Kategoriarkiv: Fascism

Vad Gerstein såg i Bełżec

Kurt Gersteins ögonvittnesberättelse om massgasningar i förintelselägren:

Bildresultat för kurt gerstein

„Tübingen/Württemberg, Gartenstr. 24, f. n. Rottweil, den 4. Mai 1945.

Om personen Kurt Gerstein, byråingenjör utan tjänst, civilingenjör, den 27 september 1936 entledigad från Högre preussiska gruvförvaltningen p.g.a. statsfientlig verksamhet.

Född den 11 augusti 1905 i Münster/Westfalen, delägare i verkstadsföretaget De Limon Fluhme & Co i Düsseldorf, Industriestr. 1-17, specialtillverkning av automatiska smörjanordningar för lokomotiv samt Knorr- och Westinghouse-bromsar.

  1. Levnadsbana

1905-1910 Münster/Westfalen. 1910-1919 Saarbrücken. 1919 till 1921 Halberstadt, 1921-1925 Neuruppin nära Berlin. Där studentexamen vid humanistiskt gymnasium. Studier: Universitet Magdeburg/Lahn 1925-1927, Berlin 1927-1931, Tekniska högskolan i Aachen 1927. Civilingenjörsexamen 1931 i Berlin-Charlottenburg. Från 1925 aktiv medlem i organiserad evangelisk ungdom (CVJM – YMCA) och i bibelstudiekretsar vid högskolorna.

Politisk verksamhet: Aktiv anhängare av Brüning och Stresemann[1]. – Från juni 1933 förföljd av Gestapo till följd av kristen verksamhet mot nazistaten. Den 2 maj 1933 inträde i NSDAP, den 2 oktober 1936 utesluten ur NSDAP p.g.a statsfientlig (religiös) verksamhet för Bekännelsekyrkan.[2] Samtidigt entledigad från befattningen som statstjänsteman. Den 30 januari 1935 offentligt misshandlad och skadad för att ha stört dramat ”Wittekind” som uppfördes vid partiets ”Weihefeier” på stadsteatern i Hagen/Westfalen.[3] Den 27 november 1935 examen i ekonomidepartementet som bergasessor, samtliga examen med utmärkt beröm. Ända till arrestering den 27 september 1937 anställd som statstjänsteman vid Saargrubenverwaltung i Saarbrücken. Denna första arrestering var följden av en distribution av 8 500 stats(nazi)fientliga broschyrer till samtliga höga departements- och justistjänstemän i Tyskland. Av eget intresse studerade jag sedan medicin på Deutsches Institut für Ärztliche Mission i Tübingen, något som var möjligt genom mitt ekonomiska oberoende. Som delägare i firman De Limon Fluhme & Co i Düsseldorf hade jag en genomsnittlig årlig inkomst om 18 000 riksmark. Cirka en tredjedel av denna inkomst brukade jag använda för mina religiösa ideal. Så exempelvis lät jag trycka ca 230 000 religiösa och andra nazifientliga broschyrer och distribuerade dem på egen bekostnad.

Den 14 juli 1938 blev jag häktad för andra gång, anklagad för statsfientlig verksamhet och satt i koncentrationsläger Welzheim. Dessförinnan blev jag flera gånger varnad och förhörd av Gestapo och belagd med förbud att tala offentligt i hela riket.

När jag hörde om att man hade börjat döda sinnessjuka i Grafeneck och Hadamar bestämde jag mig att åtminstone göra ett försök att få en inblick i dessa ugnar och kamrar för att se vad det är som sker där. Detta desto mer, då min svägerska – Bertha Ebeling – blivit dödad i Hadamar. Med två rekommendationer av den Gestapotjänsteman som bearbetade mitt ärende lyckades det mig ganska lätt att komma in i SS. Dessa herrar menade att min idealism, som de beundrade, kunde bli till nytta för nazismen.

Bildergebnis für kurt gerstein

Jag gick in i SS den 10 mars 1941. Min grundutbildning fick jag i Hamburg-Langehoorn, i Arnhem i Nederländerna och i Oranienburg. I Nederländerna tog jag omedelbart kontakt med den holländska motståndsrörelsen (civilingenjör Ubbing i Doesburg). Med min dubbla utbildning förflyttades jag snabbt till den teknisk-medicinska tjänsten och underställdes SS-Führungshauptamt, tjänstegruppen D för sanitetsväsen inom Waffen-SS, avdelning hygien. Utbildningen skedde i en läkarkurs tillsammans med 40 läkare. –

I hygientjänsten kunde jag själv bestämma min verksamhet. Jag konstruerade mobila och fasta desinfektionsanläggningar för truppen, för krigsfångeläger och för koncentrationsläger. Härvid hade jag helt oförtjänt stora framgångar och förvärvade ryktet som ett tekniskt geni. Faktiskt blev det så att man i viss utsträckning lyckades begränsa den förfärliga vågen av fläcktyfus som härjade i lägren 1941. Tack vare dessa framgångar befordrades jag snabbt till fänrik och löjtnant.–

Vid julen 1941 fick domstolen som tidigare beslutat om min uteslutning ur NSDAP kännedom om att jag hade gått in i SS och blivit befordrad där. Man inledde en skallgång mot mig, men tack mina stora framgångar och min personlighet skyddades jag av mina överordnade och fick vara kvar. I januari 1942 blev jag utnämnd till chef för avdelningen hälsoteknik och blev samtidigt placerad som chef för samma sektor under chefsläkaren för SS och polis, ett slags dubbelbefattning. Därmed tog jag över hela desinfektionstjänsten inklusive desinfektion med höggiftiga gaser.

I denna egenskap fick jag den 8 juni 1942 besök av en tidigare för mig okänd SS-Sturmführer Günther från Reichssicherheitshauptamt, Berlin W, Kurfürstenstraße.[4] Günther kom civilklädd. Jag fick order att anskaffa 100 kg blåsyra och i ett topphemligt riksuppdrag åka i bil till en okänd ort som endast bilföraren kände till.

