Månadsarkiv: april 2015

70 år sedan (7)

Dagboksblad 7

18 april 1945

Jansa har feberyrat i natt, något måste göras. Så åkaren tog fram sin Opel Kadett  som hade stått undangömd, jag målade stora röda kors på pappersark som vi klistrade på bilrutorna och vi hjälptes åt och bäddade ner mannen på dunbolster i baksätet.  Åkaren skulle försöka ta sig över fronten till den ryska sidan och min mor envisades att följa med. Det gick inte att tala förnuft med henne, så vid niotiden satte de full fart mot de ryska linjerna och försvann i kurvan bortom gruvan.

Jag var mycket orolig för min mamma. Timme efter timme gick, utan att de återvände.  Men dagen var så fylld av andra händelser som trängde sig på, att vi inte hade mycket tid att fundera och oroa oss över henne.

För nu har krigets verklighet börja fylla vår tillvaro.  Röda Armén har kommit.

Den har kommit till fots, på lastbilar men mest med hästdragna vagnar. Det är ett oändligt lämmeltåg av hästforor och vagnar av alla slag som kommer rullande. En del av dem har fyllt vår gård, ställt upp sig där och man har börjat laga mat. Det är en egenartad känsla att översvämmas av dessa slarvigt klädda och nonchalant uppträdande soldater som plötsligt finns överallt, kommer och går som de behagar, sätter sig ner inne eller går omkring och snokar i våra saker. De tar med sig självklart det de tycker om, speciellt armbandsur och cyklar. Vi var delvis förberedda (den tyska propagandan!) och bär våra armbandsur dolda. Min klocka, en julklapp från pappa, har jag under sockan på fotleden, så den har klarat sig. Och styvfars cykel finns nedmonterad nere i källaren under brädorna. Ryssarna har samlarmani på armbandsur, de har ibland flera klockor på armen som de stolt jämför och ställer mot varandra. Vi tycker att de är som stora barn, glada sorglösa och fräcka. Så länge de är nyktra. Tyvärr är det så att de har ”befriat” potatisbränneriet kort innan de kom till oss och det är inte så bra. Många har fyllt allt de hade tillgängligt med den 96% spriten, alltför många är väl upprymda.

Ryssar 1945_0007

Vi har ju haft tyskarna här i sex år och nyss strömmade de i skaror genom bygden, men jag har inte sett eller hört om ett enda fall, där de eller de medföljande ungrarna hade gått in i privata hem och plundrat. Däremot såg jag vid mitt sista besök i Hodonín, när jag på väg hem passerade grosshandelslagret mittemot kasernen på Brněnská, att de lastade allt som fanns där på lastbilar. Och jag har hört att de från de stora godsen i vår grannskap har tagit med en del av boskapen. Men som alltid hos tyskarna skedde allt detta i organiserade och disciplinerade former.

Den ryska armén som vi har här är helt annorlunda. De trupper som har kommit till oss är delar av marskalk Malinovskijs andra ukrainska front som under ett års tid har kämpat sig genom Rumänien, Ungern och södra Slovakien. Det är trots namnet inga ukrainare som har kommit till oss. Armén har formerats i Ukraina, men består till stor del av sibiriska trupper, en väldig blandning av olika asiatiska folkslag. Många av dem ser skrämmande ut för våra ögon, bruna, snedögda, koppärriga ansikten, somliga behärskar knappt ryska. Det är garvade, stridshärdade soldater som har hårda strider med mycket död och umbäranden bakom sig, de lever som om varje dag var den sista. De är till synes totalt odisciplinerade och slappa. De hälsar inte på officerare under kaptens grad. När jag frågade en av dem varför, skrattade han bara och sa: ”Han” och pekade på en underlöjtnant, ”han har blivit officer bara för att han hade skjutit tio tyskar”.

Ryssar 1945_0006_NEW_0001

Nu fyller de vår gård, lagar sin mat och sitter på vår förstutrappa och äter. En äldre soldat pekade på våra gardiner, skrattade och tyckte att vi var kapitalister. Vi har slut på vårt bröd och de delar frikostigt ut sina mörka limpor till var och en som kommer och ber om det. En äldre vänlig man med  brett ansikte och hängande ljus mustasch satt på vårt trappsteg och skar stora bitar mörk limpa och salt fläsk och åt. Han kom in i vårt kök och drack vatten, tittade in i sovrummet och såg sig omkring, såg litet förvånad på en färglitografi, en akt av Obrovský som jag hade fått som årspremium i konstklubben, och sa stillsamt: ”Är ni inte kristna här?” ”Hur så”, frågade jag litet överraskad. ”Inga ikoner?”, sade han.

Vi pratade en stund – trots språksvårigheterna går det att förstå varandra rätt bra – och han berättade på ett oefterhärmligt naivt sätt hur det gick till när de erövrade Hodonín. Med limpan och fläskbiten i handen ritade han med sin stora fällkniv i marken och åskådliggjorde hur de gick till anfall över Morava. ”Här”, berättade han, ”här fanns tysken, och här kommer vi. Och tysken, han gräver ner sig här och här och väntar på oss och tror att vi kommer den här vägen. Men”, han skrattade högt och knackade med pekfingret i pannan, ”vi är smarta. Vi sätter i gång med kanoner, och granatkastare, och med flyg, och under tiden smyger vi här”, och han pekade ut med kniven hur de kringgick tysken, ”och här, och tar tysken från sidan. Vi är smarta!” Och han skrattade och knackade sig i pannan. Det är sådana ryssar man tycker om.

Men det finns andra, tuffa fräcka storstadsslynglar som den långe ljuse sergeant som med en flaska i ena handen vinglade in till grannen åkaren och började rumstera om i lägenheten. Han hade en pansarförarhuva på sig – vi har inte sett en rysk stridsvagn under hela tiden – och en stor pistol dinglande långt nere vid låret.

Ryssar 1945_0005_NEW

När han upptäckte att deras böcker är tryckta med latinska bokstäver gick han bärsärkagång bland dem. ‘Jävla tyskar,’ skrek han och vräkte böckerna på golvet. Vad kan man göra, officerarna är totalt ointresserade eller skrattar åt våra klagomål. Vi förstår att de knappast kan göra något. De är maktlösa, utom i de allra grövsta fall då de kan döma ut dödsstraff kanske; vad gör man med odisciplinerade soldater i fält?

Vi får leva med det så gott det går. Artilleribeskjutningen har nu upphört, den har flyttat sig några kilometer bort mot nordväst. Vi kan se hur granatkastarelden ligger, granaterna exploderar tätt, tätt i grodkärret vid bäcken, vad det nu skall vara bra till. Där finns bara sura ängar och kärr och tusentals grodor som brukar underhålla oss med sin växelsång under sommarnätter. Nu blir de av misstag tagna för tyskar. Stackars grodor. Även det ryska flyget fortsätter att flyga sina karusellövningar, nu mot de lätta skogssluttningarna i nordväst. Vi har lärt oss att skilja på de tyska kulsprutornas snabba takt och de ryskas hårda kraftfulla ljud. Men det rör oss inte längre, striden flyttar sig längre och längre ifrån oss i riktning mot Brno.

