Månadsarkiv: oktober 2015

Att kämpa mot fördomar…

Läser varje dag vid morgonkaffet min oklanderligt politiskt korrekta och garanterat antirasistiska DN, en tidning som mer än någon annan har bekämpat alla slappa och felaktiga fördomar om våra medmänniskor. Men så hittar jag en musikrecension av Fredrik Strage och ostmackan fastnar i halsen. Här det huvudsakliga av innehållet:

Liderlige Akon lär publiken en svängig miljonärsdans

”Skrik lite om ni inte kommer från Sverige”, säger Akon och får ett överväldigande vrål som svar. ”Oj”, tillägger han. ”Det här kändes som alla”. Akon är inte lika stor som för tio år sedan men publiken som ha afrikanska rötter dyrkar honom fortfarande och viftar med senegalesiska flaggor…. Uppbackad av en dj samt en live-trummis hoppar Akon från den ena nollnolltalsfavoriten till den andra: ”Sexy bitch”, ”I wanna fuck you”, ”Smack that”, ”Right now (na na na)”.

Hans röst är klibbig som alkoläsk (och ofta förinspelad), beatsen en hysterisk mix av EDM-pump och afrorytmer och texterna så liderliga att skojlåten ”I just had sex” (som inkluderar raden ”it felt so good, a woman let me put my penis inside of her”) inte skiljer sig särskilt mycket från resten av repertoaren…. ”Feeling a nikka” från world music-skivan har ett sorglöst partydriv. Akon avbryter den och frågar om den är för afrikansk för Stockholm. ”NOOO!” vrålar alla. Mer suggestiv är nya ”The millionaire dance” i vilken han introducerar en dans: lunka bredbent framåt samtidigt som du låtsas räkna sedlar Om Akon lyckas återfå en gnutta av sin forna stjärnstatus lär miljonärsdansen snart bli större än stekarveven”.

En aningslös kortslutning på DN-Kultur?

Hela artikeln finns att läsa på: http://www.dn.se/arkiv/kultur/liderlige-akon-lar-publiken-en-svangig-miljonarsdans. 

 

Fakta

I DN:s artikelserie ”Faktaresistens” skriver Anders Mildner, yrke: kommunikationsexpert, om den ”komplicerade situationen på(!) medieterrängen” (7.10). Han är bekymrad över att det vi ser ”inte bara är en strid om åsikter, utan också ett krig om själva strukturen för samhällets informationsflöde”.

Den egentliga innebörden av det denna kommunikationsexpert vill kommunicera till oss är att han tycker illa om att fler än de som tillhör journalistskrået numera har möjlighet att torgföra sina åsikter via sociala medier.

Mildner är en värdig representant för detta skrå. Med en förbluffande naivitet och brist på ens en elementär självkritik skriver han att journalisterna agerar på allmänhetens uppdrag, att de skall ifrågasätta makten och ”etablera folkets egna sanningar”. ”Vi i media vet att det är hos folket vår lojalitet ligger…”, citerar han.

Detta att journalisterna är folkets tribuner som har allmänhetens uppdrag att avslöja makten och som står för folkets egen sanning är den vackra teorin man lär ut på Journalisthögskolan, eller Kommunisthögskolan som Janne Josefsson kallar det. Som verkligheten ser ut vet vi alla som läser professor Kent Asps och JMG:s (Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet) undersökningar om journalisternas partisympatier.

Asp 2011

Vi har inte senare statistik, men med all sannolikhet är bilden ungefär den samma i dag. Där allmänheten har rört sig åt höger har journalisterna vandrat till vänster, ibland ordentligt till vänster. Enligt samma undersökning sympatiserade 83% (varav 52% med Miljöpartiet!) av journalister på SVT men vänsterblocket och endast 17% hade borgerliga sympatier.

När Mildner förfasar sig över faktafel, missuppfattningar och halvsanningar , det som han kallar faktarelativismen, reagerar han på samma sätt som den yrvakne sovjetmedborgaren  i Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand, han som har svårt att finna sig till rätta i den nya tiden: „Jag köpte tre tidningar och var och en hade sin egen sanning. Var finns den riktiga sanningen? Förr läste man Pravda på morgonen – och så visste man allt. Så förstod man allt”.