Bildergebnis für ss-sturmführer rolf günther

 Rolf Günther

Några veckor senare åkte vi till Prag. Jag kunde i någon mån föreställa mig uppdragets art, men jag accepterade det ändå då det här genom en slump erbjöd sig för mig tillfälle att få insyn i saker som jag sedan länge var nyfiken på. Dessutom var jag som expert på blåsyra så kompetent, en auktoritet, att det för mig var lätt att under någon förevändning förklara blåsyran som oduglig – p.g.a. nedbrytning e. dyl. – och så förhindra dess användning för avlivningsändamål. Tillsammans med oss åkte – mera av en tillfällighet – SS-Obersturmbannführer Pfannenstiel, ordinarie professor i hygien på universitetet i Marburg/Lahn.[5]

Bildergebnis für wilhelm pfannenstiel

Wilhelm Pfannenstiel

Vi åkte sedan med bil till Lublin där vi togs emot av SS-Gruppenführer Globocnek[6]. I fabriken i Collin[7] lät jag avsiktligt förstå att syran var avsedd till dödande av människor. Omedelbart dök där upp en man som visade stort intresse för vår bil och som försvann i rasande fart när han kände sig iakttagen. Globocnek sade: Hela den här angelägenheten är en av de hemligaste saker som för närvarande överhuvudtaget finns, man kan säga den allra hemligaste. Den som skulle berätta om den blir skjuten på stället. Så sent som i går blev två pratmakare skjutna. Sedan förklarade han för oss:

Bildergebnis für odilo globocnik

  1. Belcec, vid landsvägen och järnvägssträckan Lublin-Lemberg, där den korsar demarkationslinjen till Ryssland. Maxkapacitet 15 000 personer per dag.
  2. 120 km nordöst från Warszawa, Maxkapacitet 25 000 personer per dag.
  3. Sobibor, också i Polen, jag vet inte exakt var, 20 000 personer maxkapacitet per dag.
  4. – Då under uppbyggnad – Maidanek nära Lublin.

Belcec, Treblinca och Maidanek har jag personligen ingående besiktigat tillsammans med ledaren för dessa anstalter, poliskaptenen Wirth.[8]

Globocnek vände sig direkt till mig och sade: Det är er uppgift speciellt att utföra desinfektion av det mycket omfattande klädlagret. Hela den här textilsamlingen har man ju gjort bara för att förklara ursprunget till det här klädmaterialet för östarbetarna, för att framställa det som resultat av det tyska folkets offervilja. I verkligheten är [efter] tillkomsten av våra anstalter allt 10-20 gånger större än den här klädsamlingen.

(Därefter avhandlade jag möjligheten att desinficera dessa textilmassor i befintliga tvätterier och desinficeringsanstalter – det handlade bara i ett enda överfyllt förråd om ca 40 miljoner kilo = 60 kompletta godståg – med tillräckligt stora företag. Det visade sig vara helt omöjligt att placera så stora beställningar. Jag utnyttjade dessa förhandlingar till att på ett skickligt sätt sprida kunskapen om judeutrotningens faktiska verklighet. För Globocnek räckte det sedan med att man besprutade hela rasket med litet Detenolin (?), så det åtminstone luktade som efter desinfektion. Något som sedan också skedde).

Ert andra och ännu viktigare uppdrag är omställningen av våra gaskammare, som nu arbetar med dieselavgaser, till en bättre och snabbare sak. Jag tänker framför allt på blåsyra. I förrgår var Ledaren och Himmler här. Enligt deras anvisning måste jag föra er dit personligen, jag får inte utfärda skriftliga intyg eller inträdeskort för någon. –

Därpå frågade Pfannenstiel: Och vad sade Ledaren då? Glob: Snabbare, snabbare genomföra hela aktionen. Hans följeslagare, departementsrådet dr. Herbert Lindner[9] frågade då: Herr Globocnek, anser ni det bra och riktigt att begrava hela dessa lik i stället för att förbränna dem? Det kunde komma en generation efter oss som inte förstod det hela! –

Därpå Globocnek: Mina herrar, skulle det någonsin efter oss komma en generation som skulle vara så slapp och knäsvag att den inte skulle förstå vår stora uppgift, då har hela nationalsocialismen förvisso varit förgäves. Jag är tvärtemot av den uppfattningen att man borde fästa ner bronstavlor på vilka det står att vi hade modet att genomföra detta stora och så nödvändiga verk.

Därpå Ledaren: Bra Globocnek, det är helt och hållet också min uppfattning!

Senare har den andra uppfattningen slagit igenom. Liken brändes på stora improviserade grillar av järnvägsräls med hjälp av bensin och diesel.

Andra dagen åkte vi till Belcec. Där hade man på en kulle norr om landsvägen Lublin-Lemberg, i vänstra hörnet av demarkationslinjen byggt upp en liten järnvägsstation för detta ändamål. Syd om landsvägen några hus med skylt ”Sonderkommando Belcec der Waffen-SS”. Då den riktige chefen för samtliga dödsanläggningar poliskaptenen Wirth ännu inte var där, blev jag av Globocnek föreställd för SS-Hauptsturmführer Obermayer (från Pirmasens)[10]. Han lät mig denna eftermiddag se bara så mycket som han var tvungen att visa. Denna dag såg jag inga döda, men över hela trakten låg en peststank och överallt svärmade miljoner flugor.-

Nära den lilla bangården stod en stor barack, den så kallade garderoben med en stor lucka för värdesaker. Sedan följde ett rum med omkring 100 stolar, frisörrummet. Sedan en liten allé i det fria under björkar, omgärdad med taggtråd till höger och vänster, med skyltar: ”Till inhalations- och badrum”! –

Framför oss ett slags badhus med geranium, sedan en liten trappa och därefter på varje sida till höger och till vänster tre rum 5 x 5 meter, 1,90 meter höga, med garageliknande trädörrar. På bortre väggen, knappt siktbar i dunklet en stor rampdörr av trä. På taket som ett ”djupsinnigt litet skämt” en Davidstjärna!! – Framför byggnaden en skylt med text: Heckenholt-Stiftung! – Mera fick jag inte se denna eftermiddag[11].

Lorenz Hackenholt (främst t.h.)

Nästa morgon kort före klockan sju meddelar man mig: Om tio minuter kommer den första transporten! – Och verkligen efter några minuter anlände det första tåget från Lemberg. 45 järnvägsvagnar med 6 700 människor, av vilka 1 450 var döda redan vid ankomsten. Genom gallerförsedda luckor tittade fasansfullt bleka och ängsliga barn, ögonen fulla av dödsångest, vidare män och kvinnor. Tåget kör in: 200 ukrainare river upp dörrarna och piskar ut folk ur vagnarna med sina läderpiskor. En stor högtalare ger vidare anvisningar: Klä av sig helt, även proteser, glasögon etc. Värdesaker lämnas i luckan, utan kvitto. Skor bindes ordentligt ihop (för textilsamling), för hur annars kunde man i en hög på drygt 25 meter hitta och föra samman ett par skor.

Bildergebnis für sonderkommando belzec

Sedan kvinnor och flickor till frisören som med ett par tre klipp klipper av hela håret och låter det försvinna i potatissäckar.

”Det är avsett för något slags specialändamål för ubåtar, för tätning eller något liknande”, förklarar för mig en SS-Unterscharführer[12] som tjänstgör där.

