Kategoriarkiv: Fascism

Anders Lindberg reser

Att Anders Lindberg på AB har svårt med att orientera sig i tillvaron är knappast någon nyhet, så ingen blir särskilt förvånad över att han placerar landet Sachsen i sydöstra Tyskland.

Han befinner sig i Freiberg, som han alltså tror ligger i Tysklands sydost, rapporterar från ett möte med Alternative für Deutschland och tycker att det är något visst med tysk fascism.

Dessa fascister är missnöjda med Merkels invandringspolitik som, som en föredragshållande professor säger, ledet till en ”Auslöschung”, utslocknandet av det tyska folket, ett ord som Anders något fritt översätter med ”utrotning”.

I Dresden hittar han en minnessten som påminner om Förintelsens offer men också om de 20 000 Dresdenbor som dog i eldstormen efter de allierades bombräd våren 1945. Genom detta minne kunde kommunisterna jämställa västmakterna med Hitlers regim, en tradition som efter murens fall togs över av nazisterna, skriver Lindberg.

Inte bara av kommunister och nynazister. Det är en tradition som också togs över av svenska vänsterdebattörer, bl.a. Lindbergs åsiktsfrände Sven Lindqvist, som i sin bok ”Utrota varenda jävel” och flera tidningsartiklar jämställer bombningen av Dresden med nazismens krigsförbrytelser och dessutom fullständigt kritklöst övertar den ökände nynazisten och Förintelseförnekaren David Irvings lögn om 100 000 offer.

 

 

Annonser

DN:s kvinnokamp

”Så vill de högerextrema kontrollera kvinnokroppen” och ”Mörkerkrafter paketerar fascism i flickaktig form”, förkunnar DN-Kultur i dag och utlovar en spännande artikelserie om en könskamp med auktoritära övertoner.

Serien inleds med Lisa Bjurwalds uppräkning av de faror som hotar kvinnokampen: Marine Le Pen, Pia Kjaersgaard och Frauken Petry är några av dem.  Förvisso är dessa poli-tiker av kvinnogenus, men egentligen är de bara omedvetna frontfigurer för den manliga fascismen.

Rasistiska aktörer missar heller sällan ett tillfälle att håna muslimska länders kvinnosyn, skriver hon vidare.

Ingressen över den första artikeln som inleder serien anger motivet: Kontrollen över kvinnokroppen fyller en nyckelfunktion i den höger-populistiska rörelsen. Och som kontroll-verktyg räknar man upp antifeminism, hotad aborträtt och slöjförbud.

Nej, jag har inte läst eller skrivit fel. Det är inte slöjpåbud som DN anser vara ett verktyg att kontrollera kvinnokroppen, nej, det är slöjförbudet som är mörkerkrafternas verktyg.

Hur långt kan man gå i försök att relativisera kvinnoförtrycket? När kvinnor i muslimska länder tvingas att gå i burka, när det inte får lämna hemmet utan manligt sällskap, när de vägras utbildning, när de inte får uppträda själva inför domstol, när deras vittnesmål inte har samma värde som männens, när de stenas till döds – det kallar Lisa Bjurwald förskönande islams ”kvinnosyn”.

Relativisering är ett svagt uttryck för detta försök att vända upp och ner på verkligheten, att kasta sand i våra ögon, ett oblygt försök att vända bort uppmärksamheten från det verkliga hotet mot kvinnoemancipationen. Det existerar inget mer ”högerextremt” än islams kvinnoförtryck. Jämfört med den är alla ”populister och högerextremister” rena rama feminister, något som borde vara uppenbart även för Lisa Bjurwald.

 

Malin Ullgren DN kritiserar Jan Björklund

 

Hon skriver att Jan Björklund ”ger efter lusten” och att det är något slags ”borgerlig impuls” att jämföra Sverigedemokraterna med Vänsterpartiet och du menar att sådan jämförelse är orimlig. Sverigedemokraterna är ett extremt högerparti med nazistiskt förflutet, Vänsterpartiet står däremot för demokratisk socialism och har rötter i fackförenings- och rösträttsrörelsen.

