Månadsarkiv: juli 2015

En filosof och idégivare till Charta 77.

Jan Patočka (1907-1977) var en tjeckisk filosof och professor vid Karlsuniversitetet i Prag. Av skäl som framgår av det följande var han länge ganska okänd utöver sitt hemland, men sedan ett par decennier har han rönt internationell uppmärksamhet och tillägnats flera studier och biografier. Här i Sverige är det fenomenologerna vid Södertörns högskola som har intresserat sig för hans filosofi. Två av hans arbeten har jag översatt till svenska: Kätterska essäer om historiens filosofi (Daidalos, 2006) och Inledning till fenomenologisk filosofi (Södertörns högskola, 2013).

(Föredrag hållet på Tjeckiska centret i Stockholm på Patočkadagen 2007-10-09)

Jan Patočka (uttalas Pa’ttotjka) var en djupt tänkande filosof men ingen kammarlärd avskärmad från verkligheten. Han var elev till fenomenologins grundare Edmund Husserl och påbörjade sin lärarbana före andra världskriget. Vi minns kanske hur verkligheten såg ut då. Han upplevde två världskrig och en sex år lång tysk ockupation som inskränkte hans filosofiska verksamhet. 1945 kom så den efterlängtade friheten, men redan 1948 tog kommunisterna makten och satte munkavle på honom igen. Den korta Pragvåren under Dubček, då han fick tillbaka sitt jobb som universitetslärare, slutade 1968 med sovjetisk ockupation och den så kallade normaliseringen. Den satte definitivt stopp för hans karriär som professor. Men inte för hans lärargärning. Han fortsatte att undervisa, en trogen skara studenter samlades regelbundet i hans eller någon annans lägenhet.

Många har vittnat om att den kommunistiska censuren var svårare att kringgå än den nazistiska. Patočka var en otroligt flitig skribent, men bara litet av det han skrev blev publicerat under hans liv. Hans sista stora verk, Kätterska essäer, kom ut i samizdatupplaga i sex eller tolv maskinskrivna exemplar som spreds från hand till hand. Man hade alltså inte ens tillgång till en dupliceringsapparat.

Först var det kriget och ockupationen, sedan det kommunistiska förtrycket och isoleringen från västvärlden som gjorde att Patočkas namn och filosofi förblev nästan okända utanför en liten krets av filosofer och studenter. Det var ett tragiskt öde för en av Husserls och fenomenologins främsta uttolkare och utvecklare. Men trots svårigheterna och riskerna var det många tjeckiska intellektuella som läste de slitna och svårlästa karbonkopiorna av hans föreläsningar och som inspirerades av hans tankar om människans frihet och ansvar. Det visade sig så småningom att dessa till synes abstrakta filosofiska idéer skulle få ett oväntat politiskt genomslag.

Det var framför allt två händelser eller omständigheter som direkt eller indirekt ledde till Charta 77. Den ena var Helsingforskonferensen som avslutades i augusti 1975. Konferensen hade till syfte att minska spänningarna under det kalla kriget. Spänningen och fruktan för Sovjet hade ökat efter Warszawapakttruppernas intåg i Prag sommaren 1968 och den s.k. Brezjnevdoktrinen[1]. Här i Stockholm talade Palme om ”diktaturens kreatur”. Så Brezjnev behövde bättra på sitt anseende. När de båda supermakterna – för det fanns faktiskt två på den tiden – möttes i Helsingfors hade de helt olika mål. Brezjnevs mål var ekonomiskt samarbete och ”gränsernas okränkbarhet”, Carter och amerikanerna pressade fram ”den tredje korgen”, som innebar att kommunistländerna lovade att respektera FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Konferensen blev en succé och alla var nöjda. Brezjnev skrev gladeligen på, han hade ju fått ett kvitto på att Sovjets erövringar i Europa och dess intressesfär blev internationellt godkända och skulle vara för evigt. Hur det sedan gick med de mänskliga rättigheterna vet vi ju.