Vårt bekymmer är att klara oss och överleva i den nya tuffa värld vi nu befinner oss i. Att snabbt komma underfund med våra befriares sätt att vara, bemöta dem på rätt sätt, försvara vårt och de våra. Vi vet nu att våra kvinnor och flickor är i farozonen. Ännu är det dag och trots allt en viss ordning, men hur blir det när natten kommer? Kvinnorna och barnen finns fortfarande kvar nere i källaren den mesta tiden. Det gäller att visa sig så litet som möjligt, därför håller de sig undan. Vi klarar oss hyggligt, det är värre i de ”bättre” hemmen, där det finns mycket av intresse för våra nyfikna gäster. Grannen bergsingenjör Tichý har det jobbigt i sin stora femrumslägenhet och kallar ibland på hjälp att hålla de objudna gästerna under uppsikt. Det hjälper ändå inte.

På samma sätt som Londons lordmayor gjorde när Cromwells soldater stövlade in, måste vi ta emot dem med den hövlighet man bör visa väl beväpnade män.

Kvällen kom och bilen med mamma var fortfarande inte tillbaka. Först sent på kvällen kom de, tack och lov välbehållna. De fick köra genom de ryska linjerna och ända in i Slovakien där de kunde lämna den sårade Jansa på ett sjukhus. För säkerhets skull sa de till ryssarna att han var en sårad partisan.

(Mer än fyrtio år senare, när jag kunde åka till Tjeckoslovakien igen och vi besökte mina släktingar, fick jag ett bud med varma hälsningar från vår gamle granne Jansa. Han levde och kom ihåg).

Annonser

70 år sedan (6)

Dagboksblad 6

17 april 1945

I dag gick det larm. En granat hade slagit ner i åkarstallet. Jag vet inte hur det gick till, men en av hästarna kom springande över gården och galopperade vilt i trädgårdarna. Även den andra hade slitit sig och sprang vilt omkring. Granaten slog i foderrännan och splittret har bländat en av hästarna och skadat den andra. Kusken och chauffören Jansa, vår granne, blev skadad av splitter och måste tas om hand. Tillsammans med styvfar Jan bar vi honom till vårt kök och lade honom på den mest skyddade platsen under fönstren. Mamma skulle hämta Míla som är utbildad Rödakorssamarit, men Míla, som är bara 16 år, var chockad och ville inte lämna den trygga källaren. Så mamma tog själv samaritväskan och tillsammans skötte vi om mannen. Han hade fullt med småsplitter i huvudet, bröstet, låren och benen, men turligt nog inte i buken. Antagligen stod han bakom en häst när smällen kom. Hans ena stortå var bruten och han hade ett ganska stort köttsår på ena låret. Vi arbetade med honom säkert minst en timme och allt vårt förbandsmaterial har gått åt. Skulle det hända något mer är vi illa ute. Vår doktor i Dubňany har stuckit så vi har ingen läkare här.

Jansa har varit vid fullt medvetande hela tiden, han har inte klagat så mycket och ligger nu kvar på en madrass i köket.

På eftermiddagen kom det en rysk patrull på tre man in till oss, en sergeant och två soldater. De plockade fram en död höna ur en säckvävspåse och sade: ”Mamma, koka hönan åt oss, vi kommer tillbaka om ett par timmar och hämtar den.  Och plocka fram några glas.” De slog sig ner vid köksbordet och tog fram en vinflaska.

Mamma dukade fram vinglas, men de ville i stället ha mindre glas och ölsejdlar med vatten. Styvfar var på annat hål, jag var den ende mannen i huset, så jag skulle vara med och dricka tillsammans med dem. De slog i de små glasen en klar vätska ur vinflaskan och så skulle vi skåla: för Stalin, för segern, för Tjeckoslovakien.  Olyckligt nog för mig var drycken 96% ren sprit som de hade kommit över när de erövrade spritbränneriet som ligger bara några kilometer från oss. Effekten på mig var helvetisk, det brann i halsen som glödande järn, tårarna rann, jag hostade och drack vatten ur sejdeln. Jag känner fortfarande av det, hoppas bara att min strupe inte är förstörd för evigt. Ryssarna bara skrattade och slog sig på låren. ”Plochoj Tjechoslovak!”, dålig tjeckoslovak, tyckte de att jag var.

Ryssar 1945_0002

Jansa har blivit sämre. Han har feber som bara går upp, det är klart att han måste ha läkarvård. Men hur? När de tre ryssarna kom tillbaka att hämta hönan bad vi dem att skaffa läkare eller åtminstone en sjukvårdare, vilket de lovade, men kvällen kom och ingen doktor.

Jansas arbetsgivare, åkaren, menade att vi skulle försöka skaffa hjälp från ryssarna. Tyskarna kunde inte komma i fråga, de flydde för sina liv, ryssarna finns där någonstans men ingen av oss vet var. Vi är i ingenmansland, mitt emellan de två arméerna och det är för tillfället lugnt. Som tur är tycks ingen vilja kriga på natten. Skjutandet har upphört och vårnatten är mörk och tyst .

Efter en viss överläggning och mycket tveksamhet bestämdes det, att två av oss skulle försöka ta sig över till den ryska sidan och skaffa hjälp. Det blev jag tillsammans med en annan av grabbarna som ställde upp. Vi förstod att det var ett rätt tokigt företag att i mörkret smyga mot den ryska fronten och vi var klart rädda när vi gav oss i väg. Det var beckmörkt och vi gick försiktigt i riktning mot gruvan och Daněks villa. Vi hade inte hunnit mer än 150 meter när den första granaten kom och exploderade med ett bländande sken och en våldsam smäll någonstans bakom oss. Vi slängde oss ner i diket och väntade.  Detta måste ha varit ett helt förfluget skott, tyckte jag, ingenting rörde sig eller hördes vida omkring och man såg ju ingenting på tio meters håll. När ingenting hände började vi förflytta oss framåt igen, nedhukade i diket, men vi hade knappt hunnit till Daněks trädgårdsgrind när nästa granat kom och slog ner och kreverade med samma bländande sken och en öronbedövande knall, denna gång alldeles för nära. Där låg vi och tryckte bakom de murade grindstolparna. Det var uppenbart att elden, antagligen från granatkastare, var riktad mot oss men jag kan fortfarande inte fatta hur man kunde se oss i kolmörkret. Men tydligen gjorde man det.

Det verkade hopplöst att fortsätta. Ingen av oss sade något, men vi bestämde oss för att backa ur.  Vi kröp längs det grunda diket och vidare nedhukade vid vägkanten tillbaka, samma väg vi kommit.  Det var kanske fegt av oss, men ingen klandrade oss för vår snöpliga reträtt och ingen annan ställde upp till ett nytt försök heller.  När jag nu tänker efter så tycker jag det hela var ganska vansinnigt redan från början, men vi är så oroliga för vår sårade granne, och det blir en orolig febrig natt för honom.

 

Ayaan Hirsi Ali om islam

Ayaan Hirsi Ali besöker Sverige för att tala om sin nya bok ”Reformera islam”. I en  intervju i DN i dag sade hon bl.a.:

”För det andra måste man ju vara totalt ignorant om man inte gör en koppling mellan de våldsdåd som det regelbundet rapporteras om – IS avrättningar av gisslan, attentatet mot Charlie Hebdo, skolskjutningar i Pakistan – och religionen islam”.

