Kategoriarkiv: Islam

Slav eller slavhandlare?

Miljöpartiets talrör Victoria Kawesa berättar om rasdiskriminering och om Sveriges andel i slavhandeln.

Jag är vit och man, så jag borde, enligt vissas mening, inte ha någon rätt att yttra mig om saker som rasism och slaveri. Emellertid bär jag mitt i ansiktet en näsa som skvallrar om att någon av mina förfäder måste ha haft sina rötter någonstans i trakterna runt östra Medelhavet, ett faktum som har komplicerat mitt liv en hel del.

Något svenskt blod flyter inte i mina ådror, däremot torde hälften, drygt ett par liter, komma från ett vitt europeiskt folk, men ett folk som aldrig kommit närmare havet än ca tusen kilometer och mig veterligt aldrig sysslat med slavhandel.

Men vänta nu, har de verkligen inte?

Visserligen får vi gå ett tusen år tillbaka, men vad spelar århundradena för roll när kritikerna av kolonialismen menar att förfäders synder ärvs generation efter generation? Alltså: arabiska krönikörer berättar att redan i mitten av 900-talet reste arabiska och judiska köpmän den långa vägen från Mellanöstern till Centraleuropa och bytte sina väldoftande kryddor och konstsmidda damascenska svärd mot vackra linnedukar och vita slavar. Det är intet för intet att ordet slav har två betydelser. Så hör och häpna, en av mina slaviska släktingar såldes kanske av sina stamfränder som slav och köptes av någon av mina semitiska förfäder.

Det gemensamma för den europeiska slavhandeln från antiken till medeltiden och den afrikanska från urminnes tider ända in på 1800-talet är att det var de lokala hövdingarna, vita, bruna och svarta, som bekrigade varandra och tog som fångar eller helt enkelt rövade bort och förslavade sina medmänniskor för att sälja eller byta dem mot eftertraktade varor, ofta vapen. De semitiska köpmännen på 900-talet och de vita slavhandlarna århundradena senare hakade på denna urgamla kommers, och alla parter – utom slavarna själva förstås – vita, bruna och svarta tjänade på affären.

Det är alltså mycket väl möjligt att någon av Victoria Kawesas förfäder var en krigarhövding som fångade en annan av hennes släktingar och sålde henne som slav till en vit köpman för en näve glaspärlor.

Att slaveriet och slavhandeln bidrog till rastänkandet är ett vanligt antagande. Både den europeiska och den arabiska nedvärderingen av afrikaner och de tyska nazisternas syn på slaver som en lägre stående ”ras” vittnar härom.  Kanske skulle vi slaver följa afrikanernas exempel och kräva att man slutar använda ordet ”slav” om vår folkgrupp?

Slavhandeln är en skamlig historia som Dick Harrison har skrivit tre tjocka böcker om och som Sverige har haft en mycket, mycket liten andel i. Det man inte gärna talar om är att den jakt på afrikanska slavar som har bedrivits av araber har pågått mycket längre och varit av större omfattning än den transatlantiska handeln. Och det skamligaste är att den interafrikanska och transsahariska slavhandeln trots alla ansträngningar från FN och trots alla lagar och formella förbud fortfarande pågår.

 

Svenska kyrkan och förföljda kristna

Svenska kyrkan har kritiserats för tystnaden kring och bristande stöd till förföljda kristna i Mellanöstern. Ärkebiskopen Antje Jackelén har i ett par debattartklar i DN försvarat sitt pastorat.

Läser man Jackeléns båda debattartiklar får man ytterligare bekräftelse på att kritiken mot Svenska kyrkan är berättigad. Det hon berättar är att man inte bör göra skillnad på kristna och andra, att kyrkan ger mycket pengar till flyktingar i allmänhet och att kyrkan verkar i det tysta.

Och det är främst kyrkans tystnad när det gäller förföljelsen av de kristna som man kritiserar. De kristna är för närvarande den mest förföljda religiösa minoritet i Mellanöstern.  De sunimuslimska länderna är i dag i princip judenfrei  och på god väg att bli christenfrei.

Svenska kyrkan har sedan årtionden ekonomiskt och moraliskt stött palestinierna samtidigt som man uppmanar till bojkott av Israel, det enda landet i Mellanöstern – möjligen med undantag för Libanon – där de kristna får leva och verka i fred. Däremot har vare sig Jackelén eller någon annan av de ledande kyrkoföreträdarna velat eller vågat öppet kritisera regimerna i länder som diskriminerar, förföljer och fördriver judar och kristna.

När Jackelén påstår att ett öppet ställningstagande skulle vara kontraproduktivt står det i skarp kontrast mot kyrkans högljudda engagemang för palestinierna. Av hennes texter framgår det ganska tydligt att kyrkans tystnad mest beror på rädslan för att framstå som islamofobisk och/eller oviljan att stöta sig med muslimska förtryckarregimer.

En kristen skall älska sin nästa som sig själv och vända andra kinden till, men det sägs också att charity begins at home. Muslimska länder stöder och hjälper sina förföljda och lidande trosfränder med belopp som Svenska kyrkan inte kan mäta sig med. Borde man inte använda de medel man har till att hjälpa de förföljda och lidande kristna i första hand?

Så som många andra som protesterat mot kyrkans tystnad väntar jag fortfarande på ett klart och tydligt offentligt ställningstagande där Jackelén och kyrkan fördömer och kräver slut på diskriminering, förföljelse och fördrivning av kristna i muslimska länder.

Le Figaro: Nu får det vara nog!

Alexis Brézet, politisk redaktör på Le Figaro, uppmanar sina landsmän att vakna. I en ledarartikel (15/7) med rubriken En motstöt utan nåd, skriver han bl. a.:

 – Merah, Charlie, le Bataclan, Magnanville, och nu Nice… Hur många fler barbariska attentat och blinda massakrer behövs det för att vi skall sluta underkasta oss och låta den islamistiska fanatismen föra en strid på liv och död mot vårt land och vår civilisation?

