Kategoriarkiv: Mellanöstern

Den kontroversielle Sven Lindqvist

De mortuis nil nisi bene säger man. Sven Lindqvist är död och må han vila i frid. Han var en kulturpersonlighet med starkt engagemang. Så starkt att han ibland spårade ut. För några år sedan hade jag en kontrovers med honom i DN (DN Kultur 2006-08-18).

Replik – Laglösa bomber

Relaterad bild

Civila offer

Hizbollahs taktik gör bostadsområden till stridszoner.

I artikeln om Libanonkriget (DN 7/8) skriver Sven Lindqvist att båda parter brutit mot folkrätten men säger att det bara är Israel som begår ”krigsförbrytelser under USA:s beskydd”.

FN och Human Rights Watch (HRW) har en annan uppfattning. Samma dag publicerade FN en rapport som innehåller kritik av båda parterna men med en klar markering. Man ”beklagar” (deplore) den israeliska bombningen av infrastruktur men ”fördömer” (condemn) Hizbollahs raketattacker mot civila.

HRW har tidigare kritiserat Israel, men i en dagsaktuell rapport säger man att Hizbollahs ”blinda raketbombardemang av civila områden utan tvekan är en krigsförbrytelse”. Hizbollahs taktik att lagra vapen i eller nära civila hem och placera raketramper inom bebodda områden eller i närheten av FN-posteringar fördöms som en ”allvarlig kränkning av krigslagarna”.

När Lindqvist tror att Genèvekonventionen är ”gällande folkrätt” och bindande även för stater som inte biträtt den har han fel. De internationella konventionerna och avtalen är dispositiva och en stor del av folkrätten är sedvanerätt och föremål för tolkning och utveckling.

Lindqvist driver en tes om bombkriget som en fortsättning på kolonialkrigen med en bild av västmakterna som krigsförbrytare. Kritiken mot terrorbombningar är berättigad men bombning av bostadsområden har aldrig dömts ut generellt som krigsförbrytelse. Lindqvist är selektiv och nämner inte att det var det tyska flygvapnet som lade War­szawa och Krakow i ruiner redan under krigets första dagar, att det var områdesbombningen av Rotterdam som utlöste den engelska flygoffensiven mot Tyskland, att nazisterna också lade ”bombmattor” över Coventry och London, att de tyska raketerna V 1 och V 2 var ett terrorvapen, och han är så angelägen att driva sin tes att han utan reservation övertar den ökände nazisten David Irvings uppgift om 100.000 döda i Dresdenkatastrofen. Det verkliga antalet offer var högst 35.000.

Israels rätt till självförsvar är obestridlig och ingen seriös instans har heller påstått att Israel brutit mot den så kallade proportionalitetsprincipen. Israel följer också konsekvent folkrättens regel att varna befolkningen inför flyganfallen. Att kriget krävt så många civilas liv är i stor utsträckning följden av Hizbollahs taktik att placera sina militära anläggningar i civila byggnader och tätbebyggda områden och förvandla dessa områden till stridszon som inte åtnjuter skydd enligt folkrätten.

 Leo Kramár, Författare

Pakistans historia ett öppet sår

Den här artikeln har tidigare publicerats på SvD Kultur – Under strecket, den 10 januari 2008

Kärnvapenmakt Pakistan är en bubblande kittel av problem – strider med grannländerna, språkligt och etniskt fragmenterat med islam som enda samlingspunkt. Den pakistanske journalisten Zahid Hussain undersöker i en ny bok bakgrunden till de konflikter som pågår.

Med Benazir Bhuttos våldsamma död tycks det sista lilla hoppet om Pakistans snabba demokratisering ha minskat till nästan noll. Benazir var kanske inte Guds bästa barn – både hon och hennes man blev dömda till fängelse för korruption – men hon var en populär och skicklig politiker och trots allt det bästa alternativet i ett genomkorrumperat land med ett stort demokratiunderskott.

Pakistan, den än så länge enda islamiska kärnvapenmakten, har länge haft problem på hemmaplan och dessa inre konflikter har ökat i oroväckande grad. Tidigare i år hamnade president Pervez Musharrafs militärregim i öppen konflikt med landets islamister och vi läser dagligen om nya protester och oroligheter. I somras utkämpade armén en blodig strid med vad som i våra tidningar kallas studenter. Dessa ”studenter”, mycket unga och knappt läskunniga fattiga ungdomar, de flesta inhemska men också en del islamiska proselyter från andra länder, studerar vid koranskolor, madrasas, där de tas om hand materiellt och drillas i huvudsak i ett enda ämne, utantilläsning av koranen på arabiska, ett språk de oftast inte behärskar. Det pashtunska ordet för student, taliban, har blivit ett vardagsord som beteckning för religiösa proselyter, indoktrinerade enboksmänniskor brinnande för uppgiften att sprida islam med heligt krig, jihad, inte bara med svärd men också med kalashnikov och bilbomber.

Pakistan – ”det rena landet” – föddes ur ett blodigt krig med Indien, ett krig som man aldrig fått något riktigt slut på. Kashmirfrågan är efter 60 år fortfarande olöst och för pakistanierna ett ständigt värkande sår. En annan olöst konflikt är den gamla och bortglömda gränstvisten med Afghanistan. Afghanistan var det enda landet som opponerade mot Pakistans inval i FN och som aldrig har godkänt den koloniala gränsdragningen. Båda länderna är mångspråkiga och etniskt fragmenterade samhällen med kvarlevande stam- och klanstrukturer, där lojaliteten mot staten ofta är svag och det viktigaste sammanhållande elementet islam. Pashtuner är den största och dominerande etniska gruppen i Afghanistan, men pashtu talas även i Pakistan av cirka tio miljoner människor i de nordvästra provinserna. Bland Pakistans 160 miljoner invånare är dock pashtunerna en minoritet med starka stamlojaliteter över gränserna, och pashtunska nationalister propagerar för upprättande av ett Pashtunistan inom Afghanistans gränser. Dessa separatistiska strävanden som ibland ledde till öppet uppror, uppmuntrades och stöddes under 1950- och 1960-talen av den afghanska regeringen. I dessa svårtillgängliga och starkt islamistiska gränsprovinser har de pakistanska regeringarna kunnat hävda sin makt endast med hjälp av armén.

