Israel – en sjuttioåring som lever farligt

Israel fyller 70 år och Nathan Shachar berättar i DN om landets historia på sitt sedvanligt kunniga och initierade sätt. Han har under femtio år samlat personliga erfarenheter och en imponerande kunskap om hela regionen. Jag tror att den som verkligen vill förstå det som händer där i dag och varför det händer bör absolut läsa hans böcker.

Ändå blir jag litet förundrad över de slutsatser han drar i slutet av sin artikel. Han skriver där att Israels överlevnad inte längre ligger i vägskålen, att de gamla slagorden om att kasta judarna i havet inte hörs längre och att Israels territorium är säkrat – därför att arabiska ledare ser Israel som sin allierade inför den kommande kraftmätningen med Iran.

Kraftmätningen mellan sunni och shia, i första hand mellan regionens stormakter Saudiarabien och Iran är redan på gång, som en öppen konflikt med stridshandlingar i Syrien, i Irak och i Jemen och som politisk strid bl. a. i Libanon där det av Iran stödda Hizbollah nyss vann parlamentsvalet.

Enligt säkerhetsrådets resolution 1701 (2006) skulle Libanons regering efter Israels tillbakadragande ta över kontrollen över gränsen mot Israel och förhindra införsel av vapen och annat krigsmateriell dit. Vad som i verkligheten har hänt är att Hizbollah har byggt upp och tränat upp en formidabel armé som i dag beräknas till 65 000 man, och förvandlat gränsen mot Israel till en befäst krigszon med, enligt israelisk uppskattning, över 130 000 missiler och raketer riktade mot Israel.

På liknande sätt har Hamas moderniserat sin raketarsenal i Gaza med iransk hjälp och beskjutit Israel regelbundet alltsedan israelerna utrymde Gazaremsan 2005. Och trots diverse och motstridiga uttalanden står kravet på ett Palestina från Jordan till havet i Hamas grunddokument kvar.

Utvecklingen i Libanon och i Gaza visar hur svårt det är att lita på internationella avtal eller ensidiga utspel. När Sharons regering 2005 beslöt att riva de israeliska bosättningarna och utrymma Gaza varnade hökarna för följderna – och fick rätt. Denna fredsgest, som av EU, Kofi Annan och andra statsmän hälsades som ett modigt beslut som öppnade vägen till en bestående fred, framställdes av palestinierna som ett tecken på svaghet och en stor seger för Hamas, något som bidrog till Hamas valseger 2006.

Det finns ingen som kan garantera att liknande inte händer om Israel avslutar ockupationen av Västbanken.

Israels strategiska läge har ytterligare försämrats genom Irans närvaro i Syrien, där Iranstödda Hizbollah numera behärskar regionen som gränsar till Golanhöjderna. Hizbollah har redan beskjutit IDF:s baser på Golan med raketer och israelerna har som vanligt slagit hårt tillbaka. Det är omöjligt att förutse hur styrkemätningen mellan Iran och Saudiarabien utvecklas och hur konflikten slutar. Det som är klart är att israelerna ser Iran som den farligaste fienden och ett dödligt hot mot Israels existens, och att det för närvarande är Iran som har etablerat sig både politiskt och militärt och stärkt sin ställning i Libanon, Syrien och Irak.

Shachars artikel i DN:

https://www.dn.se/nyheter/varlden/alla-som-kom-till-israel-hade-en-thriller-i-bagaget/

 

 

 

Annonser

Karl Marx 200 år

 

Ekonomen (1)

Ingen annan har någonsin haft så stort – och katastrofalt – inflytande på samhällsutvecklingen som Karl Marx. Jesus Kristus och Muhammed får ursäkta, men vare sig korstågen, Trettioåriga kriget eller den tusenåriga striden mellan sunni och shia kan mäta sig med det elände som den samhällsfilosofi som bär Marx namn har ställt till.

I mitten av 1900-talet var marxismen den politiska ideologi som styrde en tredjedel av världens befolkning. Vad är då marxism?

Marx var från början filosof, han övergick till att studera ekonomi och var aktiv som politiker inom arbetarrörelsen, men hans stora inflytande var som samhällskritiker och samhällsteoretiker. Marxismen är en doktrin som bygger på hans och Friedrich Engels arbeten och som har utvecklats av deras disciplar och utläggare i en mängd olika riktningar. För att nämna bara några: Den ortodoxa marxismen, historisk marxism, Hegeliansk marxism, Austromarxism, Frankfurtskolan, marxism-leninism, Mao Zedongs bondemarxism, fransk (existentiell)marxism, västmarxism, östeuropeisk marxism, strukturell eller Althussermarxism, analytisk marxism.[1]

Det alla dessa skolor har gemensamt är att de utgår från och vidareutvecklar Marx och Engels ekonomiska och samhällsteoretiska tänkande.

Marx viktigaste arbete är Kapitalet som han började skriva på 1850 och vars första del blev klar 1866. Marx var övertygad om att han hade skrivit ett epokgörande verk. Han trodde att han med sin analys av värdeformen hade löst en gåta som ”människoanden sedan mer än 2000 år förgäves försökt utröna” och att hans namn nu skulle spridas över hela Europa. Men när boken kom ut 1867 – på tyska och i Tyskland – möttes den i stort sett av tystnad och av negativ eller på sin höjd oförstående kritik. Var och en som har försökt läsa den förstår varför. Det hjälpte inte att hans vänner skrev positiva recensioner eller, som Engels, anonyma kritiska inlägg för att locka fram en debatt. Fake news är tydligen ingen modern uppfinning.

Trots att Marx privatekonomi under de senare åren var tryggad genom Engels årliga understöd, orkade han aldrig skriva färdigt de återstående två delarna. De sammanställdes ur hans efterlämnade papper av Engels och kom ut först efter Marx död, 1885 respektive 1894. Somliga tolkar det så att han själv insåg bristerna i sina teorier som han lagt fram i del ett och började tveka om möjligheten att bygga ett hållbart ekonomiskt system.

Kapitalet är en tröttsam bok där författaren med pinsam tysk grundlighet lägger ut och grälar med allehanda gamla ekonomer. Han kritiserar och avvisar de flesta av dem och accepterar andra, som exempelvis Ricardo och Adam Smith och deras arbetsvärdeteori, som blir en grundsten i hans eget systembygge. Men Marx fördjupar sig så mycket i ekonomisk historia att han missar eller inte förmår att ta till sig nya och aktuella ekonomiska idéer. Han sitter fast i 1700-talets föråldrade ekonomiska tänkande och räknas därför till de klassiska ekonomerna.

Den omvälvande innovation med vilken Marx tror sig kunna förklara hur kapitalistisk ekonomi fungerar och som hela hans systembygge och hans kritik av kapitalismen grundas i är hans mervärdeteori. Även den bygger på Malthus och Ricardos ”järnhårda lönelag”, som hävdar att arbetarnas löner aldrig tillåts överstiga det absolut nödvändiga för livsuppehälle, och som Marx accepterar som arbetshypotes. Mervärdeteorin har han ägnat hundratals sidor av kamerala kalkyler och övningar i aritmetik åt och den är genomtröskad till leda i tusentals böcker och artiklar av både anhängare och kritiker. Marx var alltid i grund och botten en hegeliansk filosof som löste ekonomiska problem i sin kammare – i dag skulle vi säga att han byggde förenklade teoretiska modeller – utan att bry sig om empiri och verkligheten. Något som den österrikiske nationalekonomen Böhm-Bawerk visade redan 1896 i en av de första kritiska genomgångarna av Marx arbetsvärdeteori och mervärdehypotes.

Hur vacker den teoretiska modellen än är så har vare sig Marx eller någon av hans lärjungar lyckats kvantifiera mervärdet i realtermer. Något som beror på att det är omöjligt att på något annat än etiskt normativt sätt avgöra priset på eller lönen för kapitalistens funktion som entreprenör. Förenklat uttryckt är det så att av kombinationen material-arbete-kapital blir det ingen nyttig produkt eller mervärde utan en entreprenör som har en idé, kreativitet och organisations- och marknadsföringsförmåga, och vågar ta risken. Det finns inget objektivt sätt eller mått att mäta med vad entreprenörskapet och risktagande är värt. Marx är medveten om att företagandet innebär risk, men han dribblar bort problemet genom att säga att risken är en naturlig del av produktionsprocessen, och att när kapitalisten usurperar produktionsprocessen privatiserar han också denna samhälleliga risk.[2] Genom att helt sonika inrangera företagsrisken i den mervärdeskapande produktionsprocessen som en ”naturlig del” slipper Marx att diskutera den besvärliga frågan om risken för kapitalförlust berättigar till någon premie eller del av det uppkomna mervärdet.

Räntan på lånat kapital uppfattar Marx som en annan benämning på den del av mervärdet som företagaren överlämnar till långivaren och det räntebärande kapitalet kallar han en ”automatisk fetisch som befruktar sig själv, den pengahäckande penningen”. [3] Detta är en uppfattning om pengar och räntan som hystes av kyrkan på 300-talet och som fortfarande omfattas av ett fåtal människor även i dag, men som förkastades redan av Thomas av Aquino för 800 år sedan. Den helige Thomas förstod något som har undgått Marx, nämligen att räntan är en betalning för den nytta som lånat kapital tillför långtagaren och som långivaren avstår från under en viss tid. Det är inte pengar, utan som det heter i den marxska terminologin, ”pengar som förvandlas till [arbetande real-]kapital” som bidrar till den produktions- och mervärdeökning som tillåter företaget att betala ränta.

Marx missuppfattning om lånekapitalets, räntans och tidsfaktorns funktion och betydelse ledde till orealistisk prisbildning och felaktig allokering av investeringar i stater med socialistisk planekonomi  och den bidrog till Östblockets låga levnadsstandard och till Sovjetunionens ekonomiska kollaps.

(F.f.)

[1] Per Månson, Moderna samhällsteorier (Stockholm, 2000)

[2] Ökonomische Manuskripte 1863-1868, (del. 3, Der Umlauf des Kapitals s. 302)

[3] Das Kapital, Band 3, s. 351, 404.

Karl Marx 200 år

Den 5 maj för 200 år sedan föddes Karl Marx. Det är ett jubileum vi säkert blir påminda om, en del kommer att kalla honom ett geni, andra en ond ande.