Han talar om islamismens hydra och utropar:  – Vi befinner oss i krig! Och trots detta lämnar vi våra gränser öppna för våra fiender. Denna frivilliga blindhet får inte vara längre… Jihadrekryterarna predikar fräckt sin hatideologi i moskéer som finansieras av fienden.

 –Vi måste beväpna oss mer militärt, polisiärt och juridiskt, men framför allt moraliskt för att kollektivt övervinna den perversa inställning som under en falsk flagg ”att leva tillsammans” hindrar varje energiskt ingripande mot islamismens rötter.

Hela artikeln finns på:

http://www.lefigaro.fr/vox/politique/2016/07/15/31001-20160715ARTFIG00286-une-riposte-sans-pitie.php

Une riposte sans pitié

Publié le 15/07/2016 à 20:45

L’ÉDITORIAL D’ALEXIS BRÉZET

Merah, Charlie, le Bataclan, Magnanville, et maintenant Nice… Combien de temps avant que nos yeux se dessillent? Combien d’attentats sauvages, de massacres aveugles avant que nos dirigeants se résignent à admettre que le fanatisme islamiste a engagé une lutte à mort contre notre pays et notre civilisation? Combien de victimes innocentes – hommes, femmes et enfants – avant que nos gouvernants se décident enfin à prendre contre ces fous d’Allah les mesures sans pitié qu’appelle leur barbarie?

Merah, Charlie, le Bataclan, Magnanville, et maintenant Nice… Plus de deux cents noms gravés dans la mémoire de notre pays, et toujours les mêmes coups de menton, les mêmes déclarations solennelles, les mêmes trémolos dans la voix. Et ensuite? Quelques soldats supplémentaires dans les rues, quelques rustines législatives, quelques bombardements lointains, et puis, plus rien…

«Nous sommes en guerre!» Désormais, c’est dit. Après bien des atermoiements, l’expression est désormais sur toutes les lèvres. Mais, au fond, qui le croit vraiment? «Aux armes, citoyens!», crions-nous à pleins poumons, mais nos armes sont celles de la paix: des bougies, des hashtags, des cortèges et les subtilités de notre Code de procédure pénale.

Drôle de guerre, en vérité! Nous laissons nos frontières (nos lignes, diraient les soldats) ouvertes à nos ennemis. Les agents recruteurs du djihad prêchent impunément leur idéologie de haine dans des mosquées financées par l’ennemi. Les «traîtres» partis combattre en Syrie sont soumis à un simple stage de «déradicalisation». Quant aux «fichés S», susceptibles de se constituer en «cinquième colonne», ils gambadent dans la nature au motif qu’ils «n’ont encore commis aucun crime»…

La guerre, quelle guerre? Mais nous vivons comme si nous étions en paix! L’état d’urgence n’empêche ni les manifestations syndicales ni les rassemblements festifs, dont certains prétendent sans rire qu’ils sont «la meilleure réponse à l’État islamique»… Le président de la République lui-même semble ne pas y croire: il a tranquillement annoncé, le 14 Juillet, la fin de l’état d’urgence et l’allégement du dispositif «Sentinelle», avant de faire machine arrière toute dans la nuit, quand la tragique réalité l’a rattrapé…

Car les soldats du califat, eux, ne font pas la guerre à moitié. Ils viennent jusque dans nos bras «égorger nos fils et nos compagnes», et nous offrons la protection de nos lois à ceux-là mêmes qui veulent nous détruire! Jamais dans l’Histoire un ennemi n’a bénéficié d’autant de complaisance de la part de celui qu’il combat.

Cet aveuglement volontaire n’a que trop duré. Pour gagner la guerre, il faut la mener sans demi-mesure ni pusillanimité. Et pour donner à ceux dont c’est la mission quelque chance de l’emporter, il nous faut réarmer. Réarmement militaire et policier, bien sûr. Réarmement législatif, partout où cela est nécessaire. Réarmement moral, surtout, pour surmonter collectivement ce syllogisme pervers drapé dans les oripeaux du «vivre ensemble» qui prétend disqualifier, en France, toute action un peu énergique contre les racines de l’islamisme radical au motif que «ce serait faire le jeu des terroristes». Comme si nous les combattions mieux en tendant notre cou à leur couteau! Comme si le plus sûr chemin vers des affrontements intercommunautaires n’était pas précisément la démission de l’État, seul détenteur de la force légitime, et seul garant de la paix civile…

Évidemment, pour venir à bout de l’hydre islamiste il n’existe aucune arme miracle. Nous n’écarterons jamais tout risque d’attentat. Est-ce une raison pour ne pas tout tenter? Bien sûr, cette guerre qui nous a été déclarée sera longue et difficile. Nous essuierons sans doute d’autres défaites. Raison de plus pour ne pas perdre davantage de temps. Merah, Charlie, le Bataclan, Magnanville, Nice… C’est maintenant qu’il faut agir si nous voulons un jour interrompre la sinistre litanie.

Alexis Brézet,

né le 24 août 1962 à Toulouse, est un journaliste et éditorialiste français spécialisé dans le domaine de la politique intérieure. Alexis Brézet est ensuite directeur adjoint de la rédaction du Figaro, responsable des rubriques politique et société.

 

Rätten att häda

Min unge tjeckiske släkting Tomáš hade häromdagen på facebook en bit brittisk humor: ”När jag fick reda på att min hustru hade varit otrogen blev jag förtvivlad. Men jag sökte hjälp i tron och det hjälpte. Jag konverterade till islam och i morse stenade vi henne till döds”. 

Jag tyckte det var ett roligt skämt och tillika ett bra tips som jag delade, något som uppskattades av flera, dock inte alla. Li Hammar, en duktig tjej som läser statsvetenskap och som jag tycker mycket om, protesterade. Jag tror att vårt meningsutbyte har ett visst principiellt intresse, så jag återger det här.

