Religion och politik

”Krossa den skändliga …” skrev Voltaire den 28 november 1762 till vännen d’Alembert, och den som han ville krossa var den allsmäktiga katolska kyrkan. Sedan dess har upplysningen gått segrande över Europa och världen, även om det i det protestantiska Sverige dröjde länge innan kyrkans och prästernas makt över folkbildning upphörde. Först 1888 avskaffades de obligatoriska husförhören med rabblandet av Luthers katekes, och det dröjde mer än två hundra år efter revolutionen i Frankrike innan banden mellan kyrka och stat löstes upp i Sverige.

Sedan trodde vi många att upplysningen hade segrat, att religionen definitivt hade förvisats till den privata sfären, att det sekulära samhället var en självklarhet. Men vi har haft fel. Vad vi ser i dag är religionernas, kyrkornas återkomst på bred front. Inte bara islam utan också de kristna kyrkorna reser anspråk på plats i samhällslivet, offentligheten och i politiken.

Christina Grenholm, teolog och sekreterare i Svenska kyrkan hävdar (DN 5/5) att kyrkan i Luthers efterföljd måste engagera sig politiskt och som argument anför hon andra världskrigets katastrofala följder.  Det är ett knepigt argument. Med några få hedervärda undantag har kyrkorna, och allraminst den protestantiska, inte mycket att skryta med vad gäller judeförföljelserna under nazismen. De anpassade sig lätt till makten.

Martin Luther själv var en skrupelfri maktspelare. För att främja sin sak lierade han sig med de makthavande och predikade lydnad mot överheten.  När bönderna reste sig mot överhetens olidliga förtryck, något som kyrkan var delaktig i, uppmanar Luther furstarna:

”Man skall slå dem sönder och samman, strypa och sticka, hemligt och offentligt, var och en som kan, så som man måste döda en galen hund… Därför, kära herrar, släpp här, rädda där, stick, slå, stryp dem vem så än kan…”…

Adolf Hitler beundrade Martin Luther som det största tyska geniet, som en jätte, den som hade sett ”juden” så ”som vi först nu börjar se honom”.  Hitler hade rätt, för ingen gav bättre råd till nazisterna hur man skall handskas med judar än den stora kyrkoreformatorn i sin skrift ”Om judarna och deras lögner”:

1) För det första skall man bränna upp deras synagogor och skolor, och det som inte kan brinna bör övertäckas med jord, så att ingen människa kan se en sten därav till evig tid. Och det skall man göra till vår Herres och kristenhetens ära, på det att Gud må se att vi kristna inte tåla sådana lögner, förbannelser och smädelser av Hans Son…

2) För det andra må deras hus förstöras på samma sätt. Ty de hålla på med samma sak därinne, som i sina skolor. Detta bör man göra, på det att de må veta att de inte äro herrar i vårt land, som de berömma sig av, utan fångna, såsom de utan uppehåll skria och klaga inför Gud.

3) För det tredje må man taga alla deras bön- och talmudböcker, vari de lära sig ett sådant avguderi, lögner, förbannelser och smädelser.

4) För det fjärde att man förbjuder rabbiner vid livets förlust att fortsätta sin undervisning. Ty de hava förlorat rätten till sitt ämbete, emedan de hålla de stackars judarna fångna enligt Moses befallning (5 Mos 17:10 f)…

5) För det femte att judarnas lejd upphävas. Ty de ha intet på landsbygden att göra, alldenstund de varken äro herrar, ämbetsmän, hantverkare eller något dylikt. De må stanna hemma.

6) För det sjätte att man förbjuder dem att ockra och tager ifrån dem alla deras pengar och föremål av silver och guld och förvarar det. Detta bör ske av följande skäl: allt vad de äga, hava de stulit och rövat från oss genom sitt ocker, emedan de inte ha någon annan sysselsättning.

7) För det sjunde må man giva åt unga och starka judar och judinnor slaga, yxa, hacka, spade, spinnrock och slända och låta dem tjäna sitt bröd i sitt anletes svett såsom det är Adams barn förelagt. Ty det duger inte att de skola låta de usla gojim arbeta i sitt anletes svett och att de själva i lugn och ro skola frossa, allt under det att de berömma sig över, att de äro de kristnas herrar, utan det är nödvändigt att driva denna ondska ur dem.

Det är inte utan skäl som en tysk teolog kallar Luther ”Förintelsens andlige fader”.

Så när Grenholm skriver att ”Luther själv var optimistisk vad gällde Guds möjlighet att verka det goda genom människan” bör hon minnas att historien vittnesbörd om Luthers och den lutherska teologins inblandning i politik inte är alltigenom uppmuntrande.

Lutherska kyrkor vill verka för rättvisa lokalt och globalt, de skall engagera sig för flyktingar, mot rasism, för genusrättvisa, klimaträttvisa, och fredliga interreligiösa relationer. Det låter följsamt och trendigt men inte speciellt kristet. Det är ungefär vad alla välmenande människor säger. Men varför ställer inte kristna kyrkor och Svenska kyrkan resolut upp till försvar av sina förföljda och utrotningshotade kristna systrar och bröder i Mellanöstern?  Borde inte de kristnas religionsfrihet i muslimska länder vara en förutsättning för fredliga interreligiösa relationer?

Dagens sanningar kan lätt bli morgondagens lögner

Min debattartikel publicerad (i kortare version) i Göteborgs-Posten den 30 april.

Rasbiologi. Med hjälp av rasbiologin skulle den vetenskapligt påvisade degenereringen av mänskligheten pareras. Att mätverktygen och mätningarna bakom dessa slutsatser var felaktiga och bristfälliga samt tolkningarna tendentiösa spelade ingen roll. Skadan var redan skedd och rasbiologin kom att betraktas som god vetenskap och spred sig över hela världen, skriver Leo Kramár.

Det pågår en kampanj för vetenskapen. De skrivs och demonstreras och marscheras för att stärka vetenskapens ställning och tilltro till vetenskapsmän.  ”När alternativa sanningar och faktaförnekelse påverkar beslut som äventyrar livsvillkoren på jorden, står vi vid ett vägskäl.”, skriver ett antal forskare i Sydsvenskan. Initiativet kommer från USA där president Trumps oförsiktiga uttalanden, hans ”alternativa sanningar” har väckt berättigad oro.

Samtidigt har det också kommit försiktiga varningar. Professor Christian Azar visar (DN 21/4) på gränsen mellan vetenskap och politik och Maria Wolrath Söderberg som (DN 20/4/) gör klart vilka frågor vetenskapen kan besvara med ett entydigt sant eller falskt och vilka som vi inte kan veta säkert något om och där vi är hänvisade till vårt kritiska omdöme.

Det är viktigt är att vara medveten om att inga vetenskapliga ”sanningar” är huggna i sten.  Det som utmärker sann vetenskap är att den ständigt utövar självkritik, att gamla sanningar ständigt omprövas. Här kunde man ha Descartes  ”Dubio, ergo sum”, som motto. Jag finns till därför att jag tvivlar.

En av de största katastroferna i vår tid blev möjlig inte för att politikerna handlade i strid med vetenskapen utan för att de blint trodde på den.

