Månadsarkiv: mars 2016

Comenius och Oxenstierna

Jan Amos Komenský, i utlandet känd som Comenius, föddes 1592 i en liten stad i Sydmähren. Familjen var välbärgad och tillhörde den Böhmisk-mähriska Brödrakyrkan, så Jan fick sin utbildning vid de protestantiska lärosätena i Herborn och Heidelberg. Han prästvigdes, gifte sig och efter en kort tid som rektor för sitt gamla gymnasium blev han gymnasierektor och ledare för brödraförsamlingen i det schlesiska Fulnek.

Pragdefenestrationen 1618 – då de böhmiska protestanternas kastade de kejserliga ämbetsmännen från fönstret på Prags borg – blev signalen till uppror mot kejsaren Ferdinand och början till de krig som under tre decennier skulle förhärja Europa. Men det böhmiska upproret slogs ned och i det tidigare toleranta och övervägande husitiska Böhmen blev katolicismen den enda tillåtna religionen. Protestanterna förföljdes och fängslades och en tiondel av befolkningen, de adliga och de fria, lämnade landet.

Comenius och hans familj drabbades av förföljelserna. Hans svåger fick se sitt hus nerrivet av kejserliga legoknektar innan han dödades. Ytterligare 37 hus i den lilla staden revs som straff för ”brödernas” hårdnackade fasthållande vid sin tro. Kriget böljade fram och tillbaka över Mähren och Schlesien och Fulnek erövrades och plundrades tre gånger på några månader. Jan med familjen måste fly. Han själv överlevde men hans unga hustru och två små barn dukade under. I tre år levde han i en hemlig brödraförsamling och författade två av sina teologiska verk, Världens labyrint och hjärtats lusthus och Trygghetens djup, men i längden blev den lilla församlingens situation ohållbar. Gruppen flydde till det toleranta Polen där de på familjen Leszczynkis gods grundade staden Lezsno. Året var 1628, Comenius var 36 år gammal och bildade en ny familj.

Det var omständigheterna som gjorde att teologen och filosofen Comenius blev en av den moderna pedagogikens föregångsmän. Som lärare kände han behovet av nya och bättre läroböcker. Hans första lärobok, Informatorium för moderskolan, är avsedd för småbarn, men det blev hans nästa verk, Ianua linguarum reserata, ”Den öppnade språkporten”, som vann samtidens uppskattning. Ianua är en lärobok i latin där han utvecklar en ny språkpedagogik byggd på principen att all undervisning skall utgå från det kända, nära och enkla. I stället för att memorera latinska klassiker skulle barnen ha en lärobok där naturen, människan och det vanliga livet beskrivs med enkla fraser och i samtalsform. Comenius omarbetade boken senare till det rikt illustrerade verket Orbis sensualium pictus, ”Sinnevärlden i bilder”, en liten språkencyklopedi. Båda böckerna blev redan under hans livstid översatta till ett tjugotal språk och användes i undervisningen ännu på 1800-talet.

När LHS Förlag för några år sedan gav ut bokens svenska upplaga från 1682 i faksimiletryck i Gottfried Grunewalds nyöversättning och med Lars Lindströms och Markku Leinonens sakkunniga kommentarer var det en respektingivande kulturgärning. För en nutida läsare är boken inte endast ett exempel på Comenius’ pedagogik utan också en rolig introduktion till 1600-talets värld. Och till sin förvåning upptäcker man, att Orbis pictus, med sina 340 år på nacken, är fortfarande en lysande nybörjarbok i latin.

Under Lesznotiden tillkom Comenius’ stora pedagogiska verk, Didactica magna, ”Den stora undervisningsläran”. I den samlade han allt dåtida pedagogiskt vetande och sina egna uppfostringsidéer och lade fram ett revolutionerande skolreformprogram: obligatorisk skolgång för alla barn, även för flickor och fattiga, all undervisning – där känslor och åskådlighet var viktiga inslag – skulle från början ske på modersmålet, och en skola där föräldrarna skulle delta med ansvar för och hjälp vid barnens utbildning. Den ledande pedagogiska idén var avståndstagande från tvång och respekten för barnets naturliga utveckling. Hos de minsta skulle kunskapsinhämtningen ske via lek och spel – en av hans smärre skrifter heter Schola ludus, ”Skola som lek”.

