetarna får någon som helst nytta av det. – Våra planer kommer vi att beslöja genom påstådd önskan att hjälpa arbetarklassen” (Protokoll nr 6)

”Utökning av rustningar och av polis är en nödvändig komplettering av våra planer. – …vi måste frammana oro, tvedräkt och hat. – Sedan måste vi släppa löst ett allmänt krig” (Protokoll nr 7)

”Ickejudarna är en fårskock, vi är vargarna” (Protokoll nr 11)

”De liberala svärmarnas roll blir slutspelad så snart man erkänt vårt herravälde – ty vi har förvridit dessa ickejudiska dumhuvudens skallar med slagordet framsteg” (Protokoll nr 13)

”Vi kommer att avskaffa lärofrihet av alla slag. – Till vår nytta kommer vi att utsläcka varje tillstymmelse till självständigt tänkande” (Protokoll nr 16)

”Vår härskare måste utplåna dagens samhälle även om så måste ske genom att dränka det i dess eget blod” (Protokol nr 23)

Världens folk skall underkuvas med hjälp av frimurare, ateister och skumma politiker. Skulle folken våga sätta sig upp mot sina herrar kommer man att förinta deras huvudstäder genom att spränga tunnelbanorna eller med hjälp av amerikanska, kinesiska eller japanska kanoner. Man kommer att införa papperspengar utan stabilt värde. Men under judarnas herravälde kommer det att råda ett allmänt välstånd och folken kommer att gladeligen låta sig regeras av Davids hus under täckmanteln av till synes fritt valda politiker.

Det enda citat från Bibeln som Protokollen innehåller kommer inte från det judiska Gamla testamentet utan från Vulgatan, den katolska latinöversättningen.

Förföljelsen av ryska judar och liberaler hade kulminerat under den reaktionäre Alexander III. Konstantin Pobjedonostsev, den bigotte ortodoxe överprokuratorn vid den Heliga synoden och Rysslands mäktige man, hade ett recept för lösning av det judiska problemet: ”En tredjedel skall konvertera, en tredjedel emigrera, en tredjedel dö”. Det var Ochranan som organiserade pogromerna och Protokollen var ett verktyg med vilket man skulle slå två flugor – avleda folkets växande missnöje och effektuera Pobjedonostsevs program. Tusentals dog under den pogromvåg

som svepte över Ryssland efter 1881. En miljon emigrerade under de följande tjugo åren.

Protokollen är en genomskinlig propaganda där judarna och antisemitismen utnyttjades som tillhygge mot det verkliga hotet – de växande liberala och socialistiska rörelserna i Ryssland.

 

Vidare läsning:

Harry Järv, Trollkarl eller lärling?, 1986.

Eduard Radzinskij, Herre fräls oss och försona Ryssland, 1992.      

Hugo Valentin, Antisemitismen, 1935.

Universal Jewish Encyclopedia

Citat ur Protokollen översatta från Theodor Fritsch, Handbuch der Judenfrage, 1932.