Det började med Darwin. För 1800-talets vetenskapsmän var det uppenbart att den vita rasen visade alla yttre tecken på att vara den sista länken i utvecklingskedjan och var därför den mest fullkomliga. Ungefär samtidigt gjordes nya vetenskapliga upptäckter och dök upp nya idéer. Antropologin såg dagens ljus i början av 1800-talet och återupptäckten av de Mendelska ärftlighetslagarna drev fram en ny vetenskap, genetiken. Antropologer och genetiker började med hjälp av nya verktyg mäta och jämföra olika folkgruppers begåvning och intelligens. Inte oväntat fick man bekräftelse på att européerna var intelligentast, men till forskarnas förskräckelse visade upprepade mätningar att folks intelligens sjönk med tiden, att nya generationer blev dummare, att mänskligheten höll på att degenerera.

Det visade sig senare att mätverktygen var bristfälliga, mätningarna felaktiga och tolkningen tendentiös, men skadan var redan skedd. Forskningsresultaten väckte oerhört uppseende och farhågor världen runt. I början av 1900-talet rådde en allmän pessimism om människans biologiska framtid och såväl forskarsamhället som allmänheten krävde snabba åtgärder för att rädda mänskligheten från den hotande katastrofen.

De åtgärder man krävde och föreslog syftade till att stoppa den pågående degenerationen. Med början i England 1907 organiserade man eugeniska sällskap och institutioner över hela världen, i Tyskland, Holland, USA, Nya Zeeland, Japan, Sovjet. I Sverige bildades 1910 efter tyskt mönster ett sällskap för rashygien, samtidigt som en ny vetenskap, rasbiologi, introducerades. Termerna antyder att man här som i Tyskland och USA såg på eugenikens uppgift på annat sätt än exempelvis i England där den i huvudsak var klassinriktad, även om målgrupperna överlappade varandra..

Eugeniken, rasbiologin ansågs kring sekelskiftet 1900 allmänt som god vetenskap. Dess främste företrädare i Sverige Herman Lundborg var en internationellt erkänd forskare och Statens institut för rasbiologi gästades av namnkunniga eugeniker från världens alla hörn, från Tjeckoslovakien, Schweiz, USA och Kanada till Estland, Finland, Sovjet och Kina. Nu undrar kanske många, Sovjet? Märkligt nog uppehöll den tyskvänlige och antisemitiske Lundborg under flera år flitiga och vänskapliga kontakter med sovjetiska kolleger, även judiska sådana. Man hade omfattande kunskapsutbyte, träffades och drev gemensamma projekt.

Eugeniken och rasbiologin var inte något som var förbehållet ”högern”. Tvärtom var det så att den eugeniska alarmismen var allmän, och under första delen av 1900-talet rådde bland såväl politiker som i vetenskapssamhället och det kulturella etablissemanget i stort sett konsensus om behovet av rashygieniska åtgärder.

Sovjet var inget undantag. Institutionen för genetik vid Moskvauniversitet som startades 1919 förvandlades redan 1921 till ett Eugenikinstitut där man samlade kranier och klassificerade folk efter blodgrupp. Priset togs antagligen av den forskare som ansåg sig ha hittat en reagens med vars hjälp man kunde visa att blod från olika raser hade olika färg. Ryska eugeniska sällskapet hade en särskild kommission för studium av den judiska rasen som man ansåg vara mindervärdig. I samarbetet med tyska kolleger gick man ett snäpp längre än Lundborg, 1924 bildades ett gemensamt Tysk-sovjetiskt institut för rasforskning. Och som på andra håll föreslog man olika rashygieniska åtgärder och socialt motiverade ingrepp som sterilisering av psykiskt sjuka och yrkeskriminella.

Det sovjetiska förhållningssättet påverkade inställningen till eugenik och rasbiologi hos marxister och andra vänsterintellektuella i väst. Inflytelserika opinionsbildare och kända kulturpersonligheter som medlemmar av det socialistiska Fabiansällskapet George Bernard Shaw, H. G. Wells, Beatrice och Sidney Webb, Julian Huxley, C.P. Snow, Harold Laski, Havelock Ellis, Emma Goldman med flera höll åsikter som vi i dag skulle beteckna som reaktionära och rasistiska och propagerade för rashygieniska åtgärder. Marxisten och framstående medlemmen i kommunistpartiet, genetikern J.B.S. Haldane, som tidigare visat att det var praktiskt omöjligt att utrota vissa genetiska defekter med rashygien, tyckte att i en socialistisk stat kunde rashygienen visst praktiseras i stor skala, att genetiskt belastade individer skulle steriliseras och att man inte borde tillåta invandring av sämre begåvade raser som ”negrer” till Europa.

Det svenska Statens institut för rasbiologi inrättades med brett stöd i riksdagen – en av motionärerna var Hjalmar Branting – med det uttalade syftet att  ”…befordra folkets och rasens utveckling i sund riktning”.

Det fanns forskare som opponerade sig, men de var ytterst få. Stora vetenskapsmän och kulturpersonligheter ingick i eugenistlobbyn och politikerna gav efter, hur skulle en upplyst politiker kunna sätta sig upp mot vetenskapen?

Det vi borde lära av den här inte så väldigt gamla historien är att förhålla oss kritiskt även till vetenskapen och till forskarnas roll i samhället. Det är en svår rågång och det handlar inte om relativisering av fakta utan att se skillnaden på de frågor vetenskapen kan eller inte kan besvara och att behålla en sund skepsis till vad som för stunden uppfattas som obestridlig vetenskaplig sanning. Vetenskapen utvecklas ständigt och dagens sanning blir lätt morgondagens lögn.

 

Hamas accepterar 1967 års gränser?

DN och andra medier rapporterar att Hamas har ändrat sin inställning till Israel och accepterar 1967 års gränser. Är det verkligen så?

The Lebanese al-Mayadeen news channel published on Monday a leaked new charter for the Hamas movement in the Gaza Strip. The charter was allegedly planned to be officially released by Khalid Mashaal, the president of the political office of Hamas, at his last press conference before leaving office. The leak has since been confirmed by Hamas official Ahmad Yousif.

Vad är nu skillnaden mellan Hamas Charta 1988 och 2017?

IRMH:

(1988) The Islamic Resistance Movement is a distinct Palestinian movement that is  oyal to Allah, adopts Islam as a way of life and works to raise the banner of Allah over every inch of Palestine. The Islamic Resistance Movement is one link in the chain of jihad in confronting the Zionist invasion.

(2017) The IRMH is a liberation, Islamic and Palestinian national resistance movement. It aims to liberate Palestine and to fight against the Zionist Project, its reference is Islam in its principles and goals.

Palestine’s Land:

(1988) The Islamic Resistance Movement maintains that the land of Palestine is Waqf land given as endowment for all generations of Muslims until the Day of Resurrection. One should not neglect it or [even] a part of it, nor should one relinquish it or [even] a part of it. No Arab state, or [even] all of the Arab states [together], have [the right] to do this; no king or president has this right nor all the kings and presidents together; no organization, or all the organizations together – be they Palestinian or
Arab – [have the right to do this] because Palestine is Islamic Waqf land  given to all generations of Muslims until the Day of Resurrection.

