Kategoriarkiv: Mellanöstern

Hamas accepterar 1967 års gränser?

DN och andra medier rapporterar att Hamas har ändrat sin inställning till Israel och accepterar 1967 års gränser. Är det verkligen så?

The Lebanese al-Mayadeen news channel published on Monday a leaked new charter for the Hamas movement in the Gaza Strip. The charter was allegedly planned to be officially released by Khalid Mashaal, the president of the political office of Hamas, at his last press conference before leaving office. The leak has since been confirmed by Hamas official Ahmad Yousif.

Vad är nu skillnaden mellan Hamas Charta 1988 och 2017?

IRMH:

(1988) The Islamic Resistance Movement is a distinct Palestinian movement that is  oyal to Allah, adopts Islam as a way of life and works to raise the banner of Allah over every inch of Palestine. The Islamic Resistance Movement is one link in the chain of jihad in confronting the Zionist invasion.

(2017) The IRMH is a liberation, Islamic and Palestinian national resistance movement. It aims to liberate Palestine and to fight against the Zionist Project, its reference is Islam in its principles and goals.

Palestine’s Land:

(1988) The Islamic Resistance Movement maintains that the land of Palestine is Waqf land given as endowment for all generations of Muslims until the Day of Resurrection. One should not neglect it or [even] a part of it, nor should one relinquish it or [even] a part of it. No Arab state, or [even] all of the Arab states [together], have [the right] to do this; no king or president has this right nor all the kings and presidents together; no organization, or all the organizations together – be they Palestinian or
Arab – [have the right to do this] because Palestine is Islamic Waqf land  given to all generations of Muslims until the Day of Resurrection.

(2017) Palestine, with its historical known borders from Jordan’s river in the east to the mediterranean sea in the west, from Ras Al Nakora in the north to Om Al Rashrash in the south, this land is Palestinian and a united regional unit. Displacing Palestinians and creating a Zionist entity does not cancel the right of Palestinians to their entire land, and does not validate the Zionist entity to violate this land.

Palestine is an Arab and Islamic land, it is holy and blessed and it has a special place in the heart of all Arabs and Muslims.

(1988) the Islamic Resistance Movement aspires to realize the promise of Allah, no matter how long it takes. The Prophet, Allah’s prayer and peace be upon him, says: ”The hour of judgment shall not come until the Muslims fight the Jews and  kill them, so that the Jews hide behind trees and stones, and each tree and stone will say: ‘Oh Muslim, oh servant of Allah, there is a Jew behind me, come and kill him.

(2017) Hamas differentiates between Jews as people of the holy book, and Judaism as a religion and the occupation and the Zionist Project as something separate, and it sees that the conflict is with the Zionist Project not with the Jewish people because of their religion. And Hamas does not have a conflict with the Jews because they are Jews, but Hamas has a conflict with the Zionists, occupiers and aggressors,

The Zionist Project:

(1988) The initiatives, the so-called peace solutions, and the international conferences for resolving the Palestinian problem stand in contradiction to the principles of the Islamic Resistance Movement, for to neglect any part of Palestine is to neglect part of the Islamic faith. These conferences are nothing but a way to give the infidels power of arbitration over Muslim land, and when have the infidels ever been equitable towards the believers?

There is no solution to the Palestinian problem except by jihad.

(2017) The UN decision for Palestine’s division, and all its consequences and other conventions similar to it and the creation of Israel was illegal from the beginning, and it is against the Palestinian’s rights, its determination, human rights, international law and the right of sovereignty.

We do not recognize the Zionist state.

We do not leave any part of the Palestinian’s land, under any circumstances, conditions or pressure, as long as the occupation remains. Hamas refuses any alternative which is not the whole liberation of Palestine, from the river to the sea. And the creation of the Palestinian independent state with its sovereignty, with Jerusalem as its capital, on the borders of the 4th of June 1967, with the return of the refugees to their homes from where they were displaced is a common national consensual formula, and it does not mean the recognition of the Zionist state or the surrendering of Palestinian rights.

Hamas confirms that no peace in Palestine should be agreed on, based on injustice to the Palestinians or their land. Any arrangements based on that will not lead to peace, and the resistance and Jihad will remain as a legal right, a project and an honor for all our nations’ people. There is no alternative to the creation of the Palestinian state, with its sovereignty on the entire Palestinian land with Jerusalem as its capital.

The Hamas movement confirms its total rejection of Oslo’s conventions, its consequences and its results.

Skrivningen här uppe lämnar inget tvivel om vad Hamas betraktar som Palestina, landet som skall befrias from the river to the sea. När man i samma stycke skriver om “Borders of the 4th June 1967” syftar man säkert inte på 1967 stilleståndslinje mellan Israel och arabländerna utan på den gränsuppgörelse om Golan som träffades mellan Israel och Syrien, den 4 juni 1967 och som Hamas anser vara Palestinas gräns mot Syrien.

 

 

Muslimska brödraskapet

Det pågår en intensiv debatt om den studie från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap om Muslimska brödraskapet som skrivits av Magnus Norell och två andra forskare.

Det är säkert inte många som har någon uppfattning om vad MB är och vad de vill. Den norske journalisten och filmaren Walid al-Kubaisi har gjort en dokumentär om MB som är värd att se, den finns på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=ndm58u77kMk.

Här följer en intervju med al-Kubaisi i CBN.

OSLO, Norway – The so-called Arab Spring has brought the Muslim Brotherhood to the threshold of power and influence in the Middle East. But a Norwegian television documentary, called ”Freedom, Equality and the Muslim Brotherhood,” is unmasking the Muslim Brotherhood’s plans for world domination.

Walid al-Kubaisi, an Iraqi-born Norwegian journalist, produced and hosted the documentary for Norway television. It has never been shown on American TV.

World Domination

Al-Kubaisi said Brotherhood leaders told him they have a plan to take over Norway and the rest of Europe as a part of bringing the whole world under Islam.

”The Muslim Brotherhood has a practice. The have learned to speak with two tongues,” he told CBN News.

Kamil al-Najjar, one of the film’s subjects, left the Muslim Brotherhood and consequently is under threat of death.