Det är lätt att bli hemmablind, eller åtminstone enögd.

Om hon kunde ägna några minuter av sin dyrbara tid till att läsa de båda partiernas program skulle hon upptäcka att de på vissa punkter sammanfaller på ett sympatiskt sätt, på andra ställen på ett sätt som gör det helt berättigat att kalla dem extrema i det svenska politiska fältet.

När V står för människors lika värde säger SD att de försvarar alla individers grundläggande människovärde, båda partier förespråkar en generell och solidariskt finansierad välfärd, båda önskar fler folkomröstningar och båda avvisar all tanke på att Sveriges skulle anslutas till Nato. De är också rörande eniga om att vi skall lämna EU, SD därför att de öppet kallar sig nationalister, V för att de vill försvara den nationella självbestämmanderätten – vad det nu är för skillnad.

Om SD har fula bruna fläckar så är Vänsterpartiets historia inte så helt fläckfri som du tycks tro. Under nästan hela sin existens var partiet – under flera tidigare namn – lydig medlem av Komintern, en trogen Sovjetsatellit och en devot beundrare av massmördaren Stalin. Man tog parti för Sovjet när de överföll Finland, man hade förståelse för när Stalin lierade sig med och stödde Hitler 1939-1941 och man gillade Sovjets ockupation av de Baltiska staterna.

 När man läser partiernas program upptäcker man också att Sverigedemokraternas anslutning till den svenska demokratimodellen är helt förbehållslös, där däremot Vänsterpartiets program är fullt med förbehåll och gammaldags marxistiska klasskampsparoller och sätter som partiets mål en förvandling av den liberala demokratin till en s.k. ekonomisk demokrati, d.v.s. en socialisering av näringslivet. I kampen för ett socialistiskt Sverige betonar V fackets betydelse, men tycks ha måttliga framgångar där. En opinionsundersökning 2015 visar att ca 6% av manliga LO-medlemmar sympatiserar med V och drygt 30% med SD.

Är SD ett fascistiskt parti? Det finns ingen antydan på det i deras partiprogram och samtliga historiker och statsvetare som tidigare yttrat sig – bland dem exempelvis Alf W. Johansson och Heléne Lööw – säger att Sverigedemokraterna inte är ett fascistiskt parti. De är helt klart invandringskritiska och xenofobiska, de avskyr multikulturalism och mycket annat, men fascister i ordets vedertagen betydelse är de inte.

Det är som Dick Harrison har skrivit om Henrik Arnstad: ”debattörer som brukar fascisttermen utan urskiljning sätter krokben för sig själva när de spelar ut fascistkortet på ett lättvindigt sätt”.

 

Arnstad och de kungliga nazisterna

”Sveriges nye prins namnges efter stupad nazist”, får vi veta i tidningen ETC (22.4). Artikeln är undertecknad av Henrik Arnstad och illustreras med stort uppslagna bilder av våra kungligheter i sällskap med den tyske Führern.  Herr Arnstad läxar upp kungen för att han tillåtit att den nye prinsen döpts till Hubertus som mellannamn. Enligt Arnstad är namnet belastat med nazistiskt förflutet. Men som vanligt, när han ger sig in på Tysklands historia får han det mesta om bakfoten.

Prinsessan Sibyllas yngre bror Hubertus gjorde sig aldrig bemärkt eller blivit känd som en nazist. Som homosexuell kände han sig knappast hemma i nazistkretsar och trots sin fars pronazistiska inställning gick han in i NSDAP först när kriget hade brutit ut, 30 år gammal. Så han hann aldrig bli en av ”Nazitysklands elit” som Arnstad påstår. Hubertus blev  en vanlig Wehrmachtofficer med låg tjänstegrad och utan några kända utmärkelser, och han dog i en flygplansolycka. Han var inget undantag bland sina gelikar, adliga officerare måste som alla andra tyskar tjänstgöra i Wehrmacht och kämpa för Hitler. Men att därför säga att de, eller Hubertus, hade en ”direkt koppling till Hitlers utrotningskrig …och därmed även till Förintelsen” är att ta till och glida betänkligt på vedertaget språkbruk.

