Månadsarkiv: februari 2017

Justitieministern dribblar med statistik

Söndag kväll möttes i SVT:s program Agenda justitieministern Morgan Johansson och Sverigedemokraternas Mattias Karlsson. Det blev som väntat en animerad debatt där Johansson beskyllde Sverigedemokraterna för att skada Sverige genom att sprida lögner och överdrifter i utländska medier.

Snart hamnade man i polemik om brottsligheten. Karlsson hävdade att vi har fler anmälda brott än någonsin tidigare och att det dödliga våldet har ökat med 65% mellan åren 2012 och 2015.

Johansson hade inget att säga om ökningen av brottsanmälningar. Vad gäller det dödliga våldet replikerade han att ”om man ser de senaste 20 åren så har vi haft ungefär 100 fall av dödlig våld per år, sedan har vi haft några enstaka år då det faktiskt har gått ner, just 2012 det var 68 sedan pekar det upp då har vi varit på ungefär samma nivå på 100”.

Hur är det med justitieministerns statistik? Han har rätt i att det dödliga våldet hade minskat från en topp på kring 115 offer i början av 1990-talet till 2012-års bottennotering på 68 döda. Det har varit en positiv utveckling liknande den i övriga europeiska länder.  Sista delen av den här nedgången kan vi se på Brå:s diagram:

 Dödligt våld

Dock har genomsnittet under de sista 20 åren inte legat på 100 som justitieministern påstår utan lägre och det var inte heller så att vi hade ”några enstaka år då det faktiskt har gått ner”. Trenden var hela tiden nedåtgående och nådde lägst 2012. Under 2000-talet skedde det i genomsnitt 91 mord årligen och under den senaste femårsperioden sjönk antalet till 85 per år. Men 2013 inträffar ett trendbrott som inte är tillfälligt som Johansson vill tro. Han känner tydligen inte till statistiken för 2016 som visar att det dödliga våldet fortsätter att ligga på samma höga nivå med 105 dödsfall, och att de 17 mord som redan har inträffat i år tyder på att vi inte kan förvänta oss att allt blir som förut.

Justitieministern är alltså något svävande när han avrundar genomsnittet för de senaste 20 åren till 100 och sedan säger att vi nått samma nivå, något som inte stämmer, då 2015- och 2016-års nivå närmar sig toppnoteringen vi hade i början på 1990-talet, före den långa nedgången.

För rättvisans skull skall sägas att också Mattias Karlsson gjorde fel när han avrundade ökningen av det dödliga våldet mellan 2012 och 2015 till 65%. Den rätta siffran är 64,47%.

Wolodarski, Reinfeldt och Åkesson

I DN:s söndagskrönika ondgör sig Peter Wolodarski över att Moderaterna behandlar sin forne ledare som skräp.

Wolodarski påminner om att Fredrik Reinfeldt var den mest framgångsrike Moderatledare någonsin. Det är sant. Under hans ledning blev ”De nya Moderaterna”, det ”nya arbetar-partiet”, lika stora som Socialdemokraterna och de borgerliga vann två riksdagsval i rad.

Jag är en övertygad borgerlig väljare och jag beundrade Reinfeldt för hans kloka politik och hans orubbliga lugn och saklighet i debatten.

Men så händer det plötsligt något förbluffande under valrörelsen 2014. När Reinfeldt möter Jimmie Åkesson i den sista partiledardebatten ser jag i hans ögon ett hat som jag aldrig tidigare eller senare sett i en svensk politikers ögon. Det är helt omisskännligt att det är något utöver politiken, att Reinfeldt hatar Åkesson av personliga skäl. Jag har alltid undrat vad som hade hänt de två emellan.

Sedan inträffar något under de sista dagarna före valet 2014 som Wolodarski har glömt eller inte vill komma ihåg. Reinfeldts ödesdigra uppmaning till väljarna att ”öppna sina hjärtan”.  Dessa tre ord som fick nästan en kvarts miljon väljare att lämna Moderaterna för Sverigedemokraterna och rubbade väljarnas förtroende för alliansen. Allianspartierna förlorade ytterligare 80 000 väljare till SD. Och det var utan tvekan främst Reinfeldts omdömeslösa uttalande som fick moderatväljare att fly och som gjorde att de borgerliga förlorade valet 2014.

Reinfeldt gjorde något så oförlåtligt som ingen svensk partiledare gjort före honom och som ingen politiker borde få tillåta sig. Han lät sina personliga känslor gå före partiets och den borgerliga alliansens intresse. Jag har svårt att tro att hans uttalande hade förankrats hos partiledningen. Om så hade varit fallet blev det en katastrofal felbedömning, men Reinfeldts ansvar och skuld blir inte mindre för det.

AB, Trump och författningsdomstol

Aftonbladets Oisín Cantwell gläder sig åt att domstolarna i USA hävdar sig väl mot Trump, samtidigt som de är under attack i resten av västvärlden.

Rättighetsskyddet är traditionellt svagt i Sverige, skriver han, det är riksdagen och regeringen som har makten, domstolarna spelar en underordnad roll.

Han är oroad. Så länge vi har en socialdemokratisk regering går det väl an, men tänk på Polen och Ungern, eller Theresa May, som ogillar att Europadomstolen lägger sig i brittisk politik. Vad kan hända om SD skulle komma till makten här?