”They’re trying to deceive the people,” al-Najjar tells al-Kubaisi in the film. ”They have managed to deceive a lot of Western politicians into believing them.”

”Their only aim is to control the world with Islam,” he said. ”They know they cannot use force to convert the West, so they use deceit.”

However, Muslim Brotherhood leaders are quite open about their intentions with those like al-Kubaisi, who traveled to the Middle East and speaks fluent Arabic.

”The Muslim Brotherhood’s dream is to form a total Islamic state,” Muhammed Mahdi Akef, who was the leader of the Muslim Brotherhood until 2010, told al-Kubaisi.

”Where?” al-Kubaisi asked.

”I don’t know,” Akef replied. ”We Muslims are currently scattered all over. There is still a long way to go before we are able to take control in Europe. It will take a long time before it can happen.”

Religion of Bondage

Al-Kubaisi also interviewed Gamal al-Banna, the brother of Hassan al-Banna, the man who founded of the Muslim Brotherhood in 1928. Al-Banna had surprisingly harsh words for the modern Muslims Brotherhood movement, saying it does not believe in freedom ”in any way.”

”They do not believe in freedom at all,” he said. ”There is no Islamic authority that respects freedom or democracy.”

Al-Banna also condemned the state of modern Islamic culture.

”The Muslim mind is rusty. It has done nothing for the last 1,000 years. One thousand years ago the innovation ended,” he told Al-Kubaisi.

”What does that mean? It means that you act without thinking,” Al-Banna explained.

Social Control

Al-Banna said the Muslim Brotherhood has instituted the wearing of the hijab, or headscarf, by Muslim women as a means of social control. But it is not supported by the Koran – even the sister of the Muslim Brotherhood founder did not wear a hijab.

In al-Kubaisi’s documentary, class photos from Cairo University show the evolution of the Muslim Brotherhood’s program to force women to wear the hijab. In the 1959 class photo, there are no Muslim women are wearing the hijab. None are wearing the garment in the 1979 photo either.

In the 2004 class photo, 90 percent of the women are wearing the head scarf. The hijab has been called the Muslim Brotherhood’s ”logo.”

Mask of Civility

Al-Kubaisi saId Norway and the West have been duped by the Muslim Brotherhood.

”The West and America both supported Islamists, and they thought, ‘They’re religious exactly Christian congregations,'” al-Kubaisi told CBN News.

But one of the Muslim Brotherhood’s key spiritual leaders, Sheik Yusef al-Qaradawi, said on Arabic TV that ”defeating Rome, Italy and Europe means that Islam will come back to Europe.”

”Must this victory necessarily be won by war? No,” the leader said. ”I believe Islam will conquer Europe without using violence.”

”The Muslim Brotherhood, it’s not like, ‘We will take over the world and the power,” Al-Kubaisi told CBN News.

”No, no, it’s not like this,” he explained. ”They don’t speak about power at all. No, they say, ‘Now, we want only this, and then this, and then this’…and then they start to work to gain more power.

(–Originally aired October 25, 2011)

 

Svenska kyrkan och förföljda kristna

Svenska kyrkan har kritiserats för tystnaden kring och bristande stöd till förföljda kristna i Mellanöstern. Ärkebiskopen Antje Jackelén har i ett par debattartklar i DN försvarat sitt pastorat.

Läser man Jackeléns båda debattartiklar får man ytterligare bekräftelse på att kritiken mot Svenska kyrkan är berättigad. Det hon berättar är att man inte bör göra skillnad på kristna och andra, att kyrkan ger mycket pengar till flyktingar i allmänhet och att kyrkan verkar i det tysta.

Och det är främst kyrkans tystnad när det gäller förföljelsen av de kristna som man kritiserar. De kristna är för närvarande den mest förföljda religiösa minoritet i Mellanöstern.  De sunimuslimska länderna är i dag i princip judenfrei  och på god väg att bli christenfrei.

Svenska kyrkan har sedan årtionden ekonomiskt och moraliskt stött palestinierna samtidigt som man uppmanar till bojkott av Israel, det enda landet i Mellanöstern – möjligen med undantag för Libanon – där de kristna får leva och verka i fred. Däremot har vare sig Jackelén eller någon annan av de ledande kyrkoföreträdarna velat eller vågat öppet kritisera regimerna i länder som diskriminerar, förföljer och fördriver judar och kristna.

När Jackelén påstår att ett öppet ställningstagande skulle vara kontraproduktivt står det i skarp kontrast mot kyrkans högljudda engagemang för palestinierna. Av hennes texter framgår det ganska tydligt att kyrkans tystnad mest beror på rädslan för att framstå som islamofobisk och/eller oviljan att stöta sig med muslimska förtryckarregimer.

En kristen skall älska sin nästa som sig själv och vända andra kinden till, men det sägs också att charity begins at home. Muslimska länder stöder och hjälper sina förföljda och lidande trosfränder med belopp som Svenska kyrkan inte kan mäta sig med. Borde man inte använda de medel man har till att hjälpa de förföljda och lidande kristna i första hand?

Så som många andra som protesterat mot kyrkans tystnad väntar jag fortfarande på ett klart och tydligt offentligt ställningstagande där Jackelén och kyrkan fördömer och kräver slut på diskriminering, förföljelse och fördrivning av kristna i muslimska länder.

Business är business

Undrar någon varför fredsängeln Obama var så angelägen om att göra upp med skurkstaten Iran? Där mänskliga rättigheter är ett okänt begrepp, där kvinnor arresteras och misshandlas på gatan om de bryter mot klädreglerna, där man i fjol avrättat omkring  1 000 människor, fler än i hela övriga världen (med undantag av Kina)?

I går meddelas det att Iran har beställt 100 jumbojet hos Boeing.

Och det är bara början. Ja, sådan är kapitalismen…

Adonis om islam

Den syriske poeten Adonis har fått staden Osnabrücks ”Erich Maria Remarques fredspris”. I en intervju i tidningen Die Welt den 17 februari talar han om islam och om arabvärlden. Här de viktigaste av hans tankar:

Die Welt: Ni säger att den arabiska världen är sjuk. Vad är er diagnos?

Adonis: Den är uppbyggd på ett totalitärt system. Religionen dikterar allt: Hur man springer, hur man går på toa, hur man skall älska varandra…

Die Welt: En modern islam är alltså inte möjlig?

