Månadsarkiv: augusti 2015

När Stalin och Hitler blev vänner

De reaktioner jag har fått på min artikel i Neo (”Befriad av Röda armén”, nr 3:2015) tyder på att det finns ett stort intresse för men ganska liten kunskap om det diplomatiska förspelet som blev inledningen till andra världskriget, inte minst om de tysk-sovjetiska relationerna under den här perioden.

Det finns en mängd forskning och litteratur om de förhandlingar som ledde till Stalin-Hitler-pakten. Jag redogör här för en del av den.

Den icke-angreppspakt mellan Sovjetunionen och Tyskland som undertecknades i Moskva 24 augusti 1939 av von Ribbentrop och Molotov kallas ibland Molotov-Ribbentrop-pakten efter de två utrikesministrarna men bör helst heta Stalin-Hitler-pakten. Det var det två diktatorerna som bakom kulisserna ledde förhandlingarna och bestämde villkoren för överenskommelsen. Pakten sände chockvågor över hela världen. I Japan, som 1936 hade slutit den mot Sovjet riktade antikominternpakten med Tyskland och som befann sig i krig med Sovjetunionen, orsakade den en tsunamivåg som svepte bort regeringen.

Egentligen borde man inte ha varit så överraskad. Det fanns tydliga signaler om tysk-sovjetiskt närmande redan på våren 1939. Anledningen var den polska frågan.

Efter annekteringen av Österrike och Sudetområdet 1938 tänkte Hitler förverkliga sin stora dröm, erövringen av bördiga jordbruksområden i öst. Först försökte han locka Polen till ett gemensamt äventyr med löften om halva Ukraina, men när polackerna avböjde ställde han i januari 1939 krav på staden Danzig/Gdansk och en exterritoriell förbindelse med Östpreussen genom den polska korridoren. Polsk-tyska förhandlingar pågick till mars under ökande tyskt tryck. Den 15 mars ockuperade och annekterade nazisterna resten av Tjeckoslovakien och den 22 det litauiska Klaipeda/Memel-området. Det var en styrkeuppvisning men polackerna stod på sig och sista veckan i mars avvisade de definitivt de tyska kraven. Det var vad Hitler hoppades på. Han ville ha krig och militära segrar. Den 11 april gav han militären order att planera anfallet mot Polen.

Hitler var en skicklig politiker och en djärv spelare. Polen hade fått garantier från England och Frankrike men Hitler räknade med att dessa stormakter skulle agera på samma sätt som i München 1938, att de skulle fega och inte gå i krig för Polens skull. Men helt säker var han inte och för att undvika ett tvåfrontskrig – det som Bismarck varnat för och som visade sig ödesdigert för Kejsartyskland 1914-1918 – måste han söka samförstånd med sin värsta ideologiska motståndare, det kommunistiska Sovjetunionen.

Idén var inte så befängd som det i förstone kunde förefalla. Hitler kunde sin historia och visste att geopolitiska realiteter kan stå över ideologin. Preussen/Tyskland och Ryssland/Sovjet hade tidigare i historien haft gemensamma politiska och ekonomiska intressen. Tyskland var det första landet i Europa som 1922 med Rapallofördraget upprättade diplomatiska förbindelser med Lenins regering, och redan ett år tidigare hade man slutit ett handelsavtal som gjorde Tyskland till Sovjets största handelspartner.

Enligt fredsbestämmelserna fick det besegrade Tysklands ha en armé, Reichswehr, om högst 100 000 man och förbjöds att ha stridsflyg, pansar, tungt artilleri och kemiska stridmedel. Reichswehrs ledning med den kompetente och energiske general Hans von Seeckt i spetsen kringgick dessa begränsningar genom en överenskommelse med Sovjetunionen. Efter 1922 utvecklade Reichswehr ett samarbete med Röda armén, en illegal verksamhet som snabbt växte i omfång och pågick i drygt tio år. Ryssarna upplät ett militärflygfält i Lipetsk där tyskarna tränade sina strids- och bombpiloter, utprovade nya flygplan och lärde rödarmister tysk flygteknik. I närheten av Saratov upprättade man under täcknamnet ”Tomka” en skola för utbildning i teknik och krigföring med kemiska stridsmedel; något år senare tillkom ett centrum för utprovning av stridsvagnar och utbildning av stridsvagnsbesättningar i Kazan vid Volga. Det hela hölls strängt hemligt, maskerades som privata handelsföretag underställda ”Zentrale Moskau” i försvarsdepartementet i Berlin och finansierades av hemliga fonder. Under de drygt tio åren som samarbetet varade kostade det ca 100 miljoner mark. Utbyggnaden av flygplatsen i Lipetsk och de första 100 Fokkerplanen köpta i Nederländerna betalades av en annan hemlig försvarsfond.