På en något provokativ fråga om Lars Vilks säger hon:

”Lars Vilks är en hjälte för mig. Jag tror inte för ett ögonblick att han är islamofob, att han vaknade en morgon och bestämde sig för att börja skända muslimer. Han prövar gränserna för debatten och för sitt konstnärskap och betalar ett mycket högt pris för det. Ni borde vara stolta över honom”.

70 år sedan (5)

Dagboksblad 5

 16 april 1945

Den här dagen kommer vi att minnas i alla våra dar. Tyskarna är totalt slagna, fast de håller fortfarande emot här hos oss och i Österrike. Heeresgruppe Mitte under fältmarskalk Schörner gör fortfarande motstånd, utanför Wien, i Bayern och i centrala Tyskland, men Berlin kommer att falla vilken dag som helst. Hitler är kaputt.

I dag hände det något hela tiden. Det dök upp enstaka tyska soldater som rörde sig i riktning ”bakåt”. Två tungt beväpnade tyskar stannade vid vår husknut och bad om vatten. Det var trötta och slitna unga killar i stålhjälmar och kamouflagefärgade regnkappor, tyngda av Schmeisser k-pistar och handgranater.  Jag försökte övertala dem att slänga lumpen och gömma sig hos oss i källaren, men de viftade trött bort alla förslag. Det var uppenbart att de inte ville slåss och dö i krigets sista skälvande minuter, men de ville absolut inte bli tillfångatagna av ryssarna heller.

Det hördes skottlossning hela tiden, kulspruteeld, tyngre vapen och enstaka granatnedslag. Kvinnor och barn är förstås i källaren men styvfar och jag kunde inte hålla oss, vi var säkra på att nu måste ryssarna äntligen komma. Så vi stod och tryckte bakom husknuten vid våghuset och spanade mot gruvan, vi visste att det var därifrån de måste komma. Timmarna gick, solen värmde när vi plötsligt såg en skymt av rörelse och en ovanlig uniformsfärg bortom Daněks vita villa, vid en av de svarta gruvbyggnaderna. Det var inte den grågröna tyska uniformen, utan en gulbrun färg.  Hjärtat bultade vilt när vi såg de första ryssarna dyka upp ett par tre hundra meter från oss, en liten grupp på kanske tio man som snabbt korsade åkern på kolonn med riktning rakt mot oss. När de var på femtio meters håll kunde styvfar inte hejda sig längre utan sprang emot dem med utsträckta armar och ropade: ‘Bröder, kamrater!” Tårarna strömmade över hans kinder. Jag sprang efter.

Det var en sliten liten krigarskara vi tog emot med kramar och handskakningar. De liknade på inget sätt de alltid reglementsenligt klädda och hjälmförsedda tyskarna. De här rödarmisterna såg ut som ett gäng bybor på harjakt. De var i olika ålder, ingen av dem bar en hjälm, deras uniformer och persedlar verkade hoprafsade från olika arméförråd, deras långa gevär från första världskriget verkade antika. Den unge löjtnanten som var chef för gruppen bar en k-pist med ett runt magasin, en ”avtomat” som de kallar det. Hans båtmössa satt i nacken och en mörk hårkalufs svängde i pannan. Som alla andra var han klädd i en militärblus knäppt i halsen och med läderbälte, pösiga ridbyxor och korta stövlar.  Det som skilde honom från mannarna var en pistol som han bar i ett läderhölster långt ner på höger sida och ett kartfodral av skinn på den vänstra. De andra höll i sina långa gevär med de ännu längre smala trekantiga bajonetterna ”sjtyck”, några hade en hoprullad kappa snett över axeln, alla hade de små säckar av säckväv på ryggen och gevärsammunition i vaxpappersaskar snett över bröstet. En av dem bar på en lätt kulspruta med ett stort runt plåtmagasin på ovansidan.

De var inte ovänliga, men hade inte heller tid med våra vänskapsbetygelser. De frågade efter tyskarna. Under tiden slog de sig ner i solen på den gamla vågplattan och den lilla sittbänken vid vår stuga, plockade ur sina säckvävspåsar fram ”machorka”, grovt tobak, som de rullade i tidningspapper, rökte och pustade ut en stund. Jag provade min ryska på den unge löjtnanten som efter utseende att döma inte var ryss utan någonstans från Centralasien. Han tog fram sin karta och jag försökte visa honom läget. Det var en detaljerad rysk karta över vår trakt men den var föråldrad, där fanns fabriksbyggnader som är rivna för länge sedan och det saknades nya, så jag hämtade min egen karta som jag försökte förklara för honom.  Det gick inte, han förstod inte den tjeckiska kartan och tyckte tydligen att det gick bra att vinna kriget med den gamla ryska. En av mannarna, en godmodig rysk bonde med hängande gul mustasch höll på att ladda löjtnantens k-pistmagasin, vilket inte gick något vidare med hans tjocka styva fingrar. Jag hjälpte honom att trycka in 72 stycken 9mm-patroner i det runda magasinet, och när vi stod där böjda över sittbänken kom det för mig nu välkända ljudet av en artillerigranat och därefter en dånande krevad – alldeles för nära tyckte jag, där jag nu låg och tryckte under bänken. Den lille mustaschfarbrorn satt lugnt kvar på bänken, klappade mig vänligt på axeln och skrattade: ”Ingen fara, det är våra!”, sa han!

Två tyskar som dröjt sig kvar på observationsposten i hyreshuset upptäckte för sent att de höll på att bli kringrända. De försökte springa bort de kanske tusen metrarna till nästa grupp gårdar, men hann aldrig, de blev nedskjutna på den öppna lätt uppåt sluttande svarta åkern och blev liggande där. En av ryssarna lade ifrån sig geväret och sprang de omkring 200 metrarna till de döda tyskarna för att befria dem från deras klockor – som de i alla fall inte längre behövde. Kulspruteskytten placerades mitt på den öppna vårgröna gräsmattan mellan vårt hus och stationen, där han låg bakom sin kulspruta, fullt synlig, och rullade cigaretter under sina kompisars glada tillrop. Överhuvud verkar det som om dessa rödarmister betraktar kriget som en ganska trevlig vardagssyssla.

Efter en stund fortsatte gruppen vidare och vi var åter ensamma i ett ingenmansland. Några timmar senare såg jag en av ryssarna gående tillbaka, utan vapen, med jackan i trasor och hela ryggen bränd och blodig. Han bara skrattade och viftade bort oss när vi erbjöd hjälp och linkade vidare tillbaka till de sina.

Artillerigranaterna fortsatte nu komma mer eller mindre regelbundet. Alla kvinnor och barn finns nere i källaren. Mor är den enda som vistas uppe i köket, hon lagar mat och tillsammans skulle vi hämta ved när en av granaterna kom visslande och exploderade i trädgården, väldigt nära, tycker jag. Jag kastade mig ner och fick dra ner henne, hon reagerade inte på faran, skrattade generat och tyckte att jag bar mig åt. Hur skall man förklara det? Min morfar, som börjar bli senil, vägrade att gå ner till källaren. Han satt till synes helt ointresserad av kriget vid köksfönstret, puffade på sin pipa och läste en western. En av granaterna kreverade utanför köksfönstret och splittret slog igenom fönsterrutan, inte långt från hans huvud och borrade sig genom garderobsdörren och in i kläderna. Det var inte så väldigt nära men tillräckligt nära ändå. Först då kunde vi med milt våld få gubben ner till källaren.