Adonis: En religion går inte att reformera. Reformerar man den så skiljer man sig från den. En modern islam är därför inte möjlig, däremot moderna muslimer. Utan en skilsmässa mellan religion och stat blir det ingen demokrati, ingen jämlikhet för kvinnor. Då har vi ett teokratiskt system kvar. Så kommer det att sluta. Teokratierna i Mellanöstern upprätthålls tillsammans med väst.

Jag är ett slags syndabock. Jag har kritiserat den arabiska kulturen och den arabiska politiken sedan 1975 och kan bara säga: araberna är slut.

Därmed menar jag att araberna inte är en kreativ kraft mer. Islam bidrar inte till ett intellektuellt liv, den väcker ingen diskussion. Den ger inga impulser längre. Den alstrar inget tänkande, ingen konst, ingen vetenskap, ingen vision som skulle kunna förändra världen. Det är en upprepning som är ett tecken på dess slut. Som en kvantitet kommer araberna att existera vidare, men de kommer inte att göra världen kvalitativt bättre eller mänskligare.

Die Welt: Är det inte arabvärlden som förstör sig själv?

Adonis: Nej, det är väst tillsammans med arabiska fundamentalister.

Islams judeofobi

Rubriken över en kulturartikel i DN förkunnar att det var nazisterna som byggde upp judehatet i Mellanöstern. I artikeln skriver Ola Larsmo om djupt rotad antisemitism och då kan jag åtminstone till en viss del hålla med honom. Vad han inte tycks veta och inte skriver om är att judehatet, judeofobin är mycket äldre och har mycket djupare rötter i de muslimska länderna än den moderna importerade antisemitismen. 

”Den otroliga men sanna historien om hur en kameldrivare grundade ett världsrike i Allahs namn, i vilket judarna nådde sitt skapandes guldålder, blott för att störtas ned i en mörk tidsålder med halvmånens nedgång och korsets uppgång”.

Så inleder Max I. Dimont ett av kapitlen i Judarna, Gud och historien (1962). På liknande sätt skriver historikern Michael Nordberg i sin läsvärda bok om islam (Profetens folk, 1988) att diskriminering och fall av förföljelse visserligen förekom, men att de islamiska samhällena generellt sett var osedvanligt toleranta mot anhängare av andra monoteistiska religioner och att judarnas förhållanden där var bättre än i Europa fram till 1600-talet.

En övervägande ljus bild tecknas också av judiska historiker. Exempelvis av H. H. Ben-Sasson & al. (A History of the Jewish People, 1976), och av Robert S. Wistrich (Antisemitism, 1992) som även han menar att under förmodern tid fann judarna större tolerans under islam än hos de kristna. Att den här toleransen hade sina gränser visar han dock senare i samma kapitel där han beskriver en lång rad pogromer och massakrer som judarna utsatts för i de muslimska länderna.

Uppfattningen att judarna ända till modern tid levde i stort sett i harmoni med muslimerna har varit ganska allmän. I nyare studier dämpas entusiasmen för den judiska ”guldåldern” under halvmånen något och sedan 1980-talet har det – inte minst genom Bernard Lewis och Bat Ye’ors (Gisèle Litman) omdiskuterade böcker – vuxit fram en väsentligt annan bild.

Ett förbehåll gör alla författare, nämligen att förhållandena var högst olika under olika perioder och i olika delar av den muslimska världen. Under bara ett århundrade, från 630-talet till 750-talet, erövrade araberna ett landområde som sträckte sig från Nordindien, Afghanistan och Persien över hela Mellersta Östern, Balkanhalvön, Nordafrika, nästan hela Pyreneiska halvön, Syditalien och Sicilien. De lade under sig flera tjog ickemuslimska folk, hedningar, judar och kristna, och i stora delar av detta sällan helt sammanhållna rike befann sig de styrande araberna och muslimerna i minoritet. Ännu kring år 1500 var nästan halva befolkningen i stora städer som Jerusalem och Konstantinopel ickemuslimsk.

Så gott som hela den judiska diasporan, över nittio procent av då levande judar hamnade under halvmånen. Tusen år senare, i slutet av 1800-talet var förhållandet det omvända, något som kan ge en fingervisning om judarnas levnadsförhållanden under korset respektive islam. Samlevnaden mellan de härskande araberna och de underlydande folken reglerades av Koranen och sharialagen. Som ”otrogna” var judar och kristna inte jämlika med islams bekännare men som monoteister och avkomlingar till gemensamme förfadern Abraham sattes de snäppet högre på samhällsstegen än hedningarna och tillerkändes ställningen som ”Bokens folk”, dhimmí, skyddade under islam, och fick för detta beskydd betala en särskild skatt.

Som dhimmí tilläts de oftast att på ett diskret sätt utöva sin religion, men var enligt Koranen ålagda visa respekt och ödmjukhet inför de rättroende. De var tolererade men socialt och juridiskt diskriminerade och de juridiska reglerna tolkades och tillämpades mycket olika allt efter lokala makthavares godtycke och skiftande trosiver. I detta avseende var deras situation inte så olik den i det kristna Europa, där förtrycket och förföljelserna också varierade i styrka beroende på avstånd från politiska maktcentra och från Rom. Men såväl bland kristna som hos muslimer pekas judarna ut som särskilt ondskefulla och farliga bland alla ”otrogna”. Den kristna kyrkan ser dem som Kristi mördare och i Koranen utmålas de upprepade gånger som förfalskare av Skriften och som illvilliga och oförbätterliga fiender till islam som avvisat profeten Muhammed, förkastat Allahs sanning och är därför för alltid förbannade.

På samma sätt som i Europa existerade i muslimska länder en avgrundsdjup klyfta mellan den fattiga massan och den fåtaliga judiska överklassen. Även under halvmånen fanns det ofta ett tunt skikt av lärde, förmögna affärsmän och i språk eller läkekonst förfarna judar som likt europeiska ”hovjudar” uppskattades av lokala härskare, upphöjdes till hovmän och anlitades som bankirer, tolkar eller diplomater. Det var tack vare denna lilla gynnade grupp som den judiska kulturen upplevde en renässans och en ny blomstring under upplysta kalifer i Baghdad och helleniserade moriska härskare i Spanien från 900- till 1200-talet. Men även under den här tiden växlade perioder av välvilja med perioder av grymmaste förföljelse.