Tjeckoslovakiens president ratificerade Helsingforsöverenskommelsen och parlamentet fastställde den som lag som publicerades i oktober 1976. För kommunisterna var det bara ytterligare ett knep för att lugna de naiva svärmarna i Väst. Hemmaopinionen brydde man sig inte om.

Men hemmaopinionen fanns. Den direkta och påtagliga anledningen till att den lät höra av sig var det förtryck och förföljelser som de oppositionella, framförallt de som hade varit engagerade i Dubčeks reformer, utsattes för. Efter 1968 utrensades nästan en halv miljon medlemmar ur kommunistpartiet. 10 000 arméofficerare förlorade sina jobb. Ett par tusen journalister och tusentals forskare och lärare fick publiceringsförbud och måste försörja sig som eldare eller fönsterputsare. Därtill kom polistrakasserier, husundersökningar, misshandel och fängelsedomar. Och det grymmaste var att bestraffningarna drabbade även familjemedlemmar, inte minst barnen som uteslöts från högre utbildning, gymnasium inräknat.

 Det saknades inte protester. Kända personligheter som Václav Havel skrev öppna brev till högsta myndigheter och fick fängelsestraff för ”förtal” av den socialistiska samhälls-ordningen. Men det var när Tjeckoslovakien hade undertecknat Helsingforsöver-enskommelsen som dissidenterna såg en möjlighet. 142 människor, en blandad skara av intellektuella, kristna, antikommunister och reformkommunister undertecknade den 1 januari 1977 ett manifest som de kallade Charta 77. Man åberopade republikens författning och gällande lag och krävde att myndigheterna skulle sluta med rättsövergrepp mot enskilda människor och att de skulle respektera mänskliga rättigheter. Några dagar senare skickade man brev med samma krav till regeringen, till parlamentet och till utlandspressen, undertecknade av Chartans nyutsedda talesmän, f. d. utrikesministern Jiří Hájek och filosofiprofessorn Jan Patočka.

Det var mot rättslösheten och de upprörande orättvisorna som chartisterna protesterade. Patočka motiverar och förklarar grunderna och skälen för protesten i ett dokument som publicerades i januari, med den talande titeln Om plikten att värja sig mot orätt. Han sätter här den etiska grunden för Chartan: Inget samhälle kan fungera utan en moralisk bas, men moralen finns inte för samhällets skull utan för individen, för att människan är en människa. Och det är inte människan som definierar moralen godtyckligt efter sina behov och önskningar, det är moralen som definierar människan.

Det var alltså inga revolutionära krav, undertecknarna hade gjort en noggrann juridisk analys av texten och var mycket noga med att påpeka att de inte var ett politiskt parti och att de agerade inom ramen för gällande lag. Det är svårt att veta vilken respons de förväntade sig, men statsapparatens reaktion blev våldsam. Man satte igång en sanslös desinformations- och förtalskampanj i medierna, spred komprometterande falska Charta-77-dokument, man påbjöd massprotester och väckelsemöten på arbetsplatser. Hundratusentals skrev på fördömanden men ingen fick läsa den text man fördömde. För den stora allmänheten förblev innehållet i Chartan okänt. Jag minns att mina tjeckiska vänner som kom hit på besök ivrigt frågade efter och läste texterna. De modiga människor som inte skrev på fördömanden förlorade sina arbeten. Förföljelser och polistrakasserier mot undertecknarna ökade. För Jan Patočkas del betydde det att hans tid som Chartans talesman blev kort. Han dog i hjärtinfarkt den 13 mars samma år efter ett 11 timmar långt polisförhör.

Jan Patočka hade tidigare inte engagerat sig politiskt, men han var ingen opolitisk filosof. Och hans filosofi blev den viktigaste inspirationskällan för dissidentrörelsen, inte minst för Václav Havels politiska tänkande och fortsatta verksamhet. Peter Pithart skriver – Pithart var en av undertecknarna och blev senare talman i Senaten – att professor Patočka i sina seminarier under flera år i bästa sokratiska anda ”fördärvade ungdomen” och att utan honom och Václav Havel hade Chartan antagligen aldrig blivit till.

