Månadsarkiv: maj 2016

Dagens diplomatiska höjdare

Vår utrikesminister uppvaktar Zimbabwes president Robert Mugabe och hennes kabinettsekreterare Annika Söder förklarar (enligt Ledarsisorna.se):

”Sverige och Zimbabwe har en gemensam historia och kan därmed lära från varandra”

EU har sedan 2002 upprätthållit sanktioner mot Zimbabwe på grund av  Mugabes upprepade brott mot mänskliga rättigheter och inskränkningar i yttrandefriheten.

Den svenska politiska debatten…

… är erbarmligt dålig. Och bättre blir den inte av tevens slappa vana att ställa fram två politiker med helt motsatta åsikter som i tur och ordning skall svara på programledarens frågor. Att lyssna till hur dessa ”debattörer” mal och mal utan att svara på frågan frestar mitt tålamod till den milda grad att jag lämnar teven och går att koka kaffe.

Man kan inte begära av en svensk normalpolitiker att kunna debattera som en Cicero eller formulera dräpande repliker som en Winston Churchill. Inte heller skall de behöva ställa sig framför spegeln och öva in sina gester som Adolf Hitler. Men man kunde begära en smula kritiskt omdöme, självinsikt och respekt för lyssnarnas intelligens. Vi är faktiskt inte fullt så dumma som en del politiker tycks tro.

Jag menar inte heller att våra politiker är helt bakom flötet. I alla fall inte alla. Nej, felet med dem är att när de skall debattera så tycks de ha avstått från att använda det egna sunda förnuftet. När man ser och lyssnar på dem anar man bakom dem ett par suddiga skuggfigurer. Den ena heter partisekreterare och den andra brukar kalla sig kommunika-tionsexpert eller kommunikationskonsult. Ibland, när olyckan är framme, smälter dessa två skuggor i en enda krumelur. Det är dessa skuggor som fungerar som partistrateger och utformar partiernas kommunikationsstrategi.

Smaka på dessa ord. En grekisk strategos var en general, en som manövrerade en armé. En partistrategs uppgift är att manövrera sitt parti till en valseger genom att vinna så många väljares röster som möjligt. Inget ont i det. Problemet uppstår när strategin förvandlas till taktik och kommunikationspolitik, i simpel marknadsföring där budet blir viktigare än budskapet, formen viktigare än innehållet. Mediet är budskapet sa´ McLuhan, en tvivelaktig sanning som dessa spinndoktorer dock tycks tro på.

Det är i teven som kommunikationstaktikerns regi blir fullt synlig. Skuggan bakom partiledaren har bestämt hur hen skall gå, stå, gestikulera, kamma sig och klä sig, vilken färg på slipsen han skall ha och att hon absolut inte får bära ett pärlhalsband som Margaret Thatcher. Och framför allt har den arma partiledaren fått stränga förhållningsregler om vad hen måste eller absolut inte får säga – och hur det skall sägas.

En av de viktigaste reglerna tycks vara att man aldrig skall låta sig lockas in på motståndarens planhalva. Man skall inte tillåta att motståndarens tema dominerar debatten utan envist hålla fast vid och ständigt återvända till vad man tycker är partiets vinnande frågor. Detta kan verka som en framgångsrik taktik men så som den praktiseras blir den helt förödande för en debatt. Vad vi får se är två stelbenta politiker som inte responderar på det motparten säger utan rabblar upp en utantilläxa, ofta med samma fraser som de upprepar till vansinne.

Vem minns inte herrarna Reinfeldts och Borgs mantrat om ”ansvar” och ”ansvarstagande” som de upprepade i var och varannan mening under den senaste valkampanjen? Det visade sig inte vara någon bra taktik så skuggan bakom den försvann i skuggorna. Som alla har säkert observerat har den nuvarande regeringens spinndoktorer bestämt att mantrat för dagen är ”ordning och reda”. Så varje gång statsministern blir ansatt om strängare gränskontroller försäkrar han att han bara ser till att det blir ordning och reda med invandringen, finansministern att det måste bli ordning och reda på ekonomin och inrikesministern att han ser till att det blir ordning och reda på Sergels torg. Fattar de inte att vi skrattar?

