Konsumtionssamhälle

Som om det inte räckte med IS, klimatkrisen och Annie Lööf har vetenskapen upptäckt en ny plåga – köpberoende. Vi lever i ett konsumtionssamhälle och det finns folk som shoppar så intensivt för att dämpa sin inre oro att de hamnar hos kronofogden. Sådan är kapitalismen.

Ibland blir jag så stressad av all världens elände att jag tar fram min gamle vän Geoffrey Chaucer för att komma bort från alltihopa.

Men se, så här berättar den fromme kyrkoherden i ”The Parson’s Tale”

–  Avarice, after the descripcion of seint Augustin, is likerousnesse in herte to have erthely thinges. Som other folk seyn, that Avarice is, for purchasen manye erthely thinges, and no-thing yeve to hem that han nede. And understond, that Avarice ne stand nat only in lond ne catel, but somtyme in science and in glorie, and in every manere of outrageous thing…

–  Coveitise is for to coveite swiche thinges as thou hast nat; and Avarice is for to with-holde and kepe swiche thinges as thou hast, with-oute rightful nede. Soothly, this Avarice is a sinne that is ful dampnable…

Kapitalism och konsumtionssamhälle eller ej, människan har inte förändrats särskilt mycket sedan 1380-talet.

(Det kan vara roligt att tampas med Chaucers medeltidsengelska. Den har något annorlunda stavning och uttal men större likheter med den moderna än vad man i förstone tror: Erth/Earth; seyn/say; yeve to hem/give them; nede/need; lond ne catel/land or cattle; coveit/covet; kepe/keep; sinne/sin).

Annonser

15 mars 1939 – en svart dag att minnas

– Nu är dom här igen.

Ett ögonblick fattar jag ingenting, men så ser jag hans ansikte i snögloppet i det svaga lyktskenet, de höga kindkotorna är alldeles vita, han har mörka ringar under ögonen och de skarpa dragen kring munnen är djupa. Det är inte als hans vanliga ansikte, han ser helt förstörd ut.

– Dom är här igen, tyskarna.

Det är fortfarande ganska mörkt och det har börjat snöa. Vintern har kommit tillbaka, nu i mitten av mars, och den regnblandade snön blåser oss i ansiktet. Vi står tätt inpå varandra, han har dragit upp axlarna och kragen på överrocken, kepsen djupt ner i pannan. De blöta snöflingorna smälter långsamt på axlarna.

Det finns inte mycket mer att säga. De är här igen. Vi står vid trappstegen till min järnvägsvagn, mitt lokaltåg går om ett par minuter och det gör hans också. Vi brukar mötas här ibland, min styvfar och jag. Han är på väg hem från nattskiftet och jag på väg till skolan i motsatt riktning, och vi byter tåg på den här lilla stationen.

Jag ser bara hans mörka rygg, jag anar hur han känner, en gammal järnvägsarbetare och socialdemokrat.

Vagnen är full, även kupén där jag brukar sitta, det är skolungdomar, gymnasister, klasskompisar från byarna runt omkring, jag får stå den knappa halvtimme det tar, men det är jag van vid. Ser mig omkring och undrar om de har hört något, om de vet. När jag berättar blir det en upprörd stämning, någon skriker och protesterar högt, en flicka börjar gråta. En kille svär och förbannar Hácha, någon menar att vi måste göra något, protestera, slås.

Tyskarna är här igen, sa styvfar Jan. Men varför? Vad kan det betyda? Visst kunde man ana att något obehagligt var i görningen, det har hörts hotfullt tal från Führern under en längre tid, men Hácha har ju krumbuktat sig och lovat lydnad och vänskap, så varför detta? Det är svårt att fatta. I oktober förra året tågade tyskarna in i vår stad vid gränsen och vi fick flytta. Vi förlorade vårt hem med alla kära platser där vi hade vuxit upp, vi blev flyktingar och våra vänner och kamrater skingrades alla vindars väg.  Nu var det hemska året 1938 slut men tydligen inte våra prövningar. Vi har ändå trott att Hitler skulle vara nöjd, han hade ju sagt att det var hans tyskar i Sudetlandet han ville ha och inget mer, inga fler tjecker. Förbannade lögnare Hitler, förbannade tyskar!

Stämningen i lämmeltåget från järnvägsstationen längs hela huvudgatan är upprörd. En av flickorna, jag känner henne till utseende, hon går i hushållsskolan två trappor upp, har plockat fram ett smalt band, ett rött-vitt band som hon klipper i småbitar och delar ut. Jag ser mig omkring och ser att några killar redan har fäst det rödvita bandet på mössan eller på rockslaget. Tjejen har med sig också en ask med knappnålar, så klart, det är sånt flickorna där uppe sysslar med. Det är sådant band president Masaryk hade på sin skärmmössa, ”masarykovka” kallades den.

När vi kommer till vägkorsningen, utanför länsstyrelsen mitt i stan där tåget börjar splittras, delas åt olika skolor till, upphör sorlet. Tvärgatan, min skolgata är full med militärfordon, samma grå bilar och motorcyklar som jag minns så väl från oktober i fjol. De kommer söderifrån, från Österrike, eller Ostmark som det nu heter och från det ockuperade gränslandet som vi har flytt ifrån. Och nu är de här igen.

Vi är ockuperade. Snart får vi lära oss att leva i ett ”protektorat”, bara det ett förnedrande namn som hittills har använts om kolonierna i Afrika, och att leva under det tusenåriga Tredje Rikets ”beskydd”. Vi känner oss förnedrade, fråntagna all stolthet och värdighet, så småningom skall vi lära oss också att vi endast är tolererade, att vi finns bara på nåder i det stora Riket så länge man behöver vår arbetskraft. Det enda vi tillåts är att hata.

De välbekanta gulsvarta affischerna med ”RECHTS FAHREN” dyker upp vid vägarna igen – och det är bäst att lyda, för vem vill möta en tysk stridsvagn på fel sida av vägen? Men nu sitter där även större anslag  undertecknade av en tysk general, som förkunnar att vi befinner oss under militärförvaltning och att varje fientlig handling mot den tyska krigsmakten bestraffas strängt, om nödvändigt med tagande och avrättning av gisslan.

Kasernerna töms på våra arma avväpnade och desorienterade värnpliktiga och den tyska armén drar in.

Gatorna börjar skifta namn; Masaryktorget heter nu något annat och Benešgatan har blivit Stationsgatan. Nya gatuskyltar med en mängd för oss hittills okända tyska stormän kommer upp. Först på tyska självklart i den förhatliga frakturstilen; vi lär oss att allt som är tyskt kommer numer och hädanefter alltid först. Sedan dyker det upp affischer om nya obligatoriska legitimationshandlingar, om registrering av judar och halvjudar, och allt med hot om de strängaste straff. I tidningarna kungörelse efter kungörelse med nya tyska lagar och förordningar.

Vi lever med en känsla av förnedring och ökande hat. Vad vi hatar dem. Sedan kommer fruktan. Lärarna vågar inte säga något förstås, ingen vet vem som lyssnar eller pratar bredvid mun och alla vet att tyskarna redan har inrättat en avdelning av  Gestapo i länsstyrelsens hus. Deras svarta blanka Adler står nu parkerad utanför och vi har också sett några av dem när vi passerar huset på väg till skolan. I sin favoritklädsel, stövlar, slokhatt och svart skinnrock eller lodenrock har de blivit ett nytt inslag i stadsbilden.