Historikerna Paul B. Fenton och David G. Littman har i sin bok L’exil au Maghreb. La condition juive sous l’Islam 1148-1912 (Université Paris-Sorbonne, 2010, 792 s.) gått till samtida källor, flera av dem tidigare okända eller opublicerade. Största delen av deras väldiga studie består av över 300 brev, reseberättelser och diplomatiska rapporter, men också fatwor och sultanedikter, återgivna in extenso eller i långa utdrag, och det är en skrämmande läsning som visar en föga känd och annan bild av judarnas situation i det muslimska Nordvästafrika.

Judarna i Nordafrika led svårt under det bysantinska väldet och under kejsar Justinianus förföljelser på 500-talet flydde många från kuststäderna och bosatte sig bland hedniska berberstammar i Atlasbergen. Den arabiska expansionen som nådde Maghreb, ”Väst”, i början av 700-talet innebar en lättnad då de judiska samhällena återhämtade sig, men under de fundamentalistiska Almoraviderna och Almohaderna på 1000- och 1100-talen förbyttes den relativa toleransen mot nya förföljelser. Vid en enda pogrom år 1033 blev Fez alla 6 000 judar massakrerade, något som upprepades 1465 efter Meriniddynastins fall. Åren 1138, 1146 och på nytt 1190 ställdes Maghrebjudarna (och de kristna) inför det sedvanliga valet: konversion, emigration eller döden, och de flesta av de tidigare blomstrande judiska samhällen i Nordafrika upphörde att existera. Vi har få skriftliga källor från den här tiden, men en arabisk krönika berättar att det kring 1200 ” inte fanns en enda synagoga eller kyrka i Maghrebs muslimska länder”.

Men hur tedde sig det judiska livet som dhimmí i lugnare tider? Från 1400-talet och framåt finns det gott om rapporter, ofta skrivna av kristna resande och fångar från kapade fartyg, som sålts som slavar och blivit friköpta senare. De judiska samhällena reste sig alltid på nytt och de fylldes på med vågor av flyktingar, den första efter den fruktansvärda spanska massakern 1391 och nästa efter fördrivningarna från Spanien 1492 och från Portugal 1497, då kring 90 000 judar fann sin tillflykt i Nordafrika. I Maghreb var judarna inte en obetydlig minoritet som i Europa, de utgjorde ända till modern tid 20-25 % av befolkningen.

Deras möjligheter var begränsade. De fick inte köpa mark eller hus utanför ghettot och inte arbeta med jord eller trädgård, men de hade fört med sig kunskaper och färdigheter och inte minst ett kontaktnät som gav dem utkomstmöjligheter och ibland monopolställning i flera yrken. Det var framförallt hantverk och handel, allt från fattiga kringvandrande gatuutropare, skomakare och guldsmeder till rika bankirer. Det fanns ett tunt skikt av välbeställda judar med goda kontakter med de styrande, men den stora massan levde i en förfärande fattigdom och misär som chockerade europeiska besökare.

I de flesta städerna var judar hänvisade till ett judekvarter, oftast kringgärdat av murar, och invånarna fick inte lämna gettot under natten. I Marocko var dessa ”mellah” bevakade av sultanens svarta slavsoldater, i Tunis och Algeriet, som i början av 1500-talet blivit lydriken under osmanerna, bestod vaktstyrkan av turkiska janitscharer. Soldaterna våldgästade och plundrade gettona regelbundet, ibland spontant, ibland som belöning, de förgrep sig på både män, kvinnor och barn men straffades aldrig. Makthavarna ingrep sällan, och det avtalade skyddet som judarna betalade skatt för var, som en europeisk observatör uttryckte det, ytterst nominellt.

Diskriminerande särskiljande klädsel och andra förödmjukande påbud infördes redan i de första dhimmás, skyddsavtalen, som enligt tradition slöts under kalifen Umar på 600-700-talen. Judarna måste klä sig i svart kaftan med ärmar som nådde till marken, de fick inte raka pannan eller knyta turban på muslimskt vis eller bära den senare vanliga röda fezen. De fick inte äga vapen eller rida till häst och som vapen räknades även en kniv eller en käpp, och en jude fick inte heller rida gränsle på en sadlad och selad åsna eller mula. Judinnor kunde klä sig friare men de fick inte beslöja sina ansikten som muslimska kvinnor och till skillnad från dem piskades de offentligt.

Judarna måste visa ödmjukhet inför de rättrogna, inte tilltala dem först och alltid svara med ”Sidi”, herre, även om de talade med ett barn, de måste vika undan vid möte på gatan och inte sitta ner i närvaro av en muslim. De var förbjudna att dricka ur samma vattenkälla som muslimerna och fick givetvis inte använda samma bad.

Det som ofta chockerade besökarna var att judarna sommar som vinter måste ta av sig sina bastsandaler – skor fick de inte ha – och gå barfota varje gång de passerade en moské eller annan helig eller betydande byggnad, ett generellt och strängt bevakat påbud som på de flesta ställen utvidgades till att gälla hela staden. Sedan är det en annan sak att den lokale ståthållaren kunde göra undantag från förbudet mot en väl tilltagen summa piastrar.

