Hur Hitler kom till makten (4)

Så som den politiska var också den kulturella sfären starkt radikaliserad och polariserad. Till höger fanns en disparat grupp intellektuella kring Ernst Niekisch, Ernst Jünger och Carl Schmitt [1]. De kallade sig ”nationalrevolutionärer”, ”nationalbolsjeviker” eller anarkister, och hade det gemensamt att de var inspirerade av Nietzsches övermänniskoideal och Spenglers ”preussiska socialism”. De föraktade 1789-års jämlikhetsidéer och det borgerliga samhället, talade om en ”konservativ revolution” och med sin önskan om en stark stat och ledare stod de ideologiskt nära nazismen och bidrog till dess seger.

Till vänster befann sig en mängd konstnärer och kulturpersonligheter som Carl von Ossietzky, Erich Mühsam, Ernst Toller och Bertold Brecht. De hatade och bekämpade nazisterna men de rackade också ned på kälkborgarna och deras ”reaktionära” republik. Deras arena var Berlin och ett par storstäder och deras publik begränsad till det progressiva men lilla skiktet av vänsterintellektuella där. I de breda befolkningslagren var Berlin beryktat för sitt extrema och depraverade avantgarde och den kritik och den konst som producerades där gouterades inte av tyskarna i allmänhet. Brechts grova satir och Kokoschkas eller Georg Groszs utmanande modernism snarare provocerade och stötte ifrån den borgerliga publiken som tyckte att deras konst var ”otysk”.

   Alldeles för många i kultureliten var marxister och medlemmar i KPD, vars mål var att genom en våldsam omvälvning störta den borgerliga republiken. De följde partiets direktiv, som i sin tur blint lydde direktiven från Moskva. Och ideologerna i Moskva följde regelboken och visste att Hitlers seger var historiskt nödvändig och att den snabbt skulle följas av en revolution och en socialistisk arbetarstat. Så som Marx själv en gång, såg nu KPD de socialdemokratiska reformisterna som ett hinder i vägen för en revolution. Man såg socialdemokrater som en farligare konkurrent än nazisterna och kallade dem föraktfullt ”socialfascister”. I sin iver att påskynda historiens gång röstade kommunisterna med nazisterna i riksdagen och vid ett par tillfällen organiserade de strejker i öppet samarbete med NSDAP. Det var en ödesdiger felbedömning som Otto Braun varnade dem för: ”Förstår ni inte att ni går deras ärenden? …dom kommer att hänga er…”,[2] och han blev snart sannspådd.

Studiet av kulturmiljö och samhällsstrukturer hjälper oss att förstå, men i slutänden är det människor som föder idéer, och individer, personligheter och politiska aktörer som formar historia. Det som hände i Tyskland och Europa under första hälften av 1900-talet skulle aldrig ha hänt om det inte hade funnits en Adolf Hitler och en Adolf Hitler med just de personliga egenskaper denne Adolf Hitler hade.

 Grundlagsfäderna i Weimar kunde inte förutse att 84-årige Paul von Hindenburg skulle bli återvald till rikspresident med alla de befogenheter de hade försett ämbetet med, inte heller att den ålderssvage presidenten skulle styras av sin son och sin kanslichef. På liknande sätt har vägen till katastrofen jämnats av andra medagerande. Brünings och Otto Brauns ålder och sjukdom som många anser ledde till ödesdiger passivitet i avgörande ögonblick, von Papens fåfänga, general Streichers obegripliga slapphet när han borde ha reagerat och handlat.

På kommunisternas valaffischer karikerades Hitler som kapitalisternas nickedocka men i verkligheten var den tyska storindustrins inställning till NSDAP tveksam och delad. Partiprogrammet från 1920, Strassers socialism och SA:s busfasoner och högljudda rop på ”revolution” skrämde industripamparna. Hitler gjorde stora ansträngningar att övertyga storföretagarna att han inte tänkte socialisera privata företag, utan större framgång. Storindustrin föredrog von Papen och med undantag för stålmagnaten Fritz Thyssens och Ruhrpatriarken Emil Kirdorfs bidrag gick de stora pengarna till de konservativa och nationalistiska partierna. NSDAP finansierades i huvudsak genom medlemsavgifter och drogs med stora skulder ända till valframgången i juli 1932.[3]

Vilken roll spelade nazisternas öppna och rabiata antisemitism för Hitlers väg till makten? Med vår kunskap om Förintelsen har vi ofta en överdriven föreställning om antisemitismens betydelse i den tyska politiken under 1930-talet. I NSDAP;s partiprogram från 1920 sägs att ”ingen jude kan tillhöra det tyska folket (Volksgenosse sein)…och kan därför inte heller vara statsmedborgare”, något som Hitler upprepar i sin bok. Han gormade mot judar på sina massmöten, antijudiska slagord skanderades av SA och sanslöst vulgär antisemitism spreds i Streichers tidskrift Der Stürmer. Men det var yttringar som mest riktades till de redan övertygade och konsumerades av fotfolket. Hitler hade proklamerat att ”juden är den ariska rasens dödsfiende” och det var i detta sammanhang, i omsorgen om den ariska rasens renhet, som ”judefrågan” diskuterades av naziideologerna och inom partiets ledning. I kontakter med den politiska och ekonomiska eliten undvek man att nämna ”judefrågan”.

Men NSDAP:s judepolitik togs sällan eller aldrig heller upp eller kritiserades av de påtänkta samarbetspartierna, rikspresidenten eller någon annan ledande politiker eller företagsledare. Den förbigicks med tystnad och det var ett förhållningssätt som var karakteristiskt för stora delar av det tyska samhället. Före Hitler skilde sig den tyska antisemitismen inte från den i andra europeiska länder. Efter emancipationen på 1860-talet blev judarna en alltmer betydande del av den uppgående medelklassen. De blev i allmänhet väl integrerade i det tyska samhället, pogromer liknande dem i Ryssland förekom inte och många judar därifrån och från Polen flyttade till det relativt toleranta Tyskland. Antal blandäktenskap ökade men både formella och sociala hinder fanns länge kvar och många yrken förblev stängda för judar. Av tvång och tradition sökte de sig till affärslivet och fria yrken, något som gjorde att antalet judiska studenter vid universitet och antalet judiska läkare och advokater vida översteg judarnas procentuella andel i befolkningen.

Weimarrepubliken revolutionerade det tyska utbildningsväsendet. Gamla och nya studievägar öppnades för barn ur arbetar- och lägre medelklassen och antal studenter vid universitet växte lavinartat. När den ekonomiska krisen i början av 1930-talet slog till stod där 150 000 unga akademiker utan arbete. Konkurrensen om jobb var knivskarp och det oproportionerligt stora antalet judiska studenter och akademiker väckte högljudda protester och krav på numerus clausus.

Som Götz Aly visar [4] var det inte deklasserade människor, utan främst uppåtsträvande unga ur arbetar- och medelklassen som sökte sig till NSDAP. NSDAP var ungdomens häftiga rörelse, dess medlemmar, riksdagsmän och ledningen hade lägst medelålder av alla partier, och nazismen var stark på högskolorna där det både bland studenter och lärare levde kvar en antisemitisk tradition från de duellerande studentföreningarna, Burschenschaften och völkisch- och Wandervogel-rörelserna. Det tyska studentförbundet var den första och enda riksorganisation som valde en nazistisk ledning redan sommaren 1931, långt före Hitlers maktövertagande. Aly och andra betonar betydelsen av konkurrensen, avunden och de sociala och ekonomiska aspekterna för den tyska antisemitismen och för NSDAP:s framgångar.

Att döma av samtidas utsagor hade ”judefrågan” ingen avgörande betydelse för deras inställning till nazismen[5]. Alla intervjuade förnekar egen antisemitism och de flesta också att det hade funnits någon antisemitism i det tyska samhället, men undertonen i deras berättelser vittnar om motsatsen. De flesta hade inte haft någon kontakt med judarna, knappt ens känt en jude personligen, men de har bestämda åsikter om judarnas gruppsammanhållning, deras framfusighet, deras överrepresentation i de akademiska yrkena och oproportionella inflytande i näringslivet, pressen och konsten. Vad man i allmänhet trodde var att när nazisterna kom till makten skulle de göra judarna till andra klassens medborgare och diskriminera dem på många sätt, något som somliga beklagade, andra gillade, men som för de flesta var helt likgiltigt. Det handlade ju ändå bara om en obetydlig minoritet som man inte hade något gemensamt med eller något intresse av. De som röstade på och anslöt sig till partiet gjorde det oftast av andra än ideologiska skäl och de accepterade antisemitismen så att säga på köpet.

Nazisternas rasideologi var avgränsande, uteslutande och hatfylld, och partiets system strängt hierarkiskt, men det som sällan uppmärksammas är att man samtidigt hävdade och tillämpade en social utjämning och jämställdhet för dem som tillhörde det tyska folket, Volksgenossen, en term som antyder kamratskap och gemenskap. Principen tillämpades inom partiet som fylldes med idel uppkomlingar, människor från arbetar- och lägre medelklassen, med Führern som den främste av dem. När Hitler sedan kom till makten sökte de sig massvis till partiet – de s. k. marsstupade – och trängde ut den gamla klass- och meriteliten ur otaliga befattningar och ämbeten. Det var något nytt, något som bröt ner klassgränser och något som, som Göts Aly dokumenterar, tilltalade miljoner tyskar [6]

Hitlers väg till makten jämnades av ledande politikers kortsynthet och av Hindenburgkamarillans intriger, men till syvende og sidst uppnådde han sitt mål på ett legalt sätt, för att en tillräckligt stor del av tyska folket lade sin röst för honom. Invändningen att han aldrig fick en majoritet, inte mer än 33% i det sista fria valet, är inte mycket värd. Som vi vet har vi haft socialdemokratiska regeringar som satt på ett mindre röstunderlag än så. NSDAP var riksdagens vida största parti och tillsammans med det högernationalistiska DNVP var högerblocket större än de två vänsterpartierna tillsammans. Hindenburg kunde i längden inte vägra att utnämna ledaren för det största partiet och det största blocket till rikskansler.

Man har undrat över och förebrått den socialdemokratiska ledningen och de mäktiga fackföreningarna för att de i det kritiska ögonblicket inte använde de maktmedel de hade till förfogande, en generalstrejk och kanske våld, för att stoppa Hitler. Reichsbanner med sina miljoner medlemmar och hemliga vapenlager stod redo, men Otto Braun och hans partikamrater var övertygade demokrater, de kunde inte vänta sig stöd av kommunisterna och de ville inte bryta mot konstitutionen och de fruktade att en våldsam aktion skulle utlösa ett inbördeskrig med en väl rustad motståndare, Hitlers SA och SS, en förödande strid, ett inbördeskrig med osäker utgång.

.

Viktigaste källor

Barth, Rüdiger; Friederichs, Hauke, Dödgrävarna (2019), en journalistisk skriven dag-för-dag-berättelse om den dramatiska hösten-vintern 1932-33.

Bracher, Karl Dietrich, Die Auflösung der Weimarer Republik (1955) är fortfarande den bästa studien av Hitlers väg till makten. En kortare sammanfattning, „Demokratie und Machtergreifung: Der Weg zum 30. Januar 1933“ finns i Bracher-Funke-Jacobsen, Nationalsozialistische Diktatur1933-1945 (1983).