Sedan börjar lämmeltåget röra sig framåt. Först en bildskön ung flicka, så går de längs allén, alla nakna, män, kvinnor, barn, utan proteser. Själv står jag tillsammans med kapten Wirth uppe på en ramp mellan kamrarna. Mödrar med dibarnen vid bröstet kommer upp, tvekar, stiger in i dödskamrarna! – I ett hörn står en stark SS-man som med pastoral stämma säger till de arma: Det händer er inte det minsta! Där i kammaren får ni bara hålla andan, det utvidgar lungorna, den här inhalationen är nödvändig för alla smittsamma sjukdomars skull. På frågan vad som kommer att ske med dem svarar han: Ja, självklart, männen måste arbeta, bygga hus och vägar, men kvinnorna behöver inte arbeta. Bara om de vill kan de hjälpa i hushållet eller i köket.

För några av dessa arma en liten stråle av hopp som räcker till att de utan motstånd tar de få stegen till kamrarna – flertalet har fattat, lukten skvallrar om deras öde! – Så de stiger uppför den lilla trappan och då ser det allt. Mammor med barnen vid bröstet, små nakna barn, vuxna, män och kvinnor, alla nakna – de tvekar, men de stiger in i dödskamrarna, trängda av andra bakom sig eller drivna av SS-mäns läderpiskor. De flesta utan ett ord. En judinna, kanske 40 år gammal, åkallar med lågande ögon det blod som här utgjutes över mördarna. Hon får ta emot 5 eller 6 slag med ridpiskan över ansiktet av kapten Wirth personligen, sedan försvinner även hon i kammaren.

Christian Wirth

Christian Wirth

Många människor ber. Jag ber med dem, jag trycker mig i ett hörn och ropar högt till min och deras Gud. Hur gärna hade jag gått tillsammans med dem in i kamrarna, hur gärna hade jag dött deras död. Då hade de hittat en SS-officer i uniform i sina kamrar – saken skulle uppfattas och behandlas som ett olycksfall och glömmas bort utan spår. Därför får jag inte ännu, jag måste först förkunna det jag upplever här! –

Kamrarna fylls. De skall packas ordentligt – så är kapten Wirths order. Människorna står på varandras fötter. 700-800 på 25 kvadratmeter, 45 kubikmeter! SS tvingar dem fysiskt så tätt ihop som det överhuvud går. – Dörrarna stängs. Under tiden väntar de övriga ute i det fria, nakna. Man säger till mig. Också på vintern, precis så! Ja, men de kan ju bli dödssjuka, säger jag. – Ja, de´ ä´ därför di ä´ här, svarar SS-mannen på sin plattyska. – Nu äntligen förstår jag varför hela anläggningen heter Heckenholt-stiftelse. Heckenholt är chauffören som styr dieselmotorn, en liten tekniker, samtidigt den som har byggt det hela. Människorna där inne skall dödas medelst dieselavgaser. Men dieselmotorn fungerar inte! Kapten Wirth kommer. Man kan se att han tycker det är pinsamt att något sådant måste hända just när jag är här. Men ja, jag ser allt. Och jag väntar. Och registrerar allt på mitt stoppur. 50 minuter, 70 minuter – dieseln startar inte! Människorna väntar i sina gaskammare. Förgäves. Man hör att de gråter, snyftar…Kapten Wirth slår ukrainaren som hjälper unterscharführer Heckenholt vid dieseln 12 eller 13 gånger med sin ridpiska i ansiktet. Efter 2 timmar och 49 minuter – stoppuret har registrerat allt – startar dieseln. Ända till detta ögonblick lever människorna i dessa 4 kammare, fyra gånger 750 människor i fyra gånger 45 kubikmeter! – Ytterligare 25 minuter förflyter. Rätt, nu är många döda. Det kan man se genom ett litet, litet fönster när kammaren för ett ögonblick upplyses av elektriskt ljus. Efter 28 minuter lever bara några få. Äntligen, efter 32 minuter är allt dött. – –

Männen från arbetskommandot öppnar dörren på baksidan. De är själva judar och för deras förfärliga tjänst har man lovat dem frihet och en viss promillesats av alla värdesaker som de hittar. I kamrarna står de döda sammanpressade rätt upp och ner som basaltpelare. Där finns inte någon plats att falla eller ens att böja sig. Även i döden kan man känna igen familjerna. Förstelnade i döden, trycker de varandras händer så att man får anstränga sig för att slita dem loss och göra kammaren fri för nästa laddning. Man kastar ut liken som de är, blöta av svett och urin, exkrementer och menstruationsblod på benen. Barnlik flyger i luften. Det är ont om tid, ukrainarnas ridpiskor susar över arbetskommandot. Två dussin ”tandläkare” öppnar med hakar munnen och letar efter guld. Med guld till vänster, utan guld till höger. Andra ”tandläkare” bryter med tänger och hammare guldtänder och guldkronor ur käkarna. –

Bildergebnis für sonderkommando belzec

Sonderkommando Bełżec

Bland allesamman springer kapten Wirth runt. Han är i sitt element. – Några arbetare undersöker genitalier och bakdelar efter guld, briljanter och värdesaker. Wirth kallar på mig. Lyft bara den här konservburken med guldtänder, det är bara från i går och förrgår! På ett otroligt vardagligt och falskt sätt säger han mig: Ni kan inte tro vad vi hittar varje dag av guld och briljanter – han säger brillanter med två ”l” – och dollar. Men se själv! Och han förde mig till en juvelerare som förvaltade alla dessa skatter och lät mig se alltsamman. Han visade mig sedan också en tidigare chef för ”Kaufhaus des Westens” i Berlin och en violinist: Detta är en kapten i den gamla kejserlig-kungliga österrikiska armén, riddare av Järnkorset 1:a klass, som nu är ”Lagerältester” i det judiska arbetskommandot! –

De nakna liken släpades på träbårar till gravar på 100x20x12 meter bara några meter längre bort. Efter några dagar jäste liken upp och en kort tid därefter sjönk de så starkt ihop att man kunde kasta ett nytt skikt ovanpå i samma grav. Sedan skyfflade man 10 cm sand över så att bara några enstaka huvuden och armar stack upp. – Jag såg på ett sådant ställe judar som klättrade runt på liken och arbetade i gravarna. Man berättade för mig att vid ankomsten av en transport hade av misstag folk inte blivit avklädda. Det måste givetvis åtgärdas för klädernas och värdesakernas skull som på så detta sätt hamnat i graven. –

Varken i Belcec eller i Treblinka har man gjort sig omaket att registrera eller räkna de dödade. Alla tal var bara uppskattningar efter innehållet i järnvägsvagnarna… – Kapten Wirth bad mig, att jag i Berlin inte skulle föreslå några ändringar, utan låta allt vara som det var och som det har visat sig fungera väl. – Blåsyran lät jag begrava under min tillsyn, då den ansågs ha undergått nedbrytning. –

Bildergebnis für sonderkommando belzec

På andra dagen, den 19 augusti 1942, åkte vi i kapten Wirths bil till Treblinka, 120 km nordnordost från Warszawa. Den här anläggningen var ungefär likadan, bara mycket större än Belcec. 8 gaskammare och verkliga berg av väskor, kläder och underkläder. Till vår ära gavs där i samlingssalen en bankett i typisk gammaltysk Himmlerstil. Maten var enkel men riklig. Himmler hade själv befallt att SS-männen i detta kommando skulle få så mycket kött, smör och annat, särskilt alkohol, som de önskade.

