Månadsarkiv: september 2015

Min EU-medborgare

Min EU-medborgare är kvar på sin plats utanför ICA. Det går inte at gå förbi honom utan att vi växlar blickar och liksom hälsar på varandra. Jag med en nästan osynlig nickning så folk inte märker det, han med den vanliga ödmjuka gesten. Fast jag vill inte kalla den ödmjuk längre, den är numera åt det kamratliga hållet, vi vet var vi har varandra, det råder ett tyst samförstånd mellan oss och han verkar varken otålig eller pockande med tanke på det månatliga bidraget.

Han sitter där, ser precis likadan ut, men han har förändrats. Han har blivit en del av ICA-entrén, ja, en del av torget, på samma sätt som cykelställen och A-lagarna på bänkarna mittemot. Han hör till, vid det här laget känner han säkert varenda en av ICA-kunderna, halva byn ungefär, och vet vilka det är värt att lyfta blicken mot och vilka som är värdelösa.

Men han sitter numera ofta som försjunken i sig själv, med blicken långt borta i fjärran, långt borta från kundvagnarna och alla förbipasserande ben, någonstans bortom havet, vägarna och bergen, och mumlar något för sig själv, den stora munnen är halvöppen, läpparna rör sig så de gula tänderna med gluggen mellan syns. Varken de som går förbi eller något annat tycks intressera honom längre.

I dag har det hänt något nytt. EU-medborgaren är läskunnig! Han sitter på samma ställe, med benen plågsamt indragna under kroppen som vanligt, men i stället för att tigga så läser han. På ögonen ett par brillor, i händerna en bok som han är intensivt fördjupat i, så intensivt att han tydligen helt har glömt den lilla plastmuggen framför sig och varför han egentlige sitter här. Kanske orkar han inte längre vädja med blicken, kanske har han upptäckt att det inte spelar någon roll, kanske spelar det inte någon roll för honom längre om det kommer någon slant i muggen eller inte. Han är helt absorberad i sin bok.

Jag kan inte låta bli att titta närmare. Boken han läser är omisskännlig – mjuka svarta pärmar och den täta texten i två smala spalter på varje sida. När min skugga faller över honom lyfter han blicken och jag frågar:

– Christian?

Han nickar ivrigt, och pekar med en penna, det finns förstrykningar med blyerts i boken. Han pekar med pennan, jag försöker läsa men jag förstår inte, jag kan inte rumänska. Vad hette det nu, jag försöker minnas, det var länge sedan…

– Nesjtu romanesjte!

Var det inte så? Han nickar igen och pekar med pennan: Mattei 16:26,27.

I dag skiljs vi som två jämlika. I alla fall nästan jämlika.

Så här står det i Matteusevangeliet:

Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa giva till lösen för sin själ? Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han vedergälla var och en efter hans gärningar”.

Jag gillar fortfarande inte tiggeri men jag undrar var han håller hus när han inte sitter utanför ICA. September är snart slut och i natt var det bara 8 grader.

Räntan

Räntan har diskuterats  redan i antiken och det finns sådana som ifrågasätter den ännu i dag. Det finns religioner som förbjuder ränta och sammanslutningar av människor som försöker tricksa på olika sätt för att slippa den. De har sådana hedervärda föregångare som Aristoteles och de skolastiska kyrkofäderna under medeltiden. 

Redan för 5000 år sedan, innan ens pengar blev gängse betalningsmedel, var det vanligt med viss ersättning för lån av jordbruksprodukter och andra varor. Att sådan ersättning – vi kallar den ränta idag – var vanlig dokumenteras i kilskrift på summeriska lertavlor från ca 3000 f. Kr. Hos affärsidkande folk i Mellanöstern var räntan etablerad redan under den arkaiska tiden, något som bl. a. den babyloniske konungen Hammurabis bevarade lagkodex från 1700-t f. Kr. vittnar om. Bland alla detaljerade civilrättsliga regler stadgas här också att ränta för lån i spannmål inte får överstiga 33 1/3% om året.

Hammurabis lag har antagligen påverkat rättsuppfattningen hos grannfolken, bl. a. hettiter och fenicier, där man ibland på liknande sätt försökte reglera räntesatsen. I Egypten däremot verkar räntan inte ha kommit i bruk förrän under den 22:a dynastin, ca 800-700 år f. Kr.

