Kategoriarkiv: Historia

Puigdemont fri även i Tyskland

Som man kunde vänta sig har katalanske politikern Carles Puigdemont blivit frisläppt efter tio dagars häkte i tyska Neumünster.

På samma sätt som belgiska domstolar tidigare har nu Oberlandesgericht, den högsta juridiska instansen i landet Schleswig, underkänt Spaniens krav på Puigdemonts utlämnande.

Föga överraskande. Snarare kan man undra hur de spanska juristerna tänkte när det i sin Europeiska arresteringsorder uppgav ”rebellion” och ”seduction”, uppror respektive uppvigling, som grunder för Puigdemonts utlämning.  Både de belgiska och de tyska domarna konstaterade att liknande brottsrubricering inte finns angiven i EAO och inte existerar i resp. länder, och att det för utlämning nödvändiga rekvisitet dubbel straffbarhet följaktligen inte föreligger.

Man ifrågasätter också att de spanska domstolarna betecknar Puigdemonts uppmaning till en folkomröstning om Kataloniens självständighets som uppvigling respektive uppmaning till uppror. ”Det är en politisk handling som inte skulle vara straffbar i Bundesrepubliken enligt gällande lagar”, säger en tysk domare, och ”även om separatiststrävanden strider mot spansk lag….skall de bekämpas på politisk väg, inte med överdrivna straffpåföljder”. I EU:staternas utlämningsavtal  finns dessutom som regel en garanti för att utlämning inte får ske för militära och politiska brott.

Kvarstår dock spanska anklagelser om korruption och mutor som domstolen kommer att pröva närmare. Puigdemont är tills vidare fri mot en borgenssumma på 75 000 € men får inte lämna Tyskland.

Tyskarna undrar varför Puigdemont anhölls först när han hade kommit till Tyskland. Han hade rest från Belgien till Finland, där han höll ett föredrag, och sedan tillbaka över Sverige och Danmark, och EAO gäller i alla dessa länder.

Annonser

70 år sedan Jan Masaryks död

Tidigt på morgonen den 10 mars 1948 hittades utrikesminister Jan Masaryk död. Man fann honom, klädd i pyjamas, på den stenlagda innergården nedanför badrumsfönstret till hans tjänstebostad på tredje våningen i utrikesministeriets byggnad.

Jan Masaryk var den enda borgerliga regeringsledamot som inte hade avgått under februarikrisen. Han stannade i förhoppning att kunna påverka utrikespolitiken och kanske också för att president Beneš satt kvar och Masaryk hade lovat sin far att alltid stå vid presidentens sida och stödja honom.

Man kan inte säga att Jan Masaryk var vördad på samma sätt som sin far. Han var en helt annan typ av politiker, av det folkligare slaget, och som sådan var han högst uppskattad och säkert den mest populära regeringsmedlem.

Som ung var Jan något av en playboy. Begåvad, med en amerikansk mor redan som barn två- och senare flerspråkig, gift med och skild från miljonärsdottern Crane och barnlös. Han hade haft ett flerårigt förhållande med författarinnan Marcia Davenport men levde de sista åren som ungkarl. Han blev 61 år.

Jan Masaryk var yrkesdiplomat, under många år ambassadör i London och under kriget utrikesminister i Benešs exilregering. Han var känd för sin folklighet och frispråkighet. Det engelska ölet under krigsåren tyckte han smakade som om någon hade druckit det innan. När somliga optimistiska politiker efter kriget hoppades att Tjeckoslovakien skulle bli en bro mellan väst och öst, sade han på sitt realistiska och kärva sätt att en bro är något hästarna pissar på.

Jag hade precis kommit tillbaka till mitt studentrum efter veckan i finkan och nyheten om Jan Masaryks död blev en fruktansvärd chock. Så länge Beneš satt som president och Masaryk var kvar i regeringen hade vi dock en liten smula hopp. Men nu var han borta och naturligtvis trodde ingen av oss att det var så som myndigheterna påstod, att han hade begått självmord. Alla var vi övertygade om att det var kommunisterna som hade tagit livet av honom.

I dag finns det tillräckligt med vittnesmål och andra bevis att det var så. Masaryk visade inga tecken på akut depression. Dagen innan deltog han i mottagningen för den nye polske ambassadören, varefter han hade ett längre privat samtal med president Beneš. Enligt vittnen var han på gott humör och man förmodar att han då hade föreslagit och fått presidentens lov att emigrera.  Med all sannolikhet avlyssnades samtalet trots alla försiktighetsåtgärder av StB eller NKVD, något som fick ödesdigra följder.

Under kvällen agerade Masaryk normalt, förberedde ett tal, åt sin kvällsmat med en öl till och bad kammartjänaren Příhoda att bli väckt klockan halv nio.

Det finns fler omständigheter som talar mot självmordshypotesen. Med tillgång till mediciner och vapen, varför skulle han välja det ganska osäkra fallet från tredje våningen? Vidare de konstaterade skadorna på kroppen, fallsättet – med ryggen utåt och det långa avståndet från huset – men också oordningen i bostaden och den för självmord ovanliga klädseln, samt att Masaryk inte efterlämnade något avskedsbrev eller annat budskap.

Jan Masaryks eventuella flykt till London skulle ha gett den tjeckoslovakiska exilen en ledargestalt och vållat Gottwaldregeringen en oerhörd skada och prestigeförlust. Enligt kriminologer och forskare på ÚDV (Myndigheten för dokumentation och undersökning av kommunismens brott) som har granskat polisens originalhandlingar, råder det inget tvivel om att Masaryk mördades på order från Moskva.

 

 

 

 

En dag i februari 1948

Så här dags för 70 år sedan satt jag antagligen och åt min första arrestsoppa med en aluminiumsked ur en plåtmugg. I samma stora plåtmugg fick man sedan på kvällen och på morgonen en slev blaskigt surrogatkaffe. Vi hade bara kallt vatten att diska muggen med, så det flöt stora fettringar på kaffet och det smakade kålsoppa. Muggen sträckte man ut tre gånger om dagen genom en lucka i dörren och fick den påfylld tillbaka med ett stycke svartbrödlimpa. Ett tvättfat och en toastol fanns i ett hörn av rummet, bara delvis skymda.

Med ett par undantag var vi bara studenter som fanns där, vi var ett femtontal i en cell avsedd för åtta, så det var trångt när vi skulle sova på den egendomliga långa britsen vid ena väggen under de högt sittande små fönstren. Vi låg direkt på brädorna med huvuden mot väggen, men av någon obegriplig anledning lutade britsen, så man gled lite neråt mot fötterna när man skulle sova. Vi sov med kläderna på och hade var sin filt, men varje gång någon vände sig måste hela raden följa efter.

Det var ganska god stämning bland oss studenter. Vi hade fått mellan fem och tio dagar var för deltagande i otillåten demonstration, jag tror att man mest ville få bort oss från gatorna under en tid. Undantaget var ett par äldre herrar i mörka kostymer som satt häktade och kallades med jämna mellanrum till förhör. De var båda mycket oroliga och olyckliga, en av dem var en högre militär, den andre ett gammalt gråhårigt undervisningsråd, han satt mest i ett hörn och bad.

Dagen innan, då regeringskrisen kulminerade den 25 februari, spred sig på det studenthem jag bodde på nyheten att man hade arresterat halva styrelsen för vår förening. Förbundsstyrelsen dominerades av nationella socialister, ibland kallat Benešparti, som i Prag leddes av primatorn Zenkl  och som jag var medlem i. Spontant samlades vi samma eftermiddag på Karlsplatsen för att tåga till slottet, uppvakta och stödja president Beneš och kräva att våra representanter skulle släppas fria.