Geheime Staatspolizei. De är inte hemligare än att vi snart känner igen flera av dem, och vem vet, det kanske är meningen. Deras blotta närvaro och ordet koncentrationsläger, eller KZ som man säger, är nog för att hålla oss nere. Det har blivit snabbt känt på stan att man redan den första natten började hämta folk i hemmen och föra bort dem, okänt vart. Kommunister och socialdemokrater, sägs det.

Vår gamla skola ligger nu vid Schiller-Straße. Nej, ”Bastiljen” har inte blivit flyttad, det har bara kommit upp en ny gatuskylt.

Undervisningen drabbas naturligtvis också. Alla våra läroböcker i historia, geografi, litteraturhistoria – snart sagt alla utom matte – måste retuscheras. Under lärarens ledning och försedda med svart tuschpenna rättar vi våra läroböcker, d.v.s. svärtar över alla historiska och andra olämpligheter, och de är många. Först alla namn: Tjeckoslovakien, republik, Masaryk, Beneš, men också Heine, Einstein, Kafka, Mendelsohn, Mahler, för att inte tala om sådana som Marx och Trotskij. Det är enkelt och tankeväckande för många som aldrig reflekterat över att vederbörande egentligen var judar. Svårare är det med diverse olämpliga påståenden och vändningar. Hela rader och spalter får svärtas över, i historieböckerna får vi helt enkelt tillgripa lim och klistra ihop sidorna. Atlasen är nästintill hopplös, sidorna får skäras ut och förstöras, vilket vi självklart inte gör.

Så håller vi i protektoratet på att bli en del av den stortyska kulturen.

 

Sions vises protokoll – ett hundraårigt falsifikat

Antisemiternas hundraåriga eternell, Sions vises protokoll dyker upp igen och igen. Nu senast på näthandeln, men redan tidigare på internet. För inte så länge sedan fanns den att läsa på Radio Islams hemsida.

Det borde inte förvåna någon. Protokollen har dykt upp överallt och alltid när antisemiterna vädrat morgonluft. Skrönan har under hundra år spritts av hatets kolportörer och lästs och traderats av troskyldiga som hellre lever i en värld full av mysterier och konspirationer än i verkligheten. Den antisemitiska skriften utnyttjas fortfarande av nazistgrupper och som antiisraelisk propaganda i arabländerna där den sprids och citerats till och med i barnens skolböcker.

Vad är då egentligen dessa protokoll och vem var de Sions vise som skulle ha fört dem?

Protokollen påstås återge ett föredrag av ledaren för den hemliga judiska världsregeringen som avslöjar alla de lömska metoder med vilka judarna håller på att underminera och omstörta det kristna samhället för att upprätta judarnas världsherravälde. Talet skulle ha hållits av sionismens grundare Theodor Herzl vid 24 hemliga sammanträden på sionistkongressen som hölls i Basel under de sista dagarna i augusti 1897. Kongressen varade tre dagar, så man fick sno på!

Skriften gavs ut i Ryssland 1897, först i form av hektograferade blad och senare samma år som ett anonymt tryck. Det visade sig att utgivaren var en kammarherre Stepanov vid Moskvasynoden, den ortodoxa kyrkans högsta organ. Skriften väckte inget större intresse då och inte heller 1903 när den gick som följetong i en antisemitisk tidning. Stepanovs manuskript, som han sade sig ha fått av en bekant, kom i händerna på en annan ämbetsman vid synoden vid namnet Sergej Nilus, en religiös mystiker som i en bok med titeln Det stora i det ringa. Nära är den antågande Antikrist och djävulens herravälde på jorden hade samlat diverse spådomar, profetior och apokalyptiska syner. Boken hade tryckts på det kejserliga tryckeriet i Tsarskoje Selo i ett par upplagor. I den tredje upplagan 1905 och i de följande tog Nilus med Protokollen. En annan, utökad version publicerades av en G. Butmi i skriften Människosläktets fiender som kom ut i ett par upplagor 1906 och 1907 i St. Petersburg.

Nilus hustru var bekant med den djupt religiösa tsarinnan. Både hon och tsar Nikolaj läste Nilus böcker. Det stora i det ringa gjorde ett starkt intryck på tsaren, men när myndigheternas undersökning visade att Protokollen var en förfalskning, förbjöd han fortsatt tryckning på det kejserliga tryckeriet. Nikolaj II var antisemit men också en gudfruktig kristen och menade att en god sak inte bör främjas med dåliga medel.

Upplagan 1917 kom lägligt och fick en stor spridning och genomslagskraft som verktyg för de vitas propaganda under inbördeskriget. Protokollen användes som bevis för att revolutionen var judarnas verk och att den var ett led i den judiska konspirationen för världsherravälde. Hetsen mot judarna ledde till ett hejdlöst mördande av den judiska befolkningen överallt där de vita kom till makten. Minst 60 000 och ända upp till 120 000 judar uppges ha blivit dödade av Denikins och Petljuras arméer under åren 1918-1920.

Protokollen har blivit översatta till så gott som alla levande språk, även kinesiskan. Till Tyskland kom de med de baltiska flyktingarna efter första världskriget, många av dem antisemitiska. En av dem var Tredje rikets främste ideolog Alfred Rosenberg som använde skriften i sin bok Die Protokolle der Weisen von Zion und die jüdische Weltpolitik (Sions vises protokoll och den judiska världspolitiken). Boken lästes av hans vän och beundrare Adolf Hitler som snabbt insåg skriftens propagandavärde. Här kunde man slå två flugor i en smäll, både judar och bolsjeviker. I Mein Kampf skriver han att det i och för sig inte spelar så stor roll vem som är upphovsmannen, det viktigaste var att protokollen ”med en direkt fasanväckande säkerhet avslöjar judefolkets väsen och verksamhet … och slutmål”.

På svenska har Protokollen publicerats tidigare sex gånger, först 1919 i Helsingfors och senast 1940 i Stockholm, de spreds av Radio Islam och nu finns de i näthandeln.

I Frankrike, med dess grundmurade antisemitiska tradition trycktes Protokollen efter 1917 i många upplagor och utnyttjades flitigt av fascistiska grupper som Action Française och Croix de Feu. Den gamla judeofobin som tidigare riktats mot kapitalet och bankirerna vändes nu mot den nya fienden, den ”judiska” bolsjevismen.

En sorglig roll i Protokollens historia spelade Henry Ford. Även nu fann Protokollen sin väg till Amerika via de ryska emigranterna. Maskinskrivna exemplar spreds redan 1919 bland politiker och i societetskretsarna i Washington och året därpå distribuerades de i bokform gratis till senatorerna och inom administrationen. Publikgenomslaget kom när de togs om hand av Ford och publicerades under en rad år som följetong i hans veckotidning The Dearborn Independent. Med hjälp av Fordbilars återförsäljare steg tidningens upplaga från sjuttio tusen 1920 till sjuhundra tusen 1925. Tidningsartiklarna samlades och gavs ut i fyra volymer under titeln The International Jew, (upplaga ½ miljon), som översattes och distribuerades i stor skala utomlands. Genom stämningar och bojkott tvingades Ford 1927 stoppa sin hatkampanj och offentligt ta tillbaka beskyllningarna och be judarna om förlåtelse, men detta dämpade knappast hans antisemitism. Adolf Hitler hade Henry Fords porträtt på väggen i sitt rum och 1938 belönade han bilfabrikanten med storkorset av Tyska örnens orden.