Comenius’ pedagogiska skrifter gjorde honom känd och aktad i Europa. 1641 blev han inbjuden till England för att diskutera skolfrågor och eventuellt medverka vid grundandet av ett ”pansofiskt” encyklopediskt institut. Han höll på att samla allt mänskligt vetande i ett enda stort verk och en lära som han kallade ”allvishetsläran”, pansofin. Hans idéer var kända även i Sverige och hade väckt Oxenstiernas och Louis de Geers nyfikenhet. Gunnar Wetterberg har i sin Oxenstiernabok visat att det framförallt var kanslerns intresse för undervisningsfrågor som var drivkraften. Oxenstierna var merkantilist, han önskade höja de inhemska läroanstalternas anseende och avhålla adelsungdomarna från att spendera dyra pengar vid utländska akademier. de Geer var en troende kalvinist som ville hjälpa en trosfrände i nöd men han förstod också kunskapskapitalets och den vetenskapliga prestigens betydelse för ett land och hyste planer på att grunda en akademi i Finspång, där han ville ha Comenius som en av de ledande lärarna.

På Oxenstiernas initiativ inbjöd han Comenius till Stockholm där denne fick tillfälle att lägga fram sina idéer för bl. a. Johan Skytte. Comenius togs också emot i audiens av den unga drottningen. Christina var sexton år och konverserade den utländske lärde på latin som hon var duktig på. Hon hade läst latin för Comenius’ vän Johannes Matthæi som använde Ianua linguarum som lärobok.

Kanslern sammanträffade med Comenius fyra gånger och de hade långa samtal om reformen av skolväsendet men också om politiken och krigsläget. Det måste ha varit då som Comenius förde på tal de böhmiska protestanternas situation och bad Oxenstierna om bistånd. Läget torde ha varit gynnsamt för sådan begäran. Våren 1642 hade Torstenson slagit de kejserliga vid Schweidnitz och nu tågade han med sin armé från Schlesien söderut och hade erövrat Mährens huvudstad Olomouc/Olmütz. Staden plundrades grundligt och hela den sommaren höll svenskarna på att skövla och bränna i Comenius’ hemtrakt, men det kände han knappast till. Däremot förstod han säkert att vägen till Wien stod öppen för den svenska armén och att den slutliga segern över katolikerna kunde vara nära.

Vad han och hans trosfränder hoppades på var att konungariket Böhmen skulle återfå sin självständighet och religionsfrihet, att de landsflyktiga skulle få återvända och deras konfiskerade egendomar återlämnades. Och vem annan än Nordens lejons, Gustaf Adolfs Sverige var mera lämpat att ta sig an de böhmiska protestanternas sak?

Vi vet inte vad som sades vid dessa möten mellan två så ojämlika och olika män, den bördsstolte aristokraten, förfarne diplomaten och realpolitiske statsmannen och den landsflyktige supplikanten, idealisten som uppfylld av svärmiska föreställningar om en rättvis fred ville förena alla protestanter i en enda kyrka. Vi kan tänka oss hur Oxenstierna, som ville diskutera skolfrågor, otåligt och nedlåtande lyssnade till böhmarens politiskt naiva propåer och med ökande irritation slog dövörat till hans påminnelser om gamla löften.

Vi tror kanske i dag att när Oxenstierna och de Geer, två män som representerade den tyngsta politiska och ekonomiska makten i landet, enades om en sak, var den avgjord. Men i 1600-talets Sverige fanns det ytterligare en kraft som inte ens de mäktigaste hade råd att stöta sig med. Det ortodoxa lutherska prästerskapet gillade inte Comenius’ religionssynkretism och hans pansofism. Comenius hade redan kommit i konflikt med bröderna i sin egen församling som hade beskyllt honom för bristande renlärighet. Ryktet hade antagligen nått Sverige, men man kan också förmoda att det bland prästerna fanns sådana som inte var begeistrade över Comenius oortodoxa och antiauktoritära pedagogik.