Hubertus far och vår kungs morfar Carl Eduard av Sachsen Coburg-Gotha (inte Karl Edward som Arnstad skriver och med bindestreck) var en typisk ”völkisch” och konservativ aristokrat och medlem i den nationalistiska frikåren Stahlhelm. Han blev tidigt en beundrare och anhängare av Hitler men dröjde med att bli medlem i NSDAP till först efter Hitlers makttillträde. Han var långtifrån den inflytelserika figur som Arnstad vill göra honom till. Hans offentliga befattningar inskränkte sig till ordförandeskapet i Tyska röda korset där han blev utnämnd redan av president Hindenburg och i Tyska automobil-klubben. Efter Hitlers makttillträde blev han utnämnd till ”Ehrenführer” med generalsgrad (Obergruppenführer) i NSKK, Automobilklubbens efterträdare.

Så när Arnstad skriver att ”frågan är om Hitler kommit till makten utan stödet från ätten Sachsen Coburg Gotha” driver han sin tes till rena löjets gräns. Om det sker av okunskap eller av illvilja är det i hans fall svårt att säga. Bland de högadliga tyska familjerna var det främst de kejserliga Hohenzollrarna som stödde Hitler, men inte ens i detta fall skulle någon seriös historiker vilja hävda att det var deras förtjänst eller fel att Hitler kom till makten. Den betydande roll som Arnstad tillskriver hertig Carl, prins Hubertus och deras släkt har i alla fall inte uppmärksammats av Tredje rikets historiker. Bland alla mig tillgängliga källor, exempelvis Snyders Encyklopedia of the Third Reich eller Hitler-biografier, är det bara Toland som nämner familjen Sachsen Coburg-Gotha. Han skriver på ett par rader att under Hitlers första besök i Coburg i oktober 1922 visade sig hertigen och hertiginnan vara ”mycket öppet nationalistiska”.

Hur långt kan man skylla på okunskap och var går gränsen för förtal? När Arnstad skriver att ”Hertig Karl Edvard slutade som dömd krigsförbrytare (brott mot mänskligheten)” är det inte längre någon feltolkning eller missförstånd utan en uppenbar osanning.

Efter krigets slut blev Carl Eduard en kort tid internerad och som partimedlem anklagad för brott mot mänskligheten. Efter flera rättegångar blev han 1950 frikänd från dessa anklagelser men som ”medlöpare och mindre belastad (Mitläufer und Minderbelasteter)” dömd till böter på 5000 DM. *)

Vad gäller de av ETC publicerade bilder där kronprins Gustaf Adolf visas i sällskap med Hitler hade det kanske varit lämpligt att upplysa läsarna att han vid båda tillfällen uppträder som officiell representant för Sverige, dels på Olympiaden 1936, dels på en diplomatisk tillställning i sällskap med bl. a. polska och danska officerare.


*) Denazifieringen som inleddes av ockupationsmakterna och fullföljdes av de tyska     domstolarna pågick under tiden 1946-1951. De ansvariga delades upp i fem kategorier:

  1. Huvudansvariga (krigsförbrytare)
  2. Belastade (aktivister, militarister och exploatörer)
  3. Mindre belastade
  4. Medlöpare
  5. Friade

Av de ca 2,5 miljoner tyskar som undersöktes i de västra ockupationszonerna blev ca 34% frikända, 54% bedömda som medlöpare och ca 10% dömdes som mindre belastade. Carl Eduard tillhörde alltså grupperna 3 och 4. Påföljden för de mindre belastade blev högre skatter, yrkesförbud och förlust av rösträtt under begränsad tid, eventuellt böter.