Fords debacle betydde dock inte att Protokollen försvann från den amerikanska scenen. I Södern spreds de av Ku Klux Klan som hatade judar och katoliker lika mycket som de svarta, i norr av den katolske ”radioprästen” Coughlin som från 1926 till 1939 varje vecka samlade miljontals lyssnare i tjugosex stater. Pater Coughlin blev alltmer fascistisk och 1939 måste FBI ingripa mot hans anhängare som började bilda beväpnade grupper och misshandlade judar på New Yorks gator.

Protokollens öde i England artade sig annorlunda. Den konservativa Morning Post försökte rida på skräcken för den ryska revolutionen och använde boken som bevis för att separatfreden mellan Tyskland och Sovjeterna 1917 var ett led i den judiska världssammansvärjningen. Den likaså konservativa The Times protesterade och publicerade 1921 en serie artiklar som visade att Protokollen var en förfalskning. Artikelförfattaren, tidningens korrespondent i Konstantinopel Philip Graves, gav ut artiklarna samma år i bokform med titeln The Truth about the Protocols, A literary forgery.

Graves undersökning och senare en rättegång i Bern 1934-1935 visade att protokollen är ett falsifikat hopkommet i den ryska hemliga polisen Ochranas utlandshögkvarter i Paris. Originalmanuskriptet till Protokollen har aldrig hittats. Den förste utgivaren, Stepanov, uppgav under ed att han ägde en rysk översättning redan 1895. Enligt ett vittnesmål hade Nilus sagt att han fått skriften från Ochrana. Graves hade dessutom hittat en bok skriven av en fransk katolsk jurist, Maurice Joly, tryckt första gången 1864 och sedan 1868 i Bryssel, en politisk pamflett riktad mot Napoleon III. Joly fick femton månader fängelse för sin smädelse av kejsaren. Under processen i Bern visades att nästan halva texten i Protokollen var ett plagiat av Jolys bok.

Själva storyn – en judisk världsomfattande konspiration mot mänskligheten – är så gammal att man i själva verket kan hitta dess rötter i antiken och senare under medeltiden. Sannolikt var det i Frankrike, med Louis-Sébastien Merciers framtidsvision L’An 2440 från 1770, som konspirationsteorin fann sin väg in i litteraturen. Extra näring fick den när Napoleon av politiska skäl sammankallade Europas judiske lärde till det Stora Sanhedrin i Paris 1807. Under 1800-talet, blomstringstiden för de stora judiska bankirhusen, blev konspirationsteorierna ett vanligt inslag i både den klerikala och socialistiska propagandan och i agitationen mot judarnas emancipering. I Frankrike kom det ut en rad skrifter, av abbé Burruel, Alphonse Toussenel, Renault Bécourt, Jean Capefigue, abbé Chabauty och de stridbara antisemiterna Édouard Drumond och Roger Henri Gougenot des Mousseaux med olika varianter på samma tema. Utformningen som protokoll tycks ha inspirerats av en kolportageroman från 1868, skriven av en preussisk f. d. posttjänsteman Hermann Goedsche. I kapitlet ”På judekyrkogården i Prag” avlyssnar författaren en mörk natt när furstarna för Israels tolv stammar, som brukar samlas vart hundrade år, spinner djävulska planer om världsherravälde. Underbart nog kunde författaren nedteckna allt som sades fastän det språk som användes på mötet var kaldeiska. Detta kapitel gavs ut separat på ryska 1872.

När svarandesidan under Bernprocessen blev trängd (ett av kärandepartens huvudvittnen var Stockholms överrabbin Marcus Ehrenpreis), gjorde försvaret en rockad. Det påstods nu att Protokollen inte kom från den första sionistkongressen utan från ett möte som den judiska välgörenhetsorganisationen B’nai B’rith hållit samma år i Basel. Vad försvaret inte visste var att den första upplagan utkommit redan 1897 och att Stepanov enligt egen uppgift hade fått manuskriptet 1895. Likheten med den ”judiske frimuraren” Jolys bok berodde enligt försvarets nazityska expertis på att B’nai B’rith baserade sitt program på Joly – som inte var jude!

Bortsett från alla andra bevis är det uppenbart att texten i Protokollen inte kunde komma från den bildade skribenten och mångårige Pariskorrespondenten för Neue Freie Presse, dr. Theodor Herzl. Och inte från någon annan judisk källa heller. Judarna har av sina vedersakare beskyllts för mycket men knappast för att de skulle vara dumma. Dessutom så urbota dumma att de skulle framställa sig själva som en förbrytarmaffia.

Protokollens naiva och grovt antisemitiska jargong pekar entydigt ut såväl upphovsmannen som den målgrupp pamfletten riktades till. Här några citat:

”Den som vill härska måste tillgripa list och hyckleri. – Vår rätt ligger i makten. – Vi får inte avhålla oss från bestickning, bedrägeri och förräderi. – De ickejudiska folken har blivit fördummade genom alkohol. – Våra paroller om frihet, jämlikhet och broderskap har med våra hemliga agenters hjälp lockat till våra led hela legioner som med begeistring bär våra fanor.” (Protokoll nr 1)

”Tack vare pressen har vi samlat i våra händer guldet …” (Protokoll nr 2)

”Vår makt vilar på arbetarens bestående hunger och svaghet. – Med hjälp av guldet som helt är i våra händer kommer vi att med alla hemliga medel åstadkomma en allmän ekonomisk kris och kasta massor av arbetare ut på gatan …” (Protokoll nr 3)

”Vi kommer att höja arbetarlönerna utan att arbetarna får någon som helst nytta av det. – Våra planer kommer vi att beslöja genom påstådd önskan att hjälpa arbetarklassen” (Protokoll nr 6)

”Utökning av rustningar och av polis är en nödvändig komplettering av våra planer. – …vi måste frammana oro, tvedräkt och hat. – Sedan måste vi släppa löst ett allmänt krig” (Protokoll nr 7)

”Ickejudarna är en fårskock, vi är vargarna” (Protokoll nr 11)

”De liberala svärmarnas roll blir slutspelad så snart man erkänt vårt herravälde – ty vi har förvridit dessa ickejudiska dumhuvudens skallar med slagordet framsteg” (Protokoll nr 13)

”Vi kommer att avskaffa lärofrihet av alla slag. – Till vår nytta kommer vi att utsläcka varje tillstymmelse till självständigt tänkande” (Protokoll nr 16)

”Vår härskare måste utplåna dagens samhälle även om så måste ske genom att dränka det i dess eget blod” (Protokol nr 23)

Världens folk skall underkuvas med hjälp av frimurare, ateister och skumma politiker. Skulle folken våga sätta sig upp mot sina herrar kommer man att förinta deras huvudstäder genom att spränga tunnelbanorna eller med hjälp av amerikanska, kinesiska eller japanska kanoner. Man kommer att införa papperspengar utan stabilt värde. Men under judarnas herravälde kommer det att råda ett allmänt välstånd och folken kommer att gladeligen låta sig regeras av Davids hus under täckmanteln av till synes fritt valda politiker.

