Kategoriarkiv: Islam

Islamistisk terror

Efter attentatet på Drottninggatan skyndar sig många att bortförklara och blanda bort korten. Förvisso är det så att attentatet utfördes av en frustrerad man som ville hämnas för att han inte fick stanna i Sverige och skulle utvisas.

Samtidigt är det också så att mannen är muslim och har antagligen inspirerats av liknande dåd som utförts av andra muslimer i Frankrike, Tyskland och England. Han hade visat sympatier för IS som rekommenderar användning av lastbilar som terrorverktyg och på sin hemsida ger noggranna instruktioner hur man går till väga. Och inte minst, attentatsmannen försökte döda så många människor som möjligt för att de är vad han kallar ”otrogna”.

När exempelvis advokat Olsson på SVT Opinion[1] säger att ”redan vår närhistoria visar att den här typen av illdåd inträffar då och då” och sedan räknar upp diverse skjutningar i Sverige och naturligtvis också Breivik i Norge, är det bara ett menlöst försök att blanda ihop äpplen och päron.

Som de flesta, inte minst statsministern och våra myndigheter har förstått, är det här en händelse av ett speciellt slag som måste få vidgående konsekvenser för vårt samhälle. Vi kan inte längre blunda för att vi hör till de länder i Europa som måste räkna med att bli utsatta för liknande attentat i framtiden.

Det finns anledning att titta på varför. Islamistisk terror i Europa har ständigt ökat. Bara under de senaste tre åren har vi sett 40 attentat som krävt 315 dödsoffer och över 1 400 skadade och dessutom 28 attentatsförsök som polisen lyckats förhindra. Det anmärkningsvärda är att attentaten och dödsfallen är koncentrerade till ett fåtal europeiska länder, Ryssland, Frankrike, England och Tyskland, samtidigt som det finns länder som helt blivit förskonade. Se på den här kartan:

Kartan visar procentuell andel av muslimer, där länderna i det vita bältet har mindre än 1% muslimsk befolkning. Inget av dessa länder har drabbats av islamistisk terror.  De länder som har gjort det, bland dem Sverige, har samtliga mellan 5-10% muslimer, i regel invandrare eller medborgare med invandrarbakgrund. Ryssland är ett särfall, ett historiskt multietniskt land med mellan 10-20% muslimer, där den islamistiska terrorismen under årens lopp krävt fler än tusen människoliv och flerdubbelt så många skadade.

[1] http://www.svt.se/opinion/article13227996.svt?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20170410%3Aarticle13227996.svt%3Anyh

 

Muslimska brödraskapet

Det pågår en intensiv debatt om den studie från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap om Muslimska brödraskapet som skrivits av Magnus Norell och två andra forskare.

Det är säkert inte många som har någon uppfattning om vad MB är och vad de vill. Den norske journalisten och filmaren Walid al-Kubaisi har gjort en dokumentär om MB som är värd att se, den finns på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=ndm58u77kMk.

Här följer en intervju med al-Kubaisi i CBN.

OSLO, Norway – The so-called Arab Spring has brought the Muslim Brotherhood to the threshold of power and influence in the Middle East. But a Norwegian television documentary, called ”Freedom, Equality and the Muslim Brotherhood,” is unmasking the Muslim Brotherhood’s plans for world domination.

Walid al-Kubaisi, an Iraqi-born Norwegian journalist, produced and hosted the documentary for Norway television. It has never been shown on American TV.

World Domination

Al-Kubaisi said Brotherhood leaders told him they have a plan to take over Norway and the rest of Europe as a part of bringing the whole world under Islam.

”The Muslim Brotherhood has a practice. The have learned to speak with two tongues,” he told CBN News.

Kamil al-Najjar, one of the film’s subjects, left the Muslim Brotherhood and consequently is under threat of death.

”They’re trying to deceive the people,” al-Najjar tells al-Kubaisi in the film. ”They have managed to deceive a lot of Western politicians into believing them.”

”Their only aim is to control the world with Islam,” he said. ”They know they cannot use force to convert the West, so they use deceit.”

However, Muslim Brotherhood leaders are quite open about their intentions with those like al-Kubaisi, who traveled to the Middle East and speaks fluent Arabic.

”The Muslim Brotherhood’s dream is to form a total Islamic state,” Muhammed Mahdi Akef, who was the leader of the Muslim Brotherhood until 2010, told al-Kubaisi.

”Where?” al-Kubaisi asked.

