I år firar Finland 100 år av sitt oberoende. Det var den 6 december 1917 som den finska lantdagen förklarade Finland som en självständig stat. Att frigörelsen blev ganska odramatiskt får man tacka bolsjevikerna och inte minst Lenin och Stalin för.
Sedan 1809 var Finland ett ryskt storfurstendöme med vidsträckt autonomi och självstyre. I slutet av 1800-talet började man dock inskränka den finska autonomin och inledde en förryskningsprocess. 1917 hade Finland ett partipolitiskt sammansatt parlament, lantdagen, och en senat, formellt under ledning av den ryske guvernören som representant för tsaren men de facto en regering ledd av två finska vice ordföranden.
Efter tsarens abdikation i mars 1917 styrdes Ryssland av en svag provisorisk regering. Det militära sammanbrottet hade givit de centrifugala krafterna i det mångnationella ryska samväldet fritt spelrum och imperiet hotades av sönderfall. Finnarna, ukrainarna, balterna och de kaukasiska folken krävde större autonomi och eventuellt oberoende, något som regeringen i Petrograd försökte till varje pris förhindra.
De finska politiska partierna var vacklande i sin inställning. Petrogradregeringen hade återgett Finland den tidigare större autonomin och de borgerliga var lojala och ville vara kvar; socialdemokraterna följde däremot partiets tidigare kongressbeslut och åberopade folkens rätt till självbestämmande. I juni åkte riksdagsmannen Evert Huttunen till Petrograd där han på Allryska sovjetkongressen vädjade till de ryska partikamraterna om stöd för finnarnas krav på fullständigt oberoende. Kongressen fann en kompromiss och beslöt att finnarna skulle få ett ännu större mått av självbestämmande. Förslaget accepterades och den finska lantdagen, där socialdemokraterna hade majoritet, antog den 18 juli den s.k. maktlagen. Hädanefter skulle regeringen i Petrograd bestämma endast om utrikespolitiken och försvaret.
När Kerenskijs regering den 7 november störtades av bolsjevikerna befann sig det ryska samväldet i ett tillstånd av upplösning. I detta läge utfärdade Folkkommissariernas råd, Rysslands nya regering, den 15 november en Deklaration om Rysslands folks rättigheter. Deklarationen som slår fast ”Rysslands folks rätt till självbestämmande, även innebärande separation och bildande av en oberoende stat”, är undertecknad av Rådets ordförande V. Uljanov (Lenin) och folkkommissarien för nationaliteter Josef Dzjugasjvili (Stalin).
Någon kanske höjer på ögonbrynen. Folkens rätt.. secession…oberoende stat! Vad tog det åt dessa övertygade marxister och antinationalister? Förklaring ligger längre tillbaka i tiden.
Internationalisterna Marx och Engels har inte skrivit många rader om nationella frågor. I sina brev till Engels är Marx hånfull mot proudhonisterna som ansåg att nationalismen och nationen var föråldrade fördomar och som ”avskaffat” nationaliteterna, men han var också nedlåtande mot små nationer som han inte betraktade som historiska och därför inte värda något stöd i sin befrielsekamp. Självklart ansåg Marx att den nationella frågan var underordnad arbetarfrågan, men där de nationella rörelserna redan existerade skulle man stödja det progressiva i dem. Sålunda stödde han polackerna och ungrarna därför att de var ”revolutionära folk” men var emot tjeckerna och sydslaverna som han ansåg reaktionära.[1]
Londoninternationalen 1896 fattade däremot ett helt entydig beslut:
”The Congress declares, that it stands for the full right of all nations to selfdetermination (Selbstbestimmungsrecht)”, och i de ryska marxisternas 1903-års program fastslår man ytterligare att:
”…the right of nations to selfdetermination… has always been understood to mean the right to secession”[2]
Lenin sammanfattade sin syn på frågan i en rad polemiska artiklar skrivna 1914. Här hävdar han nationernas obetingade rätt till secession och bildande av oberoende stater, och avvisar all storrysk eller annan chauvinism. Med en av sina vanliga sofismer bevisar han samtidigt att det inte finns någon motsättning mellan partiets krav på internationalism och Londonresolutionen. Tvärtom är det så att den proletära internationalismen främjas genom de enskilda nationernas separatistiska nationalism. Som exempel använder han den då aktuella separationen av Norge från Sverige.[3]
På Lenins uppmaning sammanfattade Stalin partiets inställning 1913 i essän ”Nationalitetsproblemen och socialdemokratin”. Gång på gång betonar han här partiets klara inställning till självbestämmanderätten och förtydligar ytterligare att den innebär att varje folk får ”ordna sitt liv som man själv önskar”. Samtidigt räknar han med att vad missnöjda minoriteter i första hand önskar är att använda sitt språk, och att missnöjet försvinner om de får egna skolor och alla medborgerliga och religiösa (sic) rättigheter.