Så enkelt var det på den gamla goda tiden då journalisterna ensamma, på sätt de hade lärt på Kommunist- ursäkta, Journalisthögskolan, talade om för folket vad som var Sanningen. Ja, säger du, men i Sverige har det alltid funnits fler röster, fler tidningar än Pravda. Förvisso, men de flesta som skriver i dem är stöpta i samma form vilken tidning de än jobbar för.

 

Lyckad integration?

Migrant Integration Policy Index (MIPEX) mäter, som namnet visar, myndigheternas policy, d.v.s. avsikter och åtgärder att integrera migranter i EU-länder, i Australien, Kanada, Island, Japan, Sydkorea, Nya Zeeland, Norge, Schweiz, Turkiet och USA. MIPEX bygger på 167 indikatorer inom åtta olika områden och ger en jämförbar bild av hur integrationspolitiken ser ut när det gäller migranters rättigheter och möjligheter att etablera sig och delta i samhället.

MIPEX senaste mätning tilldrog sig stor uppmärksamhet då den visade att Sverige ”var bäst”, d.v.s hade den högsta ambitionsnivån bland de undersökta länderna.

Beklagligt nog har mätningen använts och utnyttjats i vilseledande syfte. Så till exempel skrev Röda korset på sin hemsida ”Sverige bäst på integration”  (2015-06-25), journalisten Henrik Arnstad påstod samma sak i en tidningsartikel och tidningen Etc upprepar den nu rätt gamla myten under en tjock rubrik ”Undersökning: Sverige är världsbäst på integration”. När sedan pressekreterare hos arbetsmarknadsministern Natali Sial i Etc påstår att MIPEX-studien visar ”våra resultat” är det att slå blå dunster i läsarnas ögon.

Vad MIPEX gör är att man ”mäter migranternas möjligheter att delta i samhället”, och man visar helt riktigt att vi är mycket generösa mot våra invandrare: vi ger möjlighet till familjeförening (78%), utbildning (77%), permanent uppehållstillstånd (79%) hälsovård (62%) och vi är bäst på ickediskriminering (85%). MIPEX framhåller att ”indexet är ett användbart verktyg för att värdera och jämföra vad regeringarna gör för att främja integration av migranter”, att det inte mäter hur vi har lyckats. Att vi erbjuder invandrarna alla möjligheter är inte synonymt med en lyckad integration, något Etc och de andra inte tycks ha observerat.

Sverige har en hög ambitionsnivå när det gäller att skapa lika rättigheter och möjligheter för migranter och har skapat bra lagar och regelverk inom många områden. Men det gäller att inte ta det för givet och ändra på saker som faktiskt visat sig fungera, säger Thomas Huddleston, talesman för MIPEX.

Det är få som skulle vilja hävda att vår integration har lyckats särskilt väl. I verkligheten är situationen för utrikes födda i Sverige sämre och arbetslösheten högre än i flera EU-länder. Sverige är bland de sämsta av alla länder i OECD på att få in invandrare på arbetsmarknaden. Enligt SCB-statistik är sysselsättningsgraden för de utrikes födda 66%, jämfört med 83% för inrikes födda.

Enligt professor Ryszard Szulkin vid Stockolms universitet är det till och med så illa att i Europa är det bara Spanien där arbetslösheten bland invandrare är högre och integrationen sämre än i Sverige.

DÖ är dö’

De tre övriga allianspartierna följer Kristdemokraternas beslut på partistämman i dag att frångå decemberöverenskommelsen. Kommentatorerna talar om ”kaos”, precis som i december, Lena Mellin (AB) säger att det ”betyder praktiskt taget ingenting”(!) för det är bara statsministern som kan utlysa extra val. Men kan Löfven sitta kvar om oppositionen – för nu finns det en sådan igen – fäller regeringens budget?

Ekonomen och samhällsdebattören Danne Nordling har på sin blogg och på Facebook diskuterat Decemberöverenskommelsen.

Danne Nordlings  analys av det parlamentariska läget i september 2014 är helt korrekt. Dessvärre styrs politiken inte bara av rationella öveväganden utan – tyvärr – också av politikernas personliga rancuner. Alla partier hade tagit avstånd från Sverige-demokraterna och deras „värderingar“, men det hade kanske ändå inte helt och hållet uteslutit att man i den uppkomna parlamentariska situationen hade accepterat åtminstone ett tyst stöd från SD:s sida.