Djur och människor lever nära varandra

Detta är bakgrunden till den pågående konflikten mellan konservativa och reformvänliga krafter i ett islamiskt samhälle, som undersöks i en ny bok av Zahid Hussain, pakistansk journalist och mångårig skribent i London Times: The Struggle with Militant Islam (Columbia University Press, 232 s).

Pakistans inrikespolitik har varit turbulent, med ett fåtal rättvisa val och ett par ansatser till demokratisering, men den kännetecknas framför allt av partikularism, av generalernas politiska ambitioner, arméns statskupper och islams starka och ökande makt. Den pakistanska försvarsmakten som har sitt förflutna i det koloniala Indien där den leddes och utbildades av brittiska officerare var i början västorienterad, till stor del sekulariserad och med den brittiska disciplinen i ryggmärgen föga kuppbenägen. Om den hade någon ideologi så var det en form av islamisk nationalism som skulle skapa en nationell identitet i det etniskt splittrade landet. Efter nederlagen i kriget mot Indien och förlusten av Östpakistan 1971 var militären demoraliserad och försvagad men fick upprättelse när Benazirs far Ali Bhutto behövde den att kväsa upproren i Västpakistan och Baluchistan. Den alltmer auktoritäre Bhutto lät sedan armén bygga upp en underrättelseavdelning, en organisation som Hussain beskriver som en av de viktigaste politiska aktörerna och som skulle visa sig vara livsfarlig både för tillskyndaren Bhutto och för hans efterträdare.

Bhutto måste överge sitt socialdemokratiska reformprogram och göra eftergifter till islamister stödda och finansierade av Saudiarabien. Men hans kompromisser dög ändå inte och han störtades (och senare hängdes) och efterträddes av arméchefen Mohammad Zia Ul-Haq – ni kanske minns mannen med den brittiska mustaschen och de tunga ögonlocken. Zia var general men också en hängiven muslim – muslimsk fundamentalist, skulle vi säga i dag – som ville förvandla Pakistan till en islamisk stat styrd av koranen och sharialagen. Han ändrade författningen, utökade mullornas domarmakt, koopterade religiösa ledare i regeringen och placerade dem inom rättsväsendet och utbildningen. Skolböckerna rensades och ersattes med ortodox litteratur, statsanställdas korankunskap och moskébesök kontrollerades och de ålades att be fem gånger om dagen. Armén islamiserades i snabb takt. Korankunskap och islamisk filosofi blev obligatoriska i officersutbildningen med skriften ”Koranens uppfattning om kriget” som en av kursböckerna.

Även ett museum behöver skydd

Zias islamisering av armén påskyndades av den sociala radikalisering den genomgick under 80-talet. Från att tidigare ha rekryterats från den mestadels engelskutbildade och liberala godsägararistokratin i Punjab och överklassen i städerna, kom nu officerarna från den konservativa och religiösa medelklassen i nordprovinserna, något som ledde till att vissa kretsar inom arméns utvecklade ett nära samarbete med religiösa ledare och militanta islamistgrupper i det civila samhället.

Benazir Bhutto, som 1988 valdes till premiärminister, förväntades vända utvecklingen i demokratisk riktning, men de konservativa krafterna var redan för starka. Hennes möjligheter var begränsade genom att islamisterna – under ledning av den nu igen aktuelle Nawaz Sharif – hade behållit makten i landets största och folkrikaste provins, Punjab. Hon förde en fördröjande strid mot generalerna som ibland visade henne öppet förakt som kvinna. ”Hon är en svag kvinna”, var det svar jag fick ett par gånger av pakistanska officerare och andra när jag frågade vad de tyckte om henne som regeringschef. Utan stöd av armén fick hon trots alla kompromisser 1996 lämna sitt ämbete och gå i exil. Hon kunde skatta sig lycklig att hon slapp sin fars öde eller fängelse.

Hennes efterträdare Nawaz Sharif fullföljde Zias auktoritära islamiseringspolitik men kom i konflikt med armén och störtades 1999 av generalen Pervez Musharraf. Musharrafs kupp utlöste protester, internationella sanktioner och nedkylda diplomatiska förbindelser med USA som i Sharif hade en allierad i kampen mot talibanregimen i Afghanistan, men allt detta är glömt i dag.

Islamiseringen av samhället under Zia och hans efterträdare tillskyndades och stöddes av Saudiarabien och shejkdömen vid Persiska viken. Mycket av det finansiella stödet gick till koranskolor som vuxit lavinartat i antal, från ett drygt hundratal 1947 till 13000 i dag, med uppskattningsvis 1,7 miljoner ”studenter”. Det är vid dessa religiösa skolor man sedan 80-talet har tränat afghanska mujahidin, och där man sedan dess har utbildat 100000 utländska jihadister och talibaner som sedan skickats vidare till krigen i Afghanistan och Bosnien.

Sådan utveckling kunde naturligtvis inte ske utan arméns medverkan. Hussain, som har intervjuat Musharraf och andra inblandade, skriver att arméns underrättelsetjänst som styrde Mujaheddins och talibanernas operationer i Afghanistan – med finansiellt stöd från CIA – satsade på att en talibandominerad regering skulle bli en allierad som skulle ge Pakistan det strategiska terrängdjup det smala landet behövde i eventuellt krig med Indien. Men när talibanerna kom till makten visade de sig vara svårhanterliga, bland annat vägrade även de godkänna den tidigare nämnda omstridda gränsdragningen.

Den av den sunnitiska huvudströmningen och militären hårt drivna förvandlingen av Pakistan till en stat styrd av sharialagar enligt den sunni-hanafiska rättstolkningen mötte motstånd i det sekteristiskt splittrade samhället. Inte bara shia och ickemuslimska minoriteter, utan också otaliga stambaserade sunnitiska moskéer och madrasas fruktade ytterligare marginalisering. Det ortodoxa sunniprästerskapet krävde samtidigt fullständig islamisering av samhället och exkommunikation av shiiter som otrogna. Allt detta ledde till att sekteristiska stridigheter med gamla rötter utvecklades till mer och mer öppet våld med folkupplopp och terror.

Business as usual

Shiiterna i Pakistan var av tradition moderata men de radikaliserades efter den islamiska revolutionen i Iran och började uppträda på ett sätt som av sunniterna uppfattades som utmanande. Det kom till kravaller och sammandrabbningar mellan madrasastudenter finansierade av Irak och saudierna och shiitiska trosivrare uppmuntrade av Iran. Oroligheterna kulminerade under några månader 2003–2004 i staden Quetta, där beväpnade överfall på shiamoskéer och religiösa processioner krävde ett hundratal shiamuslimers liv.