Brodersen, Ingke-Humann, Klaus-v. Paczensky, Susanne, 1933: Wie die Deutschen Hitler zur Macht verhalfen (1983), ett antal intervjuer med samtida och ett avslutande kapitel „Machtergreifung“ av historikern Wolfgang Kopitzsch,

Höhne, Heinz, Die Machtergreifung (1983), är en detaljrik studie av händelseförloppet och av de politiska aktörerna under den kritiska tiden, med valstatistik, regeringslängd m.m.

Kortare men intressanta överblick av Weimarrepublikens historia finns ex-vis i Golo Manns Deutsche Geschichte des 19. und 20. Jahrhunderts (1992) och i William L. Shirers, Det Tredje rikets uppgång och fall I (1977).

Läsvärd diskussion av politiken och tidsandan under Weimartiden hittar man också i Christian von Krockows Ett tyskt århundrade 1890-1990 (1990), kap. ”Novemberrepubliken” och i Norbert Elias Tyskarna och civilisationens bräcklighet (1996).


[1] Heidegren, Carl-Göran, Preussiska anarkister (Symposion, 1997)

[2] Mann, sid.780.

[3] Trumpp, Thomas, ”Zur Finanzierung der NSDAP durch die deutsche Großindustrie“ i Bracher-Funke-Jacobsen Nationalsozialistische Diktatur 1933-1945 (Drosde, 1983).

[4] Aly, Götz, Warum die Deutschen? Warum die Juden?, (Fischer, 2011).

[5] Brodersen, sid. 20ff, 70ff m.fl.

[6] Aly, Götz, Hitlers Volksstaat (Fischer, 2005), sid. 25ff..

Hur Hitler kom till makten (3)

Varför Hitler? Varför Tyskland?

Forskningen om Weimarrepublikens kollaps och Hitlers maktövertagande är omfattande och förklaringar av orsakerna många. Det historiska arvet, den ofullbordade revolutionen, ”skamfreden”, systemfelet i författningen, avsaknaden av demokratisk tradition, partisplittringen, den ekonomiska krisen.

Tyska historiker talar ibland om Tysklands Sonderweg och pekar ut vissa moment i Tysklands historia: landets splittring i småstater ända in på 1800-talet och dess sena enande, det auktoritära Preussens dominerande roll, Bismarcks överhetsstat, den wilhelminska militarismen. Historiker Wolfgang Kopitzsch skriver att ”såväl maktgripandet som Weimarrepublikens och Tredje rikets historia kan inte förstås utan deras relationer till kejsarrikets (1871 till 1918) historia”[1].

Man tvistar om Tyskland har följt en väg som på något avgörande sätt skiljer sig från andra europeiska stater. Men även om man inte kan bortse ifrån förhistorien hade det som hände i slutet av första världskriget och under Weimarrepubliken och som skickligt utnyttjades av nazisterna betydligt större betydelse.

Historiker är ense om att Weimarförfattningen hade brister och att dessa brister bidrog till återkommande regeringskriser och republikens slutliga sammanbrott. Det författningsförslag som 1919 lades fram av vänstern skulle göra Tyskland till en parlamentarisk demokrati men blev föremål för en halvårslång diskussion som resulterade i en kompromissprodukt. Monarkister och andra motståndare till republiken ville som en motvikt till ett partidominerat parlament ha en stark statschef, och Weimarförfattningen gav rikspresidenten vidsträckta befogenheter. Han fick rätt att utnämna och entlediga rikskanslern och ministrarna, att som överbelfälhavare vid behov sätta in armén, att enligt den ödesdigra artikeln 48, ”till återställande av allmän säkerhet och ordning” överta hela makten och regera genom presidentorder, Notverordnungen, och att upplösa riksdagen och utlysa nyval. 

Novemberrevolutionen 1918 avskaffade monarkin och införde en republik men gick inte på djupet. Tyskland saknade en demokratisk tradition. Gamla strukturer, adeln, statsbyråkratin, juristkåren, armén med kejsartrogna officerare, skolor och universitet med konservativa lärare och studentkorporationer fick vara kvar och med dem auktoritära och traditionella värderingar och kejsarrikets politiska kultur. Som Golo Mann skriver, Weimarrepubliken fick aldrig en egen identitet [2]. Under republikens hela existens fanns det kvar inflytelserika grupper som var negativt inställda till den och ville helst återgå till det gamla. Men republiken var impopulär också i befolkningens breda skikt, något samtida vittnar om.[3]

Något som skilde Tyskland från andra europeiska demokratier var politiserande generaler i ledningen för Reichswehr. SPD:s ordförande och Weimarrepublikens förste president Friedrich Ebert försäkrade sig på ett tidigt stadium om arméns stöd genom en ”pakt” med den republiklojale generalen Wilhelm Groener, men när militärens trohet mot republiken sattes på prov under Kappkuppen visade den sig dubiös. Generalstabschefen Hans von Seeckt vägrade varje inblandning, hans inställning var att ”riksvärnet skjuter inte på riksvärnet” och han hävdade självsäkert att ”riksvärnet står bakom mig”.[4] Man har betecknat Reichswehr som en stat i staten och det var och förblev under hela Weimartiden en politisk maktfaktor som varje regeringschef måste förhålla sig till och räkna med.

Hur kan det komma sig att NSDAP på bara några få år växte från ett obetydligt lokalt parti till Tysklands största politiska kraft? I valen 1928 fick Hitler 2,6%, 1932, i det sista fria parlamentsval, röstade 37,4% och nästan 14 miljoner väljare på NSDAP.

Det finns ett antal slagord som ständigt upprepades i Hitlers och Goebbels tal och som hade framträdande plats i partiorganet Völkischer Beobachter och på NSDAP:s valaffischer: Dolchstoss, Versailles, Novemberverbrecher, Kriegsschuldlüge, Unsere Ehre, Zinsknechtschaft, Not, Arbeitslosen, Volksgemeinschaft. Propaganda? Visst, men partiets propagandister förstod väl stämningarna hos folket och visste exakt på vilka strängar de skulle spela och vad skulle gå hem hos väljarna.

Att Tyskland 1918 skulle förlora kriget var för de flesta tyskarna helt oväntat. Kriget hade ju gått bra, så sent som i mars 1918 hade man avslutat det segerrikt på östfronten med Brest-Litovsk-freden, i väst höll man ställningarna och allmänheten var vilseledd av krigsledningen att tro att man höll på att vinna även där. När nederlaget kom blev det en chock och den ansvariga duon Hindenburg-Ludendorff fabricerade myten om dolkstöten, påståendet att det var hemmafronten som svek och förrådde den tappert kämpande frontsoldaten. Nästa steg i mytbildningen var att de som accepterade och skrev under fredsavtalet i Versailles, ”novemberförbrytare”, var socialister och judar. Men Matthias Erzberger, Tysklands förhandlare i Versailles och den som undertecknade fredsfördraget, var en katolsk centrumpolitiker och kejsarens siste vicekansler. Ett par år senare dödades han av en högerextremist.

Versailles. Inget ord har antagligen betytt mera för nazismens framgångar än detta ortsnamn. ”Skamfreden” i Versailles och det därpå följande ”ränteslaveriet” fördömdes som orättvist och avskyddes av en överväldigande majoritet tyskar. Även historiker Golo Mann, som inte kan misstänkas för högersympatier, talar om en obillig fred och om den upprördhet tyskarna kände då de ansåg sig lurade av president Wilsons löften om ett rättvist fredsprogram.[5] Fredsfördraget avvisades och bekämpades av samtliga partier, från yttersta högern till yttersta vänstern. Och det var inte bara tyskarna som protesterade. John Maynard Keynes, som var en av Storbritanniens representanter vid fredsförhandlingarna, lämnade uppdraget i vrede och skrev en pamflett där han förutspådde den ekonomiska och politiska katastrof som den oerhörda skuldbörda som lades på tyskarnas axlar skulle leda till. NSDAP satte upp avskaffandet av fredsfördraget i Versailles som punkt 2 i sin 25-punktsprogram och drev tesen om ränteslaveriet hårdast av alla.

Att Frankrike, Belgien, Italien och Storbritannien skulle ha ersättning för den förödelse som den tyska krigsmakten hade åstadkommit var förståeligt, men, som Keynes visade, i den utsträckning de krävde det både ekonomiskt och i sina konsekvenser politiskt förödande.

Den krigsskuld Tyskland hade ådragit sig beräknade man i Versailles först till 20 miljarder guldmark, 7 000 ton guld i dåtidens guldvärde. Efter långdragna förhandlingar fastställdes skulden till 132 miljarder guldmark som skulle förräntas och betalas på 42 år med en årlig annuitet på 2 miljarder guldmark och med varuleveranser som uppgick till 26% av den tyska exporten. Tyskland var ruinerat, vissa år täcktes knappt 20% av riksbudgeten av intäkter, och reparationerna måste finansieras med utlandslån, framför allt från amerikanska banker. 1929 blev Tysklands läge så kritiskt att man genom den s.k. Youngplanen tvingades nedsätta skulden till 112 miljarder och förlänga amorteringen till 1988.

Men innan dess kom inflationen. Kriget hade den tyska staten finansierat med krigslån från allmänheten, reparationsbetalningarna med lån från utlandet och med en ohämmad sedelutgivning. I juni 1923 blev Tyskland oförmöget att avbetala på sin krigsskuld, Frankrike och Belgien ockuperade Ruhrområdet som ”pant”, med strejker, sabotage och allmän oro som följd. Tysklands finansbubbla sprack med en hyperinflation som följd, den 2 december 1923 kostade ett ägg i Berlin 320 miljarder mark. I slutet av 1923 införde staten en ny räntemark och återställde valutan, men hyperinflationen hade berövat människor deras besparingar, inte minst pengar som de hade lånat ut till staten under kriget. Den förde med sig en omfördelning av förmögenheter i tidigare aldrig skådad omfattning. Staten blev skuldfri, men den utarmning som främst drabbade medelklassen traumatiserade tyskarna och rubbade deras förtroende för staten för många år framledes.  

Till den ekonomiska bördan kom den psykologiska. Skulden för kriget hade i Versailles uttryckligen lagts på Tyskland, något som väckte starka känslor. Tyskarna, som hade matats av sin krigspropaganda, hävdade att de hade dragits in i kriget på Österrike-Ungerns sida, att England bekämpade Tyskland som en konkurrent på världsmarknaderna och att de orättmätigt hade berövats sina kolonier. De upplevde det som en kränkning av sin nationella heder att bli utpekade som en skurknation. Det var ett ressentiment som utnyttjades maximalt av NSDAP som i sitt partiprogram krävde ”ett likaberättigande av det tyska folket med andra nationer”. Det var inga långsökta propagandafraser gripna ur luften. Nazisternas fördömanden av ”krigsskuldlögnen” och ”ränteslaveriet” och deras krav på återupprättande av den tyska äran delades och användes av de flesta partier och uppfattades av en stor majoritet av tyskar som sanna och berättigade.