Några tyskar syns inte till, men det kommer inga fler ryssar heller. Är vi befriade?

 

 

 

70 år sedan (4)

Dagboksblad 4

 14 april 1945

I går hörde vi i Moskvaradion att Hodonín har fallit, utan några allvarliga skador på stan. Nu blir vi fria inom ett par dagar.

Vi väntar otåligt på ryssarna, men vi vet inte riktigt vad vi skall tro. Våra känslor är som det heter något blandade. Tyskarna och protektoratregeringen har länge bearbetat oss med skräckskildringar av den ryska framfarten på Östfronten, men Goebbels- och Moravec-propaganda är för enfaldig. Överallt sitter det affischer som visar grymma asiater med klor som griper om Prags slott och med grovt retuscherade bilder av fula och eländiga ryska krigsfångar och texten ‘Dina bröder?’ Vi tror inte på dessa historier… men ändå?

Själv är jag skeptisk åt båda håll och har haft en del skärmytslingar både inom familjen och med mina vänner om den tyska propagandan. Det är väldigt lätt att bli uppfattad som tyskvänlig om man vågar komma med kritiska åsikter om Sovjet eller Stalin, i synnerhet när jag diskuterar med min kommunistiske kusin Karel.  Ändå har vi på sistone fått höra oroande rykten som kommer från andra källor, tyska soldater på permission från östfronten och den nu ökande ström av civila flyktingar som kommit till Hodonín.

Det går rykten att tyskarna tvångsrekryterar unga män för militära hjälparbeten.  Vi har varit med om något liknande för några veckor sedan, när man stängde alla icke krigsviktiga arbetsplatser i Hodonín och tvingade oss att gräva stridsvagnsgravar runt stan. Vår vicevärd, åkaren och f.d. polisen samlar nu alla unga killar, vi skall inte bo hemma för säkerhets skull, tycker han. För att inte upptäckas och föras bort av tyskarna har vi satt upp några tält i buskarna i hans handelsträdgård, bara några hundra meter bort. Jag tycker det verkar knäpp men fogar mig för solidaritetens skull.

Vår lilla järnvägsstation är sedan några dagar ockuperad av en avdelning tyska infanterister med ett par officerare. De ser till att de godstågen som fortfarande går med krigsmateriel och ammunition passerar ostörda. Jag ser soldaterna från mitt fönster, de verkar inte särskilt krigiska när de vankar runt i bara skjortärmar eller ligger i vårsolen med nakna överkroppar.  Vår vicevärd kom i dag på idén att organisera en motståndsgrupp. Han samlade oss, ett tiotal unga killar och började planera. Järnvägen går i en skarp kurva i skogsbrynet vid bäcken och vår självutnämnde partisanledare menade att vi skulle spränga den just där i kröken. För att komma över sprängämnen måste vi först överfalla och förgöra den lilla tyska trupp på stationen. Till det förfogar han över ett hagelgevär och en 7,65mm polispistol. Jag tycker det verkar vansinnigt men hänger med för solidaritetens skull.

15 april

Gud vad jag har andats ut! När jag vaknade i morse och tittade ut genom fönstret såg jag inte den minsta rörelse på järnvägsstationen. Stationshuset badade i morgonsolen, akaciorna runt omkring har börjat grönska och av tyskarna syntes inte ett spår. Vicevärdens hela djärva plan blev om intet. Tyskarna hade under natten utrymt järnvägsstationen och bara försvunnit och med dem vår enda chans att bli – med största sannolikhet döda – partisanhjältar.

I morse upprättade tyskarna en artilleriobservationspost i det stora trevåningshuset på andra sidan järnvägen och ett batteri 10,5 cm fältartilleri etablerade sig bortom kolgruvan och satte igång med ett herrans oväsen. Jag har redan förstått att kriget är mest en förfärlig massa oväsen, men hade ingen aning om att några kanoner bakom husknuten kan bli så enerverande. Artilleristerna avlossade sina pjäser med regelbundna mellanrum på ett antal minuter. Det dånade fruktansvärt och lufttrycket skakade vårt hus om och om igen.  Det var alltid ett dån och sedan en nervös väntan på nästa och nästa igen. Detta pågick hela dagen, innan även de drog sig tillbaka.

På förmiddagen kom en tysk pansarbil, gjorde en sväng runt järnvägsstationen och till synes helt utan anledning sköt med sin kulspruta mot alla fönster på andra våningen i kringliggande hus, också mot fönstret i mitt och morfars rum.  Morfar var inne, rökte pipa och läste som vanligt sina deckare. Tydligen börjar morfar bli litet senil, för han reagerade inte något vidare på hål i fönstret och i väggarna och endast mycket motvilligt lämnade han sitt rum och följde med oss ner till köket, där han omgående intog en plats vid fönstret med pipan och deckaren.

Det uppstod ett slags stiltje, vi är helt utan kontakt med omvärlden. Tillsammans med Mirek klättrade vi några gånger upp i gruvans högsta schakttorn och spanade, vi hörde frontens muller i öst och ett svagt återsken på kvällen, men inget hände. Det var en orolig väntan. Jag fick en strålande idé. Några kilometer in i skogen i riktning mot Hodonín finns ett högt brandbevakningstorn, det skulle bli en perfekt utsiktsplats. Så jag tog min kikare och Mírek, han är bara fjorton men vill alltid hänga med, och vi gav oss ut i det härliga vårvädret, i shorts och tröja för att kolla läget. Vi klättrade uppför de långa stegarna till den högsta plattformen som faktiskt erbjöd en underbar utsikt över skogarna. Men det var just allt vi såg: tall- och granskog vida omkring. När jag som bäst spejade med kikaren snärtade det plötsligt i luften av ett kort och snabbt visslande ljud och strax därefter hördes en avlägsen knall. Och med det samma nästa visselljud och nästa knall. Det var en mycket obehaglig känsla att befinna sig där uppe som ett levande mål utan minsta skydd. Vi kastade oss nedför stegarna i rasande fart och jag är väldigt arg på mig själv att jag var så dum och utsatte oss båda för denna onödiga fara. Tur att tyskarna är dåliga skyttar.

Det enda som ständigt påminner om kriget är de ryska flygplanen. De syns och hörs regelbundet, men de agerar mot mål någonstans bortom skogen och utom vårt synhåll, man kan oftast höra deras bombfällning och ibland se tyskarnas lv-eld omkring dem.

I går slog de till mot en tysk militärkollon som passerade vår by Dubňany. De åstadkom en del förödelse på bebyggelsen, minst tre av gårdarna stod i brand och det visade sig att den lokala brandkåren hade ingen möjlighet att klara en sådan katastrofsituation. Min syster Míla, som är rödakorsutbildad skyndade dit med sin förstaförbandslåda för att hjälpa till.

 

70 år sedan (3)

Dagboksblad 3

10 april 1945

I dag gjorde jag en fotvandring till Hodonin igen, jag tror det är sista gången jag var där innan fronten kommer. Jag gick skogsvägen igen. Staden är i fullt belägringstillstånd, gatorna var helt tömda på folk. Det var så onaturligt tyst, det var som om staden tryckte och knappt vågade andas i väntan på det som skulle komma. Endast enstaka militärfordon dånade ibland fram längs huvudgatan, lastbilar med Volksturmgubbar och Hitlerjugendpojkar med var sin panzerfaust som nu skulle hejda de ryska stridsvagnarna. I vägkorsningen vid länsstyrelsen mötte jag en motorcykel med sidvagn. Jag kände igen föraren trots hans bistra uppsyn under stålhjälmen. Det var ambulansföraren och treuhändern Ammer, vår före detta klient och numera stadens försvarare mot de asiatiska horderna.