Det tsarryska imperiet hade knappt hunnit konsolidera sig efter en intensiv period av expansion när kriget 1914 bröt ut. Under drygt hundra år hade man erövrat Svartahavskusten med Krim, vunnit Polen och Finland, förvärvat Bukovina och Bessarabien och avslutat erövringen av Kaukasien. Expansionen var avslutad i början av 1800-talet, men den brutala koloniseringen av de nya områdena möttes med våldsamt motstånd som fortsatte långt in på detta århundrade. Ett två år långt uppror i Polen kuvades först 1863, kriget mot bergsborna i Kaukasus fortsatte in på 1870-talet och den etniska oron där blossade upp då och då, senast under året 1905.
I en tidningsartikel i maj 1917, ”Finland och Ryssland” klandrar Lenin den tsaristiska expansionen och annekteringen av Finland och angriper den provisoriska regeringen som inte har gått tillmötes finnarnas krav på större autonomi. Han åberopar Sovjetkongressernas tidigare beslut och visar på skilsmässan mellan Sverige och Norge som båda länderna vunnit på. Han utropar: ”Ge Finland rätten till secession!” [4]
Maktbytet i Petrograd förändrade inställningen i Helsingfors. De ryska bolsjevikerna hoppades på och uppmuntrade en revolution i Finland, något de borgerliga fruktade. Socialdemokraterna däremot välkomnade utvecklingen i Ryssland, de kände sig solidariska med det ryska broderpartiet och ville avvakta, men de hade förlorat valet i oktober och var nu i minoritet både i lantdagen och i senaten.
Lantdagen ansåg att den bolsjevikiska regeringen inte var laglig och hade inte erkänt den, men novemberdeklaration var en tydlig signal, ett grönt ljus, så man tog ett steg längre. Redan samma dag som deklarationen kom, den 15 november, förklarade sig lantdagen som innehavare av den högsta statsmakten i Finland.
För att klarlägga regeringens inställning skickade Lenin sin kommissarie för nationaliteter, Josef Stalin, till de finska socialdemokraternas extra kongress den 27 november. Och Stalin talade klarspråk:
…Då måste jag helt kategoriskt förklara att vi inte skulle vara demokrater – för att inte tala om socialism! – om vi inte tillerkände Rysslands folk deras fria rätt till självbestämmande… En fullständig frihet för det finska folket och för alla övriga Rysslands folk att ordna sina liv![5]
Detta var Stalins första officiella framträdande som folkkommissarie. I sitt tal den 27 november 1917 bekräftade han Leninregerings deklaration om Finlands rätt till självständighet.
Redan den 22 november hade Ukraina förklarat sig som autonom folkrepublik och liknande förklaring gjordes av Moldavien den 2 december.
Den 4 december inkom finska senaten till lantdagen med en proposition där man hänvisade till lantdagens novemberbeslut och överlämnade ett förslag till en ny författning ”byggd på grundsatsen att Finland skall vara en oberoende republik”. Förslaget utgår ifrån att ”det ryska folket har…flerfaldiga gånger förklarat sig ärna medgiva det finska folket rätt att själv styra sina öden”. Här citerar man nästan ordagrant kamrat Stalin och med ryska folket menas här tydligen det socialdemokratiska partiet och Lenins bolsjevikregering, de enda som hade uttalat sig på detta sätt.
Propositionen antogs den 6 december med 100 borgerliga röster för och 88 socialdemokratiska röster mot.
Sedan gick det vecka efter vecka och i Helsingfors väntade man på reaktionen i Petrograd. Även utomlands dröjde man med ett erkännande i väntan på Ryssland. I slutet av december for därför en finsk delegation till Petrograd med en officiell begäran om erkännande av självständigheten. På nyårsaftonen 1917 mötte delegationen Lenin som bekräftade att folkkommissariernas råd hade godkänt Finlands secession. Regeringsbeslutet fastställdes några dagar senare, den 4 januari 1918 av Allryska centrala exekutivkommittén, det högsta lagstiftande och verkställande organet.