Uppgifter om hur många vi var skiljer sig, men det handlade om flera tusen, och när vi tågade genom Prag mötte vi ett tåg av beväpnade arbetarmiliser som marscherade i motsatt riktning. Ingenting hände ända tills vi kom upp i den ganska branta Nerudagatan. Där den smalnar av stod en flerdubbel poliskordon som spärrade av gatan.

Ett polisbefäl ställde sig på en bil och med en högtalare uppmanade oss att skingras. Det var lättare sagt än gjort. Gatan var sprängfylld med människor ända ner till Lillsidans torg, ingen av dem hörde vad polisen ropade och de trängde på. Som vanligt var, började vi sjunga nationalsången, men det hjälpte givetvis inte. Efter ytterligare någon uppmaning gjorde polisen en chock. De hade fördelen av gatans lutning och trycket och trängseln blev oerhörda, jag minns att en telefonkiosk som stod i vägen svajade betänkligt, och vi som fanns längst fram hade inte en chans.

De unga poliserna var ganska ivriga, så jag fick ett slag i skallen med en k-pist så skinnet sprack och blodet rann. Såret satt i bakhuvudet, så tydligen var jag inte särskilt aggressiv eller modig utan befann mig på reträtt.

Neråt torget skingrades vi och flydde genom Lillsidan, över Karlsbron och till Gamla stan. Där någonstans hann polisen upp oss, haffade mig och min vän Robert och ledde oss till den beryktade ”Fyran”, polisstationen nr. 4 på Bartolomějskágatan. Där fanns det redan många av våra kolleger och där fick vi sitta på hårda träbänkar och se på när nya fångar leddes in av bistra civilklädda män med batonger och pistolhölster under kavajen.

Efter några timmar fick vi komma till polisdomaren. Det var en äldre herre, helt uppenbart av den gamla stammen och nervös och oförberedd på den tillströmning av flera hundra studenter under några kvälls- och nattimmar, som han nu måste döma på löpande band. Efter ett kort förhör, där en av poliserna vittnade mot oss, dömdes vi till fem dagars arrest.

 

 

Februarikuppen 1948

Det var i dag för 70 år sedan, den 25 februari 1948, som kommunisterna tog makten i Prag genom en kupp. Hur det gick till har jag börjat berätta om och skall återkomma till senare. Här bara ett personligt minne.

Prags studenter var de enda som samlade sig till en protest mot kuppen. Jag var med i det tåget som på väg till slottet och till president Beneš stoppades av polisen i Nerudagatan och skingrades. Protesten renderade mig en blodig skalle, några dagars arrest och slutet på mina studier.

I Nerudagatan sitter i dag en bronsplatta till åminnelse av den 25 februari.

DEN 25 FEBRUARI 1948 BLEV PÅ DENNA PLATS OCH PÅ SLOTTSTORGET HÖGSKOLESTUDENTER SOM I ETT MÅNGTUSENHÖVDAT TÅG DROG TILL SLOTTET FÖR ATT STÖDJA PRESIDENT BENEŠ I HANS STRÄVAN ATT BEVARA FRIHET OCH DEMOKRATI BRUTALT ANGRIPNA AV BEVÄPNAD POLIS. TILL MINNE AV DE MODIGA STUDENTER SOM I VÅRT FOLKS ÖDESSTUND VÅGADE STÅ EMOT DEN FRAMKOMMANDE RÄTTSLÖSHETEN.

PRAGS AKADEMISKA KLUBB 48                   TJECKISKA REPUBLIKENS SENAT

Den här plattan har inte suttit där så länge. På en utställning av tjeckiska exlibris i Stockholm 2003 träffade jag Petr Pithart som då var senatens – första kammarens – president . Jag tyckte att det var sorgligt att det i Prag inte fanns något minnesmärke av februaridagar 1948. Pithart lovade att han skulle se till att det skulle bli ett sådant. Jag vill inte ta åt mig äran, men jag är glad och litet stolt.

 

Pragkuppen i februari 1948

Februari 1948 – 1

Den historiska åttan

Den tjeckiska historien är ett bra exempel på den Hegelska Världsandens plötsliga katastrofsprång, eller snarare korta skov som visar en viss förkärlek för siffran åtta.

I år kommer man att fira flera jubileer. Framför allt hundraårsjubileum av den tjeckiska statens pånyttfödelse i oktober 1918. Furstendömet och senare konungariket Böhmen var en självständig och tidvis mäktig stat under medeltiden med kulmen i slutet av 1300-talet då böhmiske kungen Karl IV kröntes till tysk kejsare och Prag blev det Tysk-romerska rikets huvudstad. Det efter honom benämnda Karlsuniversitetet firar också jämna år. Det grundades 1348 som det första universitet norr om Alperna och var under många år ett lärosäte för studenter från det fjärran Sverige.

Men Tjeckoslovakien blev inte gammalt. Det stympades av Hitler hösten 1938 och upphörde att existera ett halvår senare. Kriget och den nazistiska ockupationen slutade 1945, men friheten varade inte länge denna gång heller. I februari 1948 tog kommunisterna makten genom en kupp.

Och, sedan tjeckerna efter en period av totalitarism började bygga en socialism med mänskligt ansikte, härsknade Moskva till och 1968 tågade sovjetiska stridsvagnar in i Prag.

Man kommer säkert också att minnas en annan historisk händelse. Det var i maj 1618 som de tjeckiska protestanterna lyfte ut två kejserliga ståthållare genom fönstren på Hradčanyslottet. Trots ett fall på något tiotal meter klarade sig de två katolska herrarna med livet i behåll, men ingen anade då att defenestrationen i Prag skulle starta det trettioåriga kriget. Vid dess slut 1648 hade Böhmen upphört att vara en självständig stat.

 

Krisåret 1947

Men nu är det februari och jag minns de händelser för 70 år sedan som förändrade hela mitt liv.

Våren 1945 var en oförglömlig vår. Ingen som inte var med om den kan någonsin föreställa sig den jublande glädje vi upplevde. Efter sex års av tysk ockupation, kriget, ständigt hot om tvångsarbete, Gestapo, Heydrichterrorn och Förintelsen, var vi äntligen fria. Nu var det slut på kriget, slut på allt elände, slut på väntan, slut på det provisoriska livet, det nya, det verkliga livet började.

Jag tog studenten 1942 men tyskarna hade stängt de tjeckiska högskolorna, så jag började arbeta på en revisionsbyrå i vår lilla stad. Efter krigets slut flyttade firman en del av verksamheten till Prag och jag fick möjlighet att flytta med, arbeta halvtid och börja läsa på Handels.

Det var trångt i lektionssalar och ont om rum. Sex årskullar hade väntat på att högskolorna skulle öppnas igen och Prag var sprängfyllt med studenter. Men det var en underbar tid, vi var fria och vi försökte ta igen allt som vi hade försakat under ockupationsåren.

  

Edvard Beneš

Det stora nya och spännande var politiken. Benešregeringen som hade bildads i Moskva leddes av socialdemokraten Fierlinger med kommunisten Gottwald som vice. Socialdemokraterna hade varit det största partiet före kriget, men kommunisterna, som under Röda arméns vingar hade bildat nationalkommittéer och i praktiken styrde landet, hoppades på att vinna det val som skulle hållas i maj 1946. De blev besvikna.

