Kategoriarkiv: Essäer

Hasse Alfredson in memoriam

 

Hasse Alfredson var en stor underhållare, han kunde driva hejdlöst och underbart med saker och människor men han var aldrig elak. I ett gammalt klipp jag har hittat instucket i en av hans böcker, en intervju i DN i januari 2001, sammanfattar han sin livsfilosofi i fyra ord: man skall vara hygglig.

Han säger i samma andetag att man skall ta orden på allvar men inte låta sig styras av någon bok – vare sig av Bibeln eller av Kapitalet.

Det är en livsfilosofi som kunde tjäna som ett rättesnöre för var och en och för ett gott samhälle.

Att vara hygglig är en skönt alfredsonsk formulering av den gamla gyllene regeln – gör inte mot andra det du inte vill de skall göra mot dig.

Att ta orden på allvar innebär att lyssna till andra och ta det de säger prima facies, att tro på att de verkligen menar det de säger, att ge dem förmånen av god tro, att inte, som så många gör, avsiktligt missförstå och förvränga andras idéer och uttalanden.

Och slutligen manar Hasse till en sund skepsis mot auktoriteter, mot gudomliga budskap, mot eviga sanningar huggna i sten, mot fundamentalism, bokstavstroende och falska profeter som döljer sin hybris under vetenskapens mantel.

Jag brukar inte skriva till författare, men en gång gjorde jag ett undantag. Jag hade läst Hasses bok ”Attentatet i Pålsjö skog”. Det är, som undertiteln meddelar, ”en historia om några sabotörer och Sverige under andra världskriget”, men den innehåller som inledning och under lätt förklädnad också en finstämd berättelse om Hasse Alfredsons skånska barndom och ungdom.

”Attentatet” är en fiktion, en kontrafaktisk historia om man så vill, en spänningsroman om hur det kunde ha blivit om Hitler hade ockuperat Sverige 1941. Hasse har bra reda på det politiska läget i Sverige då och demonstrerar hur olika människor skulle ha kunnat bete sig och agera i olika situationer.

Det som frapperade och fascinerade mig mest var hur väl Hasse Andersson på ett intuitivt sätt hade förstått och trovärdigt fångat upp och skildrat atmosfären och stämningen i ett ockuperat land, något han givetvis aldrig hade upplevt själv men som jag så väl kände igen.

Det är därför jag skrev några rader till honom. Och bara efter en vecka eller så fick jag ett fint inslaget bokpaket med prydligt textat namn och adress. Inuti fanns hans bok ”De döda kring Maria” med en längre tillägnan från tillgivne Hans Alfredson.

RIP

Annonser

Maskrospartiet

Det finns inget som befrämjar tankeverksamheten så som arbete med jorden.

Nu menar jag inte vilken banal tankeverksamhet som helst och inte heller vilket arbete som helst. Jag vet att det finns, eller i alla fall fanns, ett själsdödande jordbruksarbete. Jag har levande minnen av potatisplockning som på pricken liknade den som plågade Eyvind Jonssons Olof. Dag efter dag med krökt rygg, i sol eller ösregn, i kletiga leriga plogfåror som aldrig tycktes ta slut. Eller de långa timmarna i stekande augustisol i ett stickande dammoln högt uppe på en halmstack, då tröskverket där nere aldrig upphörde att leverera bal efter bal pressad halm. Det enda man tänkte på då var att så snart som möjligt kunna ta sig ett kallt dopp.

Nej, det jag tänker på är ett stillsamt arbete i en trädgård, sådant Karel Čapek skriver om. Att gräva med en spade, köra det vassa bladet djupt ner med foten och vända på den feta svarta jorden, om och om igen, räkna daggmaskarna, det är en verksamhet som ger mig själsro och tid för djupa tankar.

Sedan är det dags att sköta om gräsmattan, och då går mina tankar till Miljöpartiet. Stackars dom. Dom kämpar och kämpar, balanserar än hit än dit på det fyrprocentiga gärdsgårdsstängslet, vet varken in eller ut, byter fot, byter talrör, med det vill sig ändå inte.

Jag har letat fram mitt fantastiska maskrosuttagningsverktyg och påbörjar årets krig mot de gula fienderna. Man kör ner den vassa rostfria spetsen alldeles intill den hatade växten, trampar ner så djupt det går, vrider runt ett halvt varv och drar upp – i bästa fall hela roten, den kan var tjugo centimeter, och då jublar man. Men oftare än så hör man redan vid vridningen ett litet knäpp. Roten har gått av och då svär man stilla, det räcker med den lilla rotresten kvar och fanskapet kommer att sticka upp nästa vår igen, bara svårare att ta ut.

Nu förstår ni säkert varför jag tänker på Miljöpartiet. Hur kan dom tro att jag eller någon annan gräsmatteskötare kan rösta på ett parti som har valt den mest förhatliga växten som sin symbol?

Byt till liljekonvalj så blir allt bra!

Franz Kafka ”Betraktande”

Översättning Leo Kramár

 

Barn på landsvägen

 

Jag hörde när vagnarna åkte förbi järnstaketet, ibland såg jag dem också genom gliporna i lövverket som rörde sig svagt. Så träet i ekrarna och tistelstängerna knarrade i den heta sommaren! Från åkrarna kom arbetarna och skrattade så det stod härliga till.

Jag satt på vår lilla gunga och vilade ut under träden i mina föräldrars trädgård.

Där utanför staketet tog det aldrig slut. Halvspringande barn som snabbt kilade förbi, spannmålsskrindor med män och kvinnor uppe på kärvarna, och runtomkring mörknade blomsterrabatterna; framemot kvällen såg jag en herre med käpp som långsamt promenerade längs vägen, och ett par flickor, arm i arm, som steg åt sidan i gräset när de mötte honom.

Sedan flög fåglarna upp som eldgnistor, jag följde dem med blicken, såg hur de steg i ett andetag, tills jag inte längre tyckte att de steg utan att jag föll, och som av svaghet höll jag mig fast i repen och började gunga litet grand. När luften började bli svalare gungade jag snart häftigare och i stället för flygande fåglar såg man tindrande stjärnor.

Jag fick min kvällsmat vid levande ljus. Ofta vilade jag båda armarna på bordskivan och bet på min smörgås, var redan så trött. De fint genombrutna tunna gardinerna buktade sig i den varma vinden och ibland drogs de åt sidan av någon som gick förbi där ute och som ville se mig bättre och tala med mig. Oftast slocknade stearinljuset snart och svärmar av myggor drev ännu en stund omkring i dess mörknande rök. Om någon frågade mig något utifrån fönstret såg jag på honom som om jag tittade på fjällen eller bara i luften, och han brydde sig inte så mycket om mitt svar heller.

Om någon sedan hoppade över fönsterbröstningen och rapporterade att de andra redan var där utanför så gick jag givetvis suckande upp.

”Nej, vad suckar du för? Vad har hänt? Har det hänt en förfärlig olycka som inte går att rätta till? Kommer vi aldrig att repa oss från den? Är verkligen allt förlorat?”

Inget var förlorat. Vis sprang ut till framsidan av huset. ”Skönt, äntligen är ni här” – ”Du kommer förstås alltid för sent!” – ”Hur så, jag?” – ”Just precis, du! Stanna gärna hemma om du inte vill vara med” – ”Ingen nåd här!” – ”Vad då ingen nåd? Vad säger du?”

Vi störtade oss huvudstupa genom kvällen. Det var varken dag eller natt. Än gned sig våra västknappar som tänder mot varandra, än sprang vi, alltid på samma avstånd, med eld brinnande i munnen, som djur i tropikerna. Som kyrassiärer i gamla krig, stampande och högt i luften, drev vi varandra nedför den korta gatan och med den farten i benen vidare uppför landsvägen. En och annan sprang ner i diket, knappt hade de försvunnit mot den mörka sluttningen förrän de redan stod som främmande människor uppe på åkervägen och tittade ner.

”Kom då ner!” – ”Kom först upp!” – ”Så ni kan knuffa ner oss, skulle aldrig falla oss in, så smarta är vi i alla fall!” – ”Så fega ni är, vill ni kanske säga. Kom bara, kom!” – ”Verkligen, ni, just ni skall knuffa ner oss? Hur skapta skulle ni vara då?”

Vi satte i gång ett anfall, blev knuffade i bröstet och lade oss i gräset nere i diket, fallande och frivilligt. Allt var lika uppvärmt, vi kände varken värme eller kyla, man blev bara trött.

Vände man sig åt högra sidan, lade handen under örat, ville man bara somna. Visserligen ville man rycka upp sig en gång till, med hakan lyft, men bara för att falla ner i ett djupare dike. Sedan ville man, med armen snett framför sig, med benen vindblåsta åt sidan, kasta sig mot luften och beslutsamt falla ner igen i ett ännu djupare dike. Och man ville absolut inte sluta med det.

Man tänkte ännu knappt på hur man i det sista diket skulle sträcka ut sig som mest, särskilt i knäna, för att sova; man låg där på rygg som en sjukling, nära att gråta. Man blinkade när någon av grabbarna, armbågar tryckta mot höfterna, hoppade från sluttningen mot gatan så de mörka skosulorna skymtade snabbt över oss.

Man såg redan månen en bit över horisonten, en postvagn for förbi med sitt ljus. En svag vind började blåsa överallt, man kände den även i diket, och skogen i närheten började susa. Då kändes det inte längre så viktigt att vara ensam.

”Var är ni?” – ”Kom hit!” – ”Samling!” – ”Var gömmer du dig, låt bli dumheterna!” – ”Vet ni inte att posten redan har åkt förbi?” – ”Men nej, har den redan åkt?” – ”Visst, den åkte förbi när du sov.” – ”Har jag sovit? Nej, hör du!” – ”Tyst med dig, det syns på dig.” – ”Men ursäkta…” – ”Kom!” Nu sprang vi tätare ihop, några räckte varandra handen, man kunde inte hålla huvudet tillräckligt högt för nu bar det utför. Någon utstötte ett krigiskt indian-rop, i benen kändes en galopp som aldrig förr, när vi hoppade lyftes vi av vinden under höfterna. Ingenting skulle kunna hejda oss; vi var så i farten att även när vi sprang förbi varandra kunde vi lägga armarna i kors och helt lugnt vända oss om.

Vi stannade på bron över Vildbäcken; de som hade sprungit längre fram vände tillbaka. Vattnet därunder slog mot stenar och rötter som om det inte redan varit sent på kvällen. Det fanns ingen anledning till varför man inte skulle hoppa upp på broräcket.

Bortom buskaget i fjärran dök ett järnvägståg upp, det lyste i alla kupéer, fönstren var säkert nervevade. En av oss började sjunga en slagdänga, men vi ville alla sjunga. Vi sjöng mycket snabbare än tåget, då rösten inte räckte till gungade vi med armarna, våra röster flöt ihop i ett gytter som vi kände oss väl i. När man blandar sin röst med andra blir man som fångad på en metkrok.

Så sjöng vi, med skogen i ryggen, för de fjärran resandes öron. De vuxna i byn var fortfarande vakna, mödrarna bäddade sängarna för natten.

Nu var det dags. Jag kysste den som stod intill mig, räckte handen bara så där åt de tre som stod närmast, började springa vägen tillbaka, ingen ropade efter mig. Vid första korsningen, där de inte längre kunde se mig, vek jag av och sprang på åkervägarna in i skogen igen. Jag siktade mot staden i syd, om vilken man sade i vår by:

”Människorna där! Tänk er, de sover inte!”

”Därför att de inte blir trötta.”

”Och varför inte då?”

”Därför att de är narrar.”

”Blir då narrar inte trötta?”

”Hur kan narrar bli trötta?”


Demaskering av en bondfångare

 

Äntligen framemot klockan tio på kvällen kom jag, tillsammans med en man som jag tidigare bara känt flyktigt och som denna gång åter igen helt oför-modat slagit följe med mig, och som i två timmar hade släpat mig omkring på gatorna, till det herrskapshus dit jag skulle på en bjudning.

”Så!” sade jag och klappade i händerna till tecken på att det var absolut nödvändigt att säga adjö. Jag hade redan gjort några mindre resoluta försök. Jag var redan uttröttad.

”Går ni strax dit upp?” frågade han. Från hans mun hörde jag ett ljud som av hopslagna tänder.

”Ja.”

Jag var ju inbjuden, det hade jag ju sagt till honom. Men jag var inbjuden att komma dit upp, där jag redan så gärna hade varit i stället för att stå här nere utanför porten och titta förbi öronen på mannen framför mig. Och dessutom att stå här tigande tillsammans med honom som om vi hade bestämt oss att uppehålla oss länge på den här fläcken. Samtidigt som husen runtomkring deltog i detta tigande, och så gjorde mörkret över dem, ända till stjärnorna. Och stegen av osynliga fotgängare vars vägar man inte hade lust att gissa, vinden som om och om igen tryckte mot den motsatta sidan av gatan, grammofonen som sjöng mot stängda fönster i ett rum någonstans – alla lät de sig höras ur detta tigande som om de ägde det från evighet och för alltid.

Och min följeslagare gav efter, i sitt och – efter ett leende – också i mitt namn, sträckte sin högra arm uppåt mot väggen och lutade sitt ansikte, ögonen slutna, mot den.

Dock såg jag inte mera detta leende ända till slutet, ty skammen tvingade mig plötsligt att vända mig om. Först av detta leende hade jag insett att han var en bondfångare och inget annat. Och jag som hade vistats i den här staden i månader och hade trott mig känna dessa bondfångare i grunden – när de på natten kommer mot oss i sidogränder med utsträckta armar som värdshusvärdar, när de trycker bakom annonspelare som vi stannat framför, som när man leker kurragömma och spionerar med åtminstone ett öga, när de, då vi står ängsliga i en gatukorsning, plötsligt svävar framför oss på trottoarkanten. Jag förstod dem ju så väl, de hade varit mina första stadsbekanta på de små krogarna, och jag hade dem att tacka för mitt första möte med den oeftergivlighet som jag numera så litet kunde tänka mig bort från jorden att jag redan började känna igen den i mig själv. Hur de stod kvar mittemot en fastän man redan för länge sedan hade sprungit ifrån dem, när det alltså inte längre fanns något att fånga! Hur de inte slog sig ner, hur de inte föll omkull utan såg på en med blickar som ständigt övertygade, även om de kom fjärranifrån! Och deras medel var alltid de samma: De ställde sig framför oss så bredbent de kunde; sökte hindra oss att nå dit vi ämnade oss; som ersättning redde de oss en boning i sitt bröst, och när våra känslor slutligen stegrade sig tog de det som en omfamning som de huvudstupa kastade sig i.

Och dessa gamla gyckel hade jag känt igen först efter en så lång samvaro. Jag gnuggade sönder mina fingertoppar mot varandra för att få skammen ogjord.

Men min man stod kvar här och lutade sig som förut, såg sig själv fortfarande som en bondfångare, och nöjd med sitt öde rodnade han på den fria kinden.

”Igenkänd!” sade jag och klappade honom ännu lätt på axeln. Sedan skyndade jag mig upp för trappan, och tjänarnas bottenlöst trogna ansikten där uppe i hallen gladde mig som en skön överraskning. Jag betraktade dem i tur och ordning när de tog emot min överrock och torkade av mina kängor. Jag andades ut och rak i ryggen steg jag in i salen.