Det var först nu som Finland var fritt.
Bolsjevikerna handlade i överensstämmelse med partikongressernas resolutioner, men de var övertygade om att randstaterna skulle göra sina egna revolutioner och sedan återförena sig med det socialistiska Ryssland. När revolutionerna och anslutningarna uteblev utsattes Lenin och Stalin för kritik, både utifrån och inom partiet. I ett tal inför Centralkommittén i januari 1918 medgav Stalin att regeringen ”mot sin önskan skänkte frihet, inte till folket eller till representanter av det finska proletariatet, utan till de finska borgarna”, men han skylde på de finska socialdemokraternas opåräknade feghet.[6]
Några dagar senare, i ett tal på Tredje allryska sovjetkongressen gick han ett steg längre. Principen om folkens självbestämmande, förklarade han, ”borde tolkas som självbestämmanderätt inte för bourgeoisien utan för de arbetande massorna”, och den ”måste användas som ett medel i kampen för socialismen och måste underordnas socialismens principer”. [7]
Det var ett erkännande att den hittills förordade nationalitetspolitiken hade misslyckats. För att kunna hålla kvar de kvarstående randnationerna och locka tillbaka de redan avfallna såg man sig nödsakad att revidera sitt motstånd mot federalismen. Stalin presenterade för kongressen ett förslag till en ny, federalistisk författning. Där talar man förvisso om en ”frivillig union av Rysslands folk”, men där någon rätt till utträde inte längre omnämnes. Förslaget antogs enhälligt av kongressen.[8]
Under inbördes- och interventionskriget 1918-1922 bildades det självständiga stater överallt på det gamla Rysslands territorium och det tog åratal att med vapenmakt besegra dessa folk och ansluta dem till Sovjetstaten. Detta gällde ukrainarna, kosackerna, georgierna och andra kaukasier, krimtatarerna, kalmuckerna, de sibiriska folken och de turkiska folken i Centralasien. Ännu så sent som 1924 bekämpade man lokala etniska motståndsnästen.[9]
I Finland gjorde de missnöjda socialisterna en ansats till revolution. Den 27 januari 1918 avsatte man och arresterade senaten, upplöste lantdagen och proklamerade en finsk socialistisk arbetarrepublik. Det gick bra i början, på kort tid erövrade röda garden hela södra Finland och det verkade som om revolutionen skulle lyckas. I sitt tal på Tredje allryska sovjetkongressen den 31 januari meddelade Lenin stolt att ”våra idéer har segrat i Finland”, och att ”revolutionen har segrat och de som har segrat förenas med oss i en mäktig revolutionär federation”. [10]
Lenins glädje var något förhastad. Revolutionen i Finland slogs ner och i april samma år flydde dess ledare till Ryssland. Någon rysk-finsk federation blev aldrig av och Finland förblev ett fritt land.
[1] Lenin, V. I., Selected works (Moskva, 1967, s. 635ff); Stalin, J. V., The essential Stalin. Major theoretical writings 1905-1952, Bruce Franklin (Ed., London, 1973, s. 148); Kloss, Heinz, Grundfragen der Ethnopolitik im 20. Jahrhudnert (1969, s. 421).
[2] Lenin, (a.a., s. 632, 642)
[3] Lenin, (a.a., s. 624ff)
[4] Pravda Nr. 46, 15 maj 1917 (Lenin. Collected Works. Volume 24, April – June 1917, Progress förlag, Moskva, 1964.
[5] http://www.histdoc.net/history/ru/Stalin_Helsinki_Nov_14_1917.htm
[6] https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1917/12/22.htm
[7] https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1918/01/15.htm
[8] Deutscher, Isaac, Stalin (Stockholm, 1973, s. 145ff); https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1918/01/15.htm
[9] Conquest, Robert, Den stora deportationen (Stockholm, 1973, s. 31ff, 42f, 50f, 56f); Simon, Gerhard, ”Regionalismus in der Sowjetunion“, i Osteuropa 1987:2, s. 750f.
[10] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1918/jan/10.htm