Li: Jag blir högst förvånad över oförmågan att se likheterna mellan förlöjligandet och föraktandet av judendomen och detta raljerande, generaliserande och förlöjligande av islam. Det är väl ingen som på allvar tycker att den extremism du åsyftar representerar att konvertera till islam? Tycker det är absurd läsning som skapar en kontraproduktiv debatt där fokus blir på olikheter istället för likheter.

L: Jag tillåter mig att raljera med vilken religion som helst, islam är inget undantag. Till skillnad från Li har judarna ett väl utvecklat sinne för humor och en väldokumenterad förmåga att raljera med sin religion och till och med med sin Gud. Jag kan gärna stå till tjänst med ett antal judiska skämt. Som katolik kunde jag dra lika många skämthistorier om katolska präster och deras relation till det s.k. svagare könet.

Li: Jag tror vi har väldigt olika syn på humor och jag, till skillnad från dig, tänker inte beröva dig rätten att anse dig inneha någon. Jag förstår bara inte syftet med denna sortens ”skämt”. Effekten blir förakt och trångsynthet oavsett vilken religion som får agera slagpåse. I min värld blir denna sorts skämt en genväg till förtäckt rasism. Tycker det är trist.

L: Vi har tydligen olika syn på såväl humor som på vad rasism är för något. Vad jag tycker kan du läsa i min bok ”Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler” (finns på de flesta bibliotek och används också som kursbok). Att använda ordet rasism i samband med kritik av eller skämt om islam är att devalvera ordets betydelse till meningslöshet (något som tyvärr blir allt vanligare). Islam är en religion och utövare av islam är inte en ”ras”. Jag känner sympati för människors tro och andlighet men har litet till övers för organiserade religioner som driver politisk agenda och inkräktar på vårt sekulära samhälle .Så som Voltaire, Charlie Hebdo och Lars Vilks anser jag att religioner och kyrkor – men inte enskilda människor – får förlöjligas och häcklas.

Li: Okej, jag läser gärna din bok och köper ditt resonemang om rasism. Är det islamofobi jag är ute efter månne? Jag har heller aldrig ifrågasatt huruvida du får häckla utan snarare frågat dig om syftet. I dagens samhälle med mycket missförstånd kring islam och kopplingarna till fundamentalism ser jag det enbart som skadligt. Jag kan ha visst överseende med avpixlat eller SD-pöbeln men blir förvånad av att läsa denna typen skämt från någon jag respekterar så starkt. Rimligtvis kommer vi inte längre men tack för boktipset!

L: Li, jag förstår dina synpunkter och din undran. Det är säkert skillnaden i ålder och bakgrund som gör att vi har så olika uppfattning om vad som är lämpligt eller ej. Jag är gammal och kommer från en miljö där man inte skyr konflikter på samma sätt som i Sverige. Uppenbarligen är du mycket känsligare än jag för vad som är tillåtet i en debatt. Jag undrar vad du tycker om dem jag nämnde, Voltaire, Lars Vilks som är utsatt för ständigt dödshot och om dem som ritat i Charlie Hebdo och som dödats. Du frågar vad är syftet med att häckla vissa företeelser. Intressant nog ser jag svaret i en artikel av Johan Hilton i DN i dag: ”Rätten att häda måste vara absolut”. Syftet är helt enkelt att dra fram i ljuset och utmana all slags obskurantism.

Adonis om islam

Den syriske poeten Adonis har fått staden Osnabrücks ”Erich Maria Remarques fredspris”. I en intervju i tidningen Die Welt den 17 februari talar han om islam och om arabvärlden. Här de viktigaste av hans tankar:

Die Welt: Ni säger att den arabiska världen är sjuk. Vad är er diagnos?

Adonis: Den är uppbyggd på ett totalitärt system. Religionen dikterar allt: Hur man springer, hur man går på toa, hur man skall älska varandra…

Die Welt: En modern islam är alltså inte möjlig?

Adonis: En religion går inte att reformera. Reformerar man den så skiljer man sig från den. En modern islam är därför inte möjlig, däremot moderna muslimer. Utan en skilsmässa mellan religion och stat blir det ingen demokrati, ingen jämlikhet för kvinnor. Då har vi ett teokratiskt system kvar. Så kommer det att sluta. Teokratierna i Mellanöstern upprätthålls tillsammans med väst.

Jag är ett slags syndabock. Jag har kritiserat den arabiska kulturen och den arabiska politiken sedan 1975 och kan bara säga: araberna är slut.

Därmed menar jag att araberna inte är en kreativ kraft mer. Islam bidrar inte till ett intellektuellt liv, den väcker ingen diskussion. Den ger inga impulser längre. Den alstrar inget tänkande, ingen konst, ingen vetenskap, ingen vision som skulle kunna förändra världen. Det är en upprepning som är ett tecken på dess slut. Som en kvantitet kommer araberna att existera vidare, men de kommer inte att göra världen kvalitativt bättre eller mänskligare.

Die Welt: Är det inte arabvärlden som förstör sig själv?

Adonis: Nej, det är väst tillsammans med arabiska fundamentalister.

Islams judeofobi

Rubriken över en kulturartikel i DN förkunnar att det var nazisterna som byggde upp judehatet i Mellanöstern. I artikeln skriver Ola Larsmo om djupt rotad antisemitism och då kan jag åtminstone till en viss del hålla med honom. Vad han inte tycks veta och inte skriver om är att judehatet, judeofobin är mycket äldre och har mycket djupare rötter i de muslimska länderna än den moderna importerade antisemitismen. 

”Den otroliga men sanna historien om hur en kameldrivare grundade ett världsrike i Allahs namn, i vilket judarna nådde sitt skapandes guldålder, blott för att störtas ned i en mörk tidsålder med halvmånens nedgång och korsets uppgång”.