Man förväntar sig inte att en politiker svarar ja eller nej på en direkt fråga där hen inte vill eller kan bekänna färg. Men det finns elegantare sätt att ta sig ur knipan än de krystade god-dag-yxskaft-svaren, spårväxlingar till ovidkommande ämnen och infantila undanflykter man ofta får bevittna. Och jag har sällan hört en motpart eller en programledare säga ”du har inte besvarat min fråga” eller något liknande. Där finns det ett obearbetat fält för partiernas kommunikationsexperter och retoriklärare att göra en insats.

Det tycks finnas en oskriven regel i den svenska debatten att all kvickhet och allt skämt är förbjudet. Debattörerna läser sina utantilläxor med djupaste allvar och är så upptagna av det de själva säger att de inte lyssnar på motparten. Eller lyssnar så dåligt att de missar alla tillfällen till en snabb ripost när motståndaren blottar eller blamerar sig. Det tycks vara en allmän uppfattning bland politiker och kommunikationsexperter att svensk publik saknar sinne för humor, att den inte uppskattar snabba eller gu’bevars dräpande repliker. Det är verkligen långt mellan Stockholm och London.

Ser att Johan Hilton skriver i dag en krönika i DN om samma fenomen. Och vi är rörande eniga.

 

AB och ekonomisk subkultur

Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson är missnöjd med Finanspolitiska rådets kritik av regeringens budgetpolitik. Hans bedömning är att ”rådet är ett uttryck för en speciell subkultur, nämligen den nationalekonomiska. Den har kanske egentligen rätt lite med den ekonomiska veten­skapen att göra…”

Vilka är då dessa representanter för en speciell subkultur som inte har så mycket att göra med ekonomisk vetenskap?  Här kommer de:

John Hassler, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet. Medlem i ekonomipriskommittén.

Yvonne Gustafsson, civilekonom, tidigare socialdemokratisk statssekreterare, styrelse-ordförande i Riksgälden samt ledamot i bl.a. Mittuniversitetets och SIDA:s styrelser. Tidigare generaldirektör för Statskontoret och Ekonomistyrningsverket.

Hilde C. Bjørnland, professor i nationalekonomi vid BI Norwegian Business School och chef för forskningscentret CAMP. Rådgivare i Norges Bank och tidigare styrelseledamot i Finansinspektionen i Norge.

Harry Flam, professor emeritus i internationell ekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet.

Cecilia Hermansson, ek.dr. och forskare på avdelning för bank och finans på ABE-skolan på KTH.

Oskar Nordström Skans, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet. Tidigare forskare vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU).

Den glade AB-skribenten själv tycks ha förvärvat sina ekonomiska kunskaper i SSU. Ibland undrar man hur det står till…

Ordet rasist behöver en tydligare definition

 

Newsmill Publicerad: 2013-05-06 

Beskyllningen för rasism, för rasistisk diskriminering och tillmälet ”rasist” används i den svenska debatten på ett obehagligt onyanserat och ibland helt ogrundat sätt. När man satt Kainmärket i pannan på en meningsmotståndare blir denne utmönstrad som icke rumsren och behöver inte bemötas med argument.

”En liten rasistdjävul finns i oss alla”, sa en god vän en gång. Vad han menade var de känslor av rädsla, eller motvilja som vi lätt kan uppleva vid möte med människor som inte liknar oss själva. Sociologisk forskning visar att detta är en vanlig och universell företeelse som bottnar i vår kanske inte medfödda men i alla fall mycket tidigt präglade etnocentrism och dess starka emotionella laddning.

Är man rasist för att man, ofta väldigt skuldmedvetet, kan känna på det sättet? Var går gränsen mellan känslor av främlingskap eller aversion och en medveten missaktning och nedvärdering av en viss grupp? Och är man rasist bara för att man i vissa situationer agerar på ett sätt som kan uppfattas som sårande eller diskriminerande?

FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering förbjuder diskriminering på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, men den definierar inte termen ras. UNESCO:s deklaration om ras och rasfördomar slår fast den mänskliga rasens grundläggande enhet och säger att alla människor tillhör samma art och har en gemensam härstamning. Som rasistisk betecknas varje teori som hävdar att ras- eller etniska grupper av naturen är ojämlika och varje ideologi, fördom, diskriminering, strukturell ordning eller institutionaliserade praktiker som gör åtskillnad mellan raser.

UNESCO talar på en och samma gång om den ”mänskliga rasen” och om att människor tillhör ”samma art”. Det är oklart vad man egentligen vill säga.  En ras är en population som tillhör en viss art och äger konstanta, ärftliga egenskaper som särskiljer den från andra populationer tillhörande samma art. Individer tillhörande olika raser inom samma art kan fortplanta sig, individer av en art kan däremot inte fortplanta sig med individer ur en annan art. Mänskligheten måste därför betecknas som en art och dess populationer som raser.

Rasbegreppet är omstritt. Kruxet är att de mänskliga raserna har blandat sig under årtusenden. Redan under artonhundratalet förstod man att mänskligheten är ett kontinuum av ett oöverskådligt antal varianter, att det kan vara helt omöjligt att rasbestämma en viss individ. Det är däremot uppenbart att det existerar stora populationer, ofta med samma geografiska utbredning, som har särskiljande gemensamma fenotypiska (miljöpåverkade) fysiska drag och som man kan definiera som raser. Vetenskapen förkastar däremot allmänt att raserna skulle skilja sig sinsemellan genom genetiskt betingade ärftliga karaktärsdrag eller psykiska egenskaper. Det är likväl uppenbart att olika etniska grupper under mänsklighetens långa historia tillägnat sig olika överlevnadsstrategier och utvecklat specifika kulturmönster.

Rasismen hävdar människorasernas ojämlikhet, den påstår att det finns en koppling mellan vissa fenotypiska drag och mentala och intellektuella egenskaper och karaktärsdrag, att dessa egenskaper är ärftliga och oföränderliga över tiden och att vissa raser i detta avseende är överlägsna andra. Som en konsekvens av dessa antaganden avvisar rasisterna all blandning mellan ”högstående” och ”lägre” raser. Men tro inte att rasismen, överskattningen av den egna rasen är förbehållet européerna. Etnologerna vet att rasistisk etnocentrism existerar såväl hos japaner och indier som hos araber och afrikaner.

Är Sverige ett rasistiskt samhälle som det påstås, finns det rasistiska strukturer och är vi kulturrasister när vi ogillar vissa grupprelaterade beteenden? Skall alla kritiska eller negativa yttringar som riktas mot individer av en viss etnisk eller religiös grupp betraktas som rasism? I sin bok The End of Racism (1995) ger Dinesh D’Souza följande exempel: En taxichaufför i New York, som med största sannolikhet inte är en WASP, White Anglo-Saxon Protestant, vägrar att mitt i natten ta upp ett par unga svarta killar med afrofrisyr. Men ett par kvarter längre bort tar han utan vidare upp en afroamerikansk kvinna med barn. Är chauffören en rasist?

Vi människor skapar till stor del vår världsbild på grund av egna erfarenheter.  Hur begränsade dessa än är så generaliserar vi dem ofta till allmängiltighet. Psykologerna säger att detta är en mekanism nödvändig för att omvärlden skall bli oss begriplig och hanterlig. New-York-chaufförens erfarenhet säger att han löper en påtaglig risk att bli rånad och kanske dödad av unga svarta män. De två kan känna sig diskriminerade men taxiföraren tänker mer på sin egen säkerhet än på deras känslor. Kan man klandra honom?

Liknande fall av ”vardagsrasism” eller ”strukturell diskriminering” förekommer säkert även i Sverige. Men är detta verkligen rasism så som den definieras av exempelvis UNESCO? Eller handlar det snarare om fördomsfulla generaliseringar byggda på egna och omgivningens erfarenheter? Och är en fördom som blivit bekräftad fortfarande en fördom?

Det behövs mer eftertanke och stringens i debatten.