Det enda citat från Bibeln som Protokollen innehåller kommer inte från det judiska Gamla testamentet utan från Vulgatan, den katolska latinöversättningen.

Förföljelsen av ryska judar och liberaler hade kulminerat under den reaktionäre Alexander III. Konstantin Pobjedonostsev, den bigotte ortodoxe överprokuratorn vid den Heliga synoden och Rysslands mäktige man, hade ett recept för lösning av det judiska problemet: ”En tredjedel skall konvertera, en tredjedel emigrera, en tredjedel dö”. Det var Ochranan som organiserade pogromerna och Protokollen var ett verktyg med vilket man skulle slå två flugor – avleda folkets växande missnöje och effektuera Pobjedonostsevs program. Tusentals dog under den pogromvåg

som svepte över Ryssland efter 1881. En miljon emigrerade under de följande tjugo åren.

Protokollen är en genomskinlig propaganda där judarna och antisemitismen utnyttjades som tillhygge mot det verkliga hotet – de växande liberala och socialistiska rörelserna i Ryssland.

 

Vidare läsning:

Harry Järv, Trollkarl eller lärling?, 1986.

Eduard Radzinskij, Herre fräls oss och försona Ryssland, 1992.      

Hugo Valentin, Antisemitismen, 1935.

Universal Jewish Encyclopedia

Citat ur Protokollen översatta från Theodor Fritsch, Handbuch der Judenfrage, 1932.

 

 

 

Klimatkämpar

I det här klimatmedvetna landet är ingen mer klimatmedveten än journalisterna. När de en gång tillfrågades av statsvetaren Kent Asp svarade tre fjärdedelar att de ”var åt det gröna hållet” och drygt 40 procent att de röstade på Miljöpartiet. Nu har det gått en del år sedan dess, men om senaste opinionssiffror stämmer torde majoriteten av miljöpartister i dag jobba på diverse tidningsredaktioner.

Inte minst på mitt kära DN och inte minst på dess kultursidor. Där kämpar man ihärdigt för att rädda miljön, varnar för den överhängande katastrof som väntar oss, uppmanar oss att lyssna på lilla Greta och att sluta äta kött, åka bil och flyga.

Man blir skakad och lovar bot och bättring. Tills man bläddrar vidare i tidningen och se! Nio härliga sidor med reseannonser:  Res, res, res! Flyg, flyg, flyg! Skräddarsytt: Flyg, bil, bilpaket… flyg till Sydamerika för bara 107 900 kronor. Det är ju som hittat. Lyxkryssning till Australien för facila 69 900 kronor, med ett sådant tjusigt kryssningsfartyg i nio våningar som släpper ut lika många avgaser som 50 000 ordinarie bilar.

Fast man kan ju bidra till miljön även om man stannar hemma. Så se tjugo, ja, jag säger tjugo hela sidor med tjusiga bilannonser: en liten Q5 för bara 435 000, en enkel jeep för 547 000, en Nya X-Edition för bara 649 900 kronor. Jag undrar i mitt stilla sinne hur många bensinslukande hästkrafter som driver dessa vidunder.

Kära miljöälskande journalister, det är lätt att ropa Halleluja! men svårare att göra det.  Eller som skalden uttryckte det, det är skillnad på Dichtung und Wahrheit.

Pakistans historia ett öppet sår

Den här artikeln har tidigare publicerats på SvD Kultur – Under strecket, den 10 januari 2008

Kärnvapenmakt Pakistan är en bubblande kittel av problem – strider med grannländerna, språkligt och etniskt fragmenterat med islam som enda samlingspunkt. Den pakistanske journalisten Zahid Hussain undersöker i en ny bok bakgrunden till de konflikter som pågår.

Med Benazir Bhuttos våldsamma död tycks det sista lilla hoppet om Pakistans snabba demokratisering ha minskat till nästan noll. Benazir var kanske inte Guds bästa barn – både hon och hennes man blev dömda till fängelse för korruption – men hon var en populär och skicklig politiker och trots allt det bästa alternativet i ett genomkorrumperat land med ett stort demokratiunderskott.

Pakistan, den än så länge enda islamiska kärnvapenmakten, har länge haft problem på hemmaplan och dessa inre konflikter har ökat i oroväckande grad. Tidigare i år hamnade president Pervez Musharrafs militärregim i öppen konflikt med landets islamister och vi läser dagligen om nya protester och oroligheter. I somras utkämpade armén en blodig strid med vad som i våra tidningar kallas studenter. Dessa ”studenter”, mycket unga och knappt läskunniga fattiga ungdomar, de flesta inhemska men också en del islamiska proselyter från andra länder, studerar vid koranskolor, madrasas, där de tas om hand materiellt och drillas i huvudsak i ett enda ämne, utantilläsning av koranen på arabiska, ett språk de oftast inte behärskar. Det pashtunska ordet för student, taliban, har blivit ett vardagsord som beteckning för religiösa proselyter, indoktrinerade enboksmänniskor brinnande för uppgiften att sprida islam med heligt krig, jihad, inte bara med svärd men också med kalashnikov och bilbomber.

Pakistan – ”det rena landet” – föddes ur ett blodigt krig med Indien, ett krig som man aldrig fått något riktigt slut på. Kashmirfrågan är efter 60 år fortfarande olöst och för pakistanierna ett ständigt värkande sår. En annan olöst konflikt är den gamla och bortglömda gränstvisten med Afghanistan. Afghanistan var det enda landet som opponerade mot Pakistans inval i FN och som aldrig har godkänt den koloniala gränsdragningen. Båda länderna är mångspråkiga och etniskt fragmenterade samhällen med kvarlevande stam- och klanstrukturer, där lojaliteten mot staten ofta är svag och det viktigaste sammanhållande elementet islam. Pashtuner är den största och dominerande etniska gruppen i Afghanistan, men pashtu talas även i Pakistan av cirka tio miljoner människor i de nordvästra provinserna. Bland Pakistans 160 miljoner invånare är dock pashtunerna en minoritet med starka stamlojaliteter över gränserna, och pashtunska nationalister propagerar för upprättande av ett Pashtunistan inom Afghanistans gränser. Dessa separatistiska strävanden som ibland ledde till öppet uppror, uppmuntrades och stöddes under 1950- och 1960-talen av den afghanska regeringen. I dessa svårtillgängliga och starkt islamistiska gränsprovinser har de pakistanska regeringarna kunnat hävda sin makt endast med hjälp av armén.

Djur och människor lever nära varandra

Detta är bakgrunden till den pågående konflikten mellan konservativa och reformvänliga krafter i ett islamiskt samhälle, som undersöks i en ny bok av Zahid Hussain, pakistansk journalist och mångårig skribent i London Times: The Struggle with Militant Islam (Columbia University Press, 232 s).