 

General Musharrafs militärregim har krossat talibanupproret i Röda moskén, en lättvunnen vinst som kan visa sig vara en pyrrhusseger. Musharraf kom till makten som en islamisternas och arméns man och som förespråkare för den hårda linjen i Kashmirfrågan. Många av de militärer som stödde honom då är sedan decennier lierade med islamistiska madrasas och militanta extremistgrupper och de har finansierat och utrustat talibaner och andra jihadister. Först efter hårda amerikanska påtryckningar men tveksamt och under starkt motstånd från sin junta, började Musharraf överge sina gamla proislamistiska positioner. Händelserna den 11 september 2001 och USA:s ultimativa krav på samarbete tvingade honom att göra en kovändning och ansluta sig till ”kriget mot terrorn”, men det har skett med stor vånda och under protester från flera av hans kolleger, de generaler som fört honom till makten. De av USA framtvingade räderna mot talibanerna i gränstrakterna mot Afghanistan har inte varit särskilt framgångsrika och för närvarande tycks al-Qaida ha flyttat sina huvudbaser till den pakistanska sidan.

Bara män och pojkar ute

Folket i Pakistan har aldrig blivit tillfrågat vad de tycker om Musharrafs politik och vi har sett missnöjesyttringar och demonstrationer på flera håll i landet mot hans behandling av extremisterna och mot hans anslutning till USA:s krig. För att behålla presidentposten har Musharraf tvingats att ge upp ställningen som överbefälhavare. Hans uppgörelse om maktdelning med Benazir Bhutto tycktes kunna lugna kritikerna men allt har gått i spillror efter Bhuttos död och oron ökar på nytt. Islamisternas man Nawaz Sharif vädrar morgonluft och kräver Musharrafs avgång. Allt tyder på att presidenten kommer att ha användning för militären snart igen, men frågan är hur länge den nye befälhavaren och officerarna lyder honom. Enligt Zahid Hussain är uppemot en tredjedel av den pakistanska officerskåren moskétrogna islamister. Kommer Musharraf att tvingas att överge alliansen med USA? Kommer han att rida ut stormen även denna gång? Han har med nöd och näppe klarat livhanken från otaliga attentat hittills. Men hur länge? Vem kommer att ha fingret på avtryckaren till de pakistanska kärnvapenmissilerna nästa månad… eller kanske redan nästa vecka?

Antisemitism i Sverige – vem?

Forskarna Heléne Lööw och Lars M. Andersson och författaren Ola Larsmo bemöter i dag i DN en artikel om antisemitismen som Ebba Busch Thor och Mikael Oscarsons hade på Förintelsens minnesdag i Expressen. De menar att ”KD-ledarnas utspel är att de tycks vilja göra antisemitismen till en höger–vänsterfråga. Den görs till slagträ i partipolitiken”.

Busch Thor och Oscarsson berättar i sin artikel om judarnas utsatta situation i Sverige och visar konkreta exempel, bl. a. i Malmö. De visar att riksdagsledamöter från Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har deltagit i demonstrationer med antisemitiska inslag, att SSU bjudit in antisemitiska talare och att sverigedemokratiska politiker gjort antisemitiska uttalanden.

Med all respekt för Heléne Lööws och Lars M. Anderssons forskning undrar jag vad gör dem så upprörda över KD:s påstådda politisering av antisemitismen?

Busch Thor och Oscarsson har uppenbarligen klampat i den svenska debatten om antisemitismen på ett oförsynt sätt och trampat på åtskilliga ömma tår. De har pekat ut vissa partier och de kunde gott ha nämnt fler. Det är så att i sin jakt på invandrarväljare har nästan alla partier blundat för risken att med den efterlängtade mångfalden få med antisemitism på köpet. Miljöpartiet exempelvis. SSU i Skåne, där hela organisationen kidnappats av islamister. I Malmö har Socialdemokraterna blivit så beroende av invandrarröster, de flesta med rötter i Mellanöstern, att man knappast kan förvänta sig något avståndstagande från antisemitismen. En ledande socialdemokratisk politiker tyckte att Malmöjudar fick gärna utvandra om de inte trivdes.

Andersons, Larsmos och Lööws artikel är ett exempel på den räddhågade och intellektuellt oärliga debatt om antisemitismen som förs i de traditionella medier. Man fasar för att bli betecknad som rasist eller islamofob och undviker därför att peka ut invandrare från Mellanöstern som bärare av den aggressiva antisemitism som i dag utgör det verkliga och mest påtagliga hotet mot svenska judar.

När man skriver att ”antisemitismen [i Mellanöstern] länge varit en del av statspropagandan – ofta med argument direkt hämtade från nazityska förebilder, vilket Niclas Sennerteg påminde om i sin viktiga bok ”Hakkorset och halvmånen”, är det en sanning med modifikation.  De attentatsmän som dödar judar i Frankrike och sätter eld på synagogor här ropar inte ”Heil Hitler” utan ”Allah är stor” och de har knappast läst ”Mein Kampf” men säkert Koranen. Det muslimska judehatet har djupare rötter än den europeiska antisemitismen och det är inte rasistiskt utan religiöst och politiskt motiverat.

Där har Busch Thor och Oscarsson en poäng när de kräver kriminalisering. Utöver det religiösa motivet är det politiken, Israel-Palestinakonflikten som spökar. Den tusenhövdade skränande mobb som först slängde stenar och flaskor, sedan skar av högtalarsladden när vi i Malmö demonstrerade för fred i Mellanöstern bar palestinska flaggor. Situationen blev så farlig att vi under polisens beskydd fick utrymma Stortorget. Mobben jublade. Dessa människor har inte den ringaste aning om den europeiska antisemitiska traditionen som artikelförfattarna tror. De är uppvuxna i och har fört med sig en helt annan tradition och de räknas i dag i hudratusental, jämfört med den handfull svenska nazister som ibland paraderar på våra gator.

Jag är inte imponerad av Andersson-Larsmo-Lööws analys av antisemitismen i Sverige.

 

 

Israel – en sjuttioåring som lever farligt

Israel fyller 70 år och Nathan Shachar berättar i DN om landets historia på sitt sedvanligt kunniga och initierade sätt. Han har under femtio år samlat personliga erfarenheter och en imponerande kunskap om hela regionen. Jag tror att den som verkligen vill förstå det som händer där i dag och varför det händer bör absolut läsa hans böcker.