Kanslern ville inte stöta sig med kyrkan så de Geer fick ge upp planerna på Finspångakademin med Comenius i spetsen. Man beslöt i stället att placera den lärde mannen i någon av de svenska besittningar och valet föll på den gamla hansastaden Elbing.

Comenius var tveksam till det svenska erbjudandet som innebar att han på heltid skulle ägna sig åt skolfrågor. Han hade med Didactica magna fullbordat sitt pedagogiska verk och var nu helt upptagen med att formulera sina teologiska och pansofiska funderingar. Men de Geers erbjudande om årliga 400 silverdaler till författaren och 1 000 daler till hans församling avgjorde saken.

Comenius flyttade från Leszno i slutet av 1642 med familj, medhjälpare och sitt stora bibliotek. De sex närmaste åren var de ekonomiskt bästa under hela hans liv, men han hade tagit på sig en uppgift som han egentligen inte hade någon lust till. Han arbetade flitigt på sitt filosofiska verk men sölade med de utlovade läroböckerna och reformskisserna, med ökande irritation hos de svenska uppdragsgivarna som följd. Man ville se resultat och Comenius var tvungen att i brev efter brev be om anstånd och överseende, försvara sig, lova och bortförklara. Åren går, Oxenstierna väntar på de utlovade skolböckerna och de Geer kräver motprestation och slutligen hotar med att dra in underhållet. Till på köpet ger Comenius´ ekumeniska strävanden prästerna i Sverige ytterligare anledning till klander och anklagelser för kätteri.

Till sist blir situationen ohållbar och Comenius ger upp. Han skriver till de Geer och berättar att han hela tiden har arbetat på sitt stora verk De rerum humanorum emendatione consultatio catholica, ”Allmänt samråd om de mänskliga angelägenheternas förbättring”, som nu närmade sig fullbordan. Han hade förvisso försummat sitt åtagande men även detta arbete var nu till största delen färdigt och han skickade det till Stockholm. Samtidigt avsade han sig uppdraget.

Det fanns flera anledningar till Comenius’ kapitulation. Han hade problem med en av medarbetarna och man skrev år 1648, utgången av de långdragna fredsförhandlingarna i Westfalen började skönjas och resultatet bådade inget gott för böhmarnas räkning. När freden slöts, visade det sig att Sverige hade frångått kraven på allmän amnesti och återgång till status quo ante bellum med garanti för fri religionsutövning. I stället skulle den feodala regeln cuius regio, eius religio, landsherrens rätt att bestämma religionen, åter gälla, vilket betydde att Böhmens protestanter inte skulle återfå sin religionsfrihet.

Comenius ofullbordade förslag vann inget gehör i Stockholm och det blev de inhemska lärda i Uppsala som fick reformera det svenska skolväsendet.

Besviken och förkrossad återvände Comenius till Leszno. Allt hopp om att någonsin återse fosterlandet var nu definitivt ute. Samma år dog hans andra hustru och det var en klen tröst i all bedrövelsen att han blev vald till biskop för den skingrade brödraförsamlingen. Han skulle bli den siste.

Comenius gifte om sig och var några år verksam i Ungern där han kunde förverkliga en del av sina pedagogiska idéer. Återkommen till Leszno fick han uppleva Karl X Gustavs polska fälttåg som på nytt väckte hans hopp om Böhmens befrielse. Men i stället plundrade svenskarna staden som kort därefter brändes ner av polackerna, varvid Comenius’ manuskript, bibliotek och all egendom gick upp i lågorna.

Trots det svenska misslyckandet behöll Comenius goda kontakter med familjen de Geer, och när Louis’ son Laurentius erbjöd honom fristad och ekonomiskt stöd, flyttade han till Amsterdam, där han levde till sin död 1670. Han blev vän med Rembrandt, skrev, undervisade och redigerade sina böcker. Staden gav honom en årsränta och finansierade utgivningen av hans verk, bland annat en samlingsutgåva av hans pedagogiska arbeten Opera didactica omnia.