Det berättigade i att ta ränta tycks inte ha diskuterats under den här tiden, med ett undantag, Den judiska Moselagen är den första instans som ifrågasätter det etiska i räntan. I 5 Mos. 23:19 sägs att ”Du skall icke taga ränta av din broder…”, men i 5 M9os. 23:20: ”Av utlänningen må du taga ränta, men icke av din broder…”. Man har funderat över varför judarna resonerade på det här sättet och de lärda har tolkat dessa bestämmelser (och ytterligare i 2 Mos. och 3 Mos.) så, att i det judiska samhället var det förkastligt att skuldsätta sig och därför också oetiskt att försätta ”sin broder” i skuld. Att dessutom öka skulden med ränta stred mot principen om ömsesidig hjälpsamhet hos ett litet folk. Men då räntan var i bruk hos grannfolken var det tillåtet att ta ränta av och betala den till främlingar, oftast besökande affärsmän.

Att bedriva affärer eller syssla med utlåning ansågs inte värdigt en medborgare i de grekiska stadsstaterna, så dessa verksamheter överläts åt metoiker – bofasta utlänningar – eller åt frigivna slavar. De fria medborgarna placerade dock gärna sina pengar hos dessa bankirer – ibland bestod en hel kvarlämnad förmögenhet av lånereverser – som sedan lånade ut dem mot ränta. I Athen kom räntan i bruk under Perikles, på 400-talet f. Kr., då ekonomin utvecklades, många athenare blivit rika och investerade sina tillgångar på ett vinstgivande sätt.

Här blev det filosoferna som satte räntan i fråga. I Lagarna säger Platon att ”ingen skall låna ut pengar mot ränta; och låntagaren skall inte ha någon skyldighet att återbetala varken lånesumman eller räntan”. Det var ett strängt ogillande, men vi vet inte hur Platon resonerade när han kom till den här slutsatsen. Aristoteles, vars filosofi utövade stort inflytande på den kristna teologin under medeltiden, levde kvar i den aristokratiska traditionen och fördömde all handel som ett ”onaturligt” sätt att profitera på andra. Så här resonerar han om räntan i Politiken: ”Det mest avskyvärda sättet…är ocker, som skapar vinst av själva pengarna och inte av deras naturliga objekt. Ty avsikten med pengarna var att använda dem som bytesmedel, inte att föröka dem med ränta. Och uttrycket ränta, med vilket menas att pengar föder pengar, används om alstring av pengar då avkomman liknar modern. Följaktligen är detta sätt att skaffa sig välstånd det mest onaturliga”.

Här har engelska översättaren tagit sig friheten att i en och samma mening tolka det grekiska τόκος på två olika sätt, en gång som ”ocker” och nästa gång som ”ränta”. Tókos betyder rätt och slätt ”ränta”, på samma sätt som arabiskans riba, hebreiskans ribit och latinets usura respektive fenus. Det latinska usura har via kyrkliga medeltidslatinet vunnit insteg i andra europeiska språk, som i engelskans usury, eller franskans usure, och blev med teologernas tolkning ”ocker” i dagens betydelse. När gamla israeliter, greker eller romare talar om ocker använder de uttrycket ”överdriven ränta”, eller ”högst obillig ränta”, fenus iniquum eller fenus iniquissimnum.

Den unga kristna kyrkan växte upp i den romersk-hellenistiska kultursfären och hade från början inga invändningar mot räntan om den inte översteg vad som uppfattades som skäligt. Utlåning mot ränta var vanlig, till och med bland kyrkans tjänare. På liknande sätt som tidigare lagstiftare försökte även de kyrkliga myndigheterna sätta gräns för girigheten och redan det första biskopskonciliet i Nicaea år 325 förbjöd prästerna att låna ut pengar mot högre ränta än 1% i månaden. I Rom beräknades ränta i regel månadsvis.

Kyrkans inställning till räntan var under det första årtusendet vacklande. I Gamla Testamentets och Aristoteles efterföljd avvisade vissa teologer all ränta med hänvisning till att pengar inte är levande och därför inte kan föröka sig. Bara kort efter Nicaeakonsiliet fördömde Johannes Chrysostomos, ärkebiskopen i Konstantinopel, i hårda ordalag dem som tog ränta: ”Finnes det något mera oförståndigt än att så utan jord, utan regn, utan plog? Och alla de vilka hängiva sig åt sådan förkastlig odling skörda blott ogräs som skall kastas i den eviga elden. Avlägsna denna avskyvärda avkomma av guld och silver, förkväv denna otäcka avföda”, stormade han mot snikna lättingar som tillskansade sig en sådan avskyvärd arbetsfri vinning.