Landet var splittrat. I Böhmen fick kommunisterna drygt 43%, men i Mähren och Slovakien, som hade upplevt Röda arméns framfart, bara 34% respektive 30%. Med socialdemokraternas hjälp blev det ändå en liten socialistisk majoritet och Klement Gottwald ny statsminister.

 

Klement Gottwald

I maj 1948 skulle vi gå till val igen men situationen hade inte utvecklat sig så som kommunisterna och Moskva önskade. Trots stora ansträngningar lyckades man inte med att helt behärska armén, polisen och statsapparaten, och de opinionsundersökningar som det kommuniststyrda informationsministeriet hade gjort (men aldrig publicerat) tydde på att kommunisterna skulle tappa 8-10 procent och därmed riksdagsmajoriteten.

Den heta sommaren

Det vi unga under de långa krigsåren väntade och hoppades på var att gränserna skulle öppnas och vi skulle få resa utomlands. Det visade sig att det trots den återvunna friheten inte var så lätt. Det var inte lätt att få pass och utresetillstånd och ännu svårare att få tilldelning av den hårt reglerade valutan. Men efter mycket krångel lyckades jag, och i juli 1947 satt jag med två kompisar på tåget till Gdynia och Sverige.

Det var en minnesvärd och för mig livsavgörande resa denna exceptionellt heta sommar. Att komma från ett krigshärjat Europa, efter resan genom det totalt förstörda Polen, till det sommarfagra Stockholm blev en drömlik upplevelse. Vi gick genom skinande rena gator, såg vackra välunderhållna hus, Strandvägen med skärgårdsbåtar i Nybroviken, välnärda, välklädda och vänliga människor, konstaplar med sablar och vita sommarmössor. Det var som att befinna sig i en för länge sedan svunnen värld, världen som den var före kriget och som man inte trodde kunde finnas längre.

När tiden för hemresan var inne kom det oroande nyheter. Kommunismen var på frammarsch på många håll i Europa. Italiens kommunistparti väntades vinna i de kommande valen och i Grekland pågick inbördeskrig mellan regeringsarmén och de Jugoslavienstödda kommunisterna. Svenska tidningar rapporterade om politisk oro i Tjeckoslovakien. Frankofilen Beneš ville sluta en mot Tyskland riktad försvarsallians med Frankrike, liknande dem man hade med Sovjet och Jugoslavien. I Paris höll man på med förhandlingar om Marshallplanen, den av USA erbjudna ekonomiska hjälpen till Europa. Tjeckoslovakien och andra östeuropeiska länder var i stort behov av sådan hjälp. Pragregeringen beslöt att man skulle delta i konferensen men först måste man inhämta Stalins godkännande. Gottwald och utrikesminister Jan Masaryk flög till Moskva och där blev det klart och bestämt ”Njet!”, utan några andra skäl än att Tjeckoslovakiens deltagande kunde påverka det tveksamma Sverige. Samtidigt ”avrådde” Stalin bestämt också mot avtalet med Frankrike.

  

Jan Masaryk

Det blev nu uppenbart att det inte längre var Prag som bestämde om Tjeckoslovakiens utrikespolitik. När beskedet nådde Prag var de borgerliga regeringsmedlemmarna förkrossade. Järnridån hade definitivt gått ner vid Tjeckoslovakiens västra gräns.

Våra snälla svenska värdar avrådde oss att åka hem. Vi skrattade, nej, nej, vi kände väl våra vänner kommunister, de var våra kompisar och studiekamrater, de var goda demokrater, nej, det var ingen fara, demokratin var fast förankrat i vårt land och vi hade ju Beneš som var mån om goda relationer med Sovjet.

När semestern var slut var det bara att tacka för all gästfrihet, vinka adjö och åka hem.

 

 

 

 

 

 

 

Den 27 januari minns vi

Den 27 januari minns vi Auschwitz befrielse. Min far Leo fick inte uppleva den men några få gjorde det. Greta Mlýnská överlevde fyra år och tre selektioner.

Det var 50 år sen jag hade lämnat min hemstad och mycket hade förändrats under tiden. Mayers värdshus vid huvudgatan, där farmor härskade med fast hand, är borta. Skadat av ryska katiusjaraketer våren 1945 och rivet.

De flesta av de gamla är också borta, inte ens gravar finns kvar. Den gamla judiska begravningsplatsen har blivit en trafikplats, några få gravstenar har räddats och flyttats till en plats bakom muren till den kristna kyrkogården. Där finns bland vilt växande gräs också några få nya gravvårdar.

Fru Mlýnská hade nyckeln till den rostiga grinden. Hon var den sista av de en gång kring 700 judarna i Hodonín, den enda som var i livet och bodde kvar i stan. Hon var 86 år gammal. Hennes dotter Jiřinka levde i Israel och kände min farbror Béďa och hans fru Hanna. De bad mig att framföra hälsningar till fru Mlýnská när vi skulle åka till Hodonín våren 1999.

Vi träffade då fru Mlýnská i sällskap med min klasskamrat Josef som kände henne väl. Främsta anledningen till besöket var att hon förvarade nyckeln till den judiska begravningsplatsen och vi följdes alla åt dit för att se familjen Mayers grav. Stan är liten och folk på busshållplatsen hälsade vänligt på fru Mlýnská.

På den förvuxna och ödsliga begravningsplatsen ligger min farmor Amalia och faster Irena som båda överlevde, den ena i Theresienstadt, den andra gömd i Slovakien, och dog efter kriget. På gravstenen finns också namnen på min far Leo och Irenas man Oswald Glaser och dotter Gerti, alla tre döda i Auschwitz. Utom den Mayerska graven finns här bara ett par andra nya gravar, bland dem fru Mlýnskás man Arnošt, och ett tiotal mossbelupna gravstenar från den gamla judiska begravningsplatsen som kasserades efter kriget.

När Gunilla och jag var i Hodonín i början av maj 2002 ringde vi fru Mlýnská och hon var mycket angelägen om att vi skulle komma och hälsa på hemma hos henne. Det gjorde vi på förmiddagen söndagen den 5 maj. Vi samtalade i över två timmar.

Fru Mlýnská bodde ensam i en liten trerummare full av vackra gamla saker, bl. a. en mängd sydmährisk keramik som hennes avlidne man samlade på. Hon gav oss som minne en liten vas. Hon var sjuklig, hade cancer i höger bröst som läkarna inte ville operera, antagligen på grund av hennes ålder. Hon hade mycket svårt att gå och behövde stöd när hon rörde sig i lägenheten. Hon hade en son som var tandläkare, gift och bodde i en by i närheten, och en sonson. Telefonen ringde flera gånger under vårt besök, så hon var inte övergiven och hade tydligen ständig kontakt med sin son och sina vänner. Hon fick mat hemburen en gång om dagen och hjälp med städning.

Vi frågade om min far och familjen Mayer och hon berättade. Särskilt mindes hon Béďa, de var närmast i ålder. Hennes far – de hette Müller på den tiden – hade ett ångbageri med flera anställda och hon berättade att hon som ung flicka brukade bära färskt bröd till Mayers värdshus vid huvudgatan.

Vi frågade om hennes eget liv och hon berättade, mest på tjeckiska men för Gunillas skull också på tyska. Hon visade visserligen tecken på åldrande – hon upprepade sig ibland och kunde avvika från ämnet – men hennes berättelse var livfull och konsekvent vid upprepningar. Hon berättade episodvis, så som minnen dök upp och hennes minnen rörde sig mest kring vistelsen i Auschwitz och tiden för lägrets likvidering i januari 1945.