Den plötsliga promenaden

 

När man en kväll äntligen tycks ha beslutat sig för att stanna hemma, när man tagit på sig nattrocken, sitter efter kvällsmaten vid ett upplyst bord och har för sig ett eller annat arbete eller spel efter vars avslutning man vanligtvis går och lägger sig, när vädret där ute är så ruggigt att det är självklart att man stannar inne, när man nu också har hållit sig lugn vid bordet så länge att det måste väcka allmän undran om man skulle gå ut, när också trapphuset är mörkt och husporten låst, och när man nu trots allt detta reser sig i plötslig känsla av obehag, byter rocken och genast verkar utegångsklädd, förklarar att man måste gå ut, och efter ett kort adjö också gör det, när man allt efter den brådska med vilken man slagit igen lägenhetsdörren tror sig ha lämnat efter sig större eller mindre förtrytelse, när man sedan återfinner sig på gatan med lemmar som med osedvanlig rörlighet besvarar den oväntade frihet man skänkt dem, när man genom detta enda beslut känner sig till brädden fylld av beslutsamhet, när man med en större relevans än vanligt inser att man har mer kraft än behov att med lätthet genomföra och uthärda även de snabbaste förändringar, och när man sedan löper genom de långa gatorna – då har man för denna kväll helt lämnat sin familj som tonar bort i det overkliga, under det man själv, helt solid och övertygad om sin konturfasthet, slår sig där bak på låren och upphöjer sig till en verklig gestalt.

Allt detta accentueras ännu mera om man en sådan sen kväll söker upp en vän för att se hur han har det.


Att besluta sig

 

Att resa sig ur ett eländigt tillstånd måste vara lätt, till och med med uppbjudande av all energi. Jag sliter mig loss från fåtöljen, springer runt bordet, börjar röra på huvudet och halsen, spänner musklerna rund ögonen så min blick blir eldig. Jag motarbetar varje känsla, hälsar entusiastiskt A. om han kommer, tål vänligt B. i mitt rum, trots smärta och möda insuper jag med långa drag allt som sägs av C.

Men även om det skulle fungera så, kommer det hela, det lätta och det svåra, att stocka sig med varje oundvikligt misstag och jag tvingas att i cirkel vända tillbaka.

Det enda råd som återstår är därför att acceptera allt, att förhålla sig som en tung massa, och skulle man känna sig bortkollrad, att inte låta sig avlockas ett enda onödigt steg, att titta på andra med ett djurs blick, att inte känna ånger, kort sagt, att med egen hand trycka ner som ett spöke det som fortfarande finns kvar av livet, med andra ord att breda ännu mer ut den sista gravlika stillheten och inte tillåta något annat att existera utanför den.

En för sådant tillstånd karaktäristisk gest är att låta lillfingret stryka över ögonbrynen.


Utflykt till bergen

 

”Jag vet inte”, ropade jag med klanglös röst, ”jag vet ju inte. När ingen kommer så kommer ju ingen. Jag har inte gjort någon illa, ingen har gjort mig något ont, men ingen vill hjälpa mig heller. Ingen alls. Men så är det ändå inte. Bara det att ingen hjälper mig –, då skulle ingen heller vara snäll. Jag skulle gärna – och varför inte det – göra en utflykt i sällskap med bara ingen. Givetvis till bergen, vart annars? Så dessa ingen trängs på varandra, dessa många snett utsträckta och i varandra hakade armar, dessa många fötter skilda åt av små steg! Självklart bär alla frack. Vi går så la-la, vinden far genom luckorna som vi och massan av våra lemmar lämnar öppna. I bergen blir struparna fria! Det är ett under att vi inte sjunger.”


Ungkarlens olycka

 

Det verkar så ledsamt att förbli ungkarl, att som gammal man behöva värna om sin värdighet varje gång man ber om att bli emottagen när man vill tillbringa en kväll bland människor, att ligga sjuk och under veckor betrakta det tomma rummet ur sin sänghörna, att alltid skiljas utanför sin husport, att aldrig trängas med sin hustru på väg upp i trappan, att i sitt rum ha endast sidodörrar som leder till främmande lägenheter, att bära hem sin kvällsmat i en enda hand, att undrande se på främmande barn och ständigt behöva upprepa: ”Jag har inga”, att tänka sig själv att till utseende och beteende likna en av de ungkarlar man minns från sin ungdom.

Så skall det bli, bara att man också i verkligheten, i dag och senare, själv kommer att stå där, med en kropp och ett verkligt huvud, alltså också med en panna som man kans slå sig för med handen.


Köpmannen

 

Det är möjligt att en del människor känner medlidande med mig men det märker jag inget av. Min lilla affär ger mig ständigt bekymmer som smärtar mig bakom pannan och tinningarna, men utan utsikt att jag skulle få någon tillfredsställelse, ty min affär är så liten.

Timmar i förväg måste jag fatta beslut, hålla biträdets minne vaket, varna för befarade misstag, och under en säsong räkna ut hur modet blir under den nästa, och då inte det som kommer att bli tongivande bland människor i min egen krets utan bland det för mig oåtkomliga folket på landet.

Mina pengar finns hos främmande människor; deras förhållanden står inte klara för mig; jag anar inte olyckor som de skulle kunna drabbas av, hur skulle jag då kunna avvärja dem! Kanske har de blivit slösaktiga och ställer till med fest i en värdshusträdgård, och andra, som är på flykt till Amerika, stannar en liten stund och deltar i den här festen.

När butiken låses på kvällen efter en arbetsdag och jag plötsligt framför mig ser några timmar under vilka jag inte skall kunna uträtta något för min affärs oupphörliga behov, då kommer den oroskänsla som jag förutsåg redan på morgonen att välla in i mig som en flodvåg, men den står inte ut i mitt inre utan drar mig med sig i väg utan mål.

Och ändå kan jag inte utnyttja den här stämningen och kan bara fortsätta hem, mitt ansikte och mina händer är smutsiga och svettiga, kläderna fläckiga och dammiga, affärsmössan kvar på huvudet och kängorna är sönderrivna av lådspik. Jag går sedan som på vågor, knäpper med fingrarna på båda händerna och stryker mötande barn i håret.

Men vägen är kort. Snart är jag i vårt hus, öppnar hissdörren och stiger in.

Jag ser att jag nu och plötsligt är ensam. De andra som är tvungna att gå upp i trappan blir litet trötta av det, måste vänta med hastigt andande lungor tills någon kommer och öppnar våningsdörren, de har därför anledning till harm och otålighet, sedan går de in i tamburen där de hänger av sig hatten och först när de kommit genom hallen och förbi några glasdörrar in till sitt rum är de ensamma.

Jag däremot är omedelbart ensam i hissen och stödd med knäna tittar jag i den smala spegeln. När hissen börjar röra sig säger jag:

”Var stilla, ta ett steg tillbaka, vill ni komma in i trädens skugga, bakom fönstrens draperier, in i de lövade valven?”

Jag talar mellan tänderna, och bakom rutan av mjölkfärgat glas glider trappräcket neråt som störtande vatten.

”Flyg i väg; era vingar, som jag aldrig har sett, må bära er till en lantlig dal eller till Paris om ni trängtar dit.

Men njut av fönsterutsikten när processionerna kommer från alla tre avenyer, de viker inte för varandra, de tågar genom varandra och låter ett fritt utrymme uppstå mellan sina sista led. Vinka med dukarna, bli förfärade, bli rörda, prisa den vackra damen som färdas förbi.

Gå på träbron över bäcken, nicka åt de badande barnen och häpna över de tusen matrosernas hurra på ett fjärran pansarskepp.

Förfölj nu den oansenlige mannen och när ni har knuffat in honom i en portgång, råna honom och följ honom sedan med blicken, var och en med händerna i fickorna, när han sorgsen går sin väg och försvinner i gränden till vänster.

Poliserna som förstrött galopperar på sina hästar tyglar sina djur och pressar er tillbaka. Låt dem vara, de tomma gatorna kommer att göra dem olyckliga, jag vet det. De rider redan bort, se där, två och två, långsamt runt gathörnen, flygande över torgen.”

Sedan måste jag stiga ut, skicka hissen tillbaka, ringa på dörrklockan och tjänsteflickan öppnar dörren medan jag hälsar.


Förstrött betraktande

 

Vad skall vi ta oss till under dessa vårdagar som kommer så kvickt? I morse var himlen grå, men går man nu till fönstret blir man överrumplad och lutar kinden mot fönsterklinkan.

I ansiktet på en barnslig flicka som strosar där nere och ser sig om ser man ljuset av solen som visserligen redan håller på att gå ner, och samtidigt faller på henne skuggan av mannen som kommer i kapp.

Sedan har mannen redan gått förbi och barnets ansikte är helt ljust.


Vägen hem

 

Märk bara vilken kraft att övertyga har luften efter ett åskväder! Mina förtjänster blir uppenbara för mig och överväldigar mig, även om jag inte direkt stretar emot.

Jag marscherar och mitt tempo är den här gatsidans tempo, den här gatsidans, det här kvarterets. Jag är med rätta ansvarig för allt bultande mot dörrarna och mot bordskivorna, för alla skåltal, för älskande par i deras sängar och på byggnadsställningarna, tryckta mot väggarna i mörka gränder och på ottomaner i bordellerna.

Jag väger mitt förflutna mot min framtid men finner båda förträffliga, kan inte ge någon av dem företräde och måste bara klandra orättvisan hos den Försyn som har gynnat mig så.

Det är bara när jag stiger in i mitt rum som jag blir något eftertänksam, men jag fann ingenting värt eftertanke när jag gick upp i trappan. Det hjälper mig inte mycket att jag öppnar fönstret på vid gavel och att det fortfarande spelas musik någonstans i en trädgård.


De förbispringande

 

När man nattetid promenerar på en gata och en man som syns redan på långt håll – ty gatan framför oss stiger och det är fullmåne – springer emot oss, så kommer vi inte att gripa tag i honom även om han är svag och luggsliten, inte ens om någon springer efter honom och skriker, utan vi låter honom löpa vidare.

Därför att det är natt och vi inte rår för att gatan framför oss stiger, och dessutom kan det hända att dessa två arrangerat jakten som ett tidsfördriv, kanske förföljer de en tredje, kanhända blir den första förföljd fast han är oskyldig, kanske vill den andre mörda och vi blir medskyldiga till ett mord, kanhända vet de två inte om varandra och springer var för sig och på eget ansvar till sin säng, kanske är de sömngångare, det kan också hända att den förste är beväpnad.

Och slutligen, får vi inte vara trötta, har vi inte druckit en hel del vin? Vi är glada att även den andre har nu försvunnit ur sikte.


Spårvagnsåkare

 

Jag står på spårvagnsplattformen och är fullständigt osäker med tanke på min ställning i denna värld, i denna stad, i min familj. Inte ens på ett ungefär skulle jag kunna nämna något krav som jag med rätta skulle kunna rikta i någon som helst riktning. Jag kan inte alls försvara att jag står på den här plattformen, håller mig i den här stroppen, låter mig föras vidare av den här vagnen, att människor går ur vägen för vagnen eller promenerar lugnt eller stannar utanför skyltfönstren. – Ingen kräver det ju av mig, men det gör detsamma.

Vagnen närmar sig en hållplats, en flicka ställer sig nära trappstegen klar för avstigning. Hon syns mig lika tydlig som om jag hade rört vid henne. Hon är klädd i svart, vecken i hennes kjol rör sig knappt, blusen sitter åt och har en krage av vit finmaskig spets, vänstra handen håller hon med handflatan mot väggen, paraplyet i hennes högra hand står på det näst högsta trappsteget. Hon har solbränt ansikte, hennes näsa, lätt hoptryckt från sidorna slutar runt och brett. Hon har en myckenhet brunt hår och på högra tinningen några av vind tillrufsade hårstrån. Hennes lilla öra sitter tätt intill huvudet, men då jag står nära henne ser jag ändå hela baksidan av hennes högra öronmussla och skuggan vid snibben.

Jag frågade mig den gången: Hur kan det komma sig att hon inte förundras över sig själv, att hon håller munnen sluten och inte säger något man förväntar sig?


Kläder

 

Ofta när jag ser kläder med mångahanda veck och annat rysch och pynt som faller vackert över en skön kropp, tänker jag att de inte förblir länge i så gott skick, att de får skrynklor som inte går att stryka släta, att de samlar på sig damm som sitter tjockt i ryschet och inte längre går att få bort, och att ingen kommer att vilja göra sig ledsen och löjlig genom att ta på sig samma dyrbara kläder varje morgon och ta av dem varje kväll.

Ändå ser jag flickor som säkert är vackra och som visar allsköns eggande muskler och vrister och slät hud och massor av fint hår, men som ändå dagligdags klär sig i en och samma naturliga maskeraddräkt, alltid lägger samma ansikte i samma handflator och låter det återkastas i spegeln.

Bara ibland på kvällen, när de kom  mer från en sen fest, förefaller dem det i spegeln slitet, svullet, dammigt, redan skådat av alla och knappt längre användbart.


Avvisandet

 

När jag möter en vacker flicka och ber henne: ”Snälla du, följ med mig”, och hon stumt går vidare, så menar hon därmed:

”Du är ingen hertig med lysande namn, ingen bred amerikan med indianfigur och vågrätt vilande ögon, med huden masserad av luften från grässlätter och floderna som genomströmmar dem, du har inte gjort resor till de stora sjöarna och på dem, de som jag inte vet var de står att finna. Alltså, snälla du, varför skall jag, en vacker flicka, följa med dig?”

”Du glömmer att du inte färdas i en automobil som i långa stötar gungar längs gatan; jag ser inte herrarna i din svit som inklämda i sina kläder och mumlande välsignelser går bakom dig i en exakt halvcirkel; dina bröst är väl inpassade i korsetten men dina lår och höfter håller sig skadeslösa för denna återhållsamhet. Du klär dig i taftkläder med plisserade veck som var allmänt uppskattade förra hösten, och ändå ler du – med denna livsfara på kroppen – emellanåt.”

”Ja, vi har båda rätt, och för att inte ovedersägligen bli varse om detta vill vi hellre gå hem var för sig, inte sant?”


Gentlemannaryttare till eftertanke

 

När man tänker efter så finns det egentligen inget som kan locka en att vilja bli först i en kapplöpning.

När orkestern sätter i gång gläder berömmelsen att vara erkänd som landets bäste ryttare för starkt för att kunna förhindra ruelsen morgonen därpå.

Motståndarnas, dessa listiga, tämligen inflytelserika människors avund måste smärta oss när vi rider genom den trånga spaljén efter att ha passerat fältet som snart blev tomt framför oss, så när som på några varvade ryttare vilka syntes ridande vid horisonten.

Många av våra vänner skyndar sig att hämta vinsten och de ropar till oss sitt hurra bara så där över axeln, från avlägsna kassaluckor; de bästa vännerna har överhuvud inte satsat på vår häst då de befarade att om det skulle bli en förlust skulle de bli gramse på oss, och nu, när vår häst blev först och de inte har vunnit något, vänder de sig bort och tittar hellre bortåt tribunerna när vi rider förbi.

Konkurrenterna där bak, fasta i sadeln, försöker att överblicka olyckan som de drabbats av och den oförrätt som de på något sätt lidit; de försöker se hurtiga ut som om en ny kapplöpning nu skulle börja, en seriös en efter denna barnlek.

För många damer verkar segraren löjlig när han blåser upp sig fastän han inte vet hur han skall hantera de eviga handskakningarna, honnörerna, bugningarna och de långt ifrån kommande hälsningarna, medan de besegrade pressar ihop läpparna och klappar sina hästar – som för det mesta gnäggar – lätt på halsen.

Himlen har under tiden mulnat och till slut börjar det rentav regna.