(2017) Palestine, with its historical known borders from Jordan’s river in the east to the mediterranean sea in the west, from Ras Al Nakora in the north to Om Al Rashrash in the south, this land is Palestinian and a united regional unit. Displacing Palestinians and creating a Zionist entity does not cancel the right of Palestinians to their entire land, and does not validate the Zionist entity to violate this land.

Palestine is an Arab and Islamic land, it is holy and blessed and it has a special place in the heart of all Arabs and Muslims.

(1988) the Islamic Resistance Movement aspires to realize the promise of Allah, no matter how long it takes. The Prophet, Allah’s prayer and peace be upon him, says: ”The hour of judgment shall not come until the Muslims fight the Jews and  kill them, so that the Jews hide behind trees and stones, and each tree and stone will say: ‘Oh Muslim, oh servant of Allah, there is a Jew behind me, come and kill him.

(2017) Hamas differentiates between Jews as people of the holy book, and Judaism as a religion and the occupation and the Zionist Project as something separate, and it sees that the conflict is with the Zionist Project not with the Jewish people because of their religion. And Hamas does not have a conflict with the Jews because they are Jews, but Hamas has a conflict with the Zionists, occupiers and aggressors,

The Zionist Project:

(1988) The initiatives, the so-called peace solutions, and the international conferences for resolving the Palestinian problem stand in contradiction to the principles of the Islamic Resistance Movement, for to neglect any part of Palestine is to neglect part of the Islamic faith. These conferences are nothing but a way to give the infidels power of arbitration over Muslim land, and when have the infidels ever been equitable towards the believers?

There is no solution to the Palestinian problem except by jihad.

(2017) The UN decision for Palestine’s division, and all its consequences and other conventions similar to it and the creation of Israel was illegal from the beginning, and it is against the Palestinian’s rights, its determination, human rights, international law and the right of sovereignty.

We do not recognize the Zionist state.

We do not leave any part of the Palestinian’s land, under any circumstances, conditions or pressure, as long as the occupation remains. Hamas refuses any alternative which is not the whole liberation of Palestine, from the river to the sea. And the creation of the Palestinian independent state with its sovereignty, with Jerusalem as its capital, on the borders of the 4th of June 1967, with the return of the refugees to their homes from where they were displaced is a common national consensual formula, and it does not mean the recognition of the Zionist state or the surrendering of Palestinian rights.

Hamas confirms that no peace in Palestine should be agreed on, based on injustice to the Palestinians or their land. Any arrangements based on that will not lead to peace, and the resistance and Jihad will remain as a legal right, a project and an honor for all our nations’ people. There is no alternative to the creation of the Palestinian state, with its sovereignty on the entire Palestinian land with Jerusalem as its capital.

The Hamas movement confirms its total rejection of Oslo’s conventions, its consequences and its results.

Skrivningen här uppe lämnar inget tvivel om vad Hamas betraktar som Palestina, landet som skall befrias from the river to the sea. När man i samma stycke skriver om “Borders of the 4^th June 1967” syftar man säkert inte på 1967 stilleståndslinje mellan Israel och arabländerna utan på den gränsuppgörelse om Golan som träffades mellan Israel och Syrien, den 4 juni 1967 och som Hamas anser vara Palestinas gräns mot Syrien.

 

 

”Slut med all civilisation…”

 

Den norska filmen Kungens val hade premiär i går. Filmen har fått översvallande recensioner, bl.a. av Johan Croneman i DN. Det var i dagarna 77 år sedan tyskarna invaderade Norge och kung Haakon VII tvingades att hals över huvud fly sin huvudstad.

Det var med en mycket smal marginal som kungafamiljen och regeringen på morgonen den 9 april lyckades komma undan samtidigt som de första tyska fallskärmjägarna landade runt Oslo. Tåget med kungen, kronprinsen Olav och deras sällskap for nordvärts till Hamar med tyska motoriserade enheter hack i häl och med det tyska attackflyget med kungatåget i sikte. Från Hamar begav sig sällskapet vidare i bilar till Elverum och på eftermiddagen den 11 april hade man hunnit till det lilla samhället Nybergsund nära Trysil, bara ett par mil från svenska gränsen, i höjd med Sälen.

Men här upptäcktes de av det tyska flyget som slog mot de flyende med bomber och kulspruteeld. ”…fyra bomber föll alldeles intill den plats där kungen låg tryckt till marken vid en sten. En bomb kreverade strax framför honom och tre vid sidan av…kulorna slog i marken så nära honom att man fick en känsla av att de tyska flygarna, där de svepte fram tätt över trädtopparna, hade upptäckt kungens gömställe”, berättade Tryggve Lie, senare FN:s generalsekreterare.

Haakon VII var nära 70 år, uttröttad och omskakad. Han var jagad i sitt land, men det fredliga Sverige var bara ett par mil längre bort. Med några av sitt sällskap fortsatte han mot den svenska gränsen och de kom dit tidigt på morgonen den 12 april. ”Det var en fruktansvärd pärs i Nybergsund i går…Jag är fullkomligt slut i brist på sömn och vila samt dessa nervpåfrestningar. Sedan jag lämnade Oslo i tisdags har jag inte varit ur mina stövlar och har knappast fått en blund”, sade han till en svensk journalist. Han hoppades att få några dagars vila på den svenska sidan.

Kungen möttes av en handfallen svensk tulltjänsteman, men när de tyska attackplanen dök upp igen satte sig norrmännen över alla regler och tog sig över gränsen för att söka skydd. Man telefonerade till Stockholm där man hastigt hade sammankallat konselj för att diskutera situationen i Norge och nu också den norske kungens asylbegäran. Det handlade bara om några dagars vila, Haakon VII ville återvända till Norge så snart som möjligt för att leda motståndet mot tyskarna, men det fanns ett problem. Kronprinsessan Märta med sina barn hade redan flytt till Sverige och fick utan vidare stanna där, men kungen?  Haakon var också härens överbefälhavare och således soldat, militär. Och den svenska expertisen, framför allt utrikesminister Günther och justitieminister K. G. Westman, hävdade att Sveriges neutralitet bjöd att om den norske kungen kom över till svenskt territorium måste han interneras och inte tillåtas att återvända.

Det fördes en häftig diskussion, där kungen Gustav V tog sin kunglige släktings parti, något lamt för all del. Den alltid varmhjärtade och hetlevrade socialminister Möller läxade däremot upp sina regeringskolleger efter noter, men saken avgjordes av den alltid lika försiktige statsministern som beslöt: internering.

Det var det besked som den jagade och trötte monarken fick där borta i skogen vid Dalagränsen. ”Det synes mig vara slut med all civilisation då något sådant här är möjligt. Ingen plats är längre säker för mig”, var hans resignerade reaktion.

Det är lätt att döma med facit i hand. Men då? Skräcken för den oövervinneliga tyska krigsmaskinen var stor och berättigad. Två grannländer hade blivit ockuperade bara ett par dagar tidigare, och snabbt hade det gått, rysligt snabbt och lätt. Kanske stod Sverige i tur nu?