Rätten att häda

Min unge tjeckiske släkting Tomáš hade häromdagen på facebook en bit brittisk humor: ”När jag fick reda på att min hustru hade varit otrogen blev jag förtvivlad. Men jag sökte hjälp i tron och det hjälpte. Jag konverterade till islam och i morse stenade vi henne till döds”. 

Jag tyckte det var ett roligt skämt och tillika ett bra tips som jag delade, något som uppskattades av flera, dock inte alla. Li Hammar, en duktig tjej som läser statsvetenskap och som jag tycker mycket om, protesterade. Jag tror att vårt meningsutbyte har ett visst principiellt intresse, så jag återger det här.

Li: Jag blir högst förvånad över oförmågan att se likheterna mellan förlöjligandet och föraktandet av judendomen och detta raljerande, generaliserande och förlöjligande av islam. Det är väl ingen som på allvar tycker att den extremism du åsyftar representerar att konvertera till islam? Tycker det är absurd läsning som skapar en kontraproduktiv debatt där fokus blir på olikheter istället för likheter.

L: Jag tillåter mig att raljera med vilken religion som helst, islam är inget undantag. Till skillnad från Li har judarna ett väl utvecklat sinne för humor och en väldokumenterad förmåga att raljera med sin religion och till och med med sin Gud. Jag kan gärna stå till tjänst med ett antal judiska skämt. Som katolik kunde jag dra lika många skämthistorier om katolska präster och deras relation till det s.k. svagare könet.

Li: Jag tror vi har väldigt olika syn på humor och jag, till skillnad från dig, tänker inte beröva dig rätten att anse dig inneha någon. Jag förstår bara inte syftet med denna sortens ”skämt”. Effekten blir förakt och trångsynthet oavsett vilken religion som får agera slagpåse. I min värld blir denna sorts skämt en genväg till förtäckt rasism. Tycker det är trist.

L: Vi har tydligen olika syn på såväl humor som på vad rasism är för något. Vad jag tycker kan du läsa i min bok ”Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler” (finns på de flesta bibliotek och används också som kursbok). Att använda ordet rasism i samband med kritik av eller skämt om islam är att devalvera ordets betydelse till meningslöshet (något som tyvärr blir allt vanligare). Islam är en religion och utövare av islam är inte en ”ras”. Jag känner sympati för människors tro och andlighet men har litet till övers för organiserade religioner som driver politisk agenda och inkräktar på vårt sekulära samhälle .Så som Voltaire, Charlie Hebdo och Lars Vilks anser jag att religioner och kyrkor – men inte enskilda människor – får förlöjligas och häcklas.

Li: Okej, jag läser gärna din bok och köper ditt resonemang om rasism. Är det islamofobi jag är ute efter månne? Jag har heller aldrig ifrågasatt huruvida du får häckla utan snarare frågat dig om syftet. I dagens samhälle med mycket missförstånd kring islam och kopplingarna till fundamentalism ser jag det enbart som skadligt. Jag kan ha visst överseende med avpixlat eller SD-pöbeln men blir förvånad av att läsa denna typen skämt från någon jag respekterar så starkt. Rimligtvis kommer vi inte längre men tack för boktipset!

L: Li, jag förstår dina synpunkter och din undran. Det är säkert skillnaden i ålder och bakgrund som gör att vi har så olika uppfattning om vad som är lämpligt eller ej. Jag är gammal och kommer från en miljö där man inte skyr konflikter på samma sätt som i Sverige. Uppenbarligen är du mycket känsligare än jag för vad som är tillåtet i en debatt. Jag undrar vad du tycker om dem jag nämnde, Voltaire, Lars Vilks som är utsatt för ständigt dödshot och om dem som ritat i Charlie Hebdo och som dödats. Du frågar vad är syftet med att häckla vissa företeelser. Intressant nog ser jag svaret i en artikel av Johan Hilton i DN i dag: ”Rätten att häda måste vara absolut”. Syftet är helt enkelt att dra fram i ljuset och utmana all slags obskurantism.