Den östromerska kyrkan hade en annan inställning än den latinromerska. I det Östromerska riket reglerades räntan av Justinianus lag som tillät att adelsmän tog 4%, köpmän 8% och övriga 6% i årsränta. Finansierade man utrikeshandel kunde man förränta sin kredit med upp till 12%.

   Det blev först under 1000-1200-talen som flera framstående skolastiska teologer uttalade sig om räntan, ofta i en diskussion om justum precium, det rättvisa priset på varor och tjänster, en debatt som har pågått alltsedan dess. St. Anselm, ärkebiskop i Canterbury i början av 1100-talet, förklarade rätt och slätt att ränta var stöld. Hans kollega, kardinalen Henricus de Segusio, kallad Hostiensis, som levde en mansålder senare, hade en annan åsikt. Kardinalen var en framstående kyrkojurist och hade antagligen större erfarenhet av affärslivet än hans teologkolleger. Han undersökte sakens praktiska sidor och ställde upp ett antal situationer där han menade att räntan inte var oetisk. Exempelvis när långivaren hade själv kunnat investera lånesumman på annat sätt och göra sig en vinst. Räntan var då en rättvis kompensation för lucrum cessans, den uteblivna vinsten. Det var ett förbluffande modernt och skarpsinnigt resonemang som fullföljdes av flera tänkare senare, bl. a. av hans samtida, franciskanermunken Petrus Olivi och dennes ordensbroder St. Bernardino av Siena ett århundrade senare. Moderna ekonomer arbetar dagligen med lucrum cessans, eller alternativförlust som det numera kallas.

1200-talets store teolog och tänkare Thomas av Aquino var den som först insåg vad räntan egentligen är. Han förstod att räntan är långivarens ersättning för att han överlåter nyttjanderätten till kapitalet under viss tid. Thomas förkastade resonemanget om ett hypotetiskt lucrum cessans och menade att vad en bankir som tar ränta gör är att sälja tiden. Men då tiden inte tillhör någon annan än Gud, begår den som tar ränta en dödssynd.

En riskfylld utlåning av pengar utan ersättning tedde sig inte särskilt lockande ens för de mest osjälviska kristna och det blev under hela medeltiden de europeiska judarnas uppgift att sörja för en nödvändig och fungerande kapitalmarknad. Bibelns bud tolkade judarna så att det var tillåtet att ta ränta av andra än sina trosfränder och de besvärades inte av de kristnas moralfilosofiska hämningar och bristande insikter i ekonomi, dessutom var de förbjudna att syssla med varuhandel och att utöva jordbruk, uteslutna från de flesta hantverk och andra borgerliga yrken. De tvingades in i rollen som penningutlånare, bankirer, och blev på detta sätt en oumbärlig faktor inom det i slutet på medeltiden snabbt expanderande europeiska näringslivet.

Bedrev judarna verkligen ocker som de ofta beskylldes för? I jämförelse med moderna tiders räntor och med hänsyn till risken för förlust av både kapitalet och livhanken framstår ofta forna tiders ”ockerräntor” som förvånansvärt beskedliga. I ett judiskt kontrakt från 1200-talets England räknar man med en årsavkastning på kapital på 12,5%. I Centraleuropa var räntenivån under medeltiden hög, särskilt under krigstider låg den på mellan 35-45%. Under 1500-talet reglerade myndigheterna på flera håll räntan för större lån till 10-25%, för att slutligen under 1600-talet begränsa den till beskedliga 6%.

Reformationen avskaffade ränteförbudet i norra Europa. Luther satte räntan till 6-8% (Calvin till 5%) men räntan var säkerligen ganska vanlig även bland affärsmännen i de viktiga affärs- och finanscentra i det katolska Sydeuropa där räntan officiellt accepterades först under 1700-talet. Räntenivån steg då igen, kulminerade under Napoleonkrigen och sjönk sedan under 1800-talet då all räntereglering avskaffades.

 

.

 

 

Orrenius nyhetsbubblor

”Som svensk nyhetsjournalist är det lätt att gnissla tänder över utvecklingen”, skriver Niklas Orrenius (DN 26/9) och tycker att det är dags att idka självrannsakan.