Ändå blir jag litet förundrad över de slutsatser han drar i slutet av sin artikel. Han skriver där att Israels överlevnad inte längre ligger i vägskålen, att de gamla slagorden om att kasta judarna i havet inte hörs längre och att Israels territorium är säkrat – därför att arabiska ledare ser Israel som sin allierade inför den kommande kraftmätningen med Iran.

Kraftmätningen mellan sunni och shia, i första hand mellan regionens stormakter Saudiarabien och Iran är redan på gång, som en öppen konflikt med stridshandlingar i Syrien, i Irak och i Jemen och som politisk strid bl. a. i Libanon där det av Iran stödda Hizbollah nyss vann parlamentsvalet.

Enligt säkerhetsrådets resolution 1701 (2006) skulle Libanons regering efter Israels tillbakadragande ta över kontrollen över gränsen mot Israel och förhindra införsel av vapen och annat krigsmateriell dit. Vad som i verkligheten har hänt är att Hizbollah har byggt upp och tränat upp en formidabel armé som i dag beräknas till 65 000 man, och förvandlat gränsen mot Israel till en befäst krigszon med, enligt israelisk uppskattning, över 130 000 missiler och raketer riktade mot Israel.

På liknande sätt har Hamas moderniserat sin raketarsenal i Gaza med iransk hjälp och beskjutit Israel regelbundet alltsedan israelerna utrymde Gazaremsan 2005. Och trots diverse och motstridiga uttalanden står kravet på ett Palestina från Jordan till havet i Hamas grunddokument kvar.

Utvecklingen i Libanon och i Gaza visar hur svårt det är att lita på internationella avtal eller ensidiga utspel. När Sharons regering 2005 beslöt att riva de israeliska bosättningarna och utrymma Gaza varnade hökarna för följderna – och fick rätt. Denna fredsgest, som av EU, Kofi Annan och andra statsmän hälsades som ett modigt beslut som öppnade vägen till en bestående fred, framställdes av palestinierna som ett tecken på svaghet och en stor seger för Hamas, något som bidrog till Hamas valseger 2006.

Det finns ingen som kan garantera att liknande inte händer om Israel avslutar ockupationen av Västbanken.

Israels strategiska läge har ytterligare försämrats genom Irans närvaro i Syrien, där Iranstödda Hizbollah numera behärskar regionen som gränsar till Golanhöjderna. Hizbollah har redan beskjutit IDF:s baser på Golan med raketer och israelerna har som vanligt slagit hårt tillbaka. Det är omöjligt att förutse hur styrkemätningen mellan Iran och Saudiarabien utvecklas och hur konflikten slutar. Det som är klart är att israelerna ser Iran som den farligaste fienden och ett dödligt hot mot Israels existens, och att det för närvarande är Iran som har etablerat sig både politiskt och militärt och stärkt sin ställning i Libanon, Syrien och Irak.

Shachars artikel i DN:

https://www.dn.se/nyheter/varlden/alla-som-kom-till-israel-hade-en-thriller-i-bagaget/

 

 

 

Hamas accepterar 1967 års gränser?

DN och andra medier rapporterar att Hamas har ändrat sin inställning till Israel och accepterar 1967 års gränser. Är det verkligen så?

The Lebanese al-Mayadeen news channel published on Monday a leaked new charter for the Hamas movement in the Gaza Strip. The charter was allegedly planned to be officially released by Khalid Mashaal, the president of the political office of Hamas, at his last press conference before leaving office. The leak has since been confirmed by Hamas official Ahmad Yousif.

Vad är nu skillnaden mellan Hamas Charta 1988 och 2017?

IRMH:

(1988) The Islamic Resistance Movement is a distinct Palestinian movement that is  oyal to Allah, adopts Islam as a way of life and works to raise the banner of Allah over every inch of Palestine. The Islamic Resistance Movement is one link in the chain of jihad in confronting the Zionist invasion.

(2017) The IRMH is a liberation, Islamic and Palestinian national resistance movement. It aims to liberate Palestine and to fight against the Zionist Project, its reference is Islam in its principles and goals.

Palestine’s Land:

(1988) The Islamic Resistance Movement maintains that the land of Palestine is Waqf land given as endowment for all generations of Muslims until the Day of Resurrection. One should not neglect it or [even] a part of it, nor should one relinquish it or [even] a part of it. No Arab state, or [even] all of the Arab states [together], have [the right] to do this; no king or president has this right nor all the kings and presidents together; no organization, or all the organizations together – be they Palestinian or
Arab – [have the right to do this] because Palestine is Islamic Waqf land  given to all generations of Muslims until the Day of Resurrection.

(2017) Palestine, with its historical known borders from Jordan’s river in the east to the mediterranean sea in the west, from Ras Al Nakora in the north to Om Al Rashrash in the south, this land is Palestinian and a united regional unit. Displacing Palestinians and creating a Zionist entity does not cancel the right of Palestinians to their entire land, and does not validate the Zionist entity to violate this land.

Palestine is an Arab and Islamic land, it is holy and blessed and it has a special place in the heart of all Arabs and Muslims.

(1988) the Islamic Resistance Movement aspires to realize the promise of Allah, no matter how long it takes. The Prophet, Allah’s prayer and peace be upon him, says: ”The hour of judgment shall not come until the Muslims fight the Jews and  kill them, so that the Jews hide behind trees and stones, and each tree and stone will say: ‘Oh Muslim, oh servant of Allah, there is a Jew behind me, come and kill him.

(2017) Hamas differentiates between Jews as people of the holy book, and Judaism as a religion and the occupation and the Zionist Project as something separate, and it sees that the conflict is with the Zionist Project not with the Jewish people because of their religion. And Hamas does not have a conflict with the Jews because they are Jews, but Hamas has a conflict with the Zionists, occupiers and aggressors,

The Zionist Project:

(1988) The initiatives, the so-called peace solutions, and the international conferences for resolving the Palestinian problem stand in contradiction to the principles of the Islamic Resistance Movement, for to neglect any part of Palestine is to neglect part of the Islamic faith. These conferences are nothing but a way to give the infidels power of arbitration over Muslim land, and when have the infidels ever been equitable towards the believers?

There is no solution to the Palestinian problem except by jihad.

(2017) The UN decision for Palestine’s division, and all its consequences and other conventions similar to it and the creation of Israel was illegal from the beginning, and it is against the Palestinian’s rights, its determination, human rights, international law and the right of sovereignty.