Jag hälsade på min gamle klasskamrat Jura Zezulka. Familjerna Zezulka och min chef Rohan med frun hade etablerat sig i en källare med ett extra förstärkt tak och mjuka mattor och väntade på vad som skulle komma. De har en viss erfarenhet från november i fjol och det amerikanska bombanfallet.

Jag hade ätit en enkel lunch på grönsakssoppa hos min arbetskamrat Věra Králová när de första ryska planen kom. Det är lågflygande attackplan som skjuter med sina kulsprutor på allt som rör sig på vägarna och gatorna. Vera och hennes gamla mamma störtade ner i källaren och besvor mig att följa efter. Emellertid tyckte jag att skådespelet var för spännande, stannade uppe och observerade allting från deras glasveranda – för övrigt var det hela snabbt över. Nästa gång de ryska planen kom var jag hos moster Kamilla, där det hela upprepades. Denna gång stannade en av tyskarnas bilar med luftvärnskulspruta på gatan utanför det lilla radhuset och gav allt den kunde mot det ryska planet som dök mot oss från gårdssidan. Jag stod på den lilla gården och såg hur det ofantliga planet kom på bara några meters höjd och till synes siktade rakt mot mig. I det öronbedövande dånet från den tunga lv-kulsprutan på gatan och av planet såg jag rakt in i mynningsflammorna av fyra stycken 20-mm kulsprutor.  Moster Kamilla skällde ut mig och jag kände mig  ganska dum. En av patronhylsorna hamnade på gårdsplanet och lämnade ett hack i betongen. Den hylsan har jag kvar som souvenir.

Jag fortsatte vidare till moster Růžena som bor långt ut på Štefánikgatan i stadens utkant, vid utfarten mot Rohatec. I slutet på gatan, alldeles utanför huset hade tyskarna byggt en kraftig barrikad av trästockar tvärs över gatan med bara en smal passage. Jag såg inga soldater, den långa gatan var fullkomlig folktom i det vårliga solgasset när den första granaten kom visslande och slog ner någonstans med en fruktansvärd metallisk krevad. Jag hade aldrig hört en granats visslande ljud och skarpa krevad, och jag minns bara att jag låg tryckt vid en hussockel med vilt bultande hjärta och utan att veta hur jag kom dit. Jag började springa vidare när den nästa granaten kom, som jag tycker ännu närmare. Så där låg jag igen och försökte göra mig så liten som möjligt. När inget mer hände, reste jag mig snabbt på nytt och rusade till mosterns port – som var stängd. Jag kommer inte ihåg hur jag lyckades öppna porten och komma in, men nu vet jag hur det känns när kriget är på riktigt.

Alla mostrar och vänner befann sig väl och innan jag skulle vända hem gjorde jag en expedition närmare fronten på landsvägen där den vackra vita betongbron över Morava markerar gränsen mot Slovakien. Vägen var fullproppad med militärfordon i båda riktningar och jag kom inte längre än till konservfabriken. Det var uppenbart att tyskarna retirerar men att de tänker bjuda motstånd vid Moravafloden.

På Masaryktortorget vid kyrkan stod ett par tyska Tiger-stridsvagnar, enorma bjässar med långa kanonrör och breda band. En av dem hade fått fel och tyskarna höll på att ta loss bandet. De arbetade i bara skjortärmar, slog ut plintarna med en slägga och bandet lade sig ner på stenläggningen. Det var spännande att se, så jag stannade och tillsammans med några andra killar såg på när de ryska flygplanen kom igen. Det är pansrade attackplan konstruerade för låganfall och de opererar i grupper på fem eller sex. De dyker i lågflykt och anfaller ett och ett och sedan vänder de i en båge uppåt. Så gjorde de nu mot de tyska stridsvagnarna på torget. De flög mot oss i en ring som liknade en sned karusell och upprepade sin uppvisning tills ammunitionen var slut. Det var ett fruktansvärt oväsen från deras motorer och kulsprutor. De tyska soldaterna slängde sig under sina tanks, men vi som stod omkring hade det inte så lätt. Jag och ett par andra kastade oss in i den närmaste affärsentrén, men den förtänksamme handelsmannen hade låst och dragit ner ett bastant järngaller, så vi hade inte mer än en halvmeter att pressa oss in i. På sidorna var det bara skyltfönster för övrigt. Det var några långa och svettiga minuter innan den karusellen var slut. Den enda effekt hela den öronbedövande uppvisningen fick var en massa skador på stenläggningen. Ingen av stridsvagnarna eller dess besättningar hade någon synlig skada.

Den här episoden vågade jag inte berätta om för mamma när jag kom hem.

70 år sedan (2)

Dagboksblad 2

5 april 1945

I dag har jag varit i Hodonín. Jag gick hela vägen, nästan 10 km fram och tillbaka till fots, det hade jag aldrig gjort tidigare fast vi har bott här i fem år nu. Men vårt lilla lokaltåg har slutat att gå och tiderna börjar bli så osäkra med alla militärer som far omkring, så jag ville inte cykla och tog den lilla skogsvägen. Våren har kommit och solen värmer, så det var ganska skönt att vandra på den välgångna stigen på sandmarkerna genom höga tallskogen.

Hodonín är sig inte likt. Fronten är redan nära och jag träffade inga bekanta och såg nästan inga vanliga människor på gatorna, däremot fullt med tyskar, militära fordon och civila tyskar på flykt.

På huvudgatan passerade jag en äldre tysk militär i lång soldatkappa men utan vapen, han linkade med hjälp av en käpp i riktning från fronten förstås. Han gjorde tecken åt mig och när jag kom närmare bad han mig att posta ett brev åt honom som jag tog emot. Jag förstår inte varför han inte kunde posta det själv, möjligen kände han inte igen våra ljusblå brevlådor. Vi följdes åt en bit och jag förstod av vad han sa, att det enda han önskade var att komma helskinnad ifrån det hela. Han haltade kraftigt men var antagligen en desertör.

Jag träffade mina kusiner Karel och Josef och tillsammans med Karels fästmö och ett par andra gick vi till vår gamla kälkbacke, en hög strandbrink ovanför Morava, för att få överblick över läget. Det var en underbar vårdag, det var kyligt men aprilsolen värmde ur en molnfri himmel, jorden doftade där vi satt i gräset och såg stan och Moravafloden med sina armar som slingrade sig under oss. Man såg långt in i Slovakien och det lätt kuperade landskapet som höjde sig mot öster. Det var nästan overkligt att se att man förde krig där borta, men vi kunde se fordonsrörelserna på de smala grå vägarna och på höjderna ovanför den närmaste slovakiska byn Holíč kunde man räkna nedslag efter nedslag av artillerigranater runt de gamla väderkvarnarna. De slog upp som små vita blommor mot den blå himlen och den lätta röken försvann snabb i vårvinden. Det såg så oskyldigt ut och vi satt i timmar och pratade och planerade för den kommande friheten.