En av de involverade höga militärerna hävdar att samarbetet med Sovjet åren 1922-1933 var en förutsättning för uppbyggnaden av den tyska krigsmakten, speciellt flyget. De 450 tyska stridpiloter som utbildades i Lipetsk blev stommen i Görings Luftwaffe.

Det Polen som återuppstod 1919 ansågs som ett provisorium, en anomali och ett hinder av sina mäktiga grannar. Sovjets försök att återerövra landet slutade våren 1921 med ett snöpligt nederlag, men Lenin, Trotskij och den sovjetiska ledningen hoppades på att förr eller senare kunna införliva Polens östra del och återställa gränserna från 1914. Ledande politiker på den andra sidan, men framför allt den tyska militären, drömde också om att återerövra den del av Polen som tidigare tillhört Tyskland. För att drömmen skulle förverkligas behövdes samarbete med Sovjet. ”Polens existens är outhärdlig… det måste försvinna… genom Ryssland – med vår hjälp”, skrev von Seeckt i ett PM till rikskanslern och presidenten 1922.

Polens existens var en nagel i ögat också för Stalin och Hitler. Till detta kom en gammal, historiskt grundad ömsesidig aversion mellan grannfolken och polackernas sturska uppträdande och deras anspråk på att räknas till de stora makterna i Europa. Varken Hitler eller Stalin dolde sitt förakt och hat mot Polen, polacker och allt polskt. Hitler ansåg polackerna mindervärdiga och inte värda en egen stat och Stalin har man betecknat som ”polonofob”.

Tysklands upprustning och expansion ökade oron och spänningen i Europa våren 1939. Sedan de tysk-polska förhandlingarna brutit samman måste man räkna med att Hitler skulle använda våld. Frankrike och Storbritannien försökte hejda den tyska aggressionen och utfärdade den 31 mars garanti för Polens integritet, något Hitler en månad senare kontrade med genom att säga upp den tysk-polska icke-angreppspakten och avtalet med Storbritannien om begränsning av sjöstridskrafter.

I denna hotfulla situation vände sig britterna till Moskva. I mitten av april uppvaktade de utrikeskommissarie Litvinov och föreslog att ansluta sig till den biståndspakt som Sovjetunionen hade med Frankrike sedan 1935 och skapa därmed en gemensam front mot Nazityskland.

Men stämningen i Moskva var allt annat än positiv till det brittiska närmandet. I ett tal i mars sade Stalin att västmakterna försökte provocera fram ett krig mellan Tyskland och Sovjet för att låta Hitler besegra bolsjevismen, att ”få andra att krafsa heta kastanjer ur elden” åt sig. Men, fortsatte Stalin, Hitler var för smart, han skulle inte anfalla det starka Sovjet utan välja den svagaste motståndaren och ett ”imperialistiskt” krig mellan västmakterna och Nazityskland var därför redan på gång.

Bara en vecka tidigare hade partiideologen Zjdanov hållit ett hemligt tal där han för partimedlemmarna framställde det politiska läget på samma sätt och med samma kastanjeliknelse. Litvinov berättade senare att den sovjetiska ledningen trodde att kriget skulle börja med brittiska flottans beskjutning av Leningrad!

Stalin var en förslagen inrikespolitisk spelare som uppfattade även mellanstatliga förhandlingar som ”ett pokerspel” där det gällde att överlista varandra och han var sedan interventionskriget 1918-1922 notoriskt misstänksam mot västmakterna. Enligt Litvinovs bedömning saknade både han, Molotov och Zjdanov insikter i diplomati och var inte kapabla att förstå västerländsk mentalitet. Men även i London var man obeslutsam, inte minst premiärminister Chamberlain hyste ett grundmurat misstroende mot ”bolsjevikerna”. De förhandlingar som nu fortsatte i Moskva fördes därför med stor försiktighet och tveksamhet. Parterna litade inte på varandra och kom med motstridiga förslag, men politikerna i Paris och London kände att tiden var kort och var angelägna om ett avtal som skulle kunna stoppa Hitler.