Den tyska politiken präglades av ett stort antal partier som företrädde mindre grupper och som i parlamentet drev sina särintressen på ett sätt som gjorde kraftfulla koalitioner omöjliga. Weimarförfattningens hade inte förutsett att ett par rivaliserande partier skulle tillsammans få en majoritet som hindrade bildande av en majoritetsregering. Efter julivalet 1930 fick NSDAP och kommunisterna sådan negativ majoritet i riksdagen, något som försatte det parlamentariska systemet ur funktion. Slagskämparna i partiernas Wehrverbände utmanade varandra i blodiga gatustrider med ett ökande antal politiska mord som följd. NSDAP:s valframgångar berodde i mycket på att människorna var trötta på de ständiga grälen i parlamentet och på politikernas oförmåga att stoppa gatuvåldet och skapa lugn och att bemästra den ekonomiska krisen. Många trodde på Hitlers löften om en radikal samhällsförändring som skulle återställa ordning och trygghet, avskaffa ”ränteslaveriet” och minska arbetslösheten, och, som SA sjöng i sin kampsång, skulle ge ”frihet och bröd” åt alla.


[1] Brodersen, Inge; Humann, Klaus; v. Paczensky, Susanne, 1933: Wie die Deutschen Hitler zur Macht verhalfen (Rowohlt, 1983), intervjuer med samtida, sid. 304.

[2] Mann, Golo, Deutsche Geschichte des 19. und 20. Jahrhunderts (Fischer, 1992), s. 805

[3] Brodersen m. fl.

[4] Mann, sid.687

[5] Mann, sid. 676f.

(F.f.)

Hur Hitler kom till makten (2)

Krisen

Septembervalet 1930 visade en fortsatt radikalisering och polarisering. Samtidigt som mittenpartierna halverades och socialdemokratin försvagades fortsatte kommunistpartiet att växa och valen blev en jordskredsseger för Hitler. NSDAP fick 6,4 miljoner röster, jämfört med 800 000 två år tidigare. Med sina 18,3% blev det Tysklands näst största parti och en maktfaktor man inte kunde nonchalera längre.

Regeringen Brüning tolererades av socialdemokraterna men hade inte majoritet i parlamentet. Kanslern gick därför ofta förbi riksdagen och regerade medelst presidentdekret – så länge han hade Hindenburgs förtroende. Hans deflationspolitik – besparingar i statsapparaten, sänkta löner och höjda skatter – var djupt impopulär och hade fört landet nära en ekonomisk katastrof.  Ett par storbanker hade kollapsat, Tysklands kreditvärdighet sjönk, statskassan var tom och landet oförmöget att betala på sin krigsskuld. I slutet av 1931 hade armén arbetslösa vuxit till nästan 6 miljoner och Brüning kallades ”hungerkansler”.

Det parti som hårdast kritiserade regeringens sparnit och som förespråkade en expansiv ekonomisk politik – keynesiansk skulle vi säga i dag – var NSDAP, något som bidrog till Hitlers popularitet och framgången i valet. Men trots valframgången befann sig Hitlers parti i kris. Partiorganisationen, pressen, valpropagandan, men framför allt SA, kostade enorma pengar; partikassan var tom och partiet svårt skuldsatt. Fraktionen kring bröderna Strassers som främst hade stöd i SA-ledningen krävde en omvälvning av samhället i socialistisk riktning.

Gregor Strasser

I augusti 1930 gick SA i Berlin till öppen revolt och demolerade partiets högkvarter. Hitler avskedade SA-chefen Pfeffer von Salomon och ett antal lokala SA-ledare, men hans ställning som Führer var långtifrån säker. Ett halvår senare bröt revolten ut på nytt. Under ledning av den näst högste SA-chefen Walther Stennes reste sig nästan hela SA i Nord- och Östtyskland mot Hitler och förklarade Führern avsatt. Denna gång krävdes det ett ingripande av Hitlers pretoriangarde, det nyuppsatta SS, för att kväsa revolten.    

Brünings och parlamentarismens misslyckande animerade klicken kring Hindenburg till att försöka förverkliga sina egna planer. Schleicher försökte utnyttja schismen inom NSDAP och sökte kontakter med både Hitler och Strasser, men spelade på alla strängar och förhandlade också med Centrum och de mäktiga fackföreningarna i ett försök att bilda en utomparlamentarisk ”tvärfront”. Men alla dessa ansatser misslyckades. I slutänden var det Hitler som visade sig vara den överlägsne taktikern och maktspelaren.

I april 1932 återvaldes den 84-årige von Hindenburg som rikspresident. Han vann med en knapp majoritet tack vara socialisternas och centrums röster, efter en tröttsam och delvis våldsam valkampanj mot samlade högerns kandidat Hitler och kommunisternas Thälmann.

Dagen efter valet förbjöd regeringen SA. Anledningen var att den nye SA-ledaren Ernst Röhm dagen före valet hade mobiliserat sina trupper, 400 000 man, och militärledningen och flera delstatsregeringar befarade att NSDAP i fall av Hitlers valnederlag skulle göra en kupp och ta makten med våld. Förbudet var ett streck i räkningen för Schleicher och en grupp av generaler som förhandlade med Röhm om att inkorporera SA i armén som ”gränsskydd”.

Kurt von Schleicher

Hindenburg utsattes nu för tryck från Schleicher och från sina vänner de östelbiska junkrarna som kände sig hotade av regeringens förslag om en jordreform. Han avskedade Brüning under förevändning att hans regering var ”impopulär”. Uppsägningen skedde under bryska former och var ett svek mot kanslern som hade stött Hindenburg i presidentvalet och byggt sin ställning på lojaliteten till honom. Men det var också en konsekvens av Brünings konstitutionellt tvivelaktiga användning av artikel 48, upplösningen av riksdagen och regerandet med presidentdekret; alltsammans avsteg från parlamentarismen och den egentliga början till slutet av Weimarrepubliken.

 

Upplösning av Riksdagen juli 1930

Nu var fältet fritt för von Schleichers klick. Man övertalade Hindenburg att det bästa var att bilda en nationell samlingsregering fri från småaktiga partigräl. Det fanns flera kandidater, Hitler var en av dem, högerns Alfred Hugenberg en annan. Men rikspresidenten avskydde mediemagnaten Hugenberg och föraktade den ”böhmiske korpralen” Hitler, som han tyckte på sin höjd skulle duga som postminister. Många trodde att von Schleicher skulle åta sig uppgiften, men till allas häpnad och mångas oförställda löje valde Schleicher sin vän von Papen.

Franz von Papen hade ett brokigt förflutet som diplomat och centrumpolitiker, men sågs av många som en lättviktig aristokratisk sprätt. Frankrikes ambassadör François-Poncet beskrev honom som ytlig, enfaldig, falsk, fåfäng, äregirig, bakslug och intrigant[1] Det är fortfarande en vanlig bedömning men von Papen var också en erfaren politiker med klar målsättning. Som preussisk landstingsman och talesman för Centrums högerflygel hade han målmedvetet verkat för närmare samarbete med de högerkonservativa.

  

Franz von Papen

Papen bröt sitt löfte till Centrumpartiets ledning, accepterade kanslersämbetet och petade partikamraten Brüning, ett svek som inte kunde förlåtas. Han förekom uteslutning genom att hastigt lämna partiet, men ”förräderiet” skulle komma att stå honom dyrt längre fram. 

Med åtta av tretton ministrar med ett ”von” i sina namn gick Papens regering under namnet ”baronkabinettet”. Schleicher blev försvarsminister och kunde nu driva sin och arméledningens politik som syftade till att med Röhms hjälp splittra och försvaga NSDAP och införliva SA med armén. Planer som gick stick i stäv med Hitlers avsikt att ha SA kvar under sitt kommando som ett terrorinstrument i kampen om makten.

  Ernst Röhm

Streicher fick den motsträvige Hitler att tolerera Papens regering och den nya regeringens första åtgärd var att upplösa riksdagen och utlysa nyval, den nästa att upphäva förbudet av SA. Tillsammans fick dessa beslut katastrofala följder. De få månaderna som var kvar till valdagen blev de våldsammaste och blodigaste sedan Spartakusupproret och Freikorps-härjningarna på 1920-talet. SA återtog gatorna och dess provokationer ledde till blodiga sammandrabbningar med kommunisternas Rotfront. Det utkämpades regelrätta strider i Berlins och Hamburgs arbetarkvarter. Bara under en månad sommaren 1932 räknade man 99 döda och 1 125 sårade.

En av de värsta incidenterna, ”blodsöndagen” i Hamburgförorten Altona med 18 ihjälskjutna, de flesta av delstatspolisen, gav von Papen anledning till att bli av med sin konkurrent om makten, den socialdemokratiskt ledda regeringen i Preussen. Under förevändning att delstatsregeringen inte var herre över situationen fick han Hindenburg att genom en nödförordning avsätta den preussiska regeringen och ersätta den med von Papen som rikskommissarie. Med detta Preußenschlag undanröjdes den enda återstående kraft som kunde ha hindrat den snabba marschen mot diktatur.

Riksdagsvalet i juli 1932 var en katastrof för demokratin i Tyskland. Väljarstödet för Hitler mer än fördubblades till 13,8 miljoner, NSDAP blev med sina 37,4% riksdagens största parti och större än socialdemokrater och kommunister tillsammans. Göring valdes till riksdagens talman och vägen till makten låg nu öppen, Hitler skulle gripa makten på legalt sätt.                         

Riksdagen efter julivalet 1930                                                 

  Hermann Göring

Papen behövde nationalsocialisternas stöd i riksdagen och under sommaren 1932 hölls flera möten mellan Streicher, Strasser och Hitler. Hitler erbjöds att bli vicekansler och flera poster i Papens regering men han avvisade alla förslag. Han skulle bli rikskansler och krävde nu envist att tas emot av presidenten, något som Hindenburg lika envetet vägrade. När den ivrige kandidaten äntligen i mitten av augusti tilläts träffa riksöverhuvudet slutade audiensen med en uppläxning som fick den rasande Hitler att störta ut från mötet och skälla ut von Papen. Det var en förödmjukelse som han förstod hade regisserats av Papen och som han aldrig skulle glömma.

Von Papen hade stora planer på att förändra författningen i antidemokratisk riktning, göra sig fri från parlamentet och att upprätta och med hjälp av presidentdekret styra en auktoritär ”Ny Stat”. Det var planer som förfärade von Schleicher, som å sin sida förde förhandlingar med fackföreningarna om att bilda en ”socialpolitisk tvärfront” med honom själv som rikskansler. Det var ursprungligen Strassers idé. Inom de mäktiga fackföreningarna uppfattades Strasser som arbetarvänlig och även inom socialdemokratin betraktades han som en ”anständig person” med vars hjälp man kunde spräcka NSDAP och bilda en ”fackföreningsaxel”, den ”tvärfront” som Strasser och Streicher planerade.

Alla dessa planer gick om intet, Hitler visade sig vara den skickligare strategen. När riksdagen öppnades den 12 september och KPD begärde misstroendeförklaring mot regeringen, beordrade Hitler till allas häpnad att NSDAP skulle rösta med kommunisterna. Papen kontrade med att upplösa riksdagen och utlysa nyval – och det var det Hitler önskade.

Men novembervalet blev ett bakslag och en missräkning för Hitler. NSDAP behöll visserligen sin ställning som riksdagens största parti men hade förlorat över två miljoner väljare och 34 riksdagsmandat. I vissa lokalval var förlusterna ännu större, i Thüringen hade man tappat 40%, valens vinnare blev de tysknationella och kommunisterna. Det märktes oro inom partiet, man började tvivla på Führerns strategi – all makt eller inget – och det ryktades att han skulle dra sig tillbaka och låta Strasser ta över. NSDAP:s valförlust väckte jubel i den demokratiska opinionen och man trodde allmänt att nazismen nått kulmen och nu var definitivt på tillbakagång. Det var första och enda gång i partiets historia som Hitlers auktoritet och absoluta makt utmanades.[1]

Hitler hade motvilligt kommit till insikten att han inte kunde uppnå en riksdagsmajoritet på egen hand och övervägde en koalition med Centrum. Man kontaktade politikerna i Centerpartiet som gärna skulle ge ”förrädaren” von Papen en läxa, det fördes en del förhandlingar, men prelaterna i Bayern fasade för Hitleranhängarnas nyhedendom och mindes SA:s kyrkofientliga härjningar, så det blev ingen brun-svart front.

