Månadsarkiv: mars 2019

Konsumtionssamhälle

Som om det inte räckte med IS, klimatkrisen och Annie Lööf har vetenskapen upptäckt en ny plåga – köpberoende. Vi lever i ett konsumtionssamhälle och det finns folk som shoppar så intensivt för att dämpa sin inre oro att de hamnar hos kronofogden. Sådan är kapitalismen.

Ibland blir jag så stressad av all världens elände att jag tar fram min gamle vän Geoffrey Chaucer för att komma bort från alltihopa.

Men se, så här berättar den fromme kyrkoherden i ”The Parson’s Tale”

–  Avarice, after the descripcion of seint Augustin, is likerousnesse in herte to have erthely thinges. Som other folk seyn, that Avarice is, for purchasen manye erthely thinges, and no-thing yeve to hem that han nede. And understond, that Avarice ne stand nat only in lond ne catel, but somtyme in science and in glorie, and in every manere of outrageous thing…

–  Coveitise is for to coveite swiche thinges as thou hast nat; and Avarice is for to with-holde and kepe swiche thinges as thou hast, with-oute rightful nede. Soothly, this Avarice is a sinne that is ful dampnable…

Kapitalism och konsumtionssamhälle eller ej, människan har inte förändrats särskilt mycket sedan 1380-talet.

(Det kan vara roligt att tampas med Chaucers medeltidsengelska. Den har något annorlunda stavning och uttal men större likheter med den moderna än vad man i förstone tror: Erth/Earth; seyn/say; yeve to hem/give them; nede/need; lond ne catel/land or cattle; coveit/covet; kepe/keep; sinne/sin).

15 mars 1939 – en svart dag att minnas

– Nu är dom här igen.

Ett ögonblick fattar jag ingenting, men så ser jag hans ansikte i snögloppet i det svaga lyktskenet, de höga kindkotorna är alldeles vita, han har mörka ringar under ögonen och de skarpa dragen kring munnen är djupa. Det är inte als hans vanliga ansikte, han ser helt förstörd ut.

– Dom är här igen, tyskarna.

Det är fortfarande ganska mörkt och det har börjat snöa. Vintern har kommit tillbaka, nu i mitten av mars, och den regnblandade snön blåser oss i ansiktet. Vi står tätt inpå varandra, han har dragit upp axlarna och kragen på överrocken, kepsen djupt ner i pannan. De blöta snöflingorna smälter långsamt på axlarna.

Det finns inte mycket mer att säga. De är här igen. Vi står vid trappstegen till min järnvägsvagn, mitt lokaltåg går om ett par minuter och det gör hans också. Vi brukar mötas här ibland, min styvfar och jag. Han är på väg hem från nattskiftet och jag på väg till skolan i motsatt riktning, och vi byter tåg på den här lilla stationen.

Jag ser bara hans mörka rygg, jag anar hur han känner, en gammal järnvägsarbetare och socialdemokrat.

Vagnen är full, även kupén där jag brukar sitta, det är skolungdomar, gymnasister, klasskompisar från byarna runt omkring, jag får stå den knappa halvtimme det tar, men det är jag van vid. Ser mig omkring och undrar om de har hört något, om de vet. När jag berättar blir det en upprörd stämning, någon skriker och protesterar högt, en flicka börjar gråta. En kille svär och förbannar Hácha, någon menar att vi måste göra något, protestera, slås.

Tyskarna är här igen, sa styvfar Jan. Men varför? Vad kan det betyda? Visst kunde man ana att något obehagligt var i görningen, det har hörts hotfullt tal från Führern under en längre tid, men Hácha har ju krumbuktat sig och lovat lydnad och vänskap, så varför detta? Det är svårt att fatta. I oktober förra året tågade tyskarna in i vår stad vid gränsen och vi fick flytta. Vi förlorade vårt hem med alla kära platser där vi hade vuxit upp, vi blev flyktingar och våra vänner och kamrater skingrades alla vindars väg.  Nu var det hemska året 1938 slut men tydligen inte våra prövningar. Vi har ändå trott att Hitler skulle vara nöjd, han hade ju sagt att det var hans tyskar i Sudetlandet han ville ha och inget mer, inga fler tjecker. Förbannade lögnare Hitler, förbannade tyskar!