Fönstret mot gatan

 

Den som lever i ensamhet men skulle ändå emellanåt vilja vara tillsammans med någon, den som med hänsyn till förändringarna i dygnsrytmen, väderleken, yrkesförhållandena och dylikt, helt sonika vill hitta vilken arm som helst att hålla i – den kommer inte att klara det länge utan ett fönster mot gatan. Och om det förhåller sig så att han inte söker något alls och bara som en trött man går till fönsterbröstningen med ögonen farande upp och ned, från folket till himlen, och fast han inte riktigt vill och har lutat huvudet aningen bakåt, så rycks han ändå med av hästarna där nere med deras följe av vagn och buller, och därmed slutligen också in i den mänskliga samhörigheten.


Önskan att bli indian

 

Om man ändå var en indian, alltid redo och på en springande häst, framåtlutad i luften, om och om igen lätt skälvande över den skälvande marken, tills man lät sporrarna fara, ty det skulle inte finnas några sporrar, tills man slängde bort tyglarna, ty det skulle inte finnas några tyglar och man knappt såg landet framför sig som en slätt slagen hed, redan utan hästhals och hästhuvud.


Träden

 

Ty vi är som trädstammar i snön. Skenbart ligger de slätt ovanpå och man kunde skjuta undan dem med en liten stöt. Nej, det kan man inte, ty de är fast förbundna med marken. Men se, till och med det är endast skenbart.


Att vara olycklig

 

När det redan hade blivit outhärdligt – en  gång framemot kvällen i november – och jag for springande över den smala mattan i mitt rum som på en kapplöpningsbana, och vid anblicken av den belysta gatan förskräckt vände om igen och i djupet av rummet, på spegelns botten ändå på nytt fann ett mål, och skrek till bara för att höra skriket som skulle förbli utan svar och som ingenting heller skulle minska i styrka, som alltså skulle stiga, utan motvikt, och kunde inte upphöra, inte ens när det tystnat; då öppnade sig ur väggen en dörr, så hastigt, därför att brådskan var nödvändig, att till och med dragarhästarna där nere på stenläggningen stegrade sig som hästar som råkat i sken i en drabbning, med prisgivna strupar.

Från den helt mörka farstun där lampan ännu inte var tänd for ett barn ut som ett spöke och blev stående på tåspetsar på den omärkligt gungande golvbalken. Genast bländat av rummets halvdager ville det snabbt dölja ansiktet i händerna, men lugnade sig oförvarandes med blicken på fönstret, utanför vars kryss gatubelysningens rök hade drivits upp och låg nu äntligen stilla under nattmörkret. Med högra armbågen mot väggen höll det sig upprätt framför den öppna dörren och lät luftdraget utifrån stryka runt fotlederna, också runt halsen, också längs tinningarna.

Jag tittade förstucket dit, sade sedan ”God dag” och tog min kavaj från kaminskärmen för att jag inte ville stå där så där halvnaken. En liten stund höll jag munnen öppen så att upprördheten skulle lämna mig genom munnen. Saliven smakade illa, mina ögonfransar darrade i ansiktet, kort sagt, det här i och för sig väntade besöket var just det sista jag hade saknat.

Barnet stod fortfarande på samma plats vid väggen, det hade tryckt högra handen mot muren och kunde, alldeles äppelkindat, inte bli mätt på den vitkalkade väggens grovkornighet som rev mot fingerspetsarna. Jag sade: ”Är det verkligen till mig ni ville komma? Är det inte ett misstag? Inget är lättare än att gå fel i det här stora huset. Jag heter Såochså, bor tre trappor upp. Är det verkligen mig ni ville hälsa på?”

”Lugnt, lugnt!” sade barnet över axeln, ”allt är som det skall vara.”

”Kom i så fall längre in i rummet, jag skulle vilja stänga dörren.”

”Jag har just precis stängt dörren. Besvära er inte. Lugna ner er i stället.”

”Tala inte om besvär. Men i den här korridoren bor det en massa folk, alla är naturligtvis mina bekanta; de flesta håller på att komma hem från sina affärer; när de hör att man pratar i ett rum tror de helt enkelt att de har rätt att öppna och se efter vad det är som händer. Det är bara så. Dessa människor har bakom sig sitt dagliga arbete; vem skulle de underordna sig under sin kortvariga kvällsledighet! För övrigt vet ni det här själv. Låt mig stänga dörren.”

”Ja, och än sedan? Vad gör det? För min skull kan hela huset komma hit. Och dessutom, en gång till: Jag har stängt dörren, tror ni att det är bara ni som kan stänga dörrar? Jag har till och med låst med nyckeln.”

”Då är det bra. Jag vill inget mer. Ni behövde inte alls låsa med nyckeln. Och gör det nu bekvämt för er när ni ändå är här. Ni är min gäst. Lita helt på mig. Känn er bara som hemma, var inte rädd. Jag skall varken tvinga er att stanna här eller att gå igen. Måste jag säga det överhuvudtaget? Känner ni mig så dåligt?”

”Nej, ni behövde verkligen inte säga det. Snarare, ni skulle överhuvud inte ha sagt det. Jag är ett barn; varför ta det så högtidligt med mig?

”Så illa är det inte. Givetvis ett barn. Men fullt så liten är ni inte. Ni är redan helt vuxen. Om ni var en flicka fick ni inte låsa in er i ett rum med mig så här.”

”Det där behöver vi inte bekymra oss om. Jag ville bara säga: Det skyddar mig knappast att jag känner er så väl, det befriar er bara från mödan att förespegla mig något. Men ändå ger ni mig komplimanger. Låt bli, jag uppmanar er, låt bli. Därtill kommer att jag inte känner igen er överallt och alltid, särskilt inte i detta mörker. Det skulle vara bättre om ni tände ljuset. Nej, helst inte. Jag skall i alla fall komma ihåg att ni redan har hotat mig.”

”Vad? Skulle jag ha hotat er? Snälla ni! Jag är ju så glad att ni äntligen är här. Jag säger ”äntligen” därför att det redan är så sent. Jag fattar inte varför ni kom så sent. Det är därför möjligt att jag av pur glädje pratade så förvirrat att ni har förstått det just på det sättet. Att jag har talat så tillstår jag tio gånger om, ja, jag har hotat er med allt möjligt, vad ni vill. – Bara inget bråk, för Guds skull! – Men hur kunde ni tro det? Hur kunde ni kränka mig så? Varför vill ni till varje pris fördärva den här lilla stunden av vår samvaro? En främmande människa skulle vara mera tillmötesgående än ni.”

”Det tror jag; det var ingen visdom. Så nära som en främmande människa kan komma er är jag redan av naturen. Det vet ni också, varför alltså detta vemod? Säg bara att ni vill spela komedi, då går jag ögonblickligen.”

”Så? Också det vågar ni säga till mig? Ni är aningen för djärv. När allt kommer omkring så befinner ni er i alla fall i mitt rum. Ni skaver era fingerspetsar mot min vägg som en förryckt. Mitt rum, min vägg! Och dessutom är det ni säger löjligt, inte bara fräckt. Ni säger att er natur skulle tvinga er att tala med mig på detta sätt. Verkligen? Er natur tvingar er? Det var vänligt av er natur. Er natur är min, och när jag på grund av min natur beter mig vänligt mot er så får inte ni heller göra på annat sätt.”

”Är detta vänligt?”

”Jag talar om tidigare.”

”Vet ni hur jag blir senare?”

”Jag vet ingenting.”

Och jag gick till nattygsbordet där jag tände ett ljus. På den tiden hade jag varken gas eller elektriskt ljus i mitt rum. Sedan satt jag ännu en stund vid bordet, till dess jag tröttnade även på det, tog på mig överrocken, tog min hatt från kanapén och blåste ut ljuset. När jag gick ut fastnade jag i ett stolsben.

I trappan mötte jag en hyresgäst från samma våning.

”Så ni går ut igen, er slusk?” Frågade han och vilade på benen som han hade sträckt ut över två trappsteg.

”Vad skall jag göra?” sade jag, ”jag har just haft ett spöke på mitt rum.”

”Det säger ni med samma misshag som om ni hade hittat ett hårstrå i soppan.”

”Ni skämtar. Men tänk på att ett spöke är ett spöke.”

”Mycket riktigt. Men hur är det om man överhuvud inte tror på spöken?”

”Menar ni då att jag tror på spöken? Men vad hjälper det mig att inte tro på dem?”

”Mycket enkelt. Ni får bara inte vara rädd längre när ett spöke verkligen kommer till er.”

”Ja, men det är dock den oväsentliga rädslan. Den egentliga rädslan är rädslan för orsaken till synen. Och den rädslan blir kvar. Den har jag på ett alldeles ypperligt sätt inuti mig.” Av nervositet började jag leta igenom alla mina fickor.

”Men när ni själv inte kände någon rädsla för den där uppenbarelsen hade ni ju lugnt kunnat fråga efter dess orsak!”

”Ni har tydligen aldrig talat med spöken. Av dem får man ju aldrig ett klart besked. Det blir en massa hit och dit. Dessa spöken tycks hysa mera tvivel om sin existens än vi, något som för övrigt inte är så konstigt med tanke på deras förgänglighet.”

”Men jag har hört att man kan göda upp dem.”

”Då är ni väl underrättad. Det kan man. Men vem skall göra det?”

”Varför inte? När det är ett kvinnligt spöke till exempel”, sade han och svingade sig till det övre trappsteget.

”Ack så”, sade jag, ”men inte ens då är det värt det.”

Jag blev fundersam. Min bekant hade redan hunnit så högt upp att han måste böja ner sig under trapphusvalvet för att se mig. ”Men trots detta”, ropade jag, ”om ni tar mitt spöke där uppe från mig så är det definitivt slut mellan oss två.”

”Men det var ju bara ett skämt”, sade han och drog huvudet tillbaka.

”Då är det bra”, sade jag och hade nu egentligen lugnt kunnat gå och ta min promenad. Men eftersom jag kände mig så helt övergiven gick jag hellre upp och lade mig att sova.


Om ”Betraktande”

 

Betrachtung var Franz Kafkas första bok. En tunn liten bok med arton berättelser – de flesta mycket korta – som kom ut på Rowohlts förlag i Leipzig i december 1912. Kafka var då 29 år och hade skrivit sedan studieåren; flera av berättelserna är från den tiden, andra är skrivna under de näst följande åren. Hälften av dem hade tryckts tidigare i olika tidskrifter, men det behövdes mycket övertalning från Max Brods sida till att övervinna Kafkas tvivel och osäkerhet och förmå honom att välja ut några av sina skrivstycken och med stor tvekan skicka dem till ett bokförlag. Det var också den entusiastiske vännen Brod – som redan geniförklarat Kafka – som nu sammanförde honom med förläggarna Rowohlt och Wolff och förmådde dem att ta sig an den unge författaren.

Kafka var som vanligt överdrivet självkritisk vid urvalet, men han var också förtjust över att få en bok utgiven: ”När jag samlade ihop den till detta ändamål, hade jag att välja mellan att lugna min ansvarskänsla och begäret att också få en bok bland era vackra böcker” skrev han till Ernst Rowohlt i augusti 1912.  Han var också angelägen om att boken inte skulle bli för tunn och bad därför förlaget att använda ett ovanligt stort typsnitt. Båda förläggarna var positiva men det var framför allt den unge Kurt Wolff som från första sammanträffandet förstod och uppskattade den okände unge skriftställaren från Prag; efter schismen med Rowohlt blev den han som blev Kafkas förläggare.

Berättelserna är alltså skrivna mellan 1903 och 1912. Den första, Barnen på landsvägen, ingår som tredje kapitel i den längre novellen ”Beskrivning av en strid” från åren 1903-4, publicerad först efter författarens död. Demaskering av en bondfångare skrevs enligt Kafkas dagboksanteckning 1911, Den plötsliga promenaden och Att besluta sig 1912. Också Utflykt till bergen är en del av ”Beskrivning av en strid” från 1903-4. Ungkarlens olycka skrev Kafka enligt dagboksanteckningen 1911 och gav den då titeln ”Innan man somnar”.

Köpmannen trycktes ursprungligen utan titel i första numret av tidskriften ”Hyperion” 1908 som Kafkas första publicerade verk (Ernst Pawel, Franz Kafka, 1990). Också Förstrött betraktande och Vägen hem publicerades i ”Hyperion” 1908, den förstnämnda med titeln ”Vid fönstret” för att sedan återkomma 1910 i ”Bohemia”. Samma öde hade De förbispringande, Spårvagnsåkaren och Kläder som trycktes i ”Hyperion” 1908 och i ”Bohemia” 1910. Kläder ingick också i ”Beskrivning av en strid” och dateras från åren 1903-4.

Även Avvisandet, ”en dålig bagatell” enligt Kafka själv, som han i slutet på 1907 skickade till en kvinnlig bekant, blev publicerad i ”Hyperion” 1908. För gentlemannaryttare till eftertanke publicerades först i ”Bohemia” 1910. Man tror att Fönstret mot gatan skrevs under åren 1906-9; om Önskan att bli indian finns det inga uppgifter. Träden har Kafka tagit från ”Beskrivningen av en strid” och publicerade den med vissa ändringar i ”Hyperion” 1908. Att vara olycklig slutligen har sitt ursprung i Kafkas dagböcker från slutet av året 1910 (Franz Kafka, Sämtliche Erzählungen, Fischer 1987).

När Betrachtung låg på bokhandelsdiskarna var Kafka således inte helt okänd för den tyskspråkiga litterära publiken och det lilla debutverket fick en övervägande god och delvis översvallande kritik såväl i Berlin och München som i Wien. Men det fanns även förbehåll: Robert Musil och flera andra tyckte att Kafkas små stycken var för lättviktiga och påminde för mycket om Robert Walsers ”sjungande prosa” (Torsten Ekbom, Den osynliga domstolen, 2004), något vi kanske har litet svårt att förstå i dag. Även vännen Franz Werfel var litet snorkigt avvisande till Kafkas debut, men han ändrade senare sin inställning. Att Elias Canetti kunde beteckna den lilla boken som ”ett lappverk som saknar enhet och angelägenhetsgrad” (Ekbom) måste förvåna var och en som i dag läser dessa betagande och inträngande prosastycken.

En oväntad uppskattning fick Kafkas verk ett par år senare. ”I oktober [1915] gick det ansedda Theodor Fontane-priset till Carl Sternheim, en dramatiker och novellförfattare (1878-1942) med experimentell och expressionistisk stil, radikala böjelser och egen förmögenhet. Sternheim accepterade utmärkelsen men skickade den blygsamma penningsumman (800 mark) vidare till ’den unga Pragförfattaren Franz Kafka som ett litet bevis på uppskattning av Betrachtung, Eldaren och Förvandlingen.’ Gesten förvånade Kafka som aldrig hade mött Sternheim. Publiciteten som detta led-de till gjorde att Kurt Wolff gav ut en ny upplaga av boken. (Pawel).

”Trots de flesta kritikernas entusiasm blev Betrachtung inte någon publikframgång. Första upplagan trycktes i 800 numrerade exemplar – varav hälften var fortfarande osålda efter fem år. Andrés stora bokhandel i Prag hade sålt elva exemplar. Kafka undrade vem köparen av det elfte kunde ha varit – de övriga tio hade han köpt själv” (Pawel). Hela upplagan blev slutsåld först 1924.

Av svenska skribenter omnämnes detta Kafkas förstlingsverk som ”Betraktelser”. Jag är tveksam till sådan översättning. Det tyska originalets titel är Betrachtung och man kan undra varför Kafka, som var noga med orden, valde (kanske tillsammans med Brod) singularform, fastän det handlar om ett flertal berättelser. Det tyska uttrycket kan över-sättas både som betraktelse, meditation och som betraktande, observation. Kafka är en stillsam, skarpögd, och som Steve Sem-Sandberg skriver, nästan tvångsmässig iakttagare som överraskar med snabba impressioner och ibland surrealistiska detaljer. Jag har däremot svårt att se honom, som Torsten Ekbom, som en kylig iakttagare som granskar sin omgivning med en privatdetektivs blick. Han är en betraktare som ständigt vänder blicken inåt och tillbaka, ibland långt tillbaka till barndomens oskuldsfulla längtan.