Tyskarna kommer – oktober 1938

Efter den hektiska sommaren 1938 blev inget mera sig likt. Ännu på våren var vi fulla av entusiasm och något tillkämpad tillförsikt om att vi skulle kunna stå emot den tyska övermakten. I maj höll man en festsoaré i Grandhotels teatersalong och med vår entusiastiska modersmålslärarinna hade vi övat in ett fruktansvärt fosterländskt recitativ, där, kan man tänka, till och med jag hade en solostämma (antagligen därför att jag hade en för min ålder hög och barnslig tenor). När vi hade reciterat färdigt reste sig folk och applåderade, officerare höll modiga tal och vi sjöng nationalsången. Det var hur gripande som helst. Vi skulle aldrig ge upp utan motstånd!

Men verkligheten hann i kapp oss. Även vi barn märkte de vuxnas oro. I skolan lärde vi oss från skrämmande planscher om hemska stridsgaser med blått och grönt och gult kors, vi prövade gasmasker och förberedde oss för luftkriget. Vi hade luftförsvarsövningar med sirentjut som fick ens hjärta att klappa fortare; vi fick utrymma skolan och i god ordning marschera till den lilla skogen bakom slottet. StyvfarJan hade en gasmask från sitt jobb hemma. Rädslan för kriget blev nu en helt påtaglig del av vårt liv utan att den blev uthärdligare för det. Jag drömde mardrömmar. Innan jag somnade funderade jag förtvivlat över hur vi skulle rädda Lillan från den hemska gasdöden. Hennes barnvagn stod på natten alltid packad med det nödvändigaste i väntan på att sirenerna skulle börja skrika. Vi skulle ge oss iväg med Lillan i barnvagnen, mitt i natten – men vart? Ingen visste svaret.

Vi hade läst om tyskarnas och italienarnas flygbombningar av civilbefolkningen i Spanien och Abessinien och fruktade att samma sak skulle hända oss. Myndigheterna uppmanade till att göra i ordning skyddsrum, så styvfar och jag grävde helt resolut – och utan att fråga Nådig Frun, hyresvärdinnan – ut ett skyddsrum i trädgården. Jag tror att det var jag som tog initiativet och styvfar hängde på. Att förstöra gräsmattan i trädgården, att gräva en sådan anläggning på husvärdinnans mark utan lov var något oerhört, en upprorshandling mot hennes självklara auktoritet. Själv hade hon ju en rymlig och fin källare under hela huset, där mamma brukade hjälpa till och sylta och koka in frukten. Ingen av oss kunde ens föreställa sig att hon skulle låta oss komma in dit vid flyglarm. Men inte ett ord hördes från henne, hon såg på från fönstret i övervåningen när vi grävde men sade och gjorde ingenting. Det blev min första erfarenhet av hur maktrelationerna hastigt förändras i exceptionella och kritiska situationer.

Efter den heta sommaren, då vi trots allt lekte, cyklade och badade i vår tröga Dyje, började skolan, det nya livet på handelsakademin, med nya kamrater och nya lärare, i den moderna skolan på andra sidan ån, nästan mittemot min gamla realskola. Vi pluggade förstrött, lärarna undervisade förstrött; några av dem blev inkallade vid den utökade mobiliseringen i slutet på sommaren när Sudetkrisen skärptes. Det förekom intermezzon med skottlossning vid den ack så nära liggande gränsen. I mitten på september – om jag minns rätt – blev vi hemskickade och skolan förvandlades till fältsjukhus. Man väntade sårade snart.

Břeclav var en gränsstad med blandad befolkning men med en överväldigande tjeckisk majoritet. Själv var jag knappt medveten om att det fanns tysktalande i stan. De flesta av stadens tyskar var arbetare som styvfarJan och sannolikt socialdemokrater som han. En kväll såg jag på gatan utanför vårt hus en liten lustig typ, en  försäljare av kvällstidningar, hastigt lyfta knuten näve och hälsa pappa Jan med ”Rotfront”. På tyska. Jag förstod inte. Undrar hur det gick med den lille slitne mannen sedan.

