Månadsarkiv: januari 2015

Juden i Venedig

Antisemiterna har gärna använt Shakespeare i sin propaganda. Fransmannen Edouard Drumont och engelsk-tysken Houston Chamberlain kallar honom ”den mest ariske av alla skalder” och åberopar hans förmenta judehat. Theodor Fritsch, en av antisemitismens förgrundsfigurer, tyckte att det är bättre att läsa Shakespeare än Lessing då Shylock är en verkligare jude än Nathan den Vise. Shakespeare var en av de få engelska författare som fick läsas och spelas i Nazityskland och Köpmannen i Venedig med penningjuden Shylock var det paradnummer som man gärna uppförde på de tyska scenerna. Å den andra sidan har judiska organisationer protesterat mot Köpmannen när man åter vågade ge den på en tysk teater efter kriget.

Själva namnet Shylock har ingått i vårt språkbruk som en metafor för snikenhet, hat och hämndlystnad. En ”slug och girig jude” är han enligt en modern svensk uppslagsbok. John Gross redovisar i sin bok hur namnet använts av diverse politiska och ekonomiska tokstollar från den yttersta högern till den yttersta vänstern för att stämpla motståndarna.

Var nu Shakespeare en antisemit och visar han verkligen i Shylockfiguren en så avskyvärd och negativ bild av det judiska som många vill tro? Ett konstverk kan tydas på många sätt och Shakespeares dramer ger som vi vet möjlighet till olika tolkningar. Jag tror dock inte att man efter fördjupad genomläsning av Köpmannen kan komma till annat än att bilden av de båda huvudpersonerna, juden Shylock och den kristne köpmannen Antonio, är minst sagt dubbelbottnad. Shakespeare återger förvisso många vanliga fördomar, men hans Shylock är en ganska atypisk judefigur och Antonio och hans vänner ovanligt arroganta judesmädare.

Vad visste Shakespeare om judarna? Efter fördrivningen 1290 förblev England ”judenfrei” ända tills Henrik VIII tillät en handfull rika marranos, döpta spanska judar, och några få judiska musiker och instrumentmakare som fördrivits från Spanien att invandra. Under drottning Elisabeths och Shakespeares tid bodde det kanske ett hundratal judar i hela England och Shakespeare kände antagligen inte en enda av dem.

Däremot hade han läst Chaucer och kände till alla legender om judarnas ocker och allmänna ondskefullhet. En av de stora skandalerna som skakade London under hans tid var Lopezaffären. Drottning Elisabeths livmedikus, marranske läkaren Roderigo Lopez anklagades, dömdes och avrättades för att han försökt förgifta drottningen. Av allt att döma blev han ett offer för hovintriger och fiendskapen mellan honom och Essex. Drottningen själv lär inte ha trott på anklagelserna. Men domen mot Lopez bekräftade den medeltida skrönan om judarna som brunnsförgiftare och om de judiska läkarna som giftmördare.

Shylock säger i början att han hatar Antonio för att denne är kristen, en vanlig uppfattning om judarna på Shakespeares tid. Men detta hat är för Shylock – och Shakespeare – en bisak, något som liksom ligger i sakens natur, ett konstaterande i förbifarten: I hate him for he is a Christian… Betydligt starkare betonas deras hatfyllda personliga relation och konkurrensen: …But more for that in low simplicity he lends out money gratis, and brings down the rate of usance here with us in Venice…He hates our sacred nation, and he rails, even there where merchants do most congregate, on me, my bargains, and my well-won thrift, which we call interest. Men mer för att han i sin dumma enfald lånar ut pengar gratis och pressar ner räntesatsen för oss här i Venedig… Han hatar vårt helgade folk och han smädar mig, mina affärer och min ärligt förtjänade vinst, den vi kallar ränta, just där köpmän samlas mest.

