Sedan några månader ligger inflationen enligt KPI kring 11-12% och vi måste räkna med att den förblir hög ett bra tag till. Det är historiskt en mycket hög nivå som vi inte sett make till sedan 1990, då den ändå var något lägre, 10,5%. Under hela 2000-talet har inflationstakten legat i närheten av de av Riksbanken eftersträvade 2%, med en topp 2008 på 3,4% och botten med -0,3% det efterföljande året.
Vad inflationen beror på skall jag återkomma till, men först något om hur den verkar och varför den inte är önskvärd. Jag börjar med några enkla begrepp.
Inflation betyder ”uppblåsning” – en onormal och snabb ökning av penningmängden som för med sig försämring av pengarnas värde. Företeelsen har funnits lika länge som pengarna själva. Så länge penningvärdet grundades på den fysiska guld- eller silverhalten i myntet skedde pengaförsämringen genom att statsmakten reducerade andelen av den ädla metallen och därmed minskade myntets bytesvärde och dess köpkraft. Senare och så länge man hade guldmyntfot, åstadkom man vid behov en penningförsämring genom att staten sänkte kravet på den av Riksbanken hållna mängden guld och den valutareserv som skulle garantera myntvärdet. Guldmyntfoten avskaffades – i Sverige 1931 – på goda grunder: det var inte rationellt att valutans värde baserades på en metall vars pris svängde häftigt på varubörserna. Sedan man också avvecklat valutakontroll handlas valutorna fritt på världsbörser som vilken vara som helst. Valutavärdet bestäms i princip av efterfrågan, som i sin tur beror på ett lands bytesbalans, i huvudsak relationen mellan landets export och import. Om ett land exporterar mer än det importerar och har en positiv bytesbalans ökar efterfrågan på dess valuta och valutans kurs stiger. Statens möjligheter att styra valutavärdet genom penning- och finanspolitik är begränsade.
Teorin
Ekonomerna utgår från ett antagande att marknadskrafterna – utbud och efterfrågan – tenderar mot en balans i samhällsekonomin. Enligt den enklaste prisbildningsmodellen uppnår marknaden i en sluten ekonomi med full sysselsättning, dvs där alla produktionsresurser är fullt utnyttjade, jämvikt mellan utbud av och efterfrågan på varor och tjänster och en stabil prisnivå. Det är en enkel, statisk modell nödvändig för förståelsen av den komplicerade verkligheten.
I verkligheten tillkommer ett antal faktorer och omständigheter som påverkar jämvikten. För det första är det så att hushållen inte använder hela sin inkomst till att köpa allt som produceras, man spar en del. Samtidigt används inte heller all produktionskapacitet till att tillfredsställa privat konsumtion, en del av den går till investeringar. För det andra agerar också staten och andra institutioner på marknaden genom köp till offentliga investeringar, skatter och direkta ingrepp i samhällsekonomin. Och för det tredje lever vi i dag i och är utsatta för påverkan från en öppen, globaliserad ekonomisk miljö.
Prisbildningsteorin, ofta kallad den keynesianska, kompletterades på 1960-talet av Chicagoskolans kvantitetsteori som gör gällande att också penningmängden och likvida medels omloppshastighet påverkar prisnivån.
Inflationens orsaker
Traditionellt brukar man skilja på kostnads- respektive efterfrågeinflation, beroende på obalansens antagna orsak. I det första fallet kan det vara en ökning av råvarupriser, löner eller andra produktionsfaktorer, i det andra en onormal ökning av konsumenternas efterfråga. I praktiken är det svårt att göra en klar åtskillnad, båda orsakerna kan uppträda samtidigt eller i snabb följd och vara beroende av varandra. Så kan en generell löneökning som överstiger produktivitetsökningen samtidigt öka både produktionskostnaderna och löntagarnas köpkraft och därmed efterfrågetrycket, och den ekonomiska obalansen kan genom kompensationskrav utvecklas till en inflationsspiral.
I en globaliserad ekonomi är det vanligare att inflationen beror på autonoma prisökningar, utifrån kommande orsaker, att den är ”importerad”. Så blir det ofta vid internationella kriser, i synnerhet krig, då efterfrågan och priset på viktiga råvaror som olja, gas, metaller och livsmedel ökar onormalt och snabbt.
Diagrammet visar åskådligt hur svenska priser har påverkats av världskriser: Fransk-Preussiska kriget 1860, Första världskriget 1914-18, Andra världskriget 1939-45, Koreakriget 1951-52 och konflikterna i Mellanöstern då priset på råolja 1972-1985 steg med 1 500%.
Inflationens skadliga effekter
Inflationen har en direkt och kännbar effekt på vår privata ekonomi. När priset på dagliga konsumtionsvaror stiger blir lönen eller pensionen mindre värda och plånboken känns tunnare. Men kanske än värre är att alla kontanta tillgångar och sparmedel på bankkonton förlorar i värde i takt med inflationen. Löner och pensioner räknas oftast upp för att kompensera inflationsförlusten, även om det sker med viss eftersläpning, förmögenhetsförlusten blir däremot permanent. Samtidigt som låneskulder reduceras och värdet av realtillgångar ökar i samma mått.
Det är den här icke önskvärda förmögenhetsöverföringen från löntagare, hyresgäster och småsparare till aktieägare, fastighetsägare med hög belåning och andra ägare av realtillgångar som, bland andra samhällsekonomiska mål, motiverar kampen mot inflation.
I den enkla prisbildningsmodellen och vanligtvis också i debatten behandlas samhällsekonomin som ett aggregat, en enda klump. Grundligare analys visar att det är först när man tittar närmare på ekonomins olika beståndsdelar som man kan förstå att inflationstrycket och antiinflatoriska åtgärder påverkar olika branscher och företag – och därmed också sysselsättningen – på mycket olika sätt.
Vad kan man göra?
Staten har möjlighet att genom stabiliseringspolitik bromsa inflationen och försöka att återställa den samhällsekonomiska balansen. Finanspolitiskt kan det ske via budgeten, skatter, offentliga investeringar och offentlig konsumtion, stödåtgärder till vissa branscher eller grupper eller prisstopp på vissa varor. Med penningpolitiken kan man styra penningmängden och kreditgivningen och i viss mån påverka valutakursen.
Man bedömer att finanspolitiken, där man använder mer direkt riktade åtgärder, verkar snabbare och effektivare än penningpolitiken. Å andra sidan styrs finanspolitiken av politiska beslut som ofta kräver samförstånd och tid. Budget- och skatteändringar måste beslutas i riksdagen, offentlig konsumtion, investeringar och arbetsmarknadspolitik sker via respektive förvaltningar och för med sig besluts- och effekteftersläpning som fördröjer åtgärderna.
Penningpolitiken är institutionaliserad, det är Riksbanken som har fåt uppdraget att se till att vi har fast penningvärde. Riksbanken har rätt att agera självständigt och riksbanksdirektionen kan fatta snabba beslut, men nackdelen med penningpolitiken är att den verkar indirekt och generellt, något som leder till svårlösta målkonflikter.
Något som jag återkommer till i nästa avsnitt.
(F.f.)
Leo Kramár 