Som fenomenolog sökte Patočka efter meningen i den mänskliga existensen. Som moralfilosof lärde han att endast ett liv i sanning är ett värdigt liv och att sanningen endast är möjlig i ett fritt samhälle. Människan träder in i historien när hon reser sig över blotta livsuppehållandet, när hon börjar problematisera sin tillvaro, när hon vill förstå sig själv och börjar ifrågasätta det till synes självklara i världen. Han lärde också, att människan måste vara politisk i vidare bemärkelse, att hon är skyldig att ta ansvar för sitt samhälle och att hon måste handla, och handla i överensstämmelse med sin övertygelse även om det sker till priset av personliga uppoffringar. Det är kanske just den här uppmaningen, att förverkliga de etiska målen i en handling, som gör honom så ovanlig bland filosofer – och farlig för makten.

Det är uppenbart att filosofen Patočka måste komma i konflikt med den totalitära staten. Normaliseringsåren kännetecknades av en tyst överenskommelse mellan den styrande eliten och folket: ni sköter ert och vi sköter vårt. Ni sköter era jobb och era privata affärer. Vi sköter politiken och erbjuder er en hygglig – i alla fall i jämförelse med andra kommunistländer – levnadsstandard. Patočkas filosofi bröt mot detta kontrakt på ett sätt som makten inte kunde tillåta. På det teoretiska planet förkastade man hans filosofi, fenomenologin, som oförenlig med marxismen. Fenomenologin hade blivit komprometterad av Heideggers flirt med nazismen, men det var säkert framförallt dess krav på ett förutsättningslöst ifrågasättande som störde den marxistiska ortodoxin.  På vardagsplanet var hans uppmaning till medborgarna att aktivt delta i politiken och kravet på en statsstyrelse ansvarig inför folket oförenliga med den ”existerande socialismen”, d.v.s. kommunistpartiets diktatur.

Det som slutligen var avgörande för Patočkas kritik av det kommunistiska samhället var den allomfattande offentliga lögnen. Alla kände till att den fanns, även eliten, och de flesta anpassade sina liv därefter. Eller som man sade: Ni ger oss låtsaspengar och vi ger er låtsasarbete. Det var ett liv i lögn, det som Patočka kallar ett ickeautentiskt liv. De få som försökte leva ett liv i sanning drabbades hårt. Det var en grym värld, som han själv uttryckte det. Det sant mänskliga för Patočka var vad han kallade ”omsorgen om själen”, och det kan låta högtravande och patetiskt i våra öron. Men vad han menade var att människan skall leva ett autentiskt om sig självt medvetet liv som syftar något högre än att bara arbeta och konsumera.

Så förvandlades – som Pithart skriver[2] – den vänlige men stränge professorn till en upprorsmakare som talade om de ”omskakades solidaritet”, om plikten att handla och uppmanade till en ”riskfylld personlig insats och eventuellt offer”.

Patočka kom fram till att ett autentiskt liv är möjligt bara i ett fritt samhälle. Målet för Charta 77-rörelsen definierar han som ett liv i sanning i ett fritt samhälle och han ser det som logiskt och uppenbart att endast ett samhälle som respekterar de mänskliga rättigheterna är fritt:

”Idén om mänskliga rättigheter är inget annat än övertygelsen, att även stater, även samhället i sin helhet, är underordnade moraliska överväganden…något som är högre än de själva…”.[3]

Han intar här en filosofisk ståndpunkt som man kan kalla humanistisk och normativ. Han står för vissa absoluta värden och till dem räknar han mänskliga rättigheter. Och han tvekar inte att handla för att försvara dem och kämpa mot orätt.

Vad ledde Charta-rörelsen till? Framförallt riktade den omvärldens blick på förtrycket i Tjeckoslovakien och gav upphov till ett omfattande internationellt stöd till dissidentrörelsen. Under några år ledde den också till hårdare, men samtidigt mer tveksamma åtgärder från regimens sida. Man hade nu världens ögon på sig. Under de kommande åren skrev allt som allt ca 1 200 människor på Chartan, många av dem arresterades och dömdes, omkring 200 emigrerade eller tvingades att emigrera.