Natten till den 3 maj inträffade något som förändrade förhandlingsläget helt. NKVD-trupper omringade det sovjetiska utrikesdepartementet och gjorde som Stalin befallt: ”Rensa kommissariatet från judar, gör rent i synagogan!” Molotov ”tackade Gud för de orden”, han tyckte att ”judarna var [där] i absolut majoritet och många var ambassadörer”. Den västvänlige Litvinov avskedades och Molotov fick hans jobb.

Huruvida Stalins ”kastanjetal” i mars uppfattades i Berlin som en signal är historikerna oense om, men utrensningen av Litvinov och alla judar från utrikestjänsten var en övertydlig vink till Hitler att Sovjetunionens utrikespolitik höll på att helt ändra riktning. Fransmännen uppfattade snabbt det förändrade läget och tryckte på, och den 1 juli accepterade man det sovjetiska förslaget, men Molotov, som i största hemlighet bakom fransmännens och britternas rygg förde samtal med tyskarna, förhalade, kom med nya krav och slutligen krävde att man först skulle förhandla fram ett avtal om militärt samarbete.

Den brittisk-franska militärdelegationen som nu skulle förhandla tog tid på sig och kom till Moskva först den 11 augusti. Nu var det marskalk Vorosjilov som satt på andra sidan bordet. Redan detta borde ha gett en vink om hur ryssarna såg på förhandlingarna. ”Kamrat Klim” var en populär hjälte från revolutionskriget och en devot beundrare av Stalin, men hade gått bara två år i skola och ansågs allmänt som oduglig och dum. Nu fungerade han som sin husbondes talrör och ställde som villkor att Röda armén skulle tillåtas rycka fram genom i Polen. Det kan knappast förvåna att polackerna sade bestämt nej till detta krav, något som hade till följd att de sovjetisk-brittisk-franska förhandlingarna gick helt i stöpet.

Det kan ifrågasättas om ryssarna någonsin hade menat allvar. Efter Münchenöverenskommelsen stärktes Stalins misstro mot västmakterna. Han trodde att de skulle fortsätta med sin eftergiftspolitik och, som han antydde i ”kastanjetalet”, att de ville sitta på läktaren och se på när Tyskland och Sovjet förgjorde varandra. Han såg visst Nazityskland som en ideologisk motståndare och en potentiell fara, men det hindrade honom inte att handla vad han såg som realpolitiskt. Sovjet och Nazityskland hade sedan några månader fört samtal om ekonomiskt samarbete. I mitten av juni, medan de segdragna förhandlingarna med britter och fransmän pågick som bäst, lät Molotov den sovjetiske ambassadören i Berlin hälsa att om tyskarna var beredda att ingå en icke-angreppspakt skulle det inte bli något avtal med Storbritannien. Detta var en gåva från himlen för Hitler. Den 26 juli svarade tyskarna positivt och de bekräftade sitt intresse med en officiell not den 17 augusti. Den 19 slöt man handelsavtalet och den 23 kom Ribbentrop till Moskva och ickeangreppspakten skrevs under.

De franska och brittiska förhandlarna hade bara att packa och åka hem.

Annonser

Svenska skolan

Som behörig lärare i ekonomi och samhällskunskap vikarierade jag i flera år på olika gymnasier och jag tror att jag var en bra och omtyckt lärare. Som vikarie har man ett enastående tillfälle att se och höra vad andra sällan får chansen till. Jag träffade underbart duktiga lärare utan formell utbildning men också misslyckade och olyckliga lärare med behörighet och med vanskötta klasser som det var fruktansvärt synd om. Vems fel var det?

Någon minns säkert TV-serien ”Klass 9A” som gick för några år sedan. Ett par erfarna lärare gjorde en uppvisning i undervisningskonst medan de ordinarie unga lärarna stod i skamvrån och skämdes. Något år senare kunde man se två klasser på samma skola som visade helt olika resultat.  ”Klass 9A” diskuterades livligt i medierna men märkligt nog har ingen reflekterat över varför de unga lärarna hade misslyckats.

En representant för OECD som för ett par veckor sedan utfrågades i ett teveprogram var ganska klar över varför den svenska skolan visar så uppseendeväckande dåliga resultat. Men i den efterföljande debatten tog företrädaren för lärarfacket – som vanligt – upp bara en av de utpekade punkterna, lärarnas löner. OECD-direktören var helt tydlig med att lärarnas löner och status var viktiga, men han pekade också ut en rad andra brister, bland dem det osedvanligt stora antalet lärarhögskolor i Sverige, underförstått därmed följande låga kvalitén på lärarutbildningen.