 

Arnstad och kritiken

”Hej alla! Fint att min bok diskuteras och kritiseras! Hoppas det fortsätter. Ser däremot att trollen börjat spamma med förtal och personangrepp. Sådant kommer jag ta bort. Diskutera istället i sak. Allt gott! Henrik” (Den 16 november kl. 14:18)

Arnstad har på sin sträng på facebook tagit bort mina sakupplysningar och kommentarer till hans bok. ”Troll och personangrepp” kallar han det. Det han inte uppskattar är att jag har pekat på hans obefogade anspråk på vetenskaplighet. Han har kallat sig historiker och fil. kand., vilket han inte är. Renommerade historiker har kallat honom charlatan. Jag upprepar vad jag har skrivit tidigare, att hans bok har vissa förtjänster men också många svagheter, kunskapsluckor och historiska grodor och att hans fascismteori inte håller för närmare granskning.

Det är sorgligt att Arnstad har blivit Sveriges meste fascismexpert och anlitas flitigt som föredragshållare. Han är helt makalös. På sin reklamsida hänvisar han till debatten i tidskriften ”Respons” där han blivit totalt nedsablad av Alf W. Johansson, Göran Fredriksson och David Brolin, de enda bland svenska akademiker som har orkat kritisera honom. Johansson skriver: ”Arnstads svar präglas mera av demagogi än av vetenskaplighet” och Fredriksson & Brolin påpekar att Arnstad i sin replik aldrig bemöter deras kritik för ”aggressiv, slarvigt formulerad och illa underbyggd vetenskaps-journalistik”. Men så är Arnstads stil, han svarar på all kritik bara med oändliga haranger och upprepningar av sina egna påståenden.

De faktaresistenta

Jag hyser stor respekt för Heléne Lööw och hennes forskning om den svenska nazismen. Men när jag läser hennes artikel De virtuella sekterna frodas i förvrängda fakta (DN 29/9) – en första artikel i serien om ”faktaresistens” – blir jag en aning undrande.

Lööw visar att det finns människor som är oemottagliga för saklig information och miljöer där man odlar konspirationsteorier om ett etablissemang som undanhåller allmänheten riktig information. Med stöd av sin forskning pekar hon ut sådana grupper på högerkanten.

Det som är oroande, skriver hon, är att dessa grupper, från att tidigare ha utgjort ett slags knappt märkbar undervegetation, har med den moderna kommunikationsteknikens tillkomst fått en mycket större räckvid. Det skapas vad hon kallar virtuella sekter som kategoriskt avvisar all information som strider mot deras tro.

Jag betvivlar inte ett ögonblick att så är fallet. Var och en som följer med sociala medier måste instämma. Det jag saknar i artikeln är att forskaren Lööw inte ens gör en ansats till att förklara varför situationen är den den är. Och det som oroar mig är hennes sätt att exemplifiera faktaresistensen.

Som en typisk faktaförnekare pekar hon ut Jimmie Åkesson som i ett tal varnade för ökning av våldsdåd. Han sade att ”sprängdåd och skjutningar [händer] snart nog varje dag”.  Mot detta påstående ställer Lööw Brås statistik som visar att våldsbrotten inte ökat ”nämnvärt” sedan sjuttiotalet, en information som Åkesson sägs vara immun mot.

