Månadsarkiv: december 2015

Slaver i svensk historia

På facebook har man diskuterat västeuropéernas förakt för de slaviska folken. Jag ser orsaken till det i 1800-talets romantisering av germanerna och i synnerhet vikingarna. Ett exempel på sådan historieskrivning är vår folkkäre Frans G. Bengtsson:

Så här skriver han i Karl XIIs levnad (2: a delen, kap. ”Ryssland och dess herre”):

”Ryssland och dess folk göra inte sitt inträde i världshistorien godvilligt och med egna knuffar framåt, utan släpas fastmer i högst passiv skepnad in vid håret, framrotade ur kärr och skogar av allsköns grannar med vaket kynne och hård hand. Ryssland…ingen organism med primär växtkraft, utan… en formlös jäsande massa i världshistoriens landsvägsdike, vid sidan av herrefolkens stråk.

[Ur]…det stora urindoeuropesika  folkägget…framkläckta innehållet…hade strövat åstad åt olika vädersträck…fyllt av verksamhetslust och med åtskilligt inom sig; men en bottensats – mjukare, dåsigare, mindre vital – hade endast orkat kravla sig in bland närmaste skogar och kärr, och framdeles stannat där; sysselsatt med att leta svamp och fånga fisk och hålla sig undan från sina farliga bröder”.

”Födda till skräck och elände från början, fingo dessa slaver koncentrera sig på en sak, nämligen att hålla sig vid liv, utestängda från allt och jagade av alla…” Intet för intet gav deras namn upphov till det latinska sclave. De jagades och såldes som slavar. ”De slaver som förblevo kvar i sina gömslen förökade sig flitigt, den enda positiva begåvning som ännu kunde göra sig gällande hos dem…”

Frans G. är inget undantag. Det är så här skrev ”herrefolken” slavernas historia under 1800-talet och i vissa fall också längre fram. Det har lämnat sina spår. När nu Putin överreagerar och överagerar får man komma ihåg ryssarnas svåra mindervärdeskänslor visavi Väst.

Annonser

Timothy Snyders konstigheter

Marte Michelet, norsk journalist och författare, kommenterar på AB Kultur den av mig tidigare (sept.. 2015) kritiserade boken av  Timothy Snyder. 

Förintelse av fakta

Vi har ingenting förstått av förintelsen, påstår Timothy Snyder i sin nya bok Svart jord – holocaust som historie og advarsel (Förintelsen som historia och varning). En rätt kaxig attityd, kan man tycka, till ett ämne som så många historiker har behandlat intensivt de senaste sjuttio åren.

Enligt Snyder, professor i historia vid Yale, är historieskrivningen belastad med en klyschig, förenklad och i många avseenden helt felaktig bild av massmordet på judarna. I introduktionen till boken lovar han att ge oss en helt ny ”global”, ”kronologisk” och ”politisk” framställning, baserat på nya och glömda källor.

Det får vi inte. Däremot får vi en spretig 400 sidor lång essä med olika betraktelser om Hitlers ”ekologiska panik”, Lebensraum, tysk utrikespolitik från 1933 till 1939. Men främst om Polen, som är Snyders expertisområde. Han skriver långt (och intressant) om den polske statsledaren Josef Pilsudski som dog 1935, men dock nästan inte ett ord om förintelsens arkitekt, Heinrich Himmler.

Boken är driven av en central tes som Snyder redan utvecklade i bästsäljaren Bloodlands (2010), nämligen att förintelsen måste förstås som ett resultat av ”dubbelockupationen” av en rad östeuropeiska länder. Först kom Stalin och eliminerade den politiska eliten och de statliga institutionerna, sedan kom Hitler och gjorde det en gång till.

Den ”statslösa zon” som därmed skapades i hela bältet av länder som låg i kläm mellan Sovjetunionen och Tyskland, gav enligt Snyder unika förutsättningar för storskaligt massmord. Bloodlands skapade häftig debatt. Särskilt blev Snyder kritiserad för att trivialisera förintelsen, genom att likställa de civila offren som ett resultat av Stalins och Hitlers ”mordiska politik”.