Sedan förde rörelsen en tynande tillvaro. Var man för tidigt ute? Man kan säga så, det blev inga folkliga massprotester. Tiden var kanske inte mogen och dissidentrörelsen i Tjeckoslovakien var ganska isolerad. Polska Solidarność låg fortfarande tre år fram i tiden. Men idéer verkar på lång sikt och de underminerar makten långsamt men säkert. Aviezer Tucker skriver i sin avhandling[4], att Patočkas inflytande på sammetsrevolutionen kan jämföras med det som Voltaire och Rousseau hade på den Stora franska. Och 1989 föll den kommunistiska maktapparaten ihop som ett korthus. Då var filosofen död sedan tolv år, men hans idéer högst levande.

[1] Brezjnevdoktrinen gick ut på att Sovjetunionen var beredd att försvara sina erövringar och sitt herravälde i  Östeuropa med vapen. Invasionen av Tjeckoslovakien visade att det var allvarligt menat.

[2] Petr Pithart, Dějiny a politika (Historien och politiken, Prag, 1990)

[3] Jan Patočka, ”O povinnosti bránit se proti bezpráví”,(Om skyldigheten att försvara sig mot orätt) i Charta 77, 1977-1989, (ed. Vílém Prečan, Bratislava 1990).

[4] Aviezer Tucker, The philosophy and politics of Czech dissidence from Patočka to Havel (Pittsburgh, 2000).

Annonser

Religionens plats i samhället

I sin recension av Hanna Gadbans bok Min Jihad  (AB 2015-07-21) som handlar om islams ställning i Sverige, skriver Eli Göndör så här:

”Inte heller är religiositet något som kan tvingas ut i samhällets marginaler för att få existera. För just människor som flyttar är nämligen religion inte sällan det portabla fosterland som möjliggör både integration och upprätthållandet av den egna identiteten. Religiösa människor är en del av Sverige, med samma rätt som andra till det offentliga rummet. Ingen behöver gilla olika, men alla behöver acceptera att det förekommer.”

Vad menas med att religiositet är något som inte kan tvingas ut i samhällets marginaler? Religiositet är ett förhållningssätt eller en egenskap. Det existerar ingen religiositet utan trosbekännare och religionsutövare. Formuleringen kan tolkas på olika sätt. Antingen så att man menar att religiositet som livsåskådning har rätt till en mera central plats i vårt samhällsliv eller på ett mer konkret sätt, att religiösa människor inte kan tvingas att leva i samhällets utkanter.

Naturligtvis har alla människor samma rätt att vistas i det offentliga rummet. För mig är det dock gåtfullt hur man kan se skillnaden mellan en religiös och ickereligiös människa. I alla fall så länge man inte demonstrerar sin religionstillhörighet genom synliga symboler eller någon annan form av religionsutövning. Gör man det skall man komma ihåg det gamla svenska ordspråket att man blir hädd som man är klädd. Det är svårt att befalla tolerans. Många människor uppfattar en avvikande klädsel som självhävdelse och ett tecken på att man vill framstå som finare eller bättre än andra.

Om Eli Göndör menar att religiositeten eller religionen skall ha en mer framträdande plats i vårt samhällsliv blir vi djupt oeniga. Förhoppningsvis kan vi vara eniga om att principen om religionsfrihet innebär också frihet från religion. Vi lever i ett sekulariserat samhälle där en överväldigande majoritet svenskar anser att religion och religionsutövning hör till privatsfären. Jag tror att denna majoritet vill ha det så och att få önskar en återgång till ett förmodernt samhälle där religionen styrde människornas liv. Vi skall givetvis tolerera religion och religionsutövare så länge de håller sig till den privata sfären, men vi måste bestämt avvisa alla ansatser till att religionen skulle påverka det offentliga, allraminst det politiska livet.