 Vad säger då Brås utredare Sven Granath? ”Det finns inga indikationer på att våldet ökar i samhället, däremot har det blivit vanligare med uppgörelser i kriminella kretsar, ofta med skjutvapen”. (https://www.bra.se/bra/nytt-fran-bra/arkiv/nyheter/2015-08-21-valdet-blir-inte-vanligare—men-det-forandras.html), och så här ser Brås egen statistik över de brott Åkesson talar om:

Våldsbrott

Det är en fördubbling av anmälda våldsbrott sedan 1975 som är svårt att bortförklara med hänvisning till förändrade anmälningsvanor eller statistiska metoder. Att antalet lagförda våldsbrott inte visar samma ökning beror på polisens och åklagarnas ineffektivitet. Vi som läser tidningar och tittar på teven kan knappast tycka att Åkesson är särskilt långt från verkligheten när han säger att det skjuts nästan varje dag – eller natt. Det där med statistik är alltså inte så enkelt. Våldsbrotten är inte jämnt fördelade över hela landet, de koncentreras till storstäder och vissa stadsdelar. Det är något Heléne Lööw säkert är medveten om och det är därför jag blir besviken på henne. Som renommerad forskare borde hon vara försiktigare och granska sina källor bättre.

Förvisso finns det obotliga konspirationsteoretiker och galna Förintelseförnekare. Men tack och lov är de lika som strålningsfantaster, elallergitroende och andra cranks förvisso förargliga med helt obetydliga. Man kan skratta åt dem, raljera med dem, jag kan känna mig personligen illa berörd av dem som förnekar Förintelsen, men jag har svårt att se dem som något hot.

Det jag anser är verkligen farligt är att forskare som Helene Lööw eller skribenter som Ola Larsmo – för att inte tala om en Henrik Arnstad – sitter fast i gamla föreställningar, larmar om fiktiva faror och förstår inte att vi lever i förändrad politisk miljö. Varför det är så har säkert sina förklaringar, inriktning på visst forskningsområde, politiska preferenser, brist på civilkurage eller bara en genuin rigiditet, resultatet blir det samma. De missar att se de verkliga farorna som hotar värdegrunderna för vårt demokratiska, fria och sekulära samhälle.

Den som förstår bättre är den brittiske författaren Ian McEwan som i sitt tal på bokmässan visade varifrån nya hot mot vårt fria samhälle och mot yttrandefriheten kommer.

Timothy Snyder: Black Earth

Timothy Snyder är professor i historia vid Yale som specialiserad sig på Central- och Östeuropa och på Förintelsen. Han är med rätta berömd för sin bok Den blodiga jorden (2011) som behandlar tiden 1933-1945, den blodigaste i Europas historia.

Nu har han skrivit en efterföljare, Black Earth: The Holocaust as History and Warning, där han säger sig komma med en ”radikalt ny förklaring” till Förintelsen. Jag har inte hunnit läsa boken men den har redan fått ett antal kvalificerade recensioner och Snyder själv har ställt upp och förklarat sina idéer i ett par långa intervjuer, i The Atlantic Monthly och i public service radion NPR.

Snyders radikalt nya förklaringar är i princip tre. På det ideologiska planet nytolkar han Hitlers världsåskådning som något han kallar ”ekologisk antisemitism” och han menar att Hitler inte var en nationalist utan en ”ekologisk tänkare” på global nivå som såg judarna som en pest som höll på att smitta hela världen.

På den instrumentella nivån för han fram tanken att för genomförandet av den slutliga lösningen krävdes det först att man förstörde grannstater och deras institutioner. Omfattningen av judemorden och lokalbefolkningens deltagande berodde inte på hur stark antisemitismen var utan på existensen av eller bristen på en fungerande statsmakt. Han säger att ”Tyskland, liksom de flesta stater som inte hade förstörts, var en relativt säkert plats för judar” och han jämför Polen och andra Östeuropeiska länder med Frankrike, Nederländerna och Danmark.

Snyder påstår vidare att Hitler på 1930-talet hävdade att Tyskland stod inför och talade om ”en ekologisk kris”, en hotande matbrist, som inte kunde lösas med modern teknologi utan endast genom erövring av jordbruksmark i grannländerna.

