Ett fotbollsminne
Något oväntat dyker det upp en bild på Krylbos järnvägsstation i min tidning. Man påminner om smällen där under kriget, det funderas fortfarande över om det var sabotage eller inte. I Avestabornas minne var explosionerna, röken och förödelsen fortfarande levande när jag bodde där på femtiotalet. Och under tio år var järnvägsstationen i Krylbo min start- och slutpunkt vid åtskilliga resor till Stockholm.
Ack så enkelt det var på den tiden. Inga forskningar på internet, inga platsbeställningar, inga funderingar över olika pris, inga krångliga nätbetalningar. Man gick till luckan i vänthallen, köpte en liten biljett av brun kartong, betalade med reda pengar och åkte sedan i en bekväm andraklassvagn till Kgl. Huvudstaden. Först kom en konduktör som klippte ett hål i biljetten, efter någon timme en servitör i vit jacka med guldknappar och ditto epåletter som slog i en gongong och ropade: ”Första frukost!” I restaurangvagnen satte man sig vid ett vitdukat bord med välstrukna servetter och en liten vas med levande blomma i. Efter en stunds studium av matsedeln fick man en vällagad wienerschnitzel med ett glas vin till. Inga sega plastmackor här inte och enligt ett sparat kvitto kostade kalaset inklusive en flaska Ramlösa hela 3 kronor.
Men det var inte det jag skulle berätta om.
Någon gång i mitten på 1950-talet ringde telefonen på mitt kontor och kommunalborgmästaren Erik Persson berättade att staden skulle stå värd för ett tjeckoslovakiskt fortbollslag som skulle göra en turné i södra Dalarna med början i Avesta. Och jag, den ende i byn och hela takten som kunde det exotiska språket, ombads att fungera som tolk.
Så en vacker sommarlördag, jag minns inte vilket år det var, stod jag där på den pampiga järnvägsstationen i Krylbo bredvid stinsen i röd mössa och vita vantar och tog emot fotbollslaget Lokomotíva från Košice. De anlände i en lyxig sovvagn, en grupp om drygt tjugo unga män, flaggan hade hissats, lokala orkesterns spelade upp och stinsen höll ett välkomsttal som jag plikttroget tolkade. Sovvagnen ställdes på ett sidospår och spelarna bodde där under den vecka de åkte runt i Dalabygden i en buss och spelade mot lokala klubbar. Och jag följde med som tolk. Košice är en stor industristad längst bort i östra Slovakiet men laget var blandat och de flesta spelare och deras medföljare talade tjeckiska.
I mitten av 1950-talet var det kalla kriget som kallast, kommunistregimen i mitt gamla hemland som hårdast och det var få tjecker förunnat att göra en resa till ett land i Väst. Vare sig min mor eller något av syskonen fick en chans att komma över och hälsa på mig och min nya familj. Lokomotiva var ett framgångsrikt lag, de låg alltid bland topparna i den tjeckoslovakiska ligan, så den här resan var en belöning för alla deras segrar på fotbollsplan. Vad jag förstod så hade ingen av de tjeckiska fotbollsspelarna varit utomlands tidigare och de kollade storögt allt nytt i det hemlighetsfulla kapitalistlandet Sverige. Jag såg och förstod att de var nyfikna, men det fanns de som satte gränser för deras vetgirighet. Spelarna lämnade aldrig sin sovvagn en och en och ensamma, de gick alltid i en grupp om fem, ledsagade av en äldre politruk. Alla, även politruken, var lika klädda i en kort beigefärgad jacka med klubbemblemet och i grå byxor, och de tilläts inte lämna gruppen.
På söndag spelades en match i Avesta. AIK Avesta var ingen dålig klubb, den spelade i flera år i näst högsta division och höll på ett par gånger att kvala till Allsvenskan. Jag satt på läktaren och pratade på i mikrofonen, namnen på det tjeckiska laget och jag vet inte vad. Nu måste jag erkänna att det jag vet om fotbollen skulle rymmas i en tändsticksask, i den minsta av dem. Som pojke var jag totalt ointresserad av fotboll, kan inte ens påminna mig att jag någonsin hade sparkat på en läderkula. Tillsammans med skolkompisar hade jag varit på någon enstaka träning av vårt lokala lag, men sanningen att säga har jag aldrig sett en riktig fotbollsmatch.
Jag minns inte hur matchen gick, men antagligen lät gästerna av hövlighet hemmalaget att få det åtminstone oavgjort.
Vårt umgänge med fotbollslaget var begränsat. Ingen av spelarna talade något främmande språk, bara politrukerna kunde en del tyska. Jag tog ledigt från jobbet och ledsagade en grupp i taget runt byn och visade stans sevärdheter, de var inte många, främst utsikten från älvbron över forsen och stans stolthet, Järnverket, där det på den tiden arbetade runt tre tusen människor. Spelarna hade rätt till resetraktamente, jag minns inte riktigt hur mycket, jag tror de fick 5 svenska kronor om dagen. Det låter litet men skulle motsvara minst 100 kr i dag och var en bra slant för en öststatsbo på resa utomlands. Skulle de få hela traktamentet på en gång skulle det bli en ansenlig summa pengar som skulle räcka till att köpa de eftertraktade jeansen eller någon annan lyxartikel som den förkättrade kapitalismen försåg oss med. Men icke. Hur de än gruffade och bråkade fick de av politruken bara en femma om dagen och inte mer. De smarta sparade sina traktamenten för större inköp på sista dagen, men även det var knepigt med den stränga övervakning de var föremål för. Så snart jag kom i samspråk med någon av dem fick jag höra vad de tyckte om sina kommunistiska patroner och om regimen där hemma över huvud taget. Och jag försäkrar att tjeckiska språket är rikt på otryckbara tillmälen.