Liv[1]

Marx var varken det ena eller det andra. Han var en människa på gott och ont och han var, trots all sin originalitet också en produkt av sin tid.

Carl föddes och växte upp i ett förmöget advokathem med en älskande mor som aldrig slutade med sina omsorger och en liberalt sinnad, välvillig och frikostig pappa. Familjen var judisk men assimilerad och konverterade kort efter Carls födelse till protestantismen. Carl var ett begåvat och brådmoget barn och han visade tidigt sina anlag som ledare, men också den självhävdelse och självöverskattning som blev så utmärkande för honom senare i livet.

Det förväntades att han skulle överta sin fars praktik. Efter gymnasiet, där flera av hans lärare var liberala humanister och misstänkta för revolutionära idéer, började han läsa juridik i Bonn. Men här upptäckte han Hegel och då blev det slut med juridiken. Till sin fars besvikelse växlade han till filosofi.

Studietiden i Bonn var kort men vild och fylld av superi, kortspel, galna upptåg och krakel med polisen. Karl var dyr i drift, 700 thaler kostade han sina föräldrar under året i Bonn, pengar som far Heinrich levererade med ett försynt påpekande att 500 brukar räcka även för de rikaste studenterna. Det hela slutade med en duell och ett lätt sår i pannan som inte avskräckte Marx att senare i livet i tid och otid utmana sina motståndare. Till sina föräldrars lättnad flyttade han efter bara ett år till universitetet i Berlin.

Marxbiografer funderar fortfarande över varför Marx inte lade fram sin doktorsavhandling i Berlin. I stället skickade han den ganska tunna luntan om grekisk filosofi (jämte avgiften om 12 thaler) till universitetet i Jena, känt för sin liberala inställning. Det fungerade och efter ett par veckor fick Karl sitt diplom på att han nu var filosofie doktor – utan att någonsin ha satt sin fot i Alma Mater Jenensis lärosalar.

Han räknade med en akademisk karriär och kunde nu gifta sig med sin barndomskärlek, den vackra Jenny von Westphalen. Jennys familj var med rätta tveksam och hon själv kunde inte ana vilket strävsamt liv som väntade henne. Men otroligt nog varade deras äktenskap trots alla påfrestningar i nästan 40 år, tills Jenny dog 1881.

Som person var Marx knappast tilltalande. En som kanske bäst fångade hans karaktär var Jenny som i sina brev kallade honom ”sitt svarta lilla vildsvin”. ”Svart” syftade på hans utseende; han kallades inom familjen ”Morianen” för sin mörka hy och vilda mörka hårväxt på huvudet, hakan, kroppen och händerna. Och under hela sitt liv attackerade han alla sina verkliga och inbillade fiender med samma besinningslösa ursinne som ett uppretat vildsvin.

Marx hade ett häftigt lynne, han var stridslysten och han kom lätt i konflikt även med sina bästa vänner. Författandet av strids- och försvarsskrifter och svavelosande pamfletter, och alla dessa gräl och dispyter med sina fiender och tidigare vänner tog mycket tid från hans viktigare arbeten. Som debattör var han fruktad för sitt verbala våld, han var mästare i att förolämpa sina motståndare med de grövsta invektiv och tillmälen. Här följde han en urgammal tysk tradition, välkänd från Luther, en tradition som fördes vidare av hans lärjungar, inte minst av Lenin, och som blev stilbildande för den marxistiska rörelsen ända till våra dagar.

Det var ett sätt man kan förstå med tanke på Marx avsky för och hat av det kapitalistiska systemet och hans stora medkänsla med de exploaterade och förtryckta proletärerna. Han förstod kapitalismens historiska funktion men hyste en viss beundran för den och för kapitalisterna. Dem han hatade mest, häftigast och hela sitt liv var demokratiska borgerliga politiker – han kallade dem filistrar och demokratiska dumskallar  –  och de fackföreningsledare och reformsocialister som genom lagstiftning, avtal och löneförhandlingar ville förbättra arbetarnas villkor och som därmed pacificerade arbetarklassen och satte käppar i hjulet för hans storvulna idéer om en världsrevolution.

Det är ingen överdrift eller svartmålning att påstå att det som alltsedan barndomen utmärker Marx personlighet är en oerhörd självöverskattning.  Det var ett personlighetsdrag som ledde till att han alltid och fullständigt hänsynslöst även mot sina närmaste satte sin person och sina behov först. Han bröt tidigt med och struntade fullkomligt i sina föräldrar vilkas ekonomiska stöd han utnyttjade maximalt.  Som utsvävande student kom han inte till sin fars begravning, han besökte aldrig sin gamla mor, och i sina brev till Engels klagade han bittert över att hon inte ville dö så han äntligen skulle få det efterlängtade arvet.

Marx var, med dagens mått mätt, en egotrippad mansgris, men han älskade verkligen sin Jenny och sina barn och han var en älskad make och far och han sörjde djupt när den glade sjuåringen Edgar dog i tuberkulos. Men den som är mest värd vår medkänsla och beundran är den tappra Jenny. Hon fick vara med på oräkneliga flyttar på flykt undan den preussiska polisen och fordringsägarna, om sju havandeskap på fjorton år, hon fick se fyra av sina barn dö i späd ålder och hon måste föra en ständig kamp med familjens usla ekonomi. Smycken, möbler, kläder och oftast familjesilver hon hade fått som arv efter sin mor vandrade otaliga gånger fram och tillbaka på diverse pantbanker. Vid ett tillfälle blev pantlånaren misstänksam när en enkelt klädd kvinna ville pantsätta silver märkt med hertigfamiljen Argylls vapen och larmade polisen. Arma Jenny fick sitta i förhör och bevisa att hon härstammade från den skotska högadeln och att silvret var hennes egendom. Kanske hjälpte det att Karl var noga med att det på hennes visitkort stod Mme Jenny Marx, née Baronesse de Westphalen.

Den store ekonomiske tänkaren var fullständig renons på att sköta sin egen och familjens ekonomi. I ekonomiska frågor var Marx en äkta bohem. Under hela sitt liv hade han nästan aldrig en stadig inkomst och familjen Marx levde jämt ur hand i mun. Och ofta var handen nästan tom. Redan under sin studietid i Bonn blev Marx lagsökt för skulder och han förföljdes och plågades av arga fordringsägare under alla år. Det som vid ett par tillfällen räddade familjen i en fullständigt desperat situation – de stod vräkta på gatan – var några välkomna arv. Men då skenade Karls optimism i väg, han hyrde en dyr villa, Jenny köpte dyra kläder, man ordnade överdådiga fester för sina tonåriga döttrar och familjen levde några glada men korta månader vad man ansåg ståndsmässigt. Han höll också koll på börsen och när tillfället gavs satsade han friskt en del av arvet – och vann en mindre förmögenhet.

Som tur var fanns där alltid den trogne, hängivne och aldrig svikande vännen Engels. Friedrich Engels var född med silversked i munnen. Med en rik fabrikör till far och smak för dyra vanor förde han ett överklassliv som han gärna skröt med. Ridhästar, rävjakt, bordeauxviner, vackra kvinnor och utflykter till Paris var hans melodi. I Manchester, där han med stor avsmak arbetade i sin fars framgångsrika bomullsfirma, höll han sig med två villor. I den ena bodde hans älskarinna Mary med syster Lizzy och de tre levde i ett lyckligt ménage à trois. Något som den prudentliga Jenny Marx ogillade.

Karl Marx var en flitig skrivare men också en pedant som ändrade och korrigerade i det oändliga. Han trodde redan 1851 att han skulle bli klar med ”hela den ekonomiska skiten” inom fem veckor, men det tog sexton år innan han släppte ifrån sig första delen av Kapitalet. Och det var Jenny och Engels som gjorde det möjligt för honom att sitta på British Museum och läsa gamla ekonomer eller sitta hemma i sitt kaotiska rum och plita sina oläsliga kråkor som sättarna vägrade att befatta sig med och skickade tillbaka. Av alla människor var det bara de två (under en tid också en dyr och försupen sekreterare) som kunde läsa vad han skrev, och de, främst Jenny, skrev rent tusentals och tusentals sidor av hans manuskript till Kapitalet. Engels författade också en stor del av de tidningsartiklar som publicerades under Marx namn och som gav en liten men regelbunden inkomst.

Karl Marx offentliga liv begränsade sig länge till redaktörskapet för några kortlivade tidningar och tidskrifter och senare till ledningen av International Workingmen’s Association, bättre känd som Första Internationalen, som han och Engels var med och grundade 1864. Organisationen var redan från början splittrad mellan Proudhons och Bakunins anarkister och Marx kommunister och den sprack definitivt 1876. Ledningen av Arbetarförbundet och alla gräl och intriger där tog i anspråk mycket av Marx tid och energi.

Internationalens sekreterare Randal Cremer och de engelska fackföreningarna som han representerade tröttnade snabbt på de franska, spanska och tyska pratmakarnas revolutionära radikalism och lämnade organisationen efter ett par år. Engelska arbetarklassen, som Marx trodde var den som skulle börja världsrevolutionen, valde förhandlingens, reformismens väg. Cremer blev senare som Sir William parlamentsledamot för Liberalerna och fick 1903 Nobelpriset för sitt arbete för fred och internationell medling.

För den större allmänheten förblev Marx länge okänd. Första utgåvan av Kapitalet blev ganska obemärkt, det var först 1871, då han för Arbetarinternationalen hade författat ett manifest som publicerades under titeln Inbördeskriget i Frankrike, som hans namn blev känt. Manifestet var en svavelosande vidräkning med Pariskommunens ”bödel” president Thiers och så revolutionärt att de kvarvarande engelska fackföreningarna lämnade Internationalen. Marx hade avslutat pamfletten med överdrivet skryt om Internationalens betydelse för Parisupproret och blev snabbt misstänkt och beryktad som en farlig landsflyktig tysk revolutionär och hemlig konspiratör som agerade bakom Internationalens officiella ledning.