”I don’t know,” Akef replied. ”We Muslims are currently scattered all over. There is still a long way to go before we are able to take control in Europe. It will take a long time before it can happen.”

Religion of Bondage

Al-Kubaisi also interviewed Gamal al-Banna, the brother of Hassan al-Banna, the man who founded of the Muslim Brotherhood in 1928. Al-Banna had surprisingly harsh words for the modern Muslims Brotherhood movement, saying it does not believe in freedom ”in any way.”

”They do not believe in freedom at all,” he said. ”There is no Islamic authority that respects freedom or democracy.”

Al-Banna also condemned the state of modern Islamic culture.

”The Muslim mind is rusty. It has done nothing for the last 1,000 years. One thousand years ago the innovation ended,” he told Al-Kubaisi.

”What does that mean? It means that you act without thinking,” Al-Banna explained.

Social Control

Al-Banna said the Muslim Brotherhood has instituted the wearing of the hijab, or headscarf, by Muslim women as a means of social control. But it is not supported by the Koran – even the sister of the Muslim Brotherhood founder did not wear a hijab.

In al-Kubaisi’s documentary, class photos from Cairo University show the evolution of the Muslim Brotherhood’s program to force women to wear the hijab. In the 1959 class photo, there are no Muslim women are wearing the hijab. None are wearing the garment in the 1979 photo either.

In the 2004 class photo, 90 percent of the women are wearing the head scarf. The hijab has been called the Muslim Brotherhood’s ”logo.”

Mask of Civility

Al-Kubaisi saId Norway and the West have been duped by the Muslim Brotherhood.

”The West and America both supported Islamists, and they thought, ‘They’re religious exactly Christian congregations,'” al-Kubaisi told CBN News.

But one of the Muslim Brotherhood’s key spiritual leaders, Sheik Yusef al-Qaradawi, said on Arabic TV that ”defeating Rome, Italy and Europe means that Islam will come back to Europe.”

”Must this victory necessarily be won by war? No,” the leader said. ”I believe Islam will conquer Europe without using violence.”

”The Muslim Brotherhood, it’s not like, ‘We will take over the world and the power,” Al-Kubaisi told CBN News.

”No, no, it’s not like this,” he explained. ”They don’t speak about power at all. No, they say, ‘Now, we want only this, and then this, and then this’…and then they start to work to gain more power.

(–Originally aired October 25, 2011)

 

DN:s kvinnokamp

”Så vill de högerextrema kontrollera kvinnokroppen” och ”Mörkerkrafter paketerar fascism i flickaktig form”, förkunnar DN-Kultur i dag och utlovar en spännande artikelserie om en könskamp med auktoritära övertoner.

Serien inleds med Lisa Bjurwalds uppräkning av de faror som hotar kvinnokampen: Marine Le Pen, Pia Kjaersgaard och Frauken Petry är några av dem.  Förvisso är dessa poli-tiker av kvinnogenus, men egentligen är de bara omedvetna frontfigurer för den manliga fascismen.

Rasistiska aktörer missar heller sällan ett tillfälle att håna muslimska länders kvinnosyn, skriver hon vidare.

Ingressen över den första artikeln som inleder serien anger motivet: Kontrollen över kvinnokroppen fyller en nyckelfunktion i den högerpopulistiska rörelsen. Och som kontroll-verktyg räknar man upp antifeminism, hotad aborträtt och slöjförbud.

Nej, jag har inte läst eller skrivit fel. Det är inte slöjpåbud som DN anser vara ett verktyg att kontrollera kvinnokroppen, nej, det är slöjförbudet som är mörkerkrafternas verktyg.

Hur långt kan man gå i försök att relativisera kvinnoförtrycket? När kvinnor i muslimska länder tvingas att gå i burka, när det inte får lämna hemmet utan manligt sällskap, när de vägras utbildning, när de inte får uppträda själva inför domstol, när deras vittnesmål inte har samma värde som männens, när de stenas till döds – det kallar Lisa Bjurwald förskönande islams ”kvinnosyn”.

Relativisering är ett svagt uttryck för detta försök att vända upp och ner på verkligheten, att kasta sand i våra ögon, ett oblygt försök att vända bort uppmärksamheten från det verkliga hotet mot kvinnoemancipationen. Det existerar inget mer ”högerextremt” än islams kvinnoförtryck. Jämfört med den är alla ”populister och högerextremister” rena rama feminister, något som borde vara uppenbart även för Lisa Bjurwald.