We do not recognize the Zionist state.

We do not leave any part of the Palestinian’s land, under any circumstances, conditions or pressure, as long as the occupation remains. Hamas refuses any alternative which is not the whole liberation of Palestine, from the river to the sea. And the creation of the Palestinian independent state with its sovereignty, with Jerusalem as its capital, on the borders of the 4th of June 1967, with the return of the refugees to their homes from where they were displaced is a common national consensual formula, and it does not mean the recognition of the Zionist state or the surrendering of Palestinian rights.

Hamas confirms that no peace in Palestine should be agreed on, based on injustice to the Palestinians or their land. Any arrangements based on that will not lead to peace, and the resistance and Jihad will remain as a legal right, a project and an honor for all our nations’ people. There is no alternative to the creation of the Palestinian state, with its sovereignty on the entire Palestinian land with Jerusalem as its capital.

The Hamas movement confirms its total rejection of Oslo’s conventions, its consequences and its results.

Skrivningen här uppe lämnar inget tvivel om vad Hamas betraktar som Palestina, landet som skall befrias from the river to the sea. När man i samma stycke skriver om “Borders of the 4th June 1967” syftar man säkert inte på 1967 stilleståndslinje mellan Israel och arabländerna utan på den gränsuppgörelse om Golan som träffades mellan Israel och Syrien, den 4 juni 1967 och som Hamas anser vara Palestinas gräns mot Syrien.

 

 

Muslimska brödraskapet

Det pågår en intensiv debatt om den studie från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap om Muslimska brödraskapet som skrivits av Magnus Norell och två andra forskare.

Det är säkert inte många som har någon uppfattning om vad MB är och vad de vill. Den norske journalisten och filmaren Walid al-Kubaisi har gjort en dokumentär om MB som är värd att se, den finns på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=ndm58u77kMk.

Här följer en intervju med al-Kubaisi i CBN.

OSLO, Norway – The so-called Arab Spring has brought the Muslim Brotherhood to the threshold of power and influence in the Middle East. But a Norwegian television documentary, called ”Freedom, Equality and the Muslim Brotherhood,” is unmasking the Muslim Brotherhood’s plans for world domination.

Walid al-Kubaisi, an Iraqi-born Norwegian journalist, produced and hosted the documentary for Norway television. It has never been shown on American TV.

World Domination

Al-Kubaisi said Brotherhood leaders told him they have a plan to take over Norway and the rest of Europe as a part of bringing the whole world under Islam.

”The Muslim Brotherhood has a practice. The have learned to speak with two tongues,” he told CBN News.

Kamil al-Najjar, one of the film’s subjects, left the Muslim Brotherhood and consequently is under threat of death.

”They’re trying to deceive the people,” al-Najjar tells al-Kubaisi in the film. ”They have managed to deceive a lot of Western politicians into believing them.”

”Their only aim is to control the world with Islam,” he said. ”They know they cannot use force to convert the West, so they use deceit.”

However, Muslim Brotherhood leaders are quite open about their intentions with those like al-Kubaisi, who traveled to the Middle East and speaks fluent Arabic.

”The Muslim Brotherhood’s dream is to form a total Islamic state,” Muhammed Mahdi Akef, who was the leader of the Muslim Brotherhood until 2010, told al-Kubaisi.

”Where?” al-Kubaisi asked.

”I don’t know,” Akef replied. ”We Muslims are currently scattered all over. There is still a long way to go before we are able to take control in Europe. It will take a long time before it can happen.”

Religion of Bondage

Al-Kubaisi also interviewed Gamal al-Banna, the brother of Hassan al-Banna, the man who founded of the Muslim Brotherhood in 1928. Al-Banna had surprisingly harsh words for the modern Muslims Brotherhood movement, saying it does not believe in freedom ”in any way.”

”They do not believe in freedom at all,” he said. ”There is no Islamic authority that respects freedom or democracy.”

Al-Banna also condemned the state of modern Islamic culture.

”The Muslim mind is rusty. It has done nothing for the last 1,000 years. One thousand years ago the innovation ended,” he told Al-Kubaisi.

”What does that mean? It means that you act without thinking,” Al-Banna explained.

Social Control

Al-Banna said the Muslim Brotherhood has instituted the wearing of the hijab, or headscarf, by Muslim women as a means of social control. But it is not supported by the Koran – even the sister of the Muslim Brotherhood founder did not wear a hijab.

In al-Kubaisi’s documentary, class photos from Cairo University show the evolution of the Muslim Brotherhood’s program to force women to wear the hijab. In the 1959 class photo, there are no Muslim women are wearing the hijab. None are wearing the garment in the 1979 photo either.

In the 2004 class photo, 90 percent of the women are wearing the head scarf. The hijab has been called the Muslim Brotherhood’s ”logo.”

Mask of Civility

Al-Kubaisi saId Norway and the West have been duped by the Muslim Brotherhood.

”The West and America both supported Islamists, and they thought, ‘They’re religious exactly Christian congregations,'” al-Kubaisi told CBN News.

But one of the Muslim Brotherhood’s key spiritual leaders, Sheik Yusef al-Qaradawi, said on Arabic TV that ”defeating Rome, Italy and Europe means that Islam will come back to Europe.”

”Must this victory necessarily be won by war? No,” the leader said. ”I believe Islam will conquer Europe without using violence.”

”The Muslim Brotherhood, it’s not like, ‘We will take over the world and the power,” Al-Kubaisi told CBN News.

”No, no, it’s not like this,” he explained. ”They don’t speak about power at all. No, they say, ‘Now, we want only this, and then this, and then this’…and then they start to work to gain more power.

(–Originally aired October 25, 2011)

 

Svenska kyrkan och förföljda kristna

Svenska kyrkan har kritiserats för tystnaden kring och bristande stöd till förföljda kristna i Mellanöstern. Ärkebiskopen Antje Jackelén har i ett par debattartklar i DN försvarat sitt pastorat.

Läser man Jackeléns båda debattartiklar får man ytterligare bekräftelse på att kritiken mot Svenska kyrkan är berättigad. Det hon berättar är att man inte bör göra skillnad på kristna och andra, att kyrkan ger mycket pengar till flyktingar i allmänhet och att kyrkan verkar i det tysta.

Och det är främst kyrkans tystnad när det gäller förföljelsen av de kristna som man kritiserar. De kristna är för närvarande den mest förföljda religiösa minoritet i Mellanöstern.  De sunimuslimska länderna är i dag i princip judenfrei  och på god väg att bli christenfrei.