Stämningen i lämmeltåget från järnvägsstationen längs hela huvudgatan är upprörd. En av flickorna, jag känner henne till utseende, hon går i hushållsskolan två trappor upp, har plockat fram ett smalt band, ett rött-vitt band som hon klipper i småbitar och delar ut. Jag ser mig omkring och ser att några killar redan har fäst det rödvita bandet på mössan eller på rockslaget. Tjejen har med sig också en ask med knappnålar, så klart, det är sånt flickorna där uppe sysslar med. Det är sådant band president Masaryk hade på sin skärmmössa, ”masarykovka” kallades den.

När vi kommer till vägkorsningen, utanför länsstyrelsen mitt i stan där tåget börjar splittras, delas åt olika skolor till, upphör sorlet. Tvärgatan, min skolgata är full med militärfordon, samma grå bilar och motorcyklar som jag minns så väl från oktober i fjol. De kommer söderifrån, från Österrike, eller Ostmark som det nu heter och från det ockuperade gränslandet som vi har flytt ifrån. Och nu är de här igen.

Vi är ockuperade. Snart får vi lära oss att leva i ett ”protektorat”, bara det ett förnedrande namn som hittills har använts om kolonierna i Afrika, och att leva under det tusenåriga Tredje Rikets ”beskydd”. Vi känner oss förnedrade, fråntagna all stolthet och värdighet, så småningom skall vi lära oss också att vi endast är tolererade, att vi finns bara på nåder i det stora Riket så länge man behöver vår arbetskraft. Det enda vi tillåts är att hata.

De välbekanta gulsvarta affischerna med ”RECHTS FAHREN” dyker upp vid vägarna igen – och det är bäst att lyda, för vem vill möta en tysk stridsvagn på fel sida av vägen? Men nu sitter där även större anslag  undertecknade av en tysk general, som förkunnar att vi befinner oss under militärförvaltning och att varje fientlig handling mot den tyska krigsmakten bestraffas strängt, om nödvändigt med tagande och avrättning av gisslan.

Kasernerna töms på våra arma avväpnade och desorienterade värnpliktiga och den tyska armén drar in.

Gatorna börjar skifta namn; Masaryktorget heter nu något annat och Benešgatan har blivit Stationsgatan. Nya gatuskyltar med en mängd för oss hittills okända tyska stormän kommer upp. Först på tyska självklart i den förhatliga frakturstilen; vi lär oss att allt som är tyskt kommer numer och hädanefter alltid först. Sedan dyker det upp affischer om nya obligatoriska legitimationshandlingar, om registrering av judar och halvjudar, och allt med hot om de strängaste straff. I tidningarna kungörelse efter kungörelse med nya tyska lagar och förordningar.

Vi lever med en känsla av förnedring och ökande hat. Vad vi hatar dem. Sedan kommer fruktan. Lärarna vågar inte säga något förstås, ingen vet vem som lyssnar eller pratar bredvid mun och alla vet att tyskarna redan har inrättat en avdelning av  Gestapo i länsstyrelsens hus. Deras svarta blanka Adler står nu parkerad utanför och vi har också sett några av dem när vi passerar huset på väg till skolan. I sin favoritklädsel, stövlar, slokhatt och svart skinnrock eller lodenrock har de blivit ett nytt inslag i stadsbilden.

Geheime Staatspolizei. De är inte hemligare än att vi snart känner igen flera av dem, och vem vet, det kanske är meningen. Deras blotta närvaro och ordet koncentrationsläger, eller KZ som man säger, är nog för att hålla oss nere. Det har blivit snabbt känt på stan att man redan den första natten började hämta folk i hemmen och föra bort dem, okänt vart. Kommunister och socialdemokrater, sägs det.