 

IS och religion – en diskussion

Min lilla undran om den oskuldsfulla religionen har resulterat i en något irriterad diskussion på facebook med islamologen Eli Göndör. För de intresserade:

Eli Göndör den 19 november kl. 22:46

Naturligtvis finns det olika uppfattningar om hur kampen mot terrorn ska bedrivas. Men är det något livet lärt mig så är det att en av de viktigaste åtgärderna, är att inte ställa upp på den konfliktlinje som fienden försöker etablera eftersom det är en av terrorns viktigaste drivkrafter.Det är sammansatt och svårt och det finns många delar som behöver samspela. Men detta är ett perspektiv som jag skriver om i SvD. Eventuella kommentarer som vill upplysa mig om islams inneboende ondska kommer skriva sin sista kommentar på min FB-sida.”På den fronten finns det röster i det islamiska civilsamhället som på alla möjliga vis försöker övertyga andra muslimer om hur fel IS är genom att ge andra eller alternativa tolkningar till urkunder och sharia.Dessa röster måste kunna leva med sin religion i Sverige utan att ständigt misstänkliggöras. Deras tydliga ställningstagande för Sverige som en sekulär öppen demokrati ska räcka. Imamer som på en direkt fråga tydliggör att de inte ser någon konflikt mellan sharia och den sekulära demokratiska ordning i Sverige ska inte avfärdas som oärliga.”

Leo Kramár Efter massakern i Paris diskuteras på nytt frågan om religionens, islams ansvar för den terror som dagligen utövas i dess namn. Lärda islamologer,religionsforskare och andra akademiska förståsigpåare förnekar frenetiskt att religionen skulle ha något att göra med IS illgärningar. Politiskt motiverade apologeter kommer med en oändlig rad av krystade bortförklaringar, allt från islamofobi, arbetslöshet, fattigdom och social marginalisering till freudiansk psykodynamik.
Tillåt mig att ställa en enkel fråga till alla dessa lärda kannstöpare:
Om religionen islam och dess grunddokument Koranen inte har något som helst ansvar för att unga män och kvinnor ansluter sig till IS och kallblodigt mördar oskyldiga, hur kan det komma sig att man inte ser en enda kristen, jude, shintoist, buddist eller ateist bland dem?

Eli Göndör Har du någonsin läst en text av mig som hävdar att det inte skulle ha med islam att göra eller att det inte skulle ha med religion att göra? har du någonsin läst en text av mig där jag hävdar att det skulle ha med fattigdom, arbetslöshet eller sociala marginalisering att göra?
Har du det Leo så ber jag hänvisa till den texten.
Har du det inte så förslår jag att du använder din egen vägg till statusuppdateringar som inte har med min text att göra.
Dina förträffliga buddhister kan du läsa om här dessutom.
http://www.aljazeera.com/…/buddhist-monks-myanmar

Leo Kramár Eli, jag har inte hänvisat speciellt till dig, jag kunde gärna nämna andra i din bransch. Men när du tar åt dig, är det inte helt fel. När jag läser dina texter ser jag alltid, förvisso inte ett öppet, men alltid ett förtäckt försvar för religionen som du inte vill medge är en bakomliggande faktor för islamiskt våld. Jag anser att min text är relevant till det du skriver. Du talar alltid om enskilda tolkningar av Koran och haditer och menar att dessa urkunder i sig inte har något ansvar för hur de tolkas. Rätta mig om jag förstår dig fel. I stället för helt irrelevant hänvisning till buddistiskt våld hade jag förväntat mig svar på min fråga.

Eli Göndör Det är bara strukturalister dvs marxister som kan hävda att något annat än människor kan ha ansvar. Jag försvarar inget. Jag förklarar. Det är stor skillnad.
Dessutom hävdar jag fortfarande att religion aldrig kan bli annat än resultatet av dess utövare. Utan utövare existerar ingen religion. Därmed är det också självklart vem som ska kritiseras och varför.
Att religionshatare och marxister förenas i en annan tolkning har ju självklart sin naturliga förklaring.
Och nej jag ser inte religion som något allt igenom ont.
Och nej jag anser inte att böcker styr människor. Inte minst för att det då skulle innebära att alla förstod boken på samma vis. Text tolkas alltid.—

Leo Kramár Det är en märklig diskussion vi för. Jag är varken strukturalist, marxist eller religionshatare, jag påstår inte att religion är något alltigenom ont. Jag anser däremot att böcker styr människor. Alla böcker har en författare, och författaren bär ansvaret för sin text och för att den är öppen för tolkningar. Jag tror knappast att någon skulle våga hävda att Hitler eller Karl Marx inte hade något som helst ansvar för sina texter, deras tolkningar och deras hemska konsekvenser. Att man skulle kunna ”förklara” något helt objektivt och utan ett spår av egen värdering tror jag är numera rätt ovanlig uppfattning i forskarkretsar.