Svenska kyrkan har sedan årtionden ekonomiskt och moraliskt stött palestinierna samtidigt som man uppmanar till bojkott av Israel, det enda landet i Mellanöstern – möjligen med undantag för Libanon – där de kristna får leva och verka i fred. Däremot har vare sig Jackelén eller någon annan av de ledande kyrkoföreträdarna velat eller vågat öppet kritisera regimerna i länder som diskriminerar, förföljer och fördriver judar och kristna.

När Jackelén påstår att ett öppet ställningstagande skulle vara kontraproduktivt står det i skarp kontrast mot kyrkans högljudda engagemang för palestinierna. Av hennes texter framgår det ganska tydligt att kyrkans tystnad mest beror på rädslan för att framstå som islamofobisk och/eller oviljan att stöta sig med muslimska förtryckarregimer.

En kristen skall älska sin nästa som sig själv och vända andra kinden till, men det sägs också att charity begins at home. Muslimska länder stöder och hjälper sina förföljda och lidande trosfränder med belopp som Svenska kyrkan inte kan mäta sig med. Borde man inte använda de medel man har till att hjälpa de förföljda och lidande kristna i första hand?

Så som många andra som protesterat mot kyrkans tystnad väntar jag fortfarande på ett klart och tydligt offentligt ställningstagande där Jackelén och kyrkan fördömer och kräver slut på diskriminering, förföljelse och fördrivning av kristna i muslimska länder.

Business är business

Undrar någon varför fredsängeln Obama var så angelägen om att göra upp med skurkstaten Iran? Där mänskliga rättigheter är ett okänt begrepp, där kvinnor arresteras och misshandlas på gatan om de bryter mot klädreglerna, där man i fjol avrättat omkring  1 000 människor, fler än i hela övriga världen (med undantag av Kina)?

I går meddelas det att Iran har beställt 100 jumbojet hos Boeing.

Och det är bara början. Ja, sådan är kapitalismen…

Adonis om islam

Den syriske poeten Adonis har fått staden Osnabrücks ”Erich Maria Remarques fredspris”. I en intervju i tidningen Die Welt den 17 februari talar han om islam och om arabvärlden. Här de viktigaste av hans tankar:

Die Welt: Ni säger att den arabiska världen är sjuk. Vad är er diagnos?

Adonis: Den är uppbyggd på ett totalitärt system. Religionen dikterar allt: Hur man springer, hur man går på toa, hur man skall älska varandra…

Die Welt: En modern islam är alltså inte möjlig?

Adonis: En religion går inte att reformera. Reformerar man den så skiljer man sig från den. En modern islam är därför inte möjlig, däremot moderna muslimer. Utan en skilsmässa mellan religion och stat blir det ingen demokrati, ingen jämlikhet för kvinnor. Då har vi ett teokratiskt system kvar. Så kommer det att sluta. Teokratierna i Mellanöstern upprätthålls tillsammans med väst.

Jag är ett slags syndabock. Jag har kritiserat den arabiska kulturen och den arabiska politiken sedan 1975 och kan bara säga: araberna är slut.

Därmed menar jag att araberna inte är en kreativ kraft mer. Islam bidrar inte till ett intellektuellt liv, den väcker ingen diskussion. Den ger inga impulser längre. Den alstrar inget tänkande, ingen konst, ingen vetenskap, ingen vision som skulle kunna förändra världen. Det är en upprepning som är ett tecken på dess slut. Som en kvantitet kommer araberna att existera vidare, men de kommer inte att göra världen kvalitativt bättre eller mänskligare.

Die Welt: Är det inte arabvärlden som förstör sig själv?

Adonis: Nej, det är väst tillsammans med arabiska fundamentalister.

Judar under halvmånen

Rubriken över en kulturartikel i DN förkunnar att det var nazisterna som byggde upp judehatet i Mellanöstern. I artikeln skriver Ola Larsmo om djupt rotad antisemitism och då kan jag åtminstone till en viss del hålla med honom. Vad han inte tycks veta och inte skriver om är att judehatet, judeofobin är mycket äldre och har mycket djupare rötter i de muslimska länderna än den moderna importerade antisemitismen. 

”Den otroliga men sanna historien om hur en kameldrivare grundade ett världsrike i Allahs namn, i vilket judarna nådde sitt skapandes guldålder, blott för att störtas ned i en mörk tidsålder med halvmånens nedgång och korsets uppgång”.

Så inleder Max I. Dimont ett av kapitlen i Judarna, Gud och historien (1962). På liknande sätt skriver historikern Michael Nordberg i sin läsvärda bok om islam (Profetens folk, 1988) att diskriminering och fall av förföljelse visserligen förekom, men att de islamiska samhällena generellt sett var osedvanligt toleranta mot anhängare av andra monoteistiska religioner och att judarnas förhållanden där var bättre än i Europa fram till 1600-talet.

En övervägande ljus bild tecknas också av judiska historiker. Exempelvis av H. H. Ben-Sasson & al. (A History of the Jewish People, 1976), och av Robert S. Wistrich (Antisemitism, 1992) som även han menar att under förmodern tid fann judarna större tolerans under islam än hos de kristna. Att den här toleransen hade sina gränser visar han dock senare i samma kapitel där han beskriver en lång rad pogromer och massakrer som judarna utsatts för i de muslimska länderna.

Uppfattningen att judarna ända till modern tid levde i stort sett i harmoni med muslimerna har varit ganska allmän. I nyare studier dämpas entusiasmen för den judiska ”guldåldern” under halvmånen något och sedan 1980-talet har det – inte minst genom Bernard Lewis och Bat Ye’ors (Gisèle Litman) omdiskuterade böcker – vuxit fram en väsentligt annan bild.

Ett förbehåll gör alla författare, nämligen att förhållandena var högst olika under olika perioder och i olika delar av den muslimska världen. Under bara ett århundrade, från 630-talet till 750-talet, erövrade araberna ett landområde som sträckte sig från Nordindien, Afghanistan och Persien över hela Mellersta Östern, en del av Balkanhalvön, Nordafrika, nästan hela Pyreneiska halvön, Syditalien och Sicilien. De lade under sig flera tjog ickemuslimska folk, hedningar, judar och kristna, och i stora delar av detta sällan helt sammanhållna rike befann sig de styrande araberna och muslimerna i minoritet. Ännu kring år 1500 var nästan halva befolkningen i stora städer som Jerusalem och Konstantinopel ickemuslimsk.