Det finns i dessa berättelser alltid en spänning mellan observation och reflektion, men oftast är det så att Kafka endast antyder och lockar och överlåter betraktelsen, meditationen, till läsaren. Jag har därför valt Betraktande som den lämpliga titeln.

Översättaren

RITUALMORDET

 Antiken

Anklagelsen för ritualmord hittar man för första gången i Democritus Om judarna[1]. Democritus skriver att judarna enligt historikern Suidas (?) ”vart sjunde år fångar en främling, leder honom till sitt Tempel där de offerdödar honom genom att skära honom i småbitar”. Apion från Alexandria († 50 e. Kr.) var den store judehataren under antiken. I Egyptens historia berättar han bland mycket annat gammalt förtal – de hatar mänskligheten, de dyrkar ett åsnehuvud m. m. – också följande skröna om judar:

När den syriske Seleukidkungen Antiochus Epiphanes år 167 f. Kr. hade erövrat Jerusalem och plundrade Templet, fann han där vilande på en liggstol en man med ett bord framför sig lastat med en festmåltid av sjöfisk, jordens djur och himmelens fåglar, något den arme mannen betraktade med förskräckelse. Han hälsade kungen omedelbart med en hyllning, som om det betydde en stor lättnad; han böjde sig ner till kungens knä, lyfte sin högra hand och bönföll kungen om att befria honom. Kungen lugnade mannen och bad honom att berätta vem han var, varför han levde där och vad var meningen med den överdådiga måltiden. Mannen berättade, mellan suckar och tårar och med klagande röst om sin hemsökelse. Han sade att han var grek och att han, när han reste omkring i landet för sitt uppehälle, plötsligt blev bortförd av män av främmande ras och förd till templet. Där blev han inlåst och isolerad, men gödd på de mest slösande festmåltider. Till en början blev han lurad och njöt av denna oväntade uppvaktning, men sedan följde misstankar och bestörtning. Slutligen, när han frågade de tjänare som passade upp honom, fick han höra om judarnas fantastiska lag för vars skull han göddes på detta vis. Det var en judisk sed som upprepades varje år vid en bestämd årstid. De rövade en grekisk främling, gödde upp honom under ett år, förde honom till en skog där de dräpte honom, offrade hans kropp under sin vanliga ritual, åt av hans kött, och under det de dödade greken svor de en ed om fiendskap mot alla greker. Resterna efter offret kastades sedan i ett hål.

Apions historia glömdes kanske bort; det skulle i alla fall dröja flera hundra år innan den dök upp på nytt, denna gång i kyrkohistoriker Socrates Scholasticus Historia Ecclesiæ, där han vet berätta att judarna i Imnestar, druckna av vin vid firandet av Purimfesten år 415, band fast en kristen gosse på korset och misshandlade honom till döds.

Relativt sent under medeltiden återupplivades den antika skrönan igen. Det behövdes åtskilliga hundra år för de kristna att glömma att de själva en gång utsattes för liknande förtal. Men när ryktet kom i svang dröjde det sig envist kvar och har gjort det – otroligt nog – ända till våra dagar.

Medeltiden

Anklagelsen om att judarna dödade och förtärde en ickejude och använde hans blod vid sin påskhögtid härstammade, som vi sett, från en antik grekisk historieskrivare. Möjligen hade den sitt ursprung i 2 Mos. 29 och 3 Mos. 8 och 9 om syndoffer och brännoffer och om prästernas invigning. Det är föreskrifter om att Aron och hans söner skulle offra en ungtjur med vars blod de skulle bestryka altaret, och en vädur vars blod de skulle stänka på det, varefter de skulle koka vädurens kött och äta det med osyrat bröd. I den kristna medeltida traditionen blir judarnas offer nästan alltid ett gossebarn och ibland anklagas de för att mörda gossen genom korsfästning för att upprepa mordet på Jesus. I en annan variant använder de offrets blod vid beredning av det osyrade påskbrödet.

Under 1100-talet antog berättelsen en definitiv form i vilken den sedan traderades vidare under många hundra år: en kristen, företrädesvis ett barn, mördas under den Heliga veckan av judarna för rituella ändamål. Enligt en annan variant, känd under benämningen blood libel, dödar judar en kristen och använder hans blod för religiösa ändamål, vanligtvis vid beredning av det osyrade påskbrödet matsah.

Att den stränga dietlagen i 5 Mos 12:23 förbjuder judarna att förtära blod tycks ha varit obekant för eller ignorerats av ryktesspridarna.

Anklagelsen gjordes första gången år 1141 i Norwich i England. Kvällen före Påskfredagen detta år hittade man kroppen av en gosse William, och en döpt jude vid namn Theobald avlade ett tvivelaktigt vittnesmål om att judarna sammangaddat sig i avsikt att varje år mörda en kristen för att förhåna Kristi död. Denna gång blev anklagelsen inte trodd, men den återkom under samma århundrade i flera engelska städer, Gloucester, Bury St. Edmonds, Bristol och Winchester och ledde nästan alltid till pöbelupplopp, plundring av judekvarter, våldtäkter och mord på otaliga judar. Den lille martyren William från Norwich blev föremål för tillbedjan och hans kult spreds och florerade under flera hundra år.

Liknande anklagelser kom fram under det andra korståget (1147-1149) i Würzburg och blev därefter vanliga i England, Frankrike och Tyskland.[2]

Den outtröttlige judehataren Drumont har ställt samman en lista över judiska barnamord som är värd att återge (med Drumonts slarviga årtal och stavning).[3]

År 1071 i Blois, 1141 i Norwich, 1179 Saint Richard, 1181 Radbert, 1236 tre barn nära Hagenau, 1244 ett barn, 1255 lille Hugh korsfäst i Lincoln, 1257 i London, 1261 i Welsenburg, 1261 i Pfortzheim nära Baden, 1283 i Mainz, 1285 i München, 1286 en fjortonåring, 1287 lille Rudolf i Bern, 1292 i Colmar, 1293 i Krems, 1295 i Bern igen; 1303 skolgosse Konrad, 1345 lille Henry, 1401 en fyraåring i Düssenlofen, 1429 blev lille Ludwig von Bruck i Rovensburg offrad av judarna vilka sedan förtärde honom vid Påskhögtid; 1454 styckade judarna ett barn i Kastillien och åt dess hjärta, 1462 dödades gossen Andreas, 1475 den saligförklarade lille martyren Simon i Trident, 1480 samma brott i Trier och i Venezien; 1486 mördade judarna sex barn i Regensburg, 1503 lämnades ett barn till dem av sin far, 1520 dödades ett barn i Biring, 1541 blev den fyraårige Michel torterad i tre timmar innan han dödades, 1547 blev en liten flicka korsfäst i Rave, 1569 ett barn strypt i Leozyka, 1547 en flicka i Punia i Litauen, 1597 stryptes ett barn i Siyalow och blodet stänktes på en ny synagoga. 1550 dödade judarna en femåring Mattheus Jillech i Ladaen och ännu 1670 blev juden Rafael Levy i Metz bränd på bål för att han stulit och mördat ett barn.

Drumonts lista är inte komplett. Totalt har man dokumenterat etthundrafemtio fall av anklagelser för ritualmord som alltid följdes av förhör under tortyr, fällande domar, kättarbål och pogromer. I förlängningen handlade det om massmord på judar. Så exempelvis efter rättegången i Blois (det riktiga året var 1171) brändes inte en utan fyrtio judar då de inte klarade ”vattenprovet”. År 1506 avrättade man tjugofyra judar i České Budějovice i Böhmen och under den efterföljande pogromen utplånades nästan hela gettobefolkningen där. Utvisningen av judarna från Spanien 1492 motiverades bl. a. av att de skulle ha korsfäst en gosse.

Som regel utlöstes masshysterin under påskhelgen efter prästernas livfulla skildringar av judarnas förräderi och Kristi lidande på korset. Under medeltiden och långt senare barrikaderades de judiska hemmen och gettona vid den kristna påskhelgen regelbundet men oftast förgäves mot den uppretade pöbeln och dess brandfacklor.

Chaucer

Även stora och upplysta intellektuella som Chaucer trodde på vidskepelsen. Han låter abbedissan i The Canterbury Tales berätta om den lille gossen, någonstans ”in Asie, in a greet citee”, som judarna dödade därför att han sjöng en sång till Jungfru Marias ära:

For thennes forth the Jewes han conspyred /This innocent out of this world to chace:/ An homycide ther-to han they hyred,/That in an aley hadde a privee place; /And as the child gan for-by for to pace, /This cursed Jew him hente and heeld him faste, /And kitte his throte, and in a pit him caste. /I seye that in a wardrobe they him threwe /Wher-as these Jewes purgen hir entraille. /O cursed folk of Herodes al newe, /What may your yvel entente yow availle?

Men gossens förtvivlade mor hittade det mördade barnet i judegarderoben. Polisen tillkallades:

With torment and with shamful deth echon /This provost dooth thise Jewes for to sterve /That of this mordre wiste, and that anon; /He nolde no swich cursednesse observe. /Yvel shal have, that yvel wol deserve. /Therfor with wilde hors he dide hem drawe /And after that he heng hem by the lawe.[4]

 Kyrkan

Det hjälpte inte att flera påvar upprepade gånger förklarade anklagelserna för grundlösa och att kejsaren Fredrik II (1194-1250) efter en noggrann undersökning förbjöd dem i sin Gyllene bulla 1213. Även påven Innocentius IV utfärdade 1247 en bulla där han friade judarna från anklagelsen, men tydligen var vidskepelsen envis då han var tvungen att förnya påbudet i tre ytterliga bullor. Så gjorde också hans efterträdare Gregorius X år 1272, Martin V år 1422, Nicolaus V år 1447 och Paulus III år 1540, allt utan något vidare resultat.[5]

Inte ens den andra stora masshysterin, häxförföljelserna, kan uppvisa så lång historia som vidskepelsen om det judiska barnamordet. Det var för övrigt samma inkvisitorer som förhörde och brände häxor och judar i sin jakt på kättare. Judarna ansågs särskilt benägna för häxeri, trolldom och brunnsförgiftning. I en kyrklig skrift mot häxeriet med ursprung i Savojen på 1400-talet, betecknades häxsabbaten konsekvent som en synagoga (i betydelsen sammankomst) och judarna, ”Ismaels släkte”, såg man som en mottaglig rekryteringsbas för djävulen då man menade att de behövde hans hjälp för sin hämnd på de kristna.[6]

På samma sätt som häxförföljelserna fick även mordanklagelserna mot judarna under vissa perioder en epidemisk karaktär. Så blev det slutet på 1400-talet i Tyskland, och folkhysterin ledde till pogromer av sådan omfattning att det i slutet av århundradet endast fanns tre större judiska församlingar kvar. Upptakten gavs av ett par händelser. En i Ratisbon, där de av den lokale biskopen häktade judarna efter intervention från både kejsaren och påven blev frikända och slapp undan med böter, den andra i Trento i Italien. Under påskveckan 1473 hittade man i floden Adige kroppen av en treårig gosse vid namn Simon och man anklagade omedelbart judarna för mord på barnet. Stämningen bland de kristna var upphetsad efter en serie lågande predikningar mot judarna av fransiskanmunken S:t Bernhard, i vilka han bland annat hade varnat menigheten att ”innan Påskhögtiden är över kommer ni att upptäcka något”. Trots varningar från den påvlige legaten lät biskopen i Trento häkta de misstänkta judarna och tortera dem varvid alla utom en erkände. Det slutade med att alla tridentinska judar brändes. Den lille Simon blev martyr och saligförklarad.

I England inträffade ett parallellfall 1255 i Lincoln där man också hittade kroppen av en åttaåring, denna gång i en brunn. Omedelbart grep man nittio lokala judar som skickades till Towern i London där man utan vidare avrättade var femte av dem. Naturligtvis hade de först erkänt på sträckbänken. Lille Hugh blev också martyr och ett lokalt helgon till vars grav folk sedan gjorde pilgrimsresor i århundraden. Chaucers abbedissa avslutar sin berättelse med en bön:

O yonge Hugh of Lincoln, slayn also /With cursed Jewes, as it is notable, /For it nis but a lytel whyle ago; /Preye eek for us, we sinful folk unstable, /That, of his mercy, god so merciable /On us his grete mercy multiplye /For reverence of his moder Marye. Amen.[7]

Anklagelser och domar för ritualmord har otroligt nog förekommit ännu i modern tid. Till och med Voltaire trodde på denna vidskepelse. Med de demografiska förändringarna och med upplysningens seger i Västeuropa förflyttades under femtonhundratalet tyngdpunkten österut, till länder som Polen och Ryssland. Antalet rättegångar om judiska ritualmord i Polen i mitten på 1700-talet blev så uppseendeväckande att Vatikanen lät undersöka saken genom kardinal Ganganelli, den blivande påven Clemens XIV. Kardinalen undersökte alla för kyrkan kända ritualmordsanklagelser genom tiderna och avvisade samtliga utom två, de från åren 1462 och 1475, som grundlösa. De två som han inte kunde underkänna hade lett till en utbredd helgonkult och så småningom till beatifisering av de påstådda offren, den salige Andreas av Rinn och den salige Simon av Trento. En kardinal kunde ändå inte desavouera både sin kyrka, påven och sina kolleger i kardinalkongregationen som bara några år tidigare fattat beslutet om en saligförklaring. Dock kan man ana att även de hyste tvivel. Påven Benedictus XIV avböjde att inleda kanoniseringsprocessen för Andreas som således aldrig blev något helgon. Flannery (som är katolsk teolog), skriver att saligförklaringarna inte skall uppfattas som någon bekräftelse på ritualmordsanklagelsen utan endast som kyrkans erkännande av den existerande lokala kulten. Ganganelli anhöll i sin rapport att kyrkan skulle skydda judarna, men det enda som hände var en uppmaning från den påvliga nuntien till de polska biskoparna.

Moderna forskare betraktar generellt alla påståenden om ritualmord som ohistoriska. ”Det existerar inte ett enda historiskt dokumenterat fall av detta slag”, konstaterar exempevis den katolske prästen och forskaren Vacandard.[8]

Protestanterna

Reformationen förändrade ingenting i det här avseendet. Martin Luthers från början positiva inställning till judendomen förändrades när judarna inte ville hörsamma hans ”broderliga inbjudan till konvertering”, och när somliga reformerta kristna visade för stort intresse för judaismen. På sitt sedvanligt grova och våldsamma sätt upprepade han i traktatet Mot judarna och deras lögner alla gamla smädelser inklusive anklagelsen om att judarna hade dödat den lille Simon av Trento, ”de hade genomborrat och hackat hans kropp”, och de hade mördat också andra barn. ”Solen har aldrig lyst över ett mera blodtörstigt och hämndlystet folk…”, skrev den store reformatorn 1543, kort före sin död.

Med sådan inställning från protestantismens grundare var det inte märkligt att ritualmordsdomarna blev lika vanligt förekommande i det reformerade Nordeuropa som i de katolska länderna.