Det största problemet med den svenska skolan är lärarutbildningens kvalitet, något som exemplet med ”Klass 9A” här ovan visar. Lärarlöner, lärarnas status och lärarutbildningen är förenade kärl. Behovet av lärare är stort men låga löner och låg status lockar inga begåvade studenter, något som har lett till en löjeväckande låg antagningströskel och låga krav på studenternas prestationer. Det orimligt stora antalet lärarhögskolor har medfört att utbildarnas kompetens sjunkit och dessutom är utbildningen väldigt ofta felinriktad. Lärarhögskolorna är helt enkelt dåliga och lämnar ifrån sig en undermålig produkt.

Man pekar ständigt på bristen av behöriga lärare, men ett betyg från lärarhögskolan garanterar inte kvalitén och betyder inte att man är lämplig som lärare. Så länge lärarhögskolorna inte anpassar sin utbildning till verkligheten och känner större ansvar för skoleleverna – alltså vågar underkänna olämpliga studenter – klingar också kraven på lärarnas behörighet ganska falskt.

Så här skrev Emil Bertilsson, forskare vid Uppsala universitet: Dagens lärarstudenter, jämfört med såväl tidigare år som andra utbildningar, har lägre gymnasiebetyg, sämre resultat på högskoleprovet, sämre kognitiv förmåga, sämre ledaregenskaper, i större utsträckning rekryteras från lägre socialgrupper med mindre kulturellt kapital och från familjer med annat modersmål än svenska…Studenter som har höga studieambitioner väljer att lämna en utbildning som upplevs som bristfällig. Det finns studier som visar att de mest studiebegåvade inte väljer bort lärarutbildningen på grund av att man anser att lönen är för låg eller att arbetsvillkoren för lärare är för hårda, utan för att man upplever utbildningen som kravlös.

Forskargruppen Sociology of Education and Culture (SEC) vid Uppsala universitet under ledning av professor Donald Broady: De så kallat lågpresterande har ökat markant. Andelen lärarstudenter med gymnasiebetyg under meritvärdet 12 har tredubblats sedan början av 1990-talet, och utgör numera mer än en femtedel. — Lärarutbildningen blir sämre. Lärosätena anpassar utbildningen till studenterna och sänker ribban. Eftersom i stort sett alla som söker tas in vill man få dem igenom utbildningen på något sätt.

Jan Sjunnesson skolledare och lärarutbildare vid Stockholms universitet anser att huvudproblemet inte är studenterna utan den utbildning de möter. — Högskolorna vräker ut massutbildade, halvdåliga lärare i stället för att satsa på kvalitet.

Förre skolministern Jan Björklund trodde att man kunde lösa problemet genom att knyta lärarutbildningen till forskningen, akademierna, men det var bara en from förhoppning. Pedagogikprofessorer älskar att bedriva en forskning som ligger ljusår från skolans verklighet. Harald Eklunds och Knut Sundells undersökning av den vid lärarhögskolorna bedrivna forskningen mellan 1993 och 2006 visade att professorerna producerar ingen eller dålig vetenskap och samma sak gällde doktorander. Endast fyra, fem av 365 granskade avhandlingar var av praktiskt värde för lärare och lärarstudenter.

Ämnesmetodiken, det ämne som skall bibringa de blivande lärarna kunskap och skicklighet i hur man undervisar, i själva hantverket, är ointressant för akademiska forskare som styr och utformar undervisningen, och styvmoderligt behandlat på lärarhögskolorna. Vid den lärarhögskola jag tillbringade det slöaste året i min akademiska karriär lärde jag mig en hel del om spädbarnets utveckling (jag skulle undervisa på gymnasiet), om pedagogiska metoder som varit framgångsrika bland befrielserörelserna i Latinamerika och annat nyttigt, men jag lärde mig inte mycket hur man undervisar.

För det första: Självklart måste en lärare ha goda ämneskunskaper, men, som Samuel Bengmark, lektor vid Chalmers säger, ”lärare är det mest komplexa yrke som finns”, och han fortsätter ”goda ämneskunskaper hjälper inte om man är litet asocial…”. Läraryrket är inte vilket yrke som helst. Det kräver en viss läggning och vissa karaktärsegenskaper som inte kan läras ut. Jag har sett olyckliga, misslyckade lärare och ännu fler förtvivlade elever och jag menar därför att alla blivande lärarstudenter borde, både för sin egen och för elevernas skull, undergå en lämplighetstest.