Hitler blev så missmodig att han funderade på att dra sig tillbaka och låta Strasser ingå som vicekansler i en regering under villkor att den skulle genomföra NSDAP:s ambitiösa program mot arbetslösheten. Det var något som stämde överens med von Streichers planerade ”tvärfront”, men knappt hade man inlett samtalen, så ändrade sig den vankelmodige Hitler igen och det hela rann ut i sanden.

Möjligheten av en svartbrun koalition med majoritet i riksdagen och Hitler som kansler skrämde von Papen. Han övertalade Hindenburg – vilken så som han fasade inför tanken på Hitler som kansler – att förse honom med blanka nödförordningar om upplösning av parlamentet och uppskjutande av nyval på obestämd tid, något som stred mot författningen.

Detta var en plan för statskupp som om den lyckades skulle förvandla Tyskland till en von-Papen-diktatur och som stötte på patrull hos von Streicher. Streicher var ingen övertygad demokrat men han önskade ingen återgång till det gamla och ännu mindre en adelsdiktatur, och han ägde god politisk insikt. När kabinettet möttes den 2 december och Papen presenterade sin nya regeringsförklaring som han skulle visa för presidenten och få godkänd, fick han en chock. En efter en av hans regeringskolleger deklarerade att de inte stödde hans plan och von Schleicher, som var försvarsminister och hade en vitförgrenad underrättelsetjänst, hävdade att regeringsförklaringen skulle utlösa ett inbördeskrig mellan de två rivaliserande storpartierna NSDAP och KPD, ett krig som Riksvärnet inte skulle kunna bemästra.

Von Papen insåg nederlaget och kastade in handduken. Nu var det generalens tur. 

General Kurt von Schleichers regering var den tjugonde, den sista och den kortaste i Weimarrepublikens korta historia. Det började bra. Schleicher hade goda ambitioner och han började förverkliga dem. Han hade tagit över von Papens kabinett men bytt ut några av ministrarna mot mera arbetar- och fackföreningsvänliga. Han satte igång fackföreningarnas, ”tvärfrontens”, och NSDAP:s arbetsanskaffningsprogram, och han återuppväckte Brünings ”socialistiska” jordomfördelningsprogram i Östpreussen. Regeringen fick draghjälp av att världsekonomin under 1932 började tillfriskna, antalet företagskonkurser hade minskat med en tredjedel, men arbetslösheten var fortfarande skrämmande hög.

Men både Schleichers annars så effektiva underrättelsetjänst och hans politiska instinkt svek på ett par punkter. I den rådande parlamentariska situationen var det omöjligt att bilda en majoritetsregering utan något av de två ytterlighetspartierna, nazisterna eller kommunisterna. Schleicher satsade hela sin politiska framtid på Strasser, på att den socialistiska falangen inom NSDAP skulle göra uppror, att partiet skulle spricka, göra sig av med Hitler och att nationalsocialisterna skulle bli en acceptabel samarbetspartner. Det var en felkalkyl, samtidigt som han också underskattade von Papens hämndlystnad och hans förmåga att ge igen. 

Von Papen satsade i stället på Hitler och Hitler visade sig åter igen vara den skickligaste strategen och det vinnande kortet. I kraftmätningen med Strasser, som hade ett starkt stöd bland partiets funktionärer och uppåt hälften av dess riksdagsmän, blev det Hitler som drog det längsta strået. Den 8 december ”befriades” Strasser från alla sina funktioner och drog sig, sjuk och deprimerad, tillbaka till obemärkthet. De kuvade distriktsledarna fick svära trohetsed till Führern.

Men Hitler glömde aldrig ”trohetssveket”. Under de långa knivarnas natt den 30 juni 1934 mördades Strasser, von Streicher och hans hustru av Gestapos dödspatruller. Ingen av dem hade något som helst samröre med de föregivna kuppmakarna Röhm och hans SA-ledare.

Under de första januariveckorna 1933 pågick en febril aktivitet bakom kulisserna. Det fanns en svart häst med i spelet och det var ledaren för Deutschnationale Volkspartei, Alfred Hugenberg. DNVP var ett republikfientligt högerparti som med sina över 3 miljoner väljare var en politisk maktfaktor och industri- och mediemagnaten Hugenberg ansågs av vänstern vara en farlig reaktionär och möjlig kanslerskandidat. 1928 försökte han samla högeroppositionen i Harzburger Front men fronten föll snabbt samman bl. a. därför att Hitler visade sig omöjlig att samarbeta med.    

Alfred Hugenberg

Både Streicher och von Papen friade till Hugenberg men han vägrade att delta i en regering med Hitler som vicekansler. Hans tysknationella parti tävlade om samma väljarsegment och hade i valen 1928 förlorat nästan hälften av sina väljare till NSDAP. Men aversionen mot Hitler var också personlig och han delade den med de flesta av sina kolleger. Djupast var den hos de båda von Hindenburg. Den gamle presidenten ägde inga djupare politiska insikter men han ogillade och fördömde SA-busarnas gatuvåld och kände en instinktiv motvilja mot Hitlers person. Det var en antipati som säkert berodde på hans aristokratiska bakgrund och den enorma klyftan mellan en riksmarskalk och en uppkomling som i det militära aldrig hade nått högre än till en korpral, och den fördjupades när den plebejiske ”böhmiske korpralen” hade fräckheten att ställa upp mot honom, en von Hindenburg och riksmarskalk, som presidentkandidat.

Streicher väntade ett misstroendevotum när riksdagens skulle samlas i början av februari och hade fått ett vagt löfte att Hindenburg skulle upplösa riksdagen, uppskjuta nyval i några månader och låta Streicher regera med nödförordningar. Men när han den 23 januari sökte upp presidenten för att få sina fullmakter fick han ett blankt nej.

Vad fick Hindenburg att ändra sig? Von Hindenburg hade aldrig riktigt gillat Streicher som han misstänkte för socialistiska tendenser och nu vägrade han att acceptera hans krav som han, helt riktigt, ansåg strida mot författningen. Hitler, som vid tidigare närmanden bara blivit avsnoppad av den gamle mannen, lyckades bättre bakvägen. Hans kontaktman i de finare kretsarna Ribbentrop övertygade Meissner och Oskar von Hindenburg att det bästa för det krisande landet skulle vara en av Hitler ledd nationell samlingsregering med Papen som vicekansler. Det var en lösning som von Papen fann acceptabel. I ett kabinett där andra partier var i majoritet skulle man ”tämja” nazisterna, trodde han.

Schleicher avgick i protest den 28 januari men förstod fortfarande inte vad som var i gärningen bakom hans rygg. Han trodde att han skulle bilda en ny regering, som försvarsminister hade han stöd inom Reichswehr och där fanns det officerare som började överväga att häkta presidenten och von Papen och låta Streicher ta över. Rykten om en förestående militärkupp spreds natten den 29 snabbt i Berlin och nådde även Hitler som försatte Berlin-SA i högsta beredskap. I regeringsbyggnaderna barrikaderade man portar och beväpnade vakterna med gevär i väntan på militärens anfall.

I det läget var det lättare för hovkamarillan att övertyga den gamle presidenten och få honom att acceptera von Papens lösning. Klockan 11,15 den 30 januari 1933 stod Hitler och hans regering inför von Hindenburg och svor trohetseden till författningen.

Så var i stora drag det historiska förloppet. Men alltsedan de ödesdigra dagarna i januari 1933 har man ställt frågan:

Varför Hitler? Varför Tyskland?

(F.f.)


[1] Höhne, sid. 209


[1] Shirer, William L, The rise and fall of the Third Reich (1963) sid.230.

Hur Hitler kom till makten

 I den politiska debatten har man gjort jämförelser mellan dagens Sverige och Tyskland på 1930-talet. Några politiker och debattörer har dragit paralleller med Weimartyskland och menar att den svenska demokratin är hotad. Finns det något skäl att tro att det som inträffade i Weimarrepubliken på 1930-talet och ledde till att Hitler kom till makten skulle kunna hända här?

Weimarrepubliken

När Tyskland hade förlorat första världskriget och kejsaren flytt utropade man den 9 november 1918 republik vars konstitution fastställdes i augusti 1919 i Weimar. Det är viktigt att minnas att Weimarrepubliken var en federation, en förbundsstat med slutligen 18 delstater (Länder) av mycket olika storlek. Det helt dominerande landet var Freistaat Preußen som omfattade drygt 60% av Tysklands yta och med sina 38 miljoner invånare också över 60% av dess befolkning. Närmast i storlek kom Bayern med 7,5 miljoner och minst var Freistaat Schaumburg-Lippe där det levde femtio tusen människor.

Länderna, hade betydande självständighet. Varje Land hade en författning, ett parlament (Landtag), och en regering, och förfogade över egna, ofta tungt beväpnade polisstyrkor. Man förrättade egna val, något som ledde till att exempelvis Preussen, med all sin tyngd inom förbundet, under hela Weimartiden hade en socialdemokratiskt ledd regering.

I valen 1919 blev socialdemokratin det största partiet och förblev så, fast efter utbrytningen av vänstersocialisterna 1920 alltmer försvagat, ända till nazisternas jordskredsseger 1932. SPD ledde, deltog i eller stödde samtliga riksregeringar, oftast tillsammans med det bayersk-katolska Centrumpartiet, till slutet av 1931 då von Papen blev rikskansler. I Preussen behöll SPD makten och fungerade under partiets starke man Otto Brauns ledning som en motkraft mot riksregeringen till 1932 då von Papen avsatte Preussens regering genom en författningsvidrig kupp.

”Revolutionen”, införandet av republik, var oblodig, den skedde under ordnade former och medförde inga djupare sociala förändringar. Av radikala element uppfattades den som ofullbordad och följdes av flera efterskalv. Spartakusupproret i Berlin i januari 1919, lett av det nybildade kommunistpartiet, kvästes av Eberts socialdemokratiska regering med hjälp av beväpnade frikårer. På flera håll organiserade man generalstrejker och med Sovjet som förebild bildades arbetar- och soldatråd och rådsrepubliker, i Leipzig, Bremen, i Hamburg, Sachsen, i Schlesien och i Ruhrområdet. Längst gick radikaliseringen i München där man i april 1919 proklamerade Bayern som en fri rådsrepublik – som dock inte blev långvarig.

Samtliga dessa uppror slogs snabbt ner av Berlinregeringen med insats av frikårer och armén, men dessa revolutionsungar lämnade en bestående skräck för ”bolsjevikerna” hos den tyska medelklassen.