Ingen kunde veta, bäst att inte reta tjuren. Men trots allt detta kan man knappast påstå att det dessa aprildagar 1940 skrevs några ärorika blad i Sveriges historia. Och hur det gick med den omhuldade neutraliteten sedan vet vi.

Slav eller slavhandlare?

Miljöpartiets talrör Victoria Kawesa berättar om rasdiskriminering och om Sveriges andel i slavhandeln.

Jag är vit och man, så jag borde, enligt vissas mening, inte ha någon rätt att yttra mig om saker som rasism och slaveri. Emellertid bär jag mitt i ansiktet en näsa som skvallrar om att någon av mina förfäder måste ha haft sina rötter någonstans i trakterna runt östra Medelhavet, ett faktum som har komplicerat mitt liv en hel del.

Något svenskt blod flyter inte i mina ådror, däremot torde hälften, drygt ett par liter, komma från ett vitt europeiskt folk, men ett folk som aldrig kommit närmare havet än ca tusen kilometer och mig veterligt aldrig sysslat med slavhandel.

Men vänta nu, har de verkligen inte?

Visserligen får vi gå ett tusen år tillbaka, men vad spelar århundradena för roll när kritikerna av kolonialismen menar att förfäders synder ärvs generation efter generation? Alltså: arabiska krönikörer berättar att redan i mitten av 900-talet reste arabiska och judiska köpmän den långa vägen från Mellanöstern till Centraleuropa och bytte sina väldoftande kryddor och konstsmidda damascenska svärd mot vackra linnedukar och vita slavar. Det är intet för intet att ordet slav har två betydelser. Så hör och häpna, en av mina slaviska släktingar såldes kanske av sina stamfränder som slav och köptes av någon av mina semitiska förfäder.

Det gemensamma för den europeiska slavhandeln från antiken till medeltiden och den afrikanska från urminnes tider ända in på 1800-talet är att det var de lokala hövdingarna, vita, bruna och svarta, som bekrigade varandra och tog som fångar eller helt enkelt rövade bort och förslavade sina medmänniskor för att sälja eller byta dem mot eftertraktade varor, ofta vapen. De semitiska köpmännen på 900-talet och de vita slavhandlarna århundradena senare hakade på denna urgamla kommers, och alla parter – utom slavarna själva förstås – vita, bruna och svarta tjänade på affären.

Det är alltså mycket väl möjligt att någon av Victoria Kawesas förfäder var en krigarhövding som fångade en annan av hennes släktingar och sålde henne som slav till en vit köpman för en näve glaspärlor.

Att slaveriet och slavhandeln bidrog till rastänkandet är ett vanligt antagande. Både den europeiska och den arabiska nedvärderingen av afrikaner och de tyska nazisternas syn på slaver som en lägre stående ”ras” vittnar härom.  Kanske skulle vi slaver följa afrikanernas exempel och kräva att man slutar använda ordet ”slav” om vår folkgrupp?

Slavhandeln är en skamlig historia som Dick Harrison har skrivit tre tjocka böcker om och som Sverige har haft en mycket, mycket liten andel i. Det man inte gärna talar om är att den jakt på afrikanska slavar som har bedrivits av araber har pågått mycket längre och varit av större omfattning än den transatlantiska handeln. Och det skamligaste är att den interafrikanska och transsahariska slavhandeln trots alla ansträngningar från FN och trots alla lagar och formella förbud fortfarande pågår.

 

Ola Larsmo och rasbiologerna

På författaren Niclas Sennertegs facebooksida utspann sig en diskussion om rasbiologin mellan Ola Larsmo och mig.

Jag vill återge den här för att visa hur olika vi kan se på och använda historien.

OLa Larsmo Ett parallellfall är ju den mycket obehaglige Eugen Fischer, rasbiolog som påverkade bl a Herman Lundborg i Uppsala och nog var roten till dennes besatthet av samerna som ”rasblandade och degenererade”. Fischer byggde sin ”vetenskapliga” storhet på ett rasbiologiskt verk om ”rehoboterna” i dagens Namibia, ett verk som var ett fullkomligt falsarium från början till slut, vilket han själv måste vetat. Han var en av de mest uppburna ”naturvetenskapliga” forskarna i Nazityskland och utsågs 1933 av Hitler till rektor för Berlinuniversitet (Idag Humboldtuniversitetet). Fischer var kompis med Martin Heidegger och var även han en för liten fisk för rättsprocesserna efter kriget trots att han idéer spelat stor roll för T4-programmet och Nürnberglagarna. Här ett hyllande reportage från UNt när han besökte Uppsala 1922 (OL bifogar här ett klipp ur UNT).

Leo Kramár Eugen Fischer var ingen klåpare. Han var en internationellt erkänd forskare som vann berömmelse redan som ung när han hade visat att de Mendelska lagarna gäller även för människan. Men han är också ett exempel på hur smidigt majoriteten av de tyska akademikerna anpassade sig till nazisternas ”Gleischschaltung” av de högre lärosäten.
Som ung vistades Fischer en tid i Sydvästafrika där han använde barn ur blandäktenskap som forskningsobjekt. Han försökte bevisa att afrikanska ”bastarder” var mindervärdiga och rasblandningen farlig. ”Denna mindervärdiga ras”, skrev han om hereros, ”behöver vi tolerera bara så länge de är nyttiga för oss, annars fri konkurrens – dvs…undergång”. En av hans elever, en dr Mengele, förde Fischers projekt vidare med forskning på judiska tvillingar i Auschwitz.
Fischer var en av författarna till ”Grundriss der menschlichen Erblichkeitslehre und Rassenhygiene”, som kom ut 1921 och senare i flera upplagor. Boken, känd som ”Bauer-Fischer-Lenz” var ett standardverk i ämnet, det lästes även av fackmän i Sverige och användes ännu på 1960-talet som lärobok i antropologi vid tyska universitet.
I den första upplagan skriver Fischer att också miljön har betydelse för utformningen av fysiska egenskaper, exempelvis kroppslängden. Här går han emot uppfattningen att rasblandning skulle leda till en ”medelblandning” och att den ”lägre” rasens, exempelvis judarnas, dominanta anlag skulle leda till utplåning av de blonda och blåögda. Ett sådant antagande strider mot de Mendelska lagarna och bygger på psykologiskt misstag, skriver han. Han säger vidare att begreppen ras och folk inte har något gemensamt och att det är omöjligt att dela in raserna systematiskt.
”Efter det sagda är det nästan överflödigt att ytterligare betona att man lika litet kan tala om en judisk ras som en germansk ras, att dock såväl judarna som germanerna är en speciell rasblandning”. (Grundriss, sid. 156)
Fischer var en ganska typisk representant för sin kår. Rastänkandet i hans tappning var allmänt accepterat och rasbiologin, eugeniken, uppfattades som god vetenskap världen över, från USA till Sovjet. Han opponerade sig mot vissa ”irrläror” i NS-rasläran som gick mot hans forskning, exempelvis att ”Mischlinge” (bastarder) av närbesläktade raser alltid skulle vara intellektuellt och moraliskt mindervärdiga. Han hade tidigare skrivit att tyska judar inte nödvändigtvis var mindervärdiga, bara annorlunda, och anklagades därför att vara judevänlig,
Men efter 1933 kom det nya signaler som tydligen uppfattades rätt. Fischer började utge en skriftserie „Deutsche Rassenkunde“ där han inte bara anpassade sig utan blev den ledande propagandisten för rasbiologin. Men trots allt höll han envist fast vid sina forskningsresultat som ibland gick stick i stäv med den officiella partilinjen. ”Jag går till och med så långt att jag teoretiskt säger att ett blandfolk framkommet genom likvärdig korsning av ariska och judiska beståndsdelar kunde skapa en mycket berömvärd kultur…” skriver han i ”Der völkische Staat biologisch gesehen” (1933), dock garderar han sig med att sådan kultur inte skulle vara ”tysk”.
Fischer ansågs aldrig riktigt renlärig och kom in i NSDAP först 1940 efter ingripande av Himmler som tyckte att det var nödvändigt av ”politiska skäl”. Fischer blev efter kriget utan större svårigheter denazifierad och pensionerad. 1952 blev han hedersledamot i Tyska antropologiska sällskapet. Han dog 1967.