Det är så dags. Journalistkåren har länge gnisslat tänder över att människor, som Orrenius skriver, ”skapar sina egna nyhetsbubblor” via Facebook och andra sociala medier.

Orrenius borde inse att det människor reagerar på är de nyhetsbubblor han och andra skapar och den opinionsjournalistik de bedriver i papperstidningarna och i andra stora medier. Men framför allt reagerar folk negativt på alla försök att tiga ihjäl inte bara Sverigedemokraterna, utan också allt som man tror kan gynna detta parti, framför allt alla nyheter, fakta och röster som är negativa eller kritiska till den förda invandringspolitiken.

Naturligtvis är Orrenius missnöjd med att de frågor som Sverigedemokraterna driver, alltså framför allt invandringen, har fått mer plats i nyhetsbevakningen och i debatten på bekostnad av frågor som klimatet eller klassklyftorna. Det är en typisk journalistisk arrogans och självbespegling, behovet av och önskan att själv sätta agendan för vad läsarna borde konsumera, inte vad de själva uppfattar som viktigt.

Den revolution inom nyhetsförmedling och opinionsbildning som Facebook och andra sociala medier innebär kan jämställas med Gutenbergs förbättring av boktryckskonsten, folkspråkens ersättning av latinet eller den ökning av läskunnighet som följde efter folkskolans införande i början av 1800-talet. Det som händer nu är att ett litet privilegierat skikt tappar sitt monopol på kunskapsspridning och opinionsbildning.

Ingen borde bli förvånad över att journalistfrälset, den lilla självutnämnda och självtillräckliga grupp som uppfattat sina prerogativ som gudagivna, blir skakad och oroad när deras ställning hotas av populus vulgus, av det simpla folket som plötsligt inte längre vill veta sin plats som lydiga nyhetskonsumenter och formbara objekt för påverkan.

Journalistkårens självförtroende och inbilskhet måste ha fått sig en ordentlig knäck i september 2014. Trots hela den svenska pressens, radions och tevens massiva och i vissa fall demokratiskt tvivelaktiga kampanj mot Sverigedemokraterna utgick detta parti som den ende verklige segraren i valet. Uppfattningen om pressen som den fjärde statsmakten och en obestridd opinionsbildare visade sig vara en myt.

Papperstidningarnas kris beror i mycket på att vi har tappat förtroende för pressen som objektiv nyhetsförmedlare. Mätning efter mätning visar att journalisterna inte är representativa för oss i politiskt avseende. Miljöpartiet och yttersta vänstern är överrepresenterade inom kåren på ett groteskt sätt, något som uppenbart påverkar journalisternas objektivitet och gör att kårens anseende hos allmänheten är skandalöst lågt.

Det är därför människorna söker sig till nya kunskapskällor och till och med dristas att motverka den ensidiga påverkan vi utsätts för och själva försöka beveka opinionen.

FN:s råd för mänskliga rättigheter

Många tycker att det är en skandal att Saudiarabien valts till ordförande i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Men är det något att förfasa sig över?

Rådet har 47 medlemmar varav 34 från Afrika, Asien och Latinamerika och 13 från Europa och Nordamerika. Av de nuvarande medlemsstaterna är det kanske en tredjedel som förtjänar att kallas demokratier och som lever upp till Rådets krav på mänskliga rättigheter. Vi vet alla hur dessa rättigheter omhuldas exempelvis i Algeriet, Congo, Etiopien, Nigeria, Kina, Qatar, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Pakistan, Venezuela, Vietnam, Ryssland, och Kuba, alla tillhörande det trettiotal länder som sätter Rådets dagordning, röstar regelbundet ner den europeisk-amerikanska minoriteten och blockerar alla beslut som skulle leda till en granskning av dem själva.

UNHRC hade under sex år en speciell rapportör om mänskliga rättigheter på Västbanken och i Gaza, Richard Falk. Falk återkom år efter år med en Israelkritisk rapport som med automatik röstas igenom av majoriteten i Rådet. UNHRC har på detta sätt lyckats med ett 15-tal Israelfördömanden på ett par år.

UNHRC har upprepade gånger dragit på sig kritik för ensidighet och partiskhet. Bushadministrationen bojkottade rådet och allvarlig kritik har kommit från EU och från människorättsorganisationer. Kofi Annan och Ban Ki-Moon har kritiserat Rådet för ineffektivitet, ensidighet – under de senaste 15 åren har nästan hälften av Rådets beslut gällt konflikten Israel-Palestina – och för underlåtenhet att bevaka mänskliga rättigheter där det hade varit mer angeläget.