Pakistans inrikespolitik har varit turbulent, med ett fåtal rättvisa val och ett par ansatser till demokratisering, men den kännetecknas framför allt av partikularism, av generalernas politiska ambitioner, arméns statskupper och islams starka och ökande makt. Den pakistanska försvarsmakten som har sitt förflutna i det koloniala Indien där den leddes och utbildades av brittiska officerare var i början västorienterad, till stor del sekulariserad och med den brittiska disciplinen i ryggmärgen föga kuppbenägen. Om den hade någon ideologi så var det en form av islamisk nationalism som skulle skapa en nationell identitet i det etniskt splittrade landet. Efter nederlagen i kriget mot Indien och förlusten av Östpakistan 1971 var militären demoraliserad och försvagad men fick upprättelse när Benazirs far Ali Bhutto behövde den att kväsa upproren i Västpakistan och Baluchistan. Den alltmer auktoritäre Bhutto lät sedan armén bygga upp en underrättelseavdelning, en organisation som Hussain beskriver som en av de viktigaste politiska aktörerna och som skulle visa sig vara livsfarlig både för tillskyndaren Bhutto och för hans efterträdare.

Bhutto måste överge sitt socialdemokratiska reformprogram och göra eftergifter till islamister stödda och finansierade av Saudiarabien. Men hans kompromisser dög ändå inte och han störtades (och senare hängdes) och efterträddes av arméchefen Mohammad Zia Ul-Haq – ni kanske minns mannen med den brittiska mustaschen och de tunga ögonlocken. Zia var general men också en hängiven muslim – muslimsk fundamentalist, skulle vi säga i dag – som ville förvandla Pakistan till en islamisk stat styrd av koranen och sharialagen. Han ändrade författningen, utökade mullornas domarmakt, koopterade religiösa ledare i regeringen och placerade dem inom rättsväsendet och utbildningen. Skolböckerna rensades och ersattes med ortodox litteratur, statsanställdas korankunskap och moskébesök kontrollerades och de ålades att be fem gånger om dagen. Armén islamiserades i snabb takt. Korankunskap och islamisk filosofi blev obligatoriska i officersutbildningen med skriften ”Koranens uppfattning om kriget” som en av kursböckerna.

Även ett museum behöver skydd

Zias islamisering av armén påskyndades av den sociala radikalisering den genomgick under 80-talet. Från att tidigare ha rekryterats från den mestadels engelskutbildade och liberala godsägararistokratin i Punjab och överklassen i städerna, kom nu officerarna från den konservativa och religiösa medelklassen i nordprovinserna, något som ledde till att vissa kretsar inom arméns utvecklade ett nära samarbete med religiösa ledare och militanta islamistgrupper i det civila samhället.

Benazir Bhutto, som 1988 valdes till premiärminister, förväntades vända utvecklingen i demokratisk riktning, men de konservativa krafterna var redan för starka. Hennes möjligheter var begränsade genom att islamisterna – under ledning av den nu igen aktuelle Nawaz Sharif – hade behållit makten i landets största och folkrikaste provins, Punjab. Hon förde en fördröjande strid mot generalerna som ibland visade henne öppet förakt som kvinna. ”Hon är en svag kvinna”, var det svar jag fick ett par gånger av pakistanska officerare och andra när jag frågade vad de tyckte om henne som regeringschef. Utan stöd av armén fick hon trots alla kompromisser 1996 lämna sitt ämbete och gå i exil. Hon kunde skatta sig lycklig att hon slapp sin fars öde eller fängelse.

Hennes efterträdare Nawaz Sharif fullföljde Zias auktoritära islamiseringspolitik men kom i konflikt med armén och störtades 1999 av generalen Pervez Musharraf. Musharrafs kupp utlöste protester, internationella sanktioner och nedkylda diplomatiska förbindelser med USA som i Sharif hade en allierad i kampen mot talibanregimen i Afghanistan, men allt detta är glömt i dag.

Islamiseringen av samhället under Zia och hans efterträdare tillskyndades och stöddes av Saudiarabien och shejkdömen vid Persiska viken. Mycket av det finansiella stödet gick till koranskolor som vuxit lavinartat i antal, från ett drygt hundratal 1947 till 13000 i dag, med uppskattningsvis 1,7 miljoner ”studenter”. Det är vid dessa religiösa skolor man sedan 80-talet har tränat afghanska mujahidin, och där man sedan dess har utbildat 100000 utländska jihadister och talibaner som sedan skickats vidare till krigen i Afghanistan och Bosnien.

Sådan utveckling kunde naturligtvis inte ske utan arméns medverkan. Hussain, som har intervjuat Musharraf och andra inblandade, skriver att arméns underrättelsetjänst som styrde Mujaheddins och talibanernas operationer i Afghanistan – med finansiellt stöd från CIA – satsade på att en talibandominerad regering skulle bli en allierad som skulle ge Pakistan det strategiska terrängdjup det smala landet behövde i eventuellt krig med Indien. Men när talibanerna kom till makten visade de sig vara svårhanterliga, bland annat vägrade även de godkänna den tidigare nämnda omstridda gränsdragningen.

Den av den sunnitiska huvudströmningen och militären hårt drivna förvandlingen av Pakistan till en stat styrd av sharialagar enligt den sunni-hanafiska rättstolkningen mötte motstånd i det sekteristiskt splittrade samhället. Inte bara shia och ickemuslimska minoriteter, utan också otaliga stambaserade sunnitiska moskéer och madrasas fruktade ytterligare marginalisering. Det ortodoxa sunniprästerskapet krävde samtidigt fullständig islamisering av samhället och exkommunikation av shiiter som otrogna. Allt detta ledde till att sekteristiska stridigheter med gamla rötter utvecklades till mer och mer öppet våld med folkupplopp och terror.

Business as usual

Shiiterna i Pakistan var av tradition moderata men de radikaliserades efter den islamiska revolutionen i Iran och började uppträda på ett sätt som av sunniterna uppfattades som utmanande. Det kom till kravaller och sammandrabbningar mellan madrasastudenter finansierade av Irak och saudierna och shiitiska trosivrare uppmuntrade av Iran. Oroligheterna kulminerade under några månader 2003–2004 i staden Quetta, där beväpnade överfall på shiamoskéer och religiösa processioner krävde ett hundratal shiamuslimers liv.

 

General Musharrafs militärregim har krossat talibanupproret i Röda moskén, en lättvunnen vinst som kan visa sig vara en pyrrhusseger. Musharraf kom till makten som en islamisternas och arméns man och som förespråkare för den hårda linjen i Kashmirfrågan. Många av de militärer som stödde honom då är sedan decennier lierade med islamistiska madrasas och militanta extremistgrupper och de har finansierat och utrustat talibaner och andra jihadister. Först efter hårda amerikanska påtryckningar men tveksamt och under starkt motstånd från sin junta, började Musharraf överge sina gamla proislamistiska positioner. Händelserna den 11 september 2001 och USA:s ultimativa krav på samarbete tvingade honom att göra en kovändning och ansluta sig till ”kriget mot terrorn”, men det har skett med stor vånda och under protester från flera av hans kolleger, de generaler som fört honom till makten. De av USA framtvingade räderna mot talibanerna i gränstrakterna mot Afghanistan har inte varit särskilt framgångsrika och för närvarande tycks al-Qaida ha flyttat sina huvudbaser till den pakistanska sidan.