Judarnas legala status sammanfattades kort av den marockanske sultanen Abderrahmâns kansli i ett svar till franske konsuln i Tanger. Konsuln hade dristats klaga på en grym behandling av hans ”skyddsjude” som råkat i dispyt med en muslim:

”I Allahs, den Mildes och den Barmhärtiges namn […] Om judarna respekterar dessa bestämmelser förbjuder vår Lag att utgjuta deras blod och att röra deras egendom; men bryter de mot ett enda av dessa påbud så tillåter vår välvilliga Lag att gjuta deras blod och ta deras egendom. Vår ärorika religion stämplar dem aldrig med annat än med  tecken på förödmjukelse och förnedring och blotta faktum att en jude höjer rösten mot en muslim innebär således ett brott mot skyddsvillkoren[…]”

Året var 1842 och juden kunde skatta sig lycklig att han slapp undan med utvisning och förlusten av allt han hade och ägde. Sätten att förödmjuka var många. Av de makthavande tvingades judarna utföra smutsiga och förnedrande arbeten, utfodra sultanens djur, rensa latriner, hänga dömda brottslingar och begrava deras lik eller bära de rättroende på ryggen över vatten och kärr. Av morerna och turkarna var de utsatta för spott och spe, ordagrant så att även små pojkar förolämpade gamla män, kastade sten, sparkade dem, drog dem i skägget och spottade dem i ansiktet, något som, som bl. a. svenske vicekonsuln i Tanger 1790-1797 Olof Agrell vittnar om, hände dagligen. Som alla européer tilläts Agrell inte bo bland muslimer utan hyrde in sig hos en förmögen jude. Han lärde arabiska av en rabbin, i största hemlighet, judarna var förbjudna att läsa och skriva arabiska, och han skildrar en episod som var ganska typisk. Han och hans följe beordrades en dag av ståthållaren att flytta och huset genomsöktes av soldater på jakt efter guld och silver. I närvaro av ståthållaren hängdes husägaren i fötterna och avkrävdes en enorm lösensumma som hans förtvivlade hustru dock inte lyckades uppbringa. Agrell berättar inte hur det gick sedan men han tror inte att judens liv gick att rädda.

En annan svensk vicekonsul, Jacob Gråberg af Hemsö, beskriver 1820 hur judarna helt är utlämnade och försvarslösa mot all slags skymf och trakasserier. Hans iakttagelser bekräftas av hundratals européer som besöker Maghreb. Judarna får tåla sparkar, hugg och slag som de dagligen utsätts för av vuxna och barn, ja till och med av svarta slavar. Skulle en jude bara lyfta en arm för att skydda sig förlorar han armen, i bästa fall, i värsta fall livet. För minsta överträdelse, som att glömma att ta av sig sandalerna, döms ut spöstraff eller bastonad, käppslag på fotsulorna, 100, 300, 500 slag. Som ett under överlevde en 98-årig rabbin 980 piskrapp. Grövre brott, som smädelse av Koranen, en konvertits avfall från islam, våld mot en muslim eller könsumgänge med en muslimsk kvinna bestraffades med döden genom bränning. I de sällsynta fall där en muslim blev överbevisad för mord på en jude dömdes han alltid till att betala en blodspeng.

Agrell och andra vittnen talar om Maghrebjudarna som det mest förslavade folket och deras liv som en form av slaveri. För beskyddet, rätten att utöva sin religion och befrielsen från militärtjänst, betalade alla dhimmí en personskatt jizya. Skatten var inte särskilt betungande men den och sättet på vilket den betalades var ägnade åt att ständigt påminna de otrogna om deras lägre ställning och underkastelse under islam. Vid uppbörden måste varje jude, fattig som rik, barfota bära fram skattepengen med händerna i brösthöjd och mottagandet kvitterades av ståthållaren med ett lätt käppslag på huvudet.  Försumliga skattebetalare bestraffades med bastonad, kedjades och sattes i en fängelsehåla. Utöver jizya betalade judarna vanliga skatter, men med 2-2½ högre belopp än muslimer. Paradoxalt nog använde makthavarna judar som skatteindrivare och, för att begränsa de troendes kontakter med otrogna, också som förmedlare av affärer med den kristna världen. Åtskilliga judar blev rika, men som under den kristna medeltiden tillämpade även härskarna i Maghreb ”svampmetoden”. När en jude samlat på sig en förmögenhet kramades han ut som en svamp på sätt som Agrell beskrivit eller på tusen andra sätt.

Judarnas rörelsefrihet var begränsad. De som måste resa i affärer fick deponera en stor summa som säkerhet och deras familjer hölls kvar som gisslan. De som bodde i berberbyarna var i princip livegna och fick varken gifta sig eller flytta utan den lokale shejkens tillstånd.

Så tedde sig det judiska livet under islam ända till modern tid, i Algeriet och i Tunisien till dess fransmännen ockuperade dessa länder 1830 och i Marocko en bra bit in på 1900-talet. Där fortsatte pogromer med plundring och mord: Mogador 1844, Tetuan 1859, Demnate 1884, Casablanca 1908, Meknes 1911, Fez 1912, för att bara nämna de värsta.

Och i dag? Av de 500 000-600 000 judar som levde i Maghrebländerna 1948 beräknas högst 8 000 vara kvar.

Margot Wallström och utomrättsliga avrättningar

Utrikesminister Margot Wallström tycker att israeliska poliser och soldater gör sig skyldiga till utomrättsliga avrättningar när de försvarar sig och andra genom att skjuta ner knivbeväpnade terrorister. Här en kort krönika över de senaste veckorna:

DEBKA Newsletter, January 1, 2016

Palestinian terrorists attacked Latin Patriarch’s convoy in Bethlehem

Christmas Day in Bethlehem was marked by Palestinian rocks and iron bars hurled at the car of the Latin Patriarch of Jerusalem Fouad Twal Friday as he drove out of Bethlehem after celebrating Christmas Mass. The prelate was not hurt, but the rear of his car was smashed. He raced to the nearest IDF checkpoint near Rachel’s Tomb with a Palestinian gang in pursuit. At the checkpoint, the Palestinians clashed with the Israeli soldiers.
This year’s Christian festivities took place under the shadow of Palestinian terror plaguing the country since September.

Two Palestinians killed attacking Israelis

A Palestinian mother of four smashed her car into an Israeli military patrol outside Silwad near Ramallah. The soldiers scattered and shot her dead. In the southern Gaza sector, Israeli soldiers broke up a violent riot at the Israeli border fence. Palestinian sources reported one dead and nine injured.

Israeli soldier injured by Palestinian motorist

A Palestinian Saturday crashed his car into a group of Givati Battalion soldiers patrolling Route 60 in the Samaria district, injuring one of the soldiers. They shot and wounded the terrorist.