 Modern tid

 ”Affären Damaskus” upprörde hela den civiliserade världen 1840. En katolsk präst, fader Thomas, abbot i ett franciskankloster i det då turkiska Damaskus, försvann spårlöst, och då han sist setts i det judiska kvarteret och det var bara några veckor kvar till Påsk arresterade man snabbt ett antal rika judar. Visserligen fanns det vittnen som berättat att en turk hade hotat prästen till livet, men när judarna förhördes med turkiska metoder (en av dem avled, en gick över till islam) erkände de flesta av dem. Till erkännanden bidrog nog också att turkarna höll i förvar sextio judiska barn utan mat. Efter protester och ingripanden från regeringar och statsmän från hela världen släpptes de nio överlevande judarna och sultanen förklarade anklagelserna för ritualmord för förtal och lovade judarna fulla medborgerliga rättigheter.[9]

1871 utkom Der Talmudjude, en bok skriven av August Rohling, katolsk präst och teologiprofessor vid det tyska universitetet i Prag. Rohling som var lidelsefull antisemit och antiprotestant, påstod i sin skrift att Talmud innehåller påbud om ritualmord. Rohlings bok blev en bestseller i Österrike och Tyskland, den såldes i en för dåtiden oerhörd upplaga på ett par hundra tusen exemplar och den översattes till flera språk. Rohling startade en ärekränkningsprocess mot sina kritiker men blev av både kristen och judisk expertis beslagen med felcitat, felaktiga översättningar och rena förfalskningar. Han drog sig med vanära tillbaka från sin lärarbefattning.[10]

Under åren 1867-1914 ägde sammanlagt tolv rättsprocesser med anklagelser om ritualmord rum i Österrike-Ungern, den största av dem 1883 mot femton judar i det ungerska Tiszaeszlár. Alla dessa rättegångar utom en slutade med frikännande för de åtalade och med blamage för både åklagarsidan och dess vittnen och för den rabiat antisemitiska skandalpressen. I den s. k. Polnáprocessen i Böhmen 1899 blev en judisk vandrande skomakare Hilsner dömd till hängning för påstått ritualmord på en ung tjeckisk kvinna. På initiativ av dåvarande riksdagsmannen och senare presidenten Tomáš Masaryk togs fallet upp till omprövning och kassationsdomstolen i Wien beslöt att anklagelsen inte skulle gälla ett ”ritualmord”. Dödsdomen stod fast men kejsaren, som fruktade reaktioner utomlands, ändrade straffet till livstid. Hilsner blev benådad 1918 och dog 1928.[11]

I despotismens Ryssland dröjde sig beskyllningarna för ritualmord kvar länge och gav anledning till åtskilliga rättegångar, och vad värre var, till många svåra pogromer. Det var inte bara efterblivna bönder och obildade arbetare som fortfarande trodde på vidskepelsen. Vid adelsförsamlingens möte 1911 påstod ”experter” att judarna behövde kristet blod för sina religiösa riter, och församlingen krävde att Ryssland skulle göras judefritt. Rättegångar mot judar på grund av liknande anklagelser hölls så sent som 1857 i Saratov och 1878 i Kutaisi i Georgien; 1881 drabbades den judiska befolkningen av pogromer i hundrasextio städer med många tusen döda. Åren 1903 och 1905 följde en ny serie pogromer i ett par hundra ryska städer och antalet offer uppskattas till femtio tusen. 1911 blev Mendel Beilis, en arbetare från Kiev, anklagad för ritualmord på en pojke. Processen förbereddes i två år av justitieministeriet, polisen som kände till den verklige mördaren ordnade falska vittnen från den undre världen och den handplockade juryn var partisk. Men avslöjanden i den liberala pressen hemma och protesterna utomlands gjorde att Beilis blev frikänd efter den sista kända processen om ritualmord i historien.[12]

Nazisterna

Vidskepelsen om ritualmord har inte dött ännu. Den fick en ny spridning med nazisternas propaganda och fortsätter att cirkulera i antisemitiska publikationer och som en vandringssägen i Östeuropa och i arabländerna ännu i dag.

I Tyskland var det främst den illaberyktade nazisten Julius Streicher som i tidningen Der Stürmer fortsatte att under 1930- och 1940-talen sprida förtalet om ritualmord som ”världsjudendomens största hemlighet”. Judarna beskrevs som ett ”mördarfolk” behärskat av ett omänskligt hat mot alla ickejudar som de är påbjudna att döda. Man berättade och illustrerade med teckningar hur judarna lockade till sig ikcejudar, oftast barn, för att döda dem och använda deras blod vid sina religiösa riter!

Efter kriget

1946 spreds rykten om ritualmord i Polen och ledde till pogromer på den judiska befolkningen i flera städer: Ciechanow, Kalisz, Warszawa, Włocławek, med den mest kända i Kielce där 42 judar mördades. Det sammanlagda antalet offer beräknas till högst 1 000.

I Sverige har påståendet om att Talmud påbjuder mord på de kristna spritts av den ökände Ahmed Rami i Radio Islam. Rami blev 1989 åtalad för hets mot folkgrupp och dömdes till sex månaders fängelse. Under rättegången försvarades han av en svensk professor i religionshistoria som inte tycks ha tagit någon lärdom av sin kollega Rohlings blamage i Prag på 1870-talet.

Förtalet om ritualmord, the blood libel, lever fortfarande och sprids i dag främst i Mellanöstern, i tal, tryck, video och spelfilm som ett medel i propagandakriget mot Israel.

Använda böcker

Per Ahlmark et. al., Det eviga hatet, Bonniers 1993.                                                                       H. H. Ben-Sasson (Ed.), A History of the Jewish People, 1969.                                                   Éduard Drumont, La France juive, 1886.                                                                                 Edward H. Flannery, The Anguish of the Jews, 1985.                                                                     Philip Kerr (Ed.), The Penguin Book of Lies, 1990.

Noter

[1] Historieskrivaren Democritus levde vid tiden för Kristi födelse.

[2] efter Edward H. Flannery, The Anguish of the Jews, New York, 1985.

[3]Édouard Drumont (1844-1917), fransk skribent och deputerad, skrev en antisemitisk bestseller La France juive.

[4] Geoffrey Chaucer (1340-1400), Abbedissans berättelse i The Canterbury Tales. Det skedde ett under med den mördade  gossen. När man bar det lilla liket, vars ”throte is cut un-to nekke-boon”, sjöng gossen hela tiden Mariasången och han sjöng fortfarande där han låg på likbåren i klostret. (För dem som inte är så hemma på Chaucers engelska: han = have; gan for-by for to pace = walked along; hente =   caught; kitte = cut; purgen hir entraille = removed his intestines; al = quite; yvel = evil; entente youw availle? = attend to what benefit?; echon = every one; sterve = starve to death; wiste = knew; anon = immediately; nolde = would not; swich = such; wol = will).

[5] Flannery, op.cit.

[6] Eva Kärfve, Den stora ondskan i Valais, 1992.

[7] nis = ne is, is not; eek = also.

[8] Elphège Vacandard,  ”La question du meurtre rituelle chez les Juifs” i Etudes de critique et d’histoire religieuse, Paris, 1912, cit. i Flannery, op. cit., sid. 101.

[9] H. H. Ben-Sasson (Ed.), A History of the Jewish People, 1976.

[10] Tomáš Pěkný, Historie Židů v Čechách a na Moravě, 1993 (Judarnas historia i Böhmen och Mähren).

[11] Pěkný, op. cit.

[12] Flannery, op. cit.

 

Kamali, Kaplan och historia

Historien upprepar sig inte, men visst kan vi lära av den. Här en liten sedelärande historisk historia som jag hoppas ingen missförstår.

Professor Kamali tyckte i teven i går att vi har varit dumma mot Mehmet Kaplan och hans turkiska kompisar, och den turkiska ambassaden är också gramse på Sverige. Det är tråkigt. De svensk-turkiska relationerna har varit ansträngda länge, inte minst efter vissa sorgliga händelser i den osmanska staden Bender.

Om detta kunde en samtida betraktare berätta:

”Stora skaror, ja en mångtusenhövdad flock svenskar flyende från krigets fasor sökte asyl och fick beskydd av vår stormäktige och barmhärtige herre sultan Ahmed, och de fick slå upp sina tält och tillfälliga boningar utanför vår vackra stad. Men trots att de stannade länge, i flera år, saknade dessa främlingar vett och förstånd att anamma våra bruk och seder. De gick ofta barhuvade utomhus, och i stället för att lägga högra handen på hjärtat envisades de med att sträcka fram den när de hälsade. De slaktade orena grisar och förtärde deras orena fläsk i de rättrognas åsyn, och döm om dessa otrognas gränslösa fräckhet, på sin sabbatsdag ställde de i lägret upp ett altare av trummor och de sjöng och åkallade sin falske profet så högljutt att de rättrogna harmades däröver”.

”Och icke nog därmed. Dessa knektar, för de var företrädesvis yngre män, nyttjade ofta vin och andra rusdrycker och bar sig sedan illa åt mot våra dygderika muslimska kvinnor. De väckte också anstöt och förargelse hos de rättrogna genom sitt ogudaktiga leverne, då de tack vare vår stormäktige och barmhärtige herres, sultanen Ahmeds frikostiga understöd, och säkerligen också genom de rika mutor de betalade till Storvesiren, levde till synes sysslolöst och bekymmersfritt och blev allt fetare på sitt avskyvärda fläskätande”.

Men de politiska förhållandena ändrades, storvesirerna kom och gick, rikets kassakista blev allt lättare och underhållet till snyltgästerna i Bender allt magrare. Till slut kände sig den barmhärtige sultanen tvungen att avhysa dessa långväga asylsökanden, något dessa dock inte gillade. De förskansade sig i sitt läger och i huset där kungen bodde och avhysningen blev ganska livad. Hur det gick till skildras av en som var med:

”Då fick jag se Hans Maj:t stå mellan trenne turkar med bägge armarna högt upp i vädret och med värjan i högra handen… Jag fattade strax min pistol och sköt ner den ene turken… och så lät Hans Maj:t ned den högra armen med värjan och stack den andre turken tvärt igenom, och jag var intet sen att skjuta den tredje till döds”. Efter kalabaliken berättades det att kungen nedlagt många turkar men när man frågade majestätet självt svarade han blygsamt att han kunde påminna sig bara tre.

Tur att historien inte upprepar sig, att våra seder blivit mildare och att vår kung inte heter Karl XII utan Carl XVI Gustaf. Så Kaplan och hans vänner kan sova helt lugna.

Comenius och Oxenstierna

Jan Amos Komenský, i utlandet känd som Comenius, föddes 1592 i en liten stad i Sydmähren. Familjen var välbärgad och tillhörde den Böhmisk-mähriska Brödrakyrkan, så Jan fick sin utbildning vid de protestantiska lärosätena i Herborn och Heidelberg. Han prästvigdes, gifte sig och efter en kort tid som rektor för sitt gamla gymnasium blev han gymnasierektor och ledare för brödraförsamlingen i det schlesiska Fulnek.

Pragdefenestrationen 1618 – då de böhmiska protestanternas kastade de kejserliga ämbetsmännen från fönstret på Prags borg – blev signalen till uppror mot kejsaren Ferdinand och början till de krig som under tre decennier skulle förhärja Europa. Men det böhmiska upproret slogs ned och i det tidigare toleranta och övervägande husitiska Böhmen blev katolicismen den enda tillåtna religionen. Protestanterna förföljdes och fängslades och en tiondel av befolkningen, de adliga och de fria, lämnade landet.

Comenius och hans familj drabbades av förföljelserna. Hans svåger fick se sitt hus nerrivet av kejserliga legoknektar innan han dödades. Ytterligare 37 hus i den lilla staden revs som straff för ”brödernas” hårdnackade fasthållande vid sin tro. Kriget böljade fram och tillbaka över Mähren och Schlesien och Fulnek erövrades och plundrades tre gånger på några månader. Jan med familjen måste fly. Han själv överlevde men hans unga hustru och två små barn dukade under. I tre år levde han i en hemlig brödraförsamling och författade två av sina teologiska verk, Världens labyrint och hjärtats lusthus och Trygghetens djup, men i längden blev den lilla församlingens situation ohållbar. Gruppen flydde till det toleranta Polen där de på familjen Leszczynkis gods grundade staden Lezsno. Året var 1628, Comenius var 36 år gammal och bildade en ny familj.

Det var omständigheterna som gjorde att teologen och filosofen Comenius blev en av den moderna pedagogikens föregångsmän. Som lärare kände han behovet av nya och bättre läroböcker. Hans första lärobok, Informatorium för moderskolan, är avsedd för småbarn, men det blev hans nästa verk, Ianua linguarum reserata, ”Den öppnade språkporten”, som vann samtidens uppskattning. Ianua är en lärobok i latin där han utvecklar en ny språkpedagogik byggd på principen att all undervisning skall utgå från det kända, nära och enkla. I stället för att memorera latinska klassiker skulle barnen ha en lärobok där naturen, människan och det vanliga livet beskrivs med enkla fraser och i samtalsform. Comenius omarbetade boken senare till det rikt illustrerade verket Orbis sensualium pictus, ”Sinnevärlden i bilder”, en liten språkencyklopedi. Båda böckerna blev redan under hans livstid översatta till ett tjugotal språk och användes i undervisningen ännu på 1800-talet.

När LHS Förlag för några år sedan gav ut bokens svenska upplaga från 1682 i faksimiletryck i Gottfried Grunewalds nyöversättning och med Lars Lindströms och Markku Leinonens sakkunniga kommentarer var det en respektingivande kulturgärning. För en nutida läsare är boken inte endast ett exempel på Comenius’ pedagogik utan också en rolig introduktion till 1600-talets värld. Och till sin förvåning upptäcker man, att Orbis pictus, med sina 340 år på nacken, är fortfarande en lysande nybörjarbok i latin.

Under Lesznotiden tillkom Comenius’ stora pedagogiska verk, Didactica magna, ”Den stora undervisningsläran”. I den samlade han allt dåtida pedagogiskt vetande och sina egna uppfostringsidéer och lade fram ett revolutionerande skolreformprogram: obligatorisk skolgång för alla barn, även för flickor och fattiga, all undervisning – där känslor och åskådlighet var viktiga inslag – skulle från början ske på modersmålet, och en skola där föräldrarna skulle delta med ansvar för och hjälp vid barnens utbildning. Den ledande pedagogiska idén var avståndstagande från tvång och respekten för barnets naturliga utveckling. Hos de minsta skulle kunskapsinhämtningen ske via lek och spel – en av hans smärre skrifter heter Schola ludus, ”Skola som lek”.

Comenius’ pedagogiska skrifter gjorde honom känd och aktad i Europa. 1641 blev han inbjuden till England för att diskutera skolfrågor och eventuellt medverka vid grundandet av ett ”pansofiskt” encyklopediskt institut. Han höll på att samla allt mänskligt vetande i ett enda stort verk och en lära som han kallade ”allvishetsläran”, pansofin. Hans idéer var kända även i Sverige och hade väckt Oxenstiernas och Louis de Geers nyfikenhet. Gunnar Wetterberg har i sin Oxenstiernabok visat att det framförallt var kanslerns intresse för undervisningsfrågor som var drivkraften. Oxenstierna var merkantilist, han önskade höja de inhemska läroanstalternas anseende och avhålla adelsungdomarna från att spendera dyra pengar vid utländska akademier. de Geer var en troende kalvinist som ville hjälpa en trosfrände i nöd men han förstod också kunskapskapitalets och den vetenskapliga prestigens betydelse för ett land och hyste planer på att grunda en akademi i Finspång, där han ville ha Comenius som en av de ledande lärarna.

På Oxenstiernas initiativ inbjöd han Comenius till Stockholm där denne fick tillfälle att lägga fram sina idéer för bl. a. Johan Skytte. Comenius togs också emot i audiens av den unga drottningen. Christina var sexton år och konverserade den utländske lärde på latin som hon var duktig på. Hon hade läst latin för Comenius’ vän Johannes Matthæi som använde Ianua linguarum som lärobok.