Räntan har diskuterats före och efter Shakespeare och det finns sådana som ifrågasätter den ännu i dag. Under medeltiden ansåg de kristna lärofäderna i Aristoteles efterföljd att all utlåning av pengar mot ränta var ocker och således omoraliskt, okristligt och syndigt. Men en riskfylld utlåning av pengar utan ersättning tedde sig inte särskilt lockande ens för de mest osjälviska kristna och det blev under hela medeltiden i huvudsak judarna som sörjde för en nödvändig och fungerande kapitalmarknad.

Reformationen avskaffade ränteförbudet i norra Europa, men räntan var säkerligen ganska vanlig även bland affärsmännen i det viktiga affärs- och finanscentrat Venedig och det är knappast troligt att någon där överhuvud skulle ifrågasätta Shylocks affärsmetoder – det antyds ingenstans att han skulle ta ockerräntor. Antonios inställning kan te sig mera världsfrämmande. Han är en betydande affärsman med en stor flotta seglande över hela världen – Indien, Mexiko – med hans varor. Men han varken lånar eller lånar ut pengar mot ränta. Varför kan han inte få hjälp av sina trosfränder, av dem han tydligen tidigare lämnat försträckningar, som han själv påstår, alltid utan ränta? Är han en så dålig kreditrisk? Har han utom Bassanio inga riktiga vänner?

Shylock försöker förklara för de båda vännerna varför pengar kan avkasta ränta. Han använder den i det här fallet kanske inte helt relevanta bibliska berättelsen om Jakob som vallade den lurige Labans får och genom litet fiffel med Gud lyckades överlista sin husbonde och få som lön en oväntat hög avkastning i form av lamm. Shylock drar följande slutsats av berättelsen, samtidigt hans affärscredo: And thrift is blessing, if men steal it not. Och vinst är välsignelse om den inte är stöld. Men Antonio är inte sarskilt imponerad och frågar: Was this inserted to make interest good? Or is your gold and silver ewes and rams? Säger du det här för att räntan skall framstå som något bra? Eller är ditt guld och silver tackor och baggar? En berättigad fråga i sammanhanget. I cannot tell; svarar Shylock, I make it breed as fast, jag får dem att föröka sig lika snabbt.

Den här kritiken av räntan med hänvisning till att pengar inte är levande och därför inte kan förökas går tillbaka på Johannes Chrysostomos, biskop i Konstantinopel på 300-talet. Han stormade mot de snikna (kristna) lättingar som tillskansade sig en sådan avskyvärd arbetsfri vinning. ”Finnes det något mera oförståndigt än att så utan jord, utan regn, utan plog? Och alla de vilka hängiva sig åt sådan förkastlig odling skörda blott ogräs som skall kastas i den eviga elden. Avlägsna denna avskyvärda avkomma av guld och silver, förkväv denna otäcka avföda!”

Men Shylock lever av räntan. Och lever tydligen gott mitt i denna fientliga värld där en judes, isynnerhet en fattig judes värdighet är noll:

– Signor Antonio, så ofta och så mången gång, här på Rialton ni har bannat mig för mina pengar och för räntan som jag tar: allt detta har jag länge burit med tålmodig min, ty lidande är mitt folks vapensköld. Den otrogne, en mördare, en hund ni kallar mig, och på min judekaftan spottar ni, endast för att jag nyttjar det som är mitt. Väl, idag det syns ni kunde behöva min hjälp: Nå väl; ni kommer till mig och säger så här, ‘Shylock, vi behöver pengar’: så säger ni; ni som spillt ert snor över mitt skägg, och sparkat mig så som ni på tröskeln till ert hus sparkar en vilsen hund: om pengar bönar ni. Vad skall jag svara er? Borde jag inte säga då ‘Äger en hund pengar? Kan en byracka låna ut tre tusen dukater’? Eller skall jag buga djupt och på en träls vis med ängslig min och andlös ödmjukhet viska till er: ‘Ädle herre, förra onsdagen ni spottade på mig, och samma dag ni gav mig en spark; en annan gång kallade ni mig en hund; och för all denna hövlighet skall jag nu låna er så mycket pengar’?