Jerusalem police shot Palestinian knifeman tailing Jews

A Palestinian terrorist was shot dead Saturday morning while attempting to stab police on guard at Kikar Tzahal outside the Old City wall. He was seen tailing Jewish worshippers and apprehended by police officers who asked for his identity papers. The Palestinian then pulled a knife and tried to stab an officer. Not far from there, outside Jaffa Gate, two Palestinian terrorists inflicted multiple stabbing wounds on three Israelis, two of whom later died in hospital.

Three terror attacks thwarted in Jerusalem, Hebron and Samaria

Israeli security forces aborted three stabbing attacks Sunday in the Old City of Jerusalem, at the Cave of the Patriarchs in Hebron and outside Maaleh Shomron. Two Palestinian female terrorists and one male were detained moments before they started slashing their Israeli victims. However, an Israeli soldier of 18 was stabbed and injured by a Palestinian during the early morning rush hour at Jerusalem’s central bus station. The attacker was restrained by a security guard until police arrived to detain him.

DEBKA Newsletter, January 18, 2016

DEBKAfile Special Analysis
After a weeklong manhunt, special police forces ran to ground Natash Melhem, who murdered three people in Tel Aviv. When called to come out and surrender, he starting shooting and was killed in the exchange of fire. Initial interrogation of five accomplices revealed that he was part of an Islamic State cell. They had guarded him in his hideout, brought him food and attended to his other needs.
DEBKAfile’s counterterrorism analyst reports that Israel’s “signal intelligence” resources were strained to the limit to locate the fugitive terrorist. It was a blunder by one of Melhem’s close helpers in making a call on the cell phone stolen from the murdered taxi driver that ultimately pinned him down. It would seem that the police Yamam commando team selected for the initial confrontation with the gunman should have been told to disable him and bring him in, to draw out further information about additional ISIS cells. The marksmen nonetheless aimed at his head and upper torso instead of his legs. Were they acting on orders or did they miss their aim and kill him by mistake?

Two Palestinians shot dead before they slashed a soldier

A pair of terrorists came up to a soldier manning the Beka’ot checkpoint with large knives Saturday. They were shot dead before the caused injury.

Palestinian shot in attempt to stab a soldier near Hebron

A terrorist who tried to stab a soldier on patrol in Bet Arnun in the Hebron district was shot and critically injured. Another terrorist was shot dead, according to Palestinian sources, during a clash with Israeli soldiers at Bet Jalah near Bethlehem.

IDF officer injured in stabbing attack near Nablus; terrorist killed

A Palestinian terrorist stabbed an IDF officer near Mt. Ebal in the Nablus area on Thursday afternoon. The officer sustained minor wounds, and the 17-year-old terrorist was shot and killed.

Stefan Jonssons insinuationer

Med anledning av Stefan Jonssons artikel Sorgens globala hierarki driver på det eskalerande våldet  (DN 2015-11-16) skriver jag till DN Kultur och till Björn Wiman:

Det är glädjande att Stefan Jonsson har kommit till insikten att islamistiska fanatiker är fascister, även om hans uppfattning med all säkerhet inte kommer att gillas av DN:s fascismexpert Henrik Arnstad.

Stefan Jonsson är inte känd för att väga sina ord på guldvåg, snarare tvärtom. Men när han i sista stycket, där han ställer upp ett alternativt framtidsscenario, skriver om möjligheten att ”Netanyahu får driva ut palestinierna och libaneserna i Medelhavet”, använder han ett skamgrepp som inte kan betecknas som något annat än ett illasinnat taskspeleri.

Aldrig tidigare har ens den värsta Israelbelackare antytt att Netanyahu eller någon annan israelisk politiker skulle ha i avsikt att driva ut palestinierna – och häpna, även libaneserna! – i Medelhavet, därför att det inte existerar den ringaste grund för sådan anklagelse. Det Jonsson vill med sitt insinuanta skrivsätt är att leda tankarna på en eventualitet som aldrig har föresvävat i verkligheten.

Om han var det lilla minsta insatt i Mellanösterns politik skulle ha veta att den enda part där som vill driva någon i Medelhavet är Hamas och de som skall drivas dit är israelerna. Hamasrörelsens grunddokument p. 11 säger: “The Islamic Resistance Movement believes that the land of Palestine has been an Islamic Waqf throughout the generations and until the Day of Resurrection, no one can renounce it or part of it, or abandon it or part of it…”, p. 13: “[Peace] initiatives, the so-called peaceful solutions, and the international conferences to resolve the Palestinian problem, are all contrary to the beliefs of the Islamic Resistance Movement. For renouncing any part of Palestine means renouncing part of the religion..”, och p. 14: “There is no solution to the Palestinian problem except by Jihad”.

Med “land of Palestine” menar Hamas allt land mellan Jordan och havet.

Jag är chockerad av att DN-Kultur inte reagerade på Jonssons förfärliga övertramp.

 

FN:s råd för mänskliga rättigheter

Många tycker att det är en skandal att Saudiarabien valts till ordförande i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Men är det något att förfasa sig över?

Rådet har 47 medlemmar varav 34 från Afrika, Asien och Latinamerika och 13 från Europa och Nordamerika. Av de nuvarande medlemsstaterna är det kanske en tredjedel som förtjänar att kallas demokratier och som lever upp till Rådets krav på mänskliga rättigheter. Vi vet alla hur dessa rättigheter omhuldas exempelvis i Algeriet, Congo, Etiopien, Nigeria, Kina, Qatar, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Pakistan, Venezuela, Vietnam, Ryssland, och Kuba, alla tillhörande det trettiotal länder som sätter Rådets dagordning, röstar regelbundet ner den europeisk-amerikanska minoriteten och blockerar alla beslut som skulle leda till en granskning av dem själva.

UNHRC hade under sex år en speciell rapportör om mänskliga rättigheter på Västbanken och i Gaza, Richard Falk. Falk återkom år efter år med en Israelkritisk rapport som med automatik röstas igenom av majoriteten i Rådet. UNHRC har på detta sätt lyckats med ett 15-tal Israelfördömanden på ett par år.

UNHRC har upprepade gånger dragit på sig kritik för ensidighet och partiskhet. Bushadministrationen bojkottade rådet och allvarlig kritik har kommit från EU och från människorättsorganisationer. Kofi Annan och Ban Ki-Moon har kritiserat Rådet för ineffektivitet, ensidighet – under de senaste 15 åren har nästan hälften av Rådets beslut gällt konflikten Israel-Palestina – och för underlåtenhet att bevaka mänskliga rättigheter där det hade varit mer angeläget.