Bara män och pojkar ute

Folket i Pakistan har aldrig blivit tillfrågat vad de tycker om Musharrafs politik och vi har sett missnöjesyttringar och demonstrationer på flera håll i landet mot hans behandling av extremisterna och mot hans anslutning till USA:s krig. För att behålla presidentposten har Musharraf tvingats att ge upp ställningen som överbefälhavare. Hans uppgörelse om maktdelning med Benazir Bhutto tycktes kunna lugna kritikerna men allt har gått i spillror efter Bhuttos död och oron ökar på nytt. Islamisternas man Nawaz Sharif vädrar morgonluft och kräver Musharrafs avgång. Allt tyder på att presidenten kommer att ha användning för militären snart igen, men frågan är hur länge den nye befälhavaren och officerarna lyder honom. Enligt Zahid Hussain är uppemot en tredjedel av den pakistanska officerskåren moskétrogna islamister. Kommer Musharraf att tvingas att överge alliansen med USA? Kommer han att rida ut stormen även denna gång? Han har med nöd och näppe klarat livhanken från otaliga attentat hittills. Men hur länge? Vem kommer att ha fingret på avtryckaren till de pakistanska kärnvapenmissilerna nästa månad… eller kanske redan nästa vecka?

Antisemitism i Sverige – vem?

Forskarna Heléne Lööw och Lars M. Andersson och författaren Ola Larsmo bemöter i dag i DN en artikel om antisemitismen som Ebba Busch Thor och Mikael Oscarsons hade på Förintelsens minnesdag i Expressen. De menar att ”KD-ledarnas utspel är att de tycks vilja göra antisemitismen till en höger–vänsterfråga. Den görs till slagträ i partipolitiken”.

Busch Thor och Oscarsson berättar i sin artikel om judarnas utsatta situation i Sverige och visar konkreta exempel, bl. a. i Malmö. De visar att riksdagsledamöter från Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har deltagit i demonstrationer med antisemitiska inslag, att SSU bjudit in antisemitiska talare och att sverigedemokratiska politiker gjort antisemitiska uttalanden.

Med all respekt för Heléne Lööws och Lars M. Anderssons forskning undrar jag vad gör dem så upprörda över KD:s påstådda politisering av antisemitismen?

Busch Thor och Oscarsson har uppenbarligen klampat i den svenska debatten om antisemitismen på ett oförsynt sätt och trampat på åtskilliga ömma tår. De har pekat ut vissa partier och de kunde gott ha nämnt fler. Det är så att i sin jakt på invandrarväljare har nästan alla partier blundat för risken att med den efterlängtade mångfalden få med antisemitism på köpet. Miljöpartiet exempelvis. SSU i Skåne, där hela organisationen kidnappats av islamister. I Malmö har Socialdemokraterna blivit så beroende av invandrarröster, de flesta med rötter i Mellanöstern, att man knappast kan förvänta sig något avståndstagande från antisemitismen. En ledande socialdemokratisk politiker tyckte att Malmöjudar fick gärna utvandra om de inte trivdes.

Andersons, Larsmos och Lööws artikel är ett exempel på den räddhågade och intellektuellt oärliga debatt om antisemitismen som förs i de traditionella medier. Man fasar för att bli betecknad som rasist eller islamofob och undviker därför att peka ut invandrare från Mellanöstern som bärare av den aggressiva antisemitism som i dag utgör det verkliga och mest påtagliga hotet mot svenska judar.

När man skriver att ”antisemitismen [i Mellanöstern] länge varit en del av statspropagandan – ofta med argument direkt hämtade från nazityska förebilder, vilket Niclas Sennerteg påminde om i sin viktiga bok ”Hakkorset och halvmånen”, är det en sanning med modifikation.  De attentatsmän som dödar judar i Frankrike och sätter eld på synagogor här ropar inte ”Heil Hitler” utan ”Allah är stor” och de har knappast läst ”Mein Kampf” men säkert Koranen. Det muslimska judehatet har djupare rötter än den europeiska antisemitismen och det är inte rasistiskt utan religiöst och politiskt motiverat.

Där har Busch Thor och Oscarsson en poäng när de kräver kriminalisering. Utöver det religiösa motivet är det politiken, Israel-Palestinakonflikten som spökar. Den tusenhövdade skränande mobb som först slängde stenar och flaskor, sedan skar av högtalarsladden när vi i Malmö demonstrerade för fred i Mellanöstern bar palestinska flaggor. Situationen blev så farlig att vi under polisens beskydd fick utrymma Stortorget. Mobben jublade. Dessa människor har inte den ringaste aning om den europeiska antisemitiska traditionen som artikelförfattarna tror. De är uppvuxna i och har fört med sig en helt annan tradition och de räknas i dag i hudratusental, jämfört med den handfull svenska nazister som ibland paraderar på våra gator.

Jag är inte imponerad av Andersson-Larsmo-Lööws analys av antisemitismen i Sverige.

 

 

Vems flagga? Grekland vs Makedonien

I ett kvarts århundrade har Grekland och Republiken Makedonien grälat om namnet på och flaggan för det senare landet. Grekland kräver att Makedonien ändrar sitt namn annars får det inte komma in i EU och Nato.

Sverige, FN och andra vet inte på vilken fot de skall stå. Man har enats om det kryptiska namnet ”Fyrom”, en förkortning för ”Former Yugoslav Republic of Macedonia”. Men detta ledde bara till ett nytt bråk, nu om i vilken alfabetisk ordning republiken skulle stå. Varken ”F” eller ”M” dög åt vissa, så man lade till ett ”The” före namnet. Den som letar efter Makedonien bland FN:s medlemmar hittar det efter en viss möda under bokstaven ”T”.

Även den första makedoniska flaggan med dess Argeiska stjärna eller Verginsol väckte så våldsamma protester i Grekland att makedonierna måste ändra den till något som mest påminner om det kejserliga Japans krigsfana.

Flag of Macedonia.svg

Efter tjugosju år har nu politikerna enats om namnet ”Nordmakedonien”, men även denna kompromiss vållar våldsamma folkprotester i båda länderna.

För en svensk läsare verkar det hela fullkomligt befängt . Hur i all sin dar kan folk vara så knäppa?

Makedonien är ett litet land med drygt två miljoner invånare. De flesta av dem talar makedoniska, ett slaviskt språk besläktat med bulgariskan. Under namnet ”Socialistiska republiken Makedonien” var det tidigare en del av Jugoslavien, men 1991, efter Jugoslaviens sönderfall, förklarade sig makedonierna självständiga under namnet Republiken Makedonien.

Nu tog det fan i helvete i Grekland. Tre norra grekiska provinser kallas Väst-, Cental- och Östmakedonien, med ett par miljoner övervägande grekisktalande befolkning och en liten makedonisk minoritet på några hundra tusen. Men det är framför allt historien som spökar. I grekisk historia har den norra landsdelen, Makedonien, spelat en stor och ibland lysande roll, även om den från början var ett självständigt kungarike som beboddes av icke grekisktalande folk och som bekrigade grekerna i söder. Makedonien uppvisar två stora historiska personligheter, Filip av Makedonien som erövrade och enade de sinsemellan stridande grekiska småstaterna och hans son Alexander den store, som helleniserade sitt land och höljde Grekland i ära. Grekerna har gjort de båda makedonierna till sina största hjältar.

Vi i det materialistiska och globaliserade Västeuropa har svårt att förstå den här striden om symboler, svårt att inse att det finns människor som tänker och känner annorlunda än vi. Vi är så rationalistiska att vi dömer och fördömer allt som inte handlar om materiella ting eller ekonomi som irrationellt.