Sedan åkte vi i bil till Warszawa. Jag lyckades inte få en sovvagnsplats och på tåget därifrån träffade jag sekreteraren vid svenska legationen i Berlin, baron von Otter. Under intryck av de ganska färska fasansfulla upplevelserna berättade jag för honom alltsammans och bad honom att omedelbart underrätta sin regering och de allierade, då varje dag av dröjsmål kostade ytterligare tusenden och tiotusenden livet. Han bad mig om referens och jag gav honom namnet på herr superintendent dr Otto Dibelius, Berlin, Brüderweg 2, Lichterfelde-West, en förtrogen vän till kyrkoherde Martin Niemöller och medlem av den kyrkliga motståndsrörelsen mot nazismen.

Jag träffade herr von Otter senare två gånger på den svenska beskickningen. Då hade han underrättat Stockholm och meddelade mig att rapporten har haft en påtaglig inverkan på de svensk-tyska relationerna. Jag försökte att underrätta den påvliga nuntien i Berlin på samma sätt. Där blev jag tillfrågad om jag var soldat. Därefter avböjde man all diskussion med mig och jag uppmanades att lämna Hans Helighets ambassad. När jag hade lämnat den påvliga ambassaden förföljdes jag av en polis på cykel som körde om mig, steg av cykeln, men sedan helt obegripligt lät mig löpa. Jag har sedan dess berättat allt för hundratals personer, bl.a. för den katolska Berlinbiskopens ombudsman herr dr. Winter, med en uttrycklig önskan om att det skulle vidarebefordras till påvestolen. –

Jag måste tillägga att SS-Sturmbannführer Günther från Reichssicherheitshauptamt i början av 1944 upprepade gånger krävde av mig stora mängder blåsyra för ett mycket skumt ändmål. Han förevisade mig ett skjul på Kurfürstenstrasse i Berlin där han tänkte lagra den. Jag förklarade för honom att jag omöjligen kunde ta ansvar för det. Det handlade om flera järnvägsvagnar, tillräckligt att döda många miljoner människor. Han förklarade att han själv ännu inte visste om giftet skulle komma till användning och för vem och på vilket sätt. Men det skulle ständigt hållas i beredskap. Senare tänkte jag ofta på Goebbels ord. Jag kan tänka mig att de ville döda en stor del av det tyska folket, i så fall inklusive prästerskapet eller misshagliga officerare. Så mycket förstod jag av de frågor som ställdes av Günther beträffande det tekniska genomförandet att det skulle ske i något slags läsesalar eller klubbrum. Kan hända skulle han likvidera gästarbetare eller krigsfångar – vad vet jag. I varje fall ordnade jag så att den blåsyra som skickades till koncentrationslägren Oranienburg och Auschwitz för desinfektionsändamål försvann direkt efter ankomsten. Detta var ganska farligt för mig, men jag kunde då helt enkelt säga att giftet befann sig redan i ett tillstånd av farligt nedbrytning.

Jag är säker på att Günther ville ha giftet för att eventuellt avliva miljoner människor. 8 500 kilo räckte för 8 miljoner människor. Jag har fått räkningar på 2 175 kilogram. Räkningarna lät jag alltid ställas i mitt namn, till synes för diskretionens skull, i verkligheten för att ha större frihet att disponera över och eventuellt låta giftet försvinna. Framför allt undvek jag att vidarebefordra räkningarna och därmed påminna om saken. Hellre lät jag räkningarna ligga obetalda och tröstade företaget…”

Källa.

Vierteljahreshefte für Zeitgeschichte, 1953, Heft 2, S. 185–194.

© Översättning Leo Kramár

[1] Heinrich Brüning, ledare av det katolska Zentrumpartei. Gustav Stresemann, ledare av det liberala Deutsche Volkspartei.

[2] Bekennende Kirche var en oppositionsrörelse mot nationalsocialistisk dominans inom den protestantiska kyrkan.

[3] Nazisterna försökte ersätta den kristna Julen med hedniska, ”ariska”, fester och riter.

[4] SS-Sturmbannführer – major. Rolf Günther var Adolf Eichmanns ställföreträdare i Reichssicherheitshauptamt – Överstyrelsen för rikets säkerhet, en central polismyndighet ledd av Reinhard Heydrich med underställda bl. a. Gestapo och Sicherheitsdienst, och med 3 000 anställda.

[5] SS-Obersturmbannführer – överstelöjtnant. Wilhelm Pfannenstiel var lärare på  Rasse- und Siedlungshauptamt der SS – SS-Ras- och bosättningsstyrelse – och sanitetsinspektör för alla koncentrationsläger.

[6] SS-Gruppenführer – general. Odilo Globocnic, en av de mest beryktade krigsförbrytarna, tog sitt liv 1945.

[7] Kolín i Tjeckien, dåvarande Protektorat Böhmen und Mähren, där Zyklon B tillverkades under annat namn.

[8] Poliskapten och SS-Sturmbannführer (major) Christian Wirth var förste kommendant i Bełżec och under Odilo Globocnics ledning inspektör över alla förintelseläger.

[9] Dr Herbert Linden, departementsråd i Reichsinnenministerium och ansvarig för euthanasiprogrammet.

[10] SS-Untersturmführer (fänrik) Josef Oberhauser var Wirths ställföreträdare i Bełżec.

[11] SS-Hauptscharführer (fanjunkare) Lorenz Hackenholt började sin bana som gasningspecialist i Aktion T4 – eutanasiprogrammet – som kamouflerades med namnet ”Gemeinnützige Stiftung für Anstaltpflege“, ”Allmännyttig stiftelse för anstaltsvård”.

[12] SS-Unterscharführer – furir.