Var Karl Marx en antisemit eller en självhatande jude? Jag tror inte att han var någondera. Åren kring 1848 och i den liberala miljö av upplyst medelklass han växte upp var religionen en ickefråga och om den överhuvud diskuterades var det så som Bruno Bauer gjorde i sin skrift och den unge Marx i sitt beryktade svar. I Till judefrågan skriver han att judendomens kult är egennyttan och schackrandet, och att pengarna är ”judens” Gud.  Det är formuleringar som låter illa i våra öron och de har åberopats och utnyttjats av senare antisemiter. Men 1843 var fördomarna och språkbruket sådana och Marx var bara ett barn av sin tid. Anarkisterna Bakunin och Proudhon och socialister som Fourier, Toussenel eller Tridon överträffade honom vida med sin antijudiska haranger. Det skulle dröja nästan fyrtio år till begreppet antisemitism med koppling till ras skulle dyka upp. Än så länge var det väsentliga i både Bauers och Marx skrifter kritiken av religionen – judaismen – och hos Marx också ett krav på allmän emancipation från religionen och på en sekulär stat.

Marx var ointresserad av sin judiska bakgrund och av sin nominella kristendom men som syns använde han judiska stereotyper som var gängse i hans samtid. Han hyste också då vanliga rasistiska fördomar och, sin vana trogen, använde dem generöst mot sina meningsmotståndare som tillmälen och karikatyrer. Värst utsatt blev den odräglige Lassalle som hade våldgästat familjen Marx i veckor: ”Juden, knipsluge Efraim, judisk nigger vars farmor måste ha parat sig med en nigger… som är efterhängsen som en nigger”, beskriver Marx sin gynnare, vän och konkurrent i brev till Engels. Och den store internationalisten förblev i själ och hjärta alltid tysk, han föraktade fransmän och slaver och höll tummen för Bismarcks seger under fransk-tyska kriget 1870.

Marx tycks ha varit ointresserad av konst och musik. Ibland sjöng han tyska folkvisor för sina barn och när ekonomin tillät följde han någon gång med döttrarna och såg en opera, men han tråkades ut av spektaklet, i synnerhet av baletten.  Att han tyckte illa om Wagners musik är ett oväntat sympatiskt drag som försonar mig litet grand med en annars ganska frånstötande personlighet.

Marx krämpor och sjukdomar var otaliga och envisa: sömnlöshet, huvudvärk, magsmärtor, kräkningar, leverbesvär, reumatism, och dessa alltid närvarande och plågsamma karbunklar, varbölder i baken, grenen eller ryggen, som gjorde att han hade svårt att sitta och ligga och ofta måste skriva stående.  Han försökte förgäves bota dem med arsenik, med kniv, eller som oftast, beroende på obetalda läkarräkningar, med några lådor portvin från vännen Engels.

Det var först när Engels snåle far hade dött och Engels kvickt sålde fabrikerna och befriade sig från utsugarrollen som Marx kunde andas ut. Den generöse vännen tillförsäkrade honom en årlig inkomst om 350 pund, något som gav familjen Marx en hygglig levnadsstandard och den nu åldrade filosofen en möjlighet att då och då lindra sina plågor i Ramsgate eller i Karlsbad med dess läkande varma källor.

Till allas förundran förvandlades Marx på sin ålders höst från en argsint revolutionär till en förnöjd och vänlig bourgeois som läste The Times, tog sina stillsamma promenader och som det var lätt och till och med behagligt att umgås och diskutera med. Han sörjde djupt sin älskade Jenny som avled plötsligt 1881 och han överlevde även äldsta dottern Jennychen som dog i cancer i januari 1883.

Karl Marx somnade för evigt i sin gamla länstol bara ett par månader senare, kort före sin 65-årsdag.

(F. f.)

[1] Den här delen bygger i huvudsak på Francis Wheen, Karl Marx (Norstedts, 2000)

”VÄRLDENS HERRAR”

Antisemiterna har i stor utsträckning utnyttjat myten om judarnas makt, hemliga sammanhållning och strävan efter världsherravälde, en myt som man har sett antydan till hos några författare under det sena 1700-talet och som blev fullt utvecklad under nästa århundrade. Den antika skrönan om judarna som ”mänsklighetens fiender” överlevde in i modern tid i form av blood libel, anklagelsen om ritualmord. De emanciperade judarnas framgångar inom näringslivet och finansvärlden och deras politiska engagemang, speciellt inom den revolutionära socialistiska rörelsen, gav ytterligare näring åt misstänksamhet och konspirationsteorier som kulminerade under 1800-talets sista decennier i den ryska tsarpolisens falsifikat Sions vises protokoll och senare med nazisternas målmedvetna förtalspropaganda. 

Ritualmordet 

Anklagelser om judiska ritualmord förekommer otroligt nog ännu i vår tid. De var under medeltiden vanliga i Västeuropa men med demografiska förändringar och med den ökande upplysningen förflyttades tyngdpunkten österut, till länder som Polen och Ryssland. Antalet domar för judiska ritualmord i Polen i mitten på 1700-talet blev så uppseendeväckande att Vatikanen kände sig tvungen att göra en grundlig undersökning och fördöma anklagelserna – med ett par undantag – som vidskepelse. De två undantagen berodde på att kyrkan då ganska nyligen saligförklarat de påstådda offren. Moderna forskare betraktar alla föregivna ritualmord som ohistoriska. ”Det existerar inte ett enda historiskt dokumenterat fall av detta slag”, konstaterar exempelvis den katolske prästen och forskaren Vacandard.[1]

”Affären Damaskus” upprörde hela den civiliserade världen 1840. En katolsk präst, fader Thomas, abbot i ett franciskankloster i det då turkiska Damaskus försvann spårlöst, och eftersom han sist setts i det judiska kvarteret och det var bara några veckor kvar till påsk arresterade man snabbt ett antal rika judar. Visserligen fanns det vittnen som berättat att en turk hade hotat prästen till livet, men när judarna förhördes med turkiska metoder (en av dem avled, en gick över till islam) erkände de flesta av dem. Till erkännandet bidrog nog också att turkarna höll sextio judiska barn i förvar utan mat. Efter protester och ingripanden från regeringar i hela världen släpptes de överlevande judarna, sultanen förklarade anklagelserna för ritualmord som förtal och lovade judarna fulla medborgerliga rättigheter.

1871 utkom Der Talmudjude, en bok skriven av August Rohling, katolsk präst och teologiprofessor vid det tyska universitetet i Prag. Rohling som var lidelsefull antisemit och antiprotestant, påstod i sin skrift att Talmud innehåller påbud om ritualmord. Rohlings bok blev en bestseller i Österrike och Tyskland, den såldes i en för dåtiden oerhörd upplaga på ett par hundra tusen exemplar och den översattes till flera språk.[2]

Under åren 1867-1914 ägde bara i Österrike-Ungern rum tolv rättegångar med anklagelser om ritualmord, den största av dem 1883 mot femton judar i det ungerska Tiszaeszlár. Alla dessa rättegångar utom en slutade med frikännande och blev blamerande för både de inblandade på åklagarsidan och för den rabiat antisemitiska skandalpressen. I den s. k. Polnáprocessen i Böhmen 1899 blev däremot en judisk vandrande skomakare Hilsner dömd till hängning för ritualmord på en ung tjeckisk kvinna. Kassationsdomstolen i Wien upphävde domen för ”ritualmord” och kejsaren, som fruktade reaktioner utomlands, ändrade straffet till livstid. Hilsner blev benådad 1918 och dog 1928.[3]

I Ryssland blev anklagelse för ritualmord anledning till åtskilliga rättegångar och vad värre var, till många svåra pogromer. 1881 drabbades den judiska befolkningen i hundrasextio städer med många tusen döda som resultat. Åren 1903 och 1905 följde en ny serie pogromer i ett par hundra ryska städer och antalet offer uppskattades till femtio tusen.[4]

1913 blev Mendel Beilis efter en process i Kiev som regisserades av justitieministern och där polisen ordnade falska vittnen (fastän man kände till den verklige mördaren), efter reaktioner utomlands frikänd från anklagelsen för ritualmord. När judiska anarkister kastade bomber och unga judar deltog i revolutionen hade de kanske bättre skäl än många andra.

Lögnen om ritualmord har inte dött ännu. Den fick en ny spridning med nazisternas propaganda under 1930- och 1940-talen och fortsätter att cirkulera i antisemitiska publikationer och som en vandringssägen i Östeuropa och i arabländerna ännu i dag.[5]

 Sions vises protokoll

Antiken hade sina historier om judarnas misantropi men det är först under medeltiden, under korstågens slutfas, som vi möter legenden om judisk konspiration mot mänskligheten. Den gången, 1321 i Frankrike, handlade det om en påstådd maskopi med kungen av Tunis och andra saracener med syfte att förinta kristenheten genom brunnsförgiftning .

Påståenden om judarnas hat traderades även av upplysningsfilosofer och senare av Fichte som ansåg att judarna behärskades av hat mot mänskligheten och bildade en ”stat i staten”. Tanken på att judarna var en stat i staten blev outhärdlig överallt där de moderna nationalstaterna med sitt krav på medborgarnas odelade lojalitet växte fram. Napoleons politik att ”judarna skulle nekas allt som en nation men ges allt [av medborgerliga rättigheter] som individer” blev den vägledande principen.

Den mest kända och spridda skriften om den judiska sammansvärjningen är de s. k. Sions vises protokoll. Skriften påstås återge ett föredrag i vilket ledaren för den ”hemliga judiska världsregeringen” avslöjar de metoder med vilka judarna vill underminera och omstörta det kristna samhället för att upprätta judarnas världsherravälde. Protokollen skulle ha lästs av Theodor Herzl på den första sionistkongressen i Basel i augusti 1897.[6]

Skriften gavs ut i Ryssland 1897, först i form av hektograferade blad och senare samma år som ett anonymt tryck. Utgivaren var en kammarherre Stepanov vid Moskvasynoden, den ortodoxa kyrkans högsta organ. Skriften väckte inget större intresse då och inte heller 1903 när den gick som följetong i en antisemitisk rysk tidning. Stepanovs manuskript (som han hade fått av en bekant) kom i händerna på en annan ämbetsman vid synoden, Sergej Nilus, en religiös mystiker som i sin bok Det stora i det ringa. Nära är den antågande Antikrist och djävulens herravälde på jorden hade samlat diverse profetior och apokalyptiska syner. Boken hade tryckts på det kejserliga tryckeriet i Tsarskoje Selo i ett par upplagor. I den tredje upplagan 1905 och i de följande tog Nilus med Protokollen. En annan, utvidgad version trycktes av en G. Butmi i hans bok Människosläktets fiender utgiven i ett par upplagor 1906 och 1907 i Sankt Petersburg.