Så gott som hela den judiska diasporan, över nittio procent av då levande judar hamnade under halvmånen. Tusen år senare, i slutet av 1800-talet var förhållandet det omvända, något som kan ge en fingervisning om judarnas levnadsförhållanden under korset respektive islam. Samlevnaden mellan de härskande araberna och de underlydande folken reglerades av Koranen och sharialagen. Som ”otrogna” var judar och kristna inte jämlika med islams bekännare men som monoteister och avkomlingar till gemensamme förfadern Abraham sattes de snäppet högre på samhällsstegen än hedningarna och tillerkändes ställningen som ”Bokens folk”, dhimmí, skyddade under islam, och fick för detta beskydd betala en särskild skatt.

Som dhimmí tilläts de oftast att på ett diskret sätt utöva sin religion, men var enligt Koranen ålagda visa respekt och ödmjukhet inför de rättroende. De var tolererade men socialt och juridiskt diskriminerade och de juridiska reglerna tolkades och tillämpades mycket olika allt efter lokala makthavares godtycke och skiftande trosiver. I detta avseende var deras situation inte så olik den i det kristna Europa, där förtrycket och förföljelserna också varierade i styrka beroende på avstånd från politiska maktcentra och från Rom. Men såväl bland kristna som hos muslimer pekas judarna ut som särskilt ondskefulla och farliga bland alla ”otrogna”. Den kristna kyrkan ser dem som Kristi mördare och i Koranen utmålas de upprepade gånger som förfalskare av Skriften och som illvilliga och oförbätterliga fiender till islam som avvisat profeten Muhammed, förkastat Allahs sanning och är därför för alltid förbannade.

På samma sätt som i Europa existerade i muslimska länder en avgrundsdjup klyfta mellan den fattiga massan och den fåtaliga judiska överklassen. Även under halvmånen fanns det ofta ett tunt skikt av lärde, förmögna affärsmän och i språk eller läkekonst förfarna judar som likt europeiska ”hovjudar” uppskattades av lokala härskare, upphöjdes till hovmän och anlitades som bankirer, tolkar eller diplomater. Det var tack vare denna lilla gynnade grupp som den judiska kulturen upplevde en renässans och en ny blomstring under upplysta kalifer i Baghdad och helleniserade moriska härskare i Spanien från 900- till 1200-talet. Men även under den här tiden växlade perioder av välvilja med perioder av grymmaste förföljelse.

Historikerna Paul B. Fenton och David G. Littman har i sin bok L’exil au Maghreb. La condition juive sous l’Islam 1148-1912 (Université Paris-Sorbonne, 2010, 792 s.) gått till samtida källor, flera av dem tidigare okända eller opublicerade. Största delen av deras väldiga studie består av över 300 brev, reseberättelser och diplomatiska rapporter, men också fatwor och sultanedikter, återgivna in extenso eller i långa utdrag, och det är en skrämmande läsning som visar en föga känd och annan bild av judarnas situation i det muslimska Nordvästafrika.

Judarna i Nordafrika led svårt under det bysantinska väldet och under kejsar Justinianus förföljelser på 500-talet flydde många från kuststäderna och bosatte sig bland hedniska berberstammar i Atlasbergen. Den arabiska expansionen som nådde Maghreb, ”Väst”, i början av 700-talet innebar en lättnad då de judiska samhällena återhämtade sig, men under de fundamentalistiska Almoraviderna och Almohaderna på 1000- och 1100-talen förbyttes den relativa toleransen mot nya förföljelser. Vid en enda pogrom år 1033 blev Fez alla 6 000 judar massakrerade, något som upprepades 1465 efter Meriniddynastins fall. Åren 1138, 1146 och på nytt 1190 ställdes Maghrebjudarna (och de kristna) inför det sedvanliga valet: konversion, emigration eller döden, och de flesta av de tidigare blomstrande judiska samhällen i Nordafrika upphörde att existera. Vi har få skriftliga källor från den här tiden, men en arabisk krönika berättar att det kring 1200 ”inte fanns en enda synagoga eller kyrka i Maghrebs muslimska länder”.

Men hur tedde sig det judiska livet som dhimmí i lugnare tider? Från 1400-talet och framåt finns det gott om rapporter, ofta skrivna av kristna resande och fångar från kapade fartyg, som sålts som slavar och blivit friköpta senare. De judiska samhällena reste sig alltid på nytt och de fylldes på med vågor av flyktingar, den första efter den fruktansvärda spanska massakern 1391 och nästa efter fördrivningarna från Spanien 1492 och från Portugal 1497, då kring 90 000 judar fann sin tillflykt i Nordafrika. I Maghreb var judarna inte en obetydlig minoritet som i Europa, de utgjorde ända till modern tid 20-25 % av befolkningen.

Deras möjligheter var begränsade. De fick inte köpa mark eller hus utanför ghettot och inte arbeta med jord eller trädgård, men de hade fört med sig kunskaper och färdigheter och inte minst ett kontaktnät som gav dem utkomstmöjligheter och ibland monopolställning i flera yrken. Det var framförallt hantverk och handel, allt från fattiga kringvandrande gatuutropare, skomakare och guldsmeder till rika bankirer. Det fanns ett tunt skikt av välbeställda judar med goda kontakter med de styrande, men den stora massan levde i en förfärande fattigdom och misär som chockerade europeiska besökare.

I de flesta städerna var judar hänvisade till ett judekvarter, oftast kringgärdat av murar, och invånarna fick inte lämna gettot under natten. I Marocko var dessa ”mellah” bevakade av sultanens svarta slavsoldater, i Tunis och Algeriet, som i början av 1500-talet blivit lydriken under osmanerna, bestod vaktstyrkan av turkiska janitscharer. Soldaterna våldgästade och plundrade gettona regelbundet, ibland spontant, ibland som belöning, de förgrep sig på både män, kvinnor och barn men straffades aldrig. Makthavarna ingrep sällan, och det avtalade skyddet som judarna betalade skatt för var, som en europeisk observatör uttryckte det, ytterst nominellt.