Vår gamla skola ligger nu vid Schiller-Straße. Nej, ”Bastiljen” har inte blivit flyttad, det har bara kommit upp en ny gatuskylt.

Undervisningen drabbas naturligtvis också. Alla våra läroböcker i historia, geografi, litteraturhistoria – snart sagt alla utom matte – måste retuscheras. Under lärarens ledning och försedda med svart tuschpenna rättar vi våra läroböcker, d.v.s. svärtar över alla historiska och andra olämpligheter, och de är många. Först alla namn: Tjeckoslovakien, republik, Masaryk, Beneš, men också Heine, Einstein, Kafka, Mendelsohn, Mahler, för att inte tala om sådana som Marx och Trotskij. Det är enkelt och tankeväckande för många som aldrig reflekterat över att vederbörande egentligen var judar. Svårare är det med diverse olämpliga påståenden och vändningar. Hela rader och spalter får svärtas över, i historieböckerna får vi helt enkelt tillgripa lim och klistra ihop sidorna. Atlasen är nästintill hopplös, sidorna får skäras ut och förstöras, vilket vi självklart inte gör.

Så håller vi i protektoratet på att bli en del av den stortyska kulturen.

 

Sions vises protokoll – ett hundraårigt falsifikat

Antisemiternas hundraåriga eternell, Sions vises protokoll dyker upp igen och igen. Nu senast på näthandeln, men redan tidigare på internet. För inte så länge sedan fanns den att läsa på Radio Islams hemsida.

Det borde inte förvåna någon. Protokollen har dykt upp överallt och alltid när antisemiterna vädrat morgonluft. Skrönan har under hundra år spritts av hatets kolportörer och lästs och traderats av troskyldiga som hellre lever i en värld full av mysterier och konspirationer än i verkligheten. Den antisemitiska skriften utnyttjas fortfarande av nazistgrupper och som antiisraelisk propaganda i arabländerna där den sprids och citerats till och med i barnens skolböcker.

Vad är då egentligen dessa protokoll och vem var de Sions vise som skulle ha fört dem?

Protokollen påstås återge ett föredrag av ledaren för den hemliga judiska världsregeringen som avslöjar alla de lömska metoder med vilka judarna håller på att underminera och omstörta det kristna samhället för att upprätta judarnas världsherravälde. Talet skulle ha hållits av sionismens grundare Theodor Herzl vid 24 hemliga sammanträden på sionistkongressen som hölls i Basel under de sista dagarna i augusti 1897. Kongressen varade tre dagar, så man fick sno på!

Skriften gavs ut i Ryssland 1897, först i form av hektograferade blad och senare samma år som ett anonymt tryck. Det visade sig att utgivaren var en kammarherre Stepanov vid Moskvasynoden, den ortodoxa kyrkans högsta organ. Skriften väckte inget större intresse då och inte heller 1903 när den gick som följetong i en antisemitisk tidning. Stepanovs manuskript, som han sade sig ha fått av en bekant, kom i händerna på en annan ämbetsman vid synoden vid namnet Sergej Nilus, en religiös mystiker som i en bok med titeln Det stora i det ringa. Nära är den antågande Antikrist och djävulens herravälde på jorden hade samlat diverse spådomar, profetior och apokalyptiska syner. Boken hade tryckts på det kejserliga tryckeriet i Tsarskoje Selo i ett par upplagor. I den tredje upplagan 1905 och i de följande tog Nilus med Protokollen. En annan, utökad version publicerades av en G. Butmi i skriften Människosläktets fiender som kom ut i ett par upplagor 1906 och 1907 i St. Petersburg.

Nilus hustru var bekant med den djupt religiösa tsarinnan. Både hon och tsar Nikolaj läste Nilus böcker. Det stora i det ringa gjorde ett starkt intryck på tsaren, men när myndigheternas undersökning visade att Protokollen var en förfalskning, förbjöd han fortsatt tryckning på det kejserliga tryckeriet. Nikolaj II var antisemit men också en gudfruktig kristen och menade att en god sak inte bör främjas med dåliga medel.