Nilus hustru var bekant med den djupt religiösa tsarinnan som läste Nilus böcker vilka hon förmedlade till sin man tsar Nikolaj.[7] Det stora i det ringa gjorde ett starkt intryck på tsaren, men när myndigheternas undersökning visade att Protokollen var en förfalskning, förbjöd han fortsatt tryckning på det kejserliga tryckeriet. Nikolaj II var antisemit men också en gudfruktig kristen och menade att en ”god sak” inte bör främjas med dåliga medel.

Upplagan 1917 fick stor spridning som de vitas propaganda under inbördeskriget. Protokollen användes som ”bevis” för att revolutionen var judarnas verk (många av de ledande bolsjevikerna var judar) och att den var ett led i den judiska konspirationen för världsherravälde. Hetsen mot judarna ledde till ett hejdlöst mördande av den judiska befolkningen överallt där de vita kom till makten. Mellan 60 000 och 120 000 judar uppges ha blivit dödade av Denikins och Petljuras arméer under åren 1918-1920.[8]

Protokollen översattes nu till så gott som alla levande språk, även kinesiskan. De kom till Tyskland med de baltiska flyktingarna, många av tradition antisemiter och antikommunister. En av dem, Tredje rikets främste ideolog Alfred Rosenberg, använde dem för sin bok Die Protokolle der Weisen von Zion und die jüdische Weltpolitik. Boken lästes av hans vän och beundrare Adolf Hitler som till fullo insåg Protokollens propagandavärde. I Mein Kampf skriver han att det i och för sig inte spelar så stor roll vem som är upphovsmannen. Det viktigaste för honom var att protokollen ”med en direkt fasansväckande säkerhet avslöjar judefolkets väsen och verksamhet … och slutmål”.

I Frankrike, med dess grundmurade antisemitiska traditioner trycktes Protokollen efter 1917 i många upplagor och utnyttjades flitigt av fascistiska grupper som Action Française och Croix de Feu. Den gamla judeofobin som tidigare riktats mot kapitalet och bankirerna vändes nu mot den nya fienden, den ”judiska”, bolsjevismen.[9]

En särskilt sorglig roll i Protokollens historia spelade Henry Ford. Protokollen fann sin väg även till Amerika med de ryska emigranterna. Maskinskrivna exemplar spreds redan 1919 bland politiker och i societetskretsarna i Washington och året därpå distribuerades de i bokform gratis till senatorerna och inom administrationen. Publikgenomslaget kom först när de publicerades under en rad år som följetong i Fords organ The Dearborn Independent. Tidningens upplaga steg från sjuttio tusen 1920 till sjuhundra tusen 1925. Tidningsartiklarna samlades och gavs ut i fyra volymer under titeln The International Jew, som också översattes och distribuerades i stor skala utomlands. Genom stämningar och bojkott tvingades Ford 1927 stoppa sin hatkampanj och offentligt ta tillbaka sina beskyllningar och be judarna om förlåtelse, men detta dämpade knappast hans antisemitism.[10]

Fords debacle betydde dock inte att Protokollen försvann från den amerikanska scenen. I Södern speds de av Ku Klux Klan som hatade de svarta likaväl som judar och katoliker, i Norr av den katolske ”radioprästen” Coughlin som från 1926 till 1939 varje vecka samlade miljontals lyssnare i tjugosex stater. Coughlin blev alltmer fascistisk och 1939 måste FBI ingripa mot hans anhängare som började bilda beväpnade grupper och misshandlade judar på New Yorks gator.

I England använde den konservativa Morning Post boken som bevis för att separatfreden mellan Tyskland och Sovjeterna 1917 var ett led i den judiska världssammansvärjningen. Den likaså konservativa The Times protesterade och publicerade 1921 en serie artiklar av sin korrespondent i Konstantinopel Philip Graves som visade att Protokollen var en förfalskning.[11]  Graves undersökning och en senare rättegång i Bern 1934-1935 mot distributören visade att protokollen var ett falsifikat fabricerat av den ryska hemliga polisen Ochrana. Originalmanuskriptet till Protokollen har aldrig hittats. Den förste utgivaren, Stepanov, uppgav under ed att han hade en rysk översättning redan 1895. Graves hade hittat en bok skriven av en fransk katolsk jurist, Maurice Joly, tryckt första gången 1864 och sedan 1868 i Bryssel, en politisk pamflett riktad mot Napoleon III. Under processen i Bern visades att 42 sidor av Jolys gamla bok direkt plagierats i Protokollen.

Utformningen som ”protokoll” tycks ha inspirerats av en kolportageroman från 1868, skriven av en preussisk f. d. posttjänsteman Hermann Goedsche. I kapitlet ”På judekyrkogården i Prag” avlyssnar författaren en mörk natt 1860 när ”furstarna” för Israels tolv stammar, som brukar samlas vart hundrade år, spinner djävulska planer om världsherravälde. Författaren nedtecknade allt som sades fastän det språk som användes på mötet var kaldeiska (!) Kapitlet gavs ut separat på ryska 1872.

När svarandesidan under Bernprocessen blev trängd gjorde man en rockad. Det påstods nu att Protokollen inte kom från den första sionistkongressen utan från ett möte som den judiska välgörenhetsorganisationen B’nai B’rith höll samma år i Basel. Likheten med den ”judiske frimuraren” Jolys bok berodde enligt försvarets nazityska expertis på att B’nai B’rith baserade sitt program på Joly (som inte var jude).

Bortsett från alla andra bevis är det uppenbart att texten i Protokollen inte kunde komma från den bildade skribenten och mångårige Pariskorrespondenten för Neue Freie Presse, dr Theodor Herzl. Och inte från något annan judisk källa heller. Protokollens naiva och groteskt antisemitiska jargong pekar entydigt ut såväl upphovsmannen som den målgrupp pamfletten riktades till.

 Bankirerna

Myten om judarnas finansmakt är gammal. Så länge kyrkans ränteförbud uppehölls hade judiska bankirer i princip ett finansmonopol, men det varade inte länge. Redan tidigt började italienska bankirer konkurrera med de judiska finansmännen och efter reformationen, då det kyrkliga ränteförbudet mildrades och så småningom försvann överallt, efterträddes judarna, på några få undantag när, av kristna bank- och handelshus. Den judiska befolkningen trängdes nu i överfyllda getton, hänvisad till få försörjningsmöjligheter – gårdfarihandlare, pantlånare, lump- och skrotsamlare – i utkanten på det kristna samhället.

Rika judar hörde till undantagen. De utgjorde en försvinnande bråkdel av den hårt diskriminerade och alltmer utarmade europeiska judenheten men de var upphovet till rykten om judarnas hemliga makt och till mycket av den ekonomiska antisemitism som blev vanlig i Västeuropa under 1700- och 1800-talen.

Skyddsjudarna var oftast skickliga hantverkare eller köpmän som ansågs nyttiga och ibland oersättliga för landets ekonomi. De åtnjöt myndigheternas skydd och ibland privilegier i utbyte för väl tilltagna skatter och andra pekuniära motprestationer. Så var det exempelvis med de femtio judiska familjer som år 1670 utvisades från Wien och som fick tillåtelse att bosätta sig i Berlin.

I Sverige var judarna genom en kunglig förordning från 1685 portförbjudna. Gravören Aaron Isaac var den förste som 1775 av Gustav III fick tillåtelse – trots prästerskapets protester – att som skyddsjude bosätta sig i Stockholm. Det kungliga skyddsbrevet hjälpte inte mycket mot pöbeln och stämningen i stan blev så hätsk att Isaac i ett par veckors tid inte kunde lämna sitt hem.[12]  Men i längden gick det bra för Isaac och hans familj.[13]

Institutionen av hovjudar utvecklades framförallt i Tyskland och delvis i Österrike under 1500-talet och under det trettioåriga kriget, men den förekom senare även i andra europeiska länder. Orsakerna var liknande dem vi såg under feodalismen: regenternas ständigt växande behov att finansiera hovstaterna och krigskostnaderna och de egna institutionernas oförmåga att tillfredsställa dessa behov. I det feodalt splittrade Heliga romerska riket där varje småstat skötte sina egna finanser rådde ständig brist på såväl kapital som krigsmateriel. Det rådde en traditionell rivalitet mellan kejsarmakten, småregenterna och de fria städerna, där var och en svartsjukt bevakade sina rättigheter. Det konservativa borgerskapet i städerna höll envist fast vid en medeltida skråekonomi och var inte i stånd att skaffa de materiella resurser och de krediter som krävdes.

För att klara sina behov var furstarna tvungna att söka sig till andra källor. Judarna anlitades i första hand som hov- och krigsleverantörer – den officiella titeln var vanligtvis hovfaktor eller krigsfaktor – och som sådana pressades de att lämna krediter som de själva fick finansiera. För sina tjänster, som ofta skapade ömsesidigt beroende, erhöll de skydd och diverse handelsrättigheter. Dessa privilegierade judar, som på den sociala rangskalan fanns någonstans mellan borgerskapet och adeln och av vilka åtskilliga så småningom kunde räkna sig till adeln, var naturligtvis väldigt få. Mellan dem och den stora massan av fattiga gettojudar och småstadsjudar som mest livnärde sig på gårdfarihandel, Trödeljuden, gapade en vid social klyfta. Det de hade gemensamt var att de alla levde utanför det kristna majoritetssamhällets klassindelning. Yrkesförbuden hänvisade såväl fattiga som rika till marginella och ofta föraktade verksamheter i samhällets utkant.