För det andra måste man inse att läraryrket också är ett hantverk och att man måste kunna hantverket för att bli en bra lärare. Det behövs mindre av luftiga teorier och mer praktikinriktad utbildning. Det ämne som något så när lär ut hantverket heter ämnesmetodik eller ämnesdidaktik och måste förstärkas.

För det tredje måste man förbereda studenterna bättre för den verklighet de kommer att möta. Som lärarkandidat går man en verksamhetsförlagd utbildning, man förbereder och genomför lektioner under ledning av en erfaren lärare.  Min första handledda lektion på en gymnasieskola blev inte som jag hade förväntat mig. Till att börja med tog eleverna ingen som helst notis om handledarens och mitt inträde i klassrummet utan fortsatte sitt livliga umgänge och lyssnande på musik. För att göra sig hörd hoppade min handledare upp på en bänk, skrek högt och bad om tystnad – det hade vi inte lärt oss på lärarhögskolan. Sedan kunde vi börja en förhandling om eventuell undervisning. Det blev inget av min noggrant förbereda och strukturerade lektion. Men jag fick en lektion i hur det går till i skolan i dag.

Till en lärares vardag hör: Hur håller man ordning? Hur gör man sig hörd? Hur får man eleverna att lyssna? Att ta av sig hörlurarna? Gömma mobilerna? Hur hanterar man orosmakare? Hur avbryter man ett slagsmål mellan eleverna när man i princip inte får röra vid dem? Hur bryter man upp en negativ grupp? Hur får man en motvillig elev att komma fram? Att yttra sig? Hur får man dem att komma i tid? Att komma till lektionerna över huvud taget?

Tro inte att man lärde sig sådant på lärarhögskolan. Chocken att möta verkligheten i klassrummet kan bli stor. Jag har sett nedbrutna unga lärare springa gråtande från klassrummet. Mitt första långvikariat var efter en lärare som hade tagit livet av sig.

Mina erfarenheter har en del år på nacken men tyvärr får jag dem bekräftade av unga lärare. En av dem gör bara en avvärjande gest med handen och visar en desperat min när jag frågar henne vad hon tycker om lärarhögskolan. ”Tala inte om det”, säger hon.

Om vår skola skall bli bättre måste lärarutbildningen reformeras från grunden och verklighetsanpassas och läraryrkets attraktivitet höjas genom bättre ekonomiska villkor och karriärmöjligheter.

Nu är det kanske någon som undrar varför det finns lärare som överhuvudtaget vill vara kvar? Allt är inte nattsvart. Lärarjobbet är slitsamt och dåligt betalt men det har också sina ljusa sidor. Lärare är vänliga människor och andan i lärarrummet är kollegial och fri från tävlingsmentalitet. Det är där en ung lärare kan få hjälp med det som lärarhögskolan har försummat. Det är tacksamt och givande att arbeta med unga receptiva människor. De flesta elever har fortfarande ambition att lära och en lärare som lyckas med att ge något får också mycket tillbaka.

En stor man har gått bort

 

Robert Conquest (1917-2015) var historiker, diplomat och författare, och en outtröttlig upplysare om kommunismens brott. Han har skrivit en lång rad böcker om de grymheter som hade begåtts i Sovjetunionen, deportationer av minoritetsfolk, Stalins hemliga polis och utrensningar, Gulag, och inte minst om den medvetet framkallade hungersnöd, holodomor, som  1932-1933 tog miljoner ukrainska liv. Det uppskattade dödstalet varierar mellan 3-10 miljoner.

Hans böcker väckte alltid debatt och han var avskydd, hatad och förtalad av den Moskvatrogna vänstern. I boken om hungersnöden The Harvest of Sorrow som kom ut 1968, uppskattade han antalet döda i Ukraina mellan 1930-1937 till 14,5 miljoner, något som föranledde en storm av kritik och protester från vänsterhåll.

Den debatt som pågick i SvD och i DN fick Sydsvenskans filmrecensent Jan Aghed att angripa författarna Gunnar Adler-Karlsson, Lars Gustafsson och Mats Gellerfelt på ett sätt som var typiskt för tiden och som fick mig att skriva en längre artikel publicerad i tidningen den 9 april 1968. Aghed skrev att Conquest var en antikommunist betald av ukrainska nationalister och kallade Adler-Karlsson, Gustafsson och Gellerfelt ”lismande opportunister”, ”vulgärmccarthyister” och ”intellektuellt korrupta skojare” förblindade av Sovjethat. Mitt eget bemötande i tidningen besvarade han på liknande sätt. Historien har visat att Conquest var en seriös forskare och att det var vi som hade rätt.