Storbritannien, Frankrike och vi i Norden har en annan juridisk och politisk tradition än USA, Tyskland, Polen och andra länder, där man konsekvent tillämpar tredelnings-principen mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten.

Sveriges historia utmärks av dualismen, konkurrensen mellan kung och riksdag, där domstolar ända till sena 1800-talet betraktades och länge var en del av kungamakten. Därav folkrepresentationens motvilja att ge domstolarna rätten att underkänna av riksdag stiftade lagar.

Det svaga rättsskyddet vi har är den s.k. lagprövningsrätten. Lagprövningsrätten har utvecklats under 1900-talet som ett slags sedvanerätt, med början hos Högsta domstolen. Den har bestritts och bekämpats av socialdemokratin, inte minst av justitieministern Östen Undén, och hela vänstern, som hävdade att lagprövningen stred mot folk-suveränitetsprincipen.  Man värjde sig envist mot att ”juristerna” skulle ges makten över svenska folkets demokratiskt valda ombud.

Lagprövningsrätten stadfästes först i 1979 års Regeringsform som ett förbud för en domstol eller annat offentligt organ att tillämpa en lag som de ”finner stå i strid med bestämmelse i grundlag”. Svenska domstolar har aldrig varit särskilt angelägna att använda den här rätten, möjligen för att den innehöll rekvisitet ”endast om felet är uppenbart”, något som inte var så lätt att uppfylla.

I och med 2010-års grundlagsändring har man tagit bort detta rekvisit, men samtidigt också ”eller annat offentligt organ”.  Cantwell kallar det ett paradigmskifte. Jag undrar. Vad jag vet har det inte blivit någon påtaglig förändring i svenska domstolars lust att utöva sin lagprövningsrätt.

En författningsdomstol liknande den i Tyskland skulle vara ett bättre rättighetsskydd än lagprövningsrätten. Vi har under åren sett flera motioner i den vägen, från Kd, M och Mp, men ingenting har hänt. De folkvaldas motvilja mot att låta juristerna ha sista ordet verkar orubbad.

Det är mig veterligt första gången som en vänsterdebattör har kommit till insikt att en svensk författningsdomstol skulle vara något bra.  Tack vare Trump.

DN, Hans Rosling och biståndet

I sin söndagskrönika i dag hyllar Peter Wolodarski Hans Rosling som en hyperrationell, saklig och påläst folkupplysare som med statistik och fakta försökte förklara vår omvärld.

”I ett bidrag till Musikhjälpen i vintras berättade Hans Rosling att de 24 miljoner kronor som samlats in räcker till ett års skolgång för 40 000 barn i Afghanistan”, skriver han, och vidare:

”Han pekade på att denna kostnad var ungefär lika stor som att i Sverige ta emot 40 stycken ensamkommande flyktingpojkar från Afghanistan under ett år”.

”Ingen hörde vad jag sa”, klagade Rosling efteråt, ”få talar om denna 1 000 gånger skillnad för att åstadkomma humanitär effekt”.

Den kloke Hans Rosling sade något helt uppenbart, nämligen att de pengar vi använder för flyktingmottagning skulle göra 1 000 gånger större nytta som hjälp till dem som finns kvar i flyktingläger i närområden.

Vad Peter Wolodarski inte påminde om är att det är något som Sverigedemokraterna hävdat i flera år.

DN:s kvinnokamp

”Så vill de högerextrema kontrollera kvinnokroppen” och ”Mörkerkrafter paketerar fascism i flickaktig form”, förkunnar DN-Kultur i dag och utlovar en spännande artikelserie om en könskamp med auktoritära övertoner.

Serien inleds med Lisa Bjurwalds uppräkning av de faror som hotar kvinnokampen: Marine Le Pen, Pia Kjaersgaard och Frauken Petry är några av dem.  Förvisso är dessa poli-tiker av kvinnogenus, men egentligen är de bara omedvetna frontfigurer för den manliga fascismen.

Rasistiska aktörer missar heller sällan ett tillfälle att håna muslimska länders kvinnosyn, skriver hon vidare.

Ingressen över den första artikeln som inleder serien anger motivet: Kontrollen över kvinnokroppen fyller en nyckelfunktion i den högerpopulistiska rörelsen. Och som kontroll-verktyg räknar man upp antifeminism, hotad aborträtt och slöjförbud.

Nej, jag har inte läst eller skrivit fel. Det är inte slöjpåbud som DN anser vara ett verktyg att kontrollera kvinnokroppen, nej, det är slöjförbudet som är mörkerkrafternas verktyg.

Hur långt kan man gå i försök att relativisera kvinnoförtrycket? När kvinnor i muslimska länder tvingas att gå i burka, när det inte får lämna hemmet utan manligt sällskap, när de vägras utbildning, när de inte får uppträda själva inför domstol, när deras vittnesmål inte har samma värde som männens, när de stenas till döds – det kallar Lisa Bjurwald förskönande islams ”kvinnosyn”.

Relativisering är ett svagt uttryck för detta försök att vända upp och ner på verkligheten, att kasta sand i våra ögon, ett oblygt försök att vända bort uppmärksamheten från det verkliga hotet mot kvinnoemancipationen. Det existerar inget mer ”högerextremt” än islams kvinnoförtryck. Jämfört med den är alla ”populister och högerextremister” rena rama feminister, något som borde vara uppenbart även för Lisa Bjurwald.