Upplagan 1917 kom lägligt och fick en stor spridning och genomslagskraft som verktyg för de vitas propaganda under inbördeskriget. Protokollen användes som bevis för att revolutionen var judarnas verk och att den var ett led i den judiska konspirationen för världsherravälde. Hetsen mot judarna ledde till ett hejdlöst mördande av den judiska befolkningen överallt där de vita kom till makten. Minst 60 000 och ända upp till 120 000 judar uppges ha blivit dödade av Denikins och Petljuras arméer under åren 1918-1920.

Protokollen har blivit översatta till så gott som alla levande språk, även kinesiskan. Till Tyskland kom de med de baltiska flyktingarna efter första världskriget, många av dem antisemitiska. En av dem var Tredje rikets främste ideolog Alfred Rosenberg som använde skriften i sin bok Die Protokolle der Weisen von Zion und die jüdische Weltpolitik (Sions vises protokoll och den judiska världspolitiken). Boken lästes av hans vän och beundrare Adolf Hitler som snabbt insåg skriftens propagandavärde. Här kunde man slå två flugor i en smäll, både judar och bolsjeviker. I Mein Kampf skriver han att det i och för sig inte spelar så stor roll vem som är upphovsmannen, det viktigaste var att protokollen ”med en direkt fasanväckande säkerhet avslöjar judefolkets väsen och verksamhet … och slutmål”.

På svenska har Protokollen publicerats tidigare sex gånger, först 1919 i Helsingfors och senast 1940 i Stockholm, de spreds av Radio Islam och nu finns de i näthandeln.

I Frankrike, med dess grundmurade antisemitiska tradition trycktes Protokollen efter 1917 i många upplagor och utnyttjades flitigt av fascistiska grupper som Action Française och Croix de Feu. Den gamla judeofobin som tidigare riktats mot kapitalet och bankirerna vändes nu mot den nya fienden, den ”judiska” bolsjevismen.

En sorglig roll i Protokollens historia spelade Henry Ford. Även nu fann Protokollen sin väg till Amerika via de ryska emigranterna. Maskinskrivna exemplar spreds redan 1919 bland politiker och i societetskretsarna i Washington och året därpå distribuerades de i bokform gratis till senatorerna och inom administrationen. Publikgenomslaget kom när de togs om hand av Ford och publicerades under en rad år som följetong i hans veckotidning The Dearborn Independent. Med hjälp av Fordbilars återförsäljare steg tidningens upplaga från sjuttio tusen 1920 till sjuhundra tusen 1925. Tidningsartiklarna samlades och gavs ut i fyra volymer under titeln The International Jew, (upplaga ½ miljon), som översattes och distribuerades i stor skala utomlands. Genom stämningar och bojkott tvingades Ford 1927 stoppa sin hatkampanj och offentligt ta tillbaka beskyllningarna och be judarna om förlåtelse, men detta dämpade knappast hans antisemitism. Adolf Hitler hade Henry Fords porträtt på väggen i sitt rum och 1938 belönade han bilfabrikanten med storkorset av Tyska örnens orden.

Fords debacle betydde dock inte att Protokollen försvann från den amerikanska scenen. I Södern spreds de av Ku Klux Klan som hatade judar och katoliker lika mycket som de svarta, i norr av den katolske ”radioprästen” Coughlin som från 1926 till 1939 varje vecka samlade miljontals lyssnare i tjugosex stater. Pater Coughlin blev alltmer fascistisk och 1939 måste FBI ingripa mot hans anhängare som började bilda beväpnade grupper och misshandlade judar på New Yorks gator.