 Det som jag tror slutligen gjorde allt samarbete med Sverigedemokraterna omöjligt var Lövféns och Reinfeldts personliga motvilja mot Jimmie Åkesson, en motvilja som i Reinfeldts fall gränsade till ett öppet visat hat. Att Reinfeldt sedan gav sin – säkert ärliga men för partiets del olyckliga – personliga övertygelse i flyktingfrågan det uttryck han gjorde, gjorde alla förnuftiga lösningar omöjliga. Det blev dessutom spiken i kistan för hans parti.

DÖ har kommit till till följd av beröringsskräcken med SD och insikten om att varken Alliansen eller de Rödgröna hade något att vinna på ett nyval.

Den givna lösningen för den i svensk parlamentarism förvisso ovanliga men inte olösliga situationen hade varit en Alliansregering med ett tyst stöd från riksdagens tredje största parti, ett parti som står nära det borgerliga blocket i de flesta frågor. Detta skulle givetvis kräva en viss anpassning till SD:s inställning i invandringfrågor men ge regeringen en betrygande majoritet.

 DÖ har visat sig vara förödande för både Allianspartierna och de Rödgröna. Alliansen har abdikerat som verklig opposition och fungerar som ett viljelöst stöd åt en regering som i dag representerar knappt en tredjedel av väljarna. Den som mest vunnit på DÖ är Sverigedemokraterna som framstår som det enda verkliga oppositionsparti.  Enligt senaste opinionsmätningar (Poll of Polls 6/10) har de sedan valet ökat med nästan 57% och är i storlek i paritet med de två största partierna.

Boklån och låneböcker

Min bok Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler kom ut hos Norstedts år 2000. Sex år senare gav förlaget ut Maja Hagermans kritikprisade bok Det rena landet. Döm om min förvåning när jag började läsa…

Det handlar om gamla synder, men varje gång Hagerman dyker upp i spalterna blir jag påmind om dem. Här följer en textjämförelse.

(Kramár, s. 72)

Den brokiga mosaiken hade smält samman till ett fyrtiotal furstendömen och fria riksstäder, med Preussen som en obestridd ledare inom Förbudet.

(Hagerman, s. 129)

…den brokiga mosaiken av tyska småstater omvandlades till ett fyrtiotal större furstendömen och fria riksstäder, där Preussen var den obestridda ledaren.

(Kramár, s. 73)

Fichte höll i Berlin flammande tal…Tyskarna var inte bara lika bra som andra, skrev han, nej, de var de bästa, det tyska folket var dessutom det enda ursprungliga och ofördärvade “urfolket“ i världen…På grund av sin…karaktär behövde tyskarna inte lära av andra, utan deras plikt var att till andra folk lära ut den tyska civilisationen…var de förutbestämda att bli en stor och ledande nation. Det…togs med begeistring emot av tyskarna…och blev ett allmängods som påverkade det tyska tänkandet under de kommande hundra åren.

(Hagerman, s. 129)

I Berlin…höll…Fichte några berömda tal…och vad han hade att säga togs emot med sådan begeistring av tyskarna att det skulle komma att påverka tänkandet under mer än ett sekel. Fichte förkunnade…att tyskarna var det mest ursprungliga och ofördärvade “urfolket“ i världen. Deras karaktär gjorde dem förutbestämda att bli en stor och ledande nation som inte behövde lära av andra utan tvärtom hade en skyldighet att föra ut den tyska civilisationen till andra folk.

(Kramár, s.74)

I sin iver att skapa en alltysk nationell känsla lärde man nu ut i skolorna den fichteanska läran om den överlägsna tyskheten.

(Hagerman, s. 129)

Ivrigt lärde man nu ut den fichteanska läran om tysk överlägsenhet i skolorna för att bygga upp en alltysk nationalkänsla…

(Kramár, s. 75)

Vid den alltyska studentfesten på Wartburg 1817 brände man…“antityska“ böcker, den första bokautodafén under modern tid.