Gåtan Kurt Gerstein

Bildresultat för kurt gerstein

Kurt Gerstein

I dagarna visas på några få biografer en dokumentärfilm om svenske diplomaten Göran von Otter.  Filmen är en viktig påminnelse om Sveriges agerande under kriget men kommer knappast med något nytt för den historieintresserade.

Göran von Otter

Göran von Otter var under kriget förste sekreterare på svenska legationen i Berlin.  Natten mellan den 22 och 23 augusti 1942, när han åker snälltåg från Warszawa till Berlin, kommer han i samtal med en SS-officer. Och SS-Obersturmführer, löjtnant Kurt Gerstein är uppenbarligen ur gängorna. Han har varit med om gasning av ett stort antal judar i förintelselägret Bełżec och är angelägen om att von Otter rapporterar om det till sin regering.

Von Otter avlägger en muntlig rapport för sina chefer i Berlin men resten är tystnad.  Flera forskare – Steven Koblik i sin bok, Ingvar Svanberg och Mattias Tydén också i en bok, Paul Levine i en doktorsavhandling om svenska UD  – har letat efter hans rapport i UD:s och andra arkiv men förgäves.

En aktuell och mycket läsvärd översikt av spaningen efter von-Otter-rapporten har skrivits av Mose Apelblat i en historisk facktidskrift.[1] Det mest sannolika är att von Otters rapport ansågs oviktig och kanske besvärande för det neutrala Sveriges relationer med det då segerrika Nazityskland. En bidragande orsak kan ha varit att på UD och i diplomatkåren satt många människor med sympatier för Tyskland och inte så få uttalade antisemiter.

Men vad hade Gerstein berättat för von Otter? Märkligt nog har jag inte hittat hans berättelse på svenska. Och vem var Kurt Gerstein?

Gerstein skrev ner sin berättelse 1945, under den tid då de franska ockupationsmyndigheterna hade börjat granska honom. Det han såg i Bełżec är säkert sant och korrekt återgivet och har bekräftats av andra vittnen, men den självbiografi som finns i början på berättelsen och de känslor han ger uttryck för bär en prägel av självförsvar.

I självbiografin finns det märkliga luckor och det finns annat som får en del tyska historiker att tvivla på att han alltid var en övertygad motståndare till nazismen. Gerstein var en gåtfull personlighet.  Född 1905 i en kristen domarfamilj blir han tidigt religiöst inriktad och aktiv i kristna studentföreningar. Efter studentexamen läser han till civilingenjör, kompletterar sedan med bergsingenjörsexamen och arbetar i olika gruvförvaltningar i Köln, i Bonn m. fl.

Efter Hitlers maktövertagande går han (och hans far och fyra bröder) in i NSDAP. Det sker redan i mars eller maj 1933, kort efter nazisternas valseger, och kan förklaras som en skyddsåtgärd för att behålla arbete som statstjänstemän. Så gjorde många men förvisso inte alla. Ännu svårare är att förstå att han 1934 också går in i SA, något han inte talar om i sin biografi. Samtidigt är han fortfarande kyrkligt aktiv, blir medlem i den oppositionella Bekännelsekyrkan och kritisk mot NSDAP:s antikyrkliga politik, något som leder till hans första konflikt med regimen.  Den 24 september 1936 häktas han av Gestapo och sätts i skyddshäkte, misstänkt för spridande av statsfientlig propaganda, men släpps redan den 18 oktober. Han utesluts ur partiet men får trots detta behålla sitt arbete. Han häktas på nytt i juli 1938, denna gång anklagad för högförräderi, men släpps efter sex veckor i brist på bevis.

Gerstein gifter sig och arbetar vidare som bergsingenjör men hans rykte är skadat och han förlorar jobbet i den statliga gruvförvaltningen.  Det är nu, 1940 som han anmäler sig som frivillig till SS och inkallas i mars 1941 till Waffen-SS, Standarte (regemente) ”Germania”.

Bildresultat för kurt gerstein

Gerstein som Waffen-SS-soldat

Hur skall man förklara detta vacklande mellan ett kyrkligt och oppositionellt engagemang på den ena sidan och flerårigt medlemskap i NSDAP och de illa sedda och hatade organisationerna SA och SS å den andra? Själv har han ingen annan förklaring än att han gick in i SS för att han ville ta reda på mera om den mystiska Aktionen T4, sedan hans svägerska blivit dödad i det beryktade eutanasiprogrammet.

Hur det nu än var så blev Gerstein som chef för avdelningen ”Hälsoteknik” inom Waffen-SS allt djupare involverad i Förintelsen. Han arbetade i den här befattningen ända till krigets slut och det blev hans uppgift att anskaffa och leverera Zyklon B till Auschwitz och andra förintelseläger. Och när han krävde att gastillverkaren Degesch skulle leverera en specialsort av Zyklon B, fri från retnings- och varningsämnen, förstod han säkert att gasen inte var avsedd för desinficering av de dödade judarnas kläder.

I april 1945 anmäler han sig själv till de franska ockupationsmyndigheterna, behandlas i början välvilligt men efter en kort tid flyttas han till ett fängelse i Paris som misstänkt krigsförbrytare. I juli  samma år hittas han död i sin cell.

Bildresultat för kurt gerstein

 Gerstein ca 1945

Kurt Gersteins förfäran efter upplevelsen i Belzec var säkert äkta, lika som hans behov att varna, men för mig förblir han en psykologisk gåta. Möjligen tyder hans självmord på att han var och förblev en olöst och outhärdlig gåta för sig själv.

(Fortsättning – Gersteins berättelse – följer)

 

[1] http://balticworlds.com/reporting-on-the-holocaust/

Anders Lindberg reser

Att Anders Lindberg på AB har svårt med att orientera sig i tillvaron är knappast någon nyhet, så ingen blir särskilt förvånad över att han placerar landet Sachsen i sydöstra Tyskland.

Han befinner sig i Freiberg, som han alltså tror ligger i Tysklands sydost, rapporterar från ett möte med Alternative für Deutschland och tycker att det är något visst med tysk fascism.

Dessa fascister är missnöjda med Merkels invandringspolitik som, som en föredragshållande professor säger, ledet till en ”Auslöschung”, utslocknandet av det tyska folket, ett ord som Anders något fritt översätter med ”utrotning”.

I Dresden hittar han en minnessten som påminner om Förintelsens offer men också om de 20 000 Dresdenbor som dog i eldstormen efter de allierades bombräd våren 1945. Genom detta minne kunde kommunisterna jämställa västmakterna med Hitlers regim, en tradition som efter murens fall togs över av nazisterna, skriver Lindberg.