Kanslern sammanträffade med Comenius fyra gånger och de hade långa samtal om reformen av skolväsendet men också om politiken och krigsläget. Det måste ha varit då som Comenius förde på tal de böhmiska protestanternas situation och bad Oxenstierna om bistånd. Läget torde ha varit gynnsamt för sådan begäran. Våren 1642 hade Torstenson slagit de kejserliga vid Schweidnitz och nu tågade han med sin armé från Schlesien söderut och hade erövrat Mährens huvudstad Olomouc/Olmütz. Staden plundrades grundligt och hela den sommaren höll svenskarna på att skövla och bränna i Comenius’ hemtrakt, men det kände han knappast till. Däremot förstod han säkert att vägen till Wien stod öppen för den svenska armén och att den slutliga segern över katolikerna kunde vara nära.

Vad han och hans trosfränder hoppades på var att konungariket Böhmen skulle återfå sin självständighet och religionsfrihet, att de landsflyktiga skulle få återvända och deras konfiskerade egendomar återlämnades. Och vem annan än Nordens lejons, Gustaf Adolfs Sverige var mera lämpat att ta sig an de böhmiska protestanternas sak?

Vi vet inte vad som sades vid dessa möten mellan två så ojämlika och olika män, den bördsstolte aristokraten, förfarne diplomaten och realpolitiske statsmannen och den landsflyktige supplikanten, idealisten som uppfylld av svärmiska föreställningar om en rättvis fred ville förena alla protestanter i en enda kyrka. Vi kan tänka oss hur Oxenstierna, som ville diskutera skolfrågor, otåligt och nedlåtande lyssnade till böhmarens politiskt naiva propåer och med ökande irritation slog dövörat till hans påminnelser om gamla löften.

Vi tror kanske i dag att när Oxenstierna och de Geer, två män som representerade den tyngsta politiska och ekonomiska makten i landet, enades om en sak, var den avgjord. Men i 1600-talets Sverige fanns det ytterligare en kraft som inte ens de mäktigaste hade råd att stöta sig med. Det ortodoxa lutherska prästerskapet gillade inte Comenius’ religionssynkretism och hans pansofism. Comenius hade redan kommit i konflikt med bröderna i sin egen församling som hade beskyllt honom för bristande renlärighet. Ryktet hade antagligen nått Sverige, men man kan också förmoda att det bland prästerna fanns sådana som inte var begeistrade över Comenius oortodoxa och antiauktoritära pedagogik.

Kanslern ville inte stöta sig med kyrkan så de Geer fick ge upp planerna på Finspångakademin med Comenius i spetsen. Man beslöt i stället att placera den lärde mannen i någon av de svenska besittningar och valet föll på den gamla hansastaden Elbing.

Comenius var tveksam till det svenska erbjudandet som innebar att han på heltid skulle ägna sig åt skolfrågor. Han hade med Didactica magna fullbordat sitt pedagogiska verk och var nu helt upptagen med att formulera sina teologiska och pansofiska funderingar. Men de Geers erbjudande om årliga 400 silverdaler till författaren och 1 000 daler till hans församling avgjorde saken.

Comenius flyttade från Leszno i slutet av 1642 med familj, medhjälpare och sitt stora bibliotek. De sex närmaste åren var de ekonomiskt bästa under hela hans liv, men han hade tagit på sig en uppgift som han egentligen inte hade någon lust till. Han arbetade flitigt på sitt filosofiska verk men sölade med de utlovade läroböckerna och reformskisserna, med ökande irritation hos de svenska uppdragsgivarna som följd. Man ville se resultat och Comenius var tvungen att i brev efter brev be om anstånd och överseende, försvara sig, lova och bortförklara. Åren går, Oxenstierna väntar på de utlovade skolböckerna och de Geer kräver motprestation och slutligen hotar med att dra in underhållet. Till på köpet ger Comenius´ ekumeniska strävanden prästerna i Sverige ytterligare anledning till klander och anklagelser för kätteri.

Till sist blir situationen ohållbar och Comenius ger upp. Han skriver till de Geer och berättar att han hela tiden har arbetat på sitt stora verk De rerum humanorum emendatione consultatio catholica, ”Allmänt samråd om de mänskliga angelägenheternas förbättring”, som nu närmade sig fullbordan. Han hade förvisso försummat sitt åtagande men även detta arbete var nu till största delen färdigt och han skickade det till Stockholm. Samtidigt avsade han sig uppdraget.

Det fanns flera anledningar till Comenius’ kapitulation. Han hade problem med en av medarbetarna och man skrev år 1648, utgången av de långdragna fredsförhandlingarna i Westfalen började skönjas och resultatet bådade inget gott för böhmarnas räkning. När freden slöts, visade det sig att Sverige hade frångått kraven på allmän amnesti och återgång till status quo ante bellum med garanti för fri religionsutövning. I stället skulle den feodala regeln cuius regio, eius religio, landsherrens rätt att bestämma religionen, åter gälla, vilket betydde att Böhmens protestanter inte skulle återfå sin religionsfrihet.

Comenius ofullbordade förslag vann inget gehör i Stockholm och det blev de inhemska lärda i Uppsala som fick reformera det svenska skolväsendet.

Besviken och förkrossad återvände Comenius till Leszno. Allt hopp om att någonsin återse fosterlandet var nu definitivt ute. Samma år dog hans andra hustru och det var en klen tröst i all bedrövelsen att han blev vald till biskop för den skingrade brödraförsamlingen. Han skulle bli den siste.

Comenius gifte om sig och var några år verksam i Ungern där han kunde förverkliga en del av sina pedagogiska idéer. Återkommen till Leszno fick han uppleva Karl X Gustavs polska fälttåg som på nytt väckte hans hopp om Böhmens befrielse. Men i stället plundrade svenskarna staden som kort därefter brändes ner av polackerna, varvid Comenius’ manuskript, bibliotek och all egendom gick upp i lågorna.

Trots det svenska misslyckandet behöll Comenius goda kontakter med familjen de Geer, och när Louis’ son Laurentius erbjöd honom fristad och ekonomiskt stöd, flyttade han till Amsterdam, där han levde till sin död 1670. Han blev vän med Rembrandt, skrev, undervisade och redigerade sina böcker. Staden gav honom en årsränta och finansierade utgivningen av hans verk, bland annat en samlingsutgåva av hans pedagogiska arbeten Opera didactica omnia.

Islams judeofobi

Rubriken över en kulturartikel i DN förkunnar att det var nazisterna som byggde upp judehatet i Mellanöstern. I artikeln skriver Ola Larsmo om djupt rotad antisemitism och då kan jag åtminstone till en viss del hålla med honom. Vad han inte tycks veta och inte skriver om är att judehatet, judeofobin är mycket äldre och har mycket djupare rötter i de muslimska länderna än den moderna importerade antisemitismen. 

”Den otroliga men sanna historien om hur en kameldrivare grundade ett världsrike i Allahs namn, i vilket judarna nådde sitt skapandes guldålder, blott för att störtas ned i en mörk tidsålder med halvmånens nedgång och korsets uppgång”.

Så inleder Max I. Dimont ett av kapitlen i Judarna, Gud och historien (1962). På liknande sätt skriver historikern Michael Nordberg i sin läsvärda bok om islam (Profetens folk, 1988) att diskriminering och fall av förföljelse visserligen förekom, men att de islamiska samhällena generellt sett var osedvanligt toleranta mot anhängare av andra monoteistiska religioner och att judarnas förhållanden där var bättre än i Europa fram till 1600-talet.

En övervägande ljus bild tecknas också av judiska historiker. Exempelvis av H. H. Ben-Sasson & al. (A History of the Jewish People, 1976), och av Robert S. Wistrich (Antisemitism, 1992) som även han menar att under förmodern tid fann judarna större tolerans under islam än hos de kristna. Att den här toleransen hade sina gränser visar han dock senare i samma kapitel där han beskriver en lång rad pogromer och massakrer som judarna utsatts för i de muslimska länderna.

Uppfattningen att judarna ända till modern tid levde i stort sett i harmoni med muslimerna har varit ganska allmän. I nyare studier dämpas entusiasmen för den judiska ”guldåldern” under halvmånen något och sedan 1980-talet har det – inte minst genom Bernard Lewis och Bat Ye’ors (Gisèle Litman) omdiskuterade böcker – vuxit fram en väsentligt annan bild.

Ett förbehåll gör alla författare, nämligen att förhållandena var högst olika under olika perioder och i olika delar av den muslimska världen. Under bara ett århundrade, från 630-talet till 750-talet, erövrade araberna ett landområde som sträckte sig från Nordindien, Afghanistan och Persien över hela Mellersta Östern, Balkanhalvön, Nordafrika, nästan hela Pyreneiska halvön, Syditalien och Sicilien. De lade under sig flera tjog ickemuslimska folk, hedningar, judar och kristna, och i stora delar av detta sällan helt sammanhållna rike befann sig de styrande araberna och muslimerna i minoritet. Ännu kring år 1500 var nästan halva befolkningen i stora städer som Jerusalem och Konstantinopel ickemuslimsk.

Så gott som hela den judiska diasporan, över nittio procent av då levande judar hamnade under halvmånen. Tusen år senare, i slutet av 1800-talet var förhållandet det omvända, något som kan ge en fingervisning om judarnas levnadsförhållanden under korset respektive islam. Samlevnaden mellan de härskande araberna och de underlydande folken reglerades av Koranen och sharialagen. Som ”otrogna” var judar och kristna inte jämlika med islams bekännare men som monoteister och avkomlingar till gemensamme förfadern Abraham sattes de snäppet högre på samhällsstegen än hedningarna och tillerkändes ställningen som ”Bokens folk”, dhimmí, skyddade under islam, och fick för detta beskydd betala en särskild skatt.

Som dhimmí tilläts de oftast att på ett diskret sätt utöva sin religion, men var enligt Koranen ålagda visa respekt och ödmjukhet inför de rättroende. De var tolererade men socialt och juridiskt diskriminerade och de juridiska reglerna tolkades och tillämpades mycket olika allt efter lokala makthavares godtycke och skiftande trosiver. I detta avseende var deras situation inte så olik den i det kristna Europa, där förtrycket och förföljelserna också varierade i styrka beroende på avstånd från politiska maktcentra och från Rom. Men såväl bland kristna som hos muslimer pekas judarna ut som särskilt ondskefulla och farliga bland alla ”otrogna”. Den kristna kyrkan ser dem som Kristi mördare och i Koranen utmålas de upprepade gånger som förfalskare av Skriften och som illvilliga och oförbätterliga fiender till islam som avvisat profeten Muhammed, förkastat Allahs sanning och är därför för alltid förbannade.

På samma sätt som i Europa existerade i muslimska länder en avgrundsdjup klyfta mellan den fattiga massan och den fåtaliga judiska överklassen. Även under halvmånen fanns det ofta ett tunt skikt av lärde, förmögna affärsmän och i språk eller läkekonst förfarna judar som likt europeiska ”hovjudar” uppskattades av lokala härskare, upphöjdes till hovmän och anlitades som bankirer, tolkar eller diplomater. Det var tack vare denna lilla gynnade grupp som den judiska kulturen upplevde en renässans och en ny blomstring under upplysta kalifer i Baghdad och helleniserade moriska härskare i Spanien från 900- till 1200-talet. Men även under den här tiden växlade perioder av välvilja med perioder av grymmaste förföljelse.

Historikerna Paul B. Fenton och David G. Littman har i sin bok L’exil au Maghreb. La condition juive sous l’Islam 1148-1912 (Université Paris-Sorbonne, 2010, 792 s.) gått till samtida källor, flera av dem tidigare okända eller opublicerade. Största delen av deras väldiga studie består av över 300 brev, reseberättelser och diplomatiska rapporter, men också fatwor och sultanedikter, återgivna in extenso eller i långa utdrag, och det är en skrämmande läsning som visar en föga känd och annan bild av judarnas situation i det muslimska Nordvästafrika.

Judarna i Nordafrika led svårt under det bysantinska väldet och under kejsar Justinianus förföljelser på 500-talet flydde många från kuststäderna och bosatte sig bland hedniska berberstammar i Atlasbergen. Den arabiska expansionen som nådde Maghreb, ”Väst”, i början av 700-talet innebar en lättnad då de judiska samhällena återhämtade sig, men under de fundamentalistiska Almoraviderna och Almohaderna på 1000- och 1100-talen förbyttes den relativa toleransen mot nya förföljelser. Vid en enda pogrom år 1033 blev Fez alla 6 000 judar massakrerade, något som upprepades 1465 efter Meriniddynastins fall. Åren 1138, 1146 och på nytt 1190 ställdes Maghrebjudarna (och de kristna) inför det sedvanliga valet: konversion, emigration eller döden, och de flesta av de tidigare blomstrande judiska samhällen i Nordafrika upphörde att existera. Vi har få skriftliga källor från den här tiden, men en arabisk krönika berättar att det kring 1200 ” inte fanns en enda synagoga eller kyrka i Maghrebs muslimska länder”.

Men hur tedde sig det judiska livet som dhimmí i lugnare tider? Från 1400-talet och framåt finns det gott om rapporter, ofta skrivna av kristna resande och fångar från kapade fartyg, som sålts som slavar och blivit friköpta senare. De judiska samhällena reste sig alltid på nytt och de fylldes på med vågor av flyktingar, den första efter den fruktansvärda spanska massakern 1391 och nästa efter fördrivningarna från Spanien 1492 och från Portugal 1497, då kring 90 000 judar fann sin tillflykt i Nordafrika. I Maghreb var judarna inte en obetydlig minoritet som i Europa, de utgjorde ända till modern tid 20-25 % av befolkningen.

Deras möjligheter var begränsade. De fick inte köpa mark eller hus utanför ghettot och inte arbeta med jord eller trädgård, men de hade fört med sig kunskaper och färdigheter och inte minst ett kontaktnät som gav dem utkomstmöjligheter och ibland monopolställning i flera yrken. Det var framförallt hantverk och handel, allt från fattiga kringvandrande gatuutropare, skomakare och guldsmeder till rika bankirer. Det fanns ett tunt skikt av välbeställda judar med goda kontakter med de styrande, men den stora massan levde i en förfärande fattigdom och misär som chockerade europeiska besökare.

I de flesta städerna var judar hänvisade till ett judekvarter, oftast kringgärdat av murar, och invånarna fick inte lämna gettot under natten. I Marocko var dessa ”mellah” bevakade av sultanens svarta slavsoldater, i Tunis och Algeriet, som i början av 1500-talet blivit lydriken under osmanerna, bestod vaktstyrkan av turkiska janitscharer. Soldaterna våldgästade och plundrade gettona regelbundet, ibland spontant, ibland som belöning, de förgrep sig på både män, kvinnor och barn men straffades aldrig. Makthavarna ingrep sällan, och det avtalade skyddet som judarna betalade skatt för var, som en europeisk observatör uttryckte det, ytterst nominellt.

Diskriminerande särskiljande klädsel och andra förödmjukande påbud infördes redan i de första dhimmás, skyddsavtalen, som enligt tradition slöts under kalifen Umar på 600-700-talen. Judarna måste klä sig i svart kaftan med ärmar som nådde till marken, de fick inte raka pannan eller knyta turban på muslimskt vis eller bära den senare vanliga röda fezen. De fick inte äga vapen eller rida till häst och som vapen räknades även en kniv eller en käpp, och en jude fick inte heller rida gränsle på en sadlad och selad åsna eller mula. Judinnor kunde klä sig friare men de fick inte beslöja sina ansikten som muslimska kvinnor och till skillnad från dem piskades de offentligt.