Shylocks monolog visar som i ett nötskal en judes, även en förmögen judes marginella tillvaro i det senmedeltida samhället. Shakespeare skildrar här med stor insikt hans situation – och hans dilemma. Shylocks tal är en försiktig invit, en försiktigt utsträckt hand, en undran. Men det finns föga av kristen fördragsamhet hos den högdragne Antonio som avvisar judens vädjan:

– Det blir nog så att jag kallar dig en hund igen, och spottar på dig på nytt och också sparkar dig. Om du vill låna dessa pengar ut, utgiv dem ej som till en vän; för sedan när tar vänskapen avkastning för död och gall metall utav sin vän? Låna dem hellre ut till sådan vederpart från vilken du med bättre min kan kräva ut förfallen pant.

 En jämlik relation mellan de två är otänkbar, klyftan oöverstiglig, juden skall veta sin plats. Men även juden har sin stolthet och sätter vissa gränser. När Bassanio under förhandlingen om lånet föreslår att Shylock skulle äta middag med honom och hans vän, avböjer Shylock inbjudningen med förfäran: ”Ja visst, att känna på fläsklukt; att äta av den skepnad vilken er profet Nazarén förtrollade djävulen till. Jag vill köpa med er, sälja med er, prata med er, spatsera med er och så vidare; men jag vill inte äta med er, dricka med er eller be med er.” Den judiska lagen sätter en gräns för den troende judens möjlighet att umgås med de kristna och bidrar därmed till åtskillnaden.

Men Shylock blir också skakad av Antonios hårdhet: Å, se så ni gormar! Jag vill att ni skall bli min vän och tycka om mig, jag vill glömma de skändligheter ni har öst över mig, avhjälpa er nöd utan en styver i ränta för mina pengar, och ni lyssnar inte på mig. Han ger ännu inte upp, för att inte helt avbryta den påbörjade kontakten kommer han med ett nytt förslag: This is kind I offer… Go with me to a notary, seal me there your single bond; and in a merry sport… följ med mig till notarien och bekräfta där er enda pant; och det som ett roligt skämt…

Som ett roligt skämt… När Shylock nappar på Antonios förslag att få en pant och tar till det besynnerliga lånevillkoret om ett pund kött tror han inte att den unge mannen skulle vara så dåraktig att han skulle ta hans erbjudande på allvar. Men han känner inte Antonio, denne våghalsige, djärve spelare som är van att satsa allt på ett kort. Antonio accepterar. Till Shylocks förvåning och förskräckelse:

– O fader Abraham! Hur beskaffade är dessa kristna män, som genom hårdheten av egna gärningar förleds att tro på samma avsikter hos andra. Jag ber dig, tala om för mig; om han sin frist ej hålla kan, vad skulle det då tjäna till att kräva ut min pant? Ett pund av männ’skokött, taget från en man, har inget värde; det ej heller säljas kan, på samma sätt som kött av får, av ko eller av get. Jag vill ju bara, för att köpa mig hans välvilja, visa en smula vänlighet: om han vill ta den, bra; annars far väl; och jag ber dig, straffa mig ej för denna min gärnings skull.

Shakespeares text är tydlig nog. Förslaget om den blodiga panten var aldrig allvarligt menat, det var ett infall, ett skämtsamt försök, ”in a merry sport”, att erbjuda lånet räntefritt för en symbolisk pant i utbyte för Antonios vänskap. Shylock blir helt bringad ur fattning av den unge mannens dårskap när denne framhärdar i sin arrogans och hellre än att bli vän med juden väljer att riskera ett pund av sitt kött.