Min tveksamhet inför Snyders resonemang får stöd av Sir Richard Evans, historieprofessor vid Cambridge och författare till ett trettiotal verk om Nazityskland, bland dem standardverket The Third Reich at War. Det var Evans som i ärekränkningsrättegången mot Deborah Lipstad som expertvittne plattade till käranden, Förintelseförnekaren David Irving, så grundligt att Lipstad vann.

I sin recension i The Guardian medger Evans att boken har sina förtjänster. Snyder presterar den hittills bästa och mest skoningslösa analys av östeuropéernas samarbete med nazister, och han har rätt när han betonar Hitlers rasfanatism och socialdarwinism och hans fixering vid tyskarnas behov av mer jord. Men, säger Evans, Snyder skriver inte en uttömmande historia om det nazistiska folkmordet på judar utan driver en tes, hans framställning handlar för mycket om Östeuropa och han har missförstått Förintelsens ideologiska rötter. Men det är när han beskriver Förintelsen som följden av ekologisk panik som han kommer riktigt på avvägar.

Snyder kritiseras på liknande sätt av den kanadensiske historikern Robert Gellately i Times Higher Education. Gellately reagerar starkt mot påståendet att Hitler inte skulle vara tysk nationalist och menar att Hitlers erövringsplaner var just ett typiskt uttryck för en expansivistisk nationalism. Han avvisar också Snyders närmast intentionalistiska uppfatning om vägen till Förintelsen.

Edward Rothstein som recenserar boken i Wall Street Journal är också skeptisk till Snyders koppling mellan Förintelsen och statsmakten och han tycker att Snyder tar Hitlers ”transnationalism” för långt. Och som alla övriga recensenter skakar han på huvudet åt bokens avlutande kapitel där Snyder utfärdar en varning för att det 21:a århundradet klimatförändringar kan leda till en ekologisk kris, speciellt i Mellaöstern, något som kunde drabba judarna igen.

Arnstads myter

Den 3.9 publicerade Göteborgs Posten en artikel av Henrik Arnstad, ”Fem myter om SD och invandringen”. Jag skrev en replik, men den fick givetvis inte fick plats i GP.

Henrik Arnstad har ägnat denna sommar åt forskning för att bemöta diverse myter om invandringen. Resultatet av sina studier redovisar han i GP (3.9).

Det är en myt, säger han, att SD:s framgång beror på ökad invandring. Tvärtom är det så att ”attityder angående både invandring och invandrare blir mer positiva i ett samhälle, när koncentrationen av invandrare är hög”, skriver han och åberopar sociologerna Hjerm och Bohman och skriften European Populism utgiven av den liberala organisationen Fores.

Hjerm och Bohman konstaterar att attityden gentemot invandrare i stor grad bestäms av demografi och konkurrens. Studier i USA visar olika attityd kopplad till storlek och konkurrens, positiv gentemot den svarta minoriteten och negativ mot nya invandrare. Liknade studier i Europa är mångtydiga, men även här är det så att ökad invandring och konkurrens bidrar till negativ inställning till invandrare.

H&B  menar att den trend mot mer positiv syn på invandrare som man kan se ända till mitten av 1900-talet beror på att unga människor med positiv inställning alltmer ersätter äldre med negativ syn. De säger dock att man kan förvänta sig att yngre generationer blir mindre toleranta och att det därför ”…finns anledning att misstänka att antiimmigrantattityder ökar i Europa”.

När de sammanfattar sin forskning skriver de att attityderna mellan 2002-2012 är i stort sett oförändrade. Den negativa opinionen mot invandringen har sedan 2012 enlig Demoskops senaste mätning ökat från 45% (2012) till 58% (2015). Clara Sandelid, en annan forskare Arnstad åberopar, visar i samma skrift att invandringsfrågan har i Sverige sedan 1998 ständigt ökat i betydelse, och i dag betraktas d3en som den näst viktigaste politiska frågan.