Efter nederlaget hemförlovades den tyska armén, men regeringen Ebert bildade av frivilliga soldater och officerare s.k. frikårer, paramilitära förband som man använde till att upprätthålla ordning och bekämpa lokala vänsterradikala uppror. 1920 upplöstes de omkring 120 frikårerna och en del av dem övertogs av det nybildade riksvärnet, Reichswehr, som hade en styrka på 400 000 man. Enligt fredsfördraget tvingades man reducera Reichswehr till 100 000, något som tillsammans med upplösningen av frikårer fick de nu arbetslösa militärerna att göra uppror, den s.k. Kappkuppen i mars 1920. Kuppen omintetgjordes snabbt av en generalstrejk och dess ledare Wolfgang Kapp flydde till Sverige.

Friedrich Ebert

Efter upplösningen av frikårerna slöt sig gamla frontsoldater samman i nya paramilitära organisationer, Wehrverbände, några av dem partianknutna, andra utåt fristående, men samtliga politiskt engagerade och i hemlighet delvis beväpnade. Den största av dem var det av koalitionspartierna socialdemokraterna och det katolska Centrum ”till skydd av republiken” bildade Reichsbanner, som på 1930-talet uppskattades ha kring 3 miljoner medlemmar. På motsatta sidan av det politiska spektrat fanns det högerradikala och antisemitiska Stahlhelm med en halv miljon medlemmar och hakkorset som emblem. Kommunistpartiets Rotfrontkämpferbund hade som högst 100 000 kämpar och nazisternas Sturmabteilung (SA) växte från ett par tusen man 1923 till en armé på nästan en halv miljon i slutet av 1932.

Under nästan hela Weimartiden, ända till septembervalen 1930, dominerades den politiska arenan av tre partier, socialdemokratin och det katolska Zentrum, båda ungefär lika gamla och väl etablerade redan under kejsartiden, och det 1920 nytillkomna och ständigt växande kommunistpartiet. Några mindre partier, det vänsterliberala Tyska demokratiska partiet och ett par partier på högerkanten förlorade väljare och betydelse allt som åren gick.

Tyskland var utarmat, staten tyngd av krigsskulder och ekonomin hårt drabbad av räntor och amorteringar, reparationer, på den krigsskuld till segermakterna som man ålagts genom Versaillesfreden. Tysklands valuta kollapsade 1923 i en hyperinflation. Ekonomin återhämtade sig under andra hälften av 1920-talet, man kom upp till förkrigstidens levnadsstandard och uppnådde relativ politisk stabilitet. Men den positiva utvecklingen bröts 1929 av börskraschen i New York och den ekonomiska krisen som följde efter.

Världskrisen drabbade Tyskland hårdare än de flesta andra länder. Den tyska industriproduktionen sjönk från 1929 till 1933 med 42%, samtidigt som nedgången i Storbritannien var 16% och i Sverige 10%. En del av förklaringen är att Tyskland var extremt exportberoende, exporten sjönk under samma tid från 13,5 miljarder riksmark till 4,9 miljarder. Men krisen förvärrades också av Tysklands enorma skuldsättning. Betalningen av krigsskulden hade man finansierat med kortfristiga krediter i amerikanska banker, lån med tre månaders löptid som det blev allt svårare att omsätta när förtroendet för den tyska ekonomins dalade. 

Nedgången av industriproduktionen ledde till att arbetslösheten växte från 1,4 miljoner 1929 till en enorm armé av 6,1 miljoner arbetslösa 1932, 30% av arbetskraften. Och krisen drabbade också landsbygden; när världsmarknadspriser på lantbruksprodukter halverades höll jordbrukarna, i synnerhet de ofta hårt skuldsatta storgodsägarna, junkrarna öster om Elbe, på att bli ruinerade.

Heinrich Brüning

 Centrumpolitiker Heinrich Brüning som satt vid makten under de mest kritiska åren 1930-1931 bedrev en sparsamhetspolitik som fördjupade och förvärrade den ekonomiska krisen. Han var en kompetent och pragmatiskt inriktad man, men som de flesta tyska politiker starkt påverkad av hyperinflationsåren. Det han fruktade mest och till varje pris ville undvika var en ny inflation. Brüning ville bilda en stark koalitionsregering tillsammans med socialdemokraterna, riksdagens största parti, men hans försök strandade på presidentens motvilja mot socialisterna och deras ledare Otto Braun. Det var en gammal animositet från kejsartiden som förstärktes av Hindenburgs grannar och vänner, östpreussiska junkrar och storgodsägare, som ansåg sig illa behandlade och hotade av preussiske ministerpresidenten Braun.

Otto Braun

Författningens maktdelning som gav rikspresidenten rätt att i krissituationer åsidosätta parlamentet och regera med dekret, visade sig olycklig efter Hindenburgs återval 1932. När Paul von Hindenburg besegrade motkandidaterna Hitler och Thälmann – först i andra valomgången, med knapp majoritet och tack vare socialdemokratiska röster – var han 84 år gammal och visade tecken på dåligt minne. Fältmarskalken hade varit en lysande strateg, men var aldrig intresserad av politik. Han respekterade den republikanska författningen men förblev i själ och hjärta en monarkist intill sin död. Tyskland hade en aristokratisk president som varken gillade det demokratiska systemet eller den republik han representerade och som mest kände förakt för de plebejiska pratmakare till politiker som parlamentarismen tvingade på honom.

Hindenburg blev med åldern allt mer inskränkt i sin tankevärld och dessutom lomhörd, något som ledde till missförstånd och gjorde honom oförmögen att fatta dagspolitikens alla irrgångar. Han kände osäkerhet inför de frågor han skulle besluta om och blev extremt beroende av sina rådgivare. Och som rådgivare fanns alltid till hands den mångårige kanslichefen Otto Meißner och sonen Oskar som man skämtsamt kallade ”den i författningen ej förutsedde  sonen”.

Otto Meißner

Paul von Hindenburg            

    Oskar von Hindenburg

När han själv valde rådgivare, valde presidenten sina gamla vänner och regementskamrater, som majoren och gentlemannarytaren Franz von Papen, Lille Frans, som han kallade honom, eller den politiserande och intrigerande skrivbordsgeneralen Kurt von Schleicher. Schleicher var statssekreterare i försvarsdepartementet med ansvar för militärens kontakter med andra departement och med den politiska sfären. Han imponerade med sin ovanliga intelligens och hade genom hemlig avlyssning, informatörer i alla partier och ett vidsträckt kontaktnät i inflytelserika industrikretsar skaffat sig en informell men betydande maktposition. Inom Hindenburggruppen företrädde han och hävdade arméns och flottans intressen. Det blev den här fyrklövern som bildade ”palatskamarillan”, ”Hindenburgklanen” under de kritiska åren 1930-1933.

(F.f.)

Putins expert är bekymrad

I början av augusti intervjuade journalisten Pjotr Skorobogatyj Ruslan Puchov, militäranalytikern och direktören för Centrum för analys av strategi och teknologi (CAST) i Moskva, om kriget i Ukraina. Puchov är inte vem som helst och intervjun har uppmärksammats utomlands för hans ovanliga frispråkighet.

Det som Puchov säger har tidigare påpekats av militäranalytiker i USA och andra, men det anmärkningsvärda är att det nu öppet sägs av en Putivänlig rysk expert som bl. a. är medlem av Allmänhetens råd vid det ryska försvarsdepartementet. En öppenhjärtighet som kan tyda på att den ryska allmänheten börjar undra varför Putins speciella militära operation (SMO) tar så lång tid.

När Puchov jämför kvalitén på den militära utrustningen är han chockerande kritisk mot den egna sidan. Han underkänner i stort sett allt som ryssarna har som föråldrat och mindre effektivt än den moderna materiel som ukrainarna får från väst.

I praktiken, säger han, saknar Ryssland helt femte generationens stridsflyg. Bombplanet Sy-34 tillhör den fjärde generationen och bombflyget saknar moderna vapen som målstyrda bomber och tidsenliga riktmedel.

Det är inte bättre på marken. Stridsvagnen T-90 är en föråldrad moderniserad T-72 som inte klarar sig mot nya pansarvärnsvapen som Matador, Javelin eller NLAW. Ryssland var först att framställa aktivt pansar, säger Puchov, men inte en enda stridsvagn vid fronten har sådant skydd. Striderna i Ukraina har visat att en stridsvagn utan effektivt skydd inte klarar ett modernt krig.

Det ryssarna saknar mest är infanteri, något som gör att det går så långsamt på Donbassfronten. Ukrainarna har en välövad armé där nästan varje enhet har stridserfarenhet från åtta års krig i Donbass. Det har också visat sig att ryssarnas luftlandsättningsstyrkor bara är ett ”dåligt ersatz-infanteri”, säger han, deras aluminium-BMD blir lätt utslagna och de har klenare beväpning än andra pansarfordon.

Skillnaden i praktisk erfarenhet gäller i synnerhet artillerister. Den ryska erfarenheten av strid ligger långt tillbaka i tiden, i Syrien, och ukrainarna har dessutom lärt sig att integrera sina gamla ryska vapen med kommersiella drönare. De är helt enkelt bättre utbildade och har visat större innovationsförmåga och de vinner de flesta artilleridueller. Den omfattande användningen av förarlösa flygfarkoster har revolutionerat artilleriet, en revolution som Ryssland har missat, erkänner Puchov. Det har också visat sig att gammaldags ammunition inte har någon större verkan på en väl skyddad motståndare. Hundratals eller tusentals vanliga raketer åstadkommer mindre skada än ett par GPS-styrda robotar som träffar målet. Det ryska artilleriet har för kort räckvidd, 13-25 km, och överträffas vida av de 155mm moderna haubitsar som nu börjar anlända från väst och som med sin 85 km skottvidd lätt slår ut de ryska batterierna.

Puchov är lika kritisk och pessimistisk vad gäller det ryska flygvapnet. Ukrainarna har ett effektivt luftförsvar, bl.a. den ryska långdistansroboten BUK och den bärbara luftvärnsroboten PZRK, och de har fått modernt luftvärn från väst, något som gör att det ryska stridsflyget inte kan agera fritt. Kort sagt, säger han, något luftherravälde har vi inte.

Den stagnerade östfronten är ett bevis på att Första världskrigets taktik inte fungerar, säger Puchov. Utan hjälp av moderna förarlösa farkoster klarar inte ens en månadslång artilleribeskjutning att bryta motståndet. Ryssland lider av notorisk brist på soldater och har svårt att ställa upp en tillräckligt överlägsen infanteristyrka för att bryta dödläget vid Avdivka och Maryinka. Vi kämpar med en fredsarmé och har ständig brist på folk, ukrainarna har mobiliserat, de har satt in sin första reserv och har ytterligare andra och tredje reserv kvar. Ett av problemen, för båda sidor, är svårigheten att gruppera större styrkor då de snabbt upptäcks av moderna spaningsmedel och, i synnerhet större samlingar av pansarfordon, blir utsatta för artillerield och får dra sig tillbaka.

 
Leveranser av vapen från väst har hittills varit begränsade men de ökar. NATO:s krigsmateriel är i allmänhet bättre och nyare än vår, ukrainarna lär sig snabbt och det har visat att de är begåvade soldater. Så jag tror att i slutet på sommaren kan situationen vid fronterna bli dramatisk, säger Puchov. Om inte vår armé reser sig och gör ett genombrott kan det bli ett stagnerat positionskrig som i Korea 1951. Och inte kommer vi då att slå mot dem med kärnvapen.

Dialog eller konflikt

(Artikel publicerad tidigare i tidskriften Dialog , utg. av Samarbetsrådet för judar och kristna)

I förra numret av Dialog läste vi om Irena Sendler, den fantastiska människa som räddade tusentals judiska barn från säker död. Det fanns åtskilliga modiga polacker som riskerade sitt och sina familjers liv för sina judiska grannar. Men det fanns många fler som inte gjorde det.