Tyskarna hade något halvhjärtat befäst Hodonín. Det fanns inte mycket till försvarsförberedelser runt stan utom de djupa pansarvärnsgravarna som vi själva hade fått gräva för ett par veckor sedan. Vid gamla kvarnrännan hade man byggt upp kulsprutenästen här och var, men de som skulle försvara stan var inte tyskar utan ungrare; i alla fall de som låg där. Vi försökta prata med en ung ungersk officer, han var i samma ålder som vi, men det var dåligt med både hans stridslust och språkkunskaper, så mycket kunde vi fatta. Det gick inte att få ur honom några upplysningar. För det var det vi försökte. När jag kom hem prickade jag in de försvarsanordningar vi kunde upptäcka vid vår inspektionsrunda på en stadsplan. Jag vet inte riktigt hur, men kanske kan de bli till nytta.

Det var för 70 år sedan…

Det har gått sjuttio år sedan, nästan tre generationer, och det är knappast någon längre som minns. Jag vill därför  berätta hur vi upplevde krigsslutet i april 1945. Minnet är bedrägligt, men det finns minnen som etsar sig fast, upplevelser som man aldrig glömmer. Jag har skrivit ner dem tidigare och återberättar dem nu i några avsnitt i form av en dagbok.

Dagboksblad 1

20 januari 1945

I natt fick jag se med egna ögon att fronten är nära. Jag var ganska trött i går kväll när jag äntligen kom till mitt hotell. Först hela dan med bokslutet hos klienten i Frýdek, sedan det långsamma lokaltåget från bergen till Ostrava. Maten här på hotellet är usel, men den är nog inte bättre på annat håll heller, vad kan man begära så här sjätte krigsåret. Jag tänkte gå och lägga mig när handelsresanden som satt mittemot mig böjde sig fram och viskade:

– Har ni sett? Kom med upp, skall ni se.

Vi gick upp till översta våningen och sedan ännu högre upp till en takbalkong. Där fanns det redan andra hotellgäster som lutade sig mot räcket och tittade åt samma håll. Stan var mörklagd, natten var svart, bara snön lyste vit på taken, men i nordost, bortom horisonten, någonstans i Polen, lystes natthimlen upp av hastigt uppflammande och försvinnande sken. Det såg ut som ett annalkande åskväder.

Fronten, den som vi så länge har väntat på, var nu nära. Jag känner oro och kanske fruktan, men mest förväntan.

22 januari

I går, på väg hem upplevde jag något verkligen obehagligt. Med resan var det det vanliga. Flyglarm, tåget stannade och vi fick hoppa ut och stå där på den snöiga åkern och vänta. Det har blivit vardagsmat att de amerikanska attackplanen kommer och skjuter sönder lok och tåg. Nu kom det ingen Mustang eller vad de nu heter, men vi blev försenade och klockan var över tio när vi kom till Kromĕříž. Då hade mitt tåg gått för länge sedan och där stod jag med min tunga portfölj i det kompakta mörkret och kylan utanför järnvägstationen. Staden var mörklagd och öde, det var väldigt kallt och hotellet mittemot verkade tillbommat. Jag ringde på dörren, de öppnade men portieren sa att det var fullbelagt. Jag undrade vad jag skulle ta mig till och efter en viss tvekan sa han att det fanns ett rum, men att det låg bakom ett annat rum där det redan bodde en herre som kanske redan sov, så jag måste vara försiktig när jag gick genom hans rum.

Givetvis tog jag rummet, fick nyckeln och kände mig lycklig. Jag fick gå en trappa upp och jag såg att det verkligen var fullbelagt. Utanför varje dörr låg det ett eller två par skor för putsning. Men när jag kom till mitt nummer förstod jag varför portieren var tveksam. Där utanför dörren stod ett par höga svarta stövlar.

Sov han? Skulle jag bara öppna med nyckeln? Nej, jag knackade försiktigt och det hördes ”Herein!” inifrån.

På sängen i det avlånga rummet, med ansiktet mot mig låg en mörkhårig man. I vänstra handen höll han en bok, den högra handen vilade på en stol som han hade ställt vid sängen och där på stolen låg det en stor svart Lugerpistol. På stolskarmen hängde en vapenrock med svarta SS-kragspeglar. Mannen såg misstänksamt på mig, men jag viskade bara ett ”Guten Abend!”, höll hårt i min portfölj och smög snabbt till mitt rum.

Jag hade inte fått någon nyckel till dörren mellan våra rum och jag undrar vem av oss som var räddast. Vi är ju i början på 1945, de vet att kriget är förlorat, det sägs att det finns partisaner i trakten, så de börjar bli skakis. Men jag var trött och sov faktiskt rätt gott. På morgonen var min granne redan borta.

Soldatgravar

 Slumpen väljer åt oss underliga sängkamrater.

Alfabetets nyckfullhet manar fram de mest besynnerliga, ibland komiska, ibland spöklika parförhållanden i bokhyllan. Döden är en annan och outgrundligare slumpens mästare. När den blandat och gett ligger sedan de döda i prydliga rader under mörka tujor och grönskande tårpilar, till synes i den bästa grannsämja och ett evigt kamratskap. Adel, präster, borgare och bönder.

På den kyrkogård jag minns och ibland i drömmen besöker vilar det bara småstadsfolk: arbetare, hantverkare, lärare. Idel vanliga tjeckiska namn utom på de äldre stenarna. Här ligger Bäckermeister Franz Zach med familj. Där handlade vi bröd, ingen brydde sig om att de talade tyska hemma. Först när grabbarna Zach gick in i Hitlerjugend slutade vi leka tillsammans och vi började hata dem. Här har vi Josef Stejskal, byggmästare. Namnet låter så tjeckiskt, men frun var tyska och hemma hos Bubbi Stejskal talades det tyska. Hans mamma var snäll och bjöd på smörgåsar, och långa varma sommarkvällar lekte Bubbi och jag under de unga lindarna på vår gata tillsammans med skräddarens judiska flickor Sara och Reli. Bubbi ligger inte här, hans namnlösa grav finns någonstans på den ryska stäppen. Och hans snälla mamma? Och alla de andra? Den låghalte Rudolf Langer som stoltserade i sin ortsgruppenleiteruniform tills Gestapo tog honom? Josef Ammer som brukade stå med sin taxibil bredvid onkel Viktors svarta Tatra? Sist vi såg honom, det var i april fyrtiofem, körde han en motorcykel med sidvagn och såg väldigt krigisk ut i sin stålhjälm. I sidvagnen satt en annan volksturmgubbe med en panzerfaust. Med den skulle de stoppa ryssen. Vi såg dem aldrig mer.

Och Sara och Reli? Och Kurt Lanzmann som gick med vita vantar och den snälle Richard Sušický vars pappa hade ett litet konditori och var kantor i synagogan?

Först transporterades judarna bort. Sedan deporterades tyskarna. Gravar finns kvar.

Det är stilla och fridfullt på den vackra kyrkogården. Tårmilda pilar, välkrattade grusgångar, blommor och gröna vattenkannor. Här brukade jag gå med mor Allhelgonadagen, eller Själarnas dag som vi sade, vi lade blommor och tände ljus på mormors grav. Framför porten satt gamla tanter och sålde vita krysantemer. Det jag minns bäst är doften av krysantemum, dödens doft.