Att, som Stalin gjorde, föra en jordbrukspolitik som kalkylerade med massvält i Ukraina är utan tvekan en grotesk förbrytelse, men det är ändå i en annan klass än systematiskt folkmord baserat på ett djupt rotat rastänkande.

Det är troligen för att kompensera för att han kom så snett i förra boken, som Snyder nu med plötsligt patos skriver å judarnas vägnar i Svart jord. Men hans analys är fortfarande djupt problematisk.

I Snyders utläggning av förintelsen är gärningsmännen först och främst tidigare Sovjetkollaboratörer. När tyskarna kommer pekar de ut (och dödar villigt) judarna, för att skjuta över sina tidigare brott på tyskarna. Detta kan jämföras med det som Snyder kallar för en ”traditionell” och ”klyschig” historieframställning, där antisemitism och högerradikala nationaliströrelser är centrala faktorer för att förklara varför så många polacker, balter och ukrainare tog aktiv del i tyskarnas massmördande.

Ibland blir skuldfördelningen riktigt tokig. Som när Snyder skriver att det var ”sovjetiska medborgare” som byggde och vaktade gasanläggningarna i Treblinka, Belzec och Sobibor. Det är en oerhört tendentiös framställning av hur krigsfångar användes av tyskarna.

Det andra som är djupt problematiskt är Snyders försök att vidga sin teori om ”statslösa zoner” till att gälla hela förintelsen. Flera gånger postulerar han att det enbart var i ”tillintetgjorda stater” som judeförföljelserna lyckades. För att staga upp resonemanget jämför han två länder:  Estland och  Danmark.

I Estland, ett av länderna som ockuperades av Sovjet 1939 i enlighet med Molotov-Ribbentrop-pakten, var staten redan ”tillintetgjord” när tyskarna ryckte in. Danmark, däremot, ”blev inte utsatt för sovjetisk invasion, landets eliter blev inte utsatta för sovjeternas masskjutning och deportation”. Det är alltså detta som ska förklara varför 99 procent av de estniska judarna blev dödade, medan 99 procent av de danska överlevde. (Den riktiga siffran är 95 procent.)

Framställningen av Danmark som ett land som knappt var ockuperat av tyskarna och som hade en ”självständig regering” genom hela kriget är minst sagt udda. Snyder tycks helt enkelt sakna kunskap om de speciella förutsättningarna i den danska processen, och refererar bara en förlegad artikel som källa.

Men viktigare: Om man byter ut Danmark mot till exempel Norge faller det skakiga resonemanget samman.

I Norge blev fyrtio procent av judarna utplånade, i ett land som varken hade ångerfulla Sovjetkollaboratörer eller var en ”statlös zon” präglad av ”anarkistiskt kaos”.

Som i de flesta tyskockuperade länder i västeuropa tog nazisterna över de norska institutionerna ovanifrån, men de utplånades inte. Det var den existerande statsapparaten som – under tysk diktatur – gjorde deportationen till gaskamrarna möjlig.

Snyder tycks märkvärdigt renons på kontakt med de mest relevanta experterna i modern förintelseforskning. Om man ska vifta bort tunga, genomarbetade och empirisk belagda forskningsresultat av förintelsen måste man ha mer att komma med än den tunna ideologiska soppa som Snyder serverar.

Likväl, boken har redan hunnit utlösa hård debatt bland fackfolk och är nu ”måsteläsning” för dem som vill hålla sig uppdaterade på fältet.

Christer Sturmark: Extremistiskt våld sker i alla religioners namn

Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna skriver i dag i DN Kultur en mycket läsvärd artikel som jag återger här:

En dag kommer det ett ögonblick då solen bara lyser över fria människor som inte känns vid någon annan herre än sitt eget förnuft.” Upplysningsmannen Jean Antoine de Condorcet var fylld av optimism i sin bok ”Människans framsteg” år 1793.