Barbara Törnquist-Plewa, professor i Öst- och Centraleuropastudier i Lund höll i oktober ett föredrag på Södra regionen med titeln Minnet av judiskt liv och Förintelsen i en shtetl i Polen.[1] Hon hade gjort en fältstudie i sin gamla hemstad som före kriget var en typisk shtetl där majoriteten av befolkningen var judar. 1942 tömde tyskarna den lilla staden på alla judar, nästan tre fjärdedelar av dess invånare. De fördes till Treblinka för att aldrig mer höras av.

Vad hände sedan och vad minns och berättar de människor som bor i staden i dag? Många av dem flyttade in och övertog de tömda judiska husen, affärerna och verkstäderna.

Den generation som var med har svårt att minnas. Den kollektiva glömskan uppammades under lång tid från officiellt håll. Polackernas egna lidanden överskuggade allt annat och i historieböckerna hamnade de mördade judarna i bästa fall under rubriken ”polska medborgare” – om de omnämndes överhuvudtaget. De polska grannarnas passivitet och ibland medverkan förtegs och ”glömdes” bort. Under en kort period och på signal uppifrån gjorde man en halvhjärtad ansats till att minnas. Men den minnessten man reste på en undangömd plats förföll snart och glömdes bort, den också.

Det är en sorglig historia och den är typisk för hela Polen. Varför, frågar man sig, blev det så?

Antisemitism, givetvis, blir svaret. Barbara har tittat närmare på hur livet i shtetln såg ut före kriget. Judarna var här den dominerande gruppen, såväl i antal som socialt och ekonomiskt. Det fanns även fattiga judar, men de flesta  polacker var fattiga och i stor utsträckning beroende av judiska arbetsgivare och butiksägare. Det var en socioekonomisk stratifiering som givetvis bäddade för konkurrens, avundsjuka och klasshat med antisemitiska förtecken. De två folkgrupperna levde bredvid varandra men utan sociala kontakter, utan vänskaps- eller familjeband. Bara ett fåtal judar skickade sina barn till de statliga polska skolorna.

Judarna i den här shtetln hade stark ställning så det kom aldrig till pogromer, men motsättningarna och animositeten fanns latenta, under ytan. När så katastrofen kom – i nazisternas skepnad – kände polackerna ingen solidaritet med sina judiska grannar. De såg dem i bästa fall som ”den andre”, främlingar som man inte hade något gemensamt med och inget moraliskt ansvar för, i sämsta fall som fiender som nu fick det de förtjänade. ”Guds rättvisa”, sade några av de intervjuade. Treblinka som Guds verktyg!

Jag lämnar därhän den moraliska aspekten och de känslor av skuld och dåligt samvete som denna försvarsattityd och den kollektiva glömska tyder på. Även i Polen börjar i dag den yngsta generationen göra sig fri från föräldrarnas fördomar och ställer frågor. Men Barbaras forskning har större räckvidd än en kritisk granskning av sina landsmäns förflutna.

Kriget och den följande katastrofen för tusentals polska shtetls kunde inte förhindras men kanske, kanske kunde fler ha räddats om livet där hade artat sig på ett annat sätt, om det hade funnits större känsla av samhörighet mellan de två folkgrupperna. Vi vet, såväl av annan forskning som av faktiska händelser, hur konfliktfyllt och förödande det är när religiösa och etniska grupper i ett samhälle isolerar sig från varandra. Förintelsen var helt exceptionell i sin uppläggning och omfattning men folkmord och ”etnisk rensning” har inträffat före och efter Förintelsen och pågår fortfarande.

Men har detta någon relevans för vårt samhälle? Vi vet att risken för konflikter är större och konflikter vanligare i etniskt och religiöst heterogena samhällen. Sverige är inte längre det homogena folkhem det en gång varit och vi bör därför vara vaksamma och göra allt för att minska spänningarna, eliminera riskerna och motarbeta tendenser till självtillräcklighet och isolering. Här är dialogen viktig. En dialog, ett samtal öppnar för förståelsen av ”den andre” som medmänniska, en mänsklig varelse som jag själv. I Samarbetsrådet har vi länge försökt föra dialog för att öka förståelse mellan judar och kristna. Nu börjar det bli dags att öppna också för dialog med andra grupper i vårt samhälle.


[1] Barbara Törnquist-Plewa medverkar i Lunds universitets projekt ”Genocide and historical culture” och hennes föredrag byggde på studien ”The Tale of Szydlowiec” publicerad i The Holocaust – Post-War Battlefields (Sekel Bokförlag, Lund 2006).

Jan Patočka

Coming into being of Jan Patočka´s Heretical Essays and their translation into Swedish

(Tal på Patočkadagarna på Södertörns högskola)

Dear Friends of Jan Patočka and his philosophy!

The coming into being of the Heretical Essays is closely connected with Jan Patočka´s life, and his life was greatly affected by the fortunes and misfortunes of his country. I will not bore you with personal memories, but to understand Patočka’s writing it can be helpful to recollect the events and the intellectual and emotional atmosphere in which the Essays were conceived. My own generation has seen our world falling to pieces in Munich in 1938, then, and during the Second World War we lived six years under the Nazi occupation. 1948 came the Communist “Putch”, followed by forty years of new oppression and the Soviet occupation of 1968. Jan Patočka belonged to an earlier generation, so he had experienced and was deeply influenced also by the disasters and hardships of the First Great War.

Patočka’s biographer Erazim Kohák resumes his life in a few numbers: of the forty six years of Patočka´s life as a philosopher, just eight years were free from censorship, five of these before the war, when he was still a young man. As a professor he was allowed to teach during totally four years. He was a prolific writer, but during seven years he was completely banned from publishing, and only two of his works were published during his lifetime.[1]

This was a depressing life story, but it was typical for many Czech intellectuals. Just to give you an idea about how the system worked: In a guideline from the Ministry of Education, the Universities are instructed that phenomenology, among other “bourgeois deviations”, is alien to Marxism. The examiners are made responsible for, that if a candidate just only quotes or merely refers to such a source in the bibliography, the thesis will be disqualified.

So, how did people survive intellectually and morally? How would you feel being always on the loosing side? Always keeping your mouth shut and seeing your dreams and aspirations being shattered again and again? In Patočkas own words, it was “a cruel world”. And here, I think, Patočka was quite exceptional. In spite of a situation which many of us would find desperate, and in spite of his personal detriments and disappointments, Patočka’s thinking always remains so admirably constructive and free from hate and bitterness! How come?

In one of his last lectures he explains:

“There is no reason for a spiritual man to despair. A spiritual man views even today certain possibilities. A spiritual man must cease to be afraid, because in what he perceives, there is ground for not being afraid.”[2]

***

Some of the themes and motives in the Heretical Essays occupied Patočka during all his life and can be traced as far back as 1934 and 1935. Already then he published a couple of articles on history, and later on, in 1940, he wrote an essay titled “On Philosophy of History”.

The book originates in the years 1973, -74 and -75. After the short Prague Spring, during which Patočka was able to teach as a professor, and after the Soviet occupation, there came a time of the most harsh repression. It was then, that he obviously felt a compulsion to make such a profound inquiry into the meaning of history. Since 1970 Patočka lived under ban and was prohibited to teach, but he conducted philosophic seminar classes with his former students – many of them were then menial workers – in various private homes. The text of the Essays is based on his lectures in these seminaries.

The sources are scarce. With only one exception, namely the essay “Europe and the European Inheritance”, there is no original manuscript. Patočka´s lectures were taken down on a tape recorder and typed out by his students. The Essays were first published as a samizdat by Edice Petlice in 1975. You certainly know this Russian word, meaning private publishing without permission by the authorities. The edition was really not big: six, or perhaps twelve typed copies. Those few copies and copies of these copies were then privately circulated and certainly enormously appreciated by the public. But how many people did in fact read those few copies? We can only guess, but I am afraid that the circulation was limited to a relatively small group of intellectuals. 

Patočka complemented the Essays with commentaries – or glosses as he himself calls it. These appeared already the same year, 1975, in a new edition, now by the Kvart samizdat publishers. There is a manuscript of the first part of the commentaries but the second part exists only as a typed copy by the author. The first Czech printed edition of the work – without the glosses – was published in Munich in 1980. We can assume that many of these printed copies were smuggled illegally to Czechoslovakia.

Patočka himself translated some of the essays into German for publishing in philosophic journals in Poland and Germany. He left behind a number of sketches and lectures with the same themes as in the Essays, all of them were lately published in Czech by the Patočka Archive in Prague.

The first to translate the Essays were our Norwegian neighbours, as early as 1979, no less than 27 years ahead of us![3] Other translations followed and today the Essays are Patočka’s most translated work and available to readers in at least ten languages.

But in his own country he was a “non-person” and for the broad Czech public, Patočka´s philosophical ideas remained mostly unknown for still many years to follow. Few Czechs knew even his name, and if they did, then mostly for his political activities as a signatory of the Charta 77. First after what Patočka would call “the big quake”, the “velvet revolution” in 1989, the Essays were made generally accessible in his own language. Today the Czech Republic is proud of him as one of the greatest Czech philosophers, and I am always happy, looking down the broad Patočka Avenue in Prague.

****

His biographer says that Patočka was not primarily a political thinker. I will not argue with the expertise, but I ask, why was he so hated and persecuted by the totalitarian regimes? The Essays, his last main work, and not least the commentaries, is, in my humble opinion, essentially a political book. Ivan Dubský regards the Essays as the ideological base of the Charta[4] and even Kohák acknowledges that the ideas of freedom and citizen’s responsibility, which so clearly are expressed in the Essays, are “the wellspring” of the Charta.[5]

But let us listen to Patočka’s own words. He says:

“A spiritual man is not a politician…he is not political in the familiar sense…he is political in a different way and as a matter of course. He cannot be otherwise because he confronts his society…with the non-self-evident of reality.”[6]

Or maybe better in German:

“…er wirft ins Gesicht der Gesellschaft die Nichtselbstverständlichkeit der

Wirklichkeit.

And later on in the same lecture:

“…spiritual life is not mere meditation…spiritual life is exactly also to act…A spiritual man who is willing to make sacrifices and understands their significance and their meaning…cannot be afraid.”[7]

 So in my opinion, when Patočka took on the role as a spokesman for the Charta 77, this was a consistent and logical consequence of his philosophy. And as his friend Ludwig Landgrebe has written, “…his dead was…a manifestation of the last and ultimate consequence of a philosopher’s life.”[8]

 Jan Patočka acted and died as a free and unafraid man responsible for his society.

***

I did not know much about the author, when I bought this little book – it must be fifteen years ago – in abookshop in Prague. Yes, I did read it, but then it stood forgotten on a bookshelf for years. Until I, in a copy of the Axess journal, read an article on Patočka by Fredrik Svenaeus.

Well, what I thought was that it was a shame that this important text was not accessible in Swedish. Maybe I was naïve and foolhardy to take on with this task. Paul Ricoeur warns the reader for “occasional impenetrability”[9] of the text and Erazim Kohák says, that Patočka´s language in the Essays is “so esoteric as to tax even a professional reader”.[10] Well, I am by no means a professional reader of phenomenological text and my education in philosophy is not worth mentioning, so it was kind of kamikaze enterprise. But fortunately, I had not read those warnings before I set out on the road.