Men även den nyaste historien visar att etnicitet och nationalism ofta tar över materiella intressen och alla andra lojaliteter. Som i Makedoniens fall handlar etnokonflikter ofta om immateriella och symboliska värden svåra att lösa genom kompromisser och därför så oförsonliga. Nationalismforskarna menar att teoretiker som inte tar med den här känslomässiga sidan av nationalismen måste komma med en annan förklaring till dess dragningskraft . De avvisar marxisters och andras funktionalism då den inte förmår förklara just den här, ibland oerhört våldsamma sidan av etnicitet och nationalism. Inser man inte att ekonomiska och materiella, ”rationella”, överväganden inte alltid styr mänskligt beteende och politiska beslut kan man aldrig förstå den grekisk-makedoniska tvisten eller varför britterna valde Brexit.

 

Europadomstolen: Du får inte häda!

Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (ECHR) har för några veckor sedan avvisat överklagandet från en kvinna som av österrikiska domstolar dömts till böter för att hon hade förolämpat islam genom att kalla profeten Mohammed för pedofil.

Domen väcker förvåning och oro, så det kan finnas skäl att titta på den närmare. Fakta i målet är följande.

Kvinnan deltog i ett offentligt seminarium anordnat 2009 av partiet FPÖ, där hon i sitt föredrag om islam bl.a. sade att ”Muhammed…tyckte nog att göra det där med barn”…”och dumt nog finns detta om Aisha och barnsex också beskrivet i al-Bukhari… En 56-årig och en 6-åring… Vad kallas det om inte pedofili?”

Oturligt nog bevakades föredraget av en wallraffande journalist som polisanmälde kvinnan för hets mot folkgrupp. Underrätten i Wien frikände henne från anklagelsen men åklagaren ändrade sitt yrkande till brott mot art. 188 i den österrikiska strafflagen som stadgar straff för handlingar riktade mot den religiösa freden.

”Den som under omständigheter under vilka handlingen är ägnad att väcka berättigad förargelse, offentligt nedsätter eller skymfar en person eller en sak som är föremål för vördnad hos i landet befintlig kyrka eller religiöst samfund, eller också en troslära, en i lag tillåten sedvänja eller en i lag tillåten inrättning hos en sådan kyrka eller religiöst samfund, skall bestraffas med upp till sex månaders frihetsstraff eller med dagsböter upp till 360 dagar”.

Kvinnan dömdes för ”nedsättande av religiös lära” till böter på 480 Euro samt ersättning av rättegångskostnader. Hon överklagade, men överrätten i Wien fastställde underrättens dom. På samma sätt avvisades hennes överklagande av Österrikes Högsta domstol med hänvisning till tidigare domslut och med motivering att när det gäller religion är medlemsstaterna skyldiga att skydda den religiösa freden och de troendes känslor och att de är skyldiga att förbjuda opåkallat anstötliga och vanvördiga beteenden och yttranden.

Hon klagade hos ECHR över att domen kränkte hennes yttrandefrihetsrätt enligt art. 10 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, men domstolen har avvisat hennes klagomål. De åtta ECHR-domarna var enhälliga.

Kan domen ha någon betydelse för våra förhållanden?

Först kan man tacksamt kvittera att vi inte har någon lag liknande den österrikiska brottsbalkens art. 188. Hädelseparagrafen avskaffades i Sverige 1949 och er­sattes av lagen om brott mot tros­frid som även den upphävdes 1970.

EHCR har noggrant gått igenom de österrikiska domstolarnas motivering och domslut och konstaterar att de överensstämmer med intentionerna i den inhemska lagstiftningen. Hur stämmer de överens med FN:s Internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och den Europeiska konventionen?

FN-konventionen från 1966 säger endast att allt främjande av nationalhat, rashat eller religiöst hat som innebär uppvigling till diskriminering, fiendskap eller våld, skall vara förbjudet i lag.

Europarådets parlamentariska församling har i sin rekommendation (2007) ganska tydligt sagt ifrån att hädelse, skymfande av religion, inte skall betraktas som ett brott och att det inte är önskvärt att straffbelägga sådant skymfande av religion annat än om där ingår en komponent av uppmuntran till hat, samt att man i nationell lagstiftning skall begränsa kriminaliseringen av yttranden om religiösa ämnen till uttryck som avsiktligt och allvarligt stör allmän ordning och uppmanar till allmänt våld.

Venedigkommissionen (Europeiska kommissionen för demokrati genom lag) har förklarat att det inte är nödvändigt eller lämpligt att kriminalisera kränkningen av religiösa känslor, annat än om där ingår ett element av uppmaning till hat som en väsentlig komponent, eller om det är fråga om brott mot allmän ordning.

FN:s kommitté för mänskliga rättigheter (UNHRC) hade 2011 svårt att stå emot ett upprepat krav på hädelselagstiftning från OIC (Islamiska konferensorganisationen) men garderade sig med att eventuella hädelselagar måste utformas försiktigt så att de i praktiken inte hindrar yttrandefriheten, att endast allvarligaste fall kriminaliseras samt att fängelsestraff inte får förekomma som påföljd. UNHRC har uttalat att det är oförenligt med FN:s konvention att kriminalisera yttranden om och synpunkter på historiska fakta eller att förbjuda uttryck av felaktiga uppfattningar och missvisande tolkningar av historia.

Europeiska parlamentet har i en resolution 2014 fördömt lagar som kriminaliserar hädelse och anbefallt medlemsstaterna att avskaffa dem.

Hur kunde Europadomstolen med bakgrunden av här citerade uttalanden döma som den gjorde?

Med ledning av konventionen och tidigare prejudikat konstaterar domstolen att principen om yttrandefriheten kräver att religionsbekännarna tål och accepterar att andra förnekar deras tro och sprider läror som är fientliga mot den. Men yttrandefriheten är inte obegränsad. Den måste utövas med hänsyn till trosbekännarnas rätt att utöva sin religion i fred. Detta innebär att man så långt som möjligt skall undvika att uttrycka sig opåkallat sårande och vanvördigt om objekt som är föremål för andras vördnad. Där man skulle gå utöver gränserna för rimlig religionskritik och kunna väcka religiös intolerans har staten legitim rätt att vidta proportionella mått och steg.

Här kommer Europadomstolen till målets kärna. Den säger att i brist på enhetlig europeisk rättspraxis har medlemsstaterna en ganska stor rörelsefrihet att lagstifta på eget sätt för att försäkra sina medborgare fredlig samlevnad och ömsesidig tolerans bland religiösa grupper.

Man anser att i det aktuella fallet måste klaganden ha insett att hennes påståenden var delvis felaktiga och ägnade till att väcka harm hos andra. Hon beskyllde Muhammed subjektivt för pedofili som hans allmänna sexuella preferens och underlät att på ett objektivt sätt informera publiken om den historiska bakgrunden. Domstolen finner att påståenden som baseras på uppenbart falska grunder inte åtnjuter rättsligt skydd.

ECHR accepterar över lag de österrikiska domstolarnas uppfattning och skriver att det är de som har den bästa möjligheten att bedöma den lokala situationen och kontexten i vilken yttrandena fälldes, samt att de har en vid marginal att utvärdera huruvida kvinnans yttranden överskrider gränser för en objektiv debatt och utgör ett angrepp på islams profet som kan leda till skada, väcka religiös intolerans och hota den religiösa freden. Och inte bara det, ECHR bekräftar de österrikiska Högsta domstolens uppfattning, att enligt Konventionens art. 9 har medlemsstaterna en positiv skyldighet att trygga en fredlig samexistens av alla religiösa grupper och tillförsäkra dem ömsesidig tolerans.