OLa Larsmo Please; rehoboth-boken bygger på falsarier och Fischer drevs iväg från Rehoboth efter att ha försökt gräva upp skelettdelar. Själva grundidén var att blandfolk drabbades av ”degeneration”, alltså att genetiska defekter uppstod som en följd av ”blandning”. Bauer-Fischer-Lentz var länge standardlärobok i rasbiologi och Lentz var den som drev den rasbiologiska linjen hårdast som ansvarig för Kaiser Wilihelm-Institut i Berlin. Det här är inget som går att bagatellisera. Låt mig citera molekylärbiologen Henrik Brändén, som skriver om Fischer:
”Dessa vetenskapsmän var inte besvärade av nazisternas intresse för deras idéer. Tvärt om förklarade professor Fischer stolt år 1933 att ”vår eugeniska rörelse existerat mycket längre än nazistpartiet”. Några år efter det att nazisterna kom till makten förklarade han: ”Det är en särskild och sällsynt lycka för en i och för sig teoretisk forskning att få verka i en tid då den allmänna världsåskådningen möter den med positivt erkännande och då dess praktiska resultat till och med omedelbart välkomnas som underlag för statliga ingripanden”” Osv.
Varför du försöker ärerädda Fishcer framstår som gåtfullt. Både han och Lundborg tog sin utgångspunkt i de nyupptäckta mendelska lagarna, och även Lundborgs avhandling om ärftlig epilepsi är vetenskapligt hederlig (utifrån sin tid. Men sedan blir det åka av, rent ideologiskt, vilket går att läsa sig till i alla standardverk, inklusive det stora ”Deadly medicine”. Här nedan en liten samlarbild på Fischer från 1934 (OL bifogar en bild som visar Fischer görande en Hitlerhälsning).

Leo Kramár Inget försök till äreräddning av Fischer, som jag har haft tillfälle att studera närmare när jag skrev boken om rasismens ideologer. Däremot några kalla fakta som visar att allt inte är så svart och vitt. Fischer var ingen klåpare och hans forskning var helt i samklang med dåtidens kunskaper. Han var som många andra en anpassling, men som man kan se av citaten ovan var han förvånansvärt ståndaktig även visavi partiet vad gäller sina forskningsresultat. Naturligtvis var han stolt över att eugeniken, hans ögonsten, fanns före nazisterna. Att schablonmässigt fördöma alla som vurmade för rasbiologin är naivt och ahistoriskt. Kring sekelskiftet rådde det utbredd pessimism om mänsklighetens biologiska framtid och det fanns en allmän uppfattning att eugeniken var räddningen. Det gällde inte bara ”högerkretsar” och Tyskland, Sverige och USA. Som du väl vet, en lång rad vänsterintellektuella hyste den uppfattningen och rasbiologisk forskning och eugeniska sällskap fanns även i Sovjetunionen.

OLa Larsmo Eftersom jag skrivit bok i ämnet ja. Det faktum som är svårt att ta sig runt är att tanken på rasblandning=degeneration=genetiska defekter är något som Fischer är den tyngsta ”auktoriteten” på och att den i sin tur vilar på rehoboth-boken som är full av falsarier. Det framstår som mycket underligt att du vill se något försonande alls i att Bauer-Fischer-Lentz bok var ”standardverk” i Tyskland fram på 60-talet. Inte minst Fritz Lentz var djupt troende nazist och en av de ansvariga för idéerna bakom T4. Som han skrev i en recension av ”Mein Kampf”:
”Att nationalsocialismen ärligen eftersträvar en sund ras kan man inte betvivla. [Hitler är] den första politiker med verkligt inflytande som ser rashygienen som en central uppgift för all politik och som också kommer att kraftfullt verka för den saken.”
Att Lentz kunde fortsätta som professor efter kriget är lika obegripligt som att mannen bakom morden på minst 300 barn på anstalten Steinhof inom ramen för T4 i Österrike, Heinrich Gross, under efterkrigstiden blev Österrikes ledande rättspsykiatriker.
De rasbiologiskt motiverade övergreppen på människor som tvångssteriliserades fortsatte i västvärlden (inklusive Sverige) efter kriget och börjar här i landet minska i antal först efter 1955 (flera Herman Lundborg närstående läkare var fortsatt drivande). Men den rena utrotningen i form av mord och medicinska experiment på levande fångar var något som utgick från Kaiser-Wilhelm-Institut vid Berlins universitet, som levererade det ”vetenskapliga” och teoretiska underlaget för nazismens praktik. Då var Lentz chef för institutet och Fischer rektor för hela universitetet.