Saudiarabiens ordförandeskap kommer antagligen inte att förändra något härvidlag. Möjligen kan man förvänta sig att Saudierna ännu mer aktivt kommer att driva kravet på förbud av ”förtal av islam” som sedan 1999 ställts av OIC (Organization of the Islamic Conference) och av enskilda muslimländer och som ledde till att UNHRC utan omröstning fattade då en resolution om ”förtal av religion”. Ett år senare röstade man om en liknande resolution som antogs med 28 röster av 47. 2005 vände sig Jemen till Generalförsamlingen där en resolution om ”Bekämpande av religionsförtal” röstades igenom med 101 röster av 174. Året därpå underställde UNHRC samma resolution Generalförsamlingen, där den vann med 111 röster mot 72. Ryssland och Kina(!) röstade för.

Rådet har länge varit ett verktyg i händer av odemokratiska stater och det kan knappast bli värre under Saudiskt ordförandeskap.

Dialog eller konflikt?

Efter Jan T. Gross artikel i DN den 16/9 och recensionerna av Timothy Snyders bok som jag skrivit om häromdagen, diskuterar man på facebook den inflammerade relationen mellan polacker och judar. Här några funderingar som jag skrev för tidskriften Dialog, organet för Samarbetsrådet för judar och kristna, för några år sedan.

I förra numret av Dialog läste vi om Irena Sendler, den fantastiska människa som räddade tusentals judiska barn från säker död. Det fanns åtskilliga modiga polacker som riskerade sitt och sina familjers liv för sina judiska grannar. Men det fanns många fler som inte gjorde det.

Barbara Törnquist-Plewa, professor i Öst- och Centraleuropastudier i Lund höll i oktober ett föredrag på Södra regionen med titeln Minnet av judiskt liv och Förintelsen i en shtetl i Polen.[1] Hon hade gjort en fältstudie i sin gamla hemstad som före kriget var en typisk shtetl där majoriteten av befolkningen var judar. 1942 tömde tyskarna den lilla staden på alla judar, nästan tre fjärdedelar av dess invånare. De fördes till Treblinka för att aldrig mer höras av.

Vad hände sedan och vad minns och berättar de människor som bor i staden i dag? Många av dem flyttade in och övertog de tömda judiska husen, affärerna och verkstäderna.

Den generation som var med har svårt att minnas. Den kollektiva glömskan uppammades under lång tid från officiellt håll. Polackernas egna lidanden överskuggade allt annat och i historieböckerna hamnade de mördade judarna i bästa fall under rubriken ”polska medborgare” – om de omnämndes överhuvudtaget. De polska grannarnas passivitet och ibland medverkan förtegs och ”glömdes” bort. Under en kort period och på signal uppifrån gjorde man en halvhjärtad ansats till att minnas. Men den minnessten man reste på en undangömd plats förföll snart och glömdes bort, den också.

Det är en sorglig historia och den är typisk för hela Polen. Varför, frågar man sig, blev det så?

Antisemitism, givetvis, blir svaret. Barbara har tittat närmare på hur livet i shtetln såg ut före kriget. Judarna var här den dominerande gruppen, såväl i antal som socialt och ekonomiskt. Det fanns även fattiga judar, men de flesta  polacker var fattiga och i stor utsträckning beroende av judiska arbetsgivare och butiksägare. Det var en socioekonomisk stratifiering som bäddade för konkurrens, avundsjuka och klasshat med antisemitiska förtecken. De två folkgrupperna levde bredvid varandra men utan sociala kontakter, utan vänskaps- eller familjeband. Bara ett fåtal judar skickade sina barn till de statliga polska skolorna.

Judarna i den här shtetln hade stark ställning så det kom aldrig till pogromer, men motsättningarna och animositeten fanns latenta, under ytan. När så katastrofen kom – i nazisternas skepnad – kände polackerna ingen solidaritet med sina judiska grannar. De såg dem i bästa fall som ”den andre”, främlingar som man inte hade något gemensamt med och inget moraliskt ansvar för, i sämsta fall som fiender som nu fick det de förtjänade. ”Guds rättvisa”, sade några av de intervjuade. Treblinka som Guds verktyg!