Eli Göndör Du slinker undan, byter plats och är inkonsekvent.
Det är klart att en person har ansvar för sina texter. Men han har inte lika självklart alltid ansvar för hur hans texter tolkas eller förstås. En del läser ju som fan läser Bibeln.
Men religösa människor läser inte en författare. De läser Guds ord. Och för Guds ord har i sådana fall Gud ansvar vilket säkert många religösa människor skulle älska att få höra. Dessutom är Gud mystisk och måste således tolkas. Därmed är tolkningskravet på religiösa texter annat än på Kapitalet.
Du vill få det till att olika religioner producerar olika anhängare. Alltså har en del religioner något inbyggt som påverkar människor på gott och ont.
I ditt resonemang blir religion en aktör.
Men det trasslade till sig när buddhister i Burma ägnar sig åt etnisk rensning av muslimer. Den länken tar du inte ens någon notis om.
Bara människor som stör sig på religion kan bli provocerade av att religion är resultat av dess utövare och inget annat.
Och marxister förstås som vill frånta individen sitt ansvar.

Leo Kramár Bäste Eli, om du inte förklarar närmare på vad sätt jag slinker undan, byter plats och är inkonsekvent tar jag det som en förolämpning. Av någon anledning har du fått för dig att jag är religionshatare och bemöter mig därefter. Därför en kort offentlig syndabekännelse: Jag är inte troende. En allsmäktig gud som tillät Auschwitz är inte min gud, vad än teologerna säger. Jag respekterar människors behov av transcendens och äkta fromhet men jag är kritisk mot organiserade religioner och kyrkor och jag kan bli rätt irriterad och sarkastisk när jag möts av religiös fundamentalism och fanatism. Som gammal statsvetare betraktar jag även religioner, inte minst Islam, som ideologiska verktyg med politiska ambitioner och som politiska aktörer och tänker inte tolka dem på annat sätt. Jag anser att religionen tillhör den privata sfären och är mot varje försök av religionerna att inkräkta på vårt sekulära samhälle. Jag är alltid öppen för andras åsikter men jag förstår att din inställning är så annorlunda att det verkar omöjligt med en meningsfull diskussion mellan oss.

Eli Göndör jag tänker inte fortsätta diskussionen och. Du får gärna bli förolämpad.
jag tänker inte börja om. Varje människa som kan läsa kan följa tråden. Du med. Och om det inte duger så kan Jag inte hjälpa dig mer.

Leo Kramár Tråkigt med människor som anser sig vara ofelbara och upphöjda över all kritik. Din hänvisning till buddister i Burma är ett god-dag-yxskaft-svar som visar att du inte har fattat – eller inte vill fatta – poängen med min fråga. Våld mot och förföljelse av oliktänkande har utövats av muslimer, av kristna korsfarare, judiska bosättare och ateistiska stalinister. Det är inte det frågan gäller. Vad vi vet så finns det bland IS-krigare och kvinnliga anhängare människor av olika ursprung, hudfärg, nationalitet och social bakgrund. Den enda säkra gemensamma parameter vi kan se är att de alla är muslimer. Borde inte en forskare som du ställa den självklara frågan, att det faktum att IS rekryterar sina anhängare uteslutande bland muslimer möjligen kan tyda på att religionen har en viss betydelse härvidlag. Skall det vara så svårt att förstå?

 

 

Åsa Linderborgs matematik

Jag har inte sett någon reaktion på Åsa Linderborgs bokrecension i AB häromdagen, så här en reflektion:

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg vill (AB-Kultur 17/9) skingra myter om den befarade muslimska flodvågens som dränker Europa. Med några sifferuppgifter hämtade ur en bok hon läst vill hon lugna oss. Så här skriver hon:

Genom att studera vetenskapliga rapporter, statistik och andra enkäter slår han [författaren] effektivt hål på beräkningarna att muslimerna håller på att erövra den europiska kontinenten. Han serverar många siffror, men här är de viktigaste:

1950 bodde det 300000 muslimer i Europa, i dag 20 miljoner – av en total befolkning på 730 miljoner. Det är med andra ord sant att muslimerna blir fler.