Inte bara av kommunister och nynazister. Det är en tradition som också togs över av svenska vänsterdebattörer, bl.a. Lindbergs åsiktsfrände Sven Lindqvist, som i sin bok ”Utrota varenda jävel” och flera tidningsartiklar jämställer bombningen av Dresden med nazismens krigsförbrytelser och dessutom fullständigt kritklöst övertar den ökände nynazisten och Förintelseförnekaren David Irvings lögn om 100 000 offer.

 

 

DN:s kvinnokamp

”Så vill de högerextrema kontrollera kvinnokroppen” och ”Mörkerkrafter paketerar fascism i flickaktig form”, förkunnar DN-Kultur i dag och utlovar en spännande artikelserie om en könskamp med auktoritära övertoner.

Serien inleds med Lisa Bjurwalds uppräkning av de faror som hotar kvinnokampen: Marine Le Pen, Pia Kjaersgaard och Frauken Petry är några av dem.  Förvisso är dessa poli-tiker av kvinnogenus, men egentligen är de bara omedvetna frontfigurer för den manliga fascismen.

Rasistiska aktörer missar heller sällan ett tillfälle att håna muslimska länders kvinnosyn, skriver hon vidare.

Ingressen över den första artikeln som inleder serien anger motivet: Kontrollen över kvinnokroppen fyller en nyckelfunktion i den höger-populistiska rörelsen. Och som kontroll-verktyg räknar man upp antifeminism, hotad aborträtt och slöjförbud.

Nej, jag har inte läst eller skrivit fel. Det är inte slöjpåbud som DN anser vara ett verktyg att kontrollera kvinnokroppen, nej, det är slöjförbudet som är mörkerkrafternas verktyg.

Hur långt kan man gå i försök att relativisera kvinnoförtrycket? När kvinnor i muslimska länder tvingas att gå i burka, när det inte får lämna hemmet utan manligt sällskap, när de vägras utbildning, när de inte får uppträda själva inför domstol, när deras vittnesmål inte har samma värde som männens, när de stenas till döds – det kallar Lisa Bjurwald förskönande islams ”kvinnosyn”.

Relativisering är ett svagt uttryck för detta försök att vända upp och ner på verkligheten, att kasta sand i våra ögon, ett oblygt försök att vända bort uppmärksamheten från det verkliga hotet mot kvinnoemancipationen. Det existerar inget mer ”högerextremt” än islams kvinnoförtryck. Jämfört med den är alla ”populister och högerextremister” rena rama feminister, något som borde vara uppenbart även för Lisa Bjurwald.

 

Malin Ullgren DN kritiserar Jan Björklund

 

Hon skriver att Jan Björklund ”ger efter lusten” och att det är något slags ”borgerlig impuls” att jämföra Sverigedemokraterna med Vänsterpartiet och du menar att sådan jämförelse är orimlig. Sverigedemokraterna är ett extremt högerparti med nazistiskt förflutet, Vänsterpartiet står däremot för demokratisk socialism och har rötter i fackförenings- och rösträttsrörelsen.

Det är lätt att bli hemmablind, eller åtminstone enögd.

Om hon kunde ägna några minuter av sin dyrbara tid till att läsa de båda partiernas program skulle hon upptäcka att de på vissa punkter sammanfaller på ett sympatiskt sätt, på andra ställen på ett sätt som gör det helt berättigat att kalla dem extrema i det svenska politiska fältet.

När V står för människors lika värde säger SD att de försvarar alla individers grundläggande människovärde, båda partier förespråkar en generell och solidariskt finansierad välfärd, båda önskar fler folkomröstningar och båda avvisar all tanke på att Sveriges skulle anslutas till Nato. De är också rörande eniga om att vi skall lämna EU, SD därför att de öppet kallar sig nationalister, V för att de vill försvara den nationella självbestämmanderätten – vad det nu är för skillnad.

Om SD har fula bruna fläckar så är Vänsterpartiets historia inte så helt fläckfri som du tycks tro. Under nästan hela sin existens var partiet – under flera tidigare namn – lydig medlem av Komintern, en trogen Sovjetsatellit och en devot beundrare av massmördaren Stalin. Man tog parti för Sovjet när de överföll Finland, man hade förståelse för när Stalin lierade sig med och stödde Hitler 1939-1941 och man gillade Sovjets ockupation av de Baltiska staterna.

 När man läser partiernas program upptäcker man också att Sverigedemokraternas anslutning till den svenska demokratimodellen är helt förbehållslös, där däremot Vänsterpartiets program är fullt med förbehåll och gammaldags marxistiska klasskampsparoller och sätter som partiets mål en förvandling av den liberala demokratin till en s.k. ekonomisk demokrati, d.v.s. en socialisering av näringslivet. I kampen för ett socialistiskt Sverige betonar V fackets betydelse, men tycks ha måttliga framgångar där. En opinionsundersökning 2015 visar att ca 6% av manliga LO-medlemmar sympatiserar med V och drygt 30% med SD.

Är SD ett fascistiskt parti? Det finns ingen antydan på det i deras partiprogram och samtliga historiker och statsvetare som tidigare yttrat sig – bland dem exempelvis Alf W. Johansson och Heléne Lööw – säger att Sverigedemokraterna inte är ett fascistiskt parti. De är helt klart invandringskritiska och xenofobiska, de avskyr multikulturalism och mycket annat, men fascister i ordets vedertagen betydelse är de inte.

Det är som Dick Harrison har skrivit om Henrik Arnstad: ”debattörer som brukar fascisttermen utan urskiljning sätter krokben för sig själva när de spelar ut fascistkortet på ett lättvindigt sätt”.

 

Arnstad och de kungliga nazisterna

”Sveriges nye prins namnges efter stupad nazist”, får vi veta i tidningen ETC (22.4). Artikeln är undertecknad av Henrik Arnstad och illustreras med stort uppslagna bilder av våra kungligheter i sällskap med den tyske Führern.  Herr Arnstad läxar upp kungen för att han tillåtit att den nye prinsen döpts till Hubertus som mellannamn. Enligt Arnstad är namnet belastat med nazistiskt förflutet. Men som vanligt, när han ger sig in på Tysklands historia får han det mesta om bakfoten.

Prinsessan Sibyllas yngre bror Hubertus gjorde sig aldrig bemärkt eller blivit känd som en nazist. Som homosexuell kände han sig knappast hemma i nazistkretsar och trots sin fars pronazistiska inställning gick han in i NSDAP först när kriget hade brutit ut, 30 år gammal. Så han hann aldrig bli en av ”Nazitysklands elit” som Arnstad påstår. Hubertus blev  en vanlig Wehrmachtofficer med låg tjänstegrad och utan några kända utmärkelser, och han dog i en flygplansolycka. Han var inget undantag bland sina gelikar, adliga officerare måste som alla andra tyskar tjänstgöra i Wehrmacht och kämpa för Hitler. Men att därför säga att de, eller Hubertus, hade en ”direkt koppling till Hitlers utrotningskrig …och därmed även till Förintelsen” är att ta till och glida betänkligt på vedertaget språkbruk.