(Hagerman, s. 129)

Vid den alltyska studentfesten på Wartburg 1817 brände man “antityska“ böcker i det första bokbålet…under modern tid. (Nothänvisning)

(Kramár, s.75)

Tyskheten, det tyskt enkla, ärliga, frihetsälskande skulle man skydda mot allt utländskt genom att omgärda Tyskland med höga murar. Han var mer eller mindre besatt av rädslan för bastardisering, blodblandning…

(Hagerman, s. 134)

Tyskheten, det tyskt enkla, ärliga och frihetsälskande måste skyddas mot allt utländskt och omgärdas med höga murar. Många blev mer eller mindre besatta av rädslan för blodsblandning.

(Kramár, s. 75)

Germanomani eller teutomani började man kalla rörelsen som snabbt spred sig…och växte sig stor under resten av 1800-talet.

(Hagerman, s. 134)

En rörelse började nu sprida sig som kallades germanomani eller teutomani och den kom att växa sig allt starkare under 1800-talet. (Nothänvisning)

(“Turnvater Jahn“, ett helt stycke, omarbetat och med nothänvisnig)

(Kramár, s.76)

Dessa idéer, födda ur den nationella vanmaktens mindervärdeskänslor utvecklades med tiden till en måttlös självöverskattning och en aggressiv nationalism. “Tyskarna, uppväckta av sina skalder, har under den senaste tiden gjort sig till föremål för en självförgudning som kommer att leda till deras undergång“, Skrev Edgar Quinet efter tio års vistelse i Tyskland.

 (Hagerman, s. 120, 136)

(Edgar Quinets sentens står som motto för detta kapitel).

Så vad som börjat i vanmakt och mindervärdeskänslor utvecklades med tiden till en måttlös självöverskattning och en aggressiv nationalism…År 1837 skrev som sagt [!] litteraturhistorikern och politikern Edgar Quinet eftet tio års studievistelse i Tyskland: “Tyskarna, uppväckta av sina skalder, har under den senaste tiden gjort sig till föremål för en självförgudning som kommer att leda till deras undergång.“

(Här har H. använt min översättning av citatet utan att ange källan, Golo Mann. Hon anger inte heller Manns bok bland sina källor).

(Kramár, s. 68)

Det är inget fel på de andra raserna…men de är…av naturens ordning sämre rustade. De är “kvinnligare“, konstnärligt begåvade, förutsedda till att erövras och genom blandning med de vita…utveckla högstående civilisationer.

 (Hagerman, s. 182, 183)

Inte för att det var något särskilt fel på de svarta och gula raserna, de var bara sämre rustade, “kvinnligare“, mer konstnärligt begåvade och förutsedda att erövras…Någon högre civilisation kunde de bara utveckla om de fick beblanda sig med de vita.

(Kramár, s. 47)

Gobineau åberopar…geografen Ritter med sina svepande omdömen om folkkaraktärer, historikern Klemm som delat upp mänskligheten i passiva och aktiva raser…

(Hagerman, s. 182)

Han hänvisar till…geografen Karl Ritters bok om människans geografi där mänskligheten delas upp i fem raser vars karaktärer beskrivs i svepande omdömen.

(Kramár, s. 66)

Gobineau hade läst Karl Ritters Die Erdkunde im Verhältnis zur Natur und zur Geschichte der Menschen…I Stockholm utgavs 1846…Fr. de Rougemonts Menniskans geografi som har Ritter som sin huvudkälla…

(Hagerman, s. 183)

Han hänvisade till en tysk historiker, Klemm, som hade delat upp mänskligheten i passiva och aktiva raser…

(H. blandar ihop Ritters och Rougemonts böcker)

(Kramár, s. 70, Hagerman, s.184)

(Degenerering – ett helt stycke, nothänvisning)

(Kramár, 68, 70)

Hypotesen om en fortskridande artförsämring som leder till mänsklighetens totala kollaps är helt Gobineaus egen…

Gobineau slutar i en paradox, ett slags omvänd socialdarwinism, där segraren, starkaste och värdefullaste i slutänden visar sig svagare och förlorar.

 (Hagerman, s.184)

…den ständigt fortskridande rasblandningen skulle leda till mänsklighetens totala kollaps, hävdade Gobineau. Tesen var egentligen en paradox, en upp-och-nervänd Darwin, eftersom den utgick ifrån att den starkare i slutänden förlorade. Gobineau såg ingen utväg ur detta scenario, ingen möjlighet att rädda mänskligheten. 