Så inleder Max I. Dimont ett av kapitlen i Judarna, Gud och historien (1962). På liknande sätt skriver historikern Michael Nordberg i sin läsvärda bok om islam (Profetens folk, 1988) att diskriminering och fall av förföljelse visserligen förekom, men att de islamiska samhällena generellt sett var osedvanligt toleranta mot anhängare av andra monoteistiska religioner och att judarnas förhållanden där var bättre än i Europa fram till 1600-talet.

En övervägande ljus bild tecknas också av judiska historiker. Exempelvis av H. H. Ben-Sasson & al. (A History of the Jewish People, 1976), och av Robert S. Wistrich (Antisemitism, 1992) som även han menar att under förmodern tid fann judarna större tolerans under islam än hos de kristna. Att den här toleransen hade sina gränser visar han dock senare i samma kapitel där han beskriver en lång rad pogromer och massakrer som judarna utsatts för i de muslimska länderna.

Uppfattningen att judarna ända till modern tid levde i stort sett i harmoni med muslimerna har varit ganska allmän. I nyare studier dämpas entusiasmen för den judiska ”guldåldern” under halvmånen något och sedan 1980-talet har det – inte minst genom Bernard Lewis och Bat Ye’ors (Gisèle Litman) omdiskuterade böcker – vuxit fram en väsentligt annan bild.

Ett förbehåll gör alla författare, nämligen att förhållandena var högst olika under olika perioder och i olika delar av den muslimska världen. Under bara ett århundrade, från 630-talet till 750-talet, erövrade araberna ett landområde som sträckte sig från Nordindien, Afghanistan och Persien över hela Mellersta Östern, Balkanhalvön, Nordafrika, nästan hela Pyreneiska halvön, Syditalien och Sicilien. De lade under sig flera tjog ickemuslimska folk, hedningar, judar och kristna, och i stora delar av detta sällan helt sammanhållna rike befann sig de styrande araberna och muslimerna i minoritet. Ännu kring år 1500 var nästan halva befolkningen i stora städer som Jerusalem och Konstantinopel ickemuslimsk.

Så gott som hela den judiska diasporan, över nittio procent av då levande judar hamnade under halvmånen. Tusen år senare, i slutet av 1800-talet var förhållandet det omvända, något som kan ge en fingervisning om judarnas levnadsförhållanden under korset respektive islam. Samlevnaden mellan de härskande araberna och de underlydande folken reglerades av Koranen och sharialagen. Som ”otrogna” var judar och kristna inte jämlika med islams bekännare men som monoteister och avkomlingar till gemensamme förfadern Abraham sattes de snäppet högre på samhällsstegen än hedningarna och tillerkändes ställningen som ”Bokens folk”, dhimmí, skyddade under islam, och fick för detta beskydd betala en särskild skatt.

Som dhimmí tilläts de oftast att på ett diskret sätt utöva sin religion, men var enligt Koranen ålagda visa respekt och ödmjukhet inför de rättroende. De var tolererade men socialt och juridiskt diskriminerade och de juridiska reglerna tolkades och tillämpades mycket olika allt efter lokala makthavares godtycke och skiftande trosiver. I detta avseende var deras situation inte så olik den i det kristna Europa, där förtrycket och förföljelserna också varierade i styrka beroende på avstånd från politiska maktcentra och från Rom. Men såväl bland kristna som hos muslimer pekas judarna ut som särskilt ondskefulla och farliga bland alla ”otrogna”. Den kristna kyrkan ser dem som Kristi mördare och i Koranen utmålas de upprepade gånger som förfalskare av Skriften och som illvilliga och oförbätterliga fiender till islam som avvisat profeten Muhammed, förkastat Allahs sanning och är därför för alltid förbannade.

På samma sätt som i Europa existerade i muslimska länder en avgrundsdjup klyfta mellan den fattiga massan och den fåtaliga judiska överklassen. Även under halvmånen fanns det ofta ett tunt skikt av lärde, förmögna affärsmän och i språk eller läkekonst förfarna judar som likt europeiska ”hovjudar” uppskattades av lokala härskare, upphöjdes till hovmän och anlitades som bankirer, tolkar eller diplomater. Det var tack vare denna lilla gynnade grupp som den judiska kulturen upplevde en renässans och en ny blomstring under upplysta kalifer i Baghdad och helleniserade moriska härskare i Spanien från 900- till 1200-talet. Men även under den här tiden växlade perioder av välvilja med perioder av grymmaste förföljelse.

Historikerna Paul B. Fenton och David G. Littman har i sin bok L’exil au Maghreb. La condition juive sous l’Islam 1148-1912 (Université Paris-Sorbonne, 2010, 792 s.) gått till samtida källor, flera av dem tidigare okända eller opublicerade. Största delen av deras väldiga studie består av över 300 brev, reseberättelser och diplomatiska rapporter, men också fatwor och sultanedikter, återgivna in extenso eller i långa utdrag, och det är en skrämmande läsning som visar en föga känd och annan bild av judarnas situation i det muslimska Nordvästafrika.

Judarna i Nordafrika led svårt under det bysantinska väldet och under kejsar Justinianus förföljelser på 500-talet flydde många från kuststäderna och bosatte sig bland hedniska berberstammar i Atlasbergen. Den arabiska expansionen som nådde Maghreb, ”Väst”, i början av 700-talet innebar en lättnad då de judiska samhällena återhämtade sig, men under de fundamentalistiska Almoraviderna och Almohaderna på 1000- och 1100-talen förbyttes den relativa toleransen mot nya förföljelser. Vid en enda pogrom år 1033 blev Fez alla 6 000 judar massakrerade, något som upprepades 1465 efter Meriniddynastins fall. Åren 1138, 1146 och på nytt 1190 ställdes Maghrebjudarna (och de kristna) inför det sedvanliga valet: konversion, emigration eller döden, och de flesta av de tidigare blomstrande judiska samhällen i Nordafrika upphörde att existera. Vi har få skriftliga källor från den här tiden, men en arabisk krönika berättar att det kring 1200 ” inte fanns en enda synagoga eller kyrka i Maghrebs muslimska länder”.