Under Münchenkrisen utvecklades händelserna med rasande fart. Folk satt som fastklistrade vid radion och vi slukade tidningarna. Vi hatade lord Runciman  som umgicks med den tyska adeln på slotten i Sudetlandet och vi hatade Chamberlain med paraplyet som gav bort delar av vårt land till Hitler. Men vi var inte alls förberedda för det förödande slaget som skulle drabba oss själva mest påtagligt: Břeclav hörde till de sista delarna av landet som Hitler skulle få. Vi hade inte trott tanken. Břeclav hade en liten tysk minoritet och landsbygden runtomkring var helt tjeckisk. Men i München gick man efter folkräkningen från 1910 och dessutom skulle Tyskland få vissa områden som de ansåg sig behöva. Järnvägsknuten Břeclav var tydligen ett av dem.

Jag minns ögonblicket vi fick veta det. Mamma och jag stod på gården och pratade med fru Pyskatá. Hon stod där, lång och smal och gråklädd och med rödsvullna ögon och sade vad hon nyss hade hört i radion: vi blev sålda till Hitler. Vi blev en del av Sudetlandet, den 10 oktober skulle vi som femte och sista etapp besättas av tyskarna. Om ett par dagar.

Det låter som en klyscha, men jag kan inte hitta något annat uttryck för det som jag kände: min hela värld störtade samman. Den republik som jag var född och levt hela mitt liv i höll på att försvinna. Den värsta, mest hatade fienden skulle ta ifrån oss vårt hem och allt som vi trott på och lärt oss att vörda och älska.

Min barndom tog slut den hösten. En stor besvikelse och sorg, ett hårt vuxenallvar ersatte bryskt sommarens barnsliga lekar. Vad skulle det bli av oss? Vad skulle hända med vår familj?

Stan förändrades snabbt. För några dagar sedan hyllade vi våra soldater och officerare när de visade sig på gatorna. Nu såg vi dem återvända, svikna, bittra, skamsna och demoraliserade från sina gränsbefästningar som de fick överge utan ett skott. De skämdes och vi skämdes med dem och alla hatade vi England och Frankrike som ”sålt oss”, som trott att eftergifterna skulle pacificera Hitler. Man sjöng visan om den svekfulla Marion; ”Marion slå in i glasen… ” En och annan tysk vågade sig nu ut på gatorna i lederhosen och vita strumpor, en provokation som bara för några dagar sedan hade lett till handgripligheter. Den sista tjeckiska polisavdelningen avtågade i god ordning mot stationen och folk vinkade och grät öppet på huvudgatan.

Den 10 oktober var en vacker molnfri dag men livet i stan hade stannat av. Förmiddagens långa tystnad bröts plötsligt av flygplansbuller och en lågflygande smäcker Ju 88, ett tyskt bombplan med svartvita kors på vingarna svepte snabbt över oss. Det var det första vi fick se av den tyska krigsmakten som vi skulle få uppleva så mycket av under de kommande sex åren. Utanför vårt hus började folk samlas på trottoaren. Från Poštornáhållet kom den första motorcykeln med sidvagn och tre man i stålhjälmar och grå regnkappor, med kulsprutepistoler över bröstet, bilglasögon i pannan och gasmasker på ryggen. De körde snabbt förbi men efter dem kom kolonn efter kolonn av pansarfordon, bilar, motorcyklar och stridsvagnar, allt i fältgrått, stålhjälmar, vapen. De stannade och stod långa stunder, vagnbesättningar öppnade luckor och stod orörliga i sina vagnar, svarta baskrar på, på de små stridsvagnarna fanns rödvitröda vimplar och de var märkta ”Division Prinz Eugen”. Vi stod förstummade och såg på denna invasion av marsmänniskor, vi var alla lika tysta, ingen sade något, ingen hurrade. De måste ha förstått att vi avskydde dem och att hatet och fruktan alltid skulle stå som en osynlig vägg mellan dem och oss.