Är de som röstar på SD rasister som Arnstad påstår? De Linköpingsforskare han åberopar har studerat svenskarnas inställning till muslimer och de konstaterar föga överraskande att Sverigedemokraternas väljare ”…äger en drastiskt mer negativ syn på muslimer…” än de som röstar på andra partier. Vissa människor  ”…röstar på populistiska högerpartier för att de uppfattar invandringen som ett kulturellt och ibland ekonomiskt hot…”.

Negativ inställning till muslimer och det som forskarna betecknar som xenofobi och populistisk höger eller antiimmigrationspartier blir i Arnstads tappning rasism, rasister och rasistpartier. Det är ett sätt att hantera invandringskritiska röster som fördöms av Kenan Malik som bidragit med en läsvärd artikel i nämnda Foresskrift. Malik ser den europeiska politiken utvecklas till identitetspolitik, där människor inte längre identifierar sig med klass utan med etnicitet och kultur och frågan efter ”vem är vi?” besvaras snarare med historia och kulturarv vi förmodas att tillhöra än med vilket slag av samhälle vi vill skapa. Och Malik varnar uttryckligen för misstaget att kalla dessa människor och deras partier för rasister.

Nästa myt Arnstad vill skingra är att Sverige varit ett homogent land. För försiktighets skull går han inte längre tillbaka i historien än till andra världskriget då han påstår man tog emot flyktingar i ”enorma proportioner”. Den ”enorma” invandringen kring 1950 låg på en tredjedel av den vi har i dag och bestod mest av finsk arbetskraft. Det Sverige jag lärde känna på 1950-talet var ett exceptionellt homogent land, etniskt, språkligt, religiöst och kulturellt. Den stora invandringsvåg som kom från Balkan, serber, bosnier och kroater, är i dag i allmänhet helt assimilerade svenskar.

Andra har försökt framställa Sverige som historiskt stort invandrarland. Men då blandar man bor korten, både vad gäller storleken och kvalitén på invandringen. Det är en viss skillnad på ett litet antal Hansatyskar som tillförde landet investeringar och affärs- och hantverksskicklighet, skotska legoknektar och redare, en de Geer och hans vallonska smeder och finska nybyggare i Dalarna och de invandrare vi tar emot i dag.

Hur är det då med myt nr 4, den som säger att Sveriges integrationspolitik är misslyckad? Enligt Arnstad visar en studie i MIPEX på raka motsatsen, den visar att Sverige är överlägset bäst i Europa på integrationspolitik. Men vad MIPEX visar är att man ”mäter migranternas möjligheter att delta i samhället”, och de säger mycket riktigt att vi är mycket generösa mot våra invandrare: vi ger möjlighet till familjeförening (78%), utbildning (77%), permanent uppehållstillstånd (79%) hälsovård (62%) och vi är bäst på ickediskriminering (85%).  Men MIPEX mäter inte hur vi har lyckats: ”indexet är ett användbart verktyg för att värdera och jämföra vad regeringarna gör för att främja integration av migranter”. Att vi erbjuder invandrarna alla möjligheter är inte synonymt med en lyckad integration, något Arnstad inte tycks ha observerat och det är få som skulle vilja hävda att vår integration har lyckats särskilt väl. Enligt professor Ryszard Szulkin vid Stockolms universitet är det till och med så illa att i Europa är det bara Spanien där arbetslösheten bland invandrare är högre och integrationen sämre än i Sverige.

”Myten” om Sverige som ett rasistiskt land hittar Arnstad på helt själv, och han har inte visat med ett enda exempel att någon hade påstått det. Skulle det vara så är det i första hand han som har bidragit till mytbildningen – läs bara hans artikel, full med beskyllningar för rasism där seriösa forskare talar om invandringskritik eller xenofobi.  ”Myten” om rasismspöket är bara en av Arnstads halmgubbar, väderkvarnar han rider emot i brist på bättre. Sverige är inte mer rasistisk än något annat land.