Hubertus far och vår kungs morfar Carl Eduard av Sachsen Coburg-Gotha (inte Karl Edward som Arnstad skriver och med bindestreck) var en typisk ”völkisch” och konservativ aristokrat och medlem i den nationalistiska frikåren Stahlhelm. Han blev tidigt en beundrare och anhängare av Hitler men dröjde med att bli medlem i NSDAP till först efter Hitlers makttillträde. Han var långtifrån den inflytelserika figur som Arnstad vill göra honom till. Hans offentliga befattningar inskränkte sig till ordförandeskapet i Tyska röda korset där han blev utnämnd redan av president Hindenburg och i Tyska automobil-klubben. Efter Hitlers makttillträde blev han utnämnd till ”Ehrenführer” med generalsgrad (Obergruppenführer) i NSKK, Automobilklubbens efterträdare.

Så när Arnstad skriver att ”frågan är om Hitler kommit till makten utan stödet från ätten Sachsen Coburg Gotha” driver han sin tes till rena löjets gräns. Om det sker av okunskap eller av illvilja är det i hans fall svårt att säga. Bland de högadliga tyska familjerna var det främst de kejserliga Hohenzollrarna som stödde Hitler, men inte ens i detta fall skulle någon seriös historiker vilja hävda att det var deras förtjänst eller fel att Hitler kom till makten. Den betydande roll som Arnstad tillskriver hertig Carl, prins Hubertus och deras släkt har i alla fall inte uppmärksammats av Tredje rikets historiker. Bland alla mig tillgängliga källor, exempelvis Snyders Encyklopedia of the Third Reich eller Hitler-biografier, är det bara Toland som nämner familjen Sachsen Coburg-Gotha. Han skriver på ett par rader att under Hitlers första besök i Coburg i oktober 1922 visade sig hertigen och hertiginnan vara ”mycket öppet nationalistiska”.

Hur långt kan man skylla på okunskap och var går gränsen för förtal? När Arnstad skriver att ”Hertig Karl Edvard slutade som dömd krigsförbrytare (brott mot mänskligheten)” är det inte längre någon feltolkning eller missförstånd utan en uppenbar osanning.

Efter krigets slut blev Carl Eduard en kort tid internerad och som partimedlem anklagad för brott mot mänskligheten. Efter flera rättegångar blev han 1950 frikänd från dessa anklagelser men som ”medlöpare och mindre belastad (Mitläufer und Minderbelasteter)” dömd till böter på 5000 DM. *)

Vad gäller de av ETC publicerade bilder där kronprins Gustaf Adolf visas i sällskap med Hitler hade det kanske varit lämpligt att upplysa läsarna att han vid båda tillfällen uppträder som officiell representant för Sverige, dels på Olympiaden 1936, dels på en diplomatisk tillställning i sällskap med bl. a. polska och danska officerare.


*) Denazifieringen som inleddes av ockupationsmakterna och fullföljdes av de tyska     domstolarna pågick under tiden 1946-1951. De ansvariga delades upp i fem kategorier:

  1. Huvudansvariga (krigsförbrytare)
  2. Belastade (aktivister, militarister och exploatörer)
  3. Mindre belastade
  4. Medlöpare
  5. Friade

Av de ca 2,5 miljoner tyskar som undersöktes i de västra ockupationszonerna blev ca 34% frikända, 54% bedömda som medlöpare och ca 10% dömdes som mindre belastade. Carl Eduard tillhörde alltså grupperna 3 och 4. Påföljden för de mindre belastade blev högre skatter, yrkesförbud och förlust av rösträtt under begränsad tid, eventuellt böter.

 

Arnstad och kritiken

”Hej alla! Fint att min bok diskuteras och kritiseras! Hoppas det fortsätter. Ser däremot att trollen börjat spamma med förtal och personangrepp. Sådant kommer jag ta bort. Diskutera istället i sak. Allt gott! Henrik” (Den 16 november kl. 14:18)

Arnstad har på sin sträng på facebook tagit bort mina sakupplysningar och kommentarer till hans bok. ”Troll och personangrepp” kallar han det. Det han inte uppskattar är att jag har pekat på hans obefogade anspråk på vetenskaplighet. Han har kallat sig historiker och fil. kand., vilket han inte är. Renommerade historiker har kallat honom charlatan. Jag upprepar vad jag har skrivit tidigare, att hans bok har vissa förtjänster men också många svagheter, kunskapsluckor och historiska grodor och att hans fascismteori inte håller för närmare granskning.

Det är sorgligt att Arnstad har blivit Sveriges meste fascismexpert och anlitas flitigt som föredragshållare. Han är helt makalös. På sin reklamsida hänvisar han till debatten i tidskriften ”Respons” där han blivit totalt nedsablad av Alf W. Johansson, Göran Fredriksson och David Brolin, de enda bland svenska akademiker som har orkat kritisera honom. Johansson skriver: ”Arnstads svar präglas mera av demagogi än av vetenskaplighet” och Fredriksson & Brolin påpekar att Arnstad i sin replik aldrig bemöter deras kritik för ”aggressiv, slarvigt formulerad och illa underbyggd vetenskaps-journalistik”. Men så är Arnstads stil, han svarar på all kritik bara med oändliga haranger och upprepningar av sina egna påståenden.

De faktaresistenta

Jag hyser stor respekt för Heléne Lööw och hennes forskning om den svenska nazismen. Men när jag läser hennes artikel De virtuella sekterna frodas i förvrängda fakta (DN 29/9) – en första artikel i serien om ”faktaresistens” – blir jag en aning undrande.

Lööw visar att det finns människor som är oemottagliga för saklig information och miljöer där man odlar konspirationsteorier om ett etablissemang som undanhåller allmänheten riktig information. Med stöd av sin forskning pekar hon ut sådana grupper på högerkanten.

Det som är oroande, skriver hon, är att dessa grupper, från att tidigare ha utgjort ett slags knappt märkbar undervegetation, har med den moderna kommunikationsteknikens tillkomst fått en mycket större räckvid. Det skapas vad hon kallar virtuella sekter som kategoriskt avvisar all information som strider mot deras tro.