I Salanio, en av Antonios vänner, som utropar: ”Jag måste säga ‘amen’ kvickt, så djävulen inte stör min bön, ty här han närmar sig i en judes gestalt” och i tjänaren Launcelot Gobbos förvirrade funderingar fångar Shakespeare den ”folkliga” antisemitismen: ”Certainly the Jew is the very devil incarnal…”, säger Launcelot och klagar över att han svälter i judens tjänst så man kan räkna vartenda revben på honom. I Shylocks ögon är han i stället ”…ganska snäll, men ack så glupsk; trög att tjäna något och sover mitt på da’n mera än en lös katt: med drönare står jag ej ut.” Också här har Shakespeare väl avlyssnat och uttryckt de tvås schablonuppfattning om varandra.

Den vackra Jessica älskar Lorenzo. Hon är prototypen för alla de rika judinnor som under århundraden övergivit sina fäders tro, anammat sin nya omgivnings seder och gift in sig i Europas högsta samhällsskikt. Hon slits mellan de två lojaliteterna, den gamla och den nya, hon plågas av den andra generationen klassiska själsvånda:

-Ack vilken skändlig synd dväljs inom mig, jag skäms för att vara min egen fars barn; men även om jag är en dotter av hans blod, håller jag inte av hans sed. O Lorenzo! Om du ditt löfte håller, ändar jag denna strid, blir kristen och en älskande maka till dig.

 Med Antonios hjälp och med Shylocks dukater och smycken flyr Jessica och Lorenzo. Shylock skandaliseras och förlöjligas i hela Venedig. Det är nu han börjar hata dem som lurat och bedragit honom, dem som stulit både hans barn och hans egendom, Antonio och hans vänner. När han får veta att Antonio inte kan återbetala lånet, beslutar han att hämnas. På Salarinos fråga vad panten, ett pund kött skulle vara bra till, svarar Shylock:

– Att beta för fisken med. Om det inte mättar annat, kommer det att mätta min hämnd. Han har vanärat mig och skadat mig för en halv miljon, skrattat åt mina förluster, förlöjligat min driftighet, förhånat mitt folk, omintetgjort mina affärer, varnat mina vänner, uppeggat mina fiender; och av vilket skäl? Jag är jude. Har inte en jude ögon? Har inte en jude händer, lemmar, kropp, sinnen, känslor, lidelser? Lever han inte av samma föda, såras inte med samma vapen, sjuknar inte i samma åkommor, botas inte med samma medel, värms och kyls han inte av samma vinter och sommar som en kristen? Blöder vi inte när ni sticker oss? Skrattar vi inte när ni kittlar oss? När ni förgiftar oss, dör vi då inte? Och när ni kränker oss, skall vi inte ge igen? Om vi är lika er i allt annat, vill vi likna er även på detta sätt. Om en jude skadar en kristen, vad blir då dennes ödmjukhet? Hämnd. När en kristen skadar en jude, vad skulle dennes fördragsamhet bli efter de kristnas föredöme? Hämnden. Jag skall utföra det illdåd ni lärt mig och det blir hårt, men jag skall förbättra den läxan.

Skulle det här ha skrivits av en antisemit? Shakespeare var en skarpögd iakttagare och en stor avslöjare av människornas skröplighet. I Köpmannen skildrar han med stor inlevelse en mänsklig konflikt – den kunde gälla vilka två andra kontrahenter som helst – men den får en särskild skärpa genom Shylocks judiska utanförskap och förnedring. Den förned-rade, den maktlöse utnyttjar de medel som står honom till buds, i detta fall penningens makt. Så har judarna levat i århundraden, inträngda i ett hörn som det medeltida kristna samhället anvisat dem, av yrkesförbud hänvisade till den föraktade och hatade rollen av pantlånare och kreditgivare. Shylock utsätts för det värsta som kunde hända en troende jude, hans enda barn överger sin fars tro för en kristen och blir därför för evigt förtappat och fördömt och han blir dessutom berövad sin rikedom, det enda som gör honom någor-lunda jämspelt, om inte jämlik, med hans arroganta kristna medtävlare.