Judarna måste visa ödmjukhet inför de rättrogna, inte tilltala dem först och alltid svara med ”Sidi”, herre, även om de talade med ett barn, de måste vika undan vid möte på gatan och inte sitta ner i närvaro av en muslim. De var förbjudna att dricka ur samma vattenkälla som muslimerna och fick givetvis inte använda samma bad.

Det som ofta chockerade besökarna var att judarna sommar som vinter måste ta av sig sina bastsandaler – skor fick de inte ha – och gå barfota varje gång de passerade en moské eller annan helig eller betydande byggnad, ett generellt och strängt bevakat påbud som på de flesta ställen utvidgades till att gälla hela staden. Sedan är det en annan sak att den lokale ståthållaren kunde göra undantag från förbudet mot en väl tilltagen summa piastrar.

Judarnas legala status sammanfattades kort av den marockanske sultanen Abderrahmâns kansli i ett svar till franske konsuln i Tanger. Konsuln hade dristats klaga på en grym behandling av hans ”skyddsjude” som råkat i dispyt med en muslim:

”I Allahs, den Mildes och den Barmhärtiges namn […] Om judarna respekterar dessa bestämmelser förbjuder vår Lag att utgjuta deras blod och att röra deras egendom; men bryter de mot ett enda av dessa påbud så tillåter vår välvilliga Lag att gjuta deras blod och ta deras egendom. Vår ärorika religion stämplar dem aldrig med annat än med  tecken på förödmjukelse och förnedring och blotta faktum att en jude höjer rösten mot en muslim innebär således ett brott mot skyddsvillkoren[…]”

Året var 1842 och juden kunde skatta sig lycklig att han slapp undan med utvisning och förlusten av allt han hade och ägde. Sätten att förödmjuka var många. Av de makthavande tvingades judarna utföra smutsiga och förnedrande arbeten, utfodra sultanens djur, rensa latriner, hänga dömda brottslingar och begrava deras lik eller bära de rättroende på ryggen över vatten och kärr. Av morerna och turkarna var de utsatta för spott och spe, ordagrant så att även små pojkar förolämpade gamla män, kastade sten, sparkade dem, drog dem i skägget och spottade dem i ansiktet, något som, som bl. a. svenske vicekonsuln i Tanger 1790-1797 Olof Agrell vittnar om, hände dagligen. Som alla européer tilläts Agrell inte bo bland muslimer utan hyrde in sig hos en förmögen jude. Han lärde arabiska av en rabbin, i största hemlighet, judarna var förbjudna att läsa och skriva arabiska, och han skildrar en episod som var ganska typisk. Han och hans följe beordrades en dag av ståthållaren att flytta och huset genomsöktes av soldater på jakt efter guld och silver. I närvaro av ståthållaren hängdes husägaren i fötterna och avkrävdes en enorm lösensumma som hans förtvivlade hustru dock inte lyckades uppbringa. Agrell berättar inte hur det gick sedan men han tror inte att judens liv gick att rädda.

En annan svensk vicekonsul, Jacob Gråberg af Hemsö, beskriver 1820 hur judarna helt är utlämnade och försvarslösa mot all slags skymf och trakasserier. Hans iakttagelser bekräftas av hundratals européer som besöker Maghreb. Judarna får tåla sparkar, hugg och slag som de dagligen utsätts för av vuxna och barn, ja till och med av svarta slavar. Skulle en jude bara lyfta en arm för att skydda sig förlorar han armen, i bästa fall, i värsta fall livet. För minsta överträdelse, som att glömma att ta av sig sandalerna, döms ut spöstraff eller bastonad, käppslag på fotsulorna, 100, 300, 500 slag. Som ett under överlevde en 98-årig rabbin 980 piskrapp. Grövre brott, som smädelse av Koranen, en konvertits avfall från islam, våld mot en muslim eller könsumgänge med en muslimsk kvinna bestraffades med döden genom bränning. I de sällsynta fall där en muslim blev överbevisad för mord på en jude dömdes han alltid till att betala en blodspeng.

Agrell och andra vittnen talar om Maghrebjudarna som det mest förslavade folket och deras liv som en form av slaveri. För beskyddet, rätten att utöva sin religion och befrielsen från militärtjänst, betalade alla dhimmí en personskatt jizya. Skatten var inte särskilt betungande men den och sättet på vilket den betalades var ägnade åt att ständigt påminna de otrogna om deras lägre ställning och underkastelse under islam. Vid uppbörden måste varje jude, fattig som rik, barfota bära fram skattepengen med händerna i brösthöjd och mottagandet kvitterades av ståthållaren med ett lätt käppslag på huvudet.  Försumliga skattebetalare bestraffades med bastonad, kedjades och sattes i en fängelsehåla. Utöver jizya betalade judarna vanliga skatter, men med 2-2½ högre belopp än muslimer. Paradoxalt nog använde makthavarna judar som skatteindrivare och, för att begränsa de troendes kontakter med otrogna, också som förmedlare av affärer med den kristna världen. Åtskilliga judar blev rika, men som under den kristna medeltiden tillämpade även härskarna i Maghreb ”svampmetoden”. När en jude samlat på sig en förmögenhet kramades han ut som en svamp på sätt som Agrell beskrivit eller på tusen andra sätt.

Judarnas rörelsefrihet var begränsad. De som måste resa i affärer fick deponera en stor summa som säkerhet och deras familjer hölls kvar som gisslan. De som bodde i berberbyarna var i princip livegna och fick varken gifta sig eller flytta utan den lokale shejkens tillstånd.

Så tedde sig det judiska livet under islam ända till modern tid, i Algeriet och i Tunisien till dess fransmännen ockuperade dessa länder 1830 och i Marocko en bra bit in på 1900-talet. Där fortsatte pogromer med plundring och mord: Mogador 1844, Tetuan 1859, Demnate 1884, Casablanca 1908, Meknes 1911, Fez 1912, för att bara nämna de värsta.

Och i dag? Av de 500 000-600 000 judar som levde i Maghrebländerna 1948 beräknas högst 8 000 vara kvar.

Boklån och låneböcker

Min bok Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler kom ut hos Norstedts år 2000. Sex år senare gav förlaget ut Maja Hagermans kritikprisade bok Det rena landet. Döm om min förvåning när jag började läsa…

Det handlar om gamla synder, men varje gång Hagerman dyker upp i spalterna blir jag påmind om dem. Här följer en textjämförelse.

(Kramár, s. 72)

Den brokiga mosaiken hade smält samman till ett fyrtiotal furstendömen och fria riksstäder, med Preussen som en obestridd ledare inom Förbudet.

(Hagerman, s. 129)

…den brokiga mosaiken av tyska småstater omvandlades till ett fyrtiotal större furstendömen och fria riksstäder, där Preussen var den obestridda ledaren.

(Kramár, s. 73)

Fichte höll i Berlin flammande tal…Tyskarna var inte bara lika bra som andra, skrev han, nej, de var de bästa, det tyska folket var dessutom det enda ursprungliga och ofördärvade “urfolket“ i världen…På grund av sin…karaktär behövde tyskarna inte lära av andra, utan deras plikt var att till andra folk lära ut den tyska civilisationen…var de förutbestämda att bli en stor och ledande nation. Det…togs med begeistring emot av tyskarna…och blev ett allmängods som påverkade det tyska tänkandet under de kommande hundra åren.

(Hagerman, s. 129)

I Berlin…höll…Fichte några berömda tal…och vad han hade att säga togs emot med sådan begeistring av tyskarna att det skulle komma att påverka tänkandet under mer än ett sekel. Fichte förkunnade…att tyskarna var det mest ursprungliga och ofördärvade “urfolket“ i världen. Deras karaktär gjorde dem förutbestämda att bli en stor och ledande nation som inte behövde lära av andra utan tvärtom hade en skyldighet att föra ut den tyska civilisationen till andra folk.

(Kramár, s.74)

I sin iver att skapa en alltysk nationell känsla lärde man nu ut i skolorna den fichteanska läran om den överlägsna tyskheten.

(Hagerman, s. 129)

Ivrigt lärde man nu ut den fichteanska läran om tysk överlägsenhet i skolorna för att bygga upp en alltysk nationalkänsla…

(Kramár, s. 75)

Vid den alltyska studentfesten på Wartburg 1817 brände man…“antityska“ böcker, den första bokautodafén under modern tid.

(Hagerman, s. 129)

Vid den alltyska studentfesten på Wartburg 1817 brände man “antityska“ böcker i det första bokbålet…under modern tid. (Nothänvisning)

(Kramár, s.75)

Tyskheten, det tyskt enkla, ärliga, frihetsälskande skulle man skydda mot allt utländskt genom att omgärda Tyskland med höga murar. Han var mer eller mindre besatt av rädslan för bastardisering, blodblandning…

(Hagerman, s. 134)

Tyskheten, det tyskt enkla, ärliga och frihetsälskande måste skyddas mot allt utländskt och omgärdas med höga murar. Många blev mer eller mindre besatta av rädslan för blodsblandning.

(Kramár, s. 75)

Germanomani eller teutomani började man kalla rörelsen som snabbt spred sig…och växte sig stor under resten av 1800-talet.

(Hagerman, s. 134)

En rörelse började nu sprida sig som kallades germanomani eller teutomani och den kom att växa sig allt starkare under 1800-talet. (Nothänvisning)

(“Turnvater Jahn“, ett helt stycke, omarbetat och med nothänvisnig)

(Kramár, s.76)

Dessa idéer, födda ur den nationella vanmaktens mindervärdeskänslor utvecklades med tiden till en måttlös självöverskattning och en aggressiv nationalism. “Tyskarna, uppväckta av sina skalder, har under den senaste tiden gjort sig till föremål för en självförgudning som kommer att leda till deras undergång“, Skrev Edgar Quinet efter tio års vistelse i Tyskland.

 (Hagerman, s. 120, 136)

(Edgar Quinets sentens står som motto för detta kapitel).

Så vad som börjat i vanmakt och mindervärdeskänslor utvecklades med tiden till en måttlös självöverskattning och en aggressiv nationalism…År 1837 skrev som sagt [!] litteraturhistorikern och politikern Edgar Quinet eftet tio års studievistelse i Tyskland: “Tyskarna, uppväckta av sina skalder, har under den senaste tiden gjort sig till föremål för en självförgudning som kommer att leda till deras undergång.“

(Här har H. använt min översättning av citatet utan att ange källan, Golo Mann. Hon anger inte heller Manns bok bland sina källor).

(Kramár, s. 68)

Det är inget fel på de andra raserna…men de är…av naturens ordning sämre rustade. De är “kvinnligare“, konstnärligt begåvade, förutsedda till att erövras och genom blandning med de vita…utveckla högstående civilisationer.

 (Hagerman, s. 182, 183)

Inte för att det var något särskilt fel på de svarta och gula raserna, de var bara sämre rustade, “kvinnligare“, mer konstnärligt begåvade och förutsedda att erövras…Någon högre civilisation kunde de bara utveckla om de fick beblanda sig med de vita.

(Kramár, s. 47)

Gobineau åberopar…geografen Ritter med sina svepande omdömen om folkkaraktärer, historikern Klemm som delat upp mänskligheten i passiva och aktiva raser…

(Hagerman, s. 182)

Han hänvisar till…geografen Karl Ritters bok om människans geografi där mänskligheten delas upp i fem raser vars karaktärer beskrivs i svepande omdömen.

(Kramár, s. 66)

Gobineau hade läst Karl Ritters Die Erdkunde im Verhältnis zur Natur und zur Geschichte der Menschen…I Stockholm utgavs 1846…Fr. de Rougemonts Menniskans geografi som har Ritter som sin huvudkälla…

(Hagerman, s. 183)

Han hänvisade till en tysk historiker, Klemm, som hade delat upp mänskligheten i passiva och aktiva raser…

(H. blandar ihop Ritters och Rougemonts böcker)

(Kramár, s. 70, Hagerman, s.184)

(Degenerering – ett helt stycke, nothänvisning)

(Kramár, 68, 70)

Hypotesen om en fortskridande artförsämring som leder till mänsklighetens totala kollaps är helt Gobineaus egen…

Gobineau slutar i en paradox, ett slags omvänd socialdarwinism, där segraren, starkaste och värdefullaste i slutänden visar sig svagare och förlorar.

 (Hagerman, s.184)

…den ständigt fortskridande rasblandningen skulle leda till mänsklighetens totala kollaps, hävdade Gobineau. Tesen var egentligen en paradox, en upp-och-nervänd Darwin, eftersom den utgick ifrån att den starkare i slutänden förlorade. Gobineau såg ingen utväg ur detta scenario, ingen möjlighet att rädda mänskligheten. 

(Kramár, s. 82, 83)

Artiken Das Judentum in der Musik blev stilbildande för senare antisemitiska skrifter.

Det tycks vara Wagner som uppfann ordet ”Verjudung”, förjudning,…Den judiska musiken var honom ”artfrämmande” – ett ord som senare flitigt användes av nazisterna – och han sade sig känna ett instinktivt avvisande och en naturlig motvilja mot judarna själva.

Trots anonymiteten trodde Wagner att artikeln blev anledningen till hans motgångar, bland annat motståndet och kritiken mot Tannhäuser vid det preussiska hovet, i Paris och i London.

(Hagerman, s. 196)

…“Das Judentum in der Musik”. Artikelns skulle komma att bli stilbildande för senare antisemitiska skrifter.

Wagner använde sig också av en del nya uttryck i sin artikel, då han skrev att den judiska musiken var honom ”artfrämmande”, och han använde ordet ”Verjudung”, förjudning, ett ord som verkar ha varit hans egen uppfinning, men som skulle bli vanligt i det tyska språket när det började användas av nazisterna. Wagner sade sig känna en instinktiv och naturlig motvilja mot judarna…(Nothänvisning om ”Verjudung”)

Wagner publicerade artikeln anonymt, men han trodde ändå att den var anledningen till att hans opera ”Tannhäuser” möttes av motvilja i Paris och London liksom vid det preussiska hovet.

(Kramár, s. 86)

Avslöjandet vem som var författare väckte naturligtvis ett enormt uppseende, men den av Cosima fruktade katastrofen och ekonomiska ruinen uteblev.

Hagerman, s. 196) 

Avslöjandet att det var den välkände kompositören som var författare väckte stort uppseende och ledde till mängder av reaktioner, både protester och instämmanden, men den förväntade katastrofen kom inte.

(Kramár, s. 87)

Efter det att Festspelshuset invigts av kejsaren 1876 blev Bayreuth världens musikaliska centrum och Wagner musikkonstens okrönte kung.

Geniet Wagner blev en kultfigur som utövade en enorm påverkan…Wagnerdyrkan…wagnerismen som det kallades, ibland tog sig så exaltartade former…

Hans negativa inställning till judarna var allmänt känt och det är inte förvånande att den store mannen drog till sig som en magnet allsköns antisemitiska element. Kring Mästaren bildades nu en krets som blev ett intellektuellt centrum för rörelsen.

1878 grundade Wagner månadstidningen Bayreuther Blätter…blev tidskriften ett forum för den antisemitiska rörelsen…artiklar… av bland andra Gobineau.

…Wagner var benägen att acceptera raspessimisten Gobineaus teori om att mänskligheten var på väg mot undergång till följd av rasblandning – men inte fullt ut. Han vacklade. Cosima antecknar att han…ibland tyckte att allt var förgäves, att tyskarna skulle gå under… Men enligt Chamberlain hade han alltid behållit sin självständighet både gentemot Gobineau och Schopenhauer. Wagners egen lösning på dilemmat var att det ur tyska folkets djup skulle stiga fram stora män och konstnärer, uppoffrande, asketiska och rena ariska hjältar (själv var han givetvis den främste bland dem) som skulle förlösa hela mänskligheten.