Ökningen beror på arbetskrafts-invandring  (turkar till Tyskland), ett kolonialt arv (algerier till Frankrike) och krigskaos (Jugoslavien, Irak, Syrien). Men en viktig faktor är också de ickemuslimska européernas låga fertilitetsgrad. En europeisk kvinna föder i snitt 1,5 barn (en svenska 1,88). Muslimska kvinnor i Europa föder 2,2 barn per familj. Med den takten kommer var tionde europé vara muslim 2050. Det är en bit kvar till majoritet och övertagande.

Intressant nog närmar sig nästan alla muslimska länder en europeisk befolkningstillväxt. I mitten av 1980-talet födde en iransk kvinna 7 barn i snitt, i dag 1,7. I Turkiet är motsvarande siffra 2,15 barn mot tidigare 6. Förklaringen är den snabba urbaniseringen och med den ökad utbildning och fler möjligheter till individuella val (preventivmedel är tillåtet i islam).

Åsa Linderborg är tydligen helt omedveten om att de uppgifter hon här så troskyldigt återger är en nyhet för många och att man kan befara att de snarare ökar än minskar islamofobin – den rädsla för islam och muslimer som många människor känner.

När muslimer i Europa från 300 000 år 1950 ökat till 20 miljoner i dag betyder en tillväxt med nästan 7 000 %, och den förväntade tillväxten till 2050, fortfarande enligt hennes egen prognos, en ökning med ca 25 000 %.

Detta är kanske ingen ”flodvåg”, men en i europeisk historia unik demografisk utveckling som inte är helt problemfri. Dessutom är det så att Linderborgs matematik är för enkel. Invandringspolitiken har i Europa utformats olika och man kan förvänta sig att så blir det även i den närmaste framtiden. Som vi ser i dag är européerna helt oeniga om flyktingmottagande och om tillämpningen av asylregler. Det är sannolikt att de länder som redan i dag hyser en stor muslimsk minoritet kommer att även framledes ta emot proportionellt fler muslimska invandrare än de mer restriktiva.

Effekten av sådan utveckling blir att andelen muslimsk befolkning i mer öppna länder – Tyskland, Frankrike, Storbritannien och de Skandinaviska länderna – kommer år 2050 att blir procentuellt mycket större, kanske det dubbla, än det genomsnitt på 10 % som Linderborg anger.

Sverige har hittills varit det mest öppna landet i Europa. Proportionellt har vi (2013) tagit emot dubbelt så många asylsökanden än det näst mest generösa landet, Schweiz, och nästan sju gånger mer än OECD-länderna i genomsnitt. Arabisktalande muslimer är redan nu och förblir också i framtiden den största folkminoritet i Sverige och vi måste räkna med att de, på samma sätt som samerna och andra folkgrupper, kommer att kräva att deras av folkrätten garanterade minoritetsrättigheter, exempelvis på arabiskan som ett minoritetsspråk, blir tillgodosedda.

Flykten från friheten

Många har grubblat över varför unga muslimer dras till terrororganisationen IS. Den brittisk-amerikanske journalisten Roger Cohen menar i en artikel i Dagens Nyheter, ”IS erbjuder en flykt från friheten” (31/8 2015), att de vanliga förklaringarna – religiös radikalisering, fattigdom, rotlöshet, vrede över Västs krig i Mellanöstern – inte är tillräckliga. Han söker efter en djupare förklaring och – till synes utan att veta det – finner han en i en sociologisk teori med rötter i 1930-talet.

Sociologen Adorno såg redan då att vissa människor förunderligt nog tilltalas av hierarkin och disciplinen i hierarkiska organisationer. Han kallade dem ”auktoritära personligheter”. Psykoanalytikern Erich Fromm använde den kanske mer adekvata beteckningen ”auktoritetsbunden”, men båda termerna är korrekta, de återger bara två olika sidor av samma personlighetstyp. Adorno och Fromm tillhörde den så kallade Frankfurtskolan med bas i ett sociologiskt forskningsinstitut som efter Hitlers maktövertagande flyttades från Tyskland till New York. Där bedrevs undersökningar med syfte att förklara den våldsamma framväxten av fascismen och nazismen i Europa på trettiotalet. Forskarna i Frankfurtskolan var marxister, men Fromm var också freudian och en individorienterad sociolog som sökte grunden till samhällsförändringar i den enskilda människans personlighet. Han utvecklade en teori om den ”sociala karaktären”, en karaktärsstruktur som är gemensam för viss grupp och vilken, som alla personlighetsdrag, i huvudsak formas genom uppfostran.