Saudiarabiens ordförandeskap kommer antagligen inte att förändra något härvidlag. Möjligen kan man förvänta sig att Saudierna ännu mer aktivt kommer att driva kravet på förbud av ”förtal av islam” som sedan 1999 ställts av OIC (Organization of the Islamic Conference) och av enskilda muslimländer och som ledde till att UNHRC utan omröstning fattade då en resolution om ”förtal av religion”. Ett år senare röstade man om en liknande resolution som antogs med 28 röster av 47. 2005 vände sig Jemen till Generalförsamlingen där en resolution om ”Bekämpande av religionsförtal” röstades igenom med 101 röster av 174. Året därpå underställde UNHRC samma resolution Generalförsamlingen, där den vann med 111 röster mot 72. Ryssland och Kina(!) röstade för.

Rådet har länge varit ett verktyg i händer av odemokratiska stater och det kan knappast bli värre under Saudiskt ordförandeskap.

Hederns återkomst

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                              När Fassbinders stora stjärna Hanna Schygulla spelade titelrollen i en film efter Fontanes Effi Briest, berättade hon i en intervju att hon hade svårt att identifiera sig med romanens hjältinna. Hon kunde inte förstå att Effis lilla kärleksaffär skulle utmana hennes mans adelsheder så svårt att han var tvungen att fördriva hustrun och döda hennes älskare i duell. Knappt 80 år hade gått sedan Fontane skrev sin roman men det fanns en avgrund mellan hans tids och våra sociala värderingar. 

Den adliga hederskodexen började dock ifrågasättas redan långt tidigare, av upplysningsmännen under andra hälften av 1700-talet. Friedrich von Schiller var en av de första som utmanade samtiden när han lät sin hjälte i Rövarna välja friheten framför hedern. Och femtio år senare var det demokratins ideolog de Tocqueville som efter besöket i Amerika konstaterade att den aristokratiska hedern förlorat all mening i det egalitära samhället på andra sidan Atlanten.

Men plötsligt har hedern, ett begrepp som vi betraktade som en anakronism och för länge sedan hade mönstrat ut ur vår vokabulär, kommit tillbaka. Och det inte bara i Sverige utan i hela västvärlden, något som kulturantropologen Dagmar Burkhart undersökt i sin bok Eine Geschichte der Ehre (Hederns historia, Darmstadt, 2006).

Medeltidens feodala samhälle vilade på två principer: hedern och tron. Den centrala makten var svag och samhället atomiserat i ett otal maktcentra vilkas myndighet sträckte sig sällan längre än dit svärdsspetsen eller lansen nådde. I ett samhälle där makten upprätthölls med våld och där maktutövningen låg på det individuella planet betydde relationer mellan människor och tilliten till en person, tron på givet ord, allt. Det var när det feodala samhället började ta sin form som det aristokratiska hedersbegreppet skapades. För en man innebar hedern mod och ära och för en kvinna trohet och kyskhet.

Kyrkan stod för tron. Den levde vid sidan av det världsliga samhället och gjorde ibland med växlande framgång anspråk på att dominera det. Den hade sällan nödvändiga maktmedel men den hävdade sig mot den brutala styrkan med trons makt: tron på Gud och djävulen. Tron på en belöning i himmelen kan ha varit äkta och stark, men det som oftast fick medeltidsmänniskan att böja sig för kyrkans bud var fruktan för evig förtappelse och helvetets brinnande eld.

Med feodalsamhället utveckling och furstemaktens växande betydelse breddades hedersbegreppet till att omfatta det ömsesidiga beroendeförhållande som rådde mellan länsherren och vasallen, där det centrala blev troheten, lojaliteten. En mans och hans familjs heder innebar nu också att hålla vasalleden och vara obrottsligt lojal mot sin länsherre.

En liknande bindning mellan hedersbegrepp och lojalitet mot överheten har av lättförklarliga skäl aldrig inträffat hos allmogen. Bonden behövde sin herres beskydd för att överhuvud överleva under oroliga tider – och tiderna var oroliga nästan för jämnan – men hans lojalitet begränsade sig till familjen, klanen och byn eller möjligen till den egna dialektgruppen.

I det gamla bondesamhället var motsatsen till hedern skammen och med den följande sociala ostraciseringen. I sin klassiska studie Montaillou (1975) har Le Roy Ladourie detaljgranskat livet i en by i Pyrenéerna i början av 1300-talet. Bondens heder knöts då till hans ordhållighet och redbarhet och kvinnans till kyskheten. En man som bröt eden förlorade sin heder. En kvinna som slarvade med sin kyskhet eller äktenskaplig trohet drog däremot skammen inte bara över sig själv utan över hela familjen. Kvinnans brott mot hederskodexen hade således bredare verkan, det drabbade hela ”huset” och resulterade i att hennes manliga släktingar, far eller bröder, tvingades försvara familjens heder även med våldsamma metoder. Ett ”hedersvåld” som kunde utvecklas till ömsesidiga hämndaktioner och släktfejder över flera generationer.

Det medeltida riddaridealet levde länge kvar inom adeln, och den aristokratiska hedern var en av ståndssamhällets viktigaste klassmarkörer från sena medeltiden till slutet av 1700-talet. I de högre samhällsskikten försvarades familjens och kvinnans heder med vapen, men det var männen som duellerade och dödade varandra, de syndfulla kvinnorna blev inlåsta i något kloster.

Duellen, tvekampen, har gamla anor från antiken och den germanska traditionen. Om rituell envig, varmed ”Guds dom” skulle verkställas, lagstiftade redan kring år 500 den burgundiske kung Gundobad i Lex burgundionum. Kyrkan tog tidigt avstånd från envig, men trots upprepade förbud, hot om exkommunikation och dödsstraff från världsliga myndigheter fortsatte hedersförsvararna att sticka ihjäl varandra ända till det sena 1800-talet. Den aristokratiska hederskänslan blev med tiden så överspänd och det sociala trycket så starkt att duellerandet antog epidemiska proportioner. I sin läsvärda bok om fäktkonsten Svärdet (Stockholm, 2004) berättar olympiske fäktaren Richard Cohen att under tiden 1589-1607 dog bara i Frankrike fyra tusen unga adelsmän i dueller. Liknande siffra anger Burkhart för Ludvig XIV:s regeringstid. Det var en tragisk åderlåtning för det tunna samhällsskikt duellanterna tillhörde.