(Hagerman, s.. 197)

Den tyske kejsaren invigde spelplatsen och gjorde därmed Bayreuth till världens musikaliska centrum…Wagner…inte bara blev musikkonstens okrönte kung,…

Han blev till en kultfigur och dyrkan av hans person kunde ta sig exaltartade former av masshysteri Denna Wagnerkult, eller ”wagnerism”, blev en rörelse…

Wagner hade gjort sin negativa inställning till judar allmänt känt och som en magnet drog han därför till sig allsköns antisemiter.…här samlades nu en krets som kom att utgöra ett intellektuellt centrum för antisemitismen.

Där grundade Wagner 1878 en månadstidnig, ”Bayreuther Blätter”, som kom att bli ett forum för den antisemitiska rörelsen…Författare som Gobineau medverkade…

Men Wagner var inte beredd att fullt ut acceptera Gobineaus undergångsvision om hela den vita rasens hotande förfall. Han tvekade, ibland tyckte han att tyskarna verkade vara på väg att gå under, men för det mesta höll han fast vid sin egen linje. Wagner trodde att det tyska folket bar sin räddning inom sig, att det skulle komma fram stora andar och konstnärer ur det tyska folkdjupet som skulle kunna lyfta mänskligheten ungefär som Wagner hade gjort med sin konst. Han hoppades på att uppoffrande, asketiska och rena ariska hjältar och ledargestalter skulle kunna förslösa människorna med tysk konst och ariskt präglad kristendom.

(Kramár, s. 71)

1894 grundade hans översättare Ludwig Schemann en Gobineau-Vereinigung som fick sina medlemmar främst ur Wagnerkretsen och som såg sin viktigaste uppgift i att finansiera utgivning av Gobineaus verk på tyska och franska.

(Hagerman, s. 199)

År 1894 grundades alltså ett Gobineau-sällskap där medlemmarna i stor utsträckning tillhörde Wagnerkretsen, man skapade en tidskrift för att sprida idéerna och finansiera en ny utgivning av Gobineaus verk på tyska och franska.

(Kramár, s.. 90)

…och Wagnerklanen anslöt sig redan under Cosimas livstid till nazismen. Hon överlevde sin man med nästan ett halvt århundrade och dog 1930, nittiotre år gammal.

(Hagerman, s. 200)

Richard Wagners änka överlevde sin man med nästan ett halvt århundrade. När hon dog 1930 var hon nittiotre år gammal, och redan under hennes livstid hade Wagnerklanen anslutit sig nazismen.

(Kramár, s. 92)

…förvandlade Hitler festspelen i Bayreuth till en stor årlig parti- och nationalistisk demonstration med en orgie av uniformer och fanor…och Mästaren själv förvandlades till en galjonsfigur för den mest ondskefulla politiska åskådning historien känner till.

(Hagerman, s. 200)

…blev Bayreuth en nationalistisk huvudscen. Hon förvandlade Richard Wagner till en galjonsfigur för nazismen och understödde entusiastiskt att festspelen gjordes till en stor årlig partidemonstration med en orgie av uniformer och fanor.

Visst finns det vissa likheter?

 

Min EU-medborgare

Min EU-medborgare är kvar på sin plats utanför ICA. Det går inte at gå förbi honom utan att vi växlar blickar och liksom hälsar på varandra. Jag med en nästan osynlig nickning så folk inte märker det, han med den vanliga ödmjuka gesten. Fast jag vill inte kalla den ödmjuk längre, den är numera åt det kamratliga hållet, vi vet var vi har varandra, det råder ett tyst samförstånd mellan oss och han verkar varken otålig eller pockande med tanke på det månatliga bidraget.

Han sitter där, ser precis likadan ut, men han har förändrats. Han har blivit en del av ICA-entrén, ja, en del av torget, på samma sätt som cykelställen och A-lagarna på bänkarna mittemot. Han hör till, vid det här laget känner han säkert varenda en av ICA-kunderna, halva byn ungefär, och vet vilka det är värt att lyfta blicken mot och vilka som är värdelösa.

Men han sitter numera ofta som försjunken i sig själv, med blicken långt borta i fjärran, långt borta från kundvagnarna och alla förbipasserande ben, någonstans bortom havet, vägarna och bergen, och mumlar något för sig själv, den stora munnen är halvöppen, läpparna rör sig så de gula tänderna med gluggen mellan syns. Varken de som går förbi eller något annat tycks intressera honom längre.

I dag har det hänt något nytt. EU-medborgaren är läskunnig! Han sitter på samma ställe, med benen plågsamt indragna under kroppen som vanligt, men i stället för att tigga så läser han. På ögonen ett par brillor, i händerna en bok som han är intensivt fördjupat i, så intensivt att han tydligen helt har glömt den lilla plastmuggen framför sig och varför han egentlige sitter här. Kanske orkar han inte längre vädja med blicken, kanske har han upptäckt att det inte spelar någon roll, kanske spelar det inte någon roll för honom längre om det kommer någon slant i muggen eller inte. Han är helt absorberad i sin bok.

Jag kan inte låta bli att titta närmare. Boken han läser är omisskännlig – mjuka svarta pärmar och den täta texten i två smala spalter på varje sida. När min skugga faller över honom lyfter han blicken och jag frågar:

– Christian?

Han nickar ivrigt, och pekar med en penna, det finns förstrykningar med blyerts i boken. Han pekar med pennan, jag försöker läsa men jag förstår inte, jag kan inte rumänska. Vad hette det nu, jag försöker minnas, det var länge sedan…

– Nesjtu romanesjte!

Var det inte så? Han nickar igen och pekar med pennan: Mattei 16:26,27.

I dag skiljs vi som två jämlika. I alla fall nästan jämlika.

Så här står det i Matteusevangeliet:

Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa giva till lösen för sin själ? Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han vedergälla var och en efter hans gärningar”.

Jag gillar fortfarande inte tiggeri men jag undrar var han håller hus när han inte sitter utanför ICA. September är snart slut och i natt var det bara 8 grader.

Räntan

Räntan har diskuterats  redan i antiken och det finns sådana som ifrågasätter den ännu i dag. Det finns religioner som förbjuder ränta och sammanslutningar av människor som försöker tricksa på olika sätt för att slippa den. De har sådana hedervärda föregångare som Aristoteles och de skolastiska kyrkofäderna under medeltiden. 

Redan för 5000 år sedan, innan ens pengar blev gängse betalningsmedel, var det vanligt med viss ersättning för lån av jordbruksprodukter och andra varor. Att sådan ersättning – vi kallar den ränta idag – var vanlig dokumenteras i kilskrift på summeriska lertavlor från ca 3000 f. Kr. Hos affärsidkande folk i Mellanöstern var räntan etablerad redan under den arkaiska tiden, något som bl. a. den babyloniske konungen Hammurabis bevarade lagkodex från 1700-t f. Kr. vittnar om. Bland alla detaljerade civilrättsliga regler stadgas här också att ränta för lån i spannmål inte får överstiga 33 1/3% om året.

Hammurabis lag har antagligen påverkat rättsuppfattningen hos grannfolken, bl. a. hettiter och fenicier, där man ibland på liknande sätt försökte reglera räntesatsen. I Egypten däremot verkar räntan inte ha kommit i bruk förrän under den 22:a dynastin, ca 800-700 år f. Kr.

Det berättigade i att ta ränta tycks inte ha diskuterats under den här tiden, med ett undantag, Den judiska Moselagen är den första instans som ifrågasätter det etiska i räntan. I 5 Mos. 23:19 sägs att ”Du skall icke taga ränta av din broder…”, men i 5 M9os. 23:20: ”Av utlänningen må du taga ränta, men icke av din broder…”. Man har funderat över varför judarna resonerade på det här sättet och de lärda har tolkat dessa bestämmelser (och ytterligare i 2 Mos. och 3 Mos.) så, att i det judiska samhället var det förkastligt att skuldsätta sig och därför också oetiskt att försätta ”sin broder” i skuld. Att dessutom öka skulden med ränta stred mot principen om ömsesidig hjälpsamhet hos ett litet folk. Men då räntan var i bruk hos grannfolken var det tillåtet att ta ränta av och betala den till främlingar, oftast besökande affärsmän.

Att bedriva affärer eller syssla med utlåning ansågs inte värdigt en medborgare i de grekiska stadsstaterna, så dessa verksamheter överläts åt metoiker – bofasta utlänningar – eller åt frigivna slavar. De fria medborgarna placerade dock gärna sina pengar hos dessa bankirer – ibland bestod en hel kvarlämnad förmögenhet av lånereverser – som sedan lånade ut dem mot ränta. I Athen kom räntan i bruk under Perikles, på 400-talet f. Kr., då ekonomin utvecklades, många athenare blivit rika och investerade sina tillgångar på ett vinstgivande sätt.

Här blev det filosoferna som satte räntan i fråga. I Lagarna säger Platon att ”ingen skall låna ut pengar mot ränta; och låntagaren skall inte ha någon skyldighet att återbetala varken lånesumman eller räntan”. Det var ett strängt ogillande, men vi vet inte hur Platon resonerade när han kom till den här slutsatsen. Aristoteles, vars filosofi utövade stort inflytande på den kristna teologin under medeltiden, levde kvar i den aristokratiska traditionen och fördömde all handel som ett ”onaturligt” sätt att profitera på andra. Så här resonerar han om räntan i Politiken: ”Det mest avskyvärda sättet…är ocker, som skapar vinst av själva pengarna och inte av deras naturliga objekt. Ty avsikten med pengarna var att använda dem som bytesmedel, inte att föröka dem med ränta. Och uttrycket ränta, med vilket menas att pengar föder pengar, används om alstring av pengar då avkomman liknar modern. Följaktligen är detta sätt att skaffa sig välstånd det mest onaturliga”.

Här har engelska översättaren tagit sig friheten att i en och samma mening tolka det grekiska τόκος på två olika sätt, en gång som ”ocker” och nästa gång som ”ränta”. Tókos betyder rätt och slätt ”ränta”, på samma sätt som arabiskans riba, hebreiskans ribit och latinets usura respektive fenus. Det latinska usura har via kyrkliga medeltidslatinet vunnit insteg i andra europeiska språk, som i engelskans usury, eller franskans usure, och blev med teologernas tolkning ”ocker” i dagens betydelse. När gamla israeliter, greker eller romare talar om ocker använder de uttrycket ”överdriven ränta”, eller ”högst obillig ränta”, fenus iniquum eller fenus iniquissimnum.

Den unga kristna kyrkan växte upp i den romersk-hellenistiska kultursfären och hade från början inga invändningar mot räntan om den inte översteg vad som uppfattades som skäligt. Utlåning mot ränta var vanlig, till och med bland kyrkans tjänare. På liknande sätt som tidigare lagstiftare försökte även de kyrkliga myndigheterna sätta gräns för girigheten och redan det första biskopskonciliet i Nicaea år 325 förbjöd prästerna att låna ut pengar mot högre ränta än 1% i månaden. I Rom beräknades ränta i regel månadsvis.

Kyrkans inställning till räntan var under det första årtusendet vacklande. I Gamla Testamentets och Aristoteles efterföljd avvisade vissa teologer all ränta med hänvisning till att pengar inte är levande och därför inte kan föröka sig. Bara kort efter Nicaeakonsiliet fördömde Johannes Chrysostomos, ärkebiskopen i Konstantinopel, i hårda ordalag dem som tog ränta: ”Finnes det något mera oförståndigt än att så utan jord, utan regn, utan plog? Och alla de vilka hängiva sig åt sådan förkastlig odling skörda blott ogräs som skall kastas i den eviga elden. Avlägsna denna avskyvärda avkomma av guld och silver, förkväv denna otäcka avföda”, stormade han mot snikna lättingar som tillskansade sig en sådan avskyvärd arbetsfri vinning.

Den östromerska kyrkan hade en annan inställning än den latinromerska. I det Östromerska riket reglerades räntan av Justinianus lag som tillät att adelsmän tog 4%, köpmän 8% och övriga 6% i årsränta. Finansierade man utrikeshandel kunde man förränta sin kredit med upp till 12%.

   Det blev först under 1000-1200-talen som flera framstående skolastiska teologer uttalade sig om räntan, ofta i en diskussion om justum precium, det rättvisa priset på varor och tjänster, en debatt som har pågått alltsedan dess. St. Anselm, ärkebiskop i Canterbury i början av 1100-talet, förklarade rätt och slätt att ränta var stöld. Hans kollega, kardinalen Henricus de Segusio, kallad Hostiensis, som levde en mansålder senare, hade en annan åsikt. Kardinalen var en framstående kyrkojurist och hade antagligen större erfarenhet av affärslivet än hans teologkolleger. Han undersökte sakens praktiska sidor och ställde upp ett antal situationer där han menade att räntan inte var oetisk. Exempelvis när långivaren hade själv kunnat investera lånesumman på annat sätt och göra sig en vinst. Räntan var då en rättvis kompensation för lucrum cessans, den uteblivna vinsten. Det var ett förbluffande modernt och skarpsinnigt resonemang som fullföljdes av flera tänkare senare, bl. a. av hans samtida, franciskanermunken Petrus Olivi och dennes ordensbroder St. Bernardino av Siena ett århundrade senare. Moderna ekonomer arbetar dagligen med lucrum cessans, eller alternativförlust som det numera kallas.

1200-talets store teolog och tänkare Thomas av Aquino var den som först insåg vad räntan egentligen är. Han förstod att räntan är långivarens ersättning för att han överlåter nyttjanderätten till kapitalet under viss tid. Thomas förkastade resonemanget om ett hypotetiskt lucrum cessans och menade att vad en bankir som tar ränta gör är att sälja tiden. Men då tiden inte tillhör någon annan än Gud, begår den som tar ränta en dödssynd.

En riskfylld utlåning av pengar utan ersättning tedde sig inte särskilt lockande ens för de mest osjälviska kristna och det blev under hela medeltiden de europeiska judarnas uppgift att sörja för en nödvändig och fungerande kapitalmarknad. Bibelns bud tolkade judarna så att det var tillåtet att ta ränta av andra än sina trosfränder och de besvärades inte av de kristnas moralfilosofiska hämningar och bristande insikter i ekonomi, dessutom var de förbjudna att syssla med varuhandel och att utöva jordbruk, uteslutna från de flesta hantverk och andra borgerliga yrken. De tvingades in i rollen som penningutlånare, bankirer, och blev på detta sätt en oumbärlig faktor inom det i slutet på medeltiden snabbt expanderande europeiska näringslivet.

Bedrev judarna verkligen ocker som de ofta beskylldes för? I jämförelse med moderna tiders räntor och med hänsyn till risken för förlust av både kapitalet och livhanken framstår ofta forna tiders ”ockerräntor” som förvånansvärt beskedliga. I ett judiskt kontrakt från 1200-talets England räknar man med en årsavkastning på kapital på 12,5%. I Centraleuropa var räntenivån under medeltiden hög, särskilt under krigstider låg den på mellan 35-45%. Under 1500-talet reglerade myndigheterna på flera håll räntan för större lån till 10-25%, för att slutligen under 1600-talet begränsa den till beskedliga 6%.

Reformationen avskaffade ränteförbudet i norra Europa. Luther satte räntan till 6-8% (Calvin till 5%) men räntan var säkerligen ganska vanlig även bland affärsmännen i de viktiga affärs- och finanscentra i det katolska Sydeuropa där räntan officiellt accepterades först under 1700-talet. Räntenivån steg då igen, kulminerade under Napoleonkrigen och sjönk sedan under 1800-talet då all räntereglering avskaffades.

 

.