Den auktoritetsbundna människan skapas genom auktoritär, disciplinär och kärlekslös uppfostran och uppfostringsmetoderna i sin tur bestäms, enligt Fromm, av samhällets struktur. Den auktoritetsbundna människan tycks vara väl anpassad i det industriella och kapitalistiska samhället, säger han, ett modernt samhälle i vilket hon är fri från det feodala systemets och bondesamhällets band och restriktioner, men hon klarar inte den nya friheten, hon blir alienerad, en främling som tappat kontakten med sig själv. Fromm gav sin bok titeln Flykten från friheten (Escape from Freedom, 1941). För att fly det outhärdliga ansvaret som friheten för med sig utvecklar människan olika flyktmekanismer och en av dem är underkastelsen under en auktoritär organisation eller en karismatisk ledare.

För Fromm, Adorno och deras skola fanns det ingen tvekan om var den auktoritära personlighetstypen stod att finna. De fann den i Tyskland och i de nazistiska och fascistiska partierna runt om i världen. Så gjorde även Klaus Theweleit i sin stora undersökning (Mansfantasier, 1995). Den ”auktoritära människan” var en vedertagen typ under sextio- och sjuttiotalen – och då givetvis förekommande endast på högerkanten. Men redan på femtiotalet kunde kritiska psykologer visa att auktoritetsbundna människor drogs lika mycket till den dogmatiska vänstern och kommunistpartiets järnhårda partidisciplin. Den moderna sociologin är något mera skeptisk och menar att Adornos och Fromms forskning möjligen är värdefullare som ett bidrag till förståelse av auktoritära tankemönster i vidare sammanhang än som beskrivning av en viss personlighetstyp.

Det finns säkert fler anledningar till IS framgångar, men jag tror att det ligger något i Cohens förklaringsansats. Det tycks vara så att människor som vuxit upp i en inskränkande men trygg miljö – strängt religiös eller av annat förmodernt slag – kan utveckla en personlighetstyp som inte klarar det liberala samhällets individualism och krävande valfrihet och som hellre flyr till tryggheten och underkastelsen i en auktoritär grupp och en karismatisk ledare. Under 1930- och 1940-talen var det fascismen, nazismen och kommunismen som lockade, i dag är det den bokstavstrogna muslimska fundamentalismen och IS.

Publicerad på Det Goda Samhället 2015-09-06

Religionens plats i samhället

I sin recension av Hanna Gadbans bok Min Jihad  (AB 2015-07-21) som handlar om islams ställning i Sverige, skriver Eli Göndör så här:

”Inte heller är religiositet något som kan tvingas ut i samhällets marginaler för att få existera. För just människor som flyttar är nämligen religion inte sällan det portabla fosterland som möjliggör både integration och upprätthållandet av den egna identiteten. Religiösa människor är en del av Sverige, med samma rätt som andra till det offentliga rummet. Ingen behöver gilla olika, men alla behöver acceptera att det förekommer.”

Vad menas med att religiositet är något som inte kan tvingas ut i samhällets marginaler? Religiositet är ett förhållningssätt eller en egenskap. Det existerar ingen religiositet utan trosbekännare och religionsutövare. Formuleringen kan tolkas på olika sätt. Antingen så att man menar att religiositet som livsåskådning har rätt till en mera central plats i vårt samhällsliv eller på ett mer konkret sätt, att religiösa människor inte kan tvingas att leva i samhällets utkanter.

Naturligtvis har alla människor samma rätt att vistas i det offentliga rummet. För mig är det dock gåtfullt hur man kan se skillnaden mellan en religiös och ickereligiös människa. I alla fall så länge man inte demonstrerar sin religionstillhörighet genom synliga symboler eller någon annan form av religionsutövning. Gör man det skall man komma ihåg det gamla svenska ordspråket att man blir hädd som man är klädd. Det är svårt att befalla tolerans. Många människor uppfattar en avvikande klädsel som självhävdelse och ett tecken på att man vill framstå som finare eller bättre än andra.