DN och fake news

DN:s utomordentligt duktiga korrespondent i Sydamerika har i dagens tidning en över flera sidor upplagd artikel om den tillträdande brasilianske presidenten Bolsonaro.

Bolsonaro, som vunnit en övertygande seger över sin socialistiske motståndare, betecknas som högerpopulist och klimatförnekare. Med sina klantiga uttalanden påminner han om sin kollega i Washington.

Allt detta berättar DN på ett övertygande sätt. Med sitt militära förflutna och vulgära framtoning verkar Bolsonaro riktigt osympatisk. Bland annat har han sagt upp avtalet med Kuba om de drygt 8 000 kubanska läkare verksamma i landet.

”Efter att Jair Bolsonaro meddelat Kuba att han inte tänker betala regimen för deras hjälp har läkarna kallats hem. Frågan har skapat debatt eftersom läkarna inte fått behålla sin lön, delar av den gick till den kubanska staten”, och nu står den lilla byn som DN besökt utan doktor, skriver man.

Det verkar illa betänkt och grymt mot de arma byborna. Kan det vara så?
The Guardian och New York Times (som inte kan påstås vara speciellt Bolsonarovänliga) vet bättre än DN vad ”en del av lönen” är:

Enligt Brasilianska hälsovårdsministeriet betalar man för varje doktor 2 400 $ i månaden – till den kubanska staten. Staten behåller 75%, doktorn, eller hans familj, får resten, jämte mat och logi på platsen. Det blir ändå fler gånger mer än vad de skulle förtjäna hemma på Kuba.

Men läkarna får inte lov att ta med sig sin make eller sin familj, de får inte behålla sina pass och de bevakas av kubanska agenter. Allt för att de inte skulle komma på tanken att överge sitt socialistiska hemland.

Är det då så underligt att Bolsonaro kallar det slavarbete som han vägrar att bli delaktig i? Han har erbjudit de kubanska läkarna asyl om de vill stanna kvar.

DN är en av de tidningar som har bildat en grupp som skall skydda oss fåkunniga och försvarslösa nyhetskonsumenter från fake news. Naturligtvis skulle DN aldrig tillåta att en falsk nyhet smyger in sig på dess sidor. Men det finns subtilare sätt att driva en agenda, och det är lätt att glömma att en halv sanning är en halv osanning, eller som det står i vittneseden: Att tala hela sanningen, att inget förtiga eller utelämna…

 

De hotade journalisterna

Public service står under angrepp av Europas politiker! Ingen mindre än radions vd Cilla Benkö och hennes strateg Gabriel Byström slår i larmklockan i DN i dag.

Tjeckiens president Miloš Zeman visar upp en replika av en kalasjnikov med texten ”för journalister”.

Jag vill på intet sätt underskatta de verkliga hot, förföljelser och mord som journalister runtomkring i världen utsätts för. För att visa att dessa hot är aktuella för oss här och nu citerar man en kollega – ”Retoriken hos politiska ledare är på många håll förfärande hätsk i fråga om misstro mot journalister, men också i form av direkta uppmaningar till våld”, och för att illustrera det skriver man:

”Den tjeckiske presidenten Miloš Zeman tyckte förra året att det var en god idé att visa upp en replika av en kalasjnikov med texten ´för journalister´ på en presskonferens”. Det låter illa. En president som hotar journalisterna med ett vapen, även om det var en ”replika”.

Var det det? Som tur är bistår DN tjänstvilligt med en bild av den åberopade händelsen. Det vi ser är att en road tjeckisk president inte visar en vapenreplika utan ett leksaksvapen där patronmagasinet ersatts med en flaska Becherovka, ett uppskattat tjeckiskt örtbrännvin. Alla i Tjeckien känner till bakgrunden till och skrattar åt den här bilden. Zeman är ökänd för sin alkoholism och för sitt något egendomliga skämtlynne. När han träffade Putin i Peking våren 2017 skämtade han och undrade om Putin inte kunde likvidera besvärliga journalister. Putin skruvade på sig och svarade att man kanske skulle kunna begränsa deras antal. Så när Zeman i oktober samma år besökte Plzeň blev han av skämtsamma värdar presenterad leksaken han visar på bilden, med tydlig syftning på hans förkärlek för starka drycker och klumpiga skämt. Något som visar att man i Tjeckien har sinne för humor och kan driva med sin president.

Så var det med det hotet. Vill man vara snäll kan man tro att det hela beror på 1) bristande kunskap om vad en vapenreplika är, 2) en något lättvindig användning av ett lockande exempel och 3) dålig källgranskning. Sammanlagt och i för sig redan det en ganska allvarlig synd när det gäller två så erfarna journalister. Är man lagt åt det mera skeptiska hållet skulle man kunna kalla det ett försåtligt falskt argument.

”Uttalanden som hade varit otänkbara för bara några år sedan passerar numera närmast under radarn eftersom tonläget har höjts och angrepp mot medier har blivit en del i det offentliga samtal som successivt förråats och polariserats. Steg för steg förflyttas gränserna för vad som är möjligt att säga och göra”, skriver man. Så är det säkert. Men när det börjar blåsa kyliga vindar kan man välja att härda sig eller att dra offerkoftan på. Den kan värma en stund men blir lätt sliten och tunn.

”Public service ökar kunskapen hos medborgarna och påverkar nyhetsutbudet i positiv riktning”, deklarerar paret Benkö-Byström stolt. När public service är så utmärkt på alla sätt, borde man kanske inte undra varför somliga är kritiska och missnöjda?

Den politiska snedrekryteringen av svenska journalistkåren är notorisk och flertal undersökningar har visat att den var värst i public service. Varför det är så kan man bara gissa. Något beror säkert på Journalisthögskolan; ingen mindre än Uppdrag-granskning-Janne har kallat den Kommunisthögskolan, och han om någon borde veta; något beror på den kollegiala andan, kamaraderiet, man rekryterar helst folk med samma åsikter.

Följden blev att så länge den politiska makten låg i händerna på politiker som den stora majoriteten av journalister gillade, svek de sin uppgift att granska makten, de blev en del av den och dess tjänare.  När sedan vindar börjar vända, som i USA och många länder i Europa, blir man förvånad och förfärad över att de politiker som man i åratal motarbetat, förhånat och förlöjligat, när de nu kommit till makten, inte visar sann kristen ödmjukhet och försonlighet utan tvärtom vill ge igen. Det gäller Trump, Orbán och andra.

Medierna ser sig gärna som den fjärde statsmakten och de använder flitigt sin makt till att påverka politiken. Men som historien visat om och om igen, är föreställningen om mediernas stora makt bedräglig och slår ofta fel. Jag lägger inga politiska, etiska eller moraliska värderingar häri. Jag anser att yttrandefriheten är en förutsättning för demokrati och att den inte skall begränsas i onödan. Men de som utövar den yrkesmässigt bör veta sina gränser och känna sitt ansvar. Driver man en politisk linje och har satsat på fel häst och förlorat sitter man illa till. Svinhugg går igen, som det heter på svenska.