Diskriminerande särskiljande klädsel och andra förödmjukande påbud infördes redan i de första dhimmás, skyddsavtalen, som enligt tradition slöts under kalifen Umar på 600-700-talen. Judarna måste klä sig i svart kaftan med ärmar som nådde till marken, de fick inte raka pannan eller knyta turban på muslimskt vis eller bära den senare vanliga röda fezen. De fick inte äga vapen eller rida till häst och som vapen räknades även en kniv eller en käpp, och en jude fick inte heller rida gränsle på en sadlad och selad åsna eller mula. Judinnor kunde klä sig friare men de fick inte beslöja sina ansikten som muslimska kvinnor och till skillnad från dem piskades de offentligt.

Judarna måste visa ödmjukhet inför de rättrogna, inte tilltala dem först och alltid svara med ”Sidi”, herre, även om de talade med ett barn, de måste vika undan vid möte på gatan och inte sitta ner i närvaro av en muslim. De var förbjudna att dricka ur samma vattenkälla som muslimerna och fick givetvis inte använda samma bad.

Det som ofta chockerade besökarna var att judarna sommar som vinter måste ta av sig sina bastsandaler – skor fick de inte ha – och gå barfota varje gång de passerade en moské eller annan helig eller betydande byggnad, ett generellt och strängt bevakat påbud som på de flesta ställen utvidgades till att gälla hela staden. Sedan är det en annan sak att den lokale ståthållaren kunde göra undantag från förbudet mot en väl tilltagen summa piastrar.

Judarnas legala status sammanfattades kort av den marockanske sultanen Abderrahmâns kansli i ett svar till franske konsuln i Tanger. Konsuln hade dristats klaga på en grym behandling av hans ”skyddsjude” som råkat i dispyt med en muslim:

”I Allahs, den Mildes och den Barmhärtiges namn […] Om judarna respekterar dessa bestämmelser förbjuder vår Lag att utgjuta deras blod och att röra deras egendom; men bryter de mot ett enda av dessa påbud så tillåter vår välvilliga Lag att gjuta deras blod och ta deras egendom. Vår ärorika religion stämplar dem aldrig med annat än med  tecken på förödmjukelse och förnedring och blotta faktum att en jude höjer rösten mot en muslim innebär således ett brott mot skyddsvillkoren[…]”

Året var 1842 och juden kunde skatta sig lycklig att han slapp undan med utvisning och förlusten av allt han hade och ägde. Sätten att förödmjuka var många. Av de makthavande tvingades judarna utföra smutsiga och förnedrande arbeten, utfodra sultanens djur, rensa latriner, hänga dömda brottslingar och begrava deras lik eller bära de rättroende på ryggen över vatten och kärr. Av morerna och turkarna var de utsatta för spott och spe, ordagrant så att även små pojkar förolämpade gamla män, kastade sten, sparkade dem, drog dem i skägget och spottade dem i ansiktet, något som, som bl. a. svenske vicekonsuln i Tanger 1790-1797 Olof Agrell vittnar om, hände dagligen. Som alla européer tilläts Agrell inte bo bland muslimer utan hyrde in sig hos en förmögen jude. Han lärde arabiska av en rabbin, i största hemlighet, judarna var förbjudna att läsa och skriva arabiska, och han skildrar en episod som var ganska typisk. Han och hans följe beordrades en dag av ståthållaren att flytta och huset genomsöktes av soldater på jakt efter guld och silver. I närvaro av ståthållaren hängdes husägaren i fötterna och avkrävdes en enorm lösensumma som hans förtvivlade hustru dock inte lyckades uppbringa. Agrell berättar inte hur det gick sedan men han tror inte att judens liv gick att rädda.

En annan svensk vicekonsul, Jacob Gråberg af Hemsö, beskriver 1820 hur judarna helt är utlämnade och försvarslösa mot all slags skymf och trakasserier. Hans iakttagelser bekräftas av hundratals européer som besöker Maghreb. Judarna får tåla sparkar, hugg och slag som de dagligen utsätts för av vuxna och barn, ja till och med av svarta slavar. Skulle en jude bara lyfta en arm för att skydda sig förlorar han armen, i bästa fall, i värsta fall livet. För minsta överträdelse, som att glömma att ta av sig sandalerna, döms ut spöstraff eller bastonad, käppslag på fotsulorna, 100, 300, 500 slag. Som ett under överlevde en 98-årig rabbin 980 piskrapp. Grövre brott, som smädelse av Koranen, en konvertits avfall från islam, våld mot en muslim eller könsumgänge med en muslimsk kvinna bestraffades med döden genom bränning. I de sällsynta fall där en muslim blev överbevisad för mord på en jude dömdes han alltid till att betala en blodspeng.

Agrell och andra vittnen talar om Maghrebjudarna som det mest förslavade folket och deras liv som en form av slaveri. För beskyddet, rätten att utöva sin religion och befrielsen från militärtjänst, betalade alla dhimmí en personskatt jizya. Skatten var inte särskilt betungande men den och sättet på vilket den betalades var ägnade åt att ständigt påminna de otrogna om deras lägre ställning och underkastelse under islam. Vid uppbörden måste varje jude, fattig som rik, barfota bära fram skattepengen med händerna i brösthöjd och mottagandet kvitterades av ståthållaren med ett lätt käppslag på huvudet.  Försumliga skattebetalare bestraffades med bastonad, kedjades och sattes i en fängelsehåla. Utöver jizya betalade judarna vanliga skatter, men med 2-2½ högre belopp än muslimer. Paradoxalt nog använde makthavarna judar som skatteindrivare och, för att begränsa de troendes kontakter med otrogna, också som förmedlare av affärer med den kristna världen. Åtskilliga judar blev rika, men som under den kristna medeltiden tillämpade även härskarna i Maghreb ”svampmetoden”. När en jude samlat på sig en förmögenhet kramades han ut som en svamp på sätt som Agrell beskrivit eller på tusen andra sätt.

Judarnas rörelsefrihet var begränsad. De som måste resa i affärer fick deponera en stor summa som säkerhet och deras familjer hölls kvar som gisslan. De som bodde i berberbyarna var i princip livegna och fick varken gifta sig eller flytta utan den lokale shejkens tillstånd.

Så tedde sig det judiska livet under islam ända till modern tid, i Algeriet och i Tunisien till dess fransmännen ockuperade dessa länder 1830 och i Marocko en bra bit in på 1900-talet. Där fortsatte pogromer med plundring och mord: Mogador 1844, Tetuan 1859, Demnate 1884, Casablanca 1908, Meknes 1911, Fez 1912, för att bara nämna de värsta.

Och i dag? Av de 500 000-600 000 judar som levde i Maghrebländerna 1948 beräknas högst 8 000 vara kvar.