Till höger i muren en halvt sönderrostad och låst grind som öppnas med svårighet och gnissel. Bakom muren ett fåtal gravstenar knappt synliga i det meterhöga gräset, nya gravstenar. Ett tjog gamla står i ett par rader lutade mot ett trådstängsel. Bakom dem ett skrotupplag. Ett stort hål gapar i stängslet, där syns spår efter bilhjul och en gravvård är borta, endast rostiga järnbultar pekar som fingrar mot Honom där uppe. Judiska gravar men utan småstenar lagda ovanpå som seden bjuder.

Den gamla judiska begravningsplatsen är borta. Det var inte tyskarna som tog bort den som på andra håll där gravarna vräktes bort av grävmaskiner och stenarna användes till vägbyggen. Här klarade judarnas gamla viloplats ockupationen men under kommunisterna behövdes utrymmet för ett gatubygge. Man lyckades rädda och flytta ett antal gamla gravstenar innan grävmaskinerna tog vid.

En ensam gammal judinna finns kvar i stan. Inga tyskar. Endast gravar.

Det finns också enkla soldatgravar och gemensamma gravar med minnesstenar. En grå obelisk påminner om de preussare som dog här 1866. Österrikarna, det var de mina på den tiden, fick sina enskilda gravar och sörjande familjer. Preussarna dog mest i kolera. Året sextiosex var ett koleraår som min morfar mindes. Själv var han född sextionio, men hans storasyster föddes samma år som preussarna kom och hans mor berättade ofta hur de främmande soldaterna tagit upp den lilla i famnen till min morfarmors stora förskräckelse. Med preussarna kom koleran och de dog som flugor, sade min morfar.

IMG_0266

I ena hörnet av kyrkogården syns en mängd egendomliga gravar med enkla smala stenar krönta med turbaner. Där begravdes under första världskriget turkar som hade dött på det lilla militärsjukhuset som då låg i stadens utkant men som numera ligger mitt i villabebyggelsen och är ett barndaghem. De dog också som flugor och har funnit sin sista vila på en kristen kyrkogård på den mähriska slätten, långt bort från sitt anatoliska bergland.

Alldeles intill fanns det, och kanske fortfarande finns, ett fåtal gravar med enkla ryska kors resta över ryska krigsfångar från första världskriget. De arbetade på sockerbruket och några av dem levde länge kvar i min morfars minne med sina berättelser om det fjärran Sibirien.

Historien går i vågor. Vitnade ben är dess strandfynd. Rödarmisternas minnessten från våren fyrtiofem står vakt över de senaste (men säkert inte de sista) krigsdöda i min lilla stad. De vilar inte långt från sina fränder, kanske fäder och farfäder som spolats i land efter ett tidigare krig.

IMG_0265

De stupade tyskarnas söndersprängda och sönderbrända lik begravdes snabbt där man fann dem. Hundraåriga tallar står minnesvård över deras sista viloplats.

Den okände soldatens anonyma grav i främmande jord.

Soldatöden.

Många år efter det senaste (men säkert inte det sista) kriget var jag en av värdarna för en grupp franska företagare på studieresa i Sverige. Det var välnärda och eleganta herrar i vita skjortor och dyra sidenslipsar. Vi åt lunch på Savoy och beundrade utsikten över kanalen, fyren vid hamninloppet och Köpenhamnsbåtarna. Trots min envisa brottning med den franska grammatiken flöt vår konversation trögt tills det visade sig att min bordsgranne till höger förstod en del tyska. Han hade varit krigsfånge i Tyskland och när han fick veta att jag inte alltid varit en neutral svensk försvann hans formalitet och han lyste upp.

”Mais Monsieur! Vous êtez Tchécoslovaque…!” Han blev krigsfånge redan 1940, som ung soldat, och efter en odyssé genom olika tyska fångläger hamnade han så småningom i Niederösterreich, norr om Wien och inte långt från den gamla tjeckiska gränsen. Det var den sista krigsvintern, de franska krigsfångarna slet ont, på magra matransoner fick de gräva pansargravar som skulle hejda de sovjetiska stridsvagnarna.

”Vi var mycket hungriga, ja vi svalt och arbetet var mycket tungt,” berättade han. ”Vi hackade i den frusna jorden med korp och spade, ett par tre meter djupa, flera meter breda kilometerlånga gravar. Vi visste att kriget var snart slut, tyskarna var ju redan kaputt, och vi ville överleva. Det ryktades att när vi blev färdiga skulle vi marscheras längre tillbaka och gräva nya gravar… Så jag och en kompis till, vi beslöt oss att fly. Vi visste att den tjeckiska gränsen var nära och att där borta fanns det vänligt sinnade människor. Det var i slutet på mars och våren började komma, nätterna var kalla men solen värmde gott om dagarna och det fanns en chans att överleva. Vi sparde vad vi kunde av de magra ransonerna och av det vi bytte oss till för cigaretter. En dag under lunchrasten, när de gamla österrikarna som vaktade oss tog en rökpaus och dåsade i solen, smög vi bakom de utgrävda jordhögarna och sedan nedhukade i språngmarsch från buske till buske. När vi kom till en skogsdunge visste vi att vi hade fyra fem timmar på oss innan man upptäckte att vi saknades.

Ingen av oss hade ens en klocka, men vi tog ut riktningen mot norr, tvärs över de blöta leråkrarna och skogsdungarna. Vi kom till den grunda gränsån på natten, knöt ihop det vi hade i våra slitna soldatkappor och vadade över.”

(Herre Gud, tänkte jag, ån, den heter Thaya på den österrikiska sidan och Dyja på den mähriska, det måste ha varit ungefär där jag en natt drygt fyra år senare med packningen på huvudet vadade i motsatt riktning, bort från en annan ofrihet.)

LK flykten Dyje

 ”På den andra sidan var det litet mera skog, men tyskarna hade flyttat gränsen längre norrut och vi var inte säkra på var vi var, så vi gick bara på småvägarna och på natten, alltid mot norr. Vi sov på dagen och sent den tredje kvällen kom vi till utkanten av en by eller en köping, det var omöjligt att veta vilken. Alla skyltar och vägvisare var borttagna inför den annalkande fronten. Men nu var vi så hungriga att vi måste ta chansen. Byn var mörklagd och det syntes inte en levande själ ute. Vi knackade försiktigt på en låg stuga. Dörren öppnades av en äldre man i bara skjortärmarna. Han tittade förskräckt på oss och våra konstiga uniformer och sedan vinkade han oss snabbt in och stängde hastigt dörren. Jag pekade på oss båda: «Française, Franzosen». «Franzosen! Francouzi! Maminko…!» ropade mannen in i stugan och fram kom en tjeckisk mamma i förkläde. Vi började skratta.

Maminka värmde soppa och bjöd på mörkt rågbröd med flott på. Vi hade inte ätit så gott bröd på åratal. Mannen sade «Warten…» och gjorde sig i ordning att gå ut. Vi blev litet oroliga. Han såg det och skrattade och ruskade på huvudet: «Francouzi gut, Deutsch nicht gut, Hitler kaputt,» och gjorde en omisskännlig gest med handsidan mot strupen. Vi skrattade alla igen.