Flykten från friheten

Många har grubblat över varför unga muslimer dras till terrororganisationen IS. Den brittisk-amerikanske journalisten Roger Cohen menar i en artikel i Dagens Nyheter, ”IS erbjuder en flykt från friheten” (31/8 2015), att de vanliga förklaringarna – religiös radikalisering, fattigdom, rotlöshet, vrede över Västs krig i Mellanöstern – inte är tillräckliga. Han söker efter en djupare förklaring och – till synes utan att veta det – finner han en i en sociologisk teori med rötter i 1930-talet.

Sociologen Adorno såg redan då att vissa människor förunderligt nog tilltalas av hierarkin och disciplinen i hierarkiska organisationer. Han kallade dem ”auktoritära personligheter”. Psykoanalytikern Erich Fromm använde den kanske mer adekvata beteckningen ”auktoritetsbunden”, men båda termerna är korrekta, de återger bara två olika sidor av samma personlighetstyp. Adorno och Fromm tillhörde den så kallade Frankfurtskolan med bas i ett sociologiskt forskningsinstitut som efter Hitlers maktövertagande flyttades från Tyskland till New York. Där bedrevs undersökningar med syfte att förklara den våldsamma framväxten av fascismen och nazismen i Europa på trettiotalet. Forskarna i Frankfurtskolan var marxister, men Fromm var också freudian och en individorienterad sociolog som sökte grunden till samhällsförändringar i den enskilda människans personlighet. Han utvecklade en teori om den ”sociala karaktären”, en karaktärsstruktur som är gemensam för viss grupp och vilken, som alla personlighetsdrag, i huvudsak formas genom uppfostran.

Den auktoritetsbundna människan skapas genom auktoritär, disciplinär och kärlekslös uppfostran och uppfostringsmetoderna i sin tur bestäms, enligt Fromm, av samhällets struktur. Den auktoritetsbundna människan tycks vara väl anpassad i det industriella och kapitalistiska samhället, säger han, ett modernt samhälle i vilket hon är fri från det feodala systemets och bondesamhällets band och restriktioner, men hon klarar inte den nya friheten, hon blir alienerad, en främling som tappat kontakten med sig själv. Fromm gav sin bok titeln Flykten från friheten (Escape from Freedom, 1941). För att fly det outhärdliga ansvaret som friheten för med sig utvecklar människan olika flyktmekanismer och en av dem är underkastelsen under en auktoritär organisation eller en karismatisk ledare.

För Fromm, Adorno och deras skola fanns det ingen tvekan om var den auktoritära personlighetstypen stod att finna. De fann den i Tyskland och i de nazistiska och fascistiska partierna runt om i världen. Så gjorde även Klaus Theweleit i sin stora undersökning (Mansfantasier, 1995). Den ”auktoritära människan” var en vedertagen typ under sextio- och sjuttiotalen – och då givetvis förekommande endast på högerkanten. Men redan på femtiotalet kunde kritiska psykologer visa att auktoritetsbundna människor drogs lika mycket till den dogmatiska vänstern och kommunistpartiets järnhårda partidisciplin. Den moderna sociologin är något mera skeptisk och menar att Adornos och Fromms forskning möjligen är värdefullare som ett bidrag till förståelse av auktoritära tankemönster i vidare sammanhang än som beskrivning av en viss personlighetstyp.

Det finns säkert fler anledningar till IS framgångar, men jag tror att det ligger något i Cohens förklaringsansats. Det tycks vara så att människor som vuxit upp i en inskränkande men trygg miljö – strängt religiös eller av annat förmodernt slag – kan utveckla en personlighetstyp som inte klarar det liberala samhällets individualism och krävande valfrihet och som hellre flyr till tryggheten och underkastelsen i en auktoritär grupp och en karismatisk ledare. Under 1930- och 1940-talen var det fascismen, nazismen och kommunismen som lockade, i dag är det den bokstavstrogna muslimska fundamentalismen och IS.

Publicerad på Det Goda Samhället 2015-09-06