Yes, it was often difficult to penetrate and sometimes not easy to understand Patočkas rather archaic language and his long sentences and intricate periods. I believe that they are at times not easy to grasp even for a professional Czech reader. So sometimes I found it necessary to break up the most cumbersome sentences, but my ambition was, as far as possible, to keep to the author’s own style. I found some help in his own German translations, and in doubtful cases I affixed the German term in square brackets for the reader’s better understanding. Where Patočka´s German text substantially differs from the Czech one, I render it in Swedish as an appendix after respective chapter.

****

Well, I confess that I sometimes doubted if I was the right man for the job, but I tried to do my best, even if it may not be good enough. Anyway, I am an old man and have no academic prestige to maintain, so here it is and free for anyone to judge.

Before I finish I will mention and thank Anders Molander in Bergen who has done a great job reading and correcting my manuscript. And of course, I will once more thank Fredrik who gave me the impulse and in that manner started the whole business.

Thank you!


[1] Erazim Kohák, Jan Patočka, Philosophy adn selected writings (The University of Chicago Press, 1989),

   p. 27, 31, 53.

[2] Jan Patočka, Péče o duši, III (OIKOYMENH, Praha 2002), “Duchovní človĕk a intelektuál, s. 366.

[3] Milada Blekastad (transl.), Kjetterske studier i historiens filosofi (Tanum-Norli, Oslo 1979).

[4] Jan Patočka, Kacířské eseje o filosofii dĕjin (Academia, Praha 1990), p.6.

[5] Kohák, op.cit. p. 130.

[6] Kohák, op. cit. p. 366.

[7] Kohák, op. cit. p. 369.

[8] Blekasstad, op.cit. p. 271.

[9] Patočka, op. cit. p. 14.

[10] Kohák, op.cit. p.4.

BBC

British Broadcasting Corporation fyller 100 i år, och med anledning av jubileet har man gett ut en bok om ”Auntie Beeb” som recenseras i SvD av mediehistorikern Marie Cronqvist.

Det är ett digert verk på 600 sidor om BBC:s historia, men förunderligt nog nämner recensenten inte ett ord om BBC:s verksamhet och betydelse för britterna och för oss i det av nazisterna ockuperade Europa under kriget.

BBC hade dagliga nyhetssändningar på bl. a. tyska och på tjeckiska och dessa krigsrapporter var den enda lilla öppning, det enda lilla fönstret ut mot den fria världen där utanför vårt fängelse. Några lyssnade också på Moskva, men de flesta hade tröttnat på deras segerfanfarer och flåsiga propaganda som inte skilde sig mycket från den tyska. Visserligen var BBC svårt att höra, tyskarna hade tagit bort kortvågsspolar från våra radioapparater och mellanvågen var svårt störd av tyska störningssändare. De skickliga hade en ”Churchillspole” som de satte fast i radion när de skulle lyssna, men vi andra måste sitta med örat tryckt mot apparaten för att överhuvud uppfatta något i det svängande störningsbruset. Oftast kunde man höra och förstå bara brottstycken av det som sades, vi svor och förbannade tyskarna men lyssnade i alla fall. Kväll efter kväll satte man upp mörkläggningsgardinerna, låste dörrarna, samlades runt radion och försökte fånga in den knappt hörbara rösten med de efterlängtade nyheterna, de riktiga, viktiga, sanna nyheterna.

Från januari 1941 började BBC:s sändningar till de av Hitler ockuperade länderna med en ny signal, åtta pukslag som upprepade två takter – ta-ta-ta-tam… ta-ta-ta-tam … En ödesmättad melodi som fortfarande ger mig kalla kårar på ryggen. Det var nu som miljoner människor i det tyskockuperade Europa stiftade bekantskap med Beethovens Femma, i alla fall med ett par takter ur Ödessymfonin. För oss var det själva Ödet som klappar på dörren, ett obevekligt Öde som bultade på Hitlers port.

Men att lyssna på BBC var inte riskfritt. På radioapparatens volymratt fick vi sätta en gul lapp.

Den var utfärdad av myndigheterna och det var straff på att ta bort den. På lappen stod det: ”Kom ihåg, Kom ihåg, att avlyssnande av utländska radiosändningar är förbjudet och bestraffas med tukthus eller med döden”.

Vi hade överlevt de hemska veckorna efter attentatet på Heydrich våren 1942 men terrorn och avrättningarna fortsatte. Var och varannan morgon, mitt på första sidan i tidningen kunde vi se en svartinramad ruta och läsa: ”Folkdomstolen i XX dömde i går följande personer till döden, dödsdomarna verkställdes i morse” – och sedan en rad namn, ibland hela familjer. De brott man fick sona med döden kunde vara att de hade  berättat vad de hade hört på BBC eller lyssnat i grupp.

Och det var precis vad vi gjorde en kväll, hos en kvarnägare i en mährisk by, en klient där jag arbetade och bodde några dar. Vi stod samlade kring radion som fanns ovanpå byrån, mjölnaren, åldgesällen, ett par av hans medhjälpare och jag. Den tjeckiska sändningen hade just slutat och den tyska började med Beethovens pukor som denna dag hördes ovanligt bra. Sedan kom en klar tysk röst. ”Hier ist London! Hier ist London” – och samma ögonblick öppnas dörren och in steg två uniformklädda och beväpnade tyskar i sällskap med en stor schäfer.

Jag vet inte vad de tänkte när de såg oss stående dödstysta kring radion som någon i gruppen hade haft sinnesnärvaro nog att stänga. Vad jag och de andra i detta ögonblick tänkte och kände är lätt att gissa. Hade de hört?

Tyskarna vinkade åt mjölnaren som fick följa med dem. Vi andra stod kvar i rummet och såg på varandra, ingen sade ett ord. Mjölnaren återvände efter en kvart med ett stort leende. Tyskarna skulle hem på permission och ville köpa några kilo mjöl svart. Det fick det, mycket billigt.

Men det var en lång kvart.

Václav överlevde Auschwitz och dödsmarschen

Václav var min arbetskamrat och god vän. Vi arbetade båda på Rohans revisionsbyrå och umgicks dagligen. Václav var några år äldre och gift och arbetade heltid, själv hade jag gjort upp om halvtidsjobb för att kunna studera samtidigt. Jag bodde och pluggade i ett delat studentrum på YMCA på Na Poříčí, Václav med fru Hanna bodde på Havanská, i den fina stadsdelen Dejvice i en moder lägenhet från vars balkong man kunde se de mäktiga trädkronorna i Stromovkaparken. I dessa magra efterkrigsår med sträng matransonering var det en välsignelse att bli bjuden på söndagsmiddag hos det trevliga paret Toman, en måltid som nästan alltid inleddes med Hannas underbara oxköttbuljong med leverknödel och nudlar.

Václav var storväxt, atletiskt byggd, blåögd och blond av den rödlätta typen och ingen skulle kunna tro att en av hans föräldrar var judisk. Något som dock Gestapo snabbt luskade fram när hans militära motståndscell hade sprängts och han fick känna på deras förhörsmetoder. Så när de andra sammansvurna skickades till Lilla Fästningen i Theresienstad eller olika fängelser i Riket hamnade kavalleristen och halvjuden Vašek Toman i KZ Auschwitz.

Det var ingen hemlighet, men det pratades inte så mycket om det under den här tiden. Alla människor hade någon anhörig eller vän, kände en judisk skolkamrat eller en politiker, som Gestapo hade hämtat på natten och som det sedan var bäst att hålla tyst om. Jag kunde själv lätt räkna upp ett dussin sådana, släktingar, skolkamrater och barndomsvänner som hade drabbats på olika sätt. Min unge morbror Viktor, taxiägaren som hämtades en natt och hittades sedan död i ett dike. Ingen vågade efterforska hur det hade gått till. Men också sådana som Bobby, en kär lekkamrat vars snälla mamma var tyska och som, när kriget kom, motvilligt fick dra på sig Wehrmachtsuniformen. Hans okända grav finns någonstans på den ryska stäppen.

Många hade aldrig hörts av, som min far. Vi hade läst och hört förstås om allt det hemska, men vi väntade och hoppades i alla fall, vecka efter vecka, månad efter månad, förgäves. Några hade kommit tillbaka som min chef,  revisorn, efter tre och ett halvt år i tukthuset i Neustrelitz. Ockupationens och krigets verklighet hade på något sätt drabbat alla och var och en hade sin historia att berätta. Men nu när vi efter sex års liv i fruktan var fria igen ville vi helst glömma, det var den hägrande underbara framtiden vi tänkte på och planerade för.

Om sin tid i Auschwitz pratade Václav sällan, men han bar ett synligt märke av den tiden. Hans vänster arm, med det tatuerade numret, var dubbelt så tjock än vad den borde vara. Ett lymfödem han hade ådragit sig i lägret och som blev bara värre med åren. När tiden i Auschwitz kom på tal var det ofta av en tillfällighet. Så en dag berättade han att det i deras lägenhet hade blivit stopp i toan. Vad gjorde han? Jo, han kavlade upp ärmen, stack ner armen i toan så djupt han nådde och drog upp toapappret och skiten som hade orsakat stoppet. Hanna blev förstås förfärad, höll för näsan och vägrade att ta i honom. Václav skrattade: – Hon skulle ha sett mig när jag tömde latriner i lägret och bar två hinkar fulla med skit som skvalpade på smalbenen. Och inte hade vi någonstans att tvätta oss i.

I lägret var hungern den ständiga följeslagaren och den stora plågan, det fanns de som åt rå lever från sina döda kamrater, berättade han, och andra som förrådde sina medfångar åt SS för en halv limpa bröd.

– Vet du vad man gjorde med en tjallare? Man tog honom avsides en natt, lade honom på rygg, höll honom fast, en täppte till munnen på honom, man lade en smal bräda över hans hals som två andra stod på, en på varje ände, tills han var död. Det lämnade inga spår och liket bars ut på morgonen bland andra döda utan att SS kunde misstänka något.

Att några överlevde var ett under, Václav berättade aldrig i detalj hur han hade klarat sig, men uppenbart var det så att man hade största chans om man var ung, frisk och stark och arbetsför. Och paradoxalt nog var det oftast de som hamnade i Auschwitz tidigt, fångar med respektingivande lågt nummer på armen, som exempelvis Greta Mlýnská, som överlevde. De lärde sig snabbt att följa rutinerna, att undvika riskerna och farorna, de enskilda SS-männens nycker och psykologi.

Václav Toman överlevde även den fruktansvärda dödsmarschen efter utrymningen av Auschwitz i januari 1945. Det kan verka ofattbart varför SS, när kriget helt uppenbart var förlorat och Röda armén stod bara några mil bort, inte bara stack och lämnade allt åt sitt öde. Förklaringen kan vara den nazistiska ideologin – judarna skulle förintas till sista spädbarn – och Himmler hade redan i juni 1944 utfärdat en order om att inga judar fick lämnas kvar åt de framryckande ryssarna. Men judarna ingick också i hans planer på att använda de få överlevande som ett kort i hans förhandlingar med de allierade som han förde bakom Hitlers rygg och som han trodde skulle rädda honom från galgen. I dessa planer ingick också hans kontakter med Röda korset som resulterade i Folke Bernadottes Vita bussar.