Jag lämnar därhän den moraliska aspekten och de känslor av skuld och dåligt samvete som denna försvarsattityd och den kollektiva glömska tyder på. Även i Polen börjar i dag den yngsta generationen göra sig fri från föräldrarnas fördomar och ställer frågor. Men Barbaras forskning har större räckvidd än en kritisk granskning av sina landsmäns förflutna.

Kriget och den följande katastrofen för tusentals polska shtetls kunde inte förhindras men kanske, kanske kunde fler ha räddats om livet där hade artat sig på ett annat sätt, om det hade funnits större känsla av samhörighet mellan de två folkgrupperna. Vi vet, såväl av annan forskning som av faktiska händelser, hur konfliktfyllt och förödande det är när religiösa och etniska grupper i ett samhälle isolerar sig från varandra. Förintelsen var helt exceptionell i sin uppläggning och omfattning men folkmord och ”etnisk rensning” har inträffat före och efter Förintelsen och pågår fortfarande.

Men har detta någon relevans för vårt samhälle? Vi vet att risken för konflikter är större och konflikter vanligare i etniskt och religiöst heterogena samhällen. Sverige är inte längre det homogena folkhem det en gång varit och vi bör därför vara vaksamma och göra allt för att minska spänningarna, eliminera riskerna och motarbeta tendenser till självtillräcklighet och isolering. Här är dialogen viktig. En dialog, ett samtal öppnar för förståelsen av ”den andre” som medmänniska, en mänsklig varelse som jag själv. I Samarbetsrådet har vi länge försökt föra dialog för att öka förståelse mellan judar och kristna. Nu börjar det bli dags att öppna också för dialog med andra grupper i vårt samhälle.

[1] Barbara Törnquist-Plewa medverkar i Lunds universitets projekt ”Genocide and historical culture” och hennes föredrag byggde på studien ”The Tale of Szydlowiec” publicerad i The Holocaust – Post-War Battlefields (Sekel Bokförlag, Lund 2006).

Åsa Linderborgs matematik

Jag har inte sett någon reaktion på Åsa Linderborgs bokrecension i AB häromdagen, så här en reflektion:

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg vill (AB-Kultur 17/9) skingra myter om den befarade muslimska flodvågens som dränker Europa. Med några sifferuppgifter hämtade ur en bok hon läst vill hon lugna oss. Så här skriver hon:

Genom att studera vetenskapliga rapporter, statistik och andra enkäter slår han [författaren] effektivt hål på beräkningarna att muslimerna håller på att erövra den europiska kontinenten. Han serverar många siffror, men här är de viktigaste:

1950 bodde det 300000 muslimer i Europa, i dag 20 miljoner – av en total befolkning på 730 miljoner. Det är med andra ord sant att muslimerna blir fler.

Ökningen beror på arbetskrafts-invandring  (turkar till Tyskland), ett kolonialt arv (algerier till Frankrike) och krigskaos (Jugoslavien, Irak, Syrien). Men en viktig faktor är också de ickemuslimska européernas låga fertilitetsgrad. En europeisk kvinna föder i snitt 1,5 barn (en svenska 1,88). Muslimska kvinnor i Europa föder 2,2 barn per familj. Med den takten kommer var tionde europé vara muslim 2050. Det är en bit kvar till majoritet och övertagande.

Intressant nog närmar sig nästan alla muslimska länder en europeisk befolkningstillväxt. I mitten av 1980-talet födde en iransk kvinna 7 barn i snitt, i dag 1,7. I Turkiet är motsvarande siffra 2,15 barn mot tidigare 6. Förklaringen är den snabba urbaniseringen och med den ökad utbildning och fler möjligheter till individuella val (preventivmedel är tillåtet i islam).

Åsa Linderborg är tydligen helt omedveten om att de uppgifter hon här så troskyldigt återger är en nyhet för många och att man kan befara att de snarare ökar än minskar islamofobin – den rädsla för islam och muslimer som många människor känner.

När muslimer i Europa från 300 000 år 1950 ökat till 20 miljoner i dag betyder en tillväxt med nästan 7 000 %, och den förväntade tillväxten till 2050, fortfarande enligt hennes egen prognos, en ökning med ca 25 000 %.

