Timothy Snyders konstigheter

Marte Michelet, norsk journalist och författare, kommenterar på AB Kultur den av mig tidigare (sept.. 2015) kritiserade boken av  Timothy Snyder. 

Förintelse av fakta

Vi har ingenting förstått av förintelsen, påstår Timothy Snyder i sin nya bok Svart jord – holocaust som historie og advarsel (Förintelsen som historia och varning). En rätt kaxig attityd, kan man tycka, till ett ämne som så många historiker har behandlat intensivt de senaste sjuttio åren.

Enligt Snyder, professor i historia vid Yale, är historieskrivningen belastad med en klyschig, förenklad och i många avseenden helt felaktig bild av massmordet på judarna. I introduktionen till boken lovar han att ge oss en helt ny ”global”, ”kronologisk” och ”politisk” framställning, baserat på nya och glömda källor.

Det får vi inte. Däremot får vi en spretig 400 sidor lång essä med olika betraktelser om Hitlers ”ekologiska panik”, Lebensraum, tysk utrikespolitik från 1933 till 1939. Men främst om Polen, som är Snyders expertisområde. Han skriver långt (och intressant) om den polske statsledaren Josef Pilsudski som dog 1935, men dock nästan inte ett ord om förintelsens arkitekt, Heinrich Himmler.

Boken är driven av en central tes som Snyder redan utvecklade i bästsäljaren Bloodlands (2010), nämligen att förintelsen måste förstås som ett resultat av ”dubbelockupationen” av en rad östeuropeiska länder. Först kom Stalin och eliminerade den politiska eliten och de statliga institutionerna, sedan kom Hitler och gjorde det en gång till.

Den ”statslösa zon” som därmed skapades i hela bältet av länder som låg i kläm mellan Sovjetunionen och Tyskland, gav enligt Snyder unika förutsättningar för storskaligt massmord. Bloodlands skapade häftig debatt. Särskilt blev Snyder kritiserad för att trivialisera förintelsen, genom att likställa de civila offren som ett resultat av Stalins och Hitlers ”mordiska politik”.

Att, som Stalin gjorde, föra en jordbrukspolitik som kalkylerade med massvält i Ukraina är utan tvekan en grotesk förbrytelse, men det är ändå i en annan klass än systematiskt folkmord baserat på ett djupt rotat rastänkande.

Det är troligen för att kompensera för att han kom så snett i förra boken, som Snyder nu med plötsligt patos skriver å judarnas vägnar i Svart jord. Men hans analys är fortfarande djupt problematisk.

I Snyders utläggning av förintelsen är gärningsmännen först och främst tidigare Sovjetkollaboratörer. När tyskarna kommer pekar de ut (och dödar villigt) judarna, för att skjuta över sina tidigare brott på tyskarna. Detta kan jämföras med det som Snyder kallar för en ”traditionell” och ”klyschig” historieframställning, där antisemitism och högerradikala nationaliströrelser är centrala faktorer för att förklara varför så många polacker, balter och ukrainare tog aktiv del i tyskarnas massmördande.

Ibland blir skuldfördelningen riktigt tokig. Som när Snyder skriver att det var ”sovjetiska medborgare” som byggde och vaktade gasanläggningarna i Treblinka, Belzec och Sobibor. Det är en oerhört tendentiös framställning av hur krigsfångar användes av tyskarna.

Det andra som är djupt problematiskt är Snyders försök att vidga sin teori om ”statslösa zoner” till att gälla hela förintelsen. Flera gånger postulerar han att det enbart var i ”tillintetgjorda stater” som judeförföljelserna lyckades. För att staga upp resonemanget jämför han två länder:  Estland och  Danmark.

I Estland, ett av länderna som ockuperades av Sovjet 1939 i enlighet med Molotov-Ribbentrop-pakten, var staten redan ”tillintetgjord” när tyskarna ryckte in. Danmark, däremot, ”blev inte utsatt för sovjetisk invasion, landets eliter blev inte utsatta för sovjeternas masskjutning och deportation”. Det är alltså detta som ska förklara varför 99 procent av de estniska judarna blev dödade, medan 99 procent av de danska överlevde. (Den riktiga siffran är 95 procent.)

Framställningen av Danmark som ett land som knappt var ockuperat av tyskarna och som hade en ”självständig regering” genom hela kriget är minst sagt udda. Snyder tycks helt enkelt sakna kunskap om de speciella förutsättningarna i den danska processen, och refererar bara en förlegad artikel som källa.

Men viktigare: Om man byter ut Danmark mot till exempel Norge faller det skakiga resonemanget samman.

I Norge blev fyrtio procent av judarna utplånade, i ett land som varken hade ångerfulla Sovjetkollaboratörer eller var en ”statlös zon” präglad av ”anarkistiskt kaos”.

Som i de flesta tyskockuperade länder i västeuropa tog nazisterna över de norska institutionerna ovanifrån, men de utplånades inte. Det var den existerande statsapparaten som – under tysk diktatur – gjorde deportationen till gaskamrarna möjlig.

Snyder tycks märkvärdigt renons på kontakt med de mest relevanta experterna i modern förintelseforskning. Om man ska vifta bort tunga, genomarbetade och empirisk belagda forskningsresultat av förintelsen måste man ha mer att komma med än den tunna ideologiska soppa som Snyder serverar.

Likväl, boken har redan hunnit utlösa hård debatt bland fackfolk och är nu ”måsteläsning” för dem som vill hålla sig uppdaterade på fältet.

Annonser

En reaktion på ”Timothy Snyders konstigheter

  1. Intressant stoff. Men jag skulle hellre ha läst om historikernas recension av boken än den moraliserande bedömning som MM gör. Det är en sak om TS orsaksresonemang är fel (och Norgeexemplet väger mycket riktigt emot TS). Det är en annan sak om han lägger skuldbördan här eller där. Orsaksfrågan kan man bara få grepp om genom att jämföra olika historiska förklaringar och värdera argumenten för och emot. (Vilket jag personligen inte kan.)

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s