Jag betvivlar inte ett ögonblick att så är fallet. Var och en som följer med sociala medier måste instämma. Det jag saknar i artikeln är att forskaren Lööw inte ens gör en ansats till att förklara varför situationen är den den är. Och det som oroar mig är hennes sätt att exemplifiera faktaresistensen.

Som en typisk faktaförnekare pekar hon ut Jimmie Åkesson som i ett tal varnade för ökning av våldsdåd. Han sade att ”sprängdåd och skjutningar [händer] snart nog varje dag”.  Mot detta påstående ställer Lööw Brås statistik som visar att våldsbrotten inte ökat ”nämnvärt” sedan sjuttiotalet, en information som Åkesson sägs vara immun mot.

 Vad säger då Brås utredare Sven Granath? ”Det finns inga indikationer på att våldet ökar i samhället, däremot har det blivit vanligare med uppgörelser i kriminella kretsar, ofta med skjutvapen”. (https://www.bra.se/bra/nytt-fran-bra/arkiv/nyheter/2015-08-21-valdet-blir-inte-vanligare—men-det-forandras.html), och så här ser Brås egen statistik över de brott Åkesson talar om:

Våldsbrott

Det är en fördubbling av anmälda våldsbrott sedan 1975 som är svårt att bortförklara med hänvisning till förändrade anmälningsvanor eller statistiska metoder. Att antalet lagförda våldsbrott inte visar samma ökning beror på polisens och åklagarnas ineffektivitet. Vi som läser tidningar och tittar på teven kan knappast tycka att Åkesson är särskilt långt från verkligheten när han säger att det skjuts nästan varje dag – eller natt. Det där med statistik är alltså inte så enkelt. Våldsbrotten är inte jämnt fördelade över hela landet, de koncentreras till storstäder och vissa stadsdelar. Det är något Heléne Lööw säkert är medveten om och det är därför jag blir besviken på henne. Som renommerad forskare borde hon vara försiktigare och granska sina källor bättre.

Förvisso finns det obotliga konspirationsteoretiker och galna Förintelseförnekare. Men tack och lov är de lika som strålningsfantaster, elallergitroende och andra cranks förvisso förargliga med helt obetydliga. Man kan skratta åt dem, raljera med dem, jag kan känna mig personligen illa berörd av dem som förnekar Förintelsen, men jag har svårt att se dem som något hot.

Det jag anser är verkligen farligt är att forskare som Helene Lööw eller skribenter som Ola Larsmo – för att inte tala om en Henrik Arnstad – sitter fast i gamla föreställningar, larmar om fiktiva faror och förstår inte att vi lever i förändrad politisk miljö. Varför det är så har säkert sina förklaringar, inriktning på visst forskningsområde, politiska preferenser, brist på civilkurage eller bara en genuin rigiditet, resultatet blir det samma. De missar att se de verkliga farorna som hotar värdegrunderna för vårt demokratiska, fria och sekulära samhälle.

Den som förstår bättre är den brittiske författaren Ian McEwan som i sitt tal på bokmässan visade varifrån nya hot mot vårt fria samhälle och mot yttrandefriheten kommer.

Timothy Snyder: Black Earth

Timothy Snyder är professor i historia vid Yale som specialiserad sig på Central- och Östeuropa och på Förintelsen. Han är med rätta berömd för sin bok Den blodiga jorden (2011) som behandlar tiden 1933-1945, den blodigaste i Europas historia.

Nu har han skrivit en efterföljare, Black Earth: The Holocaust as History and Warning, där han säger sig komma med en ”radikalt ny förklaring” till Förintelsen. Jag har inte hunnit läsa boken men den har redan fått ett antal kvalificerade recensioner och Snyder själv har ställt upp och förklarat sina idéer i ett par långa intervjuer, i The Atlantic Monthly och i public service radion NPR.

Snyders radikalt nya förklaringar är i princip tre. På det ideologiska planet nytolkar han Hitlers världsåskådning som något han kallar ”ekologisk antisemitism” och han menar att Hitler inte var en nationalist utan en ”ekologisk tänkare” på global nivå som såg judarna som en pest som höll på att smitta hela världen.

På den instrumentella nivån för han fram tanken att för genomförandet av den slutliga lösningen krävdes det först att man förstörde grannstater och deras institutioner. Omfattningen av judemorden och lokalbefolkningens deltagande berodde inte på hur stark antisemitismen var utan på existensen av eller bristen på en fungerande statsmakt. Han säger att ”Tyskland, liksom de flesta stater som inte hade förstörts, var en relativt säkert plats för judar” och han jämför Polen och andra Östeuropeiska länder med Frankrike, Nederländerna och Danmark.

Snyder påstår vidare att Hitler på 1930-talet hävdade att Tyskland stod inför och talade om ”en ekologisk kris”, en hotande matbrist, som inte kunde lösas med modern teknologi utan endast genom erövring av jordbruksmark i grannländerna.

Min tveksamhet inför Snyders resonemang får stöd av Sir Richard Evans, historieprofessor vid Cambridge och författare till ett trettiotal verk om Nazityskland, bland dem standardverket The Third Reich at War. Det var Evans som i ärekränkningsrättegången mot Deborah Lipstad som expertvittne plattade till käranden, Förintelseförnekaren David Irving, så grundligt att Lipstad vann.

I sin recension i The Guardian medger Evans att boken har sina förtjänster. Snyder presterar den hittills bästa och mest skoningslösa analys av östeuropéernas samarbete med nazister, och han har rätt när han betonar Hitlers rasfanatism och socialdarwinism och hans fixering vid tyskarnas behov av mer jord. Men, säger Evans, Snyder skriver inte en uttömmande historia om det nazistiska folkmordet på judar utan driver en tes, hans framställning handlar för mycket om Östeuropa och han har missförstått Förintelsens ideologiska rötter. Men det är när han beskriver Förintelsen som följden av ekologisk panik som han kommer riktigt på avvägar.

Snyder kritiseras på liknande sätt av den kanadensiske historikern Robert Gellately i Times Higher Education. Gellately reagerar starkt mot påståendet att Hitler inte skulle vara tysk nationalist och menar att Hitlers erövringsplaner var just ett typiskt uttryck för en expansivistisk nationalism. Han avvisar också Snyders närmast intentionalistiska uppfatning om vägen till Förintelsen.

Edward Rothstein som recenserar boken i Wall Street Journal är också skeptisk till Snyders koppling mellan Förintelsen och statsmakten och han tycker att Snyder tar Hitlers ”transnationalism” för långt. Och som alla övriga recensenter skakar han på huvudet åt bokens avlutande kapitel där Snyder utfärdar en varning för att det 21:a århundradet klimatförändringar kan leda till en ekologisk kris, speciellt i Mellaöstern, något som kunde drabba judarna igen.