Symbiosen mellan makten och det judiska kapitalet var inte problemfri och den utvecklades alltför ofta efter känt mönster från medeltiden. En av de första hovjudarna var kejsare Rudolf II:s bankir Mordechai Maisl. Maisl kom ur en förmögen släkt, han var en renässansmänniska och humanist, stor byggherre och mecenat och beklädde höga ämbeten i den urgamla judiska församlingen i Prag. Som hovjude finansierade han kejsarens exklusiva vanor – Rudolf var den tidens största konstsamlare och betalade furstliga underhåll till bl. a. Tycho Brahe, Johannes Kepler och de astrologer och alkemister han omgav sig med på slottet i Prag. Maisl fick av kejsaren en hel rad av nådevedermälen, bl. a. fick han bygga en privat synagoga och föra en personlig standert, och det sades att han var den rikaste borgaren i Prag. Fyra dagar efter Maisls död 1601 upphävde kejsare alla hans privilegier, han förklarades i likhet med alla andra judar åter för kejsarens ”träl”, och hans efterlämnade förmögenhet konfiskerades som tillhörig kronan.

Jakob Bassevi började också som hovjude hos Rudolf II och fortsatte hos de två följande kejsarna så framgångsrikt att han av Ferdinandd II år 1622 som den förste icke döpte jude i den Habsburgska monarkin tilldelades ärftligt adelskap och stora privilegier. Som Bassevi von Treuenburg misslyckades han att klara krigsfinanserna vilket ledde till  statsbankrutt. Han blev utfattig och hamnade i fängelse men lyckades fly till Albrecht von Wallenstein där han etablerade sig som hertigens ”finansminister” och byggde upp den store krigarens domäner till ett blomstrande företag.[14]

Kejsaren Leopold I gillade inte judar och han utvisade dem 1670 från Wien. Men bara fyra år senare tvingades han att ta en Samuel Oppenheimer till krigsfaktor och låta honom bosätta sig i huvudstaden. Oppenheimer försåg de kejserliga arméerna med mat, kläder, hästar, pottaska till kruttillverkning – allt på kredit. När kronans skuld blev så stor att den verkade omöjlig att återbetala, sattes han i fängelse. Där satt han tills den turkiska belägringen av Wien tvingade kejsaren att ta sin hovjude åter till nåder och garantera betalning av skulden. Som Oberkriegsfaktor levererade Oppenheimer krigsmateriel till de franska och turkiska krigen, till krigen om den spanska tronföljden och som en de facto finansminister förvaltade han den kejserliga skattkammaren. Efter Oppenheimers död 1703 försökte kronan på sedvanligt sätt slippa från sin skuld, men tiderna var nu annorlunda och sent omsider – efter en process som pågick i sextio år – fick arvingarna betalt.[15]

Den kejserliga hovfaktortraditionen fortsatte även under 1700-talet med namn som Wertheimer, Arnsteiner, Herz och andra och i slutet på seklet blev adlandet av dessa judiska hovleverantörer och bankirer, döpta eller odöpta, snarare regel än undantag.

Även andra regenter anlitade judiska bankirer. Så finansierades exempelvis August av Sachsens fälttåg och hans dyrbara röstköp inför kungavalet i Polen av hovjuden Behrend Lehmann; vår egen drottning Christinas bankir och emissarie hette Diego Teixeira och var en portugisisk marrano.

Av de mindre suveränernas bankirer har hertigens av Württemberg hovjude Josef Süss Oppenheimer gått till historien som ”Juden Süss” (bl a genom en film som nazisterna gjort under 1940-talet i propagandasyfte). Som hertigens allsmäktige ”statsminister” under några få år på 1730-talet agerade Süss så självsvåldigt att han blev allmänt hatad och efter sin husbondes död avrättad.

Dessa hovjudar samlade på sig stora förmögenheter, titlar och ofta också ansenlig makt. Detta och deras ibland skrupelfria metoder – Bassevis myntförsämring, Süss’ arroganta maktutövning – gav näring till ett utbrett judehat och i slutet på 1700-talet till myten om den judiska hemliga sammansvärjningen för världsherravälde. Emancipationen och uppbrottet från getton sammanföll med industrialismen och med framväxten av den liberala ekonomin med dess behov av organiserat kreditväsen, där judarna med sitt traditionella handels- och finanskunnande snabbt fann sin plats. Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet utvecklas ur den gamla hovjudeinstitutionen ett antal framgångsrika bankir- och finanshus av vilka några överlevt till våra dagar.

Inte ens den vildaste antisemit skulle i dag komma på tanken att skrämma folk med namnet Rothschild. Men under 1800-talet representerade Rothschildarna allt som var förhatligt, avskytt och fruktat. De var judar, de var sagolikt rika och de ansågs ha en oerhörd makt – i det fördolda, men desto mera hotfull. De var inkarnationen av den judiska storfinansen och judarnas påstådda strävan efter världsherravälde.

Från ett oansenligt fadershus vid Judengasse i Frankfurts getto byggde de fem bröderna Rothschild på några få decennier upp ett finansimperium som omfattade hela Europa och en bra bit av den övriga världen. De byggde samtidigt upp ett förtroendekapital som varade i århundraden. De var kreativa bankmän, innovativa inom värdetransporter och de insåg värdet av snabb informationsförmedling. Fruktade och skrupelfria som konkurrenter – de pressade ner räntesatser och provisioner – var de samtidigt erkänt ärliga och obrottsligt lojala mot sina uppdragsgivare. De bosatte sig i London, Paris, Wien och Neapel och från sina palats där finansierade de de flesta europeiska regeringar. De byggde de första europeiska järnvägarna och finansierade otaliga industriprojekt under den ekonomiskt mest expansiva tiden i Europas historia. Paul Johnson menar att deras insats som skapare av fungerande kapitalmarknad kanske var en nyckelfaktor vid den moderna världens födelse.[16]

De blev, som sagt, otroligt rika på sina affärer. Av tacksamma regenter blev de adlade och deras barn gifte in sig i den franska och engelska aristokratin. Kungar och kejsare, furstar och statsmän satt vid deras bord. De har varit stora filantroper och alltid stött sina förtryckta trosfränder ekonomiskt och med vädjanden till sina mäktiga politiska vänner. När huset, efter pogromerna i Frankfurt 1819 övervägde att flytta till Wien, rapporterade de kejserliga agenterna att Amschel von Rothschild förbrukade 150 000 gulden årligen i sitt hushåll och skänkte 20 000 gulden till de fattiga.[17] För den tiden en hög självbeskattning, även med hänsyn till bibelns bud. När sionismen började vinna anhängare skänkte Rothschildarna stora summor till inköp av mark i Palestina.

En sådan framgång, rikedom och därmed följande makt väckte naturligtvis ont blod och gav anledning till många rykten. Rothschilds var framgångsrika, rika, mäktiga – och framför allt var de judar. Märkligt nog gjorde de inte så som så många andra judar gjort under upplysningstiden och efter emanciperingen, de konverterade inte. Dessa smarta affärsmän, allmänt beskyllda för att de ingen annan gud hade än mammon, tyckte aldrig att de – särskilt under de första svåra åren – kunde jämna vägen till framgång genom att överge judendomen. Det hade underlättat så mycket för dem, de hade kunnat lämna den trånga Judengasse i Frankfurt, sluppit den särskilda judeskatten, fått tillträde till offentliga ämbeten, bedriva vilken handel som helst. De hade kunnat flytta till Wien utan tidsbegränsat uppehållstillstånd, köpt sig ett hus i stan, kanske blivit socialt accepterade. Lionel Rothschild som upprepade gånger blev invald till det engelska underhuset kunde (före 1858) inte ta säte i bänken därför att han envist vägrade avlägga den kristna eden.[18]

De judiska bankirerna följde bara med större framgång än sina övriga trosfränder en tusenårig tradition, en beprövad strategi för överlevnad. De visste att faran oftast kom från den fientligt inställda, konkurrerande, avundsjuka medelklassen och från de obildade, religiöst vidskepliga och lättmanipulerade lägre skikten av befolkningen. De visste av erfarenhet att de kunde få både skydd och användning för sina kunskaper hos den bildade och affärssinnade adeln som hellre leddes av rationella politiska och ekonomiska överväganden än av affekter och religiösa fördomar. Förutsättningen för symbiosen med makten var pengar. De mäktigas skydd och bevågenhet kunde en paria endast köpa med pengar, ofta med mycket pengar, eller genom att förhjälpa sina höga beskyddare till stora vinster.

Som vi sett i ovanstående exempel hade strategin sina brister. Den politiska makten har vid en avgörande kraftmätning alltid visat sitt övertag över den ekonomiska genom sitt våldsmonopol. Det var den första svagheten, en risk som judarna lärt sig att leva med. De vande sig under årtusenden att köpa skydd för pengar och att med jämna mellanrum bli av med både pengar och skyddet. Mestadels lyckades de dock överleva.

Den andra bristen i strategin var att skyddet ibland var, eller åtminstone uppfattades av andra som ett privilegium förvärvat på andras bekostnad. Forskningen visar att etniska motsättningar ökar när den centrala makten favoriserar en minoritetsgrupp. Hovjudarna hos de enväldiga furstarna under 1500-1700-talen agerade dessutom ibland som härskarnas gråa eminenser och maktens förlängda arm, något som ytterligare ökade judehatet och manade fram konspirationsteorier.

—

[1] Elphège Vacandard,  ”La question du meurtre rituelle chez les Juifs” i Etudes de critique et d’histoire religieuse, Paris, 1912, cit. i Flannery, a. a., sid. 101.

[2] Rohling, startade en ärekränkningsprocess men blev av både kristen och judisk expertis beslagen med felcitat, fel översättningar och rena förfalskningar och drog sig med vanära tillbaka från sin lärarbefattning.

[3] Tomáš Pěkný, Historie Židů v Čechách a na Moravě, 1993. Stor förtjänst för att Hilsnerfallet togs upp på nytt hade dåvarande riksdagsmannen och senare tjeckoslovakiske presidenten Tomáš Masaryk. 

[4]  Edward H. Flannery, The Anguish of the Jews, 1985.

[5] I Sverige har påståendet om att Talmud påbjuder att mörda kristna senast spritts av den ökände Ahmed Rami i Radio Islam. I den efterföljande processen, där Rami dömdes till sex månaders fängelse, försvarades han av svenska teologer.

[6] Theodor Herzl (1860-1904), judisk-österrikisk journalist och författare, grundare och ledare av den sionistiska rörelsen. Hans tal skulle ha hållits på 24 hemliga sammanträden på kongressen i Basel som varade i tre dagar.