Det är säkert så som Eli Göndör skriver, att religionen hjälper till att upprätthålla den egna identiteten. Jag är däremot mycket förvånad över hans påstående att religionen också skulle ”möjliggöra” integration. Det är säkert tvärtom. Fasthållande vid en religion som är en del av den gamla identiteten, invandraridentiteten, snarare hindrar än möjliggör en fullständig integration i majoritetssamhället.

Frågan är vilket samhälle vi vill ha. Vi vill gärna undvika att tala om etnicitet, men faktum är att religionen ofta, inte minst i vårt samhälle, är en viktig etnisk markör. Och både forskning och historisk erfarenhet visar att fleretniska och kulturellt disparata samhällen är mer konfliktbenägna och bräckligare än samhällen med homogen struktur och kultur. Forskarna är också eniga om att gemensamma värdenormer är nödvändiga för solidariteten och sammanhållningen i ett samhälle.

Men ingenting är helt svart eller vitt. Som den av Eli Göndör citerade professor Göran Larsson visat, har två tredjedelar av Sveriges muslimer ett kulturellt, nästan likgiltigt, förhållande till sin religion. Ungefär som de flesta infödda svenskar. Det är ett rationellt och praktiskt förhållningssätt som alltså de flesta muslimska invandrare har tillämpat.

Om alla var lika förnuftiga skulle vi slippa en massa kontroverser.

 

Exit Varoufakis

DN Kultur publicerar i dag en intervju med Varoufakis i New Statesman

Varoufakis beklagar sig över hur illa och orättvist han och grekerna blivit behandlade, eurozonen är en mycket ogästvänlig plats för hederliga människor, säger han. Ingen ville lyssna på hans väl underbyggda argument, motparten har visat en fullständig avsaknad av några som helst demokratiska skrupler.

Att antyda att motparten är ohederlig är bara en av Varoufakis oförskämdheter. Ännu dummare är det ständigt upprepade påståendet att Grekland behandlas på ett ”odemokratiskt” sätt, med hänvisning till att Tsipras regering valts av en majoritet greker. De som förhandlar med Varoufakis är även de valda i god demokratisk ordning, och när det gäller beslutande i Eurozonen får Grekland i god demokratisk ordning böja sig för majoriteten där.

Den som Varoufakis avskyr mest av alla är den tyske finansministern, den rullstolsbundne Wolfgang Schäuble. Inte förvånande. Varoufakis, en marxistisk akademisk nationalekonom med hög svansföring och Schäuble, en jordnära konservativ politiker och jurist är två oförenliga storheter.

Har man följt med utvecklingen av det grekiska dramat blir man inte heller förvånad. Varoufakis och Tsipras har från första början intagit en förhandlingsattityd som inte kunde leda till annat än till ett fullständigt fiasko. Varoufakis ser sig själv som en intellektuell bjässe, han har i en tidigare intervju sagt att han har överlägsna insikter i spelteori. Spelteori är ett ämne i ekonomutbildning som han har forskat i och som kanske har sitt intresse för spekulation på aktiemarknaden, men att tro att den skulle vara användbar i mellanstatliga förhandlingar är inget annat än hybris hos en akademisk teoretiker. Han försökte med hjälp av sina överlägsna insikter bluffa sig fram som i ett parti poker. När bluffen inte fungerade prutade han och Tsipras bit för bit som ett par småhandlare i en basar.

Den självmedvetna attityd som Tsipras och Varoufakis intagit från första början tyder på en monumental omdömesbrist. De måste ha vetat att de hade mycket dåliga kort att spela med och att deras förhandlingsposition var svag, och de försatte de sig i ännu sämre sits genom sitt uppträdande. Deras slipslösa klädsel uppfattades säkert som en ohövlighet och en provokation hos de korrekt klädda fransmännen och tyskarna. Vare sig det nu berodde på dålig psykologisk insikt eller var en arrogant gest, det är det grekiska folket som får betala.

Borgaren doktor Kafka

Den vanliga bilden av Franz Kafka som en inåtvänd drömmare bortkommen i en främmande värld är i grunden falsk.