Efter mycket övertalning av spelarna gick politruken motvilligt med på att jag bjöd hans grupp hem på kaffe. Man måste förstå honom. Jag var ju en uttalad regimmotståndare, hade lämnat republiken illegalt, var preskriberad och efterlyst av deras polis. Politrukerna var personligen ansvariga för sin hjord och alla visste att var och en skulle efter hemkomsten höras av ”organen” och få berätta vad de andra gjorde och sade och vem de träffade på resan. Och då skulle ”organen” naturligtvis också få en del nya uppgifter till min personakt. Men jag fick en känsla av att också övervakaren var nyfiken på hur det hade gått för mig, en flykting i det nya landet.
Vi var nyligen gifta, Ninna och jag, och bodde i en nybyggd trerummare, två trappor upp i kv. Vitsippan. Det var en ljus lägenhet, nymöblerad, och i vardagsrummet där vi satte ner oss stod Ninnas svarta flygel och våra nya blanka mahognybokhyllor. Politruken gick runt och kollade böckerna. Han stannade upp och pekade med pekfinger mot ett par slitna bokryggar ”Aha!”. Där fanns beviset för min politiska hållning, de Mans Socialismens psykologi I, II utgivna på Tidens förlag 1928. Hendrik de Man var belgisk sociolog, ledande socialdemokrat och känd kritiker av marxismen. Som kung Leopolds rådgivare under ockupationen samarbetade han med tyskarna och fastän han så småningom måste fly från dem blev han efter kriget dömd som kollaboratör.
Ninna hade ställt ett stort fat med apelsiner på soffbordet där vi satt. En av killarna lyfte handen för att ta en av frukterna, men hejdade sig när politruken satte en sträng blick i honom. Först efter flera uppmaningar från mig fick gänget lov att ta för sig av apelsinerna.
På vägen tillbaka drog sig en av grabbarna efter gruppen och när vi blev ensamma plockade han från under jackan en vackert slipad vas av böhmisk kristall. Jag köpte den av honom för vad han begärde, jag minns inte längre för hur mycket. Hoppas han fick tillfälle att köpa sig ett par äkta jeans innan de reste hem.
Efter matchen i Säter bjöd Säter Yxfabrik på middag på Stadshotellet. Säters Statt lagade de godaste köttbullar jag någonsin har ätit och de blev säkert en exotisk kulinarisk upplevelse för mina landsmän. Men innan vi satte oss till bords trädde in i salen tjeckoslovakiske ambassadören med maka. Han välkomnades av stadens honoratiores och som tjänstgörande tolk blev jag presenterad för ambassadörsparet, en för både mig och ambassadören något förbryllande och känslig situation. För att inte åsamka Sverige och Säterborna komplikationer med främmande makt bugade jag djupt och kysste ambassadörskans hand, något hon accepterade med synbar förtjusning. Ambassadören, en äldre intellektuell herre, visade å sin sida en stor diplomatisk skicklighet att hantera en knepig situation. Han frågade efter min familj och när han fick höra att jag var gift med en svensk flicka, svarade han nöjd ”Å, således en kärlekshistoria!”, varmed mina politiska synder var glömda och vi kunde alla nöjda och glada sätta oss ner och ägna oss åt den utmärkta middagen.
Veckan slutade där den hade börjat, på Krylbo station. Där stod sovvagnen redan kopplad till snälltåget mot Stockholm som skulle gå om ett par minuter. Det var litet sorgligt att säga adjö till pojkarna som jag hade umgåtts med så många timmar. De fick med sig hälsningar till mitt gamla hemland som jag visste att jag inte skulle få återse på många år ännu. Alla hade stigit på utom en av spelarna, namnet har jag tyvärr glömt, men han var den som jag hade pratat mest med och som halvt om halvt funderade på att stanna i Sverige, att ”hoppa av” som det hette då.
Nu stod vi där och tog i hand medan hans övervakare som stod intill oss blev mer och mer nervös. Resten av gänget lutade sig från vagnsfönstren och verkade uppenbart roade av skådespelet. Pojken viskade i mitt öra ”Titta på den jäveln, han håller på att bli tokig, han skiter nästan på sig så rädd är han för att jag skall hoppa av. Jag tänker inte göra det, men det är kul att jävlas med honom ett tag till”. Först sekunderna innan tåget skulle gå klev han på tåget och den svettiga politruken låste vagnsdörren efter honom.
Efter någon vecka fick jag ett brevkort med hälsning från det avlägsna Košice.
Leo Kramár 