Om Eli Göndör menar att religiositeten eller religionen skall ha en mer framträdande plats i vårt samhällsliv blir vi djupt oeniga. Förhoppningsvis kan vi vara eniga om att principen om religionsfrihet innebär också frihet från religion. Vi lever i ett sekulariserat samhälle där en överväldigande majoritet svenskar anser att religion och religionsutövning hör till privatsfären. Jag tror att denna majoritet vill ha det så och att få önskar en återgång till ett förmodernt samhälle där religionen styrde människornas liv. Vi skall givetvis tolerera religion och religionsutövare så länge de håller sig till den privata sfären, men vi måste bestämt avvisa alla ansatser till att religionen skulle påverka det offentliga, allraminst det politiska livet.

Det är säkert så som Eli Göndör skriver, att religionen hjälper till att upprätthålla den egna identiteten. Jag är däremot mycket förvånad över hans påstående att religionen också skulle ”möjliggöra” integration. Det är säkert tvärtom. Fasthållande vid en religion som är en del av den gamla identiteten, invandraridentiteten, snarare hindrar än möjliggör en fullständig integration i majoritetssamhället.

Frågan är vilket samhälle vi vill ha. Vi vill gärna undvika att tala om etnicitet, men faktum är att religionen ofta, inte minst i vårt samhälle, är en viktig etnisk markör. Och både forskning och historisk erfarenhet visar att fleretniska och kulturellt disparata samhällen är mer konfliktbenägna och bräckligare än samhällen med homogen struktur och kultur. Forskarna är också eniga om att gemensamma värdenormer är nödvändiga för solidariteten och sammanhållningen i ett samhälle.

Men ingenting är helt svart eller vitt. Som den av Eli Göndör citerade professor Göran Larsson visat, har två tredjedelar av Sveriges muslimer ett kulturellt, nästan likgiltigt, förhållande till sin religion. Ungefär som de flesta infödda svenskar. Det är ett rationellt och praktiskt förhållningssätt som alltså de flesta muslimska invandrare har tillämpat.

Om alla var lika förnuftiga skulle vi slippa en massa kontroverser.

 

Ayaan Hirsi Ali om islam

Ayaan Hirsi Ali besöker Sverige för att tala om sin nya bok ”Reformera islam”. I en  intervju i DN i dag sade hon bl.a.:

”För det andra måste man ju vara totalt ignorant om man inte gör en koppling mellan de våldsdåd som det regelbundet rapporteras om – IS avrättningar av gisslan, attentatet mot Charlie Hebdo, skolskjutningar i Pakistan – och religionen islam”.

På en något provokativ fråga om Lars Vilks säger hon:

”Lars Vilks är en hjälte för mig. Jag tror inte för ett ögonblick att han är islamofob, att han vaknade en morgon och bestämde sig för att börja skända muslimer. Han prövar gränserna för debatten och för sitt konstnärskap och betalar ett mycket högt pris för det. Ni borde vara stolta över honom”.

Islam – en fredens religion

Den som i Sverige dristas ifrågasätta islam som en fredens religion kan räkna med att bli stämplad som islamofob och riskerar att bli åtalad för hets mot folkgrupp. Doktoranden Devin Rexvid stack ut hakan ordentligt i Svenska Dagbladet 24/1, han inte bara skär-skådade den här vilseledande och politiserade användningen av begreppet islamofobi, han tog helt avstånd från religionen islam som han menar är en våldsbejakande ideologi.

Rexvid är inte längre troende, men frågan om islams inställning till våld ställs allt oftare även av troende muslimer. Man talar om behovet av en granskning av de religiösa urkunderna, en mer tidsenlig tillämpning av den islamiska lagen, och allt fler, även ledande muslimer, talar om behovet av en radikal muslimsk reformation.

De stora religionerna predikar tolerans och människokärlek, men alla gör de också anspråk på att vara den sanna uttolkaren av Guds vilja. De abrahamiska religionerna, monoteisterna, är eo ipso intoleranta mot andra: ”du skall inga andra gudar hava”, och de kristna har praktiserat toleransen och kärleken till nästa under sina korståg, med judepogromer, inkvisitionen, kättarbål och miljoner dödade i den milde Jesu namn, både före, under och efter det trettioåriga kriget.