Från Auschwitz fördes hon till andra läger, Tiefstalen (?) [i], Bergen-Belsen. Där härjade fläcktyfus som även hon drabbades av. Hon mindes att hon var fruktansvärt törstig och att det inte fanns något att dricka, så hon drack sin egen urin. Hon överlevde tyfusen, som genom ett under.

Greta Müllerová föddes 11 september 1915 i Hodonín där hon bodde till den tyska ockupationen 1939, då hon flyttade till sin bror Osvald, läkaren, i Prag. Därifrån transporterades hon tidigt, redan 1940, till Auschwitz. Där var hon i fyra år, till början av 1945 då lägret likviderades. Hon säger att hon var 30 då, och var således 25-26 år gammal när hon kom till Auschwitz. Hon visade oss det tatuerade numret på underarmen, 7.403 (?), ett lågt nummer, som enligt henne väckte respekt bland nykomlingarna i lägret.[ii] Ung, stark och arbetsför arbetade hon i ammunitionsfabriken och på bygget och överlevde.

Varje morgon klockan fem ställdes man upp till ”appell”, för kontrollräkning om någon skulle ha rymt. Som mat fick man en gång om dagen soppa på kålrötter, annars väldigt litet eller nästan inget. En gång var fjortonde dag en liten leverpastejkonserv för två personer.

När transporter med tjeckiska judar började anlända höll hon utkik efter bekanta. Dessa transporter gick i regel direkt till gaskamrarna. En dag såg hon hur tre unga tjeckiska judar avrättades med nackskott sedan de först hade grävt sina egna gravar. Bland de skjutna fanns en ung man från Hodonín, Pavel Morgenstern. Med nästa transport dagen därefter kom också Pavels föräldrar. De frågade henne efter sin son. Hon svarade att han hade gått med en transport, dit de själva också skulle och att de säkert snart skulle träffas där. Även Pavels föräldrar blev dödade.

Vintern 1944-45 närmade sig den ryska fronten – man kunde redan höra den – och det pågick ständiga selektioner: de som ansågs kapabla att gå skulle anträda den långa marschen till Tyskland, de svaga den korta till gasen. Det räckte att ha vitt hår eller åderbråck för att man skulle sorteras ut vid selektionen.

Det gick ständiga rykten om vem och vilka skulle till gasen eller till transport. Gretas bror läkaren arbetade på sjukavdelningen och hade vid tre tillfällen räddat hennes liv genom att ordna så att hon blev sjukskriven när selektionerna pågick. I januari 1945 fick hon veta att även de som arbetade på sjukan skulle selekteras. Hon ville till varje pris rädda sin bror och bestämde sig att i strid mot alla regler försöka tala med doktor Mengele.

Varje gång Mengele besökte lägret utfärdades ”lagersperre”, d. v. s. ingen fick lämna baracken, den breda lägergatan måste vara helt fri från fångar när Mengeles följe passerade. Greta var desperat och ville rädda sin bror till varje pris. Vid en sådan ”lagersperre” rusade hon ur baracken, klädd i sina randiga trasor och en stulen kavaj och med fötterna inlindade i trasor. Mengele stod där omgiven av en grupp SS-officerare vid ett bord dukat med öl och annat. Hon gick fram till honom och bad honom att skicka brodern läkaren med en transport. Mengele tittade stint på henne och sade: ”Det skall gå transporter och det skall bli selektioner. Han skall gå ditt han skall”. Gretas bror gick i gasen.

I kvinnobaracken där Greta bodde fanns två flickor, en tjeckisk och en ungersk judinna som hade fött barn i hemlighet, på den skitiga latrin som fanns i mitten. När det var klart att de skulle vidare med en transport lindade de sina spädbarn i halm och trasor, skaffade från sjukan litet sömnmedel som de gav barnen och stoppade dem som bylten under kläderna. Men när de passerade SS-mannen som prickade av dem på listan rörde sig den ena babyn och SS-mannen såg det. Han drog fram barnet ur trasorna, höll det i fötterna och slog huvudet mot barackhörnet så skallen krossades och hjärnsubstansen trängde ut. Den unga mamman sändes till gasen.

”Nu skall jag berätta hur det ser ut i en gaskammare”, sade fru Mlýnská.

Hon måste vara en av de ytterst få människor som har varit inne i en gaskammare och överlevt. Hon blev selekterad och i vanlig ordning avklädd naken och beordrad till ”duschen”. Hon minns den fräna lukten, de gråa betongväggarna, ”glasvägg” i ena änden, plåtstrilarna, ”rosetterna”, i taket. Men just innan dörren slöts hörde man utifrån ljuda signalen ”Flyglarm!”. Det var den första amerikanska flygräden mot Auschwitz.[iii] Hon och de andra blev jagade ur kammaren, nakna som de var, men de överlevde. Hon transporterades senare till andra läger i Tyskland, arbetade i ammunitionsfabrik, upplevde andra hemska flygräder, hon minns särskilt en i Hamburg där hon kröp på bara magen undan bomberna, fick tyfus i Bergen-Belsen men överlevde igen, den enda av en familj med sju syskon.

”Gud ville att jag skulle leva”, säger hon.

Hon säger att hon aldrig berättat det här tidigare, inte ens för sina barn eller barnbarn. Varför? ”Jag ville inte det”, säger hon.

Efter befrielsen återvände Greta Müllerová till sin hemstad. Som enda överlevande av sin familj fick hon tillbaka föräldrarnas bageri men visste inte hur hon ensam skulle kunna klara rörelsen. På stadskontoret där frågan om återlämnande diskuterades fanns utom henne endast några få överlevande judar, bland dem två yngre män som hon inte kände närmare. Hon fattade snabbt sitt beslut, vände sig till den som hon tyckte verkade mest sympatisk och frågade honom om han ville gifta sig med henne och sköta bageriet. Han tvekade och slutligen tackade han nej. Han visste inget om bageriverksamhet och dessutom hade han bestämt sig att så snart som möjligt utvandra till USA.

Greta vände sig då till den andre, men även han tackade nej. Han var slaktare och charkuterist och vågade inte åta sig ledningen av ett stort bageriföretag. När hon nedslagen passerade den förste kandidaten, Arnošt, vände han sig mot henne och sade att han hade ändrat sig. De gifte sig och fick barn och var lyckligt gifta i femtio år. Arnošt dog för några år sedan.

Efter Pragkuppen 1948 tog kommunisterna bageriet ifrån dem igen.

Fru Mlýnská dog i slutet av augusti 2003.

[i]  Möjligen Tiefstadt. Jag har inte lyckats identifiera detta läger

[ii]  Det tatuerade numret var ganska svårtytt.

[iii]  Jag har inte kontrollerat om det verkligen var den första allierade flygräden mot Auschwitz.

 

©  Greta Mlýnská och Leo Kramár

 

Aktion 1005

Tack vare Jevgenij Jevtusjenkos  berömda dikt som fick Sjostakovitj att komponera sin 13:e symfoni har judemassakern i Babij Jar, Käringravinen utanför Kiev, blivit känt i hela världen.

Under förespegling av evakuering samlade man under två höstdagar, den 29 och 30 september 1941 alla stadens kvarvarande judar och förde dem till ravinen. De fick klä av sig och ställa sig vid branten eller lägga sig med ansiktet ner i ravinen och man dödade dem, en efter en, med nackskott.