All tentamensskräck och alla katastrofkänslor till trots blev juridik-studeranden Franz Kafka godkänd i det sista rigorosumprovet och i juni 1906 promoverad till juris utriusque doctor. Fyra års kval var därmed slut, nu kunde han sätta ett  ”J.U.Dr.”, framför sitt namn och hädanefter bli tilltalad ”herr doktor”.

Universitetsstudierna hade han börjat trevande, prövade först filosofi, germanistik och sedan kemi men längtade endast efter en sak, att få skriva. Men han bodde fortfarande hos föräldrarna – det skulle han fortsätta med åtta år till – och hans far förväntade sig att sonen skulle skaffa ett hederligt yrke. Så det blev juridik och Franz måste under åtta långa terminer och stort inre motstånd kämpa sig igenom paragrafdjungeln. Han tyckte det var som att äta sågspån som tuggats om tusen gånger tidigare. Nu var han snart tjugotre år och vad vi skulle kalla en jur. kand., men en ganska slätstruken och ointresserad sådan.

Kafkas fabriker_0014

I den Habsburgska dubbelmonarkin var en juristexamen oftast inkörsporten till ämbetsmanna-banan, men inte ens i det annars så liberala kejsarriket var det lätt för en jude att bli statstjänare utan att konvertera. Judiska akademiker valde därför fria yrken, oftast som läkare eller advokat. Franz hade under slutterminen praktiserat på ett advokatkontor och året efter examen gjort sin tingsmeritering, men han hade ingen som helst lust eller avsikt att bli advokat. Han ville skriva. Redan under studietiden skrev han små berättelser som ett par år senare trycktes i tidskriften ”Hyperion” och så småningom kom ut samlade i hans första lilla bok Betrachtung.

Men han måste försörja sig, inte minst för att bli fri från sin auktoritäre far. En möjlighet som stod öppen var det privata näringslivet och Franz började som praktikant på det italienska försäkringsbolaget Assicurazioni Generali. Det var (och är fortfarande) ett internationellt företag med kontor i flera europeiska länder och Kafka hoppades på resor och kanske en utlandsplacering. Men vad han fick uppleva var stelbent byråkrati, själsdödande rutinarbete och långa arbetsdagar. Det senare plågade honom mest, han ville ha tid över att skriva, så efter bara ett halvår bytte han jobb.

Konungariket Böhmens Arbetarolycksfallsförsäkringsanstalt där Kafka nu kom in var ett halvstatligt institut som i princip inte anställde judar. Att Kafka fick jobbet berodde mest på att far till en av hans vänner satt i styrelsen för anstalten, och under alla år var Franz en av två judar bland flera hundra anställda. AUVA, en motsvarighet till vår Riksför-säkringsanstalt, finansierades med arbetsgivaravgifter och institutionen var underfinansierad, underbemannad och verksamheten hade år efter år gått med underskott. Till Kafkas lycka fick anstalten kort efter det han hade börjat en ny och kompetent chef som satte i gång en omorganisation och modernisering – och som uppskattade den unge juristen. Kafkas lön blev nu betydligt högre och vad som var viktigare, arbetstiden mellan 8-14 lämnade gott om tid till skrivande.

Kafka AUVA

Det skulle vara en överdrift att påstå att Franz var entusiastisk inför sina nya arbetsuppgifter, men det låg inte för honom att göra något halvdant. Före-ställningen att Kafka skulle ha varit en opraktisk och världsfrånvänd drömmare är falsk. Han var visserligen blyg och introspektiv, men han idrottade, var duktig simmare och roddare, deltog i student- och sällskapslivet och var omtyckt som en alltid vänlig kollega och hjälpsam vän.

Med sina 182 cm och 6l kilo var han knappast någon atlet, han hade speciella matvanor, var astenisk, kände sig ofta utmattad och trött och kunde vara hypo-kondrisk, men vid anställningsintervjun i Assicurazioni uppgav han sig själv som frisk. Vad han inte visste var att han redan bar på den sjukdom som skulle döda honom sjutton år senare. Den undersökande läkaren noterade i sitt utlåtande ”en viss svaghet i ena lungspetsen” men negligerade sitt fynd.