Den muslimska toleransen sträcker sig inte längre än att de otrogna tillåts existera som lägre stående dhimmí i underkastelse under koranen och sharialagen. Islams blodiga historia talar inte för att muslimer skulle vara speciellt fredsälskande. Profeten själv missionerade och spred sin religion med svärd och så gjorde också hans efterföljare som under drygt hundra års jihad, erövringskrig, lade under sig merparten av den antika världen. Islam härskade då över ett område som sträckte sig från Indien och Mellanöstern över Balkanhalvön, Nordafrika och Syditalien till Spanien. Ursprungsbefolkningarna, hedningar, kristna och judar tvångsislamiserades, fördrevs eller massakrerades. Det är detta medeltida kalifat som IS vill återupprätta med användning av samma medel. Diskriminering, förföljelser, omänskliga straff och massakrer på de ”otrogna” upprepades och fortsatte under alla århundraden ända till sena 1800-talet.

Hur mycket blod och hur många liv har det eviga hatet och ändlösa kriget mellan sunni- och shiamuslimer kostat sedan slaget vid Karbala år 680 går inte ens att uppskatta. Det har pågått i över 1300 år och pågår fortfarande, i dag som ett öppet krig i Syrien, Irak, Libanon och Jemen och som latenta eller mer eller mindre öppna konflikter i Pakistan, Bahrain, Saudiarabien och andra muslimländer med en shiitisk minoritet. Bakom namn som Hamas, Hizbollah, al-Qaida eller IS döljer sig de två huvudrivalerna om dominansen i muslimvärlden, det wahhabitiska Saudiarabien och det shiitiska Iran, båda auktoritära, ortodoxa och fundamentalistiska regimer och båda på god väg att säkra sin hegemoni med kärnvapen.

Efter morden i Paris och Köpenhamn har man på nytt börjat fråga vilket ansvar bär islam för den terror som dagligen utövas i dess namn. Många muslimer värjer sig för anklagelsen att det som i deras ögon är en fredens religion kunde initiera andra till dödande av oskyldiga människor. Professionella islamofiler viftar med lätt hand bort fakta som inte passar dem – att terroristerna själva förklarar sig vara Guds heliga krigare som straffar de otrogna, att de mördar med ett ”Allahu akbar!” på läpparna eller att de spränger sig själva i småbitar i förvissning om att de som martyrer kommer att sitta vid Guds sida och njuta av överjordiska fröjder i paradiset. Politiskt motiverade apologeter kommer med en oändlig rad av krystade bortförklaringar, allt från islamofobi, arbetslöshet, fattigdom och social marginalisering till freudiansk psykodynamik.

Motiven för vårt handlande är sammansatta. Men en god regel även vid granskningen av människors bevekelsegrunder är att använda Ockhams rakkniv, att inte gå över ån efter vatten, att inte vara så sofistikerad att man nedvärderar eller negligerar det primärt givna om det inte passar in i ens världsbild. Varför inte tro på det som en människa säger, även om hon är en muslim? En ung svensk IS-krigare berättar i teven om sin tro och sin bergfasta övertygelse att det är en välgärning att tortera, halshugga och bränna de otrogna för Allahs skull. ”Arabisk retorik” får man ibland höra, och islamapologeterna tycks vara omedvetna om att de visar en rasistisk attityd som de helst borde undvika.

Devin Rexvid kallar islam en ideologi. Varför inte? Naturligtvis bör även religioner klassas som ideologier och värderas och kritiseras som sådana. Att ideologierna kan motivera och ibland fanatisera sina anhängare är det knappast någon som betvivlar, inte heller att det var de nazistiska, fascistiska och kommunistiska ideologierna som bär ansvaret för det gångna seklets krig och folkmord. Varför skulle islam eller någon annan religion vara ett undantag? Den lilla historiesummeringen här ovan vittnar om motsatsen.

Ordet jihad i koranen har olika betydelser, en av dem är heligt krig. De koranverser som handlar om krig är mångtydiga. Ibland betonas att krig får föras bara i försvarssyfte, att man endast får döda den som angriper en. Man går inte så långt som kristendomen som bjuder att älska sin nästa som sig själv och vända den andra kinden till, islam verkar inta en rimlig, mer realistisk position. Sura 9:29 befaller de troende att ”strida mot dem som ej tro på Gud”, på engelska ”Fight those who believe not in Allah”, och den tolkas av somliga som en ovillkorlig befallning.

Det går inte att förneka att islamistiska terrorister söker och finner stöd i Koranen och hos dess uttolkare. Troskällorna tolkas av de troende själva men främst av de lagkloka, prästerna, och det saknas uppenbarligen inte imamer som predikar jihad i dess mest aggressiva form och moskéer som motiverar och rekryterar unga muslimer till IS och andra terrorgrupper.