Med tysk grundlighet höll man noga räkning på offren och SS-Standartenführer, överste Paul Blobel kunde rapportera till Himmler att 33 771 judar hade ”evakuerats” och att staden Kiev var judenfrei. Det var mest kvinnor och barn som hade mördats, de flesta männen var inkallade och vid fronten. En ingenjörsavdelning sprängde sedan ravinen och dolde de nakna människokropparna under ett tjockt lager jord.

Under sovjettiden fanns det inget intresse för att påminna om Förintelsen. Först 1991 satte man upp där ett värdigt minnesmärke, en menorah, den sjuarmade ljusstaken. På årsdagen i fjol placerade någon ett antal bildäck runt monumentet, hällde över  bensin och tände på. Det var sjätte gången som minnesmärket vandaliserades.

Massakern i Babij Jar var bara ett av många massmord på judar som utfördes av Blobels Einsatzkommando 4a. Det tillhörde Einsatzgruppe C, en av de fyra SD (Sicherheitsdienst)-enheter som fick uppdraget att rensa de erövrade områdena bakom östfronten från partisaner och politiska kommissarier men som i verkligheten påbörjade Förintelsen. Så exempelvis rapporterar den lokale SS- och polischefen i Kaunas till sina överordnade att hans kommando under tiden juni 1941-1 februari 1942 avrättade 56 partisaner, 7 politruker och ett par tusen andra, kommunister, sinnessjuka, zigenare och ryska krigsfångar, men också 136 421 judar. Sammanlagt mördade hans enhet under sju månader 138 272 människor, bland dem 55 556 kvinnor och 34 464 barn.  Med stöd av bl.a. tyskarnas egna rapporter beräknar man att de fyra Einsatzgrupperna, med en styrka på mindre än 3 000 man, under tiden juni 1941-december 1942 mördade minst 900 000 judar.

När Röda Armén i november 1943 återerövrade Kiev var ravinen övervuxen och det fanns inte ett spår efter de dödade judarna. Man hittade inga kvarlevor efter de tiotusentals offer som begravdes här bara ett par år tidigare. Och på samma sätt var det när man kom till andra platser där ett stort antal judar bevisligen dödats och dolts i massgravar under tyskarnas ockupation 1941-1944.

Det finns en överväldigande dokumentation och en mängd böcker om förintelseläger och om SD-enheternas härjningar bakom fronten, men förvånande litet om den verksamhet som under åren 1943-1944 bedrevs under beteckningen Aktion 1005, respektive Sonderaktion 1005, och vars mål var det tyskarna kallade Enterdigung, uppgrävning av massgravar och fullständig utplåning av alla spår efter Förintelsen.

Upprinnelsen till Aktion 1005 var teknisk och hygienisk. I de flesta förintelselägren hade man inte förbränningsugnar utan begravde de gasade offren i massgravar. Med Förintelsens ökande omfattning ökade också lägerledarna problem med det växande antalet lik de måste bli av med. I februari 1942 kallade Heydrich översten Paul Blobel, en erfaren ledare av Einsatzkommando 4a, till Berlin där Blobel fick uppdraget att utarbeta en lämplig metod att bli av med liken. Uppdraget fick ett aktnummer 1005 och belades på samma sätt som hela Förintelsen med högsta sekretessgraden ”Geheime Reichssache”.

I lägret Chelmno (Kulmhof) dödade man från december 1941 till april 1943 mellan 180 000-200 000 människor, majoriteten av dem judar från gettot i Łódź. Offren begravdes i grunda massgravar under ett tunt jordlager. Under den varma sommaren 1942 fick man problem med bubblande gaser och illaluktande vätskor från de ruttnande liken som hotade förgifta grundvatten i den närliggande staden.

Det var här som Blobel sommaren 1942 utarbetade och utprovade en metod att bränna de utgrävda liken på en rost av järnvägsräls där de döda varvades med lager av ved, besprutades med bensin och brändes. En som var intresserad av Blobels experiment var Auschwitzkommendanten Höß som kom på besök. Metoden blev godkänd av lägerinspektören Christian Wirth och den användes sedan i andra förintelseläger som Sobibór och Treblinka och tidvis, vid överbelastning eller när krematorierna strejkade, också i Auschwitz.

Efter nederlaget vid Stalingrad började det gå upp för de ansvariga i den tyska ledningen att kriget kanske inte skulle sluta så som de trott och att de ansvariga för morden på judar, krigsfångar och för andra krigsförbrytelser kunde vänta sig efterräkningar. Möjligen bidrog upptäckten av massgraven med över 4 000 av NKVD mördade polska officerare i Katynskogen i april 1943 till den här klarheten.

Himmler och hans kumpaner fick nu bråttom med att sopa undan alla spår efter sin verksamhet i de ockuperade områdena.  Aktion 1005 utökades till att exhumera och bränna de hundratusentals lik som Einsatzgrupperna lämnat efter sig och uppdraget gick till förbränningsexperten Blobel.

Aktion 1005 bedrevs som intensivast från hösten 1943 till hösten 1944. Blobel satte upp dels tre rörliga Sonderkommandos, A, B och Mitte, dels tillfälliga lokala 1005-Kommandos. Storleken av grupperna varierade allt efter behovet, men de leddes alltid av ett fåtal, 4-8 SD-tjänstemän. Bevakningen sköttes i regel av en styrka bestående av 40-70 tvångskommenderade vanliga poliser, Schutz- och Ordnungspolizei, undantagsvis, vid stora aktioner som i Babij Jar, av Wehrmacht . Själva jobbet utfördes av tvångsarbetare, krigsfångar eller vanliga fångar, men framför allt och övervägande av arbetsdugliga judiska fångar från olika koncentrationsläger som tvångskommenderades till ”Dödsbrigaden”. Antalet varierade från några få till så många som 327 i Babij Jar.

Fångarna inkvarterades i närheten av massgraven, ofta i jordkulor de själva hade byggt, och de bevakades dag och natt av vakter som sköt skarpt vid misstänkta flyktförsök. När några fångar ändå lyckades fly fick alla i fortsättningen arbeta med fotbojor. De tvingades skyffla bort det täckande jordlagret och med järnhakar eller med blotta händer släpa de halvruttna liken till förbränningsstället. Askan efter de kremerade siktades för guldtänder och andra värdeföremål och spreds sedan omkring, grävdes ner eller kastades i ett vattendrag. Massgraven fylldes igen, marken slätades över och planterades med växter. Vid riktigt stora utgrävningar tog man till hjälp grävskopor och andra större verktyg.

Blobel var oftast inte närvarande men han gjorde täta inspektioner och rapporterade resultatet till Berlin via lokala SS-myndigheter. I telegrammen till RSHA, Reichssicherheitshauptamt, kamouflerade man meddelanden och rapporterade antalet förbrända lik som avverkat timmer eller som molnhöjden i meter i en låtsad väderleksrapport.

Man hade ett visst problem med oförbrända skelettrester. I början fick fångarna krossa dem manuellt, men snart kom man på att det fanns ett lämpligt redskap och man köpte in och använde motordrivna kulkvarnar som malde sönder människoben effektivare.

När arbetet var färdigt omringade poliserna fångarnas boplats, SD-personalen tog dem en och en avsides, de beordrades att klä av sig och lägga sig med ansiktet neråt varefter man avrättade dem med ett nackskott. Liken brändes.