Med vännen Max Brod var Kafka överens om att de skulle skaffa ett föga krävande arbete som skulle lämna tid och energi för skrivande. Men redan under den korta tiden på Assicurazioni visade det sig att Kafkas pliktkänsla och perfektionism inte tillät att han skulle betrakta sitt arbete bara som något nödvändigt ont. Han blev fascinerad av försäkringsfrågor och trots långa arbetsdagar och övertidsarbete gick han en kvällskurs där han lärde allt hans nya uppgifter krävde, från speciallagstiftning till statistik och dubbel bokföring.

På AUVA började han som Aushilfsbeamter, extra medarbetare, men avancerade i rask takt till praktikant och ”koncipist” och vidare till vicesekreterare och sekreterare. Man hade lagt märke till hans ovanliga tekniska intresse och han fick börja på avdelning ”T”, för teknik, med ansvar för anstaltens nystartade olycksfallsförebyggande verksamhet. Den unge juristen blev snabbt en av avdelningschefens ställföreträdare med ansvar för fyra industridistrikt i norra Böhmen.

Sina första intryck därifrån beskriver han i en ofta citerad passus i brevet till Brod:

”…människor ramlar ner från ställningar som berusade och hamnar i maskiner nedanför, alla balkar välter, alla klippöverhäng lossnar, alla stegar halkar, det man lyfter uppåt ramlar ner, det man langar ner faller man själv över. Och man får huvudvärk av alla unga flickor i porslinsfabrikerna som oavbrutet kastar sig ner för trappor med hela torn av köksporslin i händerna”.

Kafkas fabriker_0011                Kafkas fabriker_0018

I fjorton år, ända till sin förtidspensionering 1922, arbetade Franz Kafka dagligen på anstalten, med avbrott för allt längre sjukledigheter, och trots den skämtsamma tonen i brevet till Brod och trots att han i andra brev klagar över sitt arbete som outhärdligt och ”ett sant helvete”, visar dokument i arkiven en annorlunda bild av Kafka än en försvarslös Josef K. i Processen eller en lantmätare K. vilsen i det labyrintiska Slottet. Vad vi möter i dessa officiella brev, tjänsteanteckningar och publikationer är en effektiv, välfungerande och framgångsrik tjänsteman som utvecklar en förbluffande energi och som enligt sin omgivnings bedömning löser sina arbetsuppgifter med originell kreativitet.

De fyra distrikten som den unge juristen fick ta hand om var ingen småpotatis. De låg i norra Böhmen, Österrike-Ungerns tyngsta industri-region stadd i snabb utveckling. Här hade det under gründertiden, andra hälften av 1800-talet, vuxit upp verkstads-, textil- och glasindustrier som i början på 1900-talet sysselsatte långt över hundra tusen arbetare. Uppbyggnaden hade skett i rasande tempo och omtanken om arbetarnas liv och hälsa var knappast något fabriksägarna prioriterade.

Kafkas fabriker_0015

 Sitt ansvar för anstaltens förebyggande verksamhet tog Kafka på stort allvar. Han gick en termin på föreläsningar i mekanisk teknologi på Tekniska högskolan och reste ofta till sina distrikt. Under besöken i de nordböhmiska fabrikerna såg han de tragiska följderna av alla dessa glidande stegar och fallande balkar, och han arbetade hårt för att förmå motsträviga arbetsgivare att förbättra arbetarskyddet. Ofta gick det trögt, även då han själv föreslog bättre tekniska lösningar och försökte övertyga om deras fördelar, och i sina rapporter klagar han år efter år över hur svårt det är att väcka insikt om nödvändigheten av förebyggande åtgärder.