Här blir Shakespeares budskap dubbelbottnat. Man kan inte ta miste på den starka medkänsla och sympati för juden Shylock och för judarna överhuvud, som texten för-medlar. Han skildras som en förnedrad och lidande människa och Shakespeare avviker helt från den vanliga schablonen av en jude som känslolös, beräknande och behärskad av en enda passion, penningen. Shylock väljer hämnden, en mänsklig och enligt texten en kristen egenskap. Men han är också orubblig i sin judendom, vill hellre se Jessica död än avfallen till kristendom och inför rätten åberopar han med tjurig envishet lagen; lagen och rättvisan. Alla vädjanden om misskund studsar tillbaka mot hans egensinniga krav på att lagen skall tillämpas. Här träder den traditionella bilden av den judiska lagiskheten och det oresonliga kravet på jordisk rättvisa fram. Antonio manar sin vän Bassanio:

– Jag ber, betänk att du tvistar med juden: Du kan lika väl ställa dig på stranden och be storfloden dämpa ner sitt vågsvall; på samma sätt kan du ock gräla med vargen varför han rövat från tackan ett lamm. Och lika väl kan du förbjuda tallarna på berget att vagga sina toppar och att susa när himlens pustar skakar deras stam; lika väl kan du försöka att ta det hårdaste som finns och få det att vekna – vad är då hårdast? Judens hjärta…

 Shylock är obeveklig, lagen skall ha sin gång: ”I stand here for law” – den förföljde judens eviga vädjan om rättvisa och lagens skydd. Och inte ens den enväldige dogen kan låta bli att tillämpa lagen med hänsyn till rättsstaten Venedigs anseende. Här ställs den förmenat gammaltestamentliga judiska lagiskheten mot den kristna tron på kärleken, förlåtelsen och nåden och det är här som Shylock förlorar åskådarens sympati och måste straffas. Portia uppmanar honom: Then must the Jew be merciful, nu får juden vara barmhärtig, men Shylock är oförstående: On what compulsion must I? Tell me that. Säg, vad skulle tvinga mig därtill?

Portia:

– Barmhärtighetens sinne kan ej på någon tvingas; som ett milt regn faller den från himmelen på våran jord, och den är tvåfalt signad: den är den mäktigaste bland de mäktigaste, och den pryder en monark på hans tron mer än kronan av guld. Hans spira visar den världsliga makt han har, … men barmhärtigheten är större än spirans makt, den tronar stolt i kungars bröst, ett mäktigt medel i Herrens hand; och världslig makt står Herrens närmast då när den barmhärtigt mildrar rätten. Därför, jude, fast rättvisa du söker, betänk ändå, att ingen endast i skipande av rätt bör se vår frälsning. Vi ber om nåd, och samma bön oss alla lär, att öva gärningar av nåd.

”… såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro …”, står det i bönen. Som Portia visar, frågar en kristen inte varför vi skall vara barmhärtiga.

Nåden är himmelsk, den går före rätten och det är därför som Shakespeares etik och kanske också hans publik krävde att den hårdhjärtade, för den kristna förlåtelsen främ-mande juden måste straffas och utstötas ur gemenskapen.

Andra har skrivit om att den här bilden av judaismen, den påstådda lagiskheten, är falsk. Kan hända, men för Shakespeare och hans samtida var den sann och Shylock är dess klassiske representant. Köpmannen i Venedig är samtidigt något så ovanligt som en Shake-spearepjäs med ett religiöst centraltema. Möjligen ställs här mot varandra en idealiserad bild av kristendomen och en färgad bild av judaismen, men Köpmannen är också den av Shakespeares pjäser som ger oss en ovanlig aspekt på författaren som en troende och engagerad kristen. Shakespeare tar på ett sedvanligt sätt parti för de älskande och för slarvern Antonio mot den stränge fadern och giribuken Shylock men också för den kristna kärleken mot den antagna judiska lagiskheten. Men Shylocks långa och gripande monolog om judarnas mänsklighet och sociala utsatthet visar att han inte var någon simpel judehatare.