De som togs ut till dödsbrigaderna visste vad som väntade dem men ytterst få lyckades fly. I september 1943 gjorde 25 fångar ett utbrytningsförsök efter likförbränningar i Babij Jar, tio av dem dödades men resten undkom. I november 1943 gjorde också en grupp fångar i Janowskalägret i Lwów ett utbrytningsförsök. Flera av dem sköts ihjäl men ett antal kom undan och anslöt sig till en partisangrupp där tolv av dem överlevde kriget och kunde vittna om sina upplevelser. Även på andra ställen lyckades ett fåtal fångar fly från 1005-Komandon och överleva.

Under det år som Aktion 1005 pågick hann Blobels grupper exhumera och förbränna hundratusentals lik i alla kända massgravar i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Polen, Estland, Lettland, Litauen och Serbien. De största var de i Babij Jar, där arbetet avlutades på årsdagen(!) den 29 september 1943, i ”Piaski” vid Janowskalägret med minst 50 000 dödade, i Rumbulaskogen utanför Riga med 23 000 lik utgrävda i juni 1944 och i Bikiernikiskogen, också den nära Riga, med minst 20 000 döda i september 1944.

De lokala 1005-Kommandos existerade i regel bara några veckor, Sonderkommandos däremot förflyttade sig vida omkring. Sonderkommando 1005 B deltog i september 1943 i Babij Jar, i oktober var de i Krivoj Rog, i december i Nikolajev i södra Ukraina, för att efter jul- och nyårsledighet fortsätta till Polen där de i slutet av januari åtnjöt vila och åkte skidor i Tatrabergen. Från april till september 1944 arbetade de i Rigatrakten, men när Röda Armén närmade sig förflyttade man dem till Jugoslavien där de sattes in i aktioner mot partisaner.

Paul Blobel dömdes till döden som krigsförbrytare och hängdes 1951. Han var till yrket arkitekt. När han på 1930-talet blev arbetslös gjorde han som många andra, gick in i NSDAP för att försörja sig. Som övertygad nazist och judehatare blev han medlem av SS-säkerhetstjänst ochavancerade under kriget till överste . Han dömdes inte för sin verksamhet som likskändare utan för att han tidigare som chef för Sonderkommando 4a enligt åklagaren var ansvarig för mord på 60 000 människor. Ett antal av hans underordnade dömdes samtidigt till långa fängelsestraff och till döden.

Källor

Jens Hoffmann, Das kann man nicht Erzählen. Aktion 1005  (Hamburg, 2008)

Enzyklopädie des Holocaust Justiz und NS-Verbrechen, Band XXVII

http://www.ns-archiv.de/einsatzgruppen/blobel/eidesstattliche-erklaerung-1.php

https://www.yadvashem.org/yv/en/education/languages/dutch/pdf/briefe_kretschmer.pdf

http://www.zeit.de/2001/48/Schiessen_muesst_ihr_/komplettansicht

Historien om Finlands frigörelse

 

I år firar Finland 100 år av sitt oberoende.  Det var den 6 december 1917 som den finska lantdagen förklarade Finland som en självständig stat. Att frigörelsen blev ganska odramatiskt får man tacka bolsjevikerna och inte minst Lenin och Stalin för.

Sedan 1809 var Finland ett ryskt storfurstendöme med vidsträckt autonomi och självstyre. I slutet av 1800-talet började man dock inskränka den finska autonomin och inledde en förryskningsprocess. 1917 hade Finland ett partipolitiskt sammansatt parlament, lantdagen, och en senat, formellt under ledning av den ryske guvernören som representant för tsaren men de facto en regering ledd av två finska vice ordföranden.

Efter tsarens abdikation i mars 1917 styrdes Ryssland av en svag provisorisk regering. Det militära sammanbrottet hade givit de centrifugala krafterna i det mångnationella ryska samväldet fritt spelrum och imperiet hotades av sönderfall. Finnarna, ukrainarna, balterna och de kaukasiska folken krävde större autonomi och eventuellt oberoende, något som regeringen i Petrograd försökte till varje pris förhindra.

De finska politiska partierna var vacklande i sin inställning. Petrogradregeringen hade återgett Finland den tidigare större autonomin och de borgerliga var lojala och ville vara kvar; socialdemokraterna följde däremot partiets tidigare kongressbeslut och åberopade folkens rätt till självbestämmande. I juni åkte riksdagsmannen Evert Huttunen till Petrograd där han på Allryska sovjetkongressen vädjade till de ryska partikamraterna om stöd för finnarnas krav på fullständigt oberoende. Kongressen fann en kompromiss och beslöt att finnarna skulle få ett ännu större mått av självbestämmande. Förslaget accepterades och den finska lantdagen, där socialdemokraterna hade majoritet, antog den 18 juli den s.k. maktlagen. Hädanefter skulle regeringen i Petrograd bestämma endast om utrikespolitiken och försvaret.

När Kerenskijs regering den 7 november störtades av bolsjevikerna befann sig det ryska samväldet i ett tillstånd av upplösning. I detta läge utfärdade Folkkommissariernas råd, Rysslands nya regering, den 15 november en Deklaration om Rysslands folks rättigheter. Deklarationen som slår fast ”Rysslands folks rätt till självbestämmande, även innebärande separation och bildande av en oberoende stat”, är undertecknad av Rådets ordförande V. Uljanov (Lenin) och folkkommissarien för nationaliteter Josef Dzjugasjvili (Stalin).

Någon kanske höjer på ögonbrynen. Folkens rätt.. secession…oberoende stat! Vad tog det åt dessa övertygade marxister och antinationalister? Förklaring ligger längre tillbaka i tiden.

Internationalisterna Marx och Engels har inte skrivit många rader om nationella frågor. I sina brev till Engels är Marx hånfull mot proudhonisterna som ansåg att nationalismen och nationen var föråldrade fördomar och som ”avskaffat” nationaliteterna, men han var också nedlåtande mot små nationer som han inte betraktade som historiska och därför inte värda något stöd i sin befrielsekamp. Självklart ansåg Marx att den nationella frågan var underordnad arbetarfrågan, men där de nationella rörelserna redan existerade skulle man stödja det progressiva i dem. Sålunda stödde han polackerna och ungrarna därför att de var ”revolutionära folk” men var emot tjeckerna och sydslaverna som han ansåg reaktionära.[1]

Londoninternationalen 1896 fattade däremot ett helt entydig beslut:

”The Congress declares, that it stands for the full right of all nations to selfdetermination (Selbstbestimmungsrecht)”, och i de ryska marxisternas 1903-års program fastslår man ytterligare att:

”…the right of nations to selfdetermination… has always been understood to mean the right to secession”[2]

Lenin sammanfattade sin syn på frågan i en rad polemiska artiklar skrivna 1914. Här hävdar han nationernas obetingade rätt till secession och bildande av oberoende stater, och avvisar all storrysk eller annan chauvinism. Med en av sina vanliga sofismer bevisar han samtidigt att det inte finns någon motsättning mellan partiets krav på internationalism och Londonresolutionen. Tvärtom är det så att den proletära internationalismen främjas genom de enskilda nationernas separatistiska nationalism. Som exempel använder han den då aktuella separationen av Norge från Sverige.[3]

På Lenins uppmaning sammanfattade Stalin partiets inställning 1913 i essän ”Nationalitetsproblemen och socialdemokratin”. Gång på gång betonar han här partiets klara inställning till självbestämmanderätten och förtydligar ytterligare att den innebär att varje folk får ”ordna sitt liv som man själv önskar”. Samtidigt räknar han med att vad missnöjda minoriteter i första hand önskar är att använda sitt språk, och att missnöjet försvinner om de får egna skolor och alla medborgerliga och religiösa (sic) rättigheter.