Protokollens öde i England artade sig annorlunda. Den konservativa Morning Post försökte rida på skräcken för den ryska revolutionen och använde boken som bevis för att separatfreden mellan Tyskland och Sovjeterna 1917 var ett led i den judiska världssammansvärjningen. Den likaså konservativa The Times protesterade och publicerade 1921 en serie artiklar som visade att Protokollen var en förfalskning. Artikelförfattaren, tidningens korrespondent i Konstantinopel Philip Graves, gav ut artiklarna samma år i bokform med titeln The Truth about the Protocols, A literary forgery.

Graves undersökning och senare en rättegång i Bern 1934-1935 visade att protokollen är ett falsifikat hopkommet i den ryska hemliga polisen Ochranas utlandshögkvarter i Paris. Originalmanuskriptet till Protokollen har aldrig hittats. Den förste utgivaren, Stepanov, uppgav under ed att han ägde en rysk översättning redan 1895. Enligt ett vittnesmål hade Nilus sagt att han fått skriften från Ochrana. Graves hade dessutom hittat en bok skriven av en fransk katolsk jurist, Maurice Joly, tryckt första gången 1864 och sedan 1868 i Bryssel, en politisk pamflett riktad mot Napoleon III. Joly fick femton månader fängelse för sin smädelse av kejsaren. Under processen i Bern visades att nästan halva texten i Protokollen var ett plagiat av Jolys bok.

Själva storyn – en judisk världsomfattande konspiration mot mänskligheten – är så gammal att man i själva verket kan hitta dess rötter i antiken och senare under medeltiden. Sannolikt var det i Frankrike, med Louis-Sébastien Merciers framtidsvision L’An 2440 från 1770, som konspirationsteorin fann sin väg in i litteraturen. Extra näring fick den när Napoleon av politiska skäl sammankallade Europas judiske lärde till det Stora Sanhedrin i Paris 1807. Under 1800-talet, blomstringstiden för de stora judiska bankirhusen, blev konspirationsteorierna ett vanligt inslag i både den klerikala och socialistiska propagandan och i agitationen mot judarnas emancipering. I Frankrike kom det ut en rad skrifter, av abbé Burruel, Alphonse Toussenel, Renault Bécourt, Jean Capefigue, abbé Chabauty och de stridbara antisemiterna Édouard Drumond och Roger Henri Gougenot des Mousseaux med olika varianter på samma tema. Utformningen som protokoll tycks ha inspirerats av en kolportageroman från 1868, skriven av en preussisk f. d. posttjänsteman Hermann Goedsche. I kapitlet ”På judekyrkogården i Prag” avlyssnar författaren en mörk natt när furstarna för Israels tolv stammar, som brukar samlas vart hundrade år, spinner djävulska planer om världsherravälde. Underbart nog kunde författaren nedteckna allt som sades fastän det språk som användes på mötet var kaldeiska. Detta kapitel gavs ut separat på ryska 1872.

När svarandesidan under Bernprocessen blev trängd (ett av kärandepartens huvudvittnen var Stockholms överrabbin Marcus Ehrenpreis), gjorde försvaret en rockad. Det påstods nu att Protokollen inte kom från den första sionistkongressen utan från ett möte som den judiska välgörenhetsorganisationen B’nai B’rith hållit samma år i Basel. Vad försvaret inte visste var att den första upplagan utkommit redan 1897 och att Stepanov enligt egen uppgift hade fått manuskriptet 1895. Likheten med den ”judiske frimuraren” Jolys bok berodde enligt försvarets nazityska expertis på att B’nai B’rith baserade sitt program på Joly – som inte var jude!

Bortsett från alla andra bevis är det uppenbart att texten i Protokollen inte kunde komma från den bildade skribenten och mångårige Pariskorrespondenten för Neue Freie Presse, dr. Theodor Herzl. Och inte från någon annan judisk källa heller. Judarna har av sina vedersakare beskyllts för mycket men knappast för att de skulle vara dumma. Dessutom så urbota dumma att de skulle framställa sig själva som en förbrytarmaffia.