Men hur tedde sig det judiska livet som dhimmí i lugnare tider? Från 1400-talet och framåt finns det gott om rapporter, ofta skrivna av kristna resande och fångar från kapade fartyg, som sålts som slavar och blivit friköpta senare. De judiska samhällena reste sig alltid på nytt och de fylldes på med vågor av flyktingar, den första efter den fruktansvärda spanska massakern 1391 och nästa efter fördrivningarna från Spanien 1492 och från Portugal 1497, då kring 90 000 judar fann sin tillflykt i Nordafrika. I Maghreb var judarna inte en obetydlig minoritet som i Europa, de utgjorde ända till modern tid 20-25 % av befolkningen.

Deras möjligheter var begränsade. De fick inte köpa mark eller hus utanför ghettot och inte arbeta med jord eller trädgård, men de hade fört med sig kunskaper och färdigheter och inte minst ett kontaktnät som gav dem utkomstmöjligheter och ibland monopolställning i flera yrken. Det var framförallt hantverk och handel, allt från fattiga kringvandrande gatuutropare, skomakare och guldsmeder till rika bankirer. Det fanns ett tunt skikt av välbeställda judar med goda kontakter med de styrande, men den stora massan levde i en förfärande fattigdom och misär som chockerade europeiska besökare.

I de flesta städerna var judar hänvisade till ett judekvarter, oftast kringgärdat av murar, och invånarna fick inte lämna gettot under natten. I Marocko var dessa ”mellah” bevakade av sultanens svarta slavsoldater, i Tunis och Algeriet, som i början av 1500-talet blivit lydriken under osmanerna, bestod vaktstyrkan av turkiska janitscharer. Soldaterna våldgästade och plundrade gettona regelbundet, ibland spontant, ibland som belöning, de förgrep sig på både män, kvinnor och barn men straffades aldrig. Makthavarna ingrep sällan, och det avtalade skyddet som judarna betalade skatt för var, som en europeisk observatör uttryckte det, ytterst nominellt.

Diskriminerande särskiljande klädsel och andra förödmjukande påbud infördes redan i de första dhimmás, skyddsavtalen, som enligt tradition slöts under kalifen Umar på 600-700-talen. Judarna måste klä sig i svart kaftan med ärmar som nådde till marken, de fick inte raka pannan eller knyta turban på muslimskt vis eller bära den senare vanliga röda fezen. De fick inte äga vapen eller rida till häst och som vapen räknades även en kniv eller en käpp, och en jude fick inte heller rida gränsle på en sadlad och selad åsna eller mula. Judinnor kunde klä sig friare men de fick inte beslöja sina ansikten som muslimska kvinnor och till skillnad från dem piskades de offentligt.

Judarna måste visa ödmjukhet inför de rättrogna, inte tilltala dem först och alltid svara med ”Sidi”, herre, även om de talade med ett barn, de måste vika undan vid möte på gatan och inte sitta ner i närvaro av en muslim. De var förbjudna att dricka ur samma vattenkälla som muslimerna och fick givetvis inte använda samma bad.

Det som ofta chockerade besökarna var att judarna sommar som vinter måste ta av sig sina bastsandaler – skor fick de inte ha – och gå barfota varje gång de passerade en moské eller annan helig eller betydande byggnad, ett generellt och strängt bevakat påbud som på de flesta ställen utvidgades till att gälla hela staden. Sedan är det en annan sak att den lokale ståthållaren kunde göra undantag från förbudet mot en väl tilltagen summa piastrar.

Judarnas legala status sammanfattades kort av den marockanske sultanen Abderrahmâns kansli i ett svar till franske konsuln i Tanger. Konsuln hade dristats klaga på en grym behandling av hans ”skyddsjude” som råkat i dispyt med en muslim:

”I Allahs, den Mildes och den Barmhärtiges namn […] Om judarna respekterar dessa bestämmelser förbjuder vår Lag att utgjuta deras blod och att röra deras egendom; men bryter de mot ett enda av dessa påbud så tillåter vår välvilliga Lag att gjuta deras blod och ta deras egendom. Vår ärorika religion stämplar dem aldrig med annat än med  tecken på förödmjukelse och förnedring och blotta faktum att en jude höjer rösten mot en muslim innebär således ett brott mot skyddsvillkoren[…]”

Året var 1842 och juden kunde skatta sig lycklig att han slapp undan med utvisning och förlusten av allt han hade och ägde. Sätten att förödmjuka var många. Av de makthavande tvingades judarna utföra smutsiga och förnedrande arbeten, utfodra sultanens djur, rensa latriner, hänga dömda brottslingar och begrava deras lik eller bära de rättroende på ryggen över vatten och kärr. Av morerna och turkarna var de utsatta för spott och spe, ordagrant så att även små pojkar förolämpade gamla män, kastade sten, sparkade dem, drog dem i skägget och spottade dem i ansiktet, något som, som bl. a. svenske vicekonsuln i Tanger 1790-1797 Olof Agrell vittnar om, hände dagligen. Som alla européer tilläts Agrell inte bo bland muslimer utan hyrde in sig hos en förmögen jude. Han lärde arabiska av en rabbin, i största hemlighet, judarna var förbjudna att läsa och skriva arabiska, och han skildrar en episod som var ganska typisk. Han och hans följe beordrades en dag av ståthållaren att flytta och huset genomsöktes av soldater på jakt efter guld och silver. I närvaro av ståthållaren hängdes husägaren i fötterna och avkrävdes en enorm lösensumma som hans förtvivlade hustru dock inte lyckades uppbringa. Agrell berättar inte hur det gick sedan men han tror inte att judens liv gick att rädda.