Det tsarryska imperiet hade knappt hunnit konsolidera sig efter en intensiv period av expansion när kriget 1914 bröt ut. Under drygt hundra år hade man erövrat Svartahavskusten med Krim, vunnit Polen och Finland, förvärvat Bukovina och Bessarabien och avslutat erövringen av Kaukasien. Expansionen var avslutad i början av 1800-talet, men den brutala koloniseringen av de nya områdena möttes med våldsamt motstånd som fortsatte långt in på detta århundrade. Ett två år långt uppror i Polen kuvades först 1863, kriget mot bergsborna i Kaukasus fortsatte in på 1870-talet och den etniska oron där blossade upp då och då, senast under året 1905.

I en tidningsartikel i maj 1917, ”Finland och Ryssland” klandrar Lenin den tsaristiska expansionen och annekteringen av Finland och angriper den provisoriska regeringen som inte har gått tillmötes finnarnas krav på större autonomi. Han åberopar Sovjetkongressernas tidigare beslut och visar på skilsmässan mellan Sverige och Norge som båda länderna vunnit på. Han utropar: ”Ge Finland rätten till secession!” [4]

Maktbytet i Petrograd förändrade inställningen i Helsingfors. De ryska bolsjevikerna hoppades på och uppmuntrade en revolution i Finland, något de borgerliga fruktade. Socialdemokraterna däremot välkomnade utvecklingen i Ryssland, de kände sig solidariska med det ryska broderpartiet och ville avvakta, men de hade förlorat valet i oktober och var nu i minoritet både i lantdagen och i senaten.

Lantdagen ansåg att den bolsjevikiska regeringen inte var laglig och hade inte erkänt den, men novemberdeklaration var en tydlig signal, ett grönt ljus, så man tog ett steg längre. Redan samma dag som deklarationen kom, den 15 november, förklarade sig lantdagen som innehavare av den högsta statsmakten i Finland.

För att klarlägga regeringens inställning skickade Lenin sin kommissarie för nationaliteter, Josef Stalin, till de finska socialdemokraternas extra kongress den 27 november. Och Stalin talade klarspråk:

…Då måste jag helt kategoriskt förklara att vi inte skulle vara demokrater – för att inte tala om socialism! – om vi inte tillerkände Rysslands folk deras  fria rätt till självbestämmande… En fullständig frihet för det finska folket och för alla övriga Rysslands folk att ordna sina liv![5]

Detta var Stalins första officiella framträdande som folkkommissarie.  I sitt tal den 27 november 1917 bekräftade han Leninregerings deklaration om Finlands rätt till självständighet.

Redan den 22 november hade Ukraina förklarat sig som autonom folkrepublik och liknande förklaring gjordes av Moldavien den 2 december.

Den 4 december inkom finska senaten till lantdagen med en proposition där man hänvisade till lantdagens novemberbeslut och överlämnade ett förslag till en ny författning ”byggd på grundsatsen att Finland skall vara en oberoende republik”. Förslaget utgår ifrån att ”det ryska folket har…flerfaldiga gånger förklarat sig ärna medgiva det finska folket rätt att själv styra sina öden”. Här citerar man nästan ordagrant kamrat Stalin och med ryska folket menas här tydligen det socialdemokratiska partiet och Lenins bolsjevikregering, de enda som hade uttalat sig på detta sätt.

Propositionen antogs den 6 december med 100 borgerliga röster för och 88 socialdemokratiska röster mot.

Sedan gick det vecka efter vecka och i Helsingfors väntade man på reaktionen i Petrograd. Även utomlands dröjde man med ett erkännande i väntan på Ryssland. I slutet av december for därför en finsk delegation till Petrograd med en officiell begäran om erkännande av självständigheten. På nyårsaftonen 1917 mötte delegationen Lenin som bekräftade att folkkommissariernas råd hade godkänt Finlands secession. Regeringsbeslutet fastställdes några dagar senare, den 4 januari 1918 av Allryska centrala exekutivkommittén, det högsta lagstiftande och verkställande organet.

Det var först nu som Finland var fritt.

Bolsjevikerna handlade i överensstämmelse med partikongressernas resolutioner, men de var övertygade om att randstaterna skulle göra sina egna revolutioner och sedan återförena sig med det socialistiska Ryssland. När revolutionerna och anslutningarna uteblev utsattes Lenin och Stalin för kritik, både utifrån och inom partiet. I ett tal inför Centralkommittén i januari 1918 medgav Stalin att regeringen ”mot sin önskan skänkte frihet, inte till folket eller till representanter av det finska proletariatet, utan till de finska borgarna”, men han skylde på de finska socialdemokraternas opåräknade feghet.[6]

Några dagar senare, i ett tal på Tredje allryska sovjetkongressen gick han ett steg längre. Principen om folkens självbestämmande, förklarade han, ”borde tolkas som självbestämmanderätt inte för bourgeoisien utan för de arbetande massorna”, och den ”måste användas som ett medel i kampen för socialismen och måste underordnas socialismens principer”. [7]

Det var ett erkännande att den hittills förordade nationalitetspolitiken hade misslyckats. För att kunna hålla kvar de kvarstående randnationerna och locka tillbaka de redan avfallna såg man sig nödsakad att revidera sitt motstånd mot federalismen. Stalin presenterade för kongressen ett förslag till en ny, federalistisk författning. Där talar man förvisso om en ”frivillig union av Rysslands folk”, men där någon rätt till utträde inte längre omnämnes. Förslaget antogs enhälligt av kongressen.[8]

Under inbördes- och interventionskriget 1918-1922 bildades det självständiga stater överallt på det gamla Rysslands territorium och det tog åratal att med vapenmakt besegra dessa folk och ansluta dem till Sovjetstaten. Detta gällde ukrainarna, kosackerna, georgierna och andra kaukasier, krimtatarerna, kalmuckerna, de sibiriska folken och de turkiska folken i Centralasien. Ännu så sent som 1924 bekämpade man lokala etniska motståndsnästen.[9]

I Finland gjorde de missnöjda socialisterna en ansats till revolution. Den 27 januari 1918 avsatte man och arresterade senaten, upplöste lantdagen och proklamerade en finsk socialistisk arbetarrepublik. Det gick bra i början, på kort tid erövrade röda garden hela södra Finland och det verkade som om revolutionen skulle lyckas. I sitt tal på Tredje allryska sovjetkongressen den 31 januari meddelade Lenin stolt att ”våra idéer har segrat i Finland”, och att ”revolutionen har segrat och de som har segrat förenas med oss i en mäktig revolutionär federation”. [10]

Lenins glädje var något förhastad. Revolutionen i Finland slogs ner och i april samma år flydde dess ledare till Ryssland. Någon rysk-finsk federation blev aldrig av och Finland förblev ett fritt land.

[1] Lenin, V. I., Selected works (Moskva, 1967, s. 635ff); Stalin, J. V., The essential Stalin. Major theoretical writings 1905-1952, Bruce Franklin (Ed., London, 1973, s. 148); Kloss, Heinz, Grundfragen der Ethnopolitik im 20. Jahrhudnert (1969, s. 421).

[2] Lenin, (a.a., s. 632, 642)

[3] Lenin, (a.a., s. 624ff)

[4] Pravda Nr. 46, 15 maj 1917 (Lenin. Collected Works. Volume 24, April – June 1917, Progress förlag, Moskva, 1964.