Vi var ockuperade. I en handvändning var vi en del av Nazityskland. StyvfarJan som var vid järnvägen och således statsanställd fick order att flytta omedelbart till restrepubliken, tills vidare skulle han vara i Brno. Familjen var kvar i Břeclav – morfar, mamma och vi fyra barn. Vi var alla chockade och oroliga. Det blev inget krig nu, men det här var nästan ännu värre. Vad skulle ske med oss? Det talades om folkomröstning, men någon sådan blev inte av. Det blev obehagligt att röra sig ute på stan. Det var inte längre vår stad. De fåtaliga tyskarna hade hängt ut hakkorsfanor på sina hus och också på stadshuset hängde nu en  hakkorsfana och en svart fana med två stora vita SS-runor på. Framför porten stod två bredbenta SS-män i svarta uniformer, blanka stövlar, hotfulla svarta pistolhölster och dödskallemärken i mössorna. De såg brutala och farliga ut och man fick hjärtklappning när man var tvungen att gå förbi. Jag vågade inte se på dem.

Motorcykelsoldater satte upp svartgula affischer på lyktstolparna med ett kort meddelande: ”RECHTS FAHREN” och därmed infördes utan krusiduller högertrafiken. Men mycket obehagligare svartgula affischer kom upp inom ett par dagar. Alla judar och halvjudar beordrades att inställa sig omedelbart på kommunalkontoret för registrering, vid risk av bestraffning.

15 mars 1939

Den 15 mars 1939 kom det slutliga dråpslaget, som om de tidigare inte räckte. Jag åkte som vanligt till skolan och bytte tåg i Mutĕnice; det var i början på våren och fortfarande mörkt den tidiga morgon när jag mötte styvfarJan som var på väg hem från nattskiftet. ”Nu är dom här igen” sa han bara och såg på mig med trötta ögon. ”Tyskarna är här, dom är i Hodonín och i Brno, överallt”. Jag kunde knappt fatta det. Jag fortsatte till skolan, vad skulle man göra? Allting var slut nu i alla fall.

Vi fick lära oss att vara ett ”protektorat” ett förnedrande namn som tidigare bara användes om kolonierna i Afrika, att leva under det tusenåriga Tredje Rikets ”beskydd”. Vi var förnedrade, fråntagna all stolthet och värdighet, så småningom skulle vi lära oss att vi endast var tolererade på nåder i det stora Riket – så länge man behövde vår arbetskraft.

De välbekanta gulsvarta affischerna med ”RECHTS FAHREN” dök upp vid vägarna igen – och det var bäst att lyda, för vem ville möta en tysk stridsvagn på fel sida av vägen? Men nu satt där även större anslag undertecknade av en tysk general, som förkunnade att vi befann oss under militärförvaltning och att varje fientlig handling mot den tyska krigsmakten skulle bestraffas strängt, om nödvändigt med tagande och avrättning av gisslan. Den tyska armén drog in i kasernerna som tömts på våra arma avväpnade och desorienterade värnpliktiga.

Gatorna började skifta namn; Masaryktorget hette nu något annat och Benešgatan blev Stationsgatan. Nya skyltar med en mängd för oss dittills okända tyska stormän kom upp. Först på tyska självklart i den  förhatliga frakturstilen; vi fick lära oss att allt som var tyskt kom numer och hädanefter alltid först. Sedan kom affischerna om nya obligatoriska legitimationshandlingar, om registrering av judar och halvjudar och alltid med hot om de strängaste straff. I tidningarna kungörelse efter kungörelse med nya tyska lagar och förordningar.

Det som jag minns bäst av stämningen under den tiden var känslan av förnedring och ständigt ökande hat bland oss unga. Sedan kom också fruktan. Lärarna vågade inte säga något förstås, alla kände till att tyskarna redan hade inrättat en avdelning av Geheime Staatspolizei i länsstyrelsens byggnad och några av oss hade också sett dem på stan. I sin favoritklädsel, stövlar, slokhatt och svart läderrock, alternativt lodenrock, var de inte hemligare än att vi snart kände igen många av dem – och det kanske var meningen: blotta närvaron var nog för att hålla oss nere. Det blev snabbt känt på stan att man redan den första natten den 15 mars började hämta folk i hemmen och föra bort dem, okänt vart. I hela protektoratet häktade Gestapo nästan 5000 människor, mest kommunister, under de första dagarna – eller snarare nätterna.