En annan svensk vicekonsul, Jacob Gråberg af Hemsö, beskriver 1820 hur judarna helt är utlämnade och försvarslösa mot all slags skymf och trakasserier. Hans iakttagelser bekräftas av hundratals européer som besöker Maghreb. Judarna får tåla sparkar, hugg och slag som de dagligen utsätts för av vuxna och barn, ja till och med av svarta slavar. Skulle en jude bara lyfta en arm för att skydda sig förlorar han armen, i bästa fall, i värsta fall livet. För minsta överträdelse, som att glömma att ta av sig sandalerna, döms ut spöstraff eller bastonad, käppslag på fotsulorna, 100, 300, 500 slag. Som ett under överlevde en 98-årig rabbin 980 piskrapp. Grövre brott, som smädelse av Koranen, en konvertits avfall från islam, våld mot en muslim eller könsumgänge med en muslimsk kvinna bestraffades med döden genom bränning. I de sällsynta fall där en muslim blev överbevisad för mord på en jude dömdes han alltid till att betala en blodspeng.

Agrell och andra vittnen talar om Maghrebjudarna som det mest förslavade folket och deras liv som en form av slaveri. För beskyddet, rätten att utöva sin religion och befrielsen från militärtjänst, betalade alla dhimmí en personskatt jizya. Skatten var inte särskilt betungande men den och sättet på vilket den betalades var ägnade åt att ständigt påminna de otrogna om deras lägre ställning och underkastelse under islam. Vid uppbörden måste varje jude, fattig som rik, barfota bära fram skattepengen med händerna i brösthöjd och mottagandet kvitterades av ståthållaren med ett lätt käppslag på huvudet.  Försumliga skattebetalare bestraffades med bastonad, kedjades och sattes i en fängelsehåla. Utöver jizya betalade judarna vanliga skatter, men med 2-2½ högre belopp än muslimer. Paradoxalt nog använde makthavarna judar som skatteindrivare och, för att begränsa de troendes kontakter med otrogna, också som förmedlare av affärer med den kristna världen. Åtskilliga judar blev rika, men som under den kristna medeltiden tillämpade även härskarna i Maghreb ”svampmetoden”. När en jude samlat på sig en förmögenhet kramades han ut som en svamp på sätt som Agrell beskrivit eller på tusen andra sätt.

Judarnas rörelsefrihet var begränsad. De som måste resa i affärer fick deponera en stor summa som säkerhet och deras familjer hölls kvar som gisslan. De som bodde i berberbyarna var i princip livegna och fick varken gifta sig eller flytta utan den lokale shejkens tillstånd.

Så tedde sig det judiska livet under islam ända till modern tid, i Algeriet och i Tunisien till dess fransmännen ockuperade dessa länder 1830 och i Marocko en bra bit in på 1900-talet. Där fortsatte pogromer med plundring och mord: Mogador 1844, Tetuan 1859, Demnate 1884, Casablanca 1908, Meknes 1911, Fez 1912, för att bara nämna de värsta.

Och i dag? Av de 500 000-600 000 judar som levde i Maghrebländerna 1948 beräknas högst 8 000 vara kvar.

Christer Sturmark: Extremistiskt våld sker i alla religioners namn

Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna skriver i dag i DN Kultur en mycket läsvärd artikel som jag återger här:

En dag kommer det ett ögonblick då solen bara lyser över fria människor som inte känns vid någon annan herre än sitt eget förnuft.” Upplysningsmannen Jean Antoine de Condorcet var fylld av optimism i sin bok ”Människans framsteg” år 1793.

Men ljuset håller på att slockna. Idéerna om tolerans och den sekulära staten ersätts av moralkonservativ intolerans och antisekulära stämningar. Den 23 november drabbades upplysningens Frankrike av sin värsta terrorattack i modern tid. I ett globalt perspektiv är detta bara en av många attacker som motiverats av bisarra föreställningar av religiös art. Världen tycks drabbad av en psykos.

Ann Heberlein skriver klokt (25/11) om religionens återkomst, apropå den politiske filosofen Simon Chritchleys bok ”The faith of the faithless”. Religionen är allt viktigare för allt fler, i detta har Heberlein förstås helt rätt. Men därav följer inte att den utvecklingen nödvändigtvis är bra. Immanuel Kant definierade upplysningsprojektet som ”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet”. Själva idén att underkasta sig, eller förhålla sig till en högre makt, är djupt problematisk.

Ann Heberlein skriver: ”Det krävs något som formar, motiverar och mobiliserar [människan] att välja att agera i enlighet med politikens visioner. Man kan kanske kalla det religion.”

Jag instämmer, högre principer behövs. Men de bör formas genom den sekulära etik som människan formulerat genom moralfilosofisk reflektion under årtusenden. Men när vi tillskriver källan till dessa principer någon abstrakt agent med intentionalitet, en klassisk gudsbild, riskerar det att bli farligt. Jag tror som de Condorcet att det inte behövs någon annan herre än förnuftet.

Att underkasta sig religiösa föreställningar som motivation och drivkraft är att ge upp sin frihet och autonomi. Religiösa urkunder får en särställning, och kampen om tolkningarna inleds. Problemet gör sig påmint även hos den mest liberala teolog: ”Man kan tolka Bibeln så att homosexualitet är oproblematiskt och samkönade äktenskap är tillåtet”, säger somliga präster i den Svenska kyrkan. Gott så. Men om Bibeln inte hade lämnat ett sådant tolkningsutrymme? Om den tveklöst hade fördömt homosexualitet, borde då också vi ha gjort det? Naturligtvis inte.

Det är alltså inte tolkningarna som är problemet, utan själva föreställningen att de religiösa skrifterna ges en särställning som behöver tolkas och sedan får påverka våra ställningstaganden. Den dagen vi ser dessa texter som likställda, snarare än överordnade, andra klassiska litterära texter kan upplysningsprojektet återupptas.

Jag delar Heberleins uppfattning att den radikalisering av unga män (och kvinnor) som motiverar krigsresor till Syrien inte kan förklaras med utanförskap och misslyckad integration. Drivkraften är istället en eskatologisk teologi och drömmen om en ren teokrati. I kärnan av detta finns föreställningen om att det existerar en Gud som vill något och förmår ingripa i människors liv. Guds ord är lag, och inga rationella argument erkänns. Under sådana premisser tystnar det rationella samtalet.