För de tusentals SS i Auschwitz var fångarna värdefulla av en annan anledning. Så länge de fanns och måste bevakas klarade sig SS-vakterna från att bli förflyttade till den fruktade östfronten. Så en tidig morgon den 18 januari samlade man nästan sextio tusen utvalda fångar och satte i gång den långa marschen till fots mot väst. Václav var en av dem och han berättade.

– Det var svinkalt, vi fick gå och gå dag efter dag i snö och kyla, de som inte orkade och blev efter sköts i nacken av SS och blev liggande vid vägkanten. En kväll kom vi till en övergiven fabrik och blev inhysta i en jättestor sönderbombad fabrikshall. Man hade kokat den vanliga soppa på rovor. Det hängde en stor kittel över elden mitt i hallen och vi stod i kö med våra plåtmuggar för att få i oss litet av den varma vätskan. Det uppstod oro i kön, några som trängde sig fram. SS tog en av dem och hängde honom i en ståltråd som hängde ner från en travers rakt över soppkitteln. Han dinglade där och sprattlade fortfarande när vi fick vår soppa.

Václav Toman överlevde, gifte sig efter kriget med Hanna, fick en son och arbetade som revisor, först i Rohans revisionsbyrå, sedan, när kommunisterna hade tagit över, i den statliga revisionen. Han var vid god hälsa (bortsett armen) när vi träffades sent omsider, vid mitt första besök nästan 40 år senare.

Greta Mlýnská överlevde Auschwitz

 

Fru Mlýnská träffade jag första gång våren 1999 när vi besökte min hemstad i Sydmähren där jag skulle delta i vårt klassmöte. Greta Mlýnská var den sista judinnan från Hodonín som var i livet och bodde kvar i stan. Hon var då 86 år gammal. Hennes dotter Jirinka levde i Israel och kände min farbror Béda och hans fru Hanna. De bad mig att framföra hälsningar till fru Mlýnská.

Gunilla och jag träffade henne i sällskap med min klasskamrat Josef Svoboda som kände henne väl. Främsta anledningen till att vi mötte henne var att hon förvarade nyckeln till den judiska begravningsplatsen, och vi följdes åt alla fyra dit för att se familjen Mayers grav. Stan är liten och folk på busshållplatsen hälsade vänligt på fru Mlýnská.

På den förvuxna och ödsliga begravningsplatsen ligger min farmor Amalia och faster Irena som båda överlevde ockupationen och dog efter kriget, men på gravstenen finns också namnen på min far Leo och Irenas man Oswald Glaser och dotter Gerti, alla tre döda i Auschwitz. Utom den Mayerska graven finns här bara ett par andra nya gravar, bland dem fru Mlýnskás man Arnošts, och ett tiotal mossbelupna gravstenar från den gamla judiska begravningsplatsen som kasserades efter kriget.

När Gunilla och jag var i Hodonín i början av maj 2002 – 60 år efter min studentexamen – ringde vi fru Mlýnská och hon var mycket angelägen om att vi skulle komma och hälsa på henne. Det gjorde vi på förmiddagen söndagen den 5 maj innan vi reste vidare till mina släktingar i Breclav. Vi samtalade i över två timmar.

Fru Mlýnská bodde ensam i en liten trerummare full av gamla vackra saker, bl a en mängd sydmährisk keramik som hennes avlidne man samlade på. Hon gav oss som minne en liten vas. Hon var sjuklig, hade cancer i höger bröst som läkarna inte ville operera, antagligen på grund av hennes ålder. Hon hade mycket svårt att gå och behövde stöd när hon rörde sig i lägenheten. Hon hade en son som var tandläkare, gift och bodde i en by i närheten, och en sonson. Telefonen ringde flera gånger under vårt besök, så hon var inte övergiven och hade tydligen ständig kontakt med sin son och sina vänner. Hon fick mat hemburen en gång om dagen och hjälp med städning.

Vi frågade om min far och familjen Mayer och hon berättade. Särskilt mindes hon Béda (de var närmast i ålder). Hennes far – de hette Müller på den tiden – hade ett stort ångbageri med flera anställda och hon berättade att hon som ung flicka brukade bära färskt bröd till Mayers värdshus vid huvudgatan.

Vi frågade om hennes eget liv och hon berättade, mest på tjeckiska men för Gunillas skull också på tyska. Hon visade visserligen tecken på åldrande – hon upprepade sig ibland och kunde avvika från ämnet – men hennes berättelse var livfull och konsekvent vid upprepningar. Hon berättade episodvis, så som minnen dök upp och hennes minnen rörde sig mest kring vistelsen i Auschwitz och tiden för lägrets likvidering i januari 1945.

Från Auschwitz fördes hon till andra läger, Tiefstalen [1], Bergen-Belsen. Där härjade fläcktyfus som även hon drabbades av. Hon minndes att hon var fruktansvärt törstig och att det inte fanns något att dricka, så hon drack sin egen urin. Hon överlevde tyfusen, som genom ett under.

Greta Mlýnskás berättelse ²

Greta Müllerová föddes 11 september 1915 i Hodonín där hon bodde till krigets början 1939. Efter den tyska ockupationen flyttade hon till sin bror Osvald, läkaren, i Prag. Därifrån transporterades hon tidigt, redan 1940, till Auschwitz, där hon var kvar i fyra år, till början av 1945 då lägret likviderades. Hon sade att hon var 30 då, och var således 25-26 år gammal när hon kom till Auschwitz. Hon visade oss tatuerade numret på underarmen, 7.403, ett lågt nummer, som enligt henne väckte respekt bland nykomlingarna i lägret.[3] Ung och arbetsför arbetade hon i ammunitionsfabriken och på bygget och överlevde.

Varje morgon klockan fem ställdes man upp till ”appell”, för kontrollräkning om någon skulle ha rymt. Som mat fick man en gång om dagen soppa på kålrötter, annars för det mesta inget. En gång var fjortonde dag en liten leverpastejkonserv för två personer.

När transporter med tjeckiska judar började anlända höll hon utkik efter bekanta. Dessa transporter gick i regel direkt till gaskamrarna. En dag såg hon hur tre unga tjeckiska judar avrättades med nackskott sedan de hade grävt sina egna gravar. Bland de skjutna fanns en ung man från Hodonín, Pavel Morgenstern. Med nästa transport dagen därefter kom också Pavels föräldrar. De frågade henne efter sin son. Hon svarade att han hade gått med en transport, dit de själva också skulle och att de säkert skulle träffas där. Även Pavels föräldrar blev dödade.

Vintern 1944-45 närmade sig den ryska fronten – man kunde redan höra den – och det pågick ständiga selektioner: de som ansågs kapabla att gå skulle anträda den långa marschen till Tyskland, de svaga den korta till gasen. Det räckte att ha vitt hår eller åderbråck för att man skulle sorteras ut vid selektionen.

I kvinnobaracken där Greta bodde fanns två flickor, en tjeckisk och en ungersk judinna som hade fött barn i hemlighet, på den skitiga latrin som fanns i mitten. När det var klart att de skulle vidare med en transport lindade de sina spädbarn i halm och trasor, skaffade från sjukan litet sömnmedel som de gav barnen och stoppade dem som bylten under kläderna. Men när de passerade SS-mannen som prickade av dem på listan rörde sig den ena babyn och SS-mannen såg det. Han drog fram barnet ur trasorna, höll det i fötterna och slog huvudet mot barackhörnet så skallen krossades och hjärnsubstansen trängde ut. Den unga mamman sändes till gasen.

Det gick ständiga rykten om vem och vilka skulle till gasen eller till transport. Gretas bror läkaren arbetade på sjukavdelningen och hade vid tre tillfällen räddat hennes liv genom att ordna så att hon blev sjukskriven när selektionerna pågick. I januari 1945 fick hon veta att även de som arbetade på sjukan skulle selekteras. Hon ville till varje pris rädda sin bror och bestämde sig att i strid mot alla regler försöka tala med doktor Mengele.

Varje gång Mengele besökte lägret utfärdades ”lagersperre”, d v s ingen fick lämna baracken, den breda lägergatan måste vara helt fri från fångar när Mengeles följe passerade. Greta var desperat och ville rädda sin bror till varje pris. Vid en sådan ”lagersperre” rusade hon ur baracken, klädd i sina randiga trasor och en stulen kavaj och med fötterna inlindade i trasor. Mengele stod där omgiven av en grupp SS-officerare vid ett bord dukat med öl och annat. Hon gick fram till honom och bad honom att skicka brodern läkaren med en transport. Mengele tittade stint på henne och sade: ”Det skall gå transporter och det skall bli selektioner. Han skall gå ditt han skall”. Gretas bror gick i gasen.

”Nu skall jag berätta hur det ser ut i en gaskammare”, sade fru Mlýnská.

Hon måste vara en av de ytterst få människor som har varit inne i en gaskammare och överlevt. Hon blev selekterad och i vanlig ordning avklädd naken och beordrad till ”duschen”. Hon minndes den fräna lukten, de gråa betongväggarna, ”glasvägg” i ena änden, plåtstrilarna, ”rosetterna”, i taket. Men just innan dörren slöts hörde man utifrån ljuda signalen ”Flyglarm!”. Det var den första amerikanska flygräden mot Auschwitz.[4] Hon och de andra blev jagade ur kammaren, nakna som de var, men de överlevde. Hon transporterades senare till andra läger i Tyskland, arbetade i ammunitionsfabrik, upplevde andra hemska flygräder, hon minndes särskilt en i Hamburg där hon kröp på bara magen undan bomberna, fick tyfus i Bergen-Belsen men överlevde igen, den enda av en familj med sju syskon.

”Gud ville att jag skulle leva”, säger hon.

Hon sade till oss att hon aldrig hade berättat det här tidigare, inte ens för sina barn eller barnbarn. Varför? ”Jag ville inte det”, sade hon.

Efter befrielsen återvände Greta Müllerová till sin hemstad. Som enda överlevande av sin familj fick hon tillbaka föräldrarnas bageri men visste inte hur hon ensam skulle kunna klara rörelsen. På stadskontoret där frågan om återlämnande diskuterades fanns utom henne endast några få överlevande judar, bland dem två yngre män som hon inte kände närmare. Hon fattade snabbt ett beslut, vände sig till den som hon tyckte verkade mest sympatisk och frågade honom om han ville gifta sig med henne och sköta bageriet. Han tvekade och slutligen tackade han nej. Han visste inget om bageriverksamhet och dessutom hade han bestämt sig att så snart som möjligt utvandra till USA.

Greta vände sig då till den andre, men även han tackade nej. Han var slaktare och charkuterist och vågade inte åta sig ledningen av ett stort bageriföretag. När hon nedslagen passerade den förste kandidaten, Arnošt, vände han sig mot henne och sade att han hade ändrat sig. De gifte sig och fick barn och var lyckligt gifta i femtio år. Arnošt dog för några år sedan.

Efter Pragkuppen 1948 tog kommunisterna bageriet ifrån dem igen.

Fru Mlýnská dog i slutet av augusti 2003.


1) Möjligen Tiefstadt. Jag har inte lyckats identifiera detta läger.

2) Nedtecknat i Hodonín den 5 maj 2002, kompletterat, godkänt och undertecknat av Greta Mlýnská i juli 2002.

3) Det tatuerade numret var otydligt. Kunde läsas som 7.403 eller 71403.

4) Den första allierade flygräden mot Auschwitz var den 20 augusti 1944, men det kunde också ha varit någon av de senare.