(Kramár, s. 82, 83)

Artiken Das Judentum in der Musik blev stilbildande för senare antisemitiska skrifter.

Det tycks vara Wagner som uppfann ordet ”Verjudung”, förjudning,…Den judiska musiken var honom ”artfrämmande” – ett ord som senare flitigt användes av nazisterna – och han sade sig känna ett instinktivt avvisande och en naturlig motvilja mot judarna själva.

Trots anonymiteten trodde Wagner att artikeln blev anledningen till hans motgångar, bland annat motståndet och kritiken mot Tannhäuser vid det preussiska hovet, i Paris och i London.

(Hagerman, s. 196)

…“Das Judentum in der Musik”. Artikelns skulle komma att bli stilbildande för senare antisemitiska skrifter.

Wagner använde sig också av en del nya uttryck i sin artikel, då han skrev att den judiska musiken var honom ”artfrämmande”, och han använde ordet ”Verjudung”, förjudning, ett ord som verkar ha varit hans egen uppfinning, men som skulle bli vanligt i det tyska språket när det började användas av nazisterna. Wagner sade sig känna en instinktiv och naturlig motvilja mot judarna…(Nothänvisning om ”Verjudung”)

Wagner publicerade artikeln anonymt, men han trodde ändå att den var anledningen till att hans opera ”Tannhäuser” möttes av motvilja i Paris och London liksom vid det preussiska hovet.

(Kramár, s. 86)

Avslöjandet vem som var författare väckte naturligtvis ett enormt uppseende, men den av Cosima fruktade katastrofen och ekonomiska ruinen uteblev.

Hagerman, s. 196) 

Avslöjandet att det var den välkände kompositören som var författare väckte stort uppseende och ledde till mängder av reaktioner, både protester och instämmanden, men den förväntade katastrofen kom inte.

(Kramár, s. 87)

Efter det att Festspelshuset invigts av kejsaren 1876 blev Bayreuth världens musikaliska centrum och Wagner musikkonstens okrönte kung.

Geniet Wagner blev en kultfigur som utövade en enorm påverkan…Wagnerdyrkan…wagnerismen som det kallades, ibland tog sig så exaltartade former…

Hans negativa inställning till judarna var allmänt känt och det är inte förvånande att den store mannen drog till sig som en magnet allsköns antisemitiska element. Kring Mästaren bildades nu en krets som blev ett intellektuellt centrum för rörelsen.

1878 grundade Wagner månadstidningen Bayreuther Blätter…blev tidskriften ett forum för den antisemitiska rörelsen…artiklar… av bland andra Gobineau.

…Wagner var benägen att acceptera raspessimisten Gobineaus teori om att mänskligheten var på väg mot undergång till följd av rasblandning – men inte fullt ut. Han vacklade. Cosima antecknar att han…ibland tyckte att allt var förgäves, att tyskarna skulle gå under… Men enligt Chamberlain hade han alltid behållit sin självständighet både gentemot Gobineau och Schopenhauer. Wagners egen lösning på dilemmat var att det ur tyska folkets djup skulle stiga fram stora män och konstnärer, uppoffrande, asketiska och rena ariska hjältar (själv var han givetvis den främste bland dem) som skulle förlösa hela mänskligheten.

(Hagerman, s.. 197)

Den tyske kejsaren invigde spelplatsen och gjorde därmed Bayreuth till världens musikaliska centrum…Wagner…inte bara blev musikkonstens okrönte kung,…

Han blev till en kultfigur och dyrkan av hans person kunde ta sig exaltartade former av masshysteri Denna Wagnerkult, eller ”wagnerism”, blev en rörelse…

Wagner hade gjort sin negativa inställning till judar allmänt känt och som en magnet drog han därför till sig allsköns antisemiter.…här samlades nu en krets som kom att utgöra ett intellektuellt centrum för antisemitismen.