[5] http://www.histdoc.net/history/ru/Stalin_Helsinki_Nov_14_1917.htm

[6] https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1917/12/22.htm

[7] https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1918/01/15.htm

[8] Deutscher, Isaac, Stalin (Stockholm, 1973, s. 145ff); https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1918/01/15.htm

[9] Conquest, Robert, Den stora deportationen (Stockholm, 1973, s. 31ff, 42f, 50f, 56f); Simon, Gerhard, ”Regionalismus in der Sowjetunion“, i Osteuropa 1987:2, s. 750f.

[10] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1918/jan/10.htm

Katalonien och Finland

Om drygt en månad firar Finland 100 år av sin självständighet. Vad har Finland gemensamt med Katalonien?

En hel del. Finnar och katalaner är två små folk med eget språk och särpräglad nationell kultur, de har länge levt i beroende av andra och deras historia av kampen för oberoende har många likheter.

Så som katalanerna i dag krävde finnarna 1917 större autonomi och eventuellt oberoende från Ryssland. Våren-sommaren 1917 vädjade de till den provisoriska regeringen i Petrograd men deras krav avvisades av Kerenskij som i stället lätt ryska trupper marschera in i Helsingfors.

Men i november samma år störtades den provisoriska regeringen av bolsjevikerna och Lenin, som följde det socialdemokratiska partiets tidigare beslut om folkens rätt till självbestämmande, medgav finnarna den frihet som de borgerliga vägrade dem.

Folkens rätt till självbestämmande är en av FN:s ledande principer som garanteras i första artikeln av FN:s stadga. 1917 hade Finland drygt tre miljoner invånare. I dag är det knappast någon som skulle hävda att finnarna inte var ett folk med rätt att bilda en egen stat. Med sina sju och en halv miljon invånare är Katalonien större än ett flertal av Europas länder.  Bör de inte tillerkännas samma rätt?

Rajoy i Madrid begår samma historiska misstag som Kerenskij gjorde 1917 och han agerar värre än bolsjeviken Lenin.

Riv ner statyerna!

Statyer, eller det de representerar, väcker starka känslor. Det finns människor som blir hänförda av en krigarkonung med befallande gest, andra kan känna sig kränkta vid blotta åsynen av en ridande potentat.

I oroliga tider kan även oskyldiga statyer, i likhet med människor, gå sällsamma öden till mötes.

Tomáš Masaryk föddes 1850 i min hemstad Hodonín i Sydmähren. För att vara son till en knappt läskunnig slovakisk herrskapskusk som varit livegen, gjorde Tomáš en anmärkningsvärd klassresa. Professor, filosof och politiker, medlem av Riksrådet i Wien, Tjeckoslovakiens skapare och förste president. Som övertygad humanist och försvarare av kvinnans jämställdhet fogade han sin amerikanska hustrus namn Garrigue till sitt eget.

Det är klart att vi i Hodonín var enormt stolta över vår store landsman. Hans officiella porträtt fanns överallt och ibland kunde vår beundran närma sig dyrkan och personkult. Tonåringar bar gärna en skärmmössa, ”masarykovka” med ett litet rött-vitt band på, som han. I skolan firade vi Masaryks födelsedag den 7 mars, skolklassen fotograferades samlad kring hans byst och jag gjorde otaliga teckningar av TGM, till häst och utan, för mina klasskompisar.

Inget var då naturligare än att hans födelsestad skulle resa en staty av sin store son. Efter en riksinsamling avtäcktes monumentet – för det blev ett sådant – hösten 1931.

Som skolpojke vandrade jag fyra gånger dagligen på vägen till och från skolan förbi monumentet och kunde devisen på det utantill: ”Förunna bildning till var och en, kräv anständighet av alla människor, och var vaksamma”.

I mars 1939 tågade tyska armén in och vi befann oss plötsligt under det stora tyska Rikets beskydd som Protektorat Böhmen und Mähren. Märkligt nog dröjde det till juni 1940 som reichsprotektor von Neurath befallde protektoratregeringen att avlägsna allt som påminde om republiken – allt alltifrån statsvapen, monument och museiföremål, till stämplar, husskyltar och brevkuvert.

Masarykstatyn monterades ner och transporterades till Nationalgalleriet i Prag där den och reliefen skulle smältas ner och metallen användas till krigsmateriell. Graniten från monumentet auktionerades bort.

Efter kriget uppdagades det att personalen på Nationalgalleriet hade räddat Hodonínstatyn (och flera andra) undan förintelsen. Den blev nedgrävd i sanden i en Moldauhamn där den hade legat till september 1945, då den installerades på sin gamla plats i Hodonín, nu tyvärr utan den vackra reliefen.

Man kunde tro att den gamle presidenten skulle få stå där i fred, men tiderna förändras ibland väldigt snabbt. Kommunisterna gillade aldrig Masaryk och i början på 1950-talet började man ta bort hans statyer som hade ställts upp på nytt på många ställen runt om i landet. Statyn i Hodonín fick stå kvar längre, antagligen för att Pragregeringen inte hade stöd av Hodonínkommunister och inte ville provocera i onödan. Tills vidare satte man framför den en plåttavla med en text där Masaryk beskrevs som proletariatets fiende.

1960 började man också i Hodonín i sedvanlig ordning organisera en opinion och samla underskrifter bland anställda på företagen, skolor och myndigheter för avlägsnandet av statyn. När ”hodoňáci” vaknade den 23 februari 1961 var den borta.

Men det kom bättre tider. Under Pragvåren 1968 bildade man en kommitté under ledning av min gamle klasskompis Zdeněk Čermák. Masarykmonumentet skulle förnyas. Man hittade statyn, förvisso med huvudet avskuret och kroppen styckad i flera delar, i foderrännan i stallet på ett närbeläget slott. Det gick dock att reparera den och efter restaurering i Prag var statyn på väg hem. Men, som sagt, läget förändras ibland förunderligt snabbt. Pragvåren hade tagit slut med den sovjetiska ockupationen i augusti. Den ryske kommendanten i Hodonín, som antagligen aldrig ens hade hört namnet Masaryk förut, blev uppmärksammad på fallet, förklarade uppställningen av statyn vara en kontrarevolutionär handling och Masaryk blev beslagtagen och med eskort av fem sovjetiska pansarfordon bortförd till okänd plats.

Men hodoňáci gav sig inte så lätt. Čermák vände sig ända till regeringen och presidenten och fick så småningom ett besked att statyer var en kommunal angelägenhet, samt att enligt det nyligen tecknade avtalet mellan Tjeckoslovakien och Sovjet hade Sovjetarmén ingen rätt att blanda sig i kommunala beslut. Ett besked som lugnade både de lokala kommunisterna och den ryska översten. Lagom till nationaldagen den 28 oktober stod Masaryk åter igen på sin sockel.

Men tro inte han fick stå där länge. Även Hodonín drabbades av den s.k. normaliseringen, rättare sagt en radikalisering och brutalisering av makten som kulminerade efter publiceringen av Charta 77 i januari 1977. Stadsplanerarna i Hodonín kom nu fram till att platsen där statyn stod behövdes för trafiken, en märklig upptäckt för alla som känner till stadens topografi, och den 23 mars fick Masaryk stryka på foten och hamnade i en lagerlokal en gång till.

Där fick han vila tills sammetsrevolutionen var ett faktum. Då restes han på nytt och var åter på sin rättmätiga plats lagom till sin 140:e födelsedag den 7 mars 1990. Han var ju, som Václav Havel sade i sitt invigningstal, en man som kunde stå på sig.

Skall vi göra som nazisterna och kommunisterna, riva ner statyer och tro att vi därmed kan ändra historien?