Den religiösa radikaliseringen i världen är inte bara muslimsk utan också kristen, judisk, buddhistisk och hinduistisk. Homosexuella dödas eller fängslas (till exempel i Uganda) på grund av kristna tolkningar av guds vilja. Ultraortodoxa judar attackerar Prideparader. Kvinnor dör för att de förvägras abort i katolska länder, människor stenas till döds eller får händerna avhuggna på grund av föreställningar om gudomliga sharialagar. Buddister attackerar muslimer i Sri Lanka och Burma, och hinduextremister dödar kristna och muslimer i Indien.

Vi behöver lämna detta bakom oss. I stället bör vi formulera en ny upplysningsorienterad värdegrund där det mänskliga står i centrum. Annars riskerar fanatism och omänskliga ideologier att vinna terräng i allt fler länder.

http://www.dn.se/arkiv/dn-kultur/christer-sturmark-extremistiskt-vald-sker-i-alla-religioners-namn 

Nya vapenlagar?

Efter terrordådet i Paris avser man att i EU-länderna, också i Sverige, införa strängare vapenlagar, något som skulle beröra även vissa vapen som används vid jakt. Jägarna är redan oroade och pekar på att det knappast är jaktvapen eller andra privat ägda licensvapen som används av terrorister. Det är i allmänhet illegala och olagligt insmugglade handeldvapen och helautomatiska vapnen – typ Kalasjnikov – som används av rånare och av terrorister. Strängare regler för jakt- och sportskyttevapen blir antagligen bara ett slag i luften.

Tillgänglig statistik från Brå visar att antal legala skjutvapen i ett samhälle inte har något samband med antal mord, mordförsök eller rån. Mord och mordförsök med skjutvapen i Sverige ökar trots att antalet vapenstölder har kraftigt minskat.

När man diskuterar vapeninnehav pekar man ofta ut USA som ett land med extremt liberala vapenlagar och relaterar ofta vapeninnehav till mordfrekvens. Faktum är dock att det inte finns något statistiskt samband mellan vapenlagar eller antal privata vapen och antal mord eller väpnade rån i USA:s olika delstater.

Ett annat land där fler människor än någon annanstans går beväpnade är Israel. Jag tänker på ett möjligt scenario där IS-terrorister skulle ta sig in i en konsertlokal i Austin, Texas eller i Tel Aviv. Med all sannolikhet skulle de inte ha hunnit döda 130 människor och skada tre hundra till som i Paris. Med all sannolikhet skulle de själva blivit dödade av någon i publiken inom någon minut.

Jag menar inte att vi skall alla gå omkring med en puffra i bakfickan, men antagligen hade händelserna utvecklats på annat sätt och lyckligare om någon, en vakt eller någon annan redig person hade varit beväpnad på Le Bataclan i Paris.

 

IS och religion – en diskussion

Min lilla undran om den oskuldsfulla religionen har resulterat i en något irriterad diskussion på facebook med islamologen Eli Göndör. För de intresserade:

Eli Göndör den 19 november kl. 22:46

Naturligtvis finns det olika uppfattningar om hur kampen mot terrorn ska bedrivas. Men är det något livet lärt mig så är det att en av de viktigaste åtgärderna, är att inte ställa upp på den konfliktlinje som fienden försöker etablera eftersom det är en av terrorns viktigaste drivkrafter.Det är sammansatt och svårt och det finns många delar som behöver samspela. Men detta är ett perspektiv som jag skriver om i SvD. Eventuella kommentarer som vill upplysa mig om islams inneboende ondska kommer skriva sin sista kommentar på min FB-sida.”På den fronten finns det röster i det islamiska civilsamhället som på alla möjliga vis försöker övertyga andra muslimer om hur fel IS är genom att ge andra eller alternativa tolkningar till urkunder och sharia.Dessa röster måste kunna leva med sin religion i Sverige utan att ständigt misstänkliggöras. Deras tydliga ställningstagande för Sverige som en sekulär öppen demokrati ska räcka. Imamer som på en direkt fråga tydliggör att de inte ser någon konflikt mellan sharia och den sekulära demokratiska ordning i Sverige ska inte avfärdas som oärliga.”

Leo Kramár Efter massakern i Paris diskuteras på nytt frågan om religionens, islams ansvar för den terror som dagligen utövas i dess namn. Lärda islamologer,religionsforskare och andra akademiska förståsigpåare förnekar frenetiskt att religionen skulle ha något att göra med IS illgärningar. Politiskt motiverade apologeter kommer med en oändlig rad av krystade bortförklaringar, allt från islamofobi, arbetslöshet, fattigdom och social marginalisering till freudiansk psykodynamik.
Tillåt mig att ställa en enkel fråga till alla dessa lärda kannstöpare:
Om religionen islam och dess grunddokument Koranen inte har något som helst ansvar för att unga män och kvinnor ansluter sig till IS och kallblodigt mördar oskyldiga, hur kan det komma sig att man inte ser en enda kristen, jude, shintoist, buddist eller ateist bland dem?

Eli Göndör Har du någonsin läst en text av mig som hävdar att det inte skulle ha med islam att göra eller att det inte skulle ha med religion att göra? har du någonsin läst en text av mig där jag hävdar att det skulle ha med fattigdom, arbetslöshet eller sociala marginalisering att göra?
Har du det Leo så ber jag hänvisa till den texten.
Har du det inte så förslår jag att du använder din egen vägg till statusuppdateringar som inte har med min text att göra.
Dina förträffliga buddhister kan du läsa om här dessutom.
http://www.aljazeera.com/…/buddhist-monks-myanmar

Leo Kramár Eli, jag har inte hänvisat speciellt till dig, jag kunde gärna nämna andra i din bransch. Men när du tar åt dig, är det inte helt fel. När jag läser dina texter ser jag alltid, förvisso inte ett öppet, men alltid ett förtäckt försvar för religionen som du inte vill medge är en bakomliggande faktor för islamiskt våld. Jag anser att min text är relevant till det du skriver. Du talar alltid om enskilda tolkningar av Koran och haditer och menar att dessa urkunder i sig inte har något ansvar för hur de tolkas. Rätta mig om jag förstår dig fel. I stället för helt irrelevant hänvisning till buddistiskt våld hade jag förväntat mig svar på min fråga.