Protokollens naiva och grovt antisemitiska jargong pekar entydigt ut såväl upphovsmannen som den målgrupp pamfletten riktades till. Här några citat:

”Den som vill härska måste tillgripa list och hyckleri. – Vår rätt ligger i makten. – Vi får inte avhålla oss från bestickning, bedrägeri och förräderi. – De ickejudiska folken har blivit fördummade genom alkohol. – Våra paroller om frihet, jämlikhet och broderskap har med våra hemliga agenters hjälp lockat till våra led hela legioner som med begeistring bär våra fanor.” (Protokoll nr 1)

”Tack vare pressen har vi samlat i våra händer guldet …” (Protokoll nr 2)

”Vår makt vilar på arbetarens bestående hunger och svaghet. – Med hjälp av guldet som helt är i våra händer kommer vi att med alla hemliga medel åstadkomma en allmän ekonomisk kris och kasta massor av arbetare ut på gatan …” (Protokoll nr 3)

”Vi kommer att höja arbetarlönerna utan att arbetarna får någon som helst nytta av det. – Våra planer kommer vi att beslöja genom påstådd önskan att hjälpa arbetarklassen” (Protokoll nr 6)

”Utökning av rustningar och av polis är en nödvändig komplettering av våra planer. – …vi måste frammana oro, tvedräkt och hat. – Sedan måste vi släppa löst ett allmänt krig” (Protokoll nr 7)

”Ickejudarna är en fårskock, vi är vargarna” (Protokoll nr 11)

”De liberala svärmarnas roll blir slutspelad så snart man erkänt vårt herravälde – ty vi har förvridit dessa ickejudiska dumhuvudens skallar med slagordet framsteg” (Protokoll nr 13)

”Vi kommer att avskaffa lärofrihet av alla slag. – Till vår nytta kommer vi att utsläcka varje tillstymmelse till självständigt tänkande” (Protokoll nr 16)

”Vår härskare måste utplåna dagens samhälle även om så måste ske genom att dränka det i dess eget blod” (Protokol nr 23)

Världens folk skall underkuvas med hjälp av frimurare, ateister och skumma politiker. Skulle folken våga sätta sig upp mot sina herrar kommer man att förinta deras huvudstäder genom att spränga tunnelbanorna eller med hjälp av amerikanska, kinesiska eller japanska kanoner. Man kommer att införa papperspengar utan stabilt värde. Men under judarnas herravälde kommer det att råda ett allmänt välstånd och folken kommer att gladeligen låta sig regeras av Davids hus under täckmanteln av till synes fritt valda politiker.

Det enda citat från Bibeln som Protokollen innehåller kommer inte från det judiska Gamla testamentet utan från Vulgatan, den katolska latinöversättningen.

Förföljelsen av ryska judar och liberaler hade kulminerat under den reaktionäre Alexander III. Konstantin Pobjedonostsev, den bigotte ortodoxe överprokuratorn vid den Heliga synoden och Rysslands mäktige man, hade ett recept för lösning av det judiska problemet: ”En tredjedel skall konvertera, en tredjedel emigrera, en tredjedel dö”. Det var Ochranan som organiserade pogromerna och Protokollen var ett verktyg med vilket man skulle slå två flugor – avleda folkets växande missnöje och effektuera Pobjedonostsevs program. Tusentals dog under den pogromvåg

som svepte över Ryssland efter 1881. En miljon emigrerade under de följande tjugo åren.

Protokollen är en genomskinlig propaganda där judarna och antisemitismen utnyttjades som tillhygge mot det verkliga hotet – de växande liberala och socialistiska rörelserna i Ryssland.

 

Vidare läsning:

Harry Järv, Trollkarl eller lärling?, 1986.

Eduard Radzinskij, Herre fräls oss och försona Ryssland, 1992.      

Hugo Valentin, Antisemitismen, 1935.

Universal Jewish Encyclopedia

Citat ur Protokollen översatta från Theodor Fritsch, Handbuch der Judenfrage, 1932.