Där grundade Wagner 1878 en månadstidnig, ”Bayreuther Blätter”, som kom att bli ett forum för den antisemitiska rörelsen…Författare som Gobineau medverkade…

Men Wagner var inte beredd att fullt ut acceptera Gobineaus undergångsvision om hela den vita rasens hotande förfall. Han tvekade, ibland tyckte han att tyskarna verkade vara på väg att gå under, men för det mesta höll han fast vid sin egen linje. Wagner trodde att det tyska folket bar sin räddning inom sig, att det skulle komma fram stora andar och konstnärer ur det tyska folkdjupet som skulle kunna lyfta mänskligheten ungefär som Wagner hade gjort med sin konst. Han hoppades på att uppoffrande, asketiska och rena ariska hjältar och ledargestalter skulle kunna förslösa människorna med tysk konst och ariskt präglad kristendom.

(Kramár, s. 71)

1894 grundade hans översättare Ludwig Schemann en Gobineau-Vereinigung som fick sina medlemmar främst ur Wagnerkretsen och som såg sin viktigaste uppgift i att finansiera utgivning av Gobineaus verk på tyska och franska.

(Hagerman, s. 199)

År 1894 grundades alltså ett Gobineau-sällskap där medlemmarna i stor utsträckning tillhörde Wagnerkretsen, man skapade en tidskrift för att sprida idéerna och finansiera en ny utgivning av Gobineaus verk på tyska och franska.

(Kramár, s.. 90)

…och Wagnerklanen anslöt sig redan under Cosimas livstid till nazismen. Hon överlevde sin man med nästan ett halvt århundrade och dog 1930, nittiotre år gammal.

(Hagerman, s. 200)

Richard Wagners änka överlevde sin man med nästan ett halvt århundrade. När hon dog 1930 var hon nittiotre år gammal, och redan under hennes livstid hade Wagnerklanen anslutit sig nazismen.

(Kramár, s. 92)

…förvandlade Hitler festspelen i Bayreuth till en stor årlig parti- och nationalistisk demonstration med en orgie av uniformer och fanor…och Mästaren själv förvandlades till en galjonsfigur för den mest ondskefulla politiska åskådning historien känner till.

(Hagerman, s. 200)

…blev Bayreuth en nationalistisk huvudscen. Hon förvandlade Richard Wagner till en galjonsfigur för nazismen och understödde entusiastiskt att festspelen gjordes till en stor årlig partidemonstration med en orgie av uniformer och fanor.

Visst finns det vissa likheter?

 

De faktaresistenta

Jag hyser stor respekt för Heléne Lööw och hennes forskning om den svenska nazismen. Men när jag läser hennes artikel De virtuella sekterna frodas i förvrängda fakta (DN 29/9) – en första artikel i serien om ”faktaresistens” – blir jag en aning undrande.

Lööw visar att det finns människor som är oemottagliga för saklig information och miljöer där man odlar konspirationsteorier om ett etablissemang som undanhåller allmänheten riktig information. Med stöd av sin forskning pekar hon ut sådana grupper på högerkanten.

Det som är oroande, skriver hon, är att dessa grupper, från att tidigare ha utgjort ett slags knappt märkbar undervegetation, har med den moderna kommunikationsteknikens tillkomst fått en mycket större räckvid. Det skapas vad hon kallar virtuella sekter som kategoriskt avvisar all information som strider mot deras tro.

Jag betvivlar inte ett ögonblick att så är fallet. Var och en som följer med sociala medier måste instämma. Det jag saknar i artikeln är att forskaren Lööw inte ens gör en ansats till att förklara varför situationen är den den är. Och det som oroar mig är hennes sätt att exemplifiera faktaresistensen.

Som en typisk faktaförnekare pekar hon ut Jimmie Åkesson som i ett tal varnade för ökning av våldsdåd. Han sade att ”sprängdåd och skjutningar [händer] snart nog varje dag”.  Mot detta påstående ställer Lööw Brås statistik som visar att våldsbrotten inte ökat ”nämnvärt” sedan sjuttiotalet, en information som Åkesson sägs vara immun mot.