Leo Kramár Bäste Ola. Jag har läst din skrift i ämnet som jag uppskattar, bortsett från att du där inte med ett ord nämner Lundborgs flitiga och vänskapliga umgänge med rasbiologer i Sovjet, där man hade skapat en avdelning för eugenik vid Vetenskapsakademin samma år som Lundborgs i Sverige, 1921. Det sovjetiska förhållningssättet påverkade inställningen till eugenik och rasbiologi hos marxister och andra vänsterintellektuella i väst. Inflytelserika opinionsbildare och kända kulturpersonligheter som medlemmar av det socialistiska Fabiansällskapet George Bernard Shaw, H. G. Wells, Beatrice och Sidney Webb, Julian Huxley, C.P. Snow, Harold Laski, Havelock Ellis, Emma Goldman med flera höll åsikter som vi i dag skulle beteckna som reaktionära och rasistiska och propagerade för rashygieniska åtgärder. Marxisten och framstående medlemmen i kommunistpartiet, genetikern J.B.S. Haldane, som tidigare visat att det var praktiskt omöjligt att utrota vissa genetiska defekter med rashygien, tyckte att i en socialistisk stat kunde rashygienen visst praktiseras i stor skala, att genetiskt belastade individer skulle steriliseras och att man inte borde tillåta invandring av sämre begåvade raser som ”negrer” till Europa.
Detta är viktigt att framhålla, för att läsaren skall förstå att den ”eugeniska alarmismen” (som en historiker kallar det), var kring 1900 inte begränsad till ”völkisch” i Tyskland och andra mörkermän, utan var allmän, och rashygienen en erkänd vetenskap som skulle frälsa världen, d.v.s. den vita rasen, från undergång.
I dag vet vi att den eugeniska paniken grundades i dålig vetenskap. De som levde då visste inte bättre, de hade inte facit i handen som vi. Den lärdom jag tror vi skall dra är att vi alltid skall förhålla oss kritiskt, att dagens vetenskapliga sanning kan vara morgondagens lögn.
Jag känner väl till Fischers och Lenz verksamhet (som tar upp 6 sidor i min bok) och jag har ingen anledning att återupprätta Fischer eller någon annan. Men jag ser inget försonande i att jag lägger till några pusselbitar för att göra din bild av mannen något mer nyanserad. Inget är lättare än att ta avstånd från rasbiologi, rasism och nazism och dess företrädare. Men att framställa dem som fullständiga knäppskallar eller ondskefulla sociopater gör att kritiken förfelar sitt syfte. Vi måste inse att även normalbegåvade och välutbildade människor hyste dessa åsikter och fråga oss varför.
Jag har grävt djupt i de skummaste källor för att förstå det. I min bok har jag använt Lundborgs rasdefinition som ett exempel och hans bild av den skötsamme odlaren när han förklarar syftet med eugeniken: ”Den goda säden representeras av de friska…Ogräset motsvaras av de skadliga och samhällsodugliga”. Det är en förfärande människosyn som i förlängningen ledde till T-4 och Förintelsen men som inte kan förklaras med någon inneboende ”ondska” (bortset från vissa undantag) hos dem som hyste den. Men vägen till helvete är stensatt med goda avsikter.

 

 

Wolodarski, Reinfeldt och Åkesson

I DN:s söndagskrönika ondgör sig Peter Wolodarski över att Moderaterna behandlar sin forne ledare som skräp.

Wolodarski påminner om att Fredrik Reinfeldt var den mest framgångsrike Moderatledare någonsin. Det är sant. Under hans ledning blev ”De nya Moderaterna”, det ”nya arbetar-partiet”, lika stora som Socialdemokraterna och de borgerliga vann två riksdagsval i rad.

Jag är en övertygad borgerlig väljare och jag beundrade Reinfeldt för hans kloka politik och hans orubbliga lugn och saklighet i debatten.

Men så händer det plötsligt något förbluffande under valrörelsen 2014. När Reinfeldt möter Jimmie Åkesson i den sista partiledardebatten ser jag i hans ögon ett hat som jag aldrig tidigare eller senare sett i en svensk politikers ögon. Det är helt omisskännligt att det är något utöver politiken, att Reinfeldt hatar Åkesson av personliga skäl. Jag har alltid undrat vad som hade hänt de två emellan.

Sedan inträffar något under de sista dagarna före valet 2014 som Wolodarski har glömt eller inte vill komma ihåg. Reinfeldts ödesdigra uppmaning till väljarna att ”öppna sina hjärtan”.  Dessa tre ord som fick nästan en kvarts miljon väljare att lämna Moderaterna för Sverigedemokraterna och rubbade väljarnas förtroende för alliansen. Allianspartierna förlorade ytterligare 80 000 väljare till SD. Och det var utan tvekan främst Reinfeldts omdömeslösa uttalande som fick moderatväljare att fly och som gjorde att de borgerliga förlorade valet 2014.

Reinfeldt gjorde något så oförlåtligt som ingen svensk partiledare gjort före honom och som ingen politiker borde få tillåta sig. Han lät sina personliga känslor gå före partiets och den borgerliga alliansens intresse. Jag har svårt att tro att hans uttalande hade förankrats hos partiledningen. Om så hade varit fallet blev det en katastrofal felbedömning, men Reinfeldts ansvar och skuld blir inte mindre för det.

Nationalismens återkomst

Daniel Jacksons artikel i The Spectator (15/11) är bara en ytterligare vittnesbörd om den något yrvakna och senkomna insikten om att nationalismen är en politisk kraft att räkna med. Det gemensamma för många bedömare är att de talar om nationalismens pånyttfödelse eller återkomst.

Att nationalismen skulle vara död har både liberaler och marxister – från helt olika utgångspunkter – trott och hävdad sedan 1920-talet. En minst sagt märklig blindhet med tanke på hur etnonationalismen – en term präglad av amerikanske politologen Walker Connor – har lett till sprängning av stora multietniska imperier efter det första världskriget och till Sovjetunionens, Tjeckoslovakiens och Jugoslaviens sönderfall efter det andra.

Nationalismen och etnonationalismen fick en dubiös klang efter erfarenheterna från trettiotalet och de båda världskrigen. Nationalismen och etniciteten ansågs vara primitiva eller t. o. m. patologiska företeelser tillhörande ett förutvecklingsskede, dömda att försvinna med moderniseringen. De skulle ersättas av andra, meromfattande typer av identifikation i det kommande massindustriella samhället. Etniciteten och nationalismen fördömdes också som avvikande, föråldrade, atavistiska och ödeläggande för moderniseringen, utvecklingen, universalismen och vetenskapen.

Den här synen speglas i de sammanfattningar och anvisningar för svenska skolor och studenter, där man nästan uteslutande rekommenderar kritiska författare som marxister Ernest Gellner och Eric Hobsbawn, eller Benedict Anderson (som man misstolkar).  Ett hedersamt undantag är Hettne-Sörlin-Østergårds ”Den globala nationalismen”(1998), en värdefull genomgång av nyare forskning.

Forskning om nationalism och etnopolitik – ett ämne praktiskt taget okänt vid svenska universitet – är högst levande i engelsktalande länder och i Tyskland.

För den intresserade vill jag rekommendera James G. Kellas, The Politics of Nationalism and Ethnicity (1991) en utmärkt summering av forskningen och teorier om nationalismen, dessutom skriven på ett lättillgängligt språk. Kellas sammanfattar sin undersökning i en egen integrerad teori där han betonar etnocentrismens och nationalismens starka emotionella styrka. Etnicitet och nationalism tar ofta över alla andra lojaliteter. Teoretiker som inte tar med den här känslomässiga sidan av nationalismen måste komma med en annan förklaring till dess dragningskraft, menar han. Kellas avvisar Gellners och andras funktionalism då den inte förmår förklara just den här, ibland oerhört våldsamma sidan av etnicitet och nationalism. Han tillstår att Benedict Anderson har ett originellt perspektiv på hur nationalismen utvecklades, men hans teori bygger på Gellners, den tål inte heller en konfrontation med empirin och är inte giltig för alla samhällen.

Kellas sista bok (han dog i fjol), Nationalistic Politics in Europe (2003) är en empirisk studie, en stort upplagd genomgång av aktuella författningar och valresultat i europeiska stater. Där konstaterar han att efter diktaturernas fall i Portugal och Spanien på 1970- och 1980-talen och efter Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet är demokratin fast etablerad i Europa, men också att det är nationalismen som åter igen och fortfarande är den bärande idén i dessa demokratier.