Han kom tillbaka efter en stund i sällskap med en annan man, medelålders, storväxt och kraftig, också han i skjortärmar, som vi skulle följa med. Vi tackade maminka och gick alla fyra till ett större hus, några gator längre bort. Det var ett finare borgerligt hem som liknade ett franskt, med persiska mattor och mycket slipat böhmiskt glas i mörka vitrinskåp. Vår nye värd talade bättre tyska och vi berättade för honom om vår flykt. Han var slaktare och charkuterist och,” min bordsgranne gjorde en bred gest, ”Monsieur, ni skall inte tro det, men han hette Chalet och han var franskättling. Han kunde inte ett ord franska, men tänk er själv, att vi stöter på en franskättling i en gudsförgäten by i Mähren. När vi undrade hur det kom sig skrattade han och frågade om vi visste var vi var? Det visste vi naturligtvis inte. «Slavkov,» sade han och när vi inte reagerade slog han sig för pannan och sade, nu på tyska «Austerlitz.»

Austerlitz! Vilken fransman skulle inte känna till det namnet! På en kulle i närheten finns det ett imponerande monument över Trekejsarslaget och det har funnits gott om franska soldatgravar på de små kyrkogårdarna runt omkring. Men en del fransmän hade tydligen överlevt och lämnat efter sig ett antal franska släktnamn i trakten.

Och vet ni, Monsieur, denne mähriske charkuterist visste mera om Napoleon än någon annan jag hade träffat och i sina bokhyllor hade han den mest imponerande samling av böcker om Napoleon jag någonsin har sett. Tyvärr var de inte på franska. Men vi levde gott hos honom de få veckor som kriget varade. Och vi överlevde Hitler!”

Då hade vi suttit redan en bra stund över kaffe med kransekage, sett på hur Absalon makligt vände för återfärden till Köpenhamn och undrat om det var Gripen eller Öresund som var på inseglande mot hamninloppet.

Åsa Linderborg och Stalin

Debatten i Aftonbladet och Expressen om Sovjetunionens roll i andra världskriget

Åsa Linderborgs långa och virriga utläggning om Sovjetunionens roll i andra världskriget (AB 2015-04-15) är något av det mest okunniga och ovederhäftiga som skrivits i den här debatten.

”Liberaler”, ett skällsord i Linderborgs begreppsvärld, är oförmögna att besvara frågan om det var rätt sida som vann andra världskriget, påstår hon. Det är ett lika befängt påstående som att ”liberalerna” skulle ha förnekat Sovjetunionens avgörande betydelse i krigets senare skede. Och ingen liberal har någonsin ens antytt att man skulle föredra Nazitysklands seger.

Det senare är viktigt att påpeka. Linderborg använder nämligen ett skamgrepp när hon frågar om det hade varit bättre med ”en seger för den kontrafaktiska trojkan Hitler-Roosevelt-Churchill”? Hon garderar sig med ett ”kontrafaktiskt” men ställer en försåtlig retorisk fråga som skall leda tankarna på en eventualitet som aldrig föresvävade i verkligheten.

Åsa Linderborgs historieskrivning är enkel. Andra världskriget börjar den 22 juni 1941 och slutar med röda fanor på Brandenburger Tor. Men kriget började redan den 1 september 1939 och det var Storbritannien som efter Polens och Frankrikes fall stod ensamt mot Hitler, medan det ”antifascistiska” Sovjetunionen i nästan två år hjälpte nazisterna med materiellt stöd och tillmötesgående propaganda.

Det är detta som är debattens kärnpunkt och det är här som Linderborgs sko klämmer på en mycket öm tå: Sovjetunionens agerande före juni 1941 och Stalins vilja att krossa nazismen. Linderborg namnger alla de andra statscheferna, till och med Mussolini, men undviker konsekvent S-namnet. Man förstår henne. Namnet manar fram obehagliga associationer: Stalinterrorn, Stalin-Hitler-pakten, bilden av en mysande Stalin som skakar hand med herr von Ribbentrop, Stalin, eller Ledaren som han låtit sig kallas, som frambringar skål för sin uppskattade kollega Ledaren i Berlin.

Stalin_und_Ribbentrop_im_Kreml

Linderborg anklagar ”liberalerna” för svårartat självbedrägeri när det gäller andra världskriget. Hennes egen historieskrivning är inget självbedrägeri, så okunnig kan hon inte vara. Det är ett oblygt försök att förfalska historien, men ett fåfängt försök då fakta i målet är lätta att kontrollera. Sovjetunionen tog aldrig självmant upp kampen mot fascismen, man vänslades med och stödde Hitler ända till överfallet i juni 1941, och förde sedan ett försvarskrig som förvandlades till ett erövringskrig. ”Reaktionären” Churchill, som Linderborg kallar rasist och jämställer med Hitler, förklarade däremot Tyskland krig för att försvara demokratin och under de drygt fem åren som kriget pågick sviktade aldrig i sitt motstånd mot nazismen.

Antifascisten Stalins syndaregister är långt: utrensningen av judar från utrikesministeriet inför förhandlingar med Hitler 1939, pakten som befriade Hitler från fruktan för två-frontskrig och gav honom fria händer att anfalla Polen, delning av Polen mellan Tyskland och Sovjet, uppdelning av Östeuropa mellan de två diktatorerna, utlämnandet av tyska kommunister till Gestapo, angreppet på Finland, leveranser av mat och strategiska råvaror till nazisterna, förbud för kommunister i ockuperade länder att delta i motståndsrörelsen mot nazisterna under tiden pakten varade…

Allt detta är välkänt, säkert även för Åsa Linderborg. Mindre känt är att Molotov besökte Berlin i november 1940 och diskuterade med Hitler ett fördjupat samarbete, möjligen också Sovjetunionens anslutning till Berlin-Rom-Tokio-axeln. Hitler var så säker på det brittiska imperiets snara fall att han föreslog Stalin en uppdelning av världen. Förhandlingarna stupade på att Hitler vägrade acceptera sovjetiska krav på ökat inflytande i Ungern, Jugoslavien, Grekland och Turkiet, men framför allt på oenigheten om Finlands framtid.

Berlin,_Verabschiedung_Molotows

Hitler och Molotov försäkrade varandra om att samarbetet varit till ländernas ömsesidiga fördel, en fördel som enligt Molotov var ingenting jämfört med vad det skulle bli i framtiden, efter kriget.

För att visa hur duktiga antifascister kommunisterna ändå var tar oss Linderborg tillbaka till mars 1933 då Hitler efter riksdagshusbranden och med hot om våld fick riksdagen att rösta fram fullmaktslagen. Men då var Hitler redan rikskansler och det var kommunisterna som hjälpte honom till makten. De splittrade den tyska vänstern, de såg social-demokraterna, som de kallade ”socialfascister”, som sin huvudfiende, de bildade ofta en ohelig allians med nazisterna och de bidrog därmed, som historiker Karl Dietrich Bracher visar, till republikens fall.

Varför obstruerade kommunisterna under de ödesdigra åren 1928-1932 den demokratiska processen och varför vägrade de att stödja ickenazistiska regeringskandidater? Förklaring får vi av historikern Golo Mann som skriver att kommunisternas ”förvridna och brutala” uträkning var att de skulle tjäna på att låta Hitler tillfälligt ta makten. De agerade med Moskvas goda minne och deras förhoppning var att Hitlers diktatur skulle vara kortvarig och att den enligt marxistisk teori skulle leda till revolution och kommunistiskt maktövertagande. Det var, som det snart visades sig, en fatal felbedömning.