[7] Eduard Radzinskij, Herre fräls och försona Ryssland, Stockholm 1992.

[8] Anton Ivanovitj Denikin (1872-1947), vitrysk general, kämpade mot bolsjevikerna på   den sydvästra fronten. Levde sedan i landsflykt. Simon Vasiljevitj Petljura (1879-1926), ukrainsk politiker och ”hetman”, kämpade mot både bolsjevikerna och mot Denikin. Mördades i exilen i Paris av en judisk flykting.

[9] På svenska har Protokollen publicerats sex gånger, först 1919 i Helsingfors och senast 1940  i Stockholm. De sprids i dag av Radio Islam och citeras i en och annan  nazistpublikation.

[10]  Fords bolag i Tyskland stödde nazisterna ekonomiskt. Hitler hade bilfabrikantens porträtt på väggen i sitt arbetsrum och 1938 belönade han Ford med storkorset av Tyska örnens orden.

[11] Graves artiklar gavs ut samma år i bokform, The Truth about the Protocols, A literary forgery.

[12] Hugo Valentin, Judarnas historia i Sverige, 1924.

[13] Aaron Isaacs minnen har utgivits i svensk översättning av Abraham Brody, 2008.

[14] Tomáš Pĕkný, Historie Židů v Čechách a na Moravĕ, 1993.

[15] William O. McCagg Jr, A History of Habsburg Jews, 1992.

[16] Paul Johnson, Birth of the Modern, 1991.

[17] Egon Caesar Conte Corti, Huset Rothschild, Holger Schildts förlag, 1928.

[18] H. H Ben-Sasson (Ed.), A History of the Jewish People, 1976.

Puigdemont fri även i Tyskland

Som man kunde vänta sig har katalanske politikern Carles Puigdemont blivit frisläppt efter tio dagars häkte i tyska Neumünster.

På samma sätt som belgiska domstolar tidigare har nu Oberlandesgericht, den högsta juridiska instansen i landet Schleswig, underkänt Spaniens krav på Puigdemonts utlämnande.

Föga överraskande. Snarare kan man undra hur de spanska juristerna tänkte när det i sin Europeiska arresteringsorder uppgav ”rebellion” och ”seduction”, uppror respektive uppvigling, som grunder för Puigdemonts utlämning.  Både de belgiska och de tyska domarna konstaterade att liknande brottsrubricering inte finns angiven i EAO och inte existerar i resp. länder, och att det för utlämning nödvändiga rekvisitet dubbel straffbarhet följaktligen inte föreligger.

Man ifrågasätter också att de spanska domstolarna betecknar Puigdemonts uppmaning till en folkomröstning om Kataloniens självständighets som uppvigling respektive uppmaning till uppror. ”Det är en politisk handling som inte skulle vara straffbar i Bundesrepubliken enligt gällande lagar”, säger en tysk domare, och ”även om separatiststrävanden strider mot spansk lag….skall de bekämpas på politisk väg, inte med överdrivna straffpåföljder”. I EU:staternas utlämningsavtal  finns dessutom som regel en garanti för att utlämning inte får ske för militära och politiska brott.

Kvarstår dock spanska anklagelser om korruption och mutor som domstolen kommer att pröva närmare. Puigdemont är tills vidare fri mot en borgenssumma på 75 000 € men får inte lämna Tyskland.

Tyskarna undrar varför Puigdemont anhölls först när han hade kommit till Tyskland. Han hade rest från Belgien till Finland, där han höll ett föredrag, och sedan tillbaka över Sverige och Danmark, och EAO gäller i alla dessa länder.

70 år sedan Jan Masaryks död

Tidigt på morgonen den 10 mars 1948 hittades utrikesminister Jan Masaryk död. Man fann honom, klädd i pyjamas, på den stenlagda innergården nedanför badrumsfönstret till hans tjänstebostad på tredje våningen i utrikesministeriets byggnad.

Jan Masaryk var den enda borgerliga regeringsledamot som inte hade avgått under februarikrisen. Han stannade i förhoppning att kunna påverka utrikespolitiken och kanske också för att president Beneš satt kvar och Masaryk hade lovat sin far att alltid stå vid presidentens sida och stödja honom.

Man kan inte säga att Jan Masaryk var vördad på samma sätt som sin far. Han var en helt annan typ av politiker, av det folkligare slaget, och som sådan var han högst uppskattad och säkert den mest populära regeringsmedlem.

Som ung var Jan något av en playboy. Begåvad, med en amerikansk mor redan som barn två- och senare flerspråkig, gift med och skild från miljonärsdottern Crane och barnlös. Han hade haft ett flerårigt förhållande med författarinnan Marcia Davenport men levde de sista åren som ungkarl. Han blev 61 år.

Jan Masaryk var yrkesdiplomat, under många år ambassadör i London och under kriget utrikesminister i Benešs exilregering. Han var känd för sin folklighet och frispråkighet. Det engelska ölet under krigsåren tyckte han smakade som om någon hade druckit det innan. När somliga optimistiska politiker efter kriget hoppades att Tjeckoslovakien skulle bli en bro mellan väst och öst, sade han på sitt realistiska och kärva sätt att en bro är något hästarna pissar på.

Jag hade precis kommit tillbaka till mitt studentrum efter veckan i finkan och nyheten om Jan Masaryks död blev en fruktansvärd chock. Så länge Beneš satt som president och Masaryk var kvar i regeringen hade vi dock en liten smula hopp. Men nu var han borta och naturligtvis trodde ingen av oss att det var så som myndigheterna påstod, att han hade begått självmord. Alla var vi övertygade om att det var kommunisterna som hade tagit livet av honom.

I dag finns det tillräckligt med vittnesmål och andra bevis att det var så. Masaryk visade inga tecken på akut depression. Dagen innan deltog han i mottagningen för den nye polske ambassadören, varefter han hade ett längre privat samtal med president Beneš. Enligt vittnen var han på gott humör och man förmodar att han då hade föreslagit och fått presidentens lov att emigrera.  Med all sannolikhet avlyssnades samtalet trots alla försiktighetsåtgärder av StB eller NKVD, något som fick ödesdigra följder.

Under kvällen agerade Masaryk normalt, förberedde ett tal, åt sin kvällsmat med en öl till och bad kammartjänaren Příhoda att bli väckt klockan halv nio.

Det finns fler omständigheter som talar mot självmordshypotesen. Med tillgång till mediciner och vapen, varför skulle han välja det ganska osäkra fallet från tredje våningen? Vidare de konstaterade skadorna på kroppen, fallsättet – med ryggen utåt och det långa avståndet från huset – men också oordningen i bostaden och den för självmord ovanliga klädseln, samt att Masaryk inte efterlämnade något avskedsbrev eller annat budskap.

Jan Masaryks eventuella flykt till London skulle ha gett den tjeckoslovakiska exilen en ledargestalt och vållat Gottwaldregeringen en oerhörd skada och prestigeförlust. Enligt kriminologer och forskare på ÚDV (Myndigheten för dokumentation och undersökning av kommunismens brott) som har granskat polisens originalhandlingar, råder det inget tvivel om att Masaryk mördades på order från Moskva.

 

 

 

 

En dag i februari 1948

Så här dags för 70 år sedan satt jag antagligen och åt min första arrestsoppa med en aluminiumsked ur en plåtmugg. I samma stora plåtmugg fick man sedan på kvällen och på morgonen en slev blaskigt surrogatkaffe. Vi hade bara kallt vatten att diska muggen med, så det flöt stora fettringar på kaffet och det smakade kålsoppa. Muggen sträckte man ut tre gånger om dagen genom en lucka i dörren och fick den påfylld tillbaka med ett stycke svartbrödlimpa. Ett tvättfat och en toastol fanns i ett hörn av rummet, bara delvis skymda.

Med ett par undantag var vi bara studenter som fanns där, vi var ett femtontal i en cell avsedd för åtta, så det var trångt när vi skulle sova på den egendomliga långa britsen vid ena väggen under de högt sittande små fönstren. Vi låg direkt på brädorna med huvuden mot väggen, men av någon obegriplig anledning lutade britsen, så man gled lite neråt mot fötterna när man skulle sova. Vi sov med kläderna på och hade var sin filt, men varje gång någon vände sig måste hela raden följa efter.

Det var ganska god stämning bland oss studenter. Vi hade fått mellan fem och tio dagar var för deltagande i otillåten demonstration, jag tror att man mest ville få bort oss från gatorna under en tid. Undantaget var ett par äldre herrar i mörka kostymer som satt häktade och kallades med jämna mellanrum till förhör. De var båda mycket oroliga och olyckliga, en av dem var en högre militär, den andre ett gammalt gråhårigt undervisningsråd, han satt mest i ett hörn och bad.

Dagen innan, då regeringskrisen kulminerade den 25 februari, spred sig på det studenthem jag bodde på nyheten att man hade arresterat halva styrelsen för vår förening. Förbundsstyrelsen dominerades av nationella socialister, ibland kallat Benešparti, som i Prag leddes av primatorn Zenkl  och som jag var medlem i. Spontant samlades vi samma eftermiddag på Karlsplatsen för att tåga till slottet, uppvakta och stödja president Beneš och kräva att våra representanter skulle släppas fria.

Uppgifter om hur många vi var skiljer sig, men det handlade om flera tusen, och när vi tågade genom Prag mötte vi ett tåg av beväpnade arbetarmiliser som marscherade i motsatt riktning. Ingenting hände ända tills vi kom upp i den ganska branta Nerudagatan. Där den smalnar av stod en flerdubbel poliskordon som spärrade av gatan.

Ett polisbefäl ställde sig på en bil och med en högtalare uppmanade oss att skingras. Det var lättare sagt än gjort. Gatan var sprängfylld med människor ända ner till Lillsidans torg, ingen av dem hörde vad polisen ropade och de trängde på. Som vanligt var, började vi sjunga nationalsången, men det hjälpte givetvis inte. Efter ytterligare någon uppmaning gjorde polisen en chock. De hade fördelen av gatans lutning och trycket och trängseln blev oerhörda, jag minns att en telefonkiosk som stod i vägen svajade betänkligt, och vi som fanns längst fram hade inte en chans.