Kellas valundersökning visar också att fler och fler européer röstar på nationalistiska, invandringskritiska och EU-fientliga partier. Han menar att nationalismen fortfarande är den starkaste politiska kraften och drar slutsatsen att även om samarbetet inom EU kommer att fortsätta och kanske utökas, är det den demokratiska nationalstaten som är den mest funktionella och naturliga politiska enheten.

Jag delar inte Jacksons och andras panik att nationalismens ”återkomst” skulle betyda slutet på liberalismens era. Nationalismen eller patriotismen har alltid funnits som politisk kraft, den växer nu i styrka, men det betyder inget principiellt nytt. Inser man inte att ekonomiska och materiella, ”rationella”, överväganden inte alltid styr mänskligt beteende kan man aldrig förstå centraleuropéernas motstånd mot invandring eller varför britterna valde Brexit.

Vi minns Babij Jar

Vid Babij Jar finns ingen minnessten.                                                                                                                           Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen.

Vildgräset susar över Babij Jar, och träden
står likt stränga domare.
Allt skriar ljudlöst här.

(övers. Hans Björkegren)

Så skrev Jevgenij Jevtusjenko 1961, en dikt som fick Sjostakovitj att komponera sin 13. symfoni.

I dagarna har det gått 75 år sedan nazisternas massmord på judar i Babij Jar, Käringravinen, utanför Kiev. Under förespegling av evakuering samlade man under två höstdagar, den 29 och 30 september 1941 alla stans kvarvarande judar och förde dem till ravinen. De fick klä av sig och ställa sig vid branten eller lägga sig med ansiktet ner i ravinen och man dödade dem, en efter en, med nackskott.

Med tysk grundlighet höll man noga räkning på offren och SS-Standartenführer, överste Blobel kunde rapportera till Himmler att 33 771 judar hade ”evakuerats” och att staden Kiev var judenfrei. Det var mest kvinnor och barn som hade mördats, de flesta männen var inkallade och vid fronten. En ingenjörsavdelning sprängde sedan ravinen och dolde de nakna människokropparna under ett tjockt lager jord.

Föreställda gemenskaper och nationalstaten

Den svenska debatten om nationalismen är ensidig och okunnig. Debattörerna är kvar i 1930- och 1950-tals föreställningar om nationalismen som en skadlig och passerad ideologi. Ofta är det Benedict Anderson som används som ett argument, men både han och annan forskning, men framför allt den politiska verkligheten, visar något helt annat.

Benedict Anderson dog den 13 december i Indonesien, det land han tillika med Thailand och Filippinerna hade inriktat sig på i sin forskning och som blev hans andra fosterland. Anderson levde och engagerade sig politiskt i de länder som var hans studieobjekt, han behärskade deras språk och han betraktade sig själv som specialist på Sydostasien. Betecknande nog heter hans självbiografi A Life Beyond Boundaries (kommer ut på engelska senare i år). Han har skrivit ett femtontal böcker om länderna i Sydostasien men det blev hans bok om nationalismen, Imagined Communities (1983) som gjorde honom vida känd.

Enligt Anderson är nationen en föreställd gemenskap. Det är en numera välkänd och beryktad formulering som tyvärr blivit missförstådd – även av historiker som Hobsbawm – och missbrukad som få i den politiska debatten. Anderson har själv reagerat mot dessa missförstånd, han har sagt att det känns som om hans bok var en dotter som rymt med en busschaufför. I förordet till andra upplagan (1991) skriver han att ”banalitetens vampyrer har nu sugit nästan allt blod ur de två titelorden” och, till skillnad från många av sina beundrare, konstaterar han att det så länge förutspådda slutet på ’nationalismens era’ ännu på länge inte är i sikte, samt att nationalismen, eller nation-ness som han helst ville kalla det, utgör det mest legitima värdet i vår tids politiska liv. Nationen definierar han på följande sätt:

”I antropologisk anda föreslår jag följande definition av nationen: det är en föreställd politisk gemenskap – och föreställd som i grunden både begränsad och oinskränkt”.[1]

Man kan fundera över varför politologen Anderson påpekar att han uttalar sig i en antropologisk anda; innebörden av att nationen kan föreställas som både begränsad och oinskränkt (sovereign) förklarar han senare. Det intressanta är vad han menar med begreppet föreställd.

Anderson hade sina rötter i den engelska akademiska marxismen och hans arbetsmetod är historiematerialistisk. Dock fördömer han inte nationalismen så som exempelvis Tom Nairn som något patologiskt och han kritiserar Ernest Gellners påstående att ”nationalismen… uppfinner nationer där de inte finns”.  Han tycker förvisso att nationalism och nationalitet är kulturella artefakter av ett speciellt slag, men han betonar att de snarare hör till samma kategori som ”frändskap” och ”religion” än till ”liberalism” eller ”fascism”. – Antagligen är jag den ende som inte tycker att nationalismen är något fult, säger han, och tycker att Gellners formulering leder tanken till något slags ”påhittande” eller ”fabrikation” snarare än ”föreställande” och ”skapande”, att den förutsätter att det i motsats till nationer skulle finnas andra, ”verkliga” gemenskaper.[2]

Så är det inte: ”I verkligheten är alla gemenskaper större än primitiva [primordial] byar med direkta personliga kontakter (och kanske även dessa) föreställda”.[3]

Den viktigaste föreställda gemenskapen som föregick nationalstaten var kristen-domen, the imagined community of Christendom, med latinet som en förenande länk. Det är med kristendomens avtynande som en dominerande andlig kraft som nationalismen vuxit fram, snarare som en emotionell bindning än som konstruerad politisk ideologi. Som alla andra föreställda gemenskaper är nationen inte något imaginärt utan en reell företeelse som omfattar även tidigare generationer, och nationalismen en påtaglig politisk realitet. Och även om nationalstaten betraktas av många som en modern företeelse med början i Upplysningen och den Franska revolutionen, är nationerna själva urgamla, säger Anderson.

Benedict Andersons egentliga forskning gäller nationalstatens uppkomst och hans originella bidrag är dels upptäckten av en föregångare till den postkoloniala nationalismen bland den kreolska befolkningen i Latinamerika redan på 1700-talet, dels teorin om läskunnighetens och den tryckta skriftens, bokens, stora betydelse för utveckling av nationalstaten. Slutet av femtonhundratalet betraktas ofta som början på kapitalismens era. Det var den kapitalistiska ekonomin och Luthers reformation som drog nytta av den nya boktryckarkonsten, och det var vad Anderson kallar print capitalism som han menar var den viktigaste förutsättningen för skapandet av nationalspråk och nationalstater.  Själv sammanfattar han sin teori så här:

”…det var den samfällda verkan av kapitalismen och tryckteknologin på det mänskliga språkets olycksaliga mångfald som skapade möjligheten av en ny form av föreställd gemenskap som i sin grundstruktur satte scenen för den moderna nationen”.[4]

Idén om tryckkapitalismens, kommunikationens betydelse för bildande av nya nationalstater utvecklar han i Long-Distance Nationalism. World Capitalism and the Rise of Identity Politics (1992) till att gälla även den moderna världen, då de nya kommunikationsmedlen ger upphov till en ”e-mail nationalism”.