Eli Göndör Det är bara strukturalister dvs marxister som kan hävda att något annat än människor kan ha ansvar. Jag försvarar inget. Jag förklarar. Det är stor skillnad.
Dessutom hävdar jag fortfarande att religion aldrig kan bli annat än resultatet av dess utövare. Utan utövare existerar ingen religion. Därmed är det också självklart vem som ska kritiseras och varför.
Att religionshatare och marxister förenas i en annan tolkning har ju självklart sin naturliga förklaring.
Och nej jag ser inte religion som något allt igenom ont.
Och nej jag anser inte att böcker styr människor. Inte minst för att det då skulle innebära att alla förstod boken på samma vis. Text tolkas alltid.—

Leo Kramár Det är en märklig diskussion vi för. Jag är varken strukturalist, marxist eller religionshatare, jag påstår inte att religion är något alltigenom ont. Jag anser däremot att böcker styr människor. Alla böcker har en författare, och författaren bär ansvaret för sin text och för att den är öppen för tolkningar. Jag tror knappast att någon skulle våga hävda att Hitler eller Karl Marx inte hade något som helst ansvar för sina texter, deras tolkningar och deras hemska konsekvenser. Att man skulle kunna ”förklara” något helt objektivt och utan ett spår av egen värdering tror jag är numera rätt ovanlig uppfattning i forskarkretsar.

Eli Göndör Du slinker undan, byter plats och är inkonsekvent.
Det är klart att en person har ansvar för sina texter. Men han har inte lika självklart alltid ansvar för hur hans texter tolkas eller förstås. En del läser ju som fan läser Bibeln.
Men religösa människor läser inte en författare. De läser Guds ord. Och för Guds ord har i sådana fall Gud ansvar vilket säkert många religösa människor skulle älska att få höra. Dessutom är Gud mystisk och måste således tolkas. Därmed är tolkningskravet på religiösa texter annat än på Kapitalet.
Du vill få det till att olika religioner producerar olika anhängare. Alltså har en del religioner något inbyggt som påverkar människor på gott och ont.
I ditt resonemang blir religion en aktör.
Men det trasslade till sig när buddhister i Burma ägnar sig åt etnisk rensning av muslimer. Den länken tar du inte ens någon notis om.
Bara människor som stör sig på religion kan bli provocerade av att religion är resultat av dess utövare och inget annat.
Och marxister förstås som vill frånta individen sitt ansvar.

Leo Kramár Bäste Eli, om du inte förklarar närmare på vad sätt jag slinker undan, byter plats och är inkonsekvent tar jag det som en förolämpning. Av någon anledning har du fått för dig att jag är religionshatare och bemöter mig därefter. Därför en kort offentlig syndabekännelse: Jag är inte troende. En allsmäktig gud som tillät Auschwitz är inte min gud, vad än teologerna säger. Jag respekterar människors behov av transcendens och äkta fromhet men jag är kritisk mot organiserade religioner och kyrkor och jag kan bli rätt irriterad och sarkastisk när jag möts av religiös fundamentalism och fanatism. Som gammal statsvetare betraktar jag även religioner, inte minst Islam, som ideologiska verktyg med politiska ambitioner och som politiska aktörer och tänker inte tolka dem på annat sätt. Jag anser att religionen tillhör den privata sfären och är mot varje försök av religionerna att inkräkta på vårt sekulära samhälle. Jag är alltid öppen för andras åsikter men jag förstår att din inställning är så annorlunda att det verkar omöjligt med en meningsfull diskussion mellan oss.

Eli Göndör jag tänker inte fortsätta diskussionen och. Du får gärna bli förolämpad.
jag tänker inte börja om. Varje människa som kan läsa kan följa tråden. Du med. Och om det inte duger så kan Jag inte hjälpa dig mer.

Leo Kramár Tråkigt med människor som anser sig vara ofelbara och upphöjda över all kritik. Din hänvisning till buddister i Burma är ett god-dag-yxskaft-svar som visar att du inte har fattat – eller inte vill fatta – poängen med min fråga. Våld mot och förföljelse av oliktänkande har utövats av muslimer, av kristna korsfarare, judiska bosättare och ateistiska stalinister. Det är inte det frågan gäller. Vad vi vet så finns det bland IS-krigare och kvinnliga anhängare människor av olika ursprung, hudfärg, nationalitet och social bakgrund. Den enda säkra gemensamma parameter vi kan se är att de alla är muslimer. Borde inte en forskare som du ställa den självklara frågan, att det faktum att IS rekryterar sina anhängare uteslutande bland muslimer möjligen kan tyda på att religionen har en viss betydelse härvidlag. Skall det vara så svårt att förstå?

 

 

Den oskuldsfulla religionen

Efter massakern i Paris diskuteras på nytt frågan om religionens, islams ansvar för den terror som dagligen utövas i dess namn. Lärda islamologer, religionsforskare och andra akademiska förståsigpåare  förnekar frenetiskt att religionen skulle ha något att göra med IS illgärningar. Politiskt motiverade apologeter kommer med en oändlig rad av krystade bortförklaringar, allt från islamofobi, arbetslöshet, fattigdom och social marginalisering till freudiansk psykodynamik.

Tillåt mig att ställa en enkel fråga till alla dessa lärda kannstöpare:

Om religionen islam och dess grunddokument Koranen inte har något som helst ansvar för att unga män och kvinnor ansluter sig till IS och kallblodigt mördar oskyldiga, hur kan det komma sig att man inte ser en enda kristen, jude, shintoist, buddist eller ateist bland dem?