De unga poliserna var ganska ivriga, så jag fick ett slag i skallen med en k-pist så skinnet sprack och blodet rann. Såret satt i bakhuvudet, så tydligen var jag inte särskilt aggressiv eller modig utan befann mig på reträtt.

Neråt torget skingrades vi och flydde genom Lillsidan, över Karlsbron och till Gamla stan. Där någonstans hann polisen upp oss, haffade mig och min vän Robert och ledde oss till den beryktade ”Fyran”, polisstationen nr. 4 på Bartolomějskágatan. Där fanns det redan många av våra kolleger och där fick vi sitta på hårda träbänkar och se på när nya fångar leddes in av bistra civilklädda män med batonger och pistolhölster under kavajen.

Efter några timmar fick vi komma till polisdomaren. Det var en äldre herre, helt uppenbart av den gamla stammen och nervös och oförberedd på den tillströmning av flera hundra studenter under några kvälls- och nattimmar, som han nu måste döma på löpande band. Efter ett kort förhör, där en av poliserna vittnade mot oss, dömdes vi till fem dagars arrest.

 

 

Februarikuppen 1948

Det var i dag för 70 år sedan, den 25 februari 1948, som kommunisterna tog makten i Prag genom en kupp. Hur det gick till har jag börjat berätta om och skall återkomma till senare. Här bara ett personligt minne.

Prags studenter var de enda som samlade sig till en protest mot kuppen. Jag var med i det tåget som på väg till slottet och till president Beneš stoppades av polisen i Nerudagatan och skingrades. Protesten renderade mig en blodig skalle, några dagars arrest och slutet på mina studier.

I Nerudagatan sitter i dag en bronsplatta till åminnelse av den 25 februari.

DEN 25 FEBRUARI 1948 BLEV PÅ DENNA PLATS OCH PÅ SLOTTSTORGET HÖGSKOLESTUDENTER SOM I ETT MÅNGTUSENHÖVDAT TÅG DROG TILL SLOTTET FÖR ATT STÖDJA PRESIDENT BENEŠ I HANS STRÄVAN ATT BEVARA FRIHET OCH DEMOKRATI BRUTALT ANGRIPNA AV BEVÄPNAD POLIS. TILL MINNE AV DE MODIGA STUDENTER SOM I VÅRT FOLKS ÖDESSTUND VÅGADE STÅ EMOT DEN FRAMKOMMANDE RÄTTSLÖSHETEN.

PRAGS AKADEMISKA KLUBB 48                   TJECKISKA REPUBLIKENS SENAT

Den här plattan har inte suttit där så länge. På en utställning av tjeckiska exlibris i Stockholm 2003 träffade jag Petr Pithart som då var senatens – första kammarens – president . Jag tyckte att det var sorgligt att det i Prag inte fanns något minnesmärke av februaridagar 1948. Pithart lovade att han skulle se till att det skulle bli ett sådant. Jag vill inte ta åt mig äran, men jag är glad och litet stolt.

 

Pragkuppen i februari 1948

Februari 1948 – 1

Den historiska åttan

Den tjeckiska historien är ett bra exempel på den Hegelska Världsandens plötsliga katastrofsprång, eller snarare korta skov som visar en viss förkärlek för siffran åtta.

I år kommer man att fira flera jubileer. Framför allt hundraårsjubileum av den tjeckiska statens pånyttfödelse i oktober 1918. Furstendömet och senare konungariket Böhmen var en självständig och tidvis mäktig stat under medeltiden med kulmen i slutet av 1300-talet då böhmiske kungen Karl IV kröntes till tysk kejsare och Prag blev det Tysk-romerska rikets huvudstad. Det efter honom benämnda Karlsuniversitetet firar också jämna år. Det grundades 1348 som det första universitet norr om Alperna och var under många år ett lärosäte för studenter från det fjärran Sverige.

Men Tjeckoslovakien blev inte gammalt. Det stympades av Hitler hösten 1938 och upphörde att existera ett halvår senare. Kriget och den nazistiska ockupationen slutade 1945, men friheten varade inte länge denna gång heller. I februari 1948 tog kommunisterna makten genom en kupp.

Och, sedan tjeckerna efter en period av totalitarism började bygga en socialism med mänskligt ansikte, härsknade Moskva till och 1968 tågade sovjetiska stridsvagnar in i Prag.

Man kommer säkert också att minnas en annan historisk händelse. Det var i maj 1618 som de tjeckiska protestanterna lyfte ut två kejserliga ståthållare genom fönstren på Hradčanyslottet. Trots ett fall på något tiotal meter klarade sig de två katolska herrarna med livet i behåll, men ingen anade då att defenestrationen i Prag skulle starta det trettioåriga kriget. Vid dess slut 1648 hade Böhmen upphört att vara en självständig stat.

 

Krisåret 1947

Men nu är det februari och jag minns de händelser för 70 år sedan som förändrade hela mitt liv.

Våren 1945 var en oförglömlig vår. Ingen som inte var med om den kan någonsin föreställa sig den jublande glädje vi upplevde. Efter sex års av tysk ockupation, kriget, ständigt hot om tvångsarbete, Gestapo, Heydrichterrorn och Förintelsen, var vi äntligen fria. Nu var det slut på kriget, slut på allt elände, slut på väntan, slut på det provisoriska livet, det nya, det verkliga livet började.

Jag tog studenten 1942 men tyskarna hade stängt de tjeckiska högskolorna, så jag började arbeta på en revisionsbyrå i vår lilla stad. Efter krigets slut flyttade firman en del av verksamheten till Prag och jag fick möjlighet att flytta med, arbeta halvtid och börja läsa på Handels.

Det var trångt i lektionssalar och ont om rum. Sex årskullar hade väntat på att högskolorna skulle öppnas igen och Prag var sprängfyllt med studenter. Men det var en underbar tid, vi var fria och vi försökte ta igen allt som vi hade försakat under ockupationsåren.

  

Edvard Beneš

Det stora nya och spännande var politiken. Benešregeringen som hade bildads i Moskva leddes av socialdemokraten Fierlinger med kommunisten Gottwald som vice. Socialdemokraterna hade varit det största partiet före kriget, men kommunisterna, som under Röda arméns vingar hade bildat nationalkommittéer och i praktiken styrde landet, hoppades på att vinna det val som skulle hållas i maj 1946. De blev besvikna.

Landet var splittrat. I Böhmen fick kommunisterna drygt 43%, men i Mähren och Slovakien, som hade upplevt Röda arméns framfart, bara 34% respektive 30%. Med socialdemokraternas hjälp blev det ändå en liten socialistisk majoritet och Klement Gottwald ny statsminister.

 

Klement Gottwald

I maj 1948 skulle vi gå till val igen men situationen hade inte utvecklat sig så som kommunisterna och Moskva önskade. Trots stora ansträngningar lyckades man inte med att helt behärska armén, polisen och statsapparaten, och de opinionsundersökningar som det kommuniststyrda informationsministeriet hade gjort (men aldrig publicerat) tydde på att kommunisterna skulle tappa 8-10 procent och därmed riksdagsmajoriteten.

Den heta sommaren

Det vi unga under de långa krigsåren väntade och hoppades på var att gränserna skulle öppnas och vi skulle få resa utomlands. Det visade sig att det trots den återvunna friheten inte var så lätt. Det var inte lätt att få pass och utresetillstånd och ännu svårare att få tilldelning av den hårt reglerade valutan. Men efter mycket krångel lyckades jag, och i juli 1947 satt jag med två kompisar på tåget till Gdynia och Sverige.

Det var en minnesvärd och för mig livsavgörande resa denna exceptionellt heta sommar. Att komma från ett krigshärjat Europa, efter resan genom det totalt förstörda Polen, till det sommarfagra Stockholm blev en drömlik upplevelse. Vi gick genom skinande rena gator, såg vackra välunderhållna hus, Strandvägen med skärgårdsbåtar i Nybroviken, välnärda, välklädda och vänliga människor, konstaplar med sablar och vita sommarmössor. Det var som att befinna sig i en för länge sedan svunnen värld, världen som den var före kriget och som man inte trodde kunde finnas längre.

När tiden för hemresan var inne kom det oroande nyheter. Kommunismen var på frammarsch på många håll i Europa. Italiens kommunistparti väntades vinna i de kommande valen och i Grekland pågick inbördeskrig mellan regeringsarmén och de Jugoslavienstödda kommunisterna. Svenska tidningar rapporterade om politisk oro i Tjeckoslovakien. Frankofilen Beneš ville sluta en mot Tyskland riktad försvarsallians med Frankrike, liknande dem man hade med Sovjet och Jugoslavien. I Paris höll man på med förhandlingar om Marshallplanen, den av USA erbjudna ekonomiska hjälpen till Europa. Tjeckoslovakien och andra östeuropeiska länder var i stort behov av sådan hjälp. Pragregeringen beslöt att man skulle delta i konferensen men först måste man inhämta Stalins godkännande. Gottwald och utrikesminister Jan Masaryk flög till Moskva och där blev det klart och bestämt ”Njet!”, utan några andra skäl än att Tjeckoslovakiens deltagande kunde påverka det tveksamma Sverige. Samtidigt ”avrådde” Stalin bestämt också mot avtalet med Frankrike.

  

Jan Masaryk

Det blev nu uppenbart att det inte längre var Prag som bestämde om Tjeckoslovakiens utrikespolitik. När beskedet nådde Prag var de borgerliga regeringsmedlemmarna förkrossade. Järnridån hade definitivt gått ner vid Tjeckoslovakiens västra gräns.

Våra snälla svenska värdar avrådde oss att åka hem. Vi skrattade, nej, nej, vi kände väl våra vänner kommunister, de var våra kompisar och studiekamrater, de var goda demokrater, nej, det var ingen fara, demokratin var fast förankrat i vårt land och vi hade ju Beneš som var mån om goda relationer med Sovjet.

När semestern var slut var det bara att tacka för all gästfrihet, vinka adjö och åka hem.

 

 

 

 

 

 

 

Den 27 januari minns vi

Den 27 januari minns vi Auschwitz befrielse. Min far Leo fick inte uppleva den men några få gjorde det. Greta Mlýnská överlevde fyra år och tre selektioner.

Det var 50 år sen jag hade lämnat min hemstad och mycket hade förändrats under tiden. Mayers värdshus vid huvudgatan, där farmor härskade med fast hand, är borta. Skadat av ryska katiusjaraketer våren 1945 och rivet.