Men ljuset håller på att slockna. Idéerna om tolerans och den sekulära staten ersätts av moralkonservativ intolerans och antisekulära stämningar. Den 23 november drabbades upplysningens Frankrike av sin värsta terrorattack i modern tid. I ett globalt perspektiv är detta bara en av många attacker som motiverats av bisarra föreställningar av religiös art. Världen tycks drabbad av en psykos.

Ann Heberlein skriver klokt (25/11) om religionens återkomst, apropå den politiske filosofen Simon Chritchleys bok ”The faith of the faithless”. Religionen är allt viktigare för allt fler, i detta har Heberlein förstås helt rätt. Men därav följer inte att den utvecklingen nödvändigtvis är bra. Immanuel Kant definierade upplysningsprojektet som ”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet”. Själva idén att underkasta sig, eller förhålla sig till en högre makt, är djupt problematisk.

Ann Heberlein skriver: ”Det krävs något som formar, motiverar och mobiliserar [människan] att välja att agera i enlighet med politikens visioner. Man kan kanske kalla det religion.”

Jag instämmer, högre principer behövs. Men de bör formas genom den sekulära etik som människan formulerat genom moralfilosofisk reflektion under årtusenden. Men när vi tillskriver källan till dessa principer någon abstrakt agent med intentionalitet, en klassisk gudsbild, riskerar det att bli farligt. Jag tror som de Condorcet att det inte behövs någon annan herre än förnuftet.

Att underkasta sig religiösa föreställningar som motivation och drivkraft är att ge upp sin frihet och autonomi. Religiösa urkunder får en särställning, och kampen om tolkningarna inleds. Problemet gör sig påmint även hos den mest liberala teolog: ”Man kan tolka Bibeln så att homosexualitet är oproblematiskt och samkönade äktenskap är tillåtet”, säger somliga präster i den Svenska kyrkan. Gott så. Men om Bibeln inte hade lämnat ett sådant tolkningsutrymme? Om den tveklöst hade fördömt homosexualitet, borde då också vi ha gjort det? Naturligtvis inte.

Det är alltså inte tolkningarna som är problemet, utan själva föreställningen att de religiösa skrifterna ges en särställning som behöver tolkas och sedan får påverka våra ställningstaganden. Den dagen vi ser dessa texter som likställda, snarare än överordnade, andra klassiska litterära texter kan upplysningsprojektet återupptas.

Jag delar Heberleins uppfattning att den radikalisering av unga män (och kvinnor) som motiverar krigsresor till Syrien inte kan förklaras med utanförskap och misslyckad integration. Drivkraften är istället en eskatologisk teologi och drömmen om en ren teokrati. I kärnan av detta finns föreställningen om att det existerar en Gud som vill något och förmår ingripa i människors liv. Guds ord är lag, och inga rationella argument erkänns. Under sådana premisser tystnar det rationella samtalet.

Den religiösa radikaliseringen i världen är inte bara muslimsk utan också kristen, judisk, buddhistisk och hinduistisk. Homosexuella dödas eller fängslas (till exempel i Uganda) på grund av kristna tolkningar av guds vilja. Ultraortodoxa judar attackerar Prideparader. Kvinnor dör för att de förvägras abort i katolska länder, människor stenas till döds eller får händerna avhuggna på grund av föreställningar om gudomliga sharialagar. Buddister attackerar muslimer i Sri Lanka och Burma, och hinduextremister dödar kristna och muslimer i Indien.

Vi behöver lämna detta bakom oss. I stället bör vi formulera en ny upplysningsorienterad värdegrund där det mänskliga står i centrum. Annars riskerar fanatism och omänskliga ideologier att vinna terräng i allt fler länder.

http://www.dn.se/arkiv/dn-kultur/christer-sturmark-extremistiskt-vald-sker-i-alla-religioners-namn