Mera om Shylock: 

Edgar Rosenberg, From Shylock to Svengali, Jewish Stereotypes in English Fiction, London   1961; John Gross, Shylock, A Legend and its Legacy; Harold Fish, The Dual Image; Ulla-Karin Skoog, Shylock, C-uppsats, Lunds universitet, 1995.

Annonser

Arnstads rädslor

Kommentar till Arnstads slutreplik i DN-Debatt

”Vi lever i ett land böjt under ultranationalistisk terrorism” är den larmande rubriken över Henrik Arnstads slutreplik till min debattartikel i DN 29.12. Arnstad tycker att det är korrekt att kallas alarmist. Han vill att ropet alarm! skall skrikas från varje gathörn, då inte bara Sverige utan hela Europa har böjt sig och sviktar under den ultranationella terrorn. Demokratin är hotad, höger som vänster skall upp till strid mot mörkrets makter. Situa-tionen är hotfull då ”…alla svenskar som vågar förhålla sig kritiskt till SD i offentligheten mordhotas, terroriseras och förföljs…” En utsaga vars sanningshalt är lika svår att verifiera som att falsifiera.

Hur många människor tycker att Arnstads skräckmålning återger verkligheten, vår vardag? Jag gör det inte och det jag tidigare trodde var en välmenad men missriktad alarmism börjar nu i mina ögon likna paranoia.

Det är rätt att larma när faran står för dörren. Men den som gång på gång skriker om vargen och vargen visar sig vara en pudel gör mer skada än nytta och utsätter sig själv för löje. Risken med en ensidig alarmism är att den leder bort uppmärksamheten från andra och kanske större hot.

Jag har i min replik tagit fel på Robert Paxtons förnamn och buntat ihop honom med en brittisk kollega, något som Arnstad kallar symptomatiskt för min artikel som ”konsekvent bygger på felaktigheter”. Men han går inte närmare in på dessa felaktigheter för att ”inte vara långrandig”. I stället ägnar han hela sin slutreplik åt något helt annat. Detta är Arnstads vanliga debatteknik. Inte i något av sina mångordiga inlägg, vare sig i Historisk Tidskrift eller i DN, har han på ett sakligt sätt besvarat min kritik. Jag har tidigare visat på en hel rad brister, tvivelaktiga påståenden och historiska grodor i hans bok, och jag kan räkna upp ett antal till.

Det minsta man kunde begära är att han ber Winston Churchill om ursäkt för sitt klantiga påstående att den brittiske statsmannen inte hade några höga tankar om demokrati. En beskyllning enkom beroende på att Arnstad inte fattat Churchills eleganta retorik i det berömda talet i Underhuset 1947.

Vår debatt gällde frågan om Sverigedemokraterna är fascister eller ej. Arnstad har fått mothugg från alla historiker, statsvetare och andra forskare som hittills yttrat sig. Nu kommer han med ett egendomligt argument: han skriver att Paula Bieler (SD) i sitt debattinlägg i DN har ”undvikit att explicit dementera att partiet är neofascistiskt”. Här har vi Arnstads argumentationsteknik i ett nötskal. Bieler visar i sin artikel punkt för punkt varför SD inte är fascistiskt, inte ens enligt Arnstads egen tolkning. Hennes argument är relevanta och hela hennes artikel är en dementi, men Arnstad ids inte bemöta henne på ett hederligt sätt.

I DN-artikeln citerar han ”en känd svensk professor” (Dick Harrison) och säger att dennes uttalande ”saknar vetenskaplig kvalitet”. Som stöd för sitt omdöme använder han den av mig feldöpte Robert O. Paxton. Paxton är den enda författare i The Oxford Handbook of Fascism som till viss del accepterar Griffins generiska teori.

Vad är det då dessa två professorer säger om fascismen?