Undervisningen drabbades naturligtvis också. Alla våra läroböcker i historia, geografi, litteraturhistoria – snart sagt alla utom matte – måste retuscheras. Under lärarens ledning och försedda med svart tuschpenna rättade vi våra läroböcker, dvs svärtade över alla historiska och andra olämpligheter, och de var många. Först alla namn: Tjeckoslovakien, republik, Masaryk, Beneš, men också Heine, Einstein, Kafka, Mendelsohn, Mahler, för att inte tala om sådana som Marx och Trotskij. Det var enkelt och tankeväckande för många som aldrig reflekterat över att vederbörande egentligen var judar. Svårare var det med diverse olämpliga påståenden och vändningar. Hela rader och spalter fick svärtas över, i historieböckerna fick vi helt enkelt tillgripa lim och klistra ihop sidorna. Atlasen var nästintill hopplös, sidorna fick skäras ut och förstöras (vilket vi självklart inte gjorde). Så infördes i protektoratet den stortyska kulturen.

Tyvärr blev de historiska och geografiska osanningarna fler och fler som tiden gick, de svarta sidorna fler än de vita och till slut fick böckerna slängas, de fick inte användas längre. Problemet var, att nya böcker inte trycktes. Då var det redan krig och historien och geografin förändrades som bekant i rasande fart. Det var varken ändamålsenligt eller nödvändigt att tjeckiska skolor hade läroböcker, så under resten av min gymnasietid tillbragtes halva lektioner i historia och geografi med att läraren dikterade texten och vi raspade med stålpennor i skrivböckerna. På sätt och vis var det en bra pluggmetod, men lärarnas text var på grund av tidsbrist knapphändig och av hänsyn till herrarna i slokhatt och svart skinnrock underkastad sträng självcensur, så att vår undervisning i nyare historia blev något skral.

Vi lärde så mycket mera av verkligheten. Historien med stort ”H” var i full gång runtomkring oss, mycket mer av den än vi hade önskat.

Vi hade nu rätt flitig brevväxling med pappa i Prag, han följde noga med mina skolresultat och var med rätta tveksam med beröm för mitt skolbetyg. Det var inte särskilt bra; fast jag  hade höjt ett par andra betyg från första terminen, hade jag kvar treorna i tyska och engelska. Något kunde kanske skyllas på omständigheterna – betyget visar 25 timmars frånvaro, jämfört med 2 timmar under första halvåret. ”Tjeckoslovakiska Republiken” i betyget var nu överstruket och ersatt med tilltryck ”Protektorat Böhmen och Mähren”.  Undervisningen hade varit rörig, vi hade fått flera nya lärare, en del av dem kom från Slovakiet; bland andra rektorn Prát, krävande och fyrkantig och därför ”kofferten” kallad, men också vår nya idol engelsklärarinnan Olga Francová, en mörkögd skönhet med svarta flätor konstfärdigt fästa i nacken och över öronen. Så det fanns även små glädjeämnen i en tonårings liv.

Min pappa var en ivrig rökare och när ransoneringen av tobak infördes fick judarna givetvis ingen tilldelning. Så cigarretter var den vara jag tidigast började skaffa åt honom och skicka regelbundet. Senare tillkom mycket annat. Stackars pappa fick ständigt skicka pengar, men annars hade jag inte haft råd med gymnasiet. Så småningom, när betygen blev bättre fick jag bara betala reducerad eller ingen skolavgift. Böckerna fick vi förstås köpa själva, oftast begagnade av elever från högre årskurs. Som tur var, var tågresorna till skolan gratis för mig som ”son” till en järnvägsanställd. Någon skollunch existerade inte, så mamma bredde ett par smörgåsar varje morgon som skulle räcka till omkring kl 4 när jag brukade komma hem. På lördagarna slutade vi tidigare, så jag kunde ta ett annat tåg och komma hem redan vid halv två-tiden. Smörgåsarna blev tråkigare och tristare för varje år som kriget varade, sista året var brödet svart och smuligt och pålägget oftast bara äcklig äpple-betmarmelad.