De flesta av de gamla är också borta, inte ens gravar finns kvar. Den gamla judiska begravningsplatsen har blivit en trafikplats, några få gravstenar har räddats och flyttats till en plats bakom muren till den kristna kyrkogården. Där finns bland vilt växande gräs också några få nya gravvårdar.

Fru Mlýnská hade nyckeln till den rostiga grinden. Hon var den sista av de en gång kring 700 judarna i Hodonín, den enda som var i livet och bodde kvar i stan. Hon var 86 år gammal. Hennes dotter Jiřinka levde i Israel och kände min farbror Béďa och hans fru Hanna. De bad mig att framföra hälsningar till fru Mlýnská när vi skulle åka till Hodonín våren 1999.

Vi träffade då fru Mlýnská i sällskap med min klasskamrat Josef som kände henne väl. Främsta anledningen till besöket var att hon förvarade nyckeln till den judiska begravningsplatsen och vi följdes alla åt dit för att se familjen Mayers grav. Stan är liten och folk på busshållplatsen hälsade vänligt på fru Mlýnská.

På den förvuxna och ödsliga begravningsplatsen ligger min farmor Amalia och faster Irena som båda överlevde, den ena i Theresienstadt, den andra gömd i Slovakien, och dog efter kriget. På gravstenen finns också namnen på min far Leo och Irenas man Oswald Glaser och dotter Gerti, alla tre döda i Auschwitz. Utom den Mayerska graven finns här bara ett par andra nya gravar, bland dem fru Mlýnskás man Arnošt, och ett tiotal mossbelupna gravstenar från den gamla judiska begravningsplatsen som kasserades efter kriget.

När Gunilla och jag var i Hodonín i början av maj 2002 ringde vi fru Mlýnská och hon var mycket angelägen om att vi skulle komma och hälsa på hemma hos henne. Det gjorde vi på förmiddagen söndagen den 5 maj. Vi samtalade i över två timmar.

Fru Mlýnská bodde ensam i en liten trerummare full av vackra gamla saker, bl. a. en mängd sydmährisk keramik som hennes avlidne man samlade på. Hon gav oss som minne en liten vas. Hon var sjuklig, hade cancer i höger bröst som läkarna inte ville operera, antagligen på grund av hennes ålder. Hon hade mycket svårt att gå och behövde stöd när hon rörde sig i lägenheten. Hon hade en son som var tandläkare, gift och bodde i en by i närheten, och en sonson. Telefonen ringde flera gånger under vårt besök, så hon var inte övergiven och hade tydligen ständig kontakt med sin son och sina vänner. Hon fick mat hemburen en gång om dagen och hjälp med städning.

Vi frågade om min far och familjen Mayer och hon berättade. Särskilt mindes hon Béďa, de var närmast i ålder. Hennes far – de hette Müller på den tiden – hade ett ångbageri med flera anställda och hon berättade att hon som ung flicka brukade bära färskt bröd till Mayers värdshus vid huvudgatan.

Vi frågade om hennes eget liv och hon berättade, mest på tjeckiska men för Gunillas skull också på tyska. Hon visade visserligen tecken på åldrande – hon upprepade sig ibland och kunde avvika från ämnet – men hennes berättelse var livfull och konsekvent vid upprepningar. Hon berättade episodvis, så som minnen dök upp och hennes minnen rörde sig mest kring vistelsen i Auschwitz och tiden för lägrets likvidering i januari 1945.

Från Auschwitz fördes hon till andra läger, Tiefstalen (?) [i], Bergen-Belsen. Där härjade fläcktyfus som även hon drabbades av. Hon mindes att hon var fruktansvärt törstig och att det inte fanns något att dricka, så hon drack sin egen urin. Hon överlevde tyfusen, som genom ett under.

Greta Müllerová föddes 11 september 1915 i Hodonín där hon bodde till den tyska ockupationen 1939, då hon flyttade till sin bror Osvald, läkaren, i Prag. Därifrån transporterades hon tidigt, redan 1940, till Auschwitz. Där var hon i fyra år, till början av 1945 då lägret likviderades. Hon säger att hon var 30 då, och var således 25-26 år gammal när hon kom till Auschwitz. Hon visade oss det tatuerade numret på underarmen, 7.403 (?), ett lågt nummer, som enligt henne väckte respekt bland nykomlingarna i lägret.[ii] Ung, stark och arbetsför arbetade hon i ammunitionsfabriken och på bygget och överlevde.

Varje morgon klockan fem ställdes man upp till ”appell”, för kontrollräkning om någon skulle ha rymt. Som mat fick man en gång om dagen soppa på kålrötter, annars väldigt litet eller nästan inget. En gång var fjortonde dag en liten leverpastejkonserv för två personer.

När transporter med tjeckiska judar började anlända höll hon utkik efter bekanta. Dessa transporter gick i regel direkt till gaskamrarna. En dag såg hon hur tre unga tjeckiska judar avrättades med nackskott sedan de först hade grävt sina egna gravar. Bland de skjutna fanns en ung man från Hodonín, Pavel Morgenstern. Med nästa transport dagen därefter kom också Pavels föräldrar. De frågade henne efter sin son. Hon svarade att han hade gått med en transport, dit de själva också skulle och att de säkert snart skulle träffas där. Även Pavels föräldrar blev dödade.

Vintern 1944-45 närmade sig den ryska fronten – man kunde redan höra den – och det pågick ständiga selektioner: de som ansågs kapabla att gå skulle anträda den långa marschen till Tyskland, de svaga den korta till gasen. Det räckte att ha vitt hår eller åderbråck för att man skulle sorteras ut vid selektionen.

Det gick ständiga rykten om vem och vilka skulle till gasen eller till transport. Gretas bror läkaren arbetade på sjukavdelningen och hade vid tre tillfällen räddat hennes liv genom att ordna så att hon blev sjukskriven när selektionerna pågick. I januari 1945 fick hon veta att även de som arbetade på sjukan skulle selekteras. Hon ville till varje pris rädda sin bror och bestämde sig att i strid mot alla regler försöka tala med doktor Mengele.

Varje gång Mengele besökte lägret utfärdades ”lagersperre”, d. v. s. ingen fick lämna baracken, den breda lägergatan måste vara helt fri från fångar när Mengeles följe passerade. Greta var desperat och ville rädda sin bror till varje pris. Vid en sådan ”lagersperre” rusade hon ur baracken, klädd i sina randiga trasor och en stulen kavaj och med fötterna inlindade i trasor. Mengele stod där omgiven av en grupp SS-officerare vid ett bord dukat med öl och annat. Hon gick fram till honom och bad honom att skicka brodern läkaren med en transport. Mengele tittade stint på henne och sade: ”Det skall gå transporter och det skall bli selektioner. Han skall gå ditt han skall”. Gretas bror gick i gasen.

I kvinnobaracken där Greta bodde fanns två flickor, en tjeckisk och en ungersk judinna som hade fött barn i hemlighet, på den skitiga latrin som fanns i mitten. När det var klart att de skulle vidare med en transport lindade de sina spädbarn i halm och trasor, skaffade från sjukan litet sömnmedel som de gav barnen och stoppade dem som bylten under kläderna. Men när de passerade SS-mannen som prickade av dem på listan rörde sig den ena babyn och SS-mannen såg det. Han drog fram barnet ur trasorna, höll det i fötterna och slog huvudet mot barackhörnet så skallen krossades och hjärnsubstansen trängde ut. Den unga mamman sändes till gasen.

”Nu skall jag berätta hur det ser ut i en gaskammare”, sade fru Mlýnská.

Hon måste vara en av de ytterst få människor som har varit inne i en gaskammare och överlevt. Hon blev selekterad och i vanlig ordning avklädd naken och beordrad till ”duschen”. Hon minns den fräna lukten, de gråa betongväggarna, ”glasvägg” i ena änden, plåtstrilarna, ”rosetterna”, i taket. Men just innan dörren slöts hörde man utifrån ljuda signalen ”Flyglarm!”. Det var den första amerikanska flygräden mot Auschwitz.[iii] Hon och de andra blev jagade ur kammaren, nakna som de var, men de överlevde. Hon transporterades senare till andra läger i Tyskland, arbetade i ammunitionsfabrik, upplevde andra hemska flygräder, hon minns särskilt en i Hamburg där hon kröp på bara magen undan bomberna, fick tyfus i Bergen-Belsen men överlevde igen, den enda av en familj med sju syskon.

”Gud ville att jag skulle leva”, säger hon.

Hon säger att hon aldrig berättat det här tidigare, inte ens för sina barn eller barnbarn. Varför? ”Jag ville inte det”, säger hon.

Efter befrielsen återvände Greta Müllerová till sin hemstad. Som enda överlevande av sin familj fick hon tillbaka föräldrarnas bageri men visste inte hur hon ensam skulle kunna klara rörelsen. På stadskontoret där frågan om återlämnande diskuterades fanns utom henne endast några få överlevande judar, bland dem två yngre män som hon inte kände närmare. Hon fattade snabbt sitt beslut, vände sig till den som hon tyckte verkade mest sympatisk och frågade honom om han ville gifta sig med henne och sköta bageriet. Han tvekade och slutligen tackade han nej. Han visste inget om bageriverksamhet och dessutom hade han bestämt sig att så snart som möjligt utvandra till USA.

Greta vände sig då till den andre, men även han tackade nej. Han var slaktare och charkuterist och vågade inte åta sig ledningen av ett stort bageriföretag. När hon nedslagen passerade den förste kandidaten, Arnošt, vände han sig mot henne och sade att han hade ändrat sig. De gifte sig och fick barn och var lyckligt gifta i femtio år. Arnošt dog för några år sedan.

Efter Pragkuppen 1948 tog kommunisterna bageriet ifrån dem igen.

Fru Mlýnská dog i slutet av augusti 2003.

[i]  Möjligen Tiefstadt. Jag har inte lyckats identifiera detta läger

[ii]  Det tatuerade numret var ganska svårtytt.

[iii]  Jag har inte kontrollerat om det verkligen var den första allierade flygräden mot Auschwitz.

 

©  Greta Mlýnská och Leo Kramár