Att döda i duell var adelsmännens privilegium, men med det följde också den påtagliga risken att bli dödad. Burkhart visar hur hårt hederkorsetten satt på männen i denna grupp och hur omöjligt det var att slippa det sociala tvånget. En av de mer insiktsfulla i Fontanes roman säger resignerat: ”Vår hederskult är en avgudadyrkan, men så länge avguden härskar måste vi foga oss”. Hederskodexen var järnhård särskilt inom officerskåren och de styrande hade skäl att oroas över det slöseri med liv som duellerandet innebar. Man utfärdade förbud och reglementen men de förblev en tom bokstav, mestadels därför att de som skulle dömas och de som dömde tillhörde samma kast och omfattade samma värderingar. När förbuden inte hjälpte vädjade man till patriotismen: det var illojalt att kasta bort sitt liv för egoistiska hederskänslor, en officers liv tillhörde nationen. För de berörda var det ofta ett olösligt dilemma. En av dem uttryckte det så, att ”den som duellerade straffades och förlorade jobbet, den som inte duellerade uteslöts ur sin krets och förlorade jobbet”.

Under upplysningstiden utsattes hederskulturen för obarmhärtig kritik. Man visade hur den cementerade den sociala hierarkin och pekade på det irrationella i att styrkan eller skickligheten med vapen skulle skipa rättvisa och det befängda i att det oftast var den förorättade parten som miste livet. Med kvinnornas ökande jämlikhet och självständighet ifrågasattes också kravet på kvinnans ”heder”, kyskheten, som inget annat än mannens behov att kontrollera kvinnans sexualitet. Den tyske fysikern och bitske aforistikern Georg Christoph Lichtenberg raljerade någon gång på 1790-talet med männens löjliga uppfattning om kvinnans heder: ”Det var mig en skön heder som sitter en halv tum från röven”, skrev han bellmanskt kärvt.

I Europa överlevde hederskulturen längst inom den preussiska officerskasten och i de tyska studentföreningarnas så småningom illegala men alltid tolererade mensur. Mensuren förbjöds under Weimarrepubliken men tilläts igen efter Hitlers maktövertagande. För nazisterna var tvekampen en ”germansk” tradition och det blev varje SA- och SS-mans rättighet och plikt att försvara sin heder med vapen. Himmlers SS valspråk var ju ”Meine Treue ist Ehre”- lojalitet är min heder. Veterligen har dock ingen modig nationalsocialist någonsin utnyttjat sin rätt att duellera för sin heder.

När Burkhart analyserar hedersbegreppet gör hon klart att det redan från allra första början var flertydigt och att man med tiden kan tala om två olika begrepp, båda arvet från antiken. Riddaridealet hyllade den externaliserade hedern vars essens var mod, ära och överdåd, allt som gav högt anseende. Det var adelns hederskultur, den dominerade under hela medeltiden men supplerades och så småningom trängdes ut av ett internaliserat hedersbegrepp med rötter i kyrkan – den borgerliga hedern som bygger på moraliska dygder som ärlighet och värdighet. Det är den senare hedern, ”ett anseende grundat på erkänt goda karaktärsegenskaper” enligt vår ordbok, som från och med upplysningen präglar den uppkommande borgarklassen och därmed hela det moderna kapitalistiska samhället.

Historiker och etnologer talar om ”heders- och skamkulturer”, något vi var vana att betrakta som historiska eller exotiska företeelser. Inte nu längre. Våra nya invandrare kommer ofta från samhällen av förmodern typ, där lojalitet till och ansvar för familjen, släkten och klanen är en överlevnadsfråga och där hederskulturen kanske en gång var ändamålsenlig. I likhet med Le Roy Ladouries pyrenéiska by har familjerna i dessa samhällen en strängt hierarkisk struktur, där manligt kön och ålder ger företräde och makt över kvinnorna och barnen. För männens del medför det ansvar för hela familjens försörjning och vandel och skyldighet att försvara sin och familjens heder. För detta kräver mannen respekt och absolut lydnad. I den manliga hierarkin värderas högst den som har en utvecklad hederskänsla, en manlig dygd par excellence, skriver Pierre Bourdieu. En man som inte värnar om sin och sin familjs heder – även med våld om så krävs – förlorar omgivningens respekt.

Nyckelorden är heder, lydnad, respekt. Det är inte svårt att förstå att den här uppförandekoden lätt kommer i konflikt med värderingarna och verkligheten i ett modernt samhälle. I en invandrarfamilj kan hela familjestrukturen ställas på huvudet när mannen inte längre förmår att försörja familjen, ett grundskott för den manliga självrespekten. Det är i den här situationen som männen desperat försöker rädda sin självkänsla och värdighet. Den vanliga strategin blir att hävda sina traditionella, symboliska värdens överlägsenhet över den nya omgivningens materialism, alkoholbruk och sexuell lössläppthet, att upprätthålla sträng hierarki inom familjen och att kräva respekt från omgivningen, en strategi som i värsta fall kan urarta till hedersvåld.

Att behålla sin självrespekt i en främmande och oförstående omgivning där man ofta hamnar långt ner på den sociala rangskalan är en del av invandrarproblematiken. Det är lättare att vidmakthålla invanda kulturmönster i en likasinnad miljö. Genom att samlas i invandrargetton skapar man etniska isolat där heders- och skamkulturen kan överleva i en fientlig omgivning. Burkhart illustrerar med förhållanden i Tyskland, men etniska enklaver finns i dag i alla europeiska storstäder och de visar ingen tendens att försvinna. De permanentas och förnyas genom ny invandring och tyvärr också genom att många av andra generationens invandrare – ofta de som lyckats mindre bra socialt – söker sig tillbaka till sin traditionella kultur. Ett problematiskt förhållningssätt som ytterligare försvårar integrationen i majoritetssamhället.