 Vad säger då Brås utredare Sven Granath? ”Det finns inga indikationer på att våldet ökar i samhället, däremot har det blivit vanligare med uppgörelser i kriminella kretsar, ofta med skjutvapen”. (https://www.bra.se/bra/nytt-fran-bra/arkiv/nyheter/2015-08-21-valdet-blir-inte-vanligare—men-det-forandras.html), och så här ser Brås egen statistik över de brott Åkesson talar om:

Våldsbrott

Det är en fördubbling av anmälda våldsbrott sedan 1975 som är svårt att bortförklara med hänvisning till förändrade anmälningsvanor eller statistiska metoder. Att antalet lagförda våldsbrott inte visar samma ökning beror på polisens och åklagarnas ineffektivitet. Vi som läser tidningar och tittar på teven kan knappast tycka att Åkesson är särskilt långt från verkligheten när han säger att det skjuts nästan varje dag – eller natt. Det där med statistik är alltså inte så enkelt. Våldsbrotten är inte jämnt fördelade över hela landet, de koncentreras till storstäder och vissa stadsdelar. Det är något Heléne Lööw säkert är medveten om och det är därför jag blir besviken på henne. Som renommerad forskare borde hon vara försiktigare och granska sina källor bättre.

Förvisso finns det obotliga konspirationsteoretiker och galna Förintelseförnekare. Men tack och lov är de lika som strålningsfantaster, elallergitroende och andra cranks förvisso förargliga med helt obetydliga. Man kan skratta åt dem, raljera med dem, jag kan känna mig personligen illa berörd av dem som förnekar Förintelsen, men jag har svårt att se dem som något hot.

Det jag anser är verkligen farligt är att forskare som Helene Lööw eller skribenter som Ola Larsmo – för att inte tala om en Henrik Arnstad – sitter fast i gamla föreställningar, larmar om fiktiva faror och förstår inte att vi lever i förändrad politisk miljö. Varför det är så har säkert sina förklaringar, inriktning på visst forskningsområde, politiska preferenser, brist på civilkurage eller bara en genuin rigiditet, resultatet blir det samma. De missar att se de verkliga farorna som hotar värdegrunderna för vårt demokratiska, fria och sekulära samhälle.

Den som förstår bättre är den brittiske författaren Ian McEwan som i sitt tal på bokmässan visade varifrån nya hot mot vårt fria samhälle och mot yttrandefriheten kommer.

Flyktinghjälpen

I BBC:s ”Hard talk”-program i tisdags intervjuade man Ayman Asfari, en framgångsrik syrisk affärsman bosatt i London, VD för ett oljebolag i miljardklassen.

Asfari gillade Camerons restriktiva flyktingpolitik och kritiserade hårt alla, inte minst Merkel, som med löften om generöst mottagande och falska förespeglingar om ett lätt liv och goda framtidsutsikter lockar syriska flyktingar till Europa. Som syrier tyckte han att det som sker är en katastrof för hans land, en dränering av Syrien på en hel generation unga, ofta välutbildade män som landet kommer att behöva för återuppbyggnaden efter kriget.

Han pekade på att den överväldigande majoriteten flyktingar som finns i lägren inte vill emigrera, utan hoppas på att så snart som möjligt få återvända till sina hem i Syrien. Det viktigaste, menar Asfari, är att stoppa det pågående kriget och ge alla de miljoner som flytt möjligheten att återvända.

Så länge kriget pågår och människor flyr skall hjälpen framför allt gå till de mest behövande, familjer, kvinnor och barn som finns kvar i lägren i Syrien, Libanon och Jordanien.

I brevlådan hittar jag en vädjan från Syriska hjälpen om kläder till flyktingar från Syrien. Man ber också om pengar, 200 svenska kronor ger mat till en familj i ca 10 dagar, skriver man.

FN:s hjälporgan och humanitära organisationer har slut på pengar och vädjar desperat om finansiell hjälp. Enligt deras uppgifter räcker det med en dollar om dagen för mat åt en människa i ett läger i Libanon. Enligt andra tillgängliga uppgifter kostar bostaden för en nyinkommen flykting i Sverige 2000-3000 kronor per dag och av de 17,4 miljarder som i budgeten anslagits för migration går 4,7 miljarder kronor till Migrationsverkets ca 5 000 anställda.

Flyktingmottagningen kostar mer än vad man hade räknat med, så regeringen flyttar ytterligare 8,5 miljarder från bistånds- till migrationsanslaget.

Använder vi verkligen våra biståndsmedel på det mest effektiva och ändamålsenliga sättet?