Detta är kanske ingen ”flodvåg”, men en i europeisk historia unik demografisk utveckling som inte är helt problemfri. Dessutom är det så att Linderborgs matematik är för enkel. Invandringspolitiken har i Europa utformats olika och man kan förvänta sig att så blir det även i den närmaste framtiden. Som vi ser i dag är européerna helt oeniga om flyktingmottagande och om tillämpningen av asylregler. Det är sannolikt att de länder som redan i dag hyser en stor muslimsk minoritet kommer att även framledes ta emot proportionellt fler muslimska invandrare än de mer restriktiva.

Effekten av sådan utveckling blir att andelen muslimsk befolkning i mer öppna länder – Tyskland, Frankrike, Storbritannien och de Skandinaviska länderna – kommer år 2050 att blir procentuellt mycket större, kanske det dubbla, än det genomsnitt på 10 % som Linderborg anger.

Sverige har hittills varit det mest öppna landet i Europa. Proportionellt har vi (2013) tagit emot dubbelt så många asylsökanden än det näst mest generösa landet, Schweiz, och nästan sju gånger mer än OECD-länderna i genomsnitt. Arabisktalande muslimer är redan nu och förblir också i framtiden den största folkminoritet i Sverige och vi måste räkna med att de, på samma sätt som samerna och andra folkgrupper, kommer att kräva att deras av folkrätten garanterade minoritetsrättigheter, exempelvis på arabiskan som ett minoritetsspråk, blir tillgodosedda.

Minnenas arv

I dag deltog jag i pressreleasen av boken Minnenas arv som är uppföljningen av utställningen på Malmö museum med samma namn. Efter pressreleasen blev jag intervjuad av Skånska Dagbladet och av SVT:s Sydnytt, inslaget kommer att sändas i kväll kl. 18.30. På onsdag 23/9 skall jag till Umeå och vara med i programmet Go´kväll som sändes samma dag kl. 18.45.

Historien enligt Jan T. Gross

”Polackerna dödade fler judar än tyskar under kriget”, skriver Jan T. Gross i DN (16.9). Det är en kufisk formulering och jag undrar om Gross kan stå för den.

Kriget började för polackerna den 1 september 1939, fortsatte efter nederlaget med partisankrig som fördes av Armia Krajowa och andra grupper, fortsatte med Warszawaupproret och slutade någon gång 1945. Nästan en kvarts miljon exilpolacker stred mot tyskarna på alla fronter: i Frankrike 1940, som flygare i försvaret av Storbritannien, under general Anders på östfronten och i Mellanöstern,  i Nordafrika, de var med i invasionsstyrkan 1944 och de slogs mot tyskarna ända till slutet.

Jag har ingen anledning att ta i försvar de polacker som dödade judar både under och efter ockupationen, men i rättvisans namn undrar jag hur professor Gross har räknat ut det antal tyskar som polackerna dödade under kriget. Hur kan han veta hur många tyska stridsflygare som dog för polska Spitfirepiloter, hur många tyskar dog för bomber som släpptes ner av de tre polska bombdivisionerna inom RAF, hur många tyskar dog på östfronten för polska kulor eller i den beryktade Falaisefickan i augusti 1944 där den polska pansardivisionen spelade huvudrollen eller av polska fallskärmsjägare i slaget om Arnhem?

Sant är att det snarare var ett undantag än en regel att polacker under den tyska ockupationen räddade judar. Men man får inte glömma att de som gjorde det riskerade sitt eget och sin familjs liv och att det ändå är så att över 6 500 polacker finns bland de drygt tjugofemtusen som staten Israel har hyllat som de ”Rättfärdiga bland folken”.

Timothy Snyder: Black Earth

Timothy Snyder är professor i historia vid Yale som specialiserad sig på Central- och Östeuropa och på Förintelsen. Han är med rätta berömd för sin bok Den blodiga jorden (2011) som behandlar tiden 1933-1945, den blodigaste i Europas historia.

Nu har han skrivit en efterföljare, Black Earth: The Holocaust as History and Warning, där han säger sig komma med en ”radikalt ny förklaring” till Förintelsen. Jag har inte hunnit läsa boken men den har redan fått ett antal kvalificerade recensioner och Snyder själv har ställt upp och förklarat sina idéer i ett par långa intervjuer, i The Atlantic Monthly och i public service radion NPR.

Snyders radikalt nya förklaringar är i princip tre. På det ideologiska planet nytolkar han Hitlers världsåskådning som något han kallar ”ekologisk antisemitism” och han menar att Hitler inte var en nationalist utan en ”ekologisk tänkare” på global nivå som såg judarna som en pest som höll på att smitta hela världen.

På den instrumentella nivån för han fram tanken att för genomförandet av den slutliga lösningen krävdes det först att man förstörde grannstater och deras institutioner. Omfattningen av judemorden och lokalbefolkningens deltagande berodde inte på hur stark antisemitismen var utan på existensen av eller bristen på en fungerande statsmakt. Han säger att ”Tyskland, liksom de flesta stater som inte hade förstörts, var en relativt säkert plats för judar” och han jämför Polen och andra Östeuropeiska länder med Frankrike, Nederländerna och Danmark.

Snyder påstår vidare att Hitler på 1930-talet hävdade att Tyskland stod inför och talade om ”en ekologisk kris”, en hotande matbrist, som inte kunde lösas med modern teknologi utan endast genom erövring av jordbruksmark i grannländerna.

Min tveksamhet inför Snyders resonemang får stöd av Sir Richard Evans, historieprofessor vid Cambridge och författare till ett trettiotal verk om Nazityskland, bland dem standardverket The Third Reich at War. Det var Evans som i ärekränkningsrättegången mot Deborah Lipstad som expertvittne plattade till käranden, Förintelseförnekaren David Irving, så grundligt att Lipstad vann.

I sin recension i The Guardian medger Evans att boken har sina förtjänster. Snyder presterar den hittills bästa och mest skoningslösa analys av östeuropéernas samarbete med nazister, och han har rätt när han betonar Hitlers rasfanatism och socialdarwinism och hans fixering vid tyskarnas behov av mer jord. Men, säger Evans, Snyder skriver inte en uttömmande historia om det nazistiska folkmordet på judar utan driver en tes, hans framställning handlar för mycket om Östeuropa och han har missförstått Förintelsens ideologiska rötter. Men det är när han beskriver Förintelsen som följden av ekologisk panik som han kommer riktigt på avvägar.

Snyder kritiseras på liknande sätt av den kanadensiske historikern Robert Gellately i Times Higher Education. Gellately reagerar starkt mot påståendet att Hitler inte skulle vara tysk nationalist och menar att Hitlers erövringsplaner var just ett typiskt uttryck för en expansivistisk nationalism. Han avvisar också Snyders närmast intentionalistiska uppfatning om vägen till Förintelsen.

Edward Rothstein som recenserar boken i Wall Street Journal är också skeptisk till Snyders koppling mellan Förintelsen och statsmakten och han tycker att Snyder tar Hitlers ”transnationalism” för långt. Och som alla övriga recensenter skakar han på huvudet åt bokens avlutande kapitel där Snyder utfärdar en varning för att det 21:a århundradet klimatförändringar kan leda till en ekologisk kris, speciellt i Mellaöstern, något som kunde drabba judarna igen.

Invandrare och invandrare

Så här skriver Dick Harrison i SvD i dag, under rubriken Historielöshet bakom rädsla för invandring.

En av de första välbelagda invandringsvågorna inföll under perioden från mitten av 1200-talet till andra hälften av 1300-talet, då mängder av tyskar flyttade hit. Det rörde sig om ädlingar som blev krigs- och ämbetsmän, bergsmän som bosatte sig på mineralrika landsbygdsorter, köpmän och hantverkare som sökte sig till städer som Stockholm, Visby, Kalmar och Nyköping (fyra orter som var så starkt tyskinfluerade att de anslöts till Hansan), vartill kom präster, munkar, äventyrare och vanligt folk som följde med till landet i norr. Utan dessa tyskar hade det svenska kungariket knappast existerat. Vår mest hyllade frihetshjälte, Engelbrekt Engelbrektsson, var ättling till tyska bergsmän. Immigrationen från Tyskland fortsatte utan avbrott under 1500-, 1600- och 1700-talen, med följd att otaliga svenskar i dag – utan att veta om det – har tyskt invandrarblod i ådrorna.

Med all respekt för historieprofessor Harrison, men det han skriver motsäger inte utan bekräftar det jag säger i Arnstads myter. Att det är en väsentlig skillnad, både kvantitativt och kvalitativt, på den historiska invandringen och den vi har i dag. De kategorier han berättar om var samtliga på ett eller annat sätt kunniga på sitt område, specialister skulle vi säga i dag, folk som man bjöd in och som tillförde landet yrkeskunskaper vi tidigare saknade. De representerade det vi i dag kallar arbetskraftsinvandring.