Harrison: ”Den dagen Sverigedemokraterna börjar beteckna sig som revolutionära manschauvinister, yrkar på korporativism, kräver att alla partier utom det egna ska avskaffas, går till angrepp mot alla som tolkas som ’svaga’, vill återupprätta ett rasbio-logiskt institut, uttrycker en önskan att återställa Sveriges gränser till vad som gällde före freden i Nystad 1721 och genomför en militant marsch mot Stockholm med idel partimedlemmar i folkdräkt i syfte att gripa makten – den dagen är de att betrakta som fascister.”

Paxton (i The Anatomy of fascism): ”A form of political behavior marked by obsessive preoccupation with community decline, humiliation or victimhood and by compensatory cults of unity, energy and purity, in which a mass-based party of committed nationalist militants, working in uneasy but effective collaboration with traditional elites, abandons democratic liberties and pursues with redemptive violence and without ethical or legal restraints goals of internal cleansing and external expansion.”

Detta är Paxtons klassiska fascismdefinition. Han säger vidare att fascismen kännetecknas av ”a sense of overwhelming crisis beyond the reach of any traditional solutions; the need for authority by natural chiefs (always male), culminating in a national chieftain who alone is capable of incarnating the group’s historical destiny; the superiority of the leader’s instincts over abstract and universal reason; the beauty of violence and the efficacy of will, when they are devoted to the group’s success”.

Paxtons beskrivning som visar tydliga överensstämmelser med Harrisons text är välkänd och ofta citerad, men den tycks ha undgått Arnstad. I stället tar han fram ett annat citat som inte har någon relevans. Han påstår också att man använder ytliga politiska klichéer, något som mig veterligt ingen har gjort. Arnstad bygger egna luftiga väderkvarnar som han sedan tappert rider mot.

Arnstads andra auktoritet, Kevin Passmore, är en yngre forskare som skrivit flera verk om Frankrikes moderna historia. I Fascism: A Very Short Introduction konstaterar han att “fascism is notoriously inconsistent and difficult to define” och beskriver den som “an ideology that appeals to skinheads and intellectuals; denounces the bourgeoisie while forming alliances with conservatives; adopts a macho style yet attracts many women; calls for a return to tradition and is fascinated by technology; idealizes the people and is contemptuous of mass society; and preaches violence in the name of order”.

Fascismen, skriver han vidare, skiljer sig påtagligt från den traditionella konservatismen: “Unlike conservatives, fascists were prepared to exert state authority over the economy, interfere in private family life, disrespect monarchies and churches, and reshape traditional institutions like the army and the civil service”. Passmore menar att det var situationen efter det första världskriget som möjliggjorde fascismen och att neofascismen efter 1945 – med undantag för Italien – begränsas till små obetydliga grupper. Han anser inte att British National Party eller Front National är fascister.

Jag låter läsaren själv avgöra om Paxtons och Passmores definitioner passar på Sverige-demokraterna och om dessa kan anses mer fascistiska än Front National eller BNP.

Återstår Griffins generiska fascismdefinition som Arnstad bygger hela sitt resonemang på. Det finns ett fåtal forskare som anser att Griffins angreppssätt är fruktbart, en av dem är statsvetaren Roger Eatwell, men han formulerar en egen definition. I Sverige instämmer, med vissa reservationer, Lena Berggren som granskat Griffin och Eatwell i en intressant artikel i Historisk tidskrift 2002:3. De flesta forskare anser dock att en sådan definition inte är meningsfull eller ens möjlig. Jag har tidigare visat att det, tvärtemot vad Arnstad påstår, inte råder någon internationell konsensus om Griffin, något som även Berggren bekräftar. Hon skriver också att ett generiskt begrepp med nödvändighet är en abstraktion som uttrycker en kärnmyt och måste formuleras med försiktighet.

Som en liten lustighet kan jag påminna Arnstad om att han i en uppsats i historia höstterminen 2009 citerat Passmores kritik av Griffin: ”I do not believe it possible to ’define’ fascism in the way that he does… Griffin’s mistake is to suggest that his definition represents the only way to understand…”.