Kafkas arbete var ingen sinekur. 1909 påbörjade anstalten en nyindelning av Böhmens 37000 industriföretag i riskklasser, något som förde med sig en höjning av försäkringspremierna, ibland med retroaktiva belopp på miljontals kronor. I början av 1910 hamnade på Kafkas bord över tre tusen överklaganden – som alla var behandlade och avklarade i augusti samma år. När han skulle presentera och försvara de nya taxorna möttes han av våldsamt motstånd från företagsledningarna och deras organisationer. För att övertyga höll han föredrag och skrev artiklar i lokalpressen som vittnar om hans försäkringsjuridiska kompetens men också argumentationsstyrka och förhandlingssmidighet. Det förefaller som att J.U.Dr. Franz Kafkas insatser i åtminstone någon mån bidrog till att olycksfallen i de nordböhmiska industrierna minskade, att den nya riskklassificeringen accepterades och att anstalten kunde, för första gången under sin tjugoåriga verksamhet, redovisa ett finansiellt överskott.

Kafka avslutade sin karriär som översekreterare, en välavlönad befattning, och han var högt uppskattad både som kollega och som ”en lysande försäkrings- och förvaltningsjurist”. ”Flit, uthållighet och intresse för alla arbetsuppgifter”, ”en utomordentligt hårt arbetande tjänsteman, begåvad med ovanlig talang och pliktkänsla”, var några av omdömena. Inte minst såg man tidigt hans exceptionella stilistiska förmåga och han betroddes med att författa delar av anstaltens årliga verksamhetsberättelse. Det kan tyckas märkligt att Kafka, som annars såg så ringaktande på sitt författarskap, med en omisskännlig stolthet distribuerade dessa rapporter bland sina vänner med de egna passagerna förstrukna. Och han visar samma stolthet över framgångar i tjänsten i breven till fästmön Felice Bauer.

Kafkas fabriker_0010

Kriget 1914-1918 förde med sig nya uppgifter för AUVA, omsorgen om krigsinvalider. Dr Kafka fick uppdraget och han organiserade, satt i kommittéer, deltog i konferenser, skrev föredrag och propagandablad, allt med ett stort engagemang. Inför hotet om inkallelse intygade hans chef att utan dr Kafka skulle hela avdelningen bryta samman.  Det var ingen överdrift och, som Ernst Pawel skriver i sin Kafkabiografi, något som jävar Brods bild av författaren som en viljelös kugge i ett hänsynslöst byråkratiskt maskineri. Kafkas hängivna arbete med utbyggnad av sanatorier och hälsohem för krigsskadade uppskattades till den grad att hans överordnade föreslog honom till en förtjänstmedalj. Han hade säkert fått den av kejsaren om den österrikiska monarkin inte hade kollapsat i november 1918.

När Kafka blir allvarligt sjuk uttrycker anstaltens direktör i sina brev en nästan rörande omtanke om hans välbefinnande och hälsa, beviljar snabbt och generöst begärda sjukledigheter och välkomnar honom hjärtligt tillbaka. Allt en så osedvanlig välvilja i dessa kretsar att Kafka själv beskrev den som något som gick utöver all byråkratisk tradition.

Men engagemanget och framgångarna i tjänsten hade sitt pris. Vare sig Kafkas fysik eller psyke orkade egentligen med både arbetet och skrivandet på nätterna. Ett tag blev han så trött att han ville fly från alltsammans och anmäla sig som krigsfrivillig, ”desertera till kriget” som han själv uttryckte det, men flykten förhindrades resolut av hans överordnade.

Utifrån sett var det säkert så som Hans-Gerd Koch skriver i Kafkas Fabriken, att Kafkas ständiga klagan över arbetet som blott ett hinder i skrivandet och svartmålningen av förhållandena på försäkringsanstalten var högst subjektiva och skall tas med en nypa salt. Men för den allt sjukare författaren var de åtminstone tidvis sanna, en tyngande syssla som förvisso gav honom både status, uppskattning och ekonomisk trygghet – samt en mängd inspiration med otaliga avtryck i hans verk – men som hindrade honom från det han helst ville ägna sig åt, att skriva.