Andersons ansats är i grunden marxistisk och funktionalistisk och hans betoning av kommunikationsgemenskapen påminner om Karl W. Deutschs äldre teori om komple-mentära kommunikationsvanor. Men han hävdar samtidigt nationalismens närhet till religionen och släktkänslan, att nationalismen med Hobsbawms vändning utfyller ett känslomässigt tomrum, och han närmar sig därmed primordialismen.  Det är också en slutsats som Hettne-Sörlin-Østergård drar i Den globala nationalismen (1998), den bästa översikt av ämnet på svenska. Det är dock märkligt att författarna, som diskuterar Andersons teori på flera ställen, inte som han uppmärksammat språkets viktiga roll vid bildandet av nationalstater och dess stora betydelse för den nationella identiteten.

Benedict Andersson är i dag en av de mest kända nationalismforskare, hans bok har haft stort inflytande och är – något oförtjänt – en av de vanligast förekommande kursböckerna vid våra högskolor. Det finns kritiker som menar att hans bidrag till forskning om nationalismen överskattas, att hans teori om skriftspråkets betydelse på sin höjd kan tjäna som är en delförklaring för nationalstatens och nationalismens uppkomst, att han som strukturalist betraktar språket enbart som ett kommunika-tionsmedel och inte inser dess identitetsskapande och känslomässiga betydelse. För flertalet av hans forskarkolleger framstår hans teori som en av många och knappast den mest betydelsefulla förklaring till nationalstatens uppkomst.

Bara två månader tidigare dog James G. Kellas professor i statsvetenskap vid universitetet i Glasgow. Kellas var inte så produktiv eller berest som Anderson, han verkade hela sitt liv vid ett och samma lärosäte och har skrivit få böcker – främst om skotsk politik – men han har också lämnat ett viktigt bidrag till studiet av nationalismen.

Hans The Politics of Nationalism and Ethnicity (1991) är en utmärkt summering av forskningen och teorier om nationalismen, dessutom skriven på ett lättillgängligt språk. Kellas sammanfattar sin undersökning i en egen integrerad teori där han betonar etnocentrismens och nationalismens starka emotionella styrka. Etnicitet och nationalism tar ofta över alla andra intressen och lojaliteter. Teoretiker som inte tar med den här känslomässiga sidan av nationalismen måste komma med en annan förklaring till dess dragningskraft, menar han. Kellas avvisar Gellners och andras funktionalism då den inte förmår förklara just den här, ibland oerhört våldsamma sidan av etnicitet och nationalism. Han tillstår att Benedict Anderson har ett originellt perspektiv på hur nationalismen utvecklades, men menar att hans teori bygger på Gellners, den tål inte heller en konfrontation med empirin och är inte giltig för alla samhällen.

Kellas kan dock inte sägas vara primordialist, han accepterar och infogar i sin teori historiska och funktionalistiska element som modernisering och andra sociala förändringar. Hans sista bok, Nationalistic Politics in Europe (2003) är en empirisk studie, en stort upplagd genomgång av aktuella författningar och valresultat i europeiska stater. Där konstaterar han att efter diktaturernas fall i Portugal och Spanien på 1970- och 1980-talen och efter Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet är demokratin fast etablerad i Europa, men också att det är nationalismen som åter igen och fortfarande är den bärande idén i dessa demokratier.

Kellas valundersökning visar också att fler och fler européer röstar på nationalistiska, invandringskritiska och EU-fientliga partier. Han menar att nationalismen fortsätter att vara den starkaste politiska kraften och drar slutsatsen att även om samarbetet inom EU kommer att fortsätta och kanske utökas, är det den demokratiska nationalstaten som är den mest funktionella och naturliga politiska enheten.

Trots alla spådomar om nationalismens död efter 1945 och trots bildandet av EU är det alltså nationalismen som är den ledande politiska ideologin i vår värld. Flernationella och fleretniska konglomerat som Sovjet och Jugoslavien har splittrats och försvunnit och ersatts av nationalstater och antalet stater i Europa har efter 1945 ökat från 32 till 45. Och som vi vet finns det i Europa ytterligare ett antal regioner, enligt den amerikanske politologen Walker Connor ett tjugotal, under etnisk mobilisering med krav på självbestämmande och med nationsbildning som mål.

Att Benedict Andersons bok har fått så stort inflytande får snarare tillskrivas de två titelordens trollkraft och användbarhet i debatten än styrkan i hans teori. Kritikerna menar att teorin inte är så allmängiltig, att vare sig de sociala förändringarna eller språkutvecklingen har varit så enkelriktade som Anderson vill göra gällande. Anthony D. Smith är en ledande brittisk nationalismforskare med imponerade produktion och meritlista från Oxord och London School of Economics. I Nationalism and Modernism. A critical survey of recent theories of nations and nationalism (1998) sammanfattar och analyserar han olika riktningar och positioner i forskningen om nationalism och etnicitet. Själv räknas han till etnosymbolisterna, en forsknings-inriktning som framhåller betydelsen av etnicitet, myter, symboler och nationell kultur.

Smith medger originaliteten i Andersons ansats men visar som Kellas på teorins brister. Anderson utgår från marxismen men har insett begränsningen av dess nationalismteori och betonar sådant som exempelvis Hobsbawm och Gellner har förbisett, nationalismens subjektiva och kulturella dimensioner. Anderson skiljer också på ett äldre, simultant, och ett nytt, transversalt tidsbegrepp. Det är först i den transversala tidsuppfattningen som människorna ser historien som en orsakskedja där den föreställda språkgemenskapen är både fixerad, bestående och historisk, en gemenskap som sträcker sig över generationer tillbaka i tiden.

Smith menar att detta är en föga uppmärksammad ny och postmodern tolkning av den marxistiska medernitetsteorin som tillsammans med Andersons betoning på det föreställda leder utöver den marxistiska teorins begränsningar.

Smiths starkaste kritik ligger på det semantiska planet. Att nationen som andra stora gemenskaper är föreställd är en tämligen banal observation. Problemet är att begreppet imagined, föreställd, kan och har misstolkats just på sätt som Anderson tar avstånd från, som imaginär, som något påhittat, en kulturprodukt utan någon realitet utöver i sina avbilder och representationer, något som har lett debatten om nationalismen på avvägar.

Svenske forskaren Fredrik Meiton har i en mycket läsvärd recension (Respons 3/214) analyserat Anderson teori och han har föga förståelse för Smith och andra som uppfattar Anderson som en postmodernist eller poststrukturalist. Meiton menar att Andersons metod är historiematerialistisk och mekanistisk och att hans bok är ett försök att återupprätta den gamla marxistiska förklaringsmodellen enligt vilken det var de ekonomiska krafterna som har spelat en avgörande roll vid nationalstaternas uppkomst.

[1] Benedict Anderson, Imagined Communities (1983), sid.49.

[2] A.a., sid. 